NJA 1997 s. 115
Återvinning i konkurs. Fråga om en betalning avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning och om den varit ordinär. 4 kap 10 § KL.
Jönköpings TR
E. Construction AB:s konkursbo (konkursboet) förde efter stämning å Nordbanken vid Jönköpings TR den talan som framgår av TR:ns dom.
Domskäl
TR:n (rådmännen Sunden, Svensson och Waren) anförde i dom d 7 febr 1992: Bakgrund. E. Construction AB (nedan E.) försattes i konkurs vid Jönköpings TR d 19 dec 1990. Samma datum är fristdag enligt 4 kap 2 § KL. Konkursbouppteckningen utvisade i avrundade tal tillgångar på 44,6 miljoner kr och skulder på 68,7 miljoner kr, dvs en brist på 24,2 miljoner kr.
I Nordbanken hade E. en checkräkningskredit på 6 miljoner kr och en annan checkräkning utan kredit. Krediten var sedan juli 1990 utnyttjad utöver kreditgränsen med varierande belopp. Efter d 28 sept 1990 uppgick övertrasseringarna till nära 500 000 kr fram till d 3 dec 1990, då två insättningar ägde rum på 1 080 931 kr respektive 110 000 kr. Det större beloppet avsåg en av E. gjord insättning av slutlikvid för en fastighetsförsäljning medan det mindre beloppet utgjorde en överföring från den andra checkräkningen av där insatta utdelningar på pantsatta aktier.
Yrkanden m m. E. har yrkat förpliktande för Nordbanken att till konkursboet betala 1 080 937 kr jämte ränta enligt 4 kap 15 § KL. Nordbanken har bestritt yrkandet men vitsordat sättet för beräkning av ränta i och för sig.
Parterna har till utveckling av sin talan anfört följande.
E: Bolaget bildades 1988. Dess verksamhet skulle främst utgöra köp och förvaltning av fastigheter, främst utomlands. Under hösten 1989 beslöt bolaget att även ägna sig åt aktiespekulation. Bolagets tillgångar bestod huvudsakligen av börsnoterade aktier, som pantsatts för banklån. Dessa aktier hade under månaderna närmast före konkursen undergått avsevärda kursfall i likhet med vad som i övrigt skett på börsen. De tillgångar som upptagits i konkursbouppteckningen utöver aktier och kvittningsgilla bankfordringar har värderats till 955 120 kr, varav 45 600 kr kvittats mot prioriterad skatteskuld. De oprioriterade skulderna har upptagits till 1 261 124 kr, vartill kommer förlusten på aktierna. Den insättning som målet rör har inget samband med aktieaffärerna. Genom insättningen har det belopp som kvarstår för utdelning till oprioriterade fordringsägare minskat avsevärt. - Per konkursdagen uppgick Nordbankens fordringar på E. till drygt 21 miljoner kr medan värdet av ställda säkerheter uppgick till knappt 13,5 miljoner kr. Säkerheten bestod i huvudsak av börsnoterade aktier, som sedan augusti 1990 undergått kraftiga kursfall. - Med anledning av E. övertrassering av checkräkningen hade banken månadsvis debiterat kontot avgift härför och dessutom skriftligen anmärkt på detta och krävt reglering. Övertrasseringen av checkräkningskrediten visar att E. hade betalningssvårigheter redan i juli 1990. Efter inbetalningarna d 3 dec 1990 tillät banken inte bolaget att göra några nya uttag på checkräkningen. Utöver de båda kontona i Nordbanken har E. haft ett bankkonto i Handelsbanken samt konto hos Öhmans Fondkommission och Aktiv Placering. Kontona har använts för bolagets verksamhet. - Som grund för käromålet har E. under åberopande av 4 kap 10 § KL gjort gällande att betalningen av 1 080 937 kr avsevärt försämrat bolagets ekonomiska ställning och att den inte kan anses vara ordinär. Betalningen skall därför återgå.
Nordbanken: Betalningen av det fordrade beloppet har inte avsevärt försämrat E. ekonomiska ställning. Beloppet motsvarar ca 2,4 % av tillgångarna enligt konkursbouppteckningen. Inbetalningen har utgjort en normal transaktion på kontot och har inte avvikit från det normala. Kontot, som varit E. transaktionskonto, har använts för bl a värdepapperstransaktioner och fastighetslikvider. Något annat konto att sätta in pengarna på har inte funnits.
Domskäl. E. har som skriftlig bevisning åberopat kontoutdrag avseende checkkontot för perioden juli 1990 fram till konkursutbrottet. Nordbanken har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med bankkamreren G.B, anställd vid samma bank, angående E. användande av checkkontot.
TR:ns bedömning.
Enligt 4 kap 10 § KL, som käranden åberopat i målet, skall betalning av en skuld gå åter bl a om den har gjorts med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Återvinning skall dock inte ske om betalningen med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. TR:n prövar först om det sistnämnda rekvisitet är för handen.
Till ledning för tolkningen av begreppet ordinär anges i förarbetena (prop 1975:6 s 224, NJA II 1976 s 192) bl a att vanliga löpande betalningar, t ex avtalade och i behörig ordning betalade amorteringar på lån, avbetalningsköp m m samt av hyra, arrende, skatt och underhållsbidrag, skall vara skyddade. Vidare anförs att som ordinära betalningar i regel torde vara att betrakta de normala insättningar som görs på en checkräkningskredit. Till ytterligare belysning av begreppets innebörd har HD i rättsfallet NJA 1990 s 649 uttalat att en helhetsbedömning måste göras av samtliga omständigheter i den förhandenvarande situationen. Av betydelse i det nämnda fallet ansågs i första hand vara dels i vilken utsträckning insättningar tidigare skett på kontot, dels den ekonomiska situation i vilken gäldenären befann sig vid tiden för insättningarna.
Det kontoutdrag som käranden åberopat i målet visar att relativt få transaktioner förekom under andra halvåret 1990. Underjuli förekom nio transaktioner, varav en insättning på drygt 667 000 kr. Under augusti förekom tre och under september tio transaktioner, varav två insättningar på 175 000 respektive knappt 32 000 kr. Under oktober förekom tre, under november en och under december - fram till konkursutbrottet- tre transaktioner, inklusive den som är aktuell i målet. Vissa av de nu angivna transaktionerna har avsett påförande av övertrasseringsavgift. G.B har i sitt vittnesmål uppgett att transaktionsflödet under andra halvåret 1990 inte avvek från vad som var normalt, med hänsyn till arten av den verksamhet som E. bedrev. I denna var antalet transaktioner med nödvändighet begränsat. Han har vidare uppgett att det aktuella kontot var bolagets normala transaktionskonto i Nordbanken. Till kontot var knutet checkar, bankgiro och postgiro. Det användes till bl a fastighetsaffärer. Enligt G.B var betalningen i december 1990 på över 1 miljon kr inte anmärkningsvärd, eftersom belopp av motsvarande storlek tidigare flutit in på kontot.
Av det anförda får anses framgå att det aktuella kontot var E. normala transaktionskonto, där bl a likvider vid fastighetsförsäljningar flöt in, samt att en insättning på drygt 650 000 kr gjordes så sent som i juli 1990. Med hänsyn särskilt härtill och till G.B:s ståndpunkt att transaktionsflödet under andra halvåret 1990 inte avvek från vad som var normalt, finner TR:n vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet att den omtvistade betalningen är att anse som ordinär. Käromålet kan därför inte vinna bifall.
Domslut
Domslut. Käromålet ogillas.
Göta HovR
Konkursboet överklagade i Göta HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.
Nordbanken bestred ändring.
HovR:n (hovrättsråden Lundqvist, Ström, Olsson, referent, och Karlsson) anförde i dom d 17 dec 1992: HovR:ns domskäl. G.B har i HovR:n hörd som vittne uppgett bl a följande: Vid tidigare transaktioner har miljonbelopp disponerats över kontot. Han minns att vid något tillfälle ca 10 miljoner kr fördes över till Holland. Det sista halvåret före konkursen var emellertid kontot övertrasserat. I augusti 1990 talade han med R.E om att övertrasseringen måste regleras. R.E uppgav då att bolaget höll på att sälja en fastighet och att det därigenom skulle komma att inflyta medel på kontot. Den omtvistade insättningen var således väntad.
HovR:n gör följande bedömning.
Insättningen på checkräkningen är att anse som en betalning eftersom det förelåg en skuld till banken när insättningen skedde. Insättningen har skett inom sådan tid att återvinning i och för sig är möjlig.
För att konkursboets yrkande om återvinning skall vinna bifall krävs det att betalningen gjorts med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning och att den inte kan anses ordinär.
Det belopp varmed betalning skett är i sig betydande, över en miljon kr. Vid bedömningen av om betalningen också avsevärt försämrat bolagets ekonomiska ställning bör beloppet i första hand ställas i relation till sådana tillgångar som inte var pantsatta för gäld (se Walin-Palmer, Konkurslagen I, s 271). Av utredningen framgår att boets tillgångar huvudsakligen bestod av börsnoterade aktier som pantsatts för banklån och att tillgångarna därutöver värderats till 955 120 kr, varav 45 600 kr kvittats mot prioriterad skatteskuld. Mot bakgrund härav och med beaktande av vad som framkommit rörande det normala penningflödet i bolaget måste enligt HovR:ns bedömning betalningen till banken anses ha avsevärt försämrat bolagets ekonomiska ställning.
Den omständigheten att bolaget lät betalningen för fastigheten flyta in på checkkontot kan i och för sig inte anses anmärkningsvärd. Även om större belopp influtit på kontot vid tidigare tillfällen har det nu aktuella beloppet vida överstigit storleken av de belopp som under det senaste halvåret före konkursen flutit in på kontot. Av de förhållandena att kontot under lång tid varit övertrasserat samt att bolaget endast ett par veckor senare på egen begäran försatts i konkurs framgår att bolaget hade betydande betalningssvårigheter när beloppet sattes in på kontot. Av G.B:s uppgifter framgår vidare att banken under ett par månader väntat att beloppet skulle flyta in och att detta var en av anledningarna till att banken inte vidtog åtgärder med avseende på övertrasseringen. Av betydelse är också att banken efter inbetalningarna d 3 dec 1990 inte tillät bolaget att göra några nya uttag på checkräkningskrediten.
Enligt HovR:ns bedömning har omständigheterna varit sådana att inbetalningen på checkkontot inte kan anses som ordinär. Betalningen skall därför gå åter till konkursboet.
HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns dom i huvudsaken förpliktar HovR:n Nordbanken att till konkursboet betala 1 080 937 kr jämte ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från och med d 27 juni 1991 till dess laga kraft ägande dom föreligger och för tiden därefter enligt 6 § räntelagen till dess full betalning sker.
HD
Nordbanken (ombud advokaten B.E) överklagade och yrkade att konkursboets talan skulle ogillas.
Konkursboet (ombud advokaten S.M) bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Hallin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Till stöd för sitt yrkande om återvinning av betalningen om 1 080 937 kr har konkursboet åberopat den bestämmelse i KL:s 4 kap 10 § som innehåller att betalning skall gå åter om den avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning och ändå inte med hänsyn till omständigheterna kan anses som ordinär.
Frågan om betalningen har avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning är att bedöma med utgångspunkt i förhållandena vid tiden för betalningen. Vid denna bedömning kan uppgifterna i konkursbouppteckningen om tillgångar och andra ekonomiska förhållanden rörande boet vara till hjälp, särskilt då endast en kortare tid förflutit mellan betalningen och konkursutbrottet (NJA 1989 s 3). I detta fall försattes bolaget i konkurs inom tre veckor efter betalningen. Vidare skall vid enjämförelse mellan betalningen och tillgångarna hänsyn inte tas till antalet borgenärer eller till arten eller storleken av de olika fordringarna (NJA 1981 s 759). Tillgångarna i E. Construction AB:s konkurs uppgick enligt konkursbouppteckningen till i avrundat belopp 44,6 miljoner kr varav för banklån pantsatta aktier till ett värde av drygt 43 miljoner kr. Vid bedömningen huruvida bolagets ekonomiska ställning försämrats skall även värdet av de pantsatta aktierna medräknas, dvs hänsyn skall tas till bolagets bruttotillgångar och inte enbart till vad som står till förfogande för icke prioriterade fordringar (se NJA 1981 s 759 och Gertrud Lennander, Återvinning i konkurs 2 uppl 1994, s 235ff). Med ett sådant synsätt har inte betalningen om drygt en miljon kr avsevärt försämrat konkursbolagets ekonomiska ställning. Betalningen har dock skett med ett mycket stort belopp. Det är inte uteslutet att det skulle kunna förekomma att beloppets storlek i och för sig medför att det är rimligt att det skall återvinnas. Det nu aktuella beloppet är dock inte av den storleken. Med hänsyn till det anförda skall konkursboets återvinningstalan ogillas.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD käromålet.
HD (JustR:n Vängby, Lars K Beckman, Nyström och Regnen) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 4 kap 10 § KL (1987:672) skall betalning av en skuld, som har skett senare än tre månader före fristdagen, gå åter bl a om den har gjorts med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning och inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. Den första frågan i målet är därför om det belopp om 1 080 937 kr som sattes in på E. Construction AB:s (E.) checkräkningskonto d 3 dec 1990 utgjorde en betalning som avsevärt försämrade bolagets ekonomiska ställning.
Frågan om en betalning avsevärt försämrat en gäldenärs ekonomiska ställning skall prövas med hänsyn till förhållandena vid tiden för betalningen. Den aktuella betalningen erlades mindre än tre veckor före konkursutbrottet. Uppgifterna i konkursbouppteckningen, som anger bolagets ställning d 19 dec 1990, kan därför läggas till grund för bedömningen (jfr NJA 1989 s 3).
Tillgångarna i konkursboet uppgick enligt konkursbouppteckningen till 44,6 miljoner kr. De bestod till alldeles övervägande delen av aktier som var pantsatta för banklån som avsevärt översteg aktiernas värde. Övriga tillgångar värderades till 955 120 kr, varav 45 600 kr kvittats mot en prioriterad skatteskuld. De skulder som inte var förenade med panträtt i aktierna utgjorde 1 261 124 kr av en total skuldsumma på 68,7 miljoner kr. Beloppet 1 080 937 kr representerar 2-3 % av de totala tillgångarna men överstiger värdet av de tillgångar som inte utgjordes av de pantsatta aktierna.
Det omtvistade beloppet är stort, vilket dock i sig - åtminstone inom mycket vida ramar - inte har avgörande betydelse (Welamson, Konkurs, 9 uppl 1997 s 86). Det måste ställas i relation till bolagets tillgångar; i praxis brukar detta förhållande beaktas vid bedömningen av om en betalning avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning (se t ex rubriken till NJA 1982 s 135 och NJA 1996 s 282). En fråga i målet är därvid om beloppet, som HovR:n funnit, skall ses i relation till endast sådana tillgångar som inte var pantsatta för gäld (jfr Walin-Palmer, Konkurslagen I, s 271).
Av rättsfallet NJA 1981 s 759 framgår att hänsyn inte skall tas till arten eller storleken av de olika fordringarna. I detta ligger att frågan hur en betalning påverkar fordringar med olika förmånsrätt i regel faller utanför prövningen av om betalningen gjorts med ett avsevärt belopp. Det målet gällde frågan huruvida man skulle göra en bedömning av det omtvistade beloppets betydelse för borgenärerna efter en uppdelning av fordringar och skulder i olika grupper med hänsyn till förmånsrättsordningen. Rättsfallet kan inte anses ge någon säker ledning för hur man skall se på det nu aktuella fallet som karaktäriseras av att tillgångarna i ett kapitalförvaltande bolag nästan helt utgörs av egendom som är pantförskriven för lån, som finansierat anskaffningen av tillgångarna, och där bolagets värde väsentligen skulle bestå i ett eventuellt övervärde på dessa tillgångar. En betalnings relation till tillgångarnas samlade värde blir i ett sådant fall en dålig mätare på om betalningen avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Övervägande skäl talar för att man i ett sådant fall i regel bör bortse från dessa tillgångar vid bedömningen av betalningen. Inbetalningen av det omtvistade beloppet på checkräkningskontot får därför anses ha avsevärt försämrat E. ställning.
Därmed blir frågan om betalningen kan anses vara ordinär. Vid denna prövning bör beaktas att E. under lång tid häftat i skuld på kontot, att banken trots detta inte vidtagit några åtgärder i väntan på att betalningen skulle inflyta och att banken så snart detta skett inte tillåtit E. att göra ytterligare uttag från kontot. Objektivt sett framstår betalningen därför inte som ordinär (jfr NJA 1987 s 872 och 1995 s688).
På grund av det anförda finner HD att förutsättningar enligt 4 kap 10 § KL föreligger för återvinning av betalningen.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
Referenten, JustR Svensson, var skiljaktig och anförde: Det omtvistade beloppet är taget för sig stort. Ställt i relation till bolagets tillgångar är det ändå mindre än som i praxis brukar krävas för att man skall anse att en betalning avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning (se t ex rubriken till NJA 1982 s 135 och NJA 1996 s 282). Vid sin bedömning har HovR:n ställt beloppet i relation till sådana tillgångar som inte var pantsatta för gäld. Av rättsfallet NJA 1981 s 759 framgår emellertid att hänsyn inte skall tas till arten eller storleken av de olika fordringarna. I detta ligger att frågan hur en betalning påverkar fordringar med olika förmånsrätt faller utanför prövningen av om betalningen gjorts med ett avsevärt belopp.
På grund av det anförda finner jag att betalningen inte kan anses ha avsevärt försämrat bolagets ekonomiska ställning. Käromålet skall därför ogillas.
HD:s dom meddelades d 6 mars 1997 (mål nr T 295/93).