NJA 1998 s. 265

Generalåklagarämbetet i Republiken Lettland begärde att lettiske medborgaren G.B., född 1951, skulle utlämnas till Lettland för prövning av åtal mot honom dels för att han som företrädare för företaget "BRlH", Riga, under tiden d 20 april-d 31 dec 1993 undandragit omsättningsskatt, dels för att han under samma tid dolt företagets bokföringsuppgifter. Till stöd för denna begäran åberopades ett beslut d 12 juli 1995 av domaren A.S. vid domstol i Riga varigenom G.B. förklarats häktad såsom misstänkt för att ha undandragit omsättningsskatt. Även annan utredning åberopades rörande den brottslighet som G.B. är misstänkt för.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till Riksåklagaren och utredning verkställts av Åklagarmyndigheten i Stockholm, överlämnade Riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

G.B. (offentlig försvarare advokaten M.L.) bestred bifall till framställningen.

G.B., som sedan 9 juni 1997 varit ålagd reseförbud i Sverige, var sedan d 27 mars 1998 genom beslut av svensk åklagare anhållen i sin frånvaro.

HD (JustR:n Magnusson, Munck, Danelius, Regner och Victor, referent) beslöt följande yttrande:

G.B. har förnekat att han gjort sig skyldig till de brott som framställningen om utlämning avser och anfört att det föreligger hinder mot utlämning på grund av att han inte kan anses vara på sannolika skäl misstänkt för att ha begått gärningarna. Han har vidare gjort gällande bl a att det inte föreligger något giltigt lettiskt häktningsbeslut, att hans ställning i det aktuella bolaget inte varit sådan att han enligt lettisk lag kan hållas ansvarig för den påstådda brottsligheten samt att brottsligheten numera, i vart fall delvis, är preskriberad till följd av en år 1997 införd lag om amnesti. Han har också åberopat hinder mot utlämningen på grund av bestämmelserna i 7 § utlämningslagen om risk för förföljelse och 8 § om beaktande av humanitetens krav.

Framställningen om utlämning gjordes d 15 okt 1996. Den 31 juli 1997 trädde den europeiska utlämningskonventionen och de därtill anknutna tilläggsprotokollen i kraft i förhållande till Lettland.

Utlämningsframställningen grundar sig på ett lettiskt häktningsbeslut. Det har inte framkommit att detta beslut har upphävts eller är ogiltigt. Flera av de invändningar som G.B. riktat mot utlämningsframställningen tar sikte på innehållet i och tolkningen av lettisk lag. Den prövning av om utlämning lagligen kan beviljas som HD skall göra avser förutsättningarna för utlämning enligt svensk lag. Vid den prövningen är emellertid också innehållet i den begärande statens lagstiftning av betydelse. Står det exempelvis klart att den gärning som framställningen avser enligt den lagstiftningen är preskriberad eller överhuvudtaget inte straffbar, innebär detta självfallet också att det föreligger hinder för utlämning. Avsikten är emellertid inte att det inom ramen för utlämningsförfarandet skall göras någon närmare prövning av de rättsliga förutsättningarna för ansvar enligt den begärande statens lagstiftning (jfr NJA II 1958 s 16 och 31). Vad G.B. anfört angående lettisk lagstiftning och tolkningen av denna är mot den nu angivna bakgrunden inte av det slaget att det kan anses innebära något lagligt hinder mot att bevilja utlämning.

Enligt 9 § 2 st utlämningslagen får en framställning om utlämning inte bifallas med mindre det finns sannolika skäl för att personen har begått gärningen. Enligt 3 st i samma paragraf kan det emellertid genom överenskommelse med främmande stat bestämmas att bl a beslut om häktning skall godtas i förhållande till den staten, om det inte i ett särskilt fall framgår att beslutet är uppenbart oriktigt. Detta gäller bl a i förhållande till de stater som tillträtt den europeiska utlämningskonventionen.

I konventionen finns inte några särskilda föreskrifter om vad som gäller beträffande brott som begåtts innan konventionen trätt i kraft i förhållandet mellan två stater. Konventionen är under sådana förhållanden att anse som tillämplig även på sådana brott (jfr Explanatory Report on the European Convention on Extradition, s 31). Om inte annat överenskommits, får ett utlämningsavtal med en främmande stat också anses innebära att avtalet för svensk del är tillämpligt även i det fallet att häktningsbeslutet och framställningen om utlämning ligger i tiden innan avtalet trädde i kraft mellan staterna (jfr den i NJA 1984 s 903 behandlade frågan om tillämpning av en tilläggskonvention mellan Sverige och Förenta Staterna som trätt i kraft under handläggningen i HD). Det i förevarande ärende åberopade häktningsbeslutet skall därför i enlighet med 9 § 3 st utlämningslagen godtas, om det inte framgår att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Någon sådan oriktighet har inte framkommit i detta fall.

Framställningen om utlämning avser såväl undandragande av omsättningsskatt som döljande av bokföringsuppgifter. Det åberopade häktningsbeslutet avser endast undandragande av omsättningsskatt. Detta innebär att, när det gäller döljande av bokföringsuppgifter, utlämning får beviljas endast under förutsättning att det, i enlighet med 9 § 2 st utlämningslagen, föreligger sannolika skäl för att G.B. begått gärningen.

Den påstådda skattebrottsligheten och bokföringsbrottsligheten har ett mycket nära samband. Den utredning som presenterats i utlämningsärendet är huvudsakligen inriktad på skattebrottsligheten men har bäring även på misstanken om bokföringsbrott. Sammantaget får utredningen anses ge tillräckligt underlag för bedömningen att det föreligger sannolika skäl för att G.B. gjort sig skyldig även till sådant brott.

Det har inte genom vad G.B. anfört eller vad som i övrigt förekommit framkommit några andra omständigheter som innebär hinder mot den begärda utlämningen enligt 1-10 §§ utlämningslagen.

HD:s beslut meddelades d 4 maj 1998 (mål nr Ö 654/98).