NJA 1997 s. 479

J.H förde efter stämning å staten vid Jönköpings TR den talan som framgår av TR:ns dom.

J.H överklagade i Göta HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

Staten bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Persson och adj led, rådmannen Nordberg) anförde i dom d 15 maj 1996: HovR:ns domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder för talan som vid TR:n.

Det är ostridigt att J.H till följd av anställning hos Brunnsgatans Husförsäljning AB har en fordran om 7 144 kr som avser semesterersättning för tiden d 1 jan-d 31 mars 1994. J.H slutade sin anställning hos bolaget d 31 mars 1994 och bolaget försattes i konkurs d 30 nov 1994.

Enligt 7 § lönegarantilagen lämnas betalning enligt garantin för bl a sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979).

I 12 § 1 st förmånsrättslagen anges att allmän förmånsrätt följer med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Det föreskrivs vidare i detta stycke att förmånsrätten omfattar fordringar som har förfallit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till TR:n. I de därefter följande styckena av paragrafen ges särskilda bestämmelser med avseende på bl a fordran på uppsägningslön, tvistiga lönefordringar samt semesterlön och semesterersättning som intjänats före konkursansökningen. Sådan semesterlön eller semesterersättning omfattas enligt fjärde stycket av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret. Av förarbetena till förmånsrättslagen (prop 1970:142 s 128f) framgår att det med hänsyn till de speciella regler som gällde på området ansågs motiverat med en särskild reglering av, fordringar på semesterlön och semesterersättning.

Utformningen av lagtexten och uttalandena i förarbetena till lagen utvisar att 12 § 4 st förmånsrättslagen uttömmande reglerar förmånsrätten för sådan semesterlön eller semesterersättning som intjänats före konkursansökningen och att således de i första stycket av paragrafen angivna tidsfristerna inte begränsar denna rätt. Betalning enligt lönegarantin skall således lämnas för J.H:s fordran.

HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns dom förklarar HovR:n att betalning enligt lönegarantilagen (1992:497) skall lämnas för J.H:s fordran på semesterersättning hos Brunnsgatans Husförsäljning AB för tiden d 1 jan - d 31 mars 1994 med 7 144 kr. På detta belopp skall utges ränta enligt 6 § räntelagen för tiden från d 19 jan 1995 till dess betalning sker.

Referenten, hovrättsassessorn Bjurstam, var skiljaktig och anförde: Enligt 7 § lagen (1992:497) om statlig lönegaranti utgår betalning enligt garantin bl a för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Sistnämnda bestämmelser uppställer - i första stycket - som en förutsättning för förmånsrätt, att ersättningen inte har förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till TR:n. I fjärde stycket samma paragraf anges att semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret.

Det är ostridigt att J.H till följd av anställning hos Brunnsgatans Husförsäljning AB har en fordran på bolaget om 7 144 kr som avser semesterersättning för tiden d l jan-d 31 mars 1994. Vidare är det ostridigt att J.H slutade sin anställning hos bolaget d 31 mars 1994 och att bolaget försattes i konkurs d 30 nov 1994 genom en samma dag gjord konkursansökning.

Eftersom J.H:s anställning upphörde d 31 mars 1994, förföll hans semesterersättning till betalning senast en månad därefter, 30 § semesterlagen. J.H:s fordran har således förfallit till betalning minst sju månader innan konkursansökningen gjordes. Frågan i målet gäller huruvida förmånsrätt för semesterfordringar intjänade före konkursansökningen regleras uttömmande i 12 § 4 st förmånsrättslagen - vilket J.H påstår - eller om även huvudregeln om fordringens förfallodag i samma paragrafs första stycke är tillämplig på sådana fordringar - vilket Riksskatteverket uttalat som sin mening.

Före 1972 reglerades företrädesordningen mellan olika slags fordringar i första hand genom 17 kap HB. Det s k löneprivilegiet, dvs den allmänna förmånsrätten för arbetstagares lönefordringar, reglerades i 4 §. Härvid gällde att "betjänter och tjänstehjon" hade förmånsrätt för lön för sista året medan "annan arbetare" hade förmånsrätt för dagpenning eller avlöning som ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen; semesterlön och semesterersättning ansågs vara likställda med vanlig lön (prop 1970:142 s 126f). Denna reglering innebar att förmånsrätten för innestående semesterfordringar i princip endast begränsades av semesterlagens preskriptionsbestämmelser när det gäller arbetstagare som kvarstod i anställningen vid konkursutbrottet. I fråga om arbetstagare som slutat sin anställning tidigare gällde dock samma begränsning i förmånsrätten för semesterfordringar som beträffande lön i övrigt, dvs fordringens förfallodag var avgörande (jfr NJA 1949 s 713 och 1950 s 673 samt SvJT 1941 ff s 63).

Lagberedningen angav i sitt betänkande (Utsökningsrätt IX, SOU 1969:5) att semesterlön och semesterersättning är att anse som lön, men att. förmånsrätten för sådan gottgörelse - med hänsyn till de speciella regler som gäller på området - bör regleras särskilt. Förmånsrätten för semesterlön eller semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen skulle enligt beredningens förslag omfatta belopp som står inne för nästföregående och löpande kvalifikationsår. För tiden efter konkursansökningen skulle samma regler gälla som hade föreslagits i fråga om vanlig lön. (Se a a s 152 och 154 samt återgivet i prop 1970:142 s 128f.)

I den allmänna motiveringen i propositionen uttalade departementschefen- med hänvisning bl a till det pågående arbetet med en statlig lönegaranti -att han inte var "beredd att nu föreslå någon ändring av löneprivilegiets omfattning" (s 85). Specialmotiveringen till bestämmelserna om löneprivilegiet innehåller bl a följande uttalande av departementschefen (s 135).

"Under lönebegreppet faller också semesterlön och semesterersättning. Beträffande sådana fordringar föreligger emellertid behov av att skilja mellan belopp som intjänats före och belopp som intjänats efter konkursansökningen. Någon bestämmelse i ämnet finns f n inte.

Beredningen har beträffande semesterlön och semesterersättning som har intjänats före konkursansökningen i en specialregel föreslagit, att förmånsrätten skall omfatta vad som står inne för nästföregående och löpande kvalifikationsår. Förslaget har kritiserats i ett par remissytttranden. TCO och SALF gör sålunda gällande, att förslaget innebär en begränsning i förhållande till vad som nu iakttas.

För egen del finner jag befogat att medge en något vidsträcktare förmånsrätt beträffande semesterfordringar än som följer av beredningens förslag. Jag föreslår att förmånsrätten skall gälla vad som står inne för det löpande kvalifikationsåret och de närmast föregående två kvalifikationsåren.

I fråga om semesterfordringar som belöper på tid efter konkursansökningen föreslås inte någon specialregel. Detta innebär att bestämmelserna beträffande vanlig lön skall gälla och att den föreslagna maximeringen i fråga om ersättning för uppsägningstid kan bli tillämplig."

Den 1 jan 1972 trädde förmånsrättslagen i kraft och samtidigt upphävdes 17 kap HB. De bestämmelser om förmånsrätt som infördes 1972 gäller i aktuella avseenden än i dag, dock med den skillnaden att tidsgränsen för lönefordringens förfallodag i förhållande till konkursansökningen har avkortats från ett år till tre månader och att förmånsrättens omfattning för semesterfordringar har begränsats i enlighet med vad som ursprungligen föreslogs av lagberedningen. Paragrafen har också styckeindelats för att läsningen skall underlättas.

Varken departementschefen eller lagberedningen synes ha diskuterat frågan om förmånsrätt för semesterfordringar som intjänats före konkursansökningen skulle regleras på samma sätt för arbetstagare som slutat sin anställning vid konkursansökningen och arbetstagare som alltjämt kvarstod i anställningen. Inte heller synes frågan ha diskuterats i senare lagstiftningsarbete som berört de aktuella bestämmelserna.

Vissa uttalanden i lagstiftningsarbeten - t ex lagberedningens uttalande att förmånsrätten för semesterfordringar bör regleras särskilt med hänsyn till de speciella regler som gäller på området - skulle kunna tas till intäkt för att förmånsrätten för semesterfordringar regleras uttömmande i 12 § 4 st. Så har bestämmelsen också tolkats av Svea HovR i en dom d 28 dec 1995, DT 60.

Mot bakgrund av vad som gällde före 1972 och departementschefens uttalande att han inte var beredd att föreslå någon ändring av löneprivilegiets omfattning samt med beaktande av att regeln förefaller tänkt som en begränsning av förmånsrätten för innestående semesterfordringar, ligger det. dock närmast till hands att tolka bestämmelsen på så sätt att förmånsrätten för semesterfordringar inte är uttömmande reglerad i 12 § 4 st. En sådan tolkning stämmer också väl överens med HD:s beslut d 10 mars 1994, SO 63, se NJA 1994 C 24. I rättsfallet prövades bl a om innestående semesterersättning, avseende året före det att konkursansökningen gjordes, hade förfallit till betalning inom den då gällande ettårsfristen.

Med hänsyn till det anförda finner jag att J.H:s fordran saknar förmånsrätt och att TR:ns dom därför skall fastställas. I övrigt är jag ense med majoriteten.

Riksskatteverket överklagade och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns dom, skulle fastställa TR:ns domslut.

J.H (ombud förbundsjuristen P.A) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Komitjärzi, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Genom lagen (1997:203) om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) har 12 § 1 och 6 st förmånsrättslagen erhållit ny lydelse som trätt i kraft d ljum 1997. Äldre föreskrifter gäller dock fortfarande för fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs före ikraftträdandet.

Brunnsgatans Husförsäljning AB försattes i konkurs d 30 nov 1994. Enligt 12 § 1 st förmånsrättslagen i dess äldre lydelse följer allmän förmånsrätt med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar enligt samma stycke fordringar som har förfallit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till TR:n. - Enligt fjärde stycket i samma paragraf föreskrivs att semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret.

Frågan i målet är huruvida förmånsrätten för semesterlön och semesterersättning som intjänats före en konkursansökning som medfört konkurs före d 1 juni 1997 regleras uttömmande i 12 § 4 st eller om kraven i första stycket också måste vara uppfyllda.

I förarbetena till förmånsrättslagen (prop 1970:142) uttalas att semesterlön och semesterersättning är att anse som lön (s 135). Med hänsyn till de speciella regler som gällde på området ansågs emellertid att förmånsrätten för semesterlön och semesterersättning som hade intjänats före en konkursansökning borde regleras särskilt (s 128 och 135). I fråga om fordringar på semesterlön och semesterersättning som belöpte på tid efter en konkursansökning skulle bestämmelserna om vanlig lön gälla (s 135). I enlighet med det anförda infördes en specialregel för sådana fordringar som intjänats före en konkursansökning. Regeln motsvaras av den nuvarande bestämmelsen i 12 § 4 st med den skillnaden att förmånsrätten har inskränkts till att omfatta det löpande och det föregående intjänandeåret (prop 1993/94:208).

Det finns inget i nämnda förarbeten som tyder på att man inte avsett att reglera samtliga fall avseende fordringar av aktuellt slag sorti intjänats före en konkursansökning i 12 § 4 st förmånsrättslagen.

Mot bakgrund av lagtextens utformning och uttalandena i förarbetena angående bestämmelsens karaktär av specialreglering finner HD att 12 § 4 st förmånsrättslagen utgör en fristående och uttömmande reglering av förmånsrätten för semesterlön och semesterersättning som är intjänad före en konkursansökning som medfört konkurs före d 1 juni 1997.

Det är ostridigt att J.H:s fordran avser semesterersättning för tiden d l jan-d 31 mars 1994 och att den är intjänad före konkursansökningen som medförde att aktiebolaget försattes i konkurs d 30 nov 1994. Det räder inte heller tvist om storleken på fordran.

På grund av det anförda är - som HovR:n funnit -J.H:s fordran förenad med förmånsrätt. Ersättning skall därför utgå enligt lönegarantilagen. HovR:ns domslut skall fastställas.

HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, Solerud, referent, Westlander och Tliorsson) beslöt följande dom: