NJA 1998 s. 37

En fastighet tillförsäkrades genom avtal år 1953 vattenleveranser från ett kommunalt vattenverk. Fråga om brukningsrätt för fastigheten uppkommit enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

T.C. äger sedan lång tid tillbaka fastigheter i Exarby inom Tierps kommun. Enligt ett köpekontrakt d 4 juli 1953 sålde T.C. ett markområde, som härefter fått beteckningen Exarby 4:9, till dåvarande Vendels kommun, vilken numera har uppgått i Tierps kommun. Området skulle av kommunen användas för anläggande av ett vattenverk. I punkt 3 av köpekontraktet angavs följande:

Köparen åtager sig att vid markområdets gräns kostnadsfritt leverera vatten till säljaren tillhöriga bostads- och ekonomibyggnader å säljarens fastigheter Exarby 4:3, 5 och 6 samt Ålsändan 1:1, alla i Vendels socken, så snart vattenverket är klart för drift och till dess vattenverket nedlägges.

Sedan vattenverket anlagts försåg verket enligt överenskommelsen i köpekontraktet vissa lägenheter och boningshus tillhöriga T.C. med vatten utan kostnad. Av dessa är två lägenheter belägna på fastigheten Exarby 4:15, som ägs av T.C.. Fastigheten ligger utanför det av kommunen - efter ikraftträdandet av 1970 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar - bestämda verksamhetsområdet för den allmänna va- anläggningen. Vattenverket försåg också hela Orbyhus och Tobo samhällen med vatten.

Kommunens vattenproduktion vid vattenverket upphörde i samband med att en ny vattentäkt togs i bruk år 1983 och någon gång under detta år slutade också kommunen att förse de angivna boningshusen och lägenheterna med vatten. Kommunen har även fortsättningsvis behov av vattentäkt på Exarby 4:9 i beredskaps-sammanhang. Lokalen och lågreservoaren finns kvar och underhållsvärme är påkopplad i anläggningen.

T.C. väckte vid Statens va-nämnd talan mot Tierps kommun och yrkade bl a förpliktande för kommunen att uppfylla åtagandet enligt kontraktet att tillhandahålla vatten samt skadestånd för skador uppkomna till följd av den uteblivna vattenleveransen. Sedan parterna d 7 nov 1991 tecknat ett servitutsavtal om rätt för ägaren till Exarby 4:15 att för all framtid kostnadsfritt ta vatten ur vattentäkten på Exarby 4:9 begränsade T.C. sin talan till att avse skadestånd.

Kommunen framhöll att T.C:s fastighet Exarby 4:15 var belägen utanför va-anläggningens verksamhetsområde. I sak bestred kommunen T.C:s talan under påstående att kommunen inte haft skyldighet att leverera vatten från år 1983, då vattenverket måste anses ha lagts ned i köpekontraktets mening.

T.C. anförde bl a: Va-nämnden är behörig att pröva detta mål enligt bestämmelserna i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd och lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. I va-lagens bestämmelser om verksamhetsområde sägs uttryckligen att sådant område utgörs av det område inom vilket vattenförsörjning och avlopp ordnats eller skall ordnas genom anläggningen. Exarby 4:15 anslöts till kommunens nät under åren 1953-1954 som en direkt följd av kommunens förvärv av Exarby 4:9 enligt köpekontraktet. Det år med hänsyn till de faktiska förhållandena klart att lagens kriterier är uppfyllda i detta fall. Enligt p 2 av övergångsbestämmelserna till va-lagen gäller denna även för anläggning av nu aktuellt slag som tillkommit under giltighetstiden för 1955 års va-lag. Vid tolkningssvårigheter bör lagstiftarens intentioner vid stiftandet av nu gällande va-lag få genomslag även beträffande äldre lag. Det övergripande syftet med denna speciallagstiftning torde vara att ärenden av denna typ avgörs av sådan domstol som besitter särskild kompetens på området.

Va-nämnden (hovrättsassessorn Ståhl, ordf, samt ledamöterna Rengholt, Thåström, Bergström, Odegren och Hultberg) fattade d 27 maj 1993 följande beslut: Enligt 29 § va-lagen gäller bl a att huvudman `som överskridit sin rätt eller åsidosatt sin skyldighet i förhållande till fastighetsägare skall ersätta uppkommen skada. I 37 § samma lag föreskrivs att va-nämnden prövar tvist mellan huvudman och fastighetsägare om bl a skadestånd eller annan påföljd enligt 29 § lagen.

En förutsättning för att va-lagens föreskrift om skadestånd skall tillämpas är emellertid att tvisten står mellan huvudmannen för den allmänna va-anläggningen och fastighetsägare inom anläggningens verksamhetsområde.

I detta mål är ostridigt att fastigheten Exarby 4:15 ligger utanför det efter ikraftträdandet av 1970 års va-lag fastställda verksamhetsområdet. Denna omständighet behöver dock inte i och för sig utesluta att va- nämnden prövar skadeståndsanspråken enligt va-lagen. Före ikraftträdandet av 1970 års nu gällande va-lag fanns nämligen inte någon skyldighet för huvudmannen för allmän va-anläggning att fatta ett formellt beslut om verksamhetsområdets omfattning. Verksamhetsområdet utgjordes då av det område till vilket anläggningen faktiskt utsträckts.

Utredningen i målet visar att kommunen i och med att vattenverket på Exarby 4:9 togs i drift år 1953 i enlighet med p 3 i köpekontraktet lät T.C:s i kontraktspunkten närmare angivna fastigheter utan kostnad erhålla vattenleverans från täkten på Exarby 4:9. Något åtagande från kommunen att härvid framdraga ledningar till de olika fastigheterna synes inte ha ingått i överenskommelsen. Denna är närmast att se som ett åtagande om kostnadsfri leverans av vatten som skulle tillhandahållas av kommunen för T.C:s angivna fastigheters räkning vid gränsen till Exarby 4:9 så länge vattenverket hölls i drift.

Med hänsyn till att kommunens åtagande att tillhandahålla vatten grundar sig på en på angivet sätt villkorad överenskommelse i köpekontraktet kan härigenom fastigheterna inte anses ha anslutits på ett sådant sätt till den allmänna va-anläggningen att de kommit att omfattas av verksamhetsområdet och förvärvat en varaktig brukningsrätt till anläggningen. De skador som T.C. gör gällande i målet kan därför inte ha orsakats av kommunen i egenskap av huvudman för den allmänna va- anläggningen. Va-nämnden är således inte lagligen behörig att pröva tvisten.

Va-nämnden avvisar T.C:s skadeståndstalan.

Svea HovR

T.C. överklagade i Svea HovR, Vattenöverdomstolen och yrkade att målet skulle återförvisas till va-nämnden för erforderlig prövning. Vattenöverdomstolen (hovrättsrådet Grahn, vattenrättsrådet Hyden, hovrättsrådet Rexed och tf hovrättsassessorn Heidenborg referent) anförde i beslut d 29 mars 1994: Skäl. Som va-nämnden angett fanns före ikraftträdandet av 1970 års va-lag inte någon skyldighet för huvudmannen för allmän va-anläggning att fatta något formellt beslut om verksamhetsområdets omfattning. Om huvudmannen underlät att meddela sådant beslut, utgjordes verksamhetsområdet - enligt förarbetena till 1955 års lag - av det område till vilket anläggningen faktiskt utsträckts.

Syftet med bestämmelsen torde närmast vara att huvudmannen inte utan medgivande av fastighetsägaren skulle kunna få en redan skedd anslutning att upphöra.

Med hänsyn till vad som framkommit i fråga om fastighetens vattenförsörjning får densamma vid ikraftträdandet av 1955 års va-lag anses ha varit ansluten till kommunens anläggning i den mening som avses i nämnda lag. Den omständigheten att tillhandahållandet skett på grund av och i enlighet med överenskommelsen i köpekontraktet ändrar inte denna bedömning. Då fastigheten alltså kommit att omfattas av verksamhetsområdet borde va-nämnden ha tagit upp T.C:s talan till prövning. Vattenöverdomstolen återförvisar därför målet dit för erforderlig prövning.

Vattenöverdomstolens beslut. Med undanröjande av Statens va-nämnds beslut återförvisar Vattenöverdomstolen målet dit för fortsatt handläggning.

Kommunen överklagade beslutet, men HD fann i beslut d 28 sept 1994 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav Vattenöverdomstolens beslut skulle stå fast.

Sedan målet återupptagits vid va-nämnden och parterna utvecklat sin talan där anförde nämnden (samma ledamöter som i beslutet d 27 maj 1993) i beslut d 26 mars 1996: Skäl. Sedan Vattenöverdomstolen återförvisat målet för fortsatt handläggning har T.C. numera, som en ny förstahandsgrund för sin talan, hävdat att kommunen som huvudman för allmän va-anläggning inte haft rätt att i strid med va-lagen avbryta leveransen av vatten till hans fastighet. Vad som tidigare angavs som uteslutande grund för talan nämligen kontraktsbrott anges nu som andrahandsgrund för yrkat skadestånd.

T.C. gör sålunda nu tydligt gällande att hans talan förs på varättslig grund och va-nämnden har att uppta målet till prövning.

Som Vattenöverdomstolen angivit torde syftet med bestämmelsen att verksamhetsområdet - om annat inte bestämts - skulle omfatta det område till vilket anläggningen faktiskt utsträckts närmast vara att huvudmannen inte utan medgivande av fastighetsägaren skulle kunna få en redan skedd anslutning att upphöra (jfr V Körlof, Vattenförsörjning och avlopp, 1957 s 55). Va-utbyggnaden motiverades vanligen av sanitära behov i tätbebyggda områden men även i fall där dessa behov inte var så uttalade fanns givetvis behov av trygghet och långsiktighet i en anslutning till allmän va-anläggning som skett efter överenskommelse med va-huvudmannen. Bestämmelserna i 1955 års va-lag uteslöt emellertid inte att avtal träffades mellan en kommun och en fastighetsägare om en provisorisk och mer begränsad rätt till vatten- och avloppsförsörjning än som inrymdes i en bestående anslutning till allmän va-anläggning. Rätten och möjligheten att avtalsvis reglera dessa frågor framstår än tydligare för tiden före ikraftträdandet av 1955 års va-lag. Några lagregler som då hindrade ingående av avtal av nu aktuellt slag torde inte ha funnits. Den nya va-lagen år 1955 skulle i princip inte rubba avtal som ingåtts före ikraftträdandet. Detta ansågs stå klart utan att uttrycklig föreskrift behövde meddelas därom (prop 1955:121 s 112).

Behovet av vattentäkten på Exarby 4:9 synes helt berott på att de tätbebyggda samhällena Orbyhus och Tobo behövde anslutning till kommunalt vatten. Avståndet mellan vattentäkten och dessa samhällen har uppgivits till några kilometer. Dessa områden kan således anses utgöra verksamhetsområdet för va-anläggningen. Någon skyldighet för kommunen att år 1953, fristående från köpekontraktet, förse T.C:s fastigheter med vatten har inte ens påståtts i målet.

T.C:s talan innefattar nu påstående om att han genom köpekontraktet år 1953 och ikraftträdandet av 1955 års va-lag förvärvat brukningsrätt till den allmänna renvattenanläggningen. Köpekontraktet mellan T.C. och dåvarande Vendels kommun är ett självständigt privaträttsligt dokument tillkommet i syfte att reglera samtliga i anledning av markförvärvet uppkomna frågor. I köpekontraktet upptas, förutom sedvanlig överlåtelse av fastigheten till viss köpeskilling, en rad villkor med åtaganden av säljare och köpare. Villkoren för köpet sammanhänger bl a med behovet av ett skyddsområde för täkten och nödvändig ledningsdragning. Kommunens åtagande i p 3 i köpekontraktet är närmast att se som ett villkor om kostnadsfri leverans av vatten som skall tillhandahållas av kommunen för de angivna fastigheternas räkning vid gränsen till Exarby 4:9 så länge vattenverket hålls i drift. Åtagandet kan inte anses innebära att kommunen, sedan täkten tagits ur bruk för de avsedda verksamhetsområdena i Tobo och Orbyhus, fortfarande skulle vara skyldig att uppfordra vatten ur täkten enbart för att förse T.C:s fastighet med kostnadsfritt vatten. Förmånen av tillgång till vatten utan kostnad får i stället uppfattas som en del i affärsuppgörelsen med kommunen och som förutsatte att vattentäkten användes för sitt ändamål. Eftersom kommunen upphörde med att pumpa upp vatten ur täkten år 1983 fanns det därefter inte heller något vatten att leverera till T.C:s fastighet vid gränsen till 4:9 som förutsatts i köpekontraktet. Någon rätt för T.C. att själv bereda sig tillträde till vattenverket och hämta eller pumpa upp vatten därifrån framgår inte av villkoren i kontraktet. Vattentäkten måste sålunda i köpekontraktets mening anses nedlagd detta år.

Overenskommelsen innebär således inte ett åtagande att allt framgent hålla vatten tillgängligt vid gränsen för Exarby 4:9 och är inte att jämställa med åtagande att förse fastighet, ansluten till allmän va- anläggning, med vatten. Avtalets innebörd har inte rubbats av senare va- lagstiftning. På grund av vad nu anförts kan T.C:s fastighet inte anses ha anslutits på ett sådant sätt till allmän va-anläggning att en varaktig brukningsrätt till anläggningen förvärvats.

T.C:s på va-rättslig grund förda talan skall därför ogillas.

Va-nämndens avgörande. T.C:s talan lämnas utan bifall.

T.C. överklagade i Svea HovR, Vattenöverdomstolen och yrkade bifall till sin vid va-nämnden förda talan.

Kommunen bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Åsbring, hovrättsrådet Thorsen och tf hovrättsassessorn Ingman, referent) anförde i dom d 29 april 1997: Domskäl. Vattenöverdomstolen finner i överensstämmelse med sitt beslut av d 29 mars 1994 att T.C:s fastigheter genom 1955 års va-lag kom att omfattas av verksamhetsområdet för den allmänna renvattenanläggningen. Rätten till vattenleveranser måste emellertid anses grundad uteslutande på avtalet från år 1953. Den begränsning i tiden för brukningsrätten som avtalet innehåller upphörde inte att gälla genom tillkomsten av 1955 års va-lag. Vattenöverdomstolen instämmer således i va-nämndens bedömning att T.C. inte förvärvat en varaktig brukningsrätt till den allmänna renvattenanläggningen. Hans talan kan alltså inte bifallas på den grund som han har åberopat i första hand.

Vattenöverdomstolen gör också samma bedömning som va-nämnden i fråga om omfattningen av kommunens åtagande enligt punkten 3 i det förutnämnda avtalet. Därför kan T.C:s talan inte heller bilallas på andrahandsgrunden. Inte heller vad som i övrigt förekommit föranleder någon ändring av va-nämndens beslut. Beslutet skall alltså fastställas.

Domslut

Domslut. Vattenöverdomstolen fastställer va-nämndens beslut.

Vattenrättsrådet Hyden var skiljaktig och anförde: Jag instämmer i majoritetens tolkning att T.C:s fastigheter genom 1955 års va-lag kom att omfattas av verksamhetsområdet för den allmänna renvattenanläggningen. I specialmotiveringen till 10 § i 1955 års va-lag sade departementschefen: "Frågan när skyldigheten att underhålla och driva en allmän vatten- och avloppsanläggning upphör torde sällan bli aktuell. Uppenbarligen bör skyldigheten bestå så länge de anslutna fastigheterna har behov av anläggningen."

Med "skyldighet" torde departementschefen ha avsett den i 10 § angivna skyldigheten att, så länge behovet av anläggningen kvarstår, underhålla den och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål.

Exarby 4:15 hade behov av vattenförsörjning även efter 1983, varför kommunen var skyldig förse denna fastighet inom verksamhetsområdet med renvatten.

Angående inverkan av 1955 års va-lag på tidigare ingångna avtal sade departementschefen i prop 1955:121 s 112: "Att den nya lagen i princip icke rubbar avtal angående avgiftsskyldighet m m, som träffats före ikraftträdandet, torde stå klart utan att uttrycklig bestämmelse därom behöver meddelas. Frågan huruvida tillkomsten av den nya lagstiftningen i särskilda fall kan komma att inverka på de förutsättningar, under vilka sådant avtal ingåtts, och därigenom eventuellt påverka dess giltighet får bedömas i rättstillämpningen enligt allmänna grundsatser."

Enligt min mening föreligger här ett sådant särskilt fall, särskilt mot bakgrund av att kommunen de facto levererat renvatten till T.C. under så lång tid. T.C:s avtalade rätt att fritt erhålla renvatten upphörde, när vattenverket nedlades. Däremot kvarstod kommunens lagenliga vattenförsörjningsskyldighet efter vattenverkets nedläggning, även om kommunen nu kunde kräva ersättning för renvattenleverans. T.C. har lidit skada av kommunens avbrutna renvattenleveranser, varför han har rätt till skadestånd.

Överröstad i denna huvudfråga finner jag inte anledning att pröva i vilken omfattning T.C. skall ha skadestånd utan ansluter mig i övrigt till Vattenöverdomstolens majoritet.

HD

T.C. (ombud jur kand P.M.) överklagade och yrkade bifall till sin i Vattenöverdomstolen förda talan.

Kommunen bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Munck, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Före ikraftträdandet av lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar fanns det inte någon skyldighet för huvudmannen för en allmän va-anläggning att fatta ett formellt beslut om verksamhetsområdets omfattning. Om huvudmannen underlät att meddela beslut om verksamhetsområdets omfattning ansågs det område till vilket anläggningen faktiskt utsträckts utgöra verksamhetsområdet (se 1 § 2 st andra meningen lagen, 1955:314, om allmänna vatten- och avloppsanläggningar samt V Körlof, Vattenförsörjning och avlopp, 1957 s 55 och 56). För en fastighet som anslutits på detta sätt bör i princip numera gälla brukningsrätt enligt 1970 års lag.

Det vattenverk kommunen år 1953 anlade på fastigheten Exarby 4:9 var avsett att betjäna samhällena Orbyhus och Tobo några kilometer därifrån. Kommunen åtog sig vid förvärvet av vattenverksfastigheten att vid fastighetens gräns leverera vatten till T.C:s närbelägna fastigheter så länge vattenverket var i drift. Detta åtagande är inte av beskaffenhet att föranleda att T.C:s fastigheter genom ikraftträdandet av 1955 års lag skall anses ingå i verksamhetsområdet för den allmänna va- anläggningen. T.C. har alltså inte haft någon brukningsrätt till den allmänna va-anläggningen i va-rättslig mening.

Den rätt till vattenleveranser som T.C. hade enligt 1953 års köpekontrakt har i enlighet med kontraktet upphört när vattenverket lades ner år 1983.

På grund av det anförda och då vad T.C. i övrigt anfört inte föranleder till annat, skall hans skadeståndstalan lämnas utan bifall. Domslut. HD fastställer Vattenöverdomstolens domslut.

HD (JustR:n Knutsson, Lars K Beckman, referent, Nyström, Thorsson och Blomstrand) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

HD:s dom meddelades d 12 febr 1998 (mål nr T 2231/97).