NJA 1997 s. 307
Fråga om tillämpning av bestämmelsen i 14 kap 1 § JB om att servitut får avse endast ändamål som är av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten. Tillika fråga om avtalstolkning.
TR:n
(Jfr betr förstnämnda fråga 1978 s 57 och 1991 s 177)
Mellan Pinnarp Fritidsby AB som ägare till fastigheterna Pinnarp 1:1 och 1:2 i Kisa socken, Kinda kommun, å ena sidan, samt Kinda kommun som ägare till stadsäga 384 i Kisa socken (sedermera Kisa 12:1) tecknades d 5 sept 1988 ett såsom servitutsavtal betecknat avtal. Syftet med avtalet angavs vara att trygga allmänhetens rätt att fritt få nyttja badplats, parkeringsplats m m på fastigheterna Pinnarp 1:1 och 1:2. Enligt avtalet hade ägaren av stadsäga 384 rätt att på fastigheterna Pinnarp 1:1 och 1:2 för badning, solning, parkering av bil och simskoleverksamhet fritt få nyttja områden utmärkta på en vid avtalet fogad karta, att fritt få tillgång till toalett i byggnad på fastigheten Pinnarp 1:2 samt att för handikappändamål fritt få nyttja handikappstigar och handikappfiskeplats på de båda fastigheterna. Ingen ersättning skulle utgå med anledning av avtalet.
Inskrivningsmyndigheten i Linköpings domsaga beslöt d 31 okt 1990 om inskrivning av servitut i Pinnarp 1:1 och 1:2 på grund av avtalet. Bolaget väckte vid Linköpings TR talan mot kommunen och yrkade att avtalet d 5 sept 1988 skulle förklaras ogiltigt och att beslutet om inskrivning skulle undanröjas.
Kommunen bestred yrkandena.
Domskäl
TR:n (rådmannen Falkman) anförde i dom d 21 dec 1992: Till stöd för yrkandena har bolaget anfört följande. R.S förvärvade av Stiftelsen Fritid dåvarande fastigheterna Pinnarp 1:2 och Pinnarp 1:1 med särskilt angivet undantag enligt köpeavtal d 13 mars 1987. § 8 i köpeavtalet innehåller: "Servitutsavtal beträffande badstrand, toalettbyggnad, parkeringsplats, handikappstigar och handikappfiskeplats skall tecknas och får inskrivas." Vid förhandlingar som föregick påskriften av köpeavtalet företeddes förslag till "servitutsavtal". R.S ville ej acceptera "servitutsavtalet". Han biträddes vid förhandlingarna av advokaten H.R, Linköping. Stiftelsen Fritid, genom Kinda kommun, företräddes av dåvarande kommunalrådet H.H och kanslichefen S.N, vilka påfordrade att "servitutsavtalet" skulle underskrivas. Vid förhandlingarna gjordes från R.S och H.R gällande, att den handling som rubricerats som "servitutsavtal" ej konstituerade servitut i lagens mening, och under påstående härav undertecknade R.S slutligt såväl köpekontraktet som "servitutsavtalet", varvid han gjorde förbehåll för att för den händelse det som "servitutsavtal" framlagda avtalsförslaget ej - oavsett dess rubrik - var ett servitutsavtal i lagens mening, så var "servitutsavtalet" i sin helhet gentemot R.S och/eller fastigheterna Pinnarp 1:1 och 1:2 ogiltigt. Kommunen och Stiftelsen Fritid undertecknade ej avtalen i samband härmed, enär de först avsåg att invänta lagakraftägande kommunfullmäktigebeslut. Sedermera undertecknade de avtalen. R.S överlät senare genom transportköp fastigheterna med angivet undantag på oförändrade villkor till bolaget. Härefter ingav kommunen "servitutsavtalet" för inskrivning, varvid inskrivningsmyndigheten uppmärksammade kommunen på att R.S ej längre var ägare till fastigheten, varför inskrivning ej kunde medges. Kommunen lät härefter upprätta nytt "servitutsavtal" och begärde påskrift av bolaget. R.S undertecknade d 10 jan 1990 avtalet för bolagets räkning under upprepande av samma argument och förbehåll som tidigare och med den meningen att fråga ej var om servitut i lagens mening, varför fastigheterna oberoende av bolagets underskrift ej belastades av "servitutsavtalet". Efter ansökan av kommunen beviljade inskrivningsmyndigheten i Linköpings domsaga inskrivning av "servitutsavtalet" under nr 13575, 13576 och 13577. Bolaget gör gällande, att de belastningar varom avtalats ej har karaktär av servitut, varför "servitutsavtalet" är ogiltigt. Bolaget respekterar visserligen villkoret i köpeavtalet mellan Stiftelsen Fritid och R.S, att det då framlagda avtalsförslaget i och för sig skall undertecknas. Bolaget skall inte komma i ett vare sig bättre eller sämre läge på grund av transportköpet än vad R.S var i. Innan bolaget lät underteckna "servitutsavtalet" underrättades emellertid kommunens företrädare kanslichefen S.N om att bolaget undertecknade avtalet med det förbehållet, att avtalet endast var giltigt mot Pinnarp 1:1 och 1:2 eller bolaget under förutsättning att servitut i fastigheterna 1:1 och 1:2 genom avtalet konstituerades och att, för den händelse servitut ej uppkommit genom avtalet, avtalet i sin helhet är ogiltigt. Syftet med "servitutsavtalet" anges i detsamma vara "att trygga allmänhetens rätt att fritt få nyttja badplats, parkeringsplats, m m, på fastigheterna Pinnarp 1:1 och 1:2". - Ett servitutsavtal reglerar ett rättsförhållande ägnat att främja en ändamålsenlig markanvändning. Servitutsförmånen skall gälla rätt att ta i anspråk den tjänande fastigheten eller byggnad eller annan anläggning som hör till denna. Upplåtelsen skall vidare endast avse ändamål som är av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten. Servitutet måste vara till nytta för den härskande fastigheten i sig. Detta innebär att servitutet skall vara till påtaglig nytta som en fungerande del av den härskande fastigheten och detta oavsett vem som för tillfället är ägare eller brukare av fastigheten. Kisa 1:12 kan karakteriseras som en "uppsamlingsfastighet" som under senare tid såväl tillförts som avförts markområden. Utformningen och dispositionen av fastigheten är således ej ens av dess nuvarande ägare avsedd att vara stationär och disponeras på ett oförändrat sätt utan snarare tvärtom. Den härskande fastigheten behöver inte rättigheterna enligt avtalet för att kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Avtalet skall ju trygga allmänhetens rätt att fritt utnyttja badplatserna, m m, dvs invånarna i första hand i Kinda kommun säkerställs förmånerna. Ändamålet är således ej av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten. Denna är belägen inom Kisa centralort, ä-8 km från de tjänande fastigheterna. Den härskande fastigheten kan till följd härav faktiskt inte ha den åsyftade nyttan av de tjänande fastigheterna. Samtliga servitutsrekvisit enligt 14 kap 1 § JB är inte för handen, varför "servitutsavtalet" är ogiltigt.
Kommunen har till stöd för bestridandet anfört. Bolaget synes göra gällande att det i målet aktuella servitutsavtalet överhuvudtaget ej skulle gälla mellan parterna, enär käranden genom R.S var av den uppfattningen att avtalet ej konstituerade ett servitut i lagens mening. Emellertid är avtalet undertecknat i vederbörlig ordning, och om bolaget till äventyrs haft den uppfattningen att det icke konstituerade ett servitut, har denna omständighet inte den rättsliga innebörden att avtalet i sig skulle vara ogiltigt. Följderna av en felaktig tolkning av gällande rätt får bolaget självt svara för. En absolut förutsättning för överlåtelsen av Pinnarp Fritidsby till R.S var att ett servitutsavtal tecknades, eftersom kommunen ville skydda kommuninvånarnas, allmänhetens, rätt till tillgång till bad och ett rörligt friluftsliv. - Beträffande den härskande fastigheten skall noteras att denna i huvudsak består av parkmark och gatumark. Fastighetens uppgift är således redan i dag att ge service till kommunens invånare, dvs trygga vissa behov för allmänheten. Servitutets syfte är att trygga och tillgodose allmänhetens behov på sätt nyss nämnts. Det finns således ett funktionellt samband mellan den härskande och den tjänande fastigheten. Avståndet mellan fastigheterna saknar betydelse under förutsättning att det funktionella sambandet föreligger. Det vitsordas i och för sig att den härskande fastigheten från tid till annan förändrats till sin yta. Denna omständighet saknar betydelse vid bedömningen av om fastigheten är avsedd att vara stationär eller inte. Det finns inte heller något stöd för påståendet att nämnda omständighet skulle tala för att dispositionen eller syftet med fastigheten skulle vara föränderligt. Fastigheten har under mycket lång tid bl a haft som syfte att tjäna allmänheten. För fastigheten är det av stadigvarande betydelse att rättigheten (bad m m) föreligger, vilket även framgår av det funktionella sambandet. Samtliga servitutsrekvisit i 14 kap 1 § JB föreligger således. - Kommunen vitsordar att bolaget före sitt undertecknande av avtalet uppställt det i käromålet nämnda förbehållet.
Bolaget har anfört. Bolaget bestrider att något funktionellt samband mellan den härskande och den tjänande fastigheten föreligger. Kisa 12:1 har intet behov av de belastningar varom avtalats i Pinnarp 1:1 och 1:2. Eftersom servitutsrättigheter inte föreligger, är avtalet ogiltigt på grund av det av bolaget vid avtalets undertecknande gjorda förbehållet. - En fastighet har som sådan ingen "uppgift". Däremot kan fastigheten vara avsedd för olika ändamål. Något särskilt ändamål för Kisa 12:1 i vidare bemärkelse föreligger ej, utan fråga är om en fastighet som kontinuerligt tillförs respektive avförs mark i förhållande till de planerings- och byggnadsåtgärder som företas inom Kisa tätort. För närvarande ryms viss park å gatumark inom Kisa 12:1, emellertid ej all sådan mark inom tätorten. Ytterligare fastigheter belägna såväl inom tätorten som annan tätort inom kommunen finns i kommunens ägo med motsvarande ändamål som f n avses för Kisa 12:1. Vem som är ägare till den härskande eller tjänande fastigheten är för servituts rimlighet betydelselöst. Med kommunens uppfattning skulle servitutet likaväl kunnat vara knutet till en "park- och gatumarksfastighet" inom kommunen i exempelvis Rimforsa eller Horn, bara den var i kommunens ägo. Det kanske är möjligt att kommunen genom nyttjanderättsavtal eller eljest kunnat eller kan - om sådana kontakter upptages - trygga allmänhetens rätt enligt ifrågavarande "servitutsavtal", men något servitut har ej konstituerats genom avtalet, varför detsamma är ogiltigt. En servitutsupplåtelse skall säkerställa ändamål som är av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten. Det är inte nödvändigt för den härskande fastighetens begagnande att det till denna är knutet ett servitut av det slag som det i målet gällande. Nyttan av servitutet skall vara till direkt fördel för den härskande fastigheten som sådan, helt oberoende av fastighetens ägare. I rättspraxis (NJA 1976 s 242) har fiskeservitut godtagits för en fritidsfastighet belägen vid en fjällsjö. Servitutet gagnar flertalet ägare eller brukare av fjällfastigheten och kan även sägas ha ett självständigt värde för denna. Fastigheten kan förvisso användas för fritidsändamål utan detta servitut, men generellt torde fastighetens kvalitativa användning bli bättre med ett fiskeservitut. Kisa 12:1 i dess nuvarande omfattning med park och gatumark kan användas av kommuninvånarna alldeles oavsett att ett servitut därtill är knutet innebärande att man exempelvis kan bada på en fastighet som ligger mer än 5 km därifrån. I detta fall måste även avståndet mellan fastigheterna beaktas.
Kommunen har anfört. Kommunen vitsordar att R.S gjorde ett uttalande med den innebörden att han inte ansåg att det i målet aktuella servitutsavtalet utgjorde ett servitutsavtal i lagens mening samt att han för sin del ansåg att hela avtalet var att anse som ogiltigt för det fall det ej enligt 14 kap JB var att anse som ett servitut. Det skall dock framhållas att kommunens representanter, kommunalrådet H.H och kanslichefen S.N, inte fann anledning att kommentera detta uttalande, enär kommunen för sin del var helt övertygad om att avtalet var att anse som ett servitutsavtal i angiven bemärkelse.
Domskäl. TR:n har vid syn besiktigat delar av fastigheten Kisa 12:1 och därvid antecknat. Fastigheten betecknas som en "uppsamlingsfastighet" med mark belägen på ett stort antal olika ställen i Kisa tätort. Marken används för ett flertal olika ändamål. En mycket stor del av fastigheten utgöres av gatumark och parkmark. I en park nordväst om kyrkan finns lekanordningar för barn. I Kullaparken finns tennisbana och fotbollsplan. Nordost om kyrkan belägna Borgarberget och Klackberget är bevuxna med huvudsakligen barrskog och användes enligt uppgift som strövområden.
Fastigheten Kisa 12:1, såsom den är beskaffad, tillgodoser bl a allmänhetens behov av friluftsliv och annan rekreation. Samma behov kan ytterligare tillgodoses genom de rättigheter som upplåtits genom det ifrågakomna avtalet. Det kan därför sägas, att det nämnda ändamålet med fastigheten samt ändamålet med rättigheterna sammanfaller. Emellertid förhåller det sig inte så, att rättigheterna främjar en ändamålsenlig användning av fastigheten som sådan. Rättigheterna kan därför inte godtagas som servitut. På grund härav och i följd av det av bolaget - enligt vad som är ostridigt - före avtalets undertecknande uppställda förbehållet skall avtalet förklaras ogiltigt och inskrivningarna undanröjas.
Domslut. 1. TR:n förklarar i målet ifrågakommet avtal, dagtecknat d 5 sept 1988, ogiltigt.
Inskrivningsmyndighetens i Linköpings domsaga beslut d 31 okt 1990 om inskrivningen av servitut undanröjes.
Göta HovR
Kommunen överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla käromålet.
Bolaget bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Persson, hovrättsrådet Ohlson och tf hovrättsassessorn Grimsborn) fastställde i dom d 2 juni 1994 TR:ns dom.
Kommunen (ombud advokaterna G.W och E.S) överklagade och yrkade ogillande av käromålet.
Pinnarp Vildmarkscenter AB (ombud advokaten S.O), som övertagit Pinnarp Fritidsby AB:s talan, bestred ändring.
HD inhämtade yttrande från Lantmäteriverket (LMV).
Under rubriken Sammanfattning och slutsats anfördes i verkets yttrande: För en gatumarksfastighet kan inte bildas servitut för badplats. För att ett badplatsservitut skall kunna bildas till förmån för en fastighet vars mark används för fritidsaktiviteter måste normalt krävas att badplatsen ligger i anslutning till härskande fastighet.
För kommunägda fastigheter medges sedan lång tid en liberalare tillämpning så att vissa kommunala behov kan tillgodoses med servitut. Ett samband måste enligt LMV:s mening ändå föreligga mellan nyttigheten och fastighetsutnyttjandet. Hittills påträffad tillämpning har huvudsakligen gällt sammanhängande system för kommunal försörjning. Sådana förutsättningar föreligger inte i det aktuella fallet och det bör därför enligt LMV:s mening inte vara möjligt att till fastigheten knyta en servitutsrätt för tillgång till badplats för kommunens innevånare eller för allmänheten - trots att kommunen äger fastigheten.
LMV anser att den aktuella upplåtelsen inte uppfyller kravet på servitut. Under rubriken Kommunägd fastighet anfördes i yttrandet inledningsvis följande. Den faktiska utvecklingen när det gäller nyttigheter för kommunala behov har lett till att servitutsfiguren använts för kommuner i situationer som den ursprungligen knappast var avsedd för. Problemet är emellertid gammalt. Några uttalanden från äldre lagstiftningsarbete får illustrera problemen.
Efter en genomgång av vissa uttalanden i lagförarbeten och juridisk doktrin anförde Lantmäteriverket vidare i yttrandet: Av den föregående redovisningen framgår att bristen på instrument redan vid sekelskiftet var en anledning till att begagna sig av servitutsfiguren. LMV kan ge exempel på andra situationer när regelsystemet inte tillhandahåller adekvata verktyg. Det saknas i dag institut som i vissa situationer ger kommuner möjlighet att ta i anspråk mark för allmänna behov. Behovet av gång- och cykelstråk för stadsdelsinvånarna eller en bredare allmänhet löses sålunda därför i dag på olika sätt, t ex med gemensamhetsanläggning eller servitut, trots att det inte är fråga om att enbart tillgodose en på detta sätt begränsad krets fastighetsägare.
Som en tillämpning i modern tid i linje med vad som tidigare anförts kan nämnas det bekanta tunnelbaneservitutet i Stockholm (NJA 1978 s 57). I det fallet hade en fastighet - bestående av ett hisschakt vid Karlaplan - utvalts som härskande i ett servitutsförhållande som knöt ihop samtliga tunnelbanelinjer. Att hisschaktsfastigheten ansågs ha en särskild nytta av tunnelbanenätet måste - såsom LMV uppfattat saken - betraktas som en nödvändig konstruktion för att åstadkomma en publiceringsbar varaktig rättighetsupplåtelse i ett angeläget samhällsbyggnadsärende.
Rättstillämpningen får således i dag anses medge att servitut bildas för att tillgodose vissa kommunala ändamål. I avvaktan på att nya legala instrument ställs till förfogande måste det enligt LMV:s uppfattning åtminstone på samma sätt som hittills vara möjligt att knyta servitutsrättigheter som avser kommunala behov till en kommunägd fastighet, under förutsättning att den kan anses utvald som representant för det kommunala fastighetsbeståndet. Den nyttighet som servitutet avser synes emellertid enligt LMV:s mening åtminstone böra ha ett samband med brukandet av den kommunala fasta egendomen.
Däremot är det tveksamt om man kan godta upplåtelser som inte har något egentligt samband med fastighetsutnyttjandet. Hittills påträffad tillämpning av "kommunala servitut" har huvudsakligen gällt sammanhängande system för kommunal försörjning. Att gå längre och tillåta lösare samband vore enligt LMV:s uppfattning att göra alltför stora ingrepp i servitutsfiguren. Det skulle således - med departementschefens ord - kunna medföra att "fastheten" i servitutsbegreppet berövades.
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Ruhe, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. För att servitut skall medges fordras att det främjar en ändamålsenlig markanvändning och att rätten mot den tjänande fastigheten är av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten, 14 kap 1 § JB. Vad först gäller den såsom härskande betecknade fastigheten framgår av utredningen i målet att den är en s k uppsamlingsfastighet med ett flertal olika ändamål, däribland gatumark och parkmark. Det finns inget som motsäger kommunens uppgifter om att syftet med fastigheten skall vara oföränderligt över tiden. Att den därvid kan ändra yta saknar betydelse så länge dess huvudsakliga ändamål och belägenhet i de delar som kan ha betydelse för ett servitut är oförändrad. Något hinder mot att fastigheten i och för sig skulle kunna vara härskande fastighet i ett servitutsförhållande föreligger således inte.
Att upplåtelse av badplats kan främja en ändamålsenlig markanvändning och vara av varaktig betydelse för en fastighet, framförallt en fritidsfastighet, torde det i dag inte råda någon tvekan om. Det är uppenbart att en fritidsfastighet tillförs ett betydande värde om den genom servitut får tillgång till en badstrand som den eljest inte skulle få tillgång till. Det kan då synas ligga i linje med en sådan uppfattning att tillgång till bad skulle vara av varaktig betydelse för av kommunen ägd parkmark. Så kan också sägas vara fallet om parkmarken ligger i anslutning till badplatsen. I förevarande fall är avståndet mellan fastigheterna mellan fem och åtta kilometer. Något krav på närhet mellan berörda fastigheter har emellertid inte uppställts i senare praxis. Sålunda har i NJA 1978 s 57 och NJA 1991 s 177 medgetts servitut där avståndet mellan härskande och tjänande fastigheter varit förhållandevis långt. I båda dessa fall har emellertid förelegat ett funktionellt samband mellan härskande och tjänande fastigheter. I 1978 års fall - som gällde Stockholms tunnelbana - har således de båda fastigheterna ingått i ett sammanhängande system som medfört att den härskande fastigheten ansetts ha kunnat utnyttjas bättre med servitutet. I förevarande fall har kommunen gjort gällande att dess fastighet har till uppgift att ge allmänheten service. Till sådan service skall också räknas tillgången till bad. Även om det till stor del kan antas vara samma personer som utnyttjar parkmarken och badplatsen har kommunen emellertid inte visat att det på något sätt underlättar parkmarkens ändamålsenliga utnyttjande att det finns en badplats på relativt stort avstånd från den. Fastigheterna kan inte heller anses ingå i ett sammanhängande system av fastigheter på sätt som var förhållandet i de tidigare nämnda rättsfallen. Förutsättningar för servitut är således inte uppfyllda.
Fråga uppkommer därefter om avtalet ändå - som kommunen hävdat - skall vara gällande mellan parterna. Kommunen har vitsordat att köparen före köpet av fastigheten gjort förbehåll om att den omtvistade klausulen endast skall gälla om den godtas som servitut. Någon omständighet som föranleder att förbehållet inte skall gälla har inte framkommit.
Avtalet är således ogiltigt och de beviljade inskrivningarna skall undanröj as.
Domslut Se HD:s dom.
HD (JustR:n Knutsson, Nilsson och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 14 kap 1 § 2 st JB får servitut endast avse ändamål som är av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten. Detta innebär att servitutet skall vara till nytta för den härskande fastigheten som sådan. Avsikten med detta krav på objektiv nytta och kravet att nyttan skall vara stadigvarande är att från servitut utesluta sådana rättigheter som skulle tillgodose bara ett personligt intresse hos den tillfällige ägaren av den härskande fastigheten.
Med hänsyn till de rättsverkningar som följer av att en upplåtelse godtas som servitut kan det sägas vara av intresse att kravet på stadigvarande nytta för den härskande fastigheten upprätthålls med viss stränghet. Emellertid har det, som framgår av Lantmäteriverkets yttrande, skett en utveckling när det gäller behov som varit fastighetsanknutna på ett påtagligt sätt. Denna utveckling kan sägas innebära att kravet på nytta för den härskande fastigheten tunnats ut och ersatts av ett krav på funktionellt samband mellan nyttigheten på den tjänande fastigheten och utnyttjandet av den härskande fastigheten. I NJA 1978 s 57 godtogs ett tunnelbaneservitut med hänvisning till att tjänande och härskande fastigheter måste ses som av varandra beroende delar i ett sammanhängande trafiksystem. Och i NJA 1991 s 177 godtogs servitut avseende rätt att hålla sjömärke m m för farled i allmän hamn med en kommunal fastighet, där centrum för hamnverksamheten var belägen, som härskande fastighet.
I målet är fråga om en mer personorienterad nyttighet, nämligen att bereda allmänheten tillgång till badplats m m. Även om kommunens fastighet Kisa 12:1, som är en s k uppsamlingsfastighet, kan sägas i viss mån ha till ändamål att bereda kommunens innevånare möjlighet att utöva friluftsliv, finns det i förhållande till fastigheterna Pinnarp 1:1 och 1:2 inte ett sådant funktionellt samband som nyss har beskrivits.
Den upplåtelse som skett enligt det i detta mål såsom servitutsavtal betecknade avtalet kan med hänsyn till det sagda inte godtas som servitut. Frågan är då om detta avtal, som utgjort ett villkor i köpeavtalet mellan de avtalsslutande parterna, kan ges verkan som upplåtelse av någon annan rättighet än servitut.
I målet är ostridigt att köparen, innan servitutsavtalet ingicks, gjorde förbehåll om att avtalet var ogiltigt för det fall upplåtelsen inte godtogs som servitut samt att säljaren, som var övertygad om att servitutsavtalet utgjorde en giltig upplåtelse av servitut, inte ansåg sig ha anledning att kommentera detta förbehåll. Genom att utan invändning ingå avtalet med kännedom om det gjorda förbehållet får säljaren anses ha accepterat detta. Servitutsavtalet kan därför inte heller ges verkan som upplåtelse av någon annan rättighet än servitut.
På grund av vad som anförts skall käromålet bifallas.
Domslut
Domslut. HD gjorde i HovR:ns dom endast viss ändring beträffande rättegångskostnaderna.
JustR:n Lars K Beckman, referent, och Lind var skiljaktiga.
JustR Lars K Beckman anförde: Enligt 14 kap 1 § --- se HD:s dom --har beskrivits.
Emellertid är det en kommunal uppgift som kan förväntas bestå för framtiden att främja kommuninnevånarnas friluftsliv och som ett led däri tillförsäkra dessa tillgång till badplats. Med hänsyn härtill bör det kunna accepteras att kommunen, så som skett i förevarande fall, utväljer en lämplig kommunal fastighet att som härskande fastighet i ett servitutsförhållande representera det kommunala intresset och detta även om det inte föreligger något funktionellt samband mellan de tjänande och härskande fastigheterna.
Överröstad i frågan om den upplåtna rättigheten utgör servitut ansluter jag mig i övrigt till majoriteten.
JustR Lind anförde: Jag ansluter mig till vad referenten, JustR Lars K Beckman, anfört i frågan om den upplåtna rättigheten utgör servitut. Vad härefter angår spörsmålet om servitutsavtalet är ogiltigt vill jag framhålla följande.
När den kommunala Stiftelsen Fritid sålde fastigheterna Pinnarp 1:1 och 1:2 gjordes ett särskilt förbehåll om att servitutsavtal skulle slutas beträffande badstrand m m. I målet är ostridigt att säljaren vid köpetillfället hade uppfattningen att den förbehållna rätten utgjorde servitut under det att koparen å sin sida menade att de förbehållna rättigheterna inte uppfyllde de krav som i 14 kap 1 § JB uppställts för att ett servitut skall föreligga.
Fråga uppkommer nu om det anförda förhållandet medför att det enligt bestämmelse i köpeavtalet upprättade servitutsavtalet skall tolkas så att det saknar verkan för det fall att det befinns att de i lagstiftningen uppställda rekvisiten för servitut inte är uppfyllda.
Det är ostridigt att säljarens företrädare vid köpetillfället kände till köparens ståndpunkt att förbehållet om rätt till badstrand var civilrättsligt ogiltigt. Ingenting tyder emellertid på att säljarsidan också accepterade denna ståndpunkt vare sig uttryckligen eller genom konkludent handlande; att säljarens företrädare utan någon kommentar till köparens förbehåll slöt avtalet innefattar inte någon tyst accept av förbehållet.
Vid tolkningen måste vikt fästas vid bakgrunden till att säljaren gjorde förbehåll om rätt till badstrand m m. Handlingarna utvisar att säljaren hade ägt de överlåtna fastigheterna under lång tid och att allmänheten i kommunen sedan länge brukat bada vid fastigheternas strand. I inledningen till servitutsavtalet anges att syftet med avtalet är att trygga allmänhetens rätt att fritt få nyttja badplats, parkeringsplats m m på fastigheten Pinnarp 1:1 och 1:2. Detta bestyrker kommunens påstående att det var viktigt för kommunen att kunna förbehålla allmänheten den rätten. Detta måste också köparen ha förstått.
Den omständigheten att de förbehållna rättigheterna visat sig inte utgöra servitut kan därmed inte få den rättsföljden att avtalet blir ogiltigt i dess helhet. Såsom kommunen framhållit får i stället avtalet tolkas så att det innefattar en till tiden inte närmare angiven upplåtelse av nyttjanderätt till de områden som avses i servitutsavtalet. Därmed saknas enligt min mening förutsättningar att bifalla talan om att servitutsavtalet skall förklaras ogiltigt.
HD:s dom meddelades d 21 maj 1997 (mål nr T 3238/94).