NJA 1995 s. 41
Fråga om målsägande, som i brottmål fört talan om skadestånd, haft giltig ursäkt för att åberopa viss bevisning först i hovrätten, dit målet överklagats endast i skadeståndsdelen.
Lycksele TR
Allmän åklagare yrkade vid Lycksele TR ansvar å G.W. för vårdslöshet i trafik med följande gärningspåstående:
G.W. har d 20 aug 1990 fört personbilen MDZ 743 på vägen mellan Fjällberg och Ledningsvall, Lycksele kommun. Han har därvid gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik genom att brista i uppmärksamhet och föra sitt fordon för långt till vänster på vägbanan vilket fått till följd att han kolliderat med mötande personbilen FED 355 förd av A.A..
A.A. yrkade skadestånd av G.W. med sammanlagt 16 606 kr.
G.W. förnekade gärningen och bestred skadeståndsyrkandet.
Domskäl
TR:n (ordf rådmannen Bertil Eriksson) anförde i dom d 27 dec 1990: Domskäl. Ansvarsfrågan. Förutom G.W. har A.A. på åklagarens begäran hörts som målsägande. På G.W:s begäran har B.B. hörts som vittne. De hörda har berättat i huvudsak följande:
A.A.: Han var vid tillfället på väg mot Fjällberg. I bilen fanns även hans fru. Han hade också med sig tre hundar. Den ifrågavarande vägen är en grusväg men i relativt bra skick. Han höll en hastighet på ca 50 km/tim. På ca 100 m avstånd såg han G.W:s bil. När bilen närmade sig såg han att den mötande bilen fördes helt på A.A:s väghalva. A.A. bromsade in tills hans bil stod nästan stilla. Han trodde att det mötande fordonet skulle svänga tillbaka till sin väghalva men så skedde ej. Bilarna sammanstötte front mot front. Sammanstötningen skedde i en, från A.A:s sida sett, högerkurva. Han har efteråt mätt upp att G.W:s bil befann sig i kollisionsögonblicket 85 cm från sin vänstra vägkant och 2,05 m från sin högra vägkant. En bit före sammanstötningen hade avståndet till vägkanten varit 65 cm. Förutom skador på bilen erhöll både A.A. och hans fru skador. En av hundarna åkte igenom hundgallret.
G.W.: Han körde försiktigt med en hastighet som i vart fall inte översteg 50 km/tim. Han förde bilen mitt på vägen. Plötsligt på 20 m avstånd såg han A.A:s bil. Denna framfördes också mitt på vägen. A.A. körde alltför fort och på grund härav hann inte G.W. föra sin bil åt sidan. Kollisionen ägde rum i en vänsterkurva. När poliserna kom till platsen konstaterade dessa att sammanstötningen hade skett mitt på vägen. De mätte endast upp bromsspåren.
B.B. har i huvudsak lämnat samma uppgifter som G.W..
TR:ns bedömning.
G.W. och A.A. har lämnat olika uppgifter om hur de vid tillfället framfört sina bilar. G.W:s uppgifter vinner stöd av vad B.B. uppgett. TR:n finner på grund härav att något annat inte kan anses utrett än att sammanstötningen, vilket G.W. påstått, skett mitt på vägen. TR:n finner således utrett att G.W. fört sin personbil för långt till vänster och att han härigenom har varit delaktig i att sammanstötningen mellan bilarna ägde rum. Vad G.W. anfört om att A.A. framfört sin bil alltför fort ändrar inte denna bedömning. G.W. har brustit i uppmärksamhet och således gjort sig skyldig till straffbar vårdslöshet i trafik.
Brottet förskyller böter.
Enskilt anspräk. A.A. har uppgett att han av G.W:s försäkringsbolag erhållit 14 319 kr i skadestånd. Av försäkringsbolaget har han bl a erhållit 13 350 kr utgörande fordonets halva värde före skadan. Av det nu yrkade beloppet utgör 13 350 kr resterande bilvärde, 2 175 kr utgör stilleståndsersättning, 331 kr utgör självrisk för bärgning, 500 kr ersättning för resor m m, 250 kr avser besiktning av två stycken jämthundar. Han har härvid uppgett att han befarade att hundarna skadats vid kollisionen och att detta var anledningen till att han besiktigade dem. Han har åberopat ett kvitto till styrkande av den sistnämnda kostnaden.
G.W. har uppgett sig inte kunna vitsorda något belopp som i och för sig skäligt.
Det antecknas att försäkringsbolaget har bedömt G.W. och A.A. som lika vållande till olyckan och beräknat ersättningen med utgångspunkt härifrån. Med hänsyn till vad som framkommit i målet finner TR:n inte skäl att göra någon annan bedömning.
TR:n finner därför att någon ytterligare ersättning inte skall utgå vad avser bilens värde. Vad gäller yrkandena i övrigt kan det antecknas att försäkringsbolaget i en skrift till TR:n vitsordat som skälig stilleståndsersättning 14 dagar X 25 kr eller 350 kr. Vidare har kravet på självrisk 331 kr vitsordats. Vad gäller hundbesiktning har denna kostnad inte godkänts av försäkringsbolaget med hänvisning till att värdet av denna besiktning inte framgår. Kraven i övrigt har inte godkänts.
TR:n finner att A.A:s uppgifter om skälet till besiktning av hundarna bör godtas och att yrkat belopp härför är skäligt. Den av försäkringsbolaget vitsordade ersättningen för stilleståndsersättning och självrisk är också skälig. Med hänsyn till det ovan konstaterade medvållandet skall A.A. tillerkännas ersättning med 50 % av 931 kr eller 465 kr. Någon ersättning i övrigt kan inte utgå.
Domslut
Domslut. TR:n dömde G.W. för vårdslöshet i trafik till 20 dagsböter.
G.W. förpliktades att till A.A. utge skadestånd med 465 kr.
HovR:n för Övre Norrland
A.A. överklagade TR:ns dom i HovR:n för Övre Norrland. Han yrkade att HovR:n skulle helt bifalla hans vid TR:n i skadeståndsdelen förda talan. Han yrkade vidare att HovR:n skulle förplikta G.W. att utge ränta på 16 141 kr från d 1 jan 1991 till dess betalning sker. G.W. bestred ändring.
A.A. åberopade som ny bevisning i HovR:n förhör under sanningsförsäkran med sig själv till styrkande av "hur bilarna framförts" och till styrkande av att stilleståndsersättning skulle utgå samt att angivna resor varit erforderliga. Vidare åberopade han dels vittnesförhör med två angivna personer, dels syn å fotografier och en skiss, allt till styrkande av att G.W. vållat sammanstötningen genom att köra på vänster sida av körbanan.
G.W. motsatte sig att den nya bevisningen fick åberopas och hemställde att HovR:n skulle avvisa den.
A.A. anförde till stöd för att bevisningen skulle tillåtas i huvudsak följande. Åtal fördes inte mot honom vid TR:n. Till förhandlingen var han endast kallad att höras som målsägande. Han är obekant med förfarandet inför domstol. Han tänkte inte på möjligheten att åberopa vittnen till styrkande av sin skadeståndstalan. Han framhävde inte heller särskilda synpunkter på vållandefrågan inför TR:n.
HovR:n (hovrättsråden Weurling och Persson samt hovrättsassessorn Aspegren, referent) anförde i beslut d 16 dec 1992:
"Vad A.A. anfört som skäl för att först i HovR:n åberopa den nit ifrågavarande bevisningen ger ej annat vid handen än att han kunnat åberopa bevisningen redan vid TR:n. Vad A.A. anfört utgör inte giltig ursäkt för honom att inte ha åberopat bevisningen därstädes.
HovR:n avvisar därför med stöd av 50 kap 25 § 3 st RB den erbjudna bevisningen."
HovR:n tillkännagav att talan mot beslutet fick föras endast i samband med talan mot HovR:ns dom eller slutliga beslut i målet.
HovR:n (samma ledamöter) anförde i dom d 5 febr 1993: Grunder i HovR:n. A.A. har anfört bl a följande: Trafikolyckan har helt vållats genom G.W:s vårdslöshet varför denne har att utge ojämkad ersättning för de skador A.A. lidit. - G.W. har fört bilen på vägbanans vänstra sida och han har varseblivit A.A:s bil då hans egen bil befunnit sig 20 m från denna. Då sikten i G.W:s färdriktning varit avsevärt längre än 20 m, har G.W. brustit i uppmärksamhet på kommande trafik. G.W. har fört sitt fordon i för hög hastighet med hänsyn till sitt körsätt i övriga avseenden samt till vägens beskaffenhet.
G.W. har anfört bl a följande: Han har inte ensam vållat olyckan. Hans och A.A:s vållande till olyckan är lika stort. - G.W. har inte fört bilen på fel sida av vägen, utan kollisionen inträffade mitt på vägen. Detta innebär att även A.A. framfört sin bil på ett felaktigt sätt. G.W. framförde sitt fordon med låg hastighet. Sikten i kurvan var ca 20 m. Uppenbarligen körde A.A. för fort i förhållande till sikt och väglag. - Av yrkade belopp vitsordar han såsom i sig skälig ersättning för bilen med 13 350 kr, för självrisk med 166 kr och för veterinärkostnad med 125 kr.
Domskäl
Domskäl. Vad inledningsvis gäller frågan om till vilket belopp som de skador som A.A. orsakats genom trafikolyckan skall beräknas finner HovR:n inte skäl frångå den beräkning som TR:n har gjort.
Vad härefter gäller frågan hur det skadestånd som G.W. har att utge till A.A. närmare skall beräknas gör HovR:n följande bedömning.
A.A. har gjort gällande att G.W. ensam varit vållande till trafikolyckan medan G.W. å sin sida gjort gällande att A.A. varit medvållande till olyckan.
I likhet med TR:n finner HovR:n att G.W. varit oaktsam genom att föra bilen för långt till vänster och att han härigenom varit delaktig i att sammanstötningen mellan bilarna ägt rum.
Den omständigheten att endast en av två inblandade i en kollision fällts till ansvar, utesluter inte att även den andre parten, när det gäller frågan om skadeståndsersättning, kan bedömas ha varit medvållande.
När det gäller A.A. finner HovR:n att han, oaktat han inte varit tilltalad vid TR:n, förfarit oaktsamt genom att föra sitt fordon med en för hög hastighet med hänsyn till vad som framkommit om siktförhållandena och vägens beskaffenhet.
På grund härav får A.A. anses ha varit medvållande och det skadestånd som skall utgå till honom bör, såsom TR:n funnit, jämkas till hälften. TR:ns domslut bör därför i denna del fastställas.
Vad gäller A.A:s yrkande om ränta kan konstateras att A.A. framställt yrkandet först i HovR:n. Enär yrkandet inte kan tas upp i HovR:n som första instans skall yrkandet avvisas.
Domslut
Domslut. HovR:n, som avvisar A.A:s yrkande om ränta, fastställer TR:ns domslut i den del som domen har överklagats.
A.A. (ombud advokaten M.B.) överklagade HovR:ns beslut och dom. Han yrkade bifall till sin talan. Han yrkade därjämte att den bevisning han åberopat i HovR:n måtte tillåtas samt att målet skulle återförvisas till HovR:n för erforderlig behandling.
G.W. (ombud advokaten G.L.) bestred A.A:s yrkanden.
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Skarborg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Domstolsprocessens tyngdpunkt ligger i tingsrätt. Part får därför inte, om han inte haft giltig ursäkt härför, i hovrätt åberopa omständighet eller bevis som inte förebragts tidigare och som kunnat åberopas vid tingsrätt. Parts underlåtenhet att inte redan i tingsrätt åberopa alla omständigheter och bevis av betydelse i ett mål skall i regel bedömas utifrån partens egna förutsättningar att avgöra hur processen skall föras.
Den möjlighet en målsägande har att få sin talan prövad tillsammans med ansvarsdelen i ett brottmål är tillkommen för att underlätta det för målsäganden i okomplicerade mål. Om det emellertid behövs en utredning eller annars inte är lämpligt att företa en ansvarstalan och ett målsägandeanspråk till avgörande samtidigt så skall det enskilda anspråket avskiljas för handläggning i den för tvistemål stadgade ordningen.
A.A. hade under utredningen i målet till polisen dels lämnat en skiss över olycksplatsen och dels i en särskild skrivelse uppgivit vilka vittnen han ansåg borde höras samt att han hade fotografier som kunde användas som bevismaterial. Han hade därför anledning att utgå ifrån att denna bevisning skulle användas om så behövdes. I trafikmålet valde åklagaren att endast åtala G.W.. A.A:s skadeståndstalan kom genom att den företogs till handläggning tillsammans med åtalet mot G.W. att följa brottmålsprocessuella regler och inte tvistemålsprocessuella sådana. I målets skadeståndsdel förekom således inte någon förberedelse där TR:n genom processledningsinsatser kunde tillse att grunder och bevisning preciserades. A.A. hördes enbart till styrkande av åtalet. I och med att bara A.A:s motpart åtalades och inte han själv har A.A. haft anledning att tro att det för bifall till hans egen talan räckte med att åtalet mot G.W. vann bifall. Han kunde troligen i detta läge inte föreställa sig att det ankom på honom själv att härutöver i TR:n ange och åberopa ytterligare bevisning till styrkande av sin skadeståndstalan. Under rådande förhållanden borde TR:n avskiljt skadeståndsdelen från brottmålet. Begreppet giltig ursäkt skall, som inledningsvis anfördes, bedömas utifrån partens egna förutsättningar. Vid en sådan bedömning får A.A. anses ha haft giltig ursäkt för att han inte redan i TR:n angav och åberopade den bevisning ban sedermera ville införa i HovR:n.
Med hänsyn till vad som sålunda förekommit bör HovR:ns dom och beslut undanröjas och målet återförvisas dit för förnyad handläggning. HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns dom och beslut - - - samt visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.
HD (JustR:n Vängby, Heuman, Lind, Solerud och Westlander, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Bestämmelsen i 50 kap 25 3 st RB om att part i HovR:n till stöd för sin talan inte får åberopa nytt bevis med mindre han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa beviset vid TR:n eller annars haft giltig ursäkt att inte göra det fick sin nuvarande innebörd år 1989.
I lagstiftningsärendet (se prop 1988/89:95 s 44 ff uttalades bl a att det var angeläget att eftersträva att processens tyngdpunkt förlades till TR:n och avsikten var att förmå parterna att lägga ned tillräcklig omsorg på processen i första instans. Risken för att den föreslagna regeln skulle föranleda felaktiga domar antogs vara obetydlig med hänsyn till bl a att regleringen i fråga om TR:ns materiella processledning och möjligheterna till biträdeshjälp genom allmän rättshjälp generellt sett medförde goda garantier för att parterna redan i TR:n åberopade allt väsentligt material.
När det gällde tolkningen av begreppet giltig ursäkt betonades att frågan borde bedömas mot bakgrund av partens egna förutsättningar att avgöra hur processen skulle föras. Härvid hänvisades till uttalande i tidigare lagstiftningsärende (prop 1971:45 s 100) om att parts underlåtenhet att redan i underrätten åberopa alla bevis av betydelse i målet sålunda inte borde bedömas med någon objektiv måttstock annat än undantagsvis, t ex i fall då parten i ett omfattande och svårbedömt mål hade underlåtit att anlita biträde.
Frågan om giltig ursäkt i visst fall föreligger måste ses bl a i samband med hur den materiella processledningen i målet har utövats i TR:n. Till processledningen hör att rätten skall verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger vad de vill åberopa i målet. Detta skall i tvistemål i första hand ske under förberedelsen (42 kap 8 § 2 st RB). I brottmål förekommer muntlig förberedelse endast om särskilda skäl föreligger för det (45 kap 13 § RB; jfr prop 1986/87:89 s 232 samt Gärde, Nya rättegångsbalken s 664, och Fitger, Rättegångsbalken s45:38).
Om fortsatt handläggning av det enskilda anspråket inom brottmålets ram skulle anses medföra väsentliga olägenheter, t ex för att det bedöms kräva så mycket förberedelsearbete att detta på ett oacceptabelt sätt skulle sinka handläggningen av brottmålet, får rätten förordna att det enskilda anspråket skall avskiljas från brottmålet för att handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål.
Beaktansvärda i förevarande sammanhang är även föreskrifterna i 22 kap 2 § RB om åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan, de processekonomiska överväganden som ligger bakom dessa föreskrifter (jfr NJA 1994 s 306) och de fördelar för målsäganden som allmänt sett får anses följa av att ett enskilt anspråk handläggs gemensamt med brottmålet.
Även om muntlig förberedelse i fråga om det enskilda anspråket inte hålls i brottmålet eller avskiljande inte görs åligger det givetvis ändå rätten att i möjlig mån genom skriftväxling före huvudförhandlingen och genom frågor till parterna tillgodose föreliggande utredningsbehov.
Av det anförda följer att bedömningen av huruvida en målsägande beträffande ett enskilt anspråk har rätt att i HovR till stöd för sin talan åberopa en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram tidigare får göras mot en annan bakgrund än motsvarande bedömning i sådana tvistemål på vilka bestämmelsen i 50 kap 25 § 3 st RB tar sikte.
För A.A:s del inleddes det här aktuella rättsliga förfarandet, såvitt handlingarna i målet visar, med att han d 21 aug 1990 såsom misstänkt hördes av polisen om olyckan. Den 27 aug gav han till polismyndigheten in en skrift och namngav fyra personer som kunde lämna uppgifter samt uppgav att han hade fotografier av olycksplatsen som kunde användas som bevismaterial. Det är två av de angivna personerna som han begärt att få höra som vittnen i HovR:n. Den 28 sept 1990 översändes till honom av åklagaren ett skriftligt meddelande av innehåll att åklagaren under vissa - ej angivna - förutsättningar kunde föra hans skadeståndstalan i rätten och att han därför skriftligen till åklagarmyndigheten kunde ange sitt skadeståndsyrkande. Den 2 okt mottog han kallelse från rätten till huvudförhandling d 11 dec 1990 för att höras som målsägande i anledning av åklagarens talan mot G.W. angående vårdslöshet i trafik. Från G.W:s försäkringsbolag fick han meddelande om att bolaget var villigt att utge endast en till hälften jämkad ersättning. Härefter meddelade A.A. skriftligen åklagaren sitt skadeståndsanspråk. Åklagaren tecknade på handlingen beslut om att inte föra hans talan, eftersom detta befanns inte kunna ske utan väsentlig olägenhet, och skickade handlingen vidare till TR:n. Om A.A. särskilt meddelades härom framgår inte. G.W. och försäkringsbolaget inkom till rätten med yttranden över skadeståndsanspråket. G.W. bestred detta och bolaget vidhöll sin tidigare meddelade inställning. Vid huvudförhandlingen hördes A.A. som målsägande och framställde sitt enskilda anspråk, vilket bestreds av G.W.. Han gav också in två av de fem fotografier, som han åberopat i HovR:n.
Mot bakgrund av vad som sålunda har upptagits och med beaktande av den svårighet som måste ha förelegat för A.A. att inse följderna i bevishänseende av den skillnad som förelåg mellan hans egen och åklagarens talan i målet får anses att han haft giltig ursäkt för att inte redan i TR:n ha åberopat den först i HovR:n åberopade bevisningen.
Med hänsyn till vad som sålunda förekommit bör HovR:ns dom och beslut undanröjas och målet visas åter till HovR:n för förnyad handläggning.
Domslut
HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns dom och beslut - - - samt visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.
HD:s beslut meddelades d 10 febr 1995 (nr ST 13).