NJA 2004 s. 247

Domskäl

Tingsrätten (ordf. rådmannen Håkan Enwall) meddelade dom den 20 november 2000, som såvitt nu är i fråga hade bl.a. följande innehåll:

Domskäl

Tingsrätten fann sammanfattningsvis i skuldfrågan I.E:s gärningar i samtliga 19 fall vara att bedöma som mordbrand och i fråga om påföljden för I.E. att han skulle överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

I fråga om I.E:s yrkande om jämkning av skadeståndsbeloppen anförde tingsrätten i sina domskäl:

Jämkning

Den som vållar person- eller sakskada under påverkan av en allvarlig psykisk störning skall enligt 2 kap. 3 § första meningen skadeståndslagen ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

Varken lagtext eller förarbeten (NJA II 1972 s. 599 ff.) ger någon närmare vägledning om i vilka fall en allvarlig psykisk störning motiverar att ett skadestånd sätts ned. Det har ansetts att tillämpningen skall vara restriktiv (jfr NJA 1979 s. 581, NJA 1992 s. 541 och NJA 1999 s. 441). I dessa rättsfall handlade det dock om brott mot person och skadeståndsbeloppen var långt lägre än de belopp som sammantaget är aktuella i det här målet. Det framgår klart av lagtext och förarbeten att den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden (jfr den inte åberopade 6 kap. 2 § skadeståndslagen) och de skadelidandes behov skall beaktas. I ett rättsfall från en hovrätt, RH 1987:110, var skadeståndsbeloppen till två försäkringsbolag högre än i de angivna rättsfallen från HD men betydligt lägre än här. Hovrätten jämkade beloppen avsevärt.

Lydelsen av 2 kap. 3 § skadeståndslagen överensstämmer nära med 2 kap. 2 § i samma lag om möjligheten till jämkning av skadestånd som barn och ungdom döms att betala. Av förarbetena och Jan Hellners bok Skadeståndsrätt (femte upplagan 1995, s. 270 f.) framgår att ledning kan hämtas från tillämpningen av den senare paragrafen. HD har i det sammanhanget (NJA 1993 s. 727) uttalat bl.a. att jämkning av skadestånd vid uppsåtliga brott av allvarlig art kan komma i fråga endast under förutsättning att skyldigheten att utge ojämkat skadestånd med hänsyn till den brottsliges personliga förhållanden måste antas på ett avgörande sätt äventyra hans anpassning i samhället.

Huvudregeln är alltså att skadestånd på grund av uppsåtligt brott inte skall jämkas, men att jämkning inte behöver vara utesluten ens i ett sådant fall om i övrigt starka skäl (jfr NJA II 1972 s. 603) talar för att skadeståndet sätts ned.

I.E. har gjort sig skyldig till brotten under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Han har visserligen varit införstådd såväl med vad han har gjort som följderna, även i ekonomiskt hänseende, av detta och han döms för uppsåtliga brott. Det har inte heller visats på någon särskild omständighet - hänförlig till arten och graden av störningen eller till på vilket sätt störningen har påverkat I.E:s handlande - till stöd för att skadestånden sätts ned. Hans närmast tvångsmässiga brottslighet måste emellertid anses vara en följd av den psykiska störningen. När det gäller de övriga i 2 kap. 3 § första meningen skadeståndslagen nämnda omständigheterna har det inte lagts fram någon annan utredning än att I.E. i somras sade upp sig från sitt arbete och att han har besparingar på cirka 20 000 kr.

De skador I.E. har orsakat genom en allvarlig brottslighet gör att jämkningen inte kan drivas så långt som han har yrkat. Domstolen kan inte heller stämma av jämkningen mot hans framtida förhållanden, eftersom det inte går att göra några säkra antaganden på den punkten.

Skadelidande är ett stort antal privatpersoner, däribland en som inte har haft egendomen försäkrad - - -. Denne samt övriga privatpersoner bör, liksom ett företag och en häradsallmänning, få ersättning fullt ut för sina skador (knappt 1 milj. kr). Vid den skälighetsbedömning som domstolen är satt att göra finns det däremot för försäkringsbolagen, vilka sammantaget har betydande anspråk (drygt 10 milj. kr), inte något som talar mot en avsevärd jämkning.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde I.E. enligt 13 kap. 1 § BrB för mordbrand till att överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

I.E. förpliktades också att utge skadestånd bl.a. till Trygg-Hansa med 28 000 kr mot yrkade 2 885 000 kr, vartill utdömdes ränta enligt 6 § räntelagen.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Lars Hesser och Ulla Bergendal, referent, samt tf. hovrättsassessorn Ewa Bökwall) anförde i beslut den 30 november 2001 i frågan, huruvida såsom I.E. hävdat den av Trygg-Hansa först i hovrätten åberopade omständigheten skulle avvisas:

Beslut

I mål där förlikning om saken är tillåten får enligt 50 kap. 25 § tredje stycket RB en part i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en ny omständighet endast om han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten vid tingsrätten eller om han annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

I brottmålet vid tingsrätten företräddes Trygg-Hansa och övriga målsägande av åklagaren. I.E:s bostadsadress framgick av förundersökningen. Hans psykiska status hade utretts i målet. Frågan om jämkning av I.E:s skadeståndsskyldighet hade aktualiserats redan före huvudförhandlingen. Förefintligheten av ansvarsförsäkring är en sådan omständighet, som enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen skall vägas in vid den skälighetsprövning som skall ske enligt bestämmelsen. Det är uppenbart att I.E:s försäkringsskydd hade kunnat åberopas redan vid tingsrätten. Det förhållandet att Trygg-Hansa enligt egen uppgift redan under handläggningen vid tingsrätten efterforskat ett sådant skydd tyder för övrigt på att bolaget, oavsett om man fått information av åklagaren i denna fråga, hyst en misstanke om att I.E. led av en psykisk störning. Vad Trygg-Hansa anfört utgör inte giltig ursäkt för att försäkringsskyddet inte åberopades vid tingsrätten.

Hovrätten tillåter därför inte Trygg-Hansa att åberopa den nya omständigheten.

Hovrättens beslut får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i målet.

- - -.

Hovrätten (hovrättsråden Lars Hesser och Ulla Bergendal, referent, samt tf. hovrättsassessorn Jonas Bäckstrand) anförde i dom den 5 mars 2002 bl.a.

Domskäl

- - -. Hovrätten har - - - den 30 november 2001 beslutat att inte tillåta Trygg-Hansa att åberopa den nya omständigheten.

Vad som förekommit i hovrätten föranleder ingen annan bedömning än den tingsrätten gjort. Tingsrättens dom skall därför fastställas.

Domslut

Domslut

- - -.

Domskäl

HD (justitieråden Victor, referent, Blomstrand, Lundius, Lindeblad och Wersäll) meddelade den 11 maj 2004 följande slutliga beslut:

Skäl

Genom tingsrättens dom dömdes I.E. för mordbrand i 19 fall. I målet prövades också omfattande skadeståndsanspråk från bl.a. Trygg-Hansa. Talan utfördes även i denna del av allmän åklagare. Mot skadeståndsanspråken invände I.E. bl.a. att dessa skulle jämkas till noll med tillämpning av 2 kap. 3 § första meningen (numera 2 kap. 5 §) skadeståndslagen, enligt vilken bestämmelse den som vållat skada under påverkan av en allvarlig psykisk störning skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Vid den skälighetsbedömning som tingsrätten gjorde fann rätten beträffande bl.a. Trygg-Hansas anspråk att det inte fanns något som talade mot en avsevärd jämkning. Trygg- Hansa överklagade tingsrättens dom och anförde att det efter tingsrättens dom framkommit att I.E. omfattades av en ansvarsförsäkring och att någon jämkning därför inte borde ske. I.E. bestred ändring och gjorde med stöd av 50 kap. 25 § tredje stycket RB gällande att Trygg- Hansa inte borde tillåtas att åberopa den först i hovrätten framförda nya omständigheten. Hovrätten fann i ett särskilt beslut att Trygg-Hansa inte haft giltig ursäkt för att inte åberopa I.E:s försäkringsskydd vid tingsrätten och tillät därför inte att detta åberopades i hovrätten.

Talan i dispositiva tvistemål skall enligt 13 kap. 4 § första stycket RB väckas genom stämning om inte annat är stadgat. Bestämmelser om handläggningen av sådana mål i underrätt finns i bl.a. 42 kap. Enligt 42 kap. 6 § skall förberedelse äga rum i målet om stämning utfärdas. Förberedelsen skall syfta till att klarlägga bl.a. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som parterna åberopar till grund för sin talan, i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden, vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med varje bevis samt om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets avgörande. I 50 kap. finns bestämmelser om överklagande av domar i tvistemål. Enligt 50 kap. 25 § tredje stycket får en part i ett dispositivt tvistemål i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram tidigare endast om han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten eller om han annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Den sistnämnda bestämmelsen, som fick sin nuvarande utformning genom lagstiftning år 1989, har motiverats med vikten av att rättegångens tyngdpunkt skall vara i tingsrätten och att därför allt relevant processmaterial bör förebringas redan där (se prop. 1988/89:95 s. 40).

Av 22 kap. 1 § framgår att talan om enskilt anspråk i anledning av brott mot den misstänkte eller annan får föras i samband med åtal för brottet. Om anspråket grundas på ett brott som hör under allmänt åtal är åklagaren enligt 2 § första stycket, som fick sin nuvarande utformning genom lagstiftning år 1988, skyldig att på målsägandens begäran i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och hans anspråk inte är uppenbart obefogat. Av tredje stycket framgår att detta gäller även i förhållande till annan, exempelvis ett försäkringsbolag, som övertagit anspråket. Samtidigt som 2 § ändrades på så sätt att åklagarens skyldighet att utföra talan vidgades, ändrades också 5 § på så sätt att domstolens utrymme för att avskilja ett anspråk för handläggning i den för tvistemål stadgade ordningen begränsades. Ändringarna motiverades av bl.a. processekonomiska skäl. I de fall som åklagaren för talan om ett enskilt anspråk sker handläggningen i den för brottmål stadgade ordningen, vilket bl.a. innebär att någon särskild muntlig förberedelse normalt inte blir aktuell (jfr 45 kap. 13 §). Även om bestämmelsen i 22 kap. 2 § endast avser anspråk som grundas på det åtalade brottet anses åklagaren inte förhindrad att åberopa också andra omständigheter än dem som omfattas av gärningsbeskrivningen (NJA 1994 s. 306).

Bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket om begränsningen i rätten att i dispositiva tvistemål åberopa nya omständigheter och bevis i hovrätten får anses vara tillämplig även i de fall då en målsägande eller någon som trätt i dennes ställe överklagar ett avgörande angående ett enskilt anspråk beträffande vilket åklagaren utfört talan i tingsrätten i den för brottmål stadgade ordningen. Frågan om giltig ursäkt föreligger i visst fall måste emellertid, som framgår av NJA 1995 s. 41, ses bl.a. i samband med hur den materiella processledningen har utövats i tingsrätten. Bedömningen av rätten att åberopa en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram tidigare får göras mot en annan bakgrund i de mål där åklagaren utfört talan i tingsrätten än i sådana tvistemål på vilka bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket primärt tar sikte. Detta får anses gälla även i sådana fall då den som åklagaren företrätt, som ett försäkringsbolag, i och för sig skulle ha resurser och kompetens att föra talan på egen hand.

Vad som nu sagts utesluter inte att bedömningen av om det förelegat giltig ursäkt för att inte ha åberopat en omständighet i tingsrätten bör ske med beaktande av partens förutsättningar att bedöma hur processen skall föras. Även om Trygg-Hansas anspråk i tingsrätten utfördes av åklagaren hade Trygg-Hansa att själv kontrollera att för bedömningen relevant material förts in i processen. Av bolagets talan framgår att detta vid tiden för huvudförhandlingen i tingsrätten var medvetet om I.E:s psykiska ohälsa och det på grundval av denna framställda yrkandet om jämkning av skadeståndet. Det får under sådana förutsättningar anses ha ankommit på bolaget att genomföra rimliga efterforskningar för att utröna om I.E. omfattades av någon sådan ansvarsförsäkring som kunde vara av betydelse för bedömningen av skadeståndsfrågan.

Av handlingarna i målet framgår att Trygg-Hansa före huvudförhandlingen kontaktade ett antal försäkringsbolag för att kontrollera om I.E. hade någon egen hemförsäkring i något svenskt försäkringsbolag eller om hans personnummer antecknats som medförsäkrad person i någon annans hemförsäkring. Vidare skall beaktas att det var I.E. som gjorde gällande att 2 kap. 3 § skadeståndslagen skulle tillämpas och som därmed aktualiserade frågan huruvida han omfattades av en ansvarsförsäkring. Typiskt sett var det också han som bäst kunde känna till svaret på frågan. Till detta kommer att frågan ställdes till I.E. vid huvudförhandlingen och att dennes svar bekräftade resultatet av de efterforskningar som Trygg-Hansa hade gjort. Mot denna bakgrund får det anses att Trygg-Hansa haft giltig ursäkt för att först i hovrätten göra gällande att I.E. omfattades av en ansvarsförsäkring.

Hovrättens avvisningsbeslut skall därför undanröjas och prövningstillstånd meddelas i målet i övrigt. Eftersom beslutet och målet i övrigt rör samma sak skall hovrättens dom undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för behandling där.

Domslut

HD:s avgörande

HD förklarar att Trygg-Hansa Försäkrings AB i hovrätten bort få åberopa att I.E. hade ett försäkringsskydd avseende ansvarsförsäkring. HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt, undanröjer hovrättens dom och visar målet åter till hovrätten för fortsatt handläggning.