NJA 1997 s. 759

Otilimport AB försattes i konkurs vid Umeå TR d 18 mars 1992. Till förvaltare i konkursen utsågs advokaten S.B..

I en berättelse enligt 7 kap 20 § KL anmälde förvaltaren d 30 dec 1992 att konkursbolaget hade tecknat en s k nyckelpersonsförsäkring på en tidigare delägare i bolaget, att denne - R.H. - hade avlidit d 6 juni 1992, att försäkringen hade utfallit med 681 246 kr och att detta belopp hade tillfallit konkursboet.

Förvaltaren kom d 24 okt 1994 in med ett förslag till utdelning i konkursen till TR:n. Förvaltaren föreslog här att försäkringsbeloppet skulle tillfalla de borgenärer som hade allmän förmånsrätt.

Svenska Handelsbanken (banken), som hade en fordran på konkursbolaget för vilken banken som säkerhet innehade ett företagshypoteksbrev, gjorde invändning mot förslaget och yrkade att TR:n skulle besluta att försäkringsbeloppet skulle fördelas mellan fordringsägare med förmånsrätt enligt 5 § 2 förmånsrättslagen.

Till stöd för sin invändning anförde banken i huvudsak följande: Försäkringen var en företagsägd kapitalförsäkring som konkursbolaget hade tecknat på R.H:s liv och som bolaget betalade premierna för. Tanken med denna typ av försäkring är att ett företag skall kunna försäkra sig mot de ekonomiska konsekvenser som det drabbas av om en för företaget viktig person avlider eller drabbas av livsvarig arbetsoförmåga. Försäkringen utgjorde lös egendom och ingick i näringsverksamheten. Den kunde utmätas och den kunde pantsättas. Anledningen till att den inte var pantsatt - som normalt sker - var att banken inte kände till den. Försäkringen utgjorde en del av bolagets verksamhet och dess syfte var att skydda kontinuiteten i bolagets drift och även skydda bolagets fordringsägare vid avbrott i driften. - Försäkringen måste så länge försäkringsfall inte inträffat vara att anse som en villkorad fordran som utgörs av en i förväg bestämd försäkringsersättning som på vissa villkor utbetalas och där surrogatvärdet utgörs av ersättningen vid försäkringsfallet. Vid sakförsäkring tillfaller surrogatvärdet den som hade säkerhet i egendomen. Motsvarande synsätt är rimligt beträffande en livförsäkring av det aktuella slaget. Det förhållandet att försäkringen hade kunnat pantsättas liksom det förhållandet att den inte var pantsatt medför inte att den inte skall ingå i underlaget för företagshypoteket.

Konkursförvaltaren anförde i ett yttrande till TR:n i huvudsak följande: Den omständigheten att bolaget ägde en försäkring medför inte att den hör till den intecknade verksamheten som avses i 2 kap 1 § lagen om företagshypotek. Underlaget för företagshypotek utgörs enligt den s k frysningsprincipen av den lösa egendom som gäldenären äger vid konkursutbrottet jämte eventuell återvunnen egendom. Då bolaget försattes i konkurs förelåg ingen fordran på försäkringsersättning. Den uppkom först då R.H. avled. Att försäkringsbeloppet inte ingår i underlaget för företagshypoteket stöds även av det förhållandet att försäkringen kunnat pantsättas.

Kronofogdemyndigheten anförde i ett avgivet yttrande i huvudsak följande: En försäkringsersättning kan givetvis ingå i underlaget för företagshypoteket om den är ägnad att ersätta egendom som omfattas av företagshypoteket. Denna försäkring är dock av en annan karaktär. Enligt försäkringsgivaren är försäkringen inte möjlig att återköpa. Den är en ren riskförsäkring som utfaller vid den försäkrades död. Dessförinnan är den ingen tillgång för företaget. Fordran på försäkringsersättningen uppkom först som en följd av R.H:s död. Det förelåg således ingen fordran vid konkursutbrottet. I enlighet med den s k frysningsprincipen skall därför försäkringsersättningen inte tillfalla innehavare av företagshypotek utan i stället borgenärer med allmän förmånsrätt.

Banken överklagade i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att HovR:n skulle besluta att försäkringsbeloppet om 674 000 kr jämte ränta skulle tillfalla fordringsägare med säkerhet i form av företagshypotek. Konkursförvaltaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Lindström, hovrättsrådet Bondesson, referent, och adj led kammarrättsrådet Skoog) anförde i slutligt beslut d 30 okt 1995: HovR:ns skäl. Banken och förvaltaren har anfört samma omständigheter som vid TR:n.

Banken har tillagt följande: Att försäkringen hade kunnat pantsättas är en förutsättning för att den skall kunna ingå i företagshypoteket. Att försäkringen inte var pantsatt är utan betydelse för bedömningen. Det är också irrelevant att försäkringsfallet inte hade inträffat vid konkursutbrottet. Det avgörande är i stället att försäkringsavtalet var ingånget dessförinnan varvid den villkorade fordran uppkom.

Förvaltaren har tillagt att det avgörande är att försäkringen vid konkursutbrottet inte hade något ekonomiskt värde för konkursboet. HovR:n gör följande bedömning.

Förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet följer ligt 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen (1970:979) med företagshypotek. Enligt 2 kap 1 § 1 st lagen (1984:649) om företagshypotek omfattar ett företagshypotek näringsidkarens lösa egendom i den mån egendomen hör till den intecknade verksamheten. I andra stycket i samma bestämmelse anges att företagshypoteket dock inte omfattar

2. egendom som är av beskaffenhet att kunna vara föremål för panträtt på grund av inteckning, eller

Försäkringen har inte kunnat vara föremål för panträtt på grund av inteckning. Däremot har den varit utmätningsbar. Undantagsreglerna i 2 kap 1 § 2 st lagen om företagshypotek medför därför inte att företagshypoteket inte skulle omfatta försäkringen.

Företagshypotek omfattar, sedan konkursbeslut meddelats, endast företagsinteckningsbar egendom som fanns vid tiden för konkursbeslutet (se NJA II 1984 s 335 och NJA 1982 s 900). Försäkringen har inte kunnat överlåtas till någon utomstående och den har inte kunnat återköpas av bolaget. Fordran på försäkringsersättningen uppkom först vid R.H:s död d 6 juni 1992. Någon fordran som kunnat göras gällande av bolaget gentemot försäkringsbolaget har inte förelegat dessförinnan. Försäkringen har därför inte haft något ekonomiskt värde för bolaget vid konkursutbrottet d 18 mars 1992. Försäkringsersättningen har inte heller utgjort substitut för någon egendom som omfattades av förmånsrätt.

Försäkringsersättningen kan därför inte anses omfattas av företagshypoteket. Banken har därmed inte heller den hävdade förmånsrätten i ersättningen.

På grund av det anförda bör överklagandet lämnas utan bifall.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar överklagandet utan bifall.

Banken (ombud bankjuristen P.F.) överklagade och yrkade att HD skulle besluta att försäkringsbeloppet om 674 000 kr jämte ränta skulle tillfalla fordringsägare med säkerhet i form av företagshypotek.

LSt:n i Västerbottens län och Riksskatteverket bestred ändring. Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktiebolag, överlämnade målet till HD:s bedömning.

Konkursförvaltaren avgav yttrande. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Johnson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Magnusson, Lars Å Beckman, Svensson, referent, Thorsson och Victor) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d 13 nov 1997 (mål nr Ö 4891/95).