NJA 1998 s. 423
Bilförare har dömts för smitning när hon avvikit från platsen för en kollision med en annan bil, som inte fick någon skada vid kollisionen. 5 § 1 st. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
TR:n
Allmän åklagare väckte vid Falu TR åtal mot B.D., född 1923, för obehörigt avvikande från trafikolycksplats enligt följande gärningsbeskrivning: B.D. har d 3 maj 1995 fört personbil på Britsarvsvägen i korsningen med Seminariegatan i Falun och där sammanstött med annat fordon varvid skador uppkommit. Trots att hon märkt kollisionen har hon avvikit från platsen utan att lämna uppgift om namn och hemvist eller i övrigt vidta de åtgärder vartill olyckan skäligen bort föranleda, som att underrätta skadelidande eller polis.
Domskäl
TR:n (ordf tingsnotarien Clas Lindgren) anförde i dom d 23 febr 1996: Domskäl. B.D., som har vitsordat att fordonen "skrapade emot" varandra, har bestritt ansvar för brott på den grunden att någon skada ej uppkommit på det andra fordonet. Hon har till utvecklande av sin inställning anfört följande. Hon kom åkande på Britsarvsvägen och skulle passera korsningen med Seminarievägen. Då sikten var skymd av buskar körde hon långsamt. När hon kom en bit ut i korsningen upptäckte hon en lastbil, varpå hon "ställde" sig på bromsen för att undvika en kollision. Hon lyckades inte helt med detta utan fordonen skrapade emot varandra. Chockad av händelsen stannade hon en bit bortom korsningen. Hon kände sig mycket uppskakad och knäsvag samt hade hjärtklappning. Hon tyckte därför att det var bäst om hon snabbt tog sig hem för att ta något lugnande. Hon gjorde inga försök att se efter hur det gått med det andra fordonet. Vid hemkomsten parkerade hon bilen i garaget och någon kontroll av om fordonet var skadat gjorde hon inte. Chocken satt i även dagen därpå och framåt kvällen uppsöktes hon i hemmet av två poliser som uppgav för henne att registreringsskylten till hennes bil samt gummiflisor från bilens stötfångare hade upphittats i korsningen Britsarvsvägen-Seminariegatan. - Hon skulle troligtvis ha underrättat polis om det inträffade, i vart fall inom en vecka, om hon inte själv hade kontaktats av dem.
TR:ns bedömning. För ansvar för s k smitning fordras att trafikolycka inträffat. Den närmare innebörden av begreppet trafikolycka är omtvistad. Den tvistiga frågan har gällt om det för att trafikolycka skall anses föreligga krävs som ett nödvändigt moment att skada uppkommit på något av fordonen. TR:n är av den uppfattningen att det i begreppet trafikolycka inte ligger ett sådant krav på skada. Stöd för sin uppfattning ges i ett avgörande av HD rörande samma slags brott som det nu aktuella, NJA 1988 s 444. Häri har HD uttalat följande på s 448: "...Utredningen ger inte heller tillräckligt stöd för antagandet att han skulle ha vägrat att uppge sitt namn, även om han hade varit säker på att en sammanstötning(kursiverat här) hade inträffat..." Det hypotetiska provet har här tagit sikte på om den tilltalade haft s k eventuellt uppsåt till att en sammanstötning inträffat. Ingenting nämns om huruvida det är av betydelse att också skada uppkommit. HD:s uttalande ger således stöd åt TR:ns tolkning av begreppet trafikolycka, att det för att en sådan skall anses föreligga inte uppställs något objektivt krav på att skada uppkommit. För ansvar räcker det att den tilltalade insett att en sammanstötning inträffat.
Av vad B.D. har berättat framgår att hon tydligt märkte hur fordonen skrapade emot varandra. Därigenom är sålunda styrkt att en trafikolycka i den mening som avses i 5 § trafikbrottslagen inträffat. Hon lämnade därefter olycksplatsen utan att då eller senare under dagen vidta några åtgärder med anledning av det inträffade. B.D. har förklarat att hon blev chockad av händelsen och oförmögen att handla på ett konstruktivt sätt. TR:n ifrågasätter inte att hon var uppskakad vid olyckstillfället och att hon ville komma hem så fort som möjligt för att kunna lugna ned sig. Däremot anser TR:n att hon senare under dagen, eller i vart fall under nästföljande dag, skulle ha reagerat och lämpligen kontaktat polisen.
Av vad ovan har sagts finner TR:n att B.D. genom att underlåta att vidtaga de åtgärder vartill trafikolyckan bort föranleda, har gjort sig skyldig till obehörigt avvikande från trafikolycksplats och skall dömas härför. Påföljden är böter.
Svea HovR
B.D. överklagade i Svea HovR och yrkade ogillande av åtalet. Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Tersmeden, hovrättsrådet Frideen, tf hovrättsassessorn Höäg, referent, samt nämndemännen Ström och Almkleven) anförde i dom d 25 febr 1997: Domskäl. I HovR:n har B.D. hörts på nytt. Hennes berättelse har i allt väsentligt överensstämt med vad som antecknats i TR:ns dom.
HovR:n delar TR:ns uppfattning att det i begreppet trafikolycka inte uppställs ett krav på skada. En trafikolycka föreligger så snart två motorfordon sammanstött.
I målet är utrett att B.D. märkt att fordonen skrapat emot varandra och att hon lämnat olycksplatsen utan att vidta några åtgärder i samband därmed eller i nära anslutning därtill. HovR:n finner därmed åtalet styrkt.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
B.D. (ombud advokaten M.W.) överklagade och yrkade ogillande av åtalet.
Riksåklagaren bestred ändring.
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Konradsson, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. B.D. har som grund för sitt yrkande i HD i första hand åberopat att någon trafikolycka i lagens mening inte inträffat eftersom det inte har uppstått några skador på den lastbil hon sammanstött med.
I 5 § trafikbrottslagen stadgas ansvar för den som med eller utan skuld har haft del i uppkomsten av en trafikolycka och genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrar sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen bör föranleda.
I målet är utrett att en sammanstötning skett mellan B.D:s bil och en lastbil och att skador uppstått på personbilen. Härigenom har en trafikolycka i trafikbrottslagens mening inträffat. B.D. har haft del i uppkomsten av trafikolyckan. Hon har vidare omedelbart efter det skedda avlägsnat sig från platsen.
För att ansvar skall inträda när den som haft del i en trafikolycka avlägsnar sig från olycksplatsen krävs att han undandrar sig att medverka till de åtgärder olyckan skäligen bör föranleda. l förevarande fall har skador uppkommit enbart på B.D:s egen bil. Ingenting har framkommit som tyder på att situationen i övrigt efter sammanstötningen var sådan att den erfordrade några åtgärder. Under sådana omständigheter bör det inte läggas B.D. till last att hon inte stannade kvar på platsen. Åtalet för obehörigt avvikande från trafikolycksplats bör därför ogillas.
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD åtalet för obehörigt avvikande från trafikolycksplats.
HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, Lind, referent, Svensson och Danelius) beslöt följande dom: Domskäl. I målet är utrett att den personbil som B.D. förde kolliderade med en lastbil i en gatukorsning i Falun och att B.D. körde från olycksplatsen utan att stanna. - Trots att några skador inte uppkom på lastbilen måste en trafikolycka anses ha inträffat i den mening som avses i 5 § 1 st lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Bestämmelserna i nyssnämnda lagrum syftar bl a till att ge den som åsamkats skada i följd av en trafikolycka möjlighet att kräva ersättning av den som vållat skadan (jfr NJA 1980 s 681, 1981 s 1169 och 1990 s 319). Den omständigheten att skador uppkom på personbilen medförde inte någon skyldighet för B.D. att vidta några åtgärder med anledning av kollisionen. Emellertid kunde B.D. inte på grund av vad som skedde i samband med kollisionen ha någon säker uppfattning i frågan om någon skada hade uppstått på lastbilen. Intresset av att den som lider skada vid en trafikolycka får ersättning föranleder slutsatsen att B.D. i anslutning till olyckan borde ha underrättat lastbilsföraren eller polisen om att hon hade kört personbilen. I och med att hon inte hade gjort det innan polisen besökte henne på eftermiddagen dagen efter olyckan, har hon gjort sig skyldig till obehörigt avvikande från trafikolycksplats.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD:s dom meddelades d 17 juni 1998 (mål nr B 1234/97).