NJA 1997 s. 20

(Jfr 1995 s 553)

Svea HovR meddelade d 4 juni 1996 beslut i mål mellan Försäkringsaktiebolaget NJORD:s konkursbo och Ostgöta Enskilda Bank AB angående bevakning i konkurs. Beslutet vann laga kraft.

Konkursboet (ombud advokaten M.M.) ansökte i HD om återställande av försutten tid för överklagande av beslutet. Banken (ombud advokaten K-E.D.) bestred bifall till ansökningen.

Ärendet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Eva Olsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela beslut som, efter två stycken motsvarande de två första styckena i HD:s beslut, upptog följande: Konkursboet har företett en kopia av överklagandet, undertecknad av M.M. och med anteckningen "cc ES cc S.L." och en kopia av en missivskrivelse till S.L., båda daterade d 14 juni 1996.

Den som påstår laga förfall har bevisbördan för de omständigheter som åberopas till grund för ansökningen. Det är förenat med avsevärda svårigheter och i de flesta fall omöjligt att i efterhand prestera utredning om att. en försändelse, som senare inte har påträffats, verkligen avsänts. I ett brottmål har ansökan om återställande av försutten tid bifallits i ett fall när det inte framkommit något som talade mot sökandens uppgifter (NJA 1995 s 553). Omständigheterna i det nu aktuella målet är bortsett från målets art i huvudsak likartade. Något bärande skäl att sätta beviskravet högre på grund av målets art kan inte anses föreligga (jfr Fitger, Rättegångsbalken s 32:24).

På grund av det anförda får konkursboet anses ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att i rätt tid överklaga HovR:ns beslut d 4 juni 1996.

HD återställer--- se HD:s beslut---inkommit till HovR:n.

HD (JustR:n Vängby, Gregow, Svensson och Lennander, referent) fattade följande slutliga beslut: HovR:n fastställde genom beslutet att banken skulle ha betalningsrätt för fordran enligt bevakning nr 129 om DEM 6 414 997 i Försäkringsaktiebolaget NJORD:s konkurs och att konkursboet skulle utge ersättning för bankens rättegångskostnader vid TR:n. Något överklagande kom inte in till HovR:n.

Konkursboet har genom M.M., som även var ombud i målet angående bevakningen, som grund för ansökningen uppgivit följande. Boet upprättade d 14 juni 1996 en överklagandeskrift och skickade den till HovR:n med post samma dag. En kopia av den undertecknade skriften tillställdes samtidigt advokaten S.L., som är medförvaltare i konkursen, och advokaten Erik Selander, som är hand-

läggare för konkursboet. S.L. har bekräftat att han mottagit en kopia av överklagandeskriften. Konkursboet gör gällande att fel i posthanteringen förekommit beträffande försändelsen till HovR:n och att konkursboet därför haft laga förfall.

Den som påstår laga förfall har bevisbördan för de omständigheter som åberopas till grund för ansökningen. Det är emellertid förenat med avsevärda svårigheter och i de flesta fall omöjligt att i efterhand prestera full bevisning för att en försändelse, som senare inte har kunnat påträffas, verkligen avsänts. För att påståendet skulle kunna godtagas måste dock sökanden förebringa åtminstone någon utredning.

De uppgifter M.M., som är ledamot av advokatsamfundet, lämnat innebär att överklagandeskriften postats i god tid före överklagandetidens utgång. Han har företett en kopia av den undertecknade överklagandeskriften, med anteckningarna "cc EK och "cc S.L.", samt en kopia av en missivskrivelse till S.L., båda daterade d 14 juni 1996. Vid sidan av den omständigheten att överklagandeskriften inte kommit HovR:n till handa har det inte framkommit något som talar mot M.M:s uppgifter. De har inte heller ifrågasatts av banken. Med hänsyn till det anförda får uppgifterna godtagas.

Vid angivna förhållanden får konkursboet anses ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att i rätt tid överklaga HovR:ns beslut d 4 juni 1996.

HD återställer enligt 58 kap 11 § RB den försuttna tiden för att överklaga HovR:ns beslut. Överklagandet skall inom fyra veckor från dagen för HD:s beslut ha inkommit till HovR:n.

JustR Thorsson var skiljaktig och anförde: Den som påstår laga förfall har bevisbördan för de omständigheter som åberopas till grund för en ansökan om återställande av försutten tid. Det är naturligtvis förenat med svårigheter att i efterhand visa att ett lösbrev som försvunnit verkligen har avsänts. HD har i brottmål under hänvisning till målets art i åtskilliga fall beviljat återställande av försutten tid även när stödet för uppgifterna om avsändandet, liksom i detta fall, varit ofullständigt. Också det avgörande som refereras i NJA 1995 s 553 gäller ett brottmål, även om det förhållandet inte åberopats till stöd för beslutet.

Denna behandling av frågan om laga förfall i brottmål synes vara resultatet av en intresseavvägning, där den tilltalades intresse av att kunna få en omprövning till stånd tillmätts stor vikt. Mot en tappande parts intresse att undgå rättsförlust står däremot i tvistemål motpartens intresse av att i allmänhet kunna lita på att ett lagakraftvunnet avgörande är definitivt (Welamson i SvJT 1950 s 802, 805). Den tappande partens intresse gör sig vid avvägningen inte gällande med sådan styrka att det finns anledning att i tvistemål tillämpa den princip som kommit till uttryck bl a i 1995 års nyss nämnda avgörande.

Vad konkursboet anfört utgör enligt min mening inte tillräckligt stöd för att boet skall anses ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att i rätt tid överklaga HovR:ns beslut.

HD:s beslut meddelades d 24 jan 1997 (mål nr Ö 3786/96).