NJA 1996 s. 354

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Nöteberg, rådmannen Heino och tingshskalen Runelöf) anförde i dom d 5 maj 1994: Sakframställningar.

Kärandesidan. Vid tiden för de omtvistade utsändningarna ingick SVT i en koncern vars moderbolag var Sveriges Radio Aktiebolag (SR). I koncernen ingick ytterligare tre programbolag. SVT hade utsändningar i två kanaler, nämligen Kanal 1 och TV 2.

Frågan om SVT:s skyldighet att - i enlighet med vad som föreskrivs i 3 § 1 st upphovsrättslagen - i den omfattning och på det sätt som god sed kräver ange upphovsmannen har varit föremål för återkommande diskussioner mellan SVT och upphovsmännens organisationer, Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå u p a (STIM) och Föreningen Svenska Kompositörer Av Populärmusik (SKAP).

SR-företagen har i ett avtal med hänvisning till 3 § upphovsrättslagen förbundit sig att vid programannonsering i ljudradio eller television ange såväl det utförda verkets titel som dess upphovsmäns (kompositör, textförfattare, bearbetare) namn. Det sägs i avtalet att "Undantag från denna skyldighet medges, då det av programtekniska eller konstnärliga skäl är uppenbart omöjligt eller olämpligt att lämna dylika uppgifter."

I januari 1985 skrev T.B. till G.A. - producent på SVT - och påtalade att han i visst fall inte angivits som upphovsman och ungefär samtidigt uppvaktade STIM och SKAP B.A. - programjurist på SVT - och uttalade missnöje med SVT:s sätt att hantera den s k credit frågan. År 1987 behandlades frågan av programjuristen G.F. i en artikel i SR koncernens huvudsakligen interna tidning Antennen.

I maj 1989 framförde SKAP och STIM ånyo kritik till SVT mot dess sätt att hantera credit-frågan. Kritiken föranledde B.A. att distribuera en skrivelse "credit-frågan igen - glöm inte musiken!" till bl a samtliga programredaktioner på Kanal 1 och TV 2. Situationen för upphovsmännens del blev likväl inte tillfredsställande och i brev d 29 nov 1990 till SVT påtalade SKAP i anslutning till ett program att upphovsmännen förbigicks med tystnad, varemot en stor mängd av i programmet på något sätt engagerade personer nämndes i eftertexten. Programmet Go'morron Sverige innehöll intervjuer, reportage, en tävling och visning av en tecknad film. I programmet framförde också sångerskan L.D. Frödings dikt Det förskräckliga levernet på kafeet, tonsatt av T.B. Denne angavs inte som upphovsman. I avannonseringen förekom däremot ett stort antal andra namn. Programmet Kulturjournalen innehöll ett reportage från inspelningen av filmen Den goda viljan, ett reportage från en filmpremiär samt ett reportage från Riksteaterns uppsättning av en pjäs Det var dans bort i vägen, i samband varmed en ensemble framförde Frödings "Stadens löjtnant" i tonsättning av T.B. Denne angavs inte som upphovsman. I avannonseringen nämndes däremot ett stort antal funktionärer.

Programmet LILL - Vart tog tiden vägen, med L.L. som programledare, innehöll musik samt sketcher och monologer. Sångerskan M.S. framförde L.F:s av M.D. tonsatta dikt Tillägnan.

I programmet Skansen 100 år på Skansens stora scen förekom huvudsakligen musikframföranden. L.L. läste dikter av Cajenn, som nämndes som upphovsman av L.L. och dessutom angavs i eftertexten. L.L. sjöng "Nu är det gott att leva" med text och musik av O.A. och T.S. sjöng "Djuren som jag känner" med text och musik av H.S. Vid framförandena av dessa visor visades också textremsor med texterna "L.L./Nu är det gott att leva" respektive "T.S./Djuren som jag känner". T.S:s framförande presenterades av L.L. på följande sätt: Här kommer visan som vunnit första priset av Djurens vänner; T.S. besjunger Djuren som jag känner. - Varken O.A. eller H.S. angavs som upphovsmän.

SVT. Inslaget i Go'morron Sverige, som är ett underhållnings- och aktualitetsprogram, om Fröding var föranlett av att det var 80 år sedan diktaren avled. L.D. framförde den av T.B. tonsatta Frödingdikten och ett samtal förekom i anslutning därtill med sångerskan om hennes förhållande till diktaren. Programmet är ett allmänt underhållningsprogram utan musikalisk karaktär.

Kulturjournalen var ett program, som speglade olika begivenheter på det kulturella området. I anledning av att det förflutit 100 år sedan Fröding debuterade som diktare hade Riksteatern satt upp en pjäs innehållande bl a ett antal dikter av denne som blivit tonsatta. Inslaget om Riksteatern med framförandet av den dikt - Stadens löjtnant - som tonsatts av T.B. utgjorde en rapportering av en dagshändelse av nyhetskaraktär. I programmet förekom även musik av andra tonsättare. Varken tonsättarna eller andra upphovsmän bakom pjäsuppsättningen nämndes med ett undantag nämligen regissören, vilket berodde på att hon blev intervjuad.

Programmet Skansen 100 år var en transmission som inte förberetts i Kanal 1:s regi. Förutom artistframträdanden förekom tal av P.B. och Skansenchefen.

Domskäl. Till styrkande av att SVT inte angivit upphovsmännen, ehuru god sed krävt detta, har kärandesidan åberopat videokassetter med de fyra aktuella TV-programmen: Go'morron Sverige, Kulturjournalen, LILL - Vart tog tiden vägen och Skansen 100 år. Som prov på angivande av upphovsmän i enlighet med vad god sed kräver har kärandesidan åberopat kassetter innehållande tio televisionsprogram.

Även SVT har åberopat kassetter. Dessa innehåller sex televisionsprogram, i vilka upphovsmännen till musik och texter inte har angivits. Med stöd av dessa program har SVT gjort gällande att det varit i enlighet med sedvänja att inte heller i de omstämda fallen ange upphovsmännen.

Vittnesförhör har på kärandesidans begäran hållits med H.E. - ordförande i SKAP - och på SVT:s begäran med O.S. - TV 2:s nyhetschef i Örebro.

Upphovsrättslagens förarbeten består i bl a Auktorrättskommittens betänkande (SOU 1956:25) Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. Som bakgrund till TR:ns bedömning lämnas till en början en redogörelse för kommittens uttalanden (s 116f) beträffande upphovsmäns rätt att i skilda sammanhang anges i anslutning till sina verk.

Huvudregeln borde vara, sägs det, att upphovsmannen städse skall anges då exemplar av ett verk framställs eller eljest görs tillgängligt för allmänheten. Det görs den reservationen att ett verk ofta framförs offentligt under sådana förhållanden att det knappast är av betydelse för upphovsmannen att regeln iakttas och detta ej heller eljest är påkallat. Som exempel nämns att regeln inte bör gälla då musik utförs på kafeer och restauranger. Kommitten uttalar vidare att det i vissa fall skulle verka störande om upphovsmannen angavs, t ex då musik utförs vid gudstjänst. Det påpekas vidare att det i vissa fall av tekniska skäl kan vara förenat med svårigheter att tillgodose upphovsmannens anspråk att anges på exemplar av verket och nämner i det sammanhanget konstindustriella glasprodukter. Det sägs inte vara möjligt att i lagtext närmare ange vilka undantag som bör gälla samt att det på området har utbildat sig vissa allmänt erkända sedvänjor och lagens huvudsakliga funktion bör vara att stadfästa dessa i den mån de kan godtas. Kommittens utformning av regeln blev i enlighet med vad den uttalat att, då exemplar av verket framställs eller verket görs tillgängligt för allmänheten, upphovsmannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver.

Regeln sades kunna ha dubbel innebörd: dels att sanktionera en rådande sedvänja, om den kunde tas för god, dels att främja en sedvanebildning på området, där en "god sed" i detta hänseende inte stadgat sig. Kommitten fortsatte:

Att en sedvänja icke under alla förhållanden godtages som norm är naturligtvis ägnat att göra regeln mera svårtillämpad, men det är å andra sidan ofrånkomligt, att om lagstiftaren inte själv uppdrager riktlinjerna för de enskildas handlande i detta hänseende utan inskränker sig till att i huvudsak sanktionera praxis, han dock måste giva en möjlighet för de rättstillämpande myndigheterna att - i förekommande fall med stöd av uttalanden från sakkunniga institutioner - vägleda praxis och hindra uppkomsten av icke önskvärda sedvänjor. Den osäkerhet, som stundom kan inställa sig för den enskilde att avgöra, om en sedvänja är utbildad på ett visst område och om den kan anses för "god sed", behöver icke ha svårare konsekvenser än att i tveksamma fall upphovsmannen angives.

Kärandesidans ståndpunkt är att någon sedvänja inte finns utbildad vad beträffar televisionens skyldighet att ange upphovsmannen i samband med att dennes verk görs tillgängligt för allmänheten utan endast olika sätt att hantera problemet, av vilka några är att beteckna som god sed varemot andra inte är förenliga med sådan sed. Enligt SVT har dess underlåtenhet att i de aktuella fallen nämna upphovsmännen varit i enlighet med en rådande god sedvänja.

Tvisten avser framförande av visor där de aktuella upphovsmännen är tonsättare eller diktare.

Under den långa tid som auktorrättskommitten bedrev sitt arbete var televisionen såsom medium knappast någon i Sverige i praktiken förekommande företeelse. I den mån därefter en sedvänja har utvecklats i landet, har denna självfallet i hög grad präglats av att Sveriges Radio under lång tid hade monopol på utsändningar.

Den utredning som har förebragts om rådande sedvänja domineras påtagligt av program som producerats inom SR-koncernen. Härav följer en begränsning i räckvidden av TR:ns i det följande lämnade synpunkter. Det kan sålunda inte uteslutas att TR:n utifrån ett bredare urval hade kommit till avvikande slutsatser.

Vid en bedömning av den förebragta utredningen finner TR:n att det av denna inte kan dras någon slutsats om förekomsten av en stadgad praxis, som skulle kunna anses som sedvänja beträffande angivande av namn på tonsättare och diktare vid framförande av visor i televisionsprogram. Det är däremot påfallande att credit ges - förutom åt i programmen medverkande - åt en mängd personer som i en eller annan funktion varit verksamma vid programmets tillkomst och utsändning och som i vart fall inte på grund av upphovsrättslagens credit regel kan ha anspråk på att anges.

Några säkra slutsatser kan således inte dras av den utredning som presenterats och TR:n har därför att utifrån mer generella överväganden pröva vad som kan anses vara god sed.

Utgångspunkten bör därvid vara att upphovsmän har ett i lag grundat anspråk på att i viss omfattning och på visst sätt anges bl a då deras verk görs tillgängliga för allmänheten.

En begränsning i ett TV-företags möjlighet att lämna credit åt personer på skilda sätt involverade i ett program följer av tidsfaktorn: huvuddelen av sändningstiden bör inte lämpligen upptas av namnlistor. Denna begränsning får enligt TR:ns mening emellertid inte medföra att upphovsmäns anspråk i första hand får vika.

En annan begränsning följer av programmets karaktär. Då ett verk eller del därav förekommer i en nyhetsutsändning kan det i vissa fall ifrågasättas om förekomsten innebär att verket görs tillgängligt för allmänheten: det utgör mer ett beledsagande fenomen i anslutning till den nyhet som förmedlas igenom utsändningen. Ett fall likartat det nu skisserade berörs i förarbetena till 2 § upphovsrättslagen (se prop 1960:17 s 61), där det talas om det fall att ett konstverk utgör bakgrund eller eljest ingår som en oväsentlig del i en bild och det sägs att bilden i sådana fall inte kan sägas utgöra ett exemplar av verket. När det gäller nyhetssändningar och andra sändningar, där innehållet inte kan förutses, bör i linje med det sagda skyldigheten att ange upphovsmän vara mindre än där sändningens innehåll kan förutses.

Tekniken torde numera endast sällan kunna inverka begränsande på skyldigheten att ge credit.

Av stor betydelse är däremot den vikt det kan tänkas ha för en viss upphovsman att bli omnämnd. Hans intresse av att uppfattas i egenskap av upphovsman tar sig främst uttryck i att hans namn skall anges i förbindelse med verket. Genom att sålunda nämnas tillgodoses emellertid inte bara upphovsmannens mer renodlade ideella intresse utan ett omnämnande kan dessutom i många fall tänkas ha en inte oväsentlig ekonomisk betydelse för upphovsmannen genom att göra hans namn mera känt och därigenom leda till engagemang i en större utsträckning än vad eljest skulle ha blivit fallet. Betydelsen i sistnämnda hänseende varierar säkerligen mellan upphovsmän beroende på beskaffenheten av den konstart upphovsmannen representerar. De i detta mål företrädda upphovsmännen är nu här i riket verksamma tonsättare och textförfattare, vilka har sin utkomst av konstnärlig verksamhet, och de företräder inte den internationella musikaliska masskulturen. Med hänsyn till det sagda framstår det för TR:n som tydligt att det för kärandena är av en väsentlig betydelse att bli angivna som upphovsmän, då deras verk framförs och det i synnerhet då framförandet äger rum i ett medium med sådan genomslagskraft som televisionen. Av det sagda följer att skillnad kan göras mellan olika upphovsmän så att exempelvis, vid ett begränsat utdrag ur en kabare, tonsättaren kan ha företräde framför scenografen. Men också det omvända kan tänkas. Vidare får i fråga om televisionssändningar till en svensk publik i Sverige verksamma konstnärer anses ha längre gående berättigade anspråk än andra.

Vid bedömningen av vad som skall anses vara god sed bör också viss betydelse tillmätas det ringa utrymme för undantag från lagens huvudregel som lämnas i det tidigare omnämnda avtalet: "Undantag från denna skyldighet medges, då det av programtekniska eller konstnärliga skäl är uppenbart omöjligt eller olämpligt att lämna dylika uppgifter."

Till det anförda kommer att utvecklingen under senare tid såväl i lagstiftning som rättspraxis gått i riktning mot ett starkare skydd för inte blott rättigheter av upphovsrättslig art utan för rättigheter av immateriell natur över huvud taget.

De programinslag som är föremål för tvisten i målet har samtliga kunnat förutses före sändningen. Med hänsyn härtill och till de överväganden som har upptagits i det föregående får det anses att god sed hade krävt att respektive kärande hade angivits vid framförande av hans eller hennes verk.

Av utredningen framgår att SVT vid upprepade tillfällen blivit uppvaktat av upphovsmännens organisationer i anledning av SVT:s behandling av credit-frågan. Frågan måste för SVT ha framstått som kontroversiell och SVT hade bort överväga den rekommendation som lämnades av auktorrättskommitten att i tveksamma fall ange upphovsmannen. TR:n finner således att SVT genom oaktsam underlåtenhet att ange kärandena som upphovsmän ådragit sig skadeståndskyldighet gentemot dessa.

Domslut

Domslut. TR:n fastställer att Sveriges Television Aktiebolag är skyldigt att utge ersättning till envar av kärandena på grund av att han/hon inte har angivits som upphovsman

Domskäl

Domskäl. HovR:n tar först upp frågan om det stod i överensstämmelse med god sed att inte nämna T.B. som upphovsman till musiken till "Stadens löjtnant" i programmet Kulturjournalen.

HovR:n delar TR:ns uppfattning att bedömningen av vad som skall anses vara god sed inte kan göras enbart med utgångspunkt från den utredning i form av jämförelsematerial som presenterats i målet utan måste ske utifrån mera generella överväganden. Som framgår av det uttalande av auktorrättskommitten, som återges i TR:ns dom, måste det finnas en möjlighet för de rättstillämpande myndigheterna att vägleda praxis och hindra uppkomsten av icke önskvärda sedvänjor.

Det finns då skäl att inledningsvis ta upp frågan vilken betydelse som i förevarande fall kan tillmätas de uttalanden om begreppet god sed som finns i auktorrättskommittens betänkande, vilka - som TR:n påpekat - tillkom i en tid då televisionen som medium knappast hade någon praktisk betydelse i Sverige. I detta hänseende gör HovR:n följande bedömning. Elektroniska media spelar en allt större roll som medel för att sprida upphovsrättsligt skyddade verk. Televisionen är ett slagkraftigt medium som når många människor. Upphovsmännen har därför ett starkt ideellt intresse av att deras namn omnämns vid framföranden i televisionen. Från principiell synpunkt finns det sålunda inte skäl att betrakta televisionen på annat sätt än traditionella media. Auktorrättskommittens utgångspunkt, att upphovsmannen som huvudregel alltid skall anges då ett verk görs tillgängligt för allmänheten, bör därför gälla också för framförande i television. Undantag bör medges bara i fall då det saknar betydelse för upphovsmannen att regeln iakttas, då det skulle verka störande eller då det av praktiska eller tekniska skäl är förenat med svårigheter att iaktta regeln.

Enligt HovR:ns mening finns det också skäl att vid tolkning av begreppet god sed i detta sammanhang söka ledning i de avtal som kan finnas på marknaden. Det av T.B. och medparter omnämnda avtalet, som ingåtts mellan STIM och SR-företagen, ger därför ytterligare stöd för den ståndpunkt som HovR:n angett. SVT har invänt att avtalet ingåtts med en annan organisation än den som representerar upphovsmännens intressen i detta mål och att avtalet sträcker sig längre än vad lagen kräver men dessa invändningar bör enligt HovR:ns mening inte medföra att avtalet frånkänns betydelse vid tolkningen av begreppet god sed i 3 § upphovsrättslagen.

Som skäl för att T.B. inte behövde omnämnas som tonsättare har SVT bl a anfört att Kulturjournalen var ett program, som speglade begivenheter på det kulturella området, och att det inslag i vilket "Stadens löjtnant" ingick utgjorde en rapportering av en dagshändelse av nyhetskaraktär. HovR:n instämmer för sin del i uppfattningen att det kan vara befogat att göra avsteg från huvudregeln att upphovsmännen skall omnämnas, när fråga är om nyhetsprogram som behandlar aktuaIiteter på det kulturella området Om ett sådant program innehåller ett stort antal inslag från sådana begivenheter - filmer, teaterföreställningar o dyl - som berör många upphovsmän, kan det stöta på praktiska svårigheter eller bli allt för tyngande att i varje sådant inslag nämna alla berörda upphovsmän. Varje inslag i ett sådant program bör dock ses för sig. Det ifrågavarande inslaget utgör inte en renodlad rapportering om en dagshändelse av nyhetskaraktär. Det har visserligen anknytning till Riksteaterns pjäs men framstår snarare som ett inslag med anledning av att 100 år förflutit sedan Fröding debuterade som diktare. Det inleds med ett antal intervjuer för att belysa att Frödings minne alltjämt lever i Värmland och fortsätter med några bilder från Frödings hembygd och en intervju om Fröding och hans diktning med pjäsens regissör. Som en del av detta inslag framför några skådespelare en av de visor som ingår i Riksteaterns pjäs.

Det var ett begränsat antal upphovsmän som berördes av inslaget och det hade inte varit svårt eller tyngande att nämna T.B. som tonsättare, muntligen eller i en textremsa. På grund härav anser HovR:n att det stred mot god sed att utelämna T.B:s namn i det aktuella inslaget.

HovR:n övergår härefter till frågan om SVT Ejort sig skyldigt till sådan oaktsamhet som krävs för skadeståndsskyldighet. SVT:s argument att utelämnandet inte var oaktsamt, eftersom det stod i överensstämmelse med rådande praxis, är enligt HovR:ns mening inte hållbart. I sin yttersta konsekvens innebär det att ju oftare ett dominerande mediaföretag som SR-bolagen gör avsteg från god sed desto ursäktligare blir det. Avgörande vikt bör i stället fastas vid att SVT vid upprepade tillfällen fått anmärkningar från upphovsmännen för sitt sätt att hantera credit frågan och att anmärkningarna föranlett interna påpekanden inom koncernen, dels 1987 genom en artikel av G.F. dels 1989 genom en skrivelse från B.A. till bl a samtliga programdirektörer på Kanal 1 och TV 2. Artikeln och skrivelsen kan inte förstås på annat sätt än att de ansvariga inom koncernen ansåg att upphovsmännen borde omnämnas i större utsträckning än vad som skedde i praktiken. Att dessa påpekanden inte kom att medföra en sådan ändring, att SVT under första hälften av 1991 uppfyllde kraven på god sed i detta hänseende, måste tillskrivas bolaget som en oaktsamhet (jfr NJA 1985 s 909).

På grund av det sagda skall TR:ns dom fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

SVT (ombud direktören T.N.) överklagade. SVT yrkade att HD skulle fastställa att bolaget inte var skyldigt att betala skadestånd till T.B. för underlåtenheten att ange denne som upphovsman till musiken till "Stadens löjtnant" i programmet Kulturjournalen i TV 2 d 6 febr 1991. (Prövningstillstånd meddelades enbart i denna del av målet)

T.B. (ombud advokaten A.C.) bestred ändring. Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt avser den nu prövade frågan.

HD:s dom meddelades d 11 juni 1996 (nr DT 112).