NJA 1995 s. 495

(Jfr NJA 1995 s 6)

G N Preziosi di Gori & Nibi S d f (Preziosi) väckte vid domstol i Arezzo, Italien, talan mot Schweiziska Guldimporten AB (Guldimporten) angående bl a äganderätten till viss angiven egendom. Domstolen förordnade på yrkande av Preziosi vid två tillfällen - d 27 juni 1994 och d 5 okt 1994 - om kvarstad på egendomen och utsåg därvid Preziosi till förvaltare av densamma.

Svea HovR förklarade i beslut d 17 okt 1994 - med stöd av Luganokonventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område samt lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen - att kvarstadsbesluten är verkställbara i riket gentemot Guldimporten.

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län verkställde därefter, sedan Preziosi hemställt om att utfå egendomen för förvaltning, kvarstadsbesluten på så sätt att den egendom som påträffades togs i förvar enligt UB:s regler om verkställighet av beslut om kvarstad.

Sedan Preziosi överklagat kronofogdemyndighetens verkställighetsbeslut samt TR:n lämnat överklagandet utan bifall, överklagade Preziosi TR:ns beslut, varefter Svea HovR d 27 okt 1994 beslutade att inte meddela Preziosi prövningstillstånd.

HD meddelade dock, efter det att Preziosi överklagat HovR:ns beslut d 27 okt 1994, tillstånd till målets prövning i HovR:n.

En sammanfattande redogörelse för målet tom HD:s beslut d 5 jan 1995 att meddela tillstånd till målets prövning i HovR:n lämnas i NJA 1995 s 6.

Då målet företogs till prövning i Svea HovR yrkade Preziosi att HovR:n, med ändring av TR:ns och kronofogdemyndighetens beslut, skulle förordna att den italienska domstolens kvarstadsbeslut skulle verkställas enligt sin ordalydelse och att den egendom som kronofogdemyndigheten tagit i förvar därför omgående skulle utlämnas till Preziosi för förvaltning.

Preziosi anförde till stöd för sin talan sammanfattningsvis följande. Den italienska domstolens förordnande att utse Preziosi till förvaltare av den kvarstadsbelagda egendomen är ett resultat av en saklig prövning och utgör således en del av det materiella avgörandet. Vid exekvaturförfarandet är exekvaturdomstolen förhindrad att ompröva det utländska avgörandet i sak. HovR:ns beslut d 17 okt 1994 innebär därför att de i målet aktuella kvarstadsbesluten skall verkställas i enlighet med deras lydelse, dvs att den kvarstadsbelagda egendomen skall utlämnas till Preziosi för förvaltning. Kronofogdemyndighetens beslut att ta den kvarstadsbelagda egendomen i förvar strider mot Luganokonventionens syfte.

HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren, hovrättsrådet Dahlgren, referent, och tf hovrättsassessorn Jenryd) anförde i slutligt beslut d 6 mars 1995:

Av 1 § lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen framgår att denna konvention skall gälla som lag i Sverige. Av 6 § samma lag följer vidare att verkställighet i Sverige av ett utländskt avgörande i allmänhet skall ske enligt de regler som gäller för verkställighet av svensk domstols lagakraftägande dom. I fråga om verkställighet av ett utländskt avgörande som rör säkerhetsåtgärd anges dock särskilt att UB:s bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd i stället skall tillämpas.

Av utredningen i målet framgår att den italienska domstolens förordnande om egendomens förvaltning i samband med besluten om kvarstad har stöd i artikel 676 i den italienska civilprocesslagen (Codice di procedura civile). Av denna artikel följer att domstol skall utse förvaltare vid kvarstadsbeslut varvid även någon av de tvistande parterna kan förordnas till förvaltare.

Reglerna i UB om verkställighet av beslut om kvarstad till säkerhet för bättre rätt ger dock inte utrymme för att låta sökanden förfoga över egendomen (16 kap 16 § samt 6 kap 4 § UB).

HovR:ns beslut om exekvatur av den italienska domstolens beslut om kvarstad omfattar i och för sig den italienska domstolens förordnande av förvaltare. Av Luganokonventionen framgår att en omprövning i sak av det utländska beslutet inte får ske vid exekvatur (artikel 34 3 st och artikel 25). Konventionen reglerar dock inte själva verkställigheten. Förordnandet av förvaltare ingår som ett led i den närmare utformningen av verkställigheten. Vid en kollision mellan ett sådant förordnande rörande verkställigheten i det utländska beslutet och den svenska utsökningsrätten har svensk rätt företräde. Detta följer av att Luganokonventionen lämnar åt exekvaturlandets inhemska rätt att reglera verkställigheten och så har också skett i 6 § lagen med anledning av Sveriges tillträde till konventionen.

Verkställigheten i Sverige i strid med det italienska förordnandet om förvaltare innebär följaktligen inte att den italienska domstolens kvarstadsbeslut omprövats i sak. Eftersom Luganokonventionen inte reglerar verkställigheten som sådan innebär kronofogdemyndighetens verkställighetsåtgärder inte heller att syftet med Luganokonventionen eftersatts.

Preziosis överklagande - - - lämnas därför utan bifall.

Preziosi (ombud advokaten G.G.) överklagade HovR:ns beslut och yrkade att HD skulle förordna att säkerhetsåtgärden skulle verkställas i enlighet med den italienska domstolens beslut innebärande att Preziosi skall förvalta egendomen.

Guldimporten hade försatts i konkurs och konkursförvaltaren upplyste att konkursboet inte avsåg att överta bolagets talan. Bolaget lät sig inte avhöra.

Målet avgjordes efter föredragning av referenten, JustR Danelius.

HD (JustR:n Freyschuss, Lind och Regner) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Domstolen i Arezzo förordnade genom beslut d 27 juni 1994 att viss maskinell utrustning som Preziosi hade sålt till Schweiziska Guldimporten skulle bli föremål för en säkerhetsåtgärd, "sequestro giudiziario", samt att Preziosi skulle vara förvaltare av egendomen i fråga. Beslutet fastställdes genom ett nytt beslut av samma domstol d 5 okt 1994. I beslut d 17 okt 1994 förklarade Svea HovR att besluten - av HovR:n betecknade som förordnanden om kvarstad - var verkställbara i Sverige.

Egendomen har därefter tagits i förvar av kronofogdemyndighet men har inte överlämnats till Preziosi. Frågan i målet är nu om Preziosi skall ha rätt att omhänderha egendomen i enlighet med den italienska domstolens beslut.

Den lagstiftning som är tillämplig i målet är i första hand lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen (tillträdeslagen). Genom denna lag föreskrivs att den i Lugano d 16 sept 1988 antagna konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område skall gälla som lag i Sverige. Luganokonventionen har härigenom inkorporerats i sin helhet i den svenska rättsordningen. Konventionen är så gott som identisk med den sk Brysselkonventionen mellan EG:s förutvarande tolv medlemsstater. I likhet med Brysselkonventionen saknar Luganokonventionen - bortsett från ett nu inte aktuellt undantag (artikel 39) - bestämmelser om hur domar och andra rättsliga dokument som blivit föremål för erkännande och exekvaturbeslut enligt regelsystemet skall verkställas utan detta förutsätts vara reglerat nationellt (se prop 1991/92:128 s 146, 205, 210 och bl a EG-domstolens dom 1985 i mål 148/84 Deutsche Genossenschaftsbank v SA Brasserie du Pecheur (1985) ECR s 1981, särskilt s 1992). Till följd härav finns i 6 § tillträdeslagen föreskrivet bl a att vid verkställighet av ett utländskt avgörande som rör säkerhetsåtgärd US:s bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd skall tillämpas. Dessa bestämmelser utgörs av 16 kap 10-16 §§ (se a prop s 146, 228).

Den fria rörlighet för domar som Bryssel- och Luganokonventionerna har skapat skall göra det enklare för konventionsstaternas rättssubjekt att få domar erkända och verkställda i utlandet (a prop s 108). Konventionerna innehåller därför regler om domstols behörighet, erkännande och verkställighet som, samtidigt som de skall skydda en utländsk svarande redan på rättegångsstadiet, ökar betydelsen av avgörandet i rättegångsstaten och i motsvarande mån begränsar prövningen i verkställighetsstaten. Frågan ort hur själva verkställigheten efter ett exekvaturbeslut skall tillgå har som framgått däremot i princip lämnats oreglerad i konventionerna och har därmed överlåtits till nationell reglering. Detta måste ha skett i medvetande om att de exekutionsrättsliga systemen i konventionsstaterna är olika och därför resultatet av en begäran om verkställighet kan variera beroende på i vilken stat begäran framställs.

Det kan sägas att det övergripande syftet med Luganokonventionen skulle tillgodoses bäst, om man vid verkställigheten som sådan följer eventuella föreskrifter i det utländska avgörandet om själva verkställigheten, i varje fall i sådana situationer då föreskrifterna inte på något mer ingripande sätt rubbar sådana verkställighetsregler i den nationella lagen som är avsedda att skydda gäldenären eller tredje man. Som exempel på regler av detta slag kan nämnas bestämmelser om beneficium (jfr 5 kap UB) respektive hävande av utmätning av egendom som visas tillhöra tredje man (jfr 4 kap 33 § UB) eller utmätning eller säkerhetsåtgärd till förmån för tredje man (jfr 16 kap 15 § UB). Det säger sig emellertid självt att den antydda gränsdragningen kan leda till svårbemästrade problem vid den praktiska tillämpningen, något som motverkar konventionens syfte. Det finns heller inte i konventionen något stöd för att man skulle ha avsett att åtminstone vissa från gäldenärens eller tredje mans synpunkt mindre betydelsefulla spörsmål rörande själva verkställigheten skulle kunna avgöras av domstolen i rättegångsstaten. Det är däremot förenligt med den utformning som konventionen getts att utgå från att den domstol som prövar saken inte enligt konventionen har behörighet att genom föreskrifter i sitt avgörande bestämma helt eller ens delvis om själva verkställigheten i en annan stat där denna sker.

I anslutning härtill bör även frågan ställas, om det kan förhålla sig så att invändningar mot föreskrifter i ett domstolsavgörande rörande själva verkställigheten måste framställas i exekvaturförfarandet. Detta förfarande är enligt konventionen uppdelat i flera etapper där den första etappen består av ett summariskt ansökningsförfarande - i Sverige hos Svea HovR - i vilket motparten inte hörs. Medges verkställighet skall beslutet härom delges motparten, som då får en frist på en månad att söka ändring i beslutet. Före utgången av den fristen och intill dess att beslut meddelats med anledning av att ändring sökts får inga andra åtgärder för verkställighet än säkerhetsåtgärder vidtas mot gäldenärens egendom (artiklarna 34, 36 och 39). Denna reglering föranleder två slutsatser. Den ena är att en gäldenär inte kan tillåtas att vid själva verkställigheten göra invändningar som har med själva exekvaturfrågan att göra och som därför enligt konventionen skall prövas under exekvaturförfarandet (EG-domstolens dom d 4 febr 1988 i mål 145/86 Horst Ludwig Martin Hoffmann v Adelheid Krieg (1988) ECR s 645, särskilt s 670). Den andra slutsatsen är att fristregelns avskärningseffekt bör vara begränsad till de spörsmål som regleras i konventionen. Annars skulle oväntade effekter kunna uppkomma för den gäldenär som under exekvaturförfarandet avstår från att klandra sådana föreskrifter i ett utländskt avgörande som rör själva verkställigheten i förvissning om att konventionen inte ger någon behörighet till domstol i rättegångsstaten att bestämma om denna. I än högre grad gäller det anförda tredje mans möjligheter att göra sina intressen gällande vid sådan verkställighet (jfr EG-domstolens ovannämnda dom i mål 148/84 s 1992).

Vid konventionernas tillkomst måste man också ha varit medveten om att någon fullständig överensstämmelse inte finns mellan olika rättsliga institut i konventionsstaterna. För att ta det exempel som nu är aktuellt är "sequestro giudiziario" inte exakt detsamma som kvarstad enligt svensk rätt. Syftet med de båda instituten är emellertid väsentligen detsamma, nämligen att avskära svaranden från rådigheten över viss egendom så att kärandens anspråk säkerställs mot att egendomen undandras en kommande domsverkställighet. Avsikten måste ha varit att man vid tolkning och tillämpning av konventionerna skall bortse från mindre skillnader mellan olika nationella rättsinstitut och för svensk del exempelvis jämställa ett italienskt beslut om "sequestro giudiziario" med ett svenskt kvarstadsbeslut. Denna tanke bör också ligga bakom hänvisningen i 6 § tillträdeslagen till UB:s bestämmelser om kvarstad och andra säkerhetsåtgärder. Detta synsätt för alltså med sig att man vid tillämpning av tillträdeslagen inbegripet själva Luganokonventionen om möjligt skall behandla ett utländskt beslut om säkerhetsåtgärd som ett svenskt beslut om motsvarande åtgärd. Om säkerhetsåtgärden enligt det utländska beslutet saknar egentlig motsvarighet bland svenska rättsinstitut, är någon sådan "översättning" inte möjlig, men då ger 16 kap 12 § UB stöd för behövliga åtgärder av kronofogdemyndigheten.

Av det nu anförda följer vidare att ett exekvaturbeslut saknar verkan i fråga om den del av ett utländskt avgörande som rör själva verkställigheten.

På nu angivna skäl bör bestämmelserna om kvarstad i UB tillämpas i målet, vilket medför att något sådant omhändertagande som den italienska domstolen förordnat om inte kan ske. Preziosis talan skall därför ogillas.