NJA 1997 s. 364

Nordbanken överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle ändra TR:ns beslut på så sätt att skulden till banken upptogs till hela sitt belopp i vardera makens betalningsplan.

Vissa borgenärer, bl a staten genom Skattemyndigheten i Skaraborgs län, bestred yrkandet.

HovR:n (hovrättslagmannen Åkesson, hovrättsrådet Ström och hovrättsassessorn Claesson, referent) anförde i beslut d 22 sept 1995 under rubriken Skäl bl a: Nordbanken har till stöd för sin talan anfört i huvudsak följande: Makarna A är solidariskt betalningsansvariga för skulden till Nordbanken om 110 178 kr. Den enskilde gäldenären skall ta upp skuldens totalbelopp i betalningsplanen, oavsett om en eller flera gäldenärer ansöker om skuldsanering avseende ett kreditåtagande som de har solidariskt betalningsansvar för. Skuldsaneringsbeslutet kan inte upphäva ett solidariskt betalningsansvar, endast begränsa storleken av det belopp varje gäldenär har att utge. Denna uppfattning grundar sig på uttalandet i förarbetena (prop 1993/94:123 s 76), enligt vilket skuldsaneringsinstitutet i sig utgör ett så allvarligt ingrepp i bestående rättsliga relationer, att det inte därutöver bör tillåtas rubba andra rättsliga institut. Det solidariska betalningsansvarets behandling i obeståndssituationer är väl etablerat i svenska konkurs- och ackordsregler. Grundiden med det solidariska betalningsansvaret, att borgenären skall kunna hävda hela fordran mot vem som helst av flera betalningsansvariga, upprätthålls i full utsträckning i dessa obeståndsregler. Utan uttryckligt lagstöd bör avsteg härifrån inte heller vara möjligt i skuldsaneringsförfaranden. Inte minst reglerna om möjlighet till omprövning av skuldsaneringsbeslut vid ändrade förhållanden hos gäldenären talar mot att ett upphävande av solidariskt betalningsansvar skulle vara möjligt i det grundläggande beslutet.

Staten har i huvudsak uppgett: Som Nordbanken framhållit innebär det solidariska betalningsansvaret att borgenären kan göra gällande hela fordringsbeloppet mot vem som helst av flera betalningsansvariga. Denna princip medför dock inte att borgenären också har rätt att utkräva hela skuldbeloppet av flera gäldenärer samtidigt. Det solidariska betalningsansvaret är i sig av accessorisk karaktär. Vid samtidiga krav mot flera solidariskt betalningsansvariga är borgenären hänvisad till att efter eget skön göra en uppdelning av totalbeloppet på gäldenärerna. Nordbanken har inte beaktat sistnämnda förhållande utan kräver i skuldsaneringsärendet båda makarna samtidigt på hela skulden. Om bankens krav beaktas och skulden således upptas till fullt belopp i båda makarnas betalningsplaner, skulle deras gemensamma nettoskuldbörda komma att redovisas med ett för högt och missvisande belopp och därmed inte utvisa deras verkliga skuldbörda. I stället bör som TR:n funnit en uppdelning ske mellan makarna av deras gemensamma skuld. Skuldsanering skall ju ske med utgångspunkt främst från vardera makens verkliga skuldbelastning. Nordbanken har därvid möjlighet att utnyttja deras solidariska betalningsansvar genom att själv bestämma hur låneskulden skall fördelas mellan makarna. Detta innebär emellertid inte att fråga är om ett upphävande av det solidariska betalningsansvaret. I det av Nordbanken åberopade uttalandet i förarbetena till skuldsaneringslagen finns i vart fall inget belägg för att TR:ns skuldsaneringsbeslut är felaktigt. Däremot ger skuldsaneringslagen möjlighet till omprövning av ett skuldsaneringsbeslut vid ändrade förhållanden i gäldenärens ekonomiska situation. Detta betyder i förevarande fall att Nordbanken i samband med ett nytt skuldsaneringsbeslut kan utnyttja det solidariska betalningsansvaret till att för banken påkalla en efter förhållandena då lämplig fördelning av makarnas skuld. Nordbankens krav på full betalning av skulden från båda makarna innebär också att banken erhåller en proportionellt större andel av makarnas gemensamma betalningsutrymme än andra borgenärer. Ett sådant resultat strider mot likabehandlingsprincipen i 7 § skuldsaneringslagen, som utgår från att alla fordringar som omfattas av skuldsanering har lika rätt.

HovR:n gör följande bedömning.

Makarna A är till stor del solidariskt ansvariga för skulderna. Frågan är då huruvida dessa skulder vid bestämmandet av betalningsplanen skall beaktas med hela beloppet beträffande båda gäldenärerna eller endast till hälften.

Skuldsaneringslagen innehåller ingen uttrycklig lagregel om behandlingen av makars solidariska skulder. Inte heller förarbetena ger något uttryckligt svar på frågan. I betänkandet SOU 1990:74 s 277 uttalas att varje ansökan skall behandlas för sig när två makar ansöker om skuldsanering. Detta gäller, sägs det vidare, även för det fall makarna svarar solidariskt för viss skuld.

Vid ett solidariskt betalningsansvar är det osäkert hur stor del av skulden som varje gäldenär slutligen kan komma att få betala. Inte förrän skulden är helt reglerad gentemot borgenären och eventuell regresstalan skett gentemot övriga gäldenärer kan denna fråga besvaras. En av gäldenärerna kan komma att betala skulden helt och hållet. Huruvida detta blir fallet beror på övriga gäldenärers betalningsmöjligheter, som kan komma att ändras med tiden. Denna osäkerhet bör leda till att en skuld som en gäldenär har ansvar för gemensamt med någon annan skall beaktas till sitt totala belopp när det bestäms vilka belopp som skall ingå i betalningsplanen och vilka belopp som skall betalas månatligen. HovR:n anser att ett sådant resonemang inte strider mot likabehandlingsprincipen i 7 § skuldsaneringslagen. Den borgenär som skaffat sig den säkerhet som ett solidariskt betalningsansvar innebär bör inte förlora denna fördel gentemot andra borgenärer genom skuldsaneringsbeslutet. Borgenären kommer inte i ett bättre läge gentemot andra borgenärer än före skuldsaneringsbeslutet.

Med hänsyn till det anförda skall TR:ns beslut, såvitt gäller makarna A:s respektive skuldbelopp och avbetalningsbelopp, ändras på så sätt att de skulder där makarna har gemensamt betalningsansvar tas upp till hela beloppet i vardera makens betalningsplan.

I sitt beslut ändrade HovR:n betalningsplanerna i enlighet med det sagda, vilket innebar att skulderna i betalningsplanerna kom att täckas till en del motsvarande 26,65 % av de fordringar som skulle ingå i skuldsaneringen för L.A. och 26,45 % av de fordringar som skulle ingå i skuldsaneringen för K.A.. I övrigt gjordes endast den ändringen att HovR:n föreskrev att avbetalningar skulle börja erläggas d 31 okt 1995.

Riksskatteverket överklagade och yrkade att makarna A:s skuldbelopp och avbetalningsplaner skulle ändras så att de skulder där makarna hade gemensamt betalningsansvar togs upp endast till halva beloppet i vardera makens betalningsplan.

Två borgenärer biträdde överklagandet, medan andra, däribland Nordbanken, motsatte sig ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Knutsson, Lars K Beckman, referent, Solerud, Nyström och Thorsson) fattade följande slutliga beslut: Skäl Ett beslut om skuldsanering innebär att gäldenären befrias från betalningsskyldighet genom att skulderna sätts ned och återstoden betalas enligt betalningsplanen. Den som jämte skuldsaneringsgäldenären är solidariskt ansvarig svarar däremot fortfarande gentemot borgenären för hela skuldbeloppet.

Ett beslut om skuldsanering kan endast avse en person. Detta hindrar inte att ärenden om skuldsanering beträffande flera personer kan handläggas gemensamt. Att i sådana fall, med frångående av vad som enligt det nyss anförda gäller vid solidariskt ansvar för skulder, tillämpa en princip om delat ansvar för sådana skulder bör inte komma i fråga.

På grund av det anförda skall så som skett enligt HovR:ns beslut de skulder för vilka makarna A har ett solidariskt ansvar tas upp med hela beloppet i vardera makens betalningsplan.