NJA 1997 s. 299

Snäckgärdsbaden 2 AB försattes i konkurs vid Gotlands TR d 28 sept 1994.

O.W gjorde i konkursen gällande en fordran enligt lönegarantilagen om 37 100 kr avseende timarvode m m.

Konkursförvaltaren, advokaten R.P, avslog enligt 16 § lönegarantilagen O.W:s yrkande. Som skäl för beslutet anförde konkursförvaltaren: O.W är att anse som närstående till bolaget genom sin ställning som ordförande i bolagets styrelse tillika med rätt att ensam teckna bolagets firma. O.W är dessutom förenings- och styrelseordförande i Bostadsrättsföreningen Snäck, som äger 100 % av bolagets aktier. Genom ledande ställning har O.W haft ett bestämmande inflytande över den verksamhet som bolaget bedrivit. Såväl bolaget som O.W och Bostadsrättsföreningen är att anse som närstående enligt 4 kap 3 § 3 och 4 KL. Närståendebegreppet i detta lagrum tillämpas analogt i motsvarande bedömning avseende 12 § 3 st förmånsrättslagen. Enligt sistnämnda lagrum undantas den från rätt till förmånsrätt för löneanspråk som själv, eller jämte närstående, ägde väsentlig andel i bolaget, och som hade väsentligt inflytande över bolaget. Då förmånsrätt inte medges kan heller inte lönegaranti komma i fråga.

O.W väckte härefter talan mot staten vid TR:n och yrkade bifall till sin begäran om utbetalning enligt lönegarantilagen (1992:497). Till stöd för sin talan anförde han bl a: Det är ostridigt att han varit ordförande i konkursbolagets styrelse samt varit förenings- och styrelseordförande i Bostadsrättsföreningen Snäck, som äger 100 % av konkursbolagets aktier. Han äger dock endast själv en av de sammanlagt 612 andelarna i bostadsrättsföreningen. Gotlands kommun äger 284 andelar, varför alla beslut förankrats hos kommunens representanter som mer eller mindre haft vetorätt. Trots de uppdrag han har innehaft bör han inte vara undantagen från förmånsrätt enligt lönegarantilagen, eftersom han inte personligen äger någon väsentlig andel i den förening som äger konkursbolaget. Han har inte heller personligen haft något väsentligt eller bestämmande inflytande över konkursbolaget. I en bostadsrättsförening är det styrelsen som fattar besluten och ordföranden har endast utslagsröst vid lika röstetal. Han har endast varit en av flera firmatecknare.

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län, tillsynsmyndigheten i konkurser, bestred O.W:s talan. Till stöd för sin ståndpunkt anförde myndigheten: Enligt 7 § 1 st lönegarantilagen skall betalning enligt lönegarantin lämnas för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Vidare följer av 6 st i sistnämnda stadgande i dess lydelse efter d 1 juli 1994 att, om konkursgäldenären är näringsidkare, sådan arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående har ägt minst en femtedel av företaget inte har förmånsrätt. Vem som är närstående regleras i 4 kap 3 § KL. Som närstående till en juridisk person räknas enligt 2 st 3 den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över den verksamhet som den juridiska personen bedriver. Käranden har i sin klagoskrift vitsordat att han är förenings- och styrelseordförande i Bostadsrättsföreningen Snäck som äger 100 % av konkursbolagets aktier. Han är dessutom ensam firmatecknare för föreningen. Dessa förhållanden ger honom en ledande ställning och ett bestämmande inflytande över föreningens verksamhet. Han är således att anse som närstående till föreningen enligt angivet stadgande. Närståendereglerna verkar reciprokt. Följaktligen skall föreningen betraktas som närstående till käranden av samma anledning som käranden anses som närstående till föreningen. Eftersom föreningen äger 100 % av konkursbolagets aktier och dessutom är närstående till käranden skall käranden inte åtnjuta förmånsrätt för sin lönefordran och i konsekvens därmed omfattas den heller inte av lönegarantin.

O.W överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin talan om ersättning enligt lönegarantilagen.

Riksskatteverket bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Victor, hovrättsrådet Ljungqvist och hovrättsassessorn Redig Håkansson, referent) anförde i dom d 11 juni 1996: Domskäl. Parterna har här anfört samma grunder och sakomständigheter som vid TR:n.

Följande är ostridigt i målet. O.W var styrelseordförande, med rätt att ensam teckna firman, i Snäckgärdsbaden 2 AB som försattes i konkurs vid Gotlands TR d 28 sept 1994. Samtliga aktier i bolaget ägdes av Bostadsrättsföreningen Snäck. O.W var även ordförande i föreningens styrelse - som hade sju ledamöter och fem suppleanter - med firmateckningsrätt. I föreningen äger O.W en andel av totalt 612 stycken och av resterande andelar äger Gotlands kommun 284 stycken.

Enligt 7 § 1 st lönegarantilagen (1992:497) är en förutsättning för lönegaranti att den lönefordran som görs gällande har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Sistnämnda lagrum - som i målet skall tillämpas i sin lydelse efter d 1 juli 1994 - innehåller en begränsning av förmånsrätten för delägare i konkursgäldenärer som är näringsidkare (12 § 6 st i nämnda lag). Den arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående inom viss tid före konkursen har ägt minst en femtedel av företaget skall sålunda inte ha förmånsrätt för lön eller pension och därmed inte rätt till lönegaranti. Detsamma gäller även när andelen helt har ägts av en närstående till arbetstagaren.

O.W har inte ägt någon andel i konkursbolaget. Frågan i målet är således om föreningen enligt förmånsrättslagen är att anse som närstående till O.W. Om så är fallet skall TR:ns dom stå fast medan O.W:s talan i annat fall skall bifallas.

Vad som avses med närstående enligt förmånsrättslagen har inte närmare preciserats i lagen. I förarbetena till de nuvarande bestämmelserna i 12 § 6 st förmånsrättslagen uttalas att lagändringen 1994 inte innebär någon ändring beträffande bedömningen av vilka som skall anses som närstående (prop 1993/94:208 s 65). Av praxis framgår att KL:s närståenderegler brukar anses vägledande för tolkningen av förmånsrättslagen även om dessa utformats som ett led i KL:s återvinningsregler som har ett annat syfte än de förmånsrättsliga reglerna.

Enligt 4 kap 3 § 2 st KL skall som närstående till en juridisk person anses den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över den verksamhet som den juridiska personen bedriver.

En tillämpning av KL:s regler skulle således leda till att O.W och föreningen ansågs som närstående till varandra för det fall att O.W befanns ha en sådan ställning och ett sådant inflytande i föreningen som nyss sagts. Om samma närståendebegrepp läggs till grund för tillämpningen av förmånsrättslagen innebär det alltså att O.W redan på grund av sin ställning och sitt inflytande i föreningen skulle kunna vara utesluten från rätten till lönegarantimedel i bolagets konkurs.

Någon automatisk koppling mellan förmånsrättslagen och KL finns emellertid inte. Vid tillämpning av förmånsrättslagen måste även beaktas om det finns tolkningsdata som kan tala för att närståendebegreppet i det sammanhanget bör ges en annorlunda innebörd än enligt KL.

Efter Sveriges inträde i den Europeiska unionen är Sverige bundet av Rådets direktiv av d 20 okt 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens, 80/987/EEG. Direktivet omfattar alla arbetstagarnas fordringar som uppkommit genom anställningsförhållanden, i den mån inte medlemsstaterna gjort undantag för speciella grupper av arbetstagare. Sverige har i anslutningsfördraget erhållit undantag för: "En anställd, eller en anställds efterlevande, som ensam eller tillsammans med nära anförvanter ägde en väsentlig del av arbetsgivarens företag eller verksamhet och som hade ett betydande inflytande över verksamheten. Detsamma skall gälla även om arbetsgivaren är en juridisk person utan företag eller verksamhet".

Enligt EG-rätten kan direktivbestämmelser ha s k direkt effekt, vilket innebär att den enskilde vid normkonflikt mellan direktivet och nationell lagstiftning kan grunda sin rätt på direktivet. Direktivet har i sådant fall vid domstols tillämpning företräde framför den nationella lagstiftningen. När det gäller lönegarantidirektivet har det i litteraturen med hänvisning till det s k Francovich-fallet (fall G-6 & 9/90 Francovich and Bonifaci v Italy [ 1991 ] ECR 1-5357) uttalats olika uppfattningar om i vad mån direktivet för svensk del skulle kunna ha direkt effekt.

Även om O.W inte skulle kunna anses grunda sin rätt direkt på direktivet finns det emellertid en förpliktelse till s k direktivkonform tolkning när en domstol tillämpar nationell rätt som ligger inom ett direktivs tillämpningsområde. EG-domstolen har angående denna förpliktelse uttalat att domstolen vid tillämpning av nationell rätt är skyldig att så långt som möjligt tolka denna i ljuset av direktivets ordalydelse och syfte för att därigenom uppnå det resultat som eftersträvats genom direktivet (fall C-106/89 Marleasing SA v La Comercial Internacional de Alimentaciön SA [1990] ECRI-4135).

Lönegarantidirektivet har för svensk del givits en utformning som är svår att förena med ståndpunkten att O.W inte skulle vara berättigad till lönegarantimedel. Detta talar i vart fall med en betydande styrka för att förmånsrättslagens närståendebegrepp i detta fall inte skall tolkas i överensstämmelse med KL:s regler angående vilka som är att anse som närstående.

Härtill kommer de klara ställningstaganden som finns i förarbetena till de nuvarande bestämmelserna i förmånsrättslagen att "den som har en ledande befattning i företaget, men inte har några ägarintressen i det, inte bör drabbas av hårdare inskränkningar i förmånsrättshänseende än vad som gäller för andra arbetstagare" (prop 1993/94:208 s 41).

Bestämmelserna har, som framgår av deras förarbeten, utformats mot bakgrund av överväganden om den lämpliga omfattningen av rätten till lönegarantimedel. Av såväl lagtext som förarbeten framgår klart att arbetstagarens ställning och inflytande i ett konkursbolag i sig saknar betydelse för bedömningen av denna rätt. Under sådana förhållanden finner HovR:n att motsvarande ställning och inflytande i en annan juridisk person än konkursbolaget inte rimligtvis bör kunna anses som i sig mer diskvalificerande när det gäller rätten till lönegarantimedel. KL:s närståenderegler bör därför i nu berört hänseende inte läggas till grund för tillämpningen av förmånsrättslagen.

O.W bör enligt HovR:ns uppfattning således inte enbart till följd av sin ställning och sitt inflytande i föreningen kunna drabbas av hårdare inskränkningar i förmånsrättshänseende i bolagets konkurs än vad som gäller för andra arbetstagare i bolaget.

HovR:n finner mot den bakgrunden vidare att det inte heller med beaktande av vad som i målet upplysts om O.W:s inflytande i bolaget och andel i föreningen finns tillräcklig grund för att utesluta O.W från rätten till lönegarantimedel.

O.W:s talan skall således bifallas. Någon tvist råder inte om det yrkade beloppets storlek.

Riksskatteverket överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av HovR:ns dom fastställa TR:ns domslut.

O.W bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Knutsson, Lind, Nyström, Nilsson, referent, och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl. Betalning enligt lönegarantilagen (1992:497) lämnas för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Om konkursgäldenären är näringsidkare gäller enligt 6 st första meningen i den §:n ett undantag från denna förmånsrätt för arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader före konkursansökningen har ägt minst en femtedel av företaget. Enligt andra meningen i samma stycke gäller detta undantag även när andelen har ägts av en närstående till arbetstagaren.

Bestämmelserna i 12 § 6 st förmånsrättslagen trädde i kraft d 1 juli 1994. Dessförinnan gällde enligt 3 st i samma § ett motsvarande undantag för arbetstagare som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet. I rättsfallet NJA 1980 s 743 ansågs detta undantag tillämpligt även när arbetstagaren inte själv hade någon andel i företaget men en närstående till honom ägde en väsentlig andel däri.

Vilka som vid tillämpningen av nämnda undantag från förmånsrätten skall anses som närstående till arbetstagaren har inte angetts i förmånsrättslagen. I förarbetena till den tidigare undantagsbestämmelsen i 12 § 3 st (se NJA II 1971 s 322) hänvisades till den uppräkning som finns i 5 § 2 st lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m m och som omfattar föräldrar, far- och morföräldrar, make, avkomling och avkomlings make. Även syskon och sambor förklarades höra till denna kategori. Samtidigt tillades att prövningen inte enbart borde grundas på släktskap eller svågerlag utan att det var möjligt att även beakta de faktiska förhållandena i det särskilda fallet. Också ett indirekt innehav t ex genom moderbolag ansågs böra beaktas. Detta senare uttalande har därefter bekräftats i rättspraxis (se NJA 1983 s 713 II). I förarbetena till den nuvarande undantagsbestämmelsen i 12 § 6 st första meningen förmånsrättslagen har angetts att regeln inte innebär någon ändring beträffande bedömningen av vilka som skall anses som närstående (se prop 1993/94:208 s 65).

Det ligger närmast till hands att uppfatta ordet närstående såsom avseende familjemedlemmar, nära släktingar och därmed likställda fysiska personer. När det, som nyss nämnts, i förarbetena anges att även indirekt innehav i konkursföretag genom t ex moderbolag bör beaktas framstår detta som ett uttryck för identifikation snarare än för en utvidgning av närståendebegreppet till juridiska personer. Så torde också 1983 års rättsfall böra uppfattas.

I t ex 4 kap 3 § KL anges emellertid uttryckligen att såsom närstående skall anses även juridiska personer. Det har hävdats att den bestämmelsen skulle kunna tjäna till ledning för tolkningen av närståendebegreppet i förmånsrättslagen (Walin - Rydin - Kihlgren, Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m m, 1995 s 128). Den nu gällande bestämmelsen i 12 § 6 st sistnämnda lag skulle med den tolkningen ha en annan innebörd än den ändrade lydelse som helt nyligen antagits av riksdagen och som innebär bl a att ordet närstående fr o m d 1 juni 1997 byts ut mot uttrycket nära anförvanter (se prop 1996/97:102, LU 19, rskr 199). I detta uttryck kan nämligen språkligt inte inläsas annat än fysiska personer.

Den nämnda bestämmelsen i KL har tillskapats speciellt för konkursrättsliga sammanhang, såsom återvinning. Med hänsyn till att bestämmelsen i 12 § 6 st förmånsrättslagen inskränker en socialt betingad förmånsrätt är, som HD uttalat i rättsfallen NJA 1983 s 713 1 och II, återhållsamhet vid tillämpningen påkallad. Det ligger därför inte nära till hands att utan stöd i lag tillämpa KL:s bestämmelse på förmånsrättslagen och därmed utvidga det angivna undantaget.

O.W ägde inte - direkt eller genom någon av honom själv ägd juridisk person - någon andel i arbetsgivarens företag eller verksamhet. Samtliga aktier i Snäckgärdsbaden 2 AB ägdes nämligen av Bostadsrättsföreningen Snäck. O.W var visserligen ordförande i föreningens styrelse och hade firmateckningsrätt i föreningen, men han ägde en enda av totalt 612 andelar i föreningen. Han kan alltså inte heller anses ha en väsentlig ägarandel i konkursgäldenären genom indirekt ägande i moderföretaget. Hans ställning i föreningen kan därför - oavsett om denna kan anses ha varit honom närstående i KL:s mening - inte medföra att han förlorar sin förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs. Som HovR:n funnit skall således betalning enligt lönegarantilagen lämnas för O.W:s fordran.