NJA 1995 s. 720

Makarna F.S. och L.S. äger en fritidsfastighet på Styrsö med registerbeteckningen Styrsö 1:295. Denna fastighet gränsar till fastigheten Styrsö 1:370, som bildades år 1983 och förvärvades av makarna M.L. och X.X. år 1984.

Under år 1985 uppförde makarna L ett permanenthus på fastigheten. I samband därmed gjordes vissa markarbeten som bl a syftade till att jämna ut tomtmarken.

F.S. och L.S. väckte vid Göteborgs TR talan mot M.L. och X.X. och yrkade förpliktande för dem att solidariskt utge skadestånd med 43 952 kr.

Som grund för sin talan åberopade makarna S: Makarna L har vid byggnads- och grävningsarbetena på sin fastighet inte vidtagit de skyddsåtgärder som varit nödvändiga för att förhindra skador på Styrsö 1:295. De har även brustit i omsorg vid utformandet av arbetet. På grund av att makarna L har lagt igen ett dike på sin fastighet har avrinningen av dagvatten från makarna S:s fastighet försämrats och grundvattennivån stigit. Makarna L är skyldiga att ersätta makarna S för den skada som deras fastighet därigenom har åsamkats. 3 kap 3 § JB, i dess lydelse före d 1 juli 1986, samt allmänna skadeståndsrättsliga principer åberopas. Det yrkade beloppet avser ersättning för ett dött körsbärsträd, kostnad för att ta bort det döda trädet och återställa förstörd vegetation samt ersättning för minskad möjlighet att nyttja ett område som har varit vattendränkt.

M.L. och X.X. bestred käromålet. Som i och för sig skäligt belopp kunde de inte vitsorda mer än 3 500 kr.

Som grund för sitt bestridande anförde makarna L: De har lagt igen ett dike på sin tomt, ett dike till vilket ingen har någon rättstitel. Igenläggningen av diket är inte ett sådant arbete som avses i 3 kap 3 § JB. Den bestämmelsen tar sikte på arbeten i marken som innebär risk för ras och sättningsskador på grannfastigheten. Makarna L har inte handlat oaktsamt, eftersom de har haft rätt att lägga igen diket. Oaktsamheten är vidare utesluten till följd av att makarna L erbjöd makarna S att lägga ner ett rör innan diket lades igen.

Makarna L anförde ytterligare: Det saknas orsakssamband mellan igenläggandet av diket och de påstådda skadorna på makarna S:s fastighet. Skadorna har troligen förorsakats av luftföroreningar och stränga vintrar. Skulle makarna L anses skadeståndsskyldiga, skall skadeståndet jämkas till noll på grund av medvållande. Detta medvållande har bestått i att makarna S först sommaren 1988 ledde bort sitt dagvatten trots att de gavs möjlighet till det långt tidigare. Till utveckling av sin talan anförde F.S. och L.S.: Den del av tomten som gränsar mot makarna L:s fastighet hade tidigare en riklig vegetation och den har inte regelmässigt stått under vatten. Dagvattnet avleddes från S:s fastighet liksom från ovanliggande fastigheter genom ett dike som gick tvärs över ena hörnet på L:s tomt. I samband med att makarna L bebyggde sin fastighet gjorde F.S. M.L. uppmärksam på att han borde kulvertera diket. M.L. vägrade göra detta utan lade igen diket och fyllde upp tomthörnet så att marknivån höjdes ca 70 cm. Detta ledde till att dagvattnet från makarna S:s fastighet inte fick något utlopp med svåra översvämningar som följd. Först efter 3 1/2 år lade kommunens va- verk ner en dagvattenledning på en sådan nivå att makarna S kunde ansluta sig till den genom att leda vattnet utefter sin tomtgräns. Som en följd av att M.L. lade igen diket steg grundvattennivån på denna del av makarna S:s tomt så att den enbart låg några centimeter under markytan. Under år 1987 kunde F.S. konstatera att ett körsbärsträd hade dött. Även andra träd och buskar tog skada av grundvattenhöjningen. Blåsippor och vitsippor har försvunnit och markområdet, som är på ca 70 m2, har blivit försumpat. Detta område har inte gått att utnyttja.

M.L. och X.X. anförde: När de tillträdde fastigheten lade de märke till diket, som mynnade ut i ett buskage på makarna L:s tomt. I samband med att de skulle planera tomten tog M.L. kontakt med F.S. och erbjöd denne att lägga ner ett rör över L:s tomt. Han erbjöd även makarna S ett servitut. F.S. svarade emellertid att det var makarna L som hade att lösa denna fråga.

F.S. och L.S. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

M.L. och X.X. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Leven och Lindskog samt hovrättsassessorn Bäck Mirchandani, referent) anförde i dom d 20 nov 1991: Domskäl. F.S. och L.S. har till förtydligande och precisering av de grunder som antecknats i TR:ns dom anfört följande. Med uttrycket byggnadsoch grävningsarbeten avser de exploateringen av fastigheten med uppförande av byggnad, anordnande av spill- och dagvattenledningar mm. De skyddsåtgärder som M.L. och X.X. underlåtit att vidta är att de inte lagt ner dräneringsledningar i dikena på tomten och vid vägen innan dessa fylldes igen. De har brustit i omsorg genom att trots varningar vidta åtgärder med sin fastighet som makarna S inte behövt tåla i sin egenskap av grannar.

Härefter angavs att förhör i HovR:n hade ägt rum med bl a F.S. och M.L. samt att HovR:n hade hållit syn på fastigheterna. Rörande den muntliga bevisningen antecknades bl a följande.

F.S. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom med följande tillägg. Det av TR:n betecknade diket är snarare en bäckfåra som fanns redan 1960 när hans familj förvärvade fastigheten 1:295. Bäcken följde den naturliga avrinningen i området. Det har sedan familjens tillträde aldrig stått vatten på fastigheten förrän makarna L lade igen bäcken. Dessa ombads redan på hösten 1984 att säkerställa vattenavrinningen från S:s fastighet. Våren 1985 kunde makarna S konstatera att makarna L inte beaktat detta utan fyllt igen vägdiket mellan sin fastighet och Utterviksvägen på kommunens mark. Vidare hade bäckfåran fyllts igen fram till ett avstånd på mellan en och två meter från gränsen till 1:295. När F.S. med anledning härav kontaktade M.L., sade denne att om S tillhandahöll rör så kunde M.L. "slänga ner dem" innan han lade igen mer. M.L. ville inte gräva till erforderligt djup eftersom han lagt ner spillvattenledningarna på sin fastighet. Atgärderna gjorde det omöjligt för makarna S att ansluta dagvattnet från sin fastighet till kommunens inark på en sådan nivå att avrinning från fastigheten kunde ske. Redan 1985 hade grundvattennivån på 1:295 höjts så mycket att marken var sank.

M.L. har, utöver vad som antecknats i TR:ns dom, uppgett: Fastigheten 1:370 har bebyggts i enlighet med beviljat byggnadslov. Några åtgärder på tomten skedde inte förrän d 24 juli 1985. Det är riktigt att makarna L hade lagt ner egna ledningar för spillvatten och att dessa korsat diket som ledde från 1:295 över 1:370 till Utterviksvägen.

HovR:ns bedömning.

I likhet med TR:n finner HovR:n att makarna L:s åtgärd att lägga igen diket på sin fastighet har medfört att grundvattennivån förhöjts på makarna S:s fastighet.

Makarna S har till stöd för sin talan åberopat dels 3 kap 3 § JB i dess lydelse före d 1 juli 1986, dels allmänna skadeståndsrättsliga regler. Enligt HovR:ns mening är makarna L:s grävningsarbete för byggnationen av huset och anläggningsarbetena på tomten, däribland nedläggandet av spillvattenledningen, att anse som sådant arbete som avses i 3 kap 3 § JB. De åtgärder i form av nedläggning av dräneringsrör för avledande av dagvatten som enligt makarna S:s uppfattning bort vidtas för att förhindra att grundvattennivån påverkades på deras fastighet kan dock inte anses utgöra sådana skyddsåtgärder som avses i stadgandet. Skadeståndsskyldighet kan därför inte åläggas makarna L med stöd av denna bestämmelse.

Det åligger emellertid en fastighetsägare att vid nyttjandet av sin fastighet ta skälig hänsyn till omgivningen. Härav följer att den som utför arbeten på sin mark är skyldig att söka förhindra skador därav på angränsande fastigheter. Om skador ändå uppkommer, ankommer det på den som låtit utföra arbetet att ersätta skadan om han varit försumlig.

Det är ostridigt i målet att makarna L på ett tidigt stadium uppmärksammats på att avrinningen från S:s och överliggande fastigheter skedde genom det dike som korsade makarna L:s fastighet och diket utmed Utterviksvägen. Makarna L borde därigenom ha förstått att ett igenläggande av dikena skulle medföra att vattnet stannade kvar på grannfastigheten samt att denna därigenom skulle komma att ta skada. Det bör därför ha ålegat dem att vidta åtgärder för att förhindra sådan skada.

Makarna L har invänt att de inte skall åläggas skadeståndsskyldighet enär de erbjudit makarna S att lägga ner dräneringsrör över deras tomt. Enligt HovR:ns mening bör det emellertid ankomma på den som utför arbeten som kan medföra skada på en grannfastighet att bekosta och utföra de åtgärder som är nödvändiga för att förhindra skadan, i vart fall när, som i förevarande mål, de åtgärder som behöver vidtas är av förhållandevis enkelt slag.

När makarna S förklarat sig inte vilja bekosta de nödvändiga åtgärderna har det således ändå ålegat makarna L att utföra dessa. Genom att i stället fortsätta igenfyllnaden utan att lösa frågan om vattenavrinningen har makarna L genom försummelse varit vållande till att grundvattennivån stigit på makarna S:s fastighet.

HovR:n fann på anförda skäl att de av makarna S åberopade skadorna hade orsakats av igenläggandet av diket. Makarna L var därför enligt HovR:n skyldiga att ersätta makarna S för förlusten av körsbärsträdet och för de övriga skador som uppkommit på grund av den förhöjda grundvattennivån. Anledning till jämkning på grund av medvållande ansågs inte föreligga. Skadeståndet bestämdes efter en skälighetsprövning till 10 000 kr i ett för allt.

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, referent, Svensson och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. Makarna L har i HD åberopat samma grunder för sitt bestridande av skadeståndsskyldighet som i underinstanserna, frånsett den tidigare gjorda invändningen att igenläggandet av vad som betecknats som dike inte skulle utgöra ett sådant arbete som avses i 3 kap 3 § JB. De har särskilt framhållit att den omständigheten att rättstitel saknats med avseende på diket inte beaktats tillräckligt av HovR:n; härmed synes avses att makarna S inte haft någon enligt avtal eller på annan liknande grund upplåten rätt att utnyttja detta.

Av utredningen i målet framgår följande. Den av makarna S ägda fastigheten Styrsö 1:295 är bebyggd med ett äldre fritidshus. Intill fastighetens södra gräns är makarna L:s fastighet Styrsö 1:370 belägen. Denna bildades år 1983 och bebyggdes år 1985 med ett hus avsett för åretruntboende. Dagvattnet från Styrsö 1:295 har runnit över mark som kom att ingå i Styrsö 1:370. Avrinningen har skett genom en ränna - i målet benämnd dike eller bäck (bäckfåra) - som sträckt sig över det nordöstra hörnet av Styrsö 1:370 till ett dike som gick utmed den öster om fastigheterna belägna Utterviksvägen. Enligt vad F.S. uppgett i HovR:n fanns rännan redan år 1960. Av utredningen får vidare anses framgå att det inte varit fråga om ett grävt dike utan om en bäckfåra, som uppkommit genom naturlig avrinning. - I samband med att makarna L lät bebygga Styrsö 1:370 lade de igen bäckfåran på fastigheten och höjde marknivån på platsen. Efter igenläggandet steg grundvattennivån på Styrsö 1:295.

I målet är fråga om makarna L genom att lägga igen bäckfåran på sin fastighet har ådragit sig skyldighet att ersätta den skada som uppkommit för makarna S.

Enligt 3 kap 1 § JB skall var och en vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom ta skälig hänsyn till omgivningen. Vid tiden för utförandet av det i målet aktuella arbetet föreskrevs vidare i 3 § 1 st i samma kap att den som ämnar utföra grävning eller liknande arbete på sin mark skall vidtaga varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga skada på angränsande mark samt, i en andra mening, att han skall ersätta skada som uppkommer till följd av att han eller någon som han anlitat har underlåtit att vidtaga sådan åtgärd eller i annat hänseende brustit i omsorg vid arbetets utförande. Bestämmelse motsvarande andra meningen finns numera i 5 § 1 st miljöskadelagen (1986:225); jfr även 3 § 1 st 3 samma lag.

Det torde vara ostridigt i målet att makarna L:s åtgärd att lägga igen bäckfåran fått till följd att grundvattennivån på makarna S:s fastighet höjts. Såsom HovR:n funnit får det anses utrett att skadorna på denna fastighet har orsakats av höjningen av grundvattennivån och därmed av att bäckfåran lagts igen.

Avgörande för frågan om skadeståndsskyldighet är vem av fastighetsägarna som det ålegat att när Styrsö 1:370 bebyggdes vidta de åtgärder som krävdes för att dagvatten från Styrsö 1:295 även i fortsättningen skulle kunna avledas på ett tillfredsställande sätt. Detta bör bedömas genom en avvägning, efter vad som kan anses skäligt, av de ifrågavarande grannarnas intressen. Det saknas stöd för att avgörande härvid skulle vara huruvida särskild rätt att utnyttja bäckfåran för avledande av dagvattnet förelegat enligt avtal eller på annan liknande grund.

Avrinning av dagvatten från Styrsö 1:295 hade skett genom bäckfåran på Styrsö 1:370 under lång tid. Bäckfåran hade tillkommit på grund av naturlig avrinning; det har inte varit fråga om någon särskild anordning som tillskapats för att tillgodose anspråk från ägarna till Styrsö 1:295. Behov av särskilda åtgärder för att tillgodose intresset av att avrinningen av dagvatten från Styrsö 1:295 fungerade uppkom som en följd av makarna L:s önskan att bebygga sin nyförvärvade fastighet Styrsö 1:370.

Med hänsyn till vad nu sagts får det anses ha ålegat makarna L att, då de avsåg att lägga igen bäckfåran, vidta och bekosta de åtgärder som krävdes för att avrinningen av dagvatten från Styrsö 1:295 skulle bli ordnad på ett tillfredsställande sätt. Att de erbjöd makarna S att på egen bekostnad lägga ner rör innan bäckfåran lades igen - vilket inte godtogs av dessa - saknar vid denna bedömning betydelse. Genom sitt förfarande har makarna L vållat skadorna på Styrsö 1:295.

På grund av det anförda är makarna L skadeståndsskyldiga gentemot makarna S. Det saknas anledning att frångå HovR:ns bedömning att makarna S inte kan anses som medvållande till de uppkomna skadorna. Om beloppet råder inte tvist.

HovR:ns domslut skall alltså fastställas.