NJA 1996 s. 132

K.T. överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle ändra TR:ns dom så att fängelsestraffet skulle till en tid av ytterligare 24 dagar eller sammanlagt 45 dagar anses verkställt i anstalt.

Åklagaren yrkade att överklagandet skulle avvisas eller att det ej skulle vinna bifall.

HovR:n (tf hovrättslagmannen Thorelli, hovrättsrådet Paulsson Nordlin, referent, och tf hovrättsassessorn Åhgren) anförde i beslut d 27 okt 1995: Skäl. K.T. har bl a anfört: Lidköpings TR har underlåtit att låta honom från fängelsestraffet avräkna de 24 dagar som tillgodoräknats honom i HovR:ns för Västra Sverige dom från d 3 maj 1995.

Åklagaren har anfört: K.T. äger inte klaga enbart på beslutet om avräkning. Enligt bestämmelserna i 33 kap BrB är det endast frihetsberövande som hör till det aktuella målet som skall beaktas vid bestämmande av hur många dagar som skall tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande. TR:n har således fattat ett korrekt beslut.

HovR:n finner att särskild talan jämlikt 49 kap 5 § 10 RB får föras mot avräkningsbeslutet.

I anledning av brott som prövats genom HovR:ns för Västra Sverige dom d 3 maj 1995 har K.T. som anhållen och häktad varit berövad friheten 24 dagar. Då detta frihetsberövande således inte skett i anledning av misstanke om brott som prövats av Lidköpings TR och då frihetsberövandet ej heller föregått den undanröjda domen på skyddstillsyn finner HovR:n, som anmärker att Lidköpings TR vid straffmätningen haft att ta hänsyn till det frihetsberövande som skett genom den av Vänersborgs TR undanröjda fängelsepåföljden (jfr NJA II 1973 s 220x), att förutsättningarna i 33 kap 5 § BrB för att avräkna i enlighet med K.T:s yrkande ej föreligger. Hans överklagande kan därför ej vinna bifall.

HovR:ns beslut. HovR:n ändrar inte TR:ns beslut.

K.T. (offentlig försvarare advokaten T.N.) överklagade och yrkade att ytterligare 24 dagar skulle avräknas från det fängelsestraff som ådömdes honom d 9 okt 1995.

Riksåklagaren bestred ändring. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Persson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Jermsten, Solerud, Svensson, Lambe, referent, och Regner) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

JustR Regner tillade: Reglerna i 33 kap 5 § BrB om obligatorisk avräkning av anhållnings- och häktningstid infördes år 1973. Bestämmelserna har visserligen ändrats sedan dess men inte såvitt angår den situation som är aktuell i målet.

I paragrafens första stycke regleras avräkning av sådant frihetsberövande som skett i just det mål där det fängelsestraff ådöms från vilket avräkning skall ske. Stycket är således tillämpligt på de 19 dagar som K.T. var anhållen och häktad i målet vid Lidköpings TR.

Paragrafens andra stycke avser avräkning bl a när en tidigare skyddstillsyn undanröjs och fängelse ådöms i stället. Avräkning skall då ske av frihetsberövande som föregått domen på skyddstillsyn. Bestämmelsen är tillämplig på de 2 dagars frihetsberövande som skedde i det mål som avgjordes av Vänersborgs TR i och med domen på skyddstillsyn. Frågan i målet är om stycket innebär att avräkning skall ske av också det frihetsberövande som skett i det tidigare mål som avgjordes av HovR:n för Västra Sverige och där påföljden bestämdes till fängelse med avräkning för de 24 dagar som K.T:s överklagande avser. För att så skall vara fallet krävs att uttrycket "föregått domen på skyddstillsyn" anses inbegripa även ett frihetsberövande som ägt rum i ett mål före det där skyddstillsynen ådömdes, när skyddstillsynsdomen samtidigt innebär ett undanröjande av påföljden i det tidigare målet.

Ordalagen i 33 kap 5 § 2 st utesluter inte en sådan tolkning av lagrummet. Situationen berörs inte i förarbetena (prop 1972:146, JuU 1973:3) som alltså inte heller ger någon direkt ledning för tolkningen av bestämmelsen.

Till förmån för en sådan mer extensiv tolkning som K.T. hävdar i målet talar då den princip som normalt tillämpas i straffrättsliga sammanhang och som innebär att oklarheter i lagstiftningen skall leda till den tillämpning som är förmånligast för den tilltalade. Denna princip torde visserligen inte alltid gälla vid tolkningen av föreskrifter om påföljdsbestämning men bör vara tillämplig när det är fråga om regler som rör bestämmandet av strafftid.

Av förarbetena framgår emellertid att lagstiftaren har avsett att regleringen inte skall medge avräkning i vissa fall där det skett ett frihetsberövande som har anknytning till målet genom att tidigare påföljd på något sätt omfattas av den nya påföljdsbestämningen. Det torde också vara en tämligen omöjlig uppgift att konstruera ett regelsystem som medger avräkning fullt ut i alla upptänkliga fall. Domstolen är i sådana fall som inte omfattas av avräkningsreglerna hänvisad till att ta hänsyn till ett frihetsberövande när den bestämmer den nya påföljden. Mot denna bakgrund ligger det närmast till hands att anse att avsikten har varit att avräkning skall ske bara i de fall som mera klart och otvetydigt faller under andra stycket i 33 kap 5 § BrB.

Även om principiella synpunkter således talar för en extensiv tolkning av 33 kap 5 § 2 st BrB och det inte framgår av TR:ns dom huruvida någon hänsyn har tagits till frihetsberövandet i det första målet, får det emellertid anses föreligga tillräckligt starka skäl för att ge lagrummet den mer restriktiva tillämpning som domstolarna lagt till grund för sina avgöranden. Överklagandet bör därför avslås.

HD:s beslut meddelades d 29 febr 1996 (nr SÖ 39).