NJA 2018 s. 394
En förare av ett motorfordon hade del i en trafikolycka som orsakade endast sakskada. Omständigheterna gav anledning anta att föraren, som avlägsnade sig från trafikolycksplatsen utan att uppge namn och hemvist, gjort sig skyldig till trafikbrottslighet. Ansvar för smitning från trafikolycksplats enligt 5 § första stycket första ledet trafikbrottslagen har inte ansetts innebära en kränkning av rätten att inte belasta sig själv enligt artikel 6 i Europakonventionen.
Södertörns tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Södertörns tingsrätt åtal mot K.C. enligt följande.
Grovt rattfylleri. K.C. har kört personbil efter att ha druckit alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,54 promille. Vid samma tillfälle har han fört fordonet trots att det under eller efter färden fanns MDA och MDMA, som allt är narkotika, kvar i hans blod. Det hände den 21 oktober 2016 på Bredängsvä-gen/Ugglemossvägen, Skärholmen, Stockholms stad.
Brottet bör bedömas som grovt eftersom alkoholkoncentrationen uppgick till minst 1,0 promille i blodet och körningen innebar en påtaglig fara för trafiksäkerheten genom att K.C. inte anpassat hastigheten i en kurva och därför kört in i en vägskylt.
K.C. begick gärningen med uppsåt.
Olovlig körning, grovt brott. K.C. har kört personbil utan att ha rätt till det. Det hände den 21 oktober 2016 på Bredängsvä-gen/Ugglemossvägen, Skärholmen, Stockholms stad.
Brottet bör bedömas som grovt eftersom han tidigare lagförts för olovlig körning.
K.C. begick gärningen med uppsåt.
Obehörigt avvikande från trafikolycksplats. K.C. har under färd med personbil sammanstött med en vägskylt varvid skador uppkommit. Trots att K.C. märkte sammanstötningen och skadorna, lämnade han platsen utan att göra vad som krävdes med anledning av olyckan. Det hände den 21 oktober 2016 på Bredängsvägen/Ugglemossvägen, Skärholmen, Stockholms stad.
K.C. begick gärningen med uppsåt.
Ringa narkotikabrott. K.C. har olovligen använt MDA och MDMA, som allt är narkotika. Det hände den 21 oktober 2016 på Bredängsvägen/Ugglemossvägen, Skärholmen, Stockholms stad, eller kort dessförinnan på annan plats i Sverige.
K.C. begick gärningen med uppsåt.
K.C. erkände gärningarna.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Fredrik Nydén) anförde i dom den 10 april 2017 följande.
DOMSKÄL
K.C:s erkännande stöds av den skriftliga utredning som åklagaren åberopat. Det är därför bevisat att K.C. gjort sig skyldig till de gärningar som han åtalats för. Han ska alltså dömas för grovt rattfylleri, olovlig körning, grovt brott, och ringa narkotikabrott.
Vad gäller åtalet för obehörigt avvikande från trafikolycksplats gör tingsrätten en annan bedömning. Enligt allmänna rättsprinci-per och Europakonventionen har var och en rätt till skydd mot s.k. självinkriminering. Enkelt uttryckt betyder det att staten inte kan ålägga enskilda att rapportera sin egen brottslighet till staten och straffa dem som underlåter att göra det. I stället är det sta-tens uppgift att utreda och lagföra brottslingar. I det här fallet har K.C. begått allvarlig brottslighet som slutat i en trafikolycka. Åklagaren har vid förhandlingen förtydligat påståendet om vad hon anser att K.C. skulle gjort på olycksplatsen. Hon har därvid förklarat att det han underlåtit att göra är att identifiera sig eller kvarstanna på platsen. Åtalet omfattar alltså inte att röja upp eller vidta åtgärder för att förhindra att andra personer kommit till skada till följd av olyckan.
Som denna tingsrätt och som Svea hovrätt konstaterat (se tingsrättens dom den 9 november 2016 i mål B 3962-16 och Svea hovrätts dom den 31 mars 2017 i mål B 9791-15) strider den svenska bestämmelsen om obehörigt avvikande från trafikolycks-plats mot Europakonventionens skydd mot självinkriminering. Några starka samhälleliga intressen för att inskränka denna rättighet har inte gjorts gällande. Även om K.C. genom sitt agerande brutit mot svensk lag ska han ändå frikännas eftersom en tillämpning av den svenska lagen skulle strida mot hans mänskliga rättigheter (jfr 2 kap. 19 § RF).
- - -
DOMSLUT
Tingsrätten dömde K.C. för olovlig körning, grovt brott, grovt rattfylleri och ringa narkotikabrott till fängelse 2 månader. Åtalet för obehörigt avvikande från trafikolycksplats ogillades.
Svea hovrätt
Åklagaren överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma K.C. även för obehörigt avvikande från trafikolycksplats.
K.C. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Ulla Bergendal, Joakim Zetterstedt, referent, och Annika Malm) anförde i dom den 27 september 2017 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Genom tingsrättens dom är det slutligt avgjort att K.C. ska dömas för olovlig körning, grovt brott, grovt rattfylleri och ringa narkoti-kabrott.
När det gäller åtalet för obehörigt avvikande från trafikolycksplats är utredningen i hovrätten densamma som i tingsrätten. Av den framgår att K.C. handlat på det sätt som anges i åtalet och att olyckan resulterat i skador på det egna fordonet och på en lyktstolpe.
I praxis har en tilltalad persons rätt att i enlighet med artikel 6 i Europakonventionen inte behöva belasta sig själv kriminellt (s.k. självinkriminering), i vissa fall ansetts hindra att den tilltalade döms för obehörigt avvikande från trafikolycksplats. När en tilltalad genom att anmäla en trafikolycka riskerat att brottslighet av relativt allvarligt slag därigenom skulle upptäckas, och olyckan resul-terat i begränsade materiella skador, har dennes intresse av att inte behöva inkriminera sig själv ansetts väga tyngre än motstå-ende intressen (se t.ex. Svea hovrätts dom 2016-06-09 i mål B 1368-16). När trafikolyckan varit allvarlig, och den tilltalades skyl-dighet att medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen bort föranleda motiverats av intresset av att avvärja fara för liv och hälsa eller en skadelidandes möjlighet till ersättning, väger emellertid denna skyldighet tyngre än intresset av att inte behöva inkriminera sig själv (se t.ex. RH 2016:39). En intresseavvägning ska alltså göras i det enskilda fallet.
I detta fall har trafikolyckan resulterat i begränsade materiella skador. Vid avsaknad av sådana faktorer som motiverar att olyckan omedelbart bort anmälas till polisen, har endast kvarstått effekten att K.C:s brottslighet riskerat upptäckt.
Brottsligheten har varit av relativt allvarligt slag. Mot den bakgrunden får K.C:s intresse av att inte behöva ange sig själv anses väga tyngre än de motstående intressen som har framkommit i målet. Tingsrättens dom ska därför inte ändras.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
Riksåklagaren överklagade och yrkade att K.C. skulle dömas även för smitning från trafikolycksplats.
K.C. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Anna Tikkanen, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Punkterna 1-4 motsvarar punkterna 1-3 i HD:s dom.
Frågan i HD och ramen för prövningen
Punkterna 5 och 6 motsvarar punkterna 4 och 5 i HD:s dom.
Smitningsbrottet
Punkterna 7-9 motsvarar punkterna 6–8 i HD:s dom.
Rätten att inte belasta sig själv
Punkterna 10-16 motsvarar punkterna 9-15 i HD:s dom.
Det finns inget avgörande från HD som rör förhållandet mellan 5 § TBL och artikel 6.1 i Europakonventionen. HD har däremot i bl.a. mål om edgångsskyldighet och åtal för bokföringsbrott uttalat sig om rätten att inte belasta sig själv. I rättsfallet NJA 2001 s. 563 ansågs en person ha rätt att vägra beediga uppgifter som skulle avslöja att han begått brott och som kunde användas som bevis mot honom i kommande rättegång. HD kom till motsatt slutsats i rättsfallet NJA 2005 s. 407, som också rörde beedigande av konkursbouppteckning, eftersom den tilltalade i det målet redan dömts för det brott som var aktuellt. Rätten att inte belasta sig själv kan inte heller medföra undantag från ansvar för underlåtenhetsbrott som haft ett direkt samband med ett annat brott och som inneburit att detta brott har dolts (NJA 2015 s. 811 p. 19).
Av särskilt intresse för detta mål är Europadomstolens avgörande i målet O’Halloran and Francis, som innebar en tydlig kursändring i förhållande till Europadomstolens tidigare avgöranden på området som exempelvis Funke v. France, 25 February 1993, Series A no. 256-A och Saunders v. the United Kingdom, 17 December 1996, Reports 1996-VI.
O’Halloran och Francis hade enligt lag varit skyldiga att lämna uppgift om vem som hade kört deras respektive bilar när dessa hade körts för fort och fotograferats av fartkameror. O’Halloran svarade att det var han själv som körde bilen och dömdes då för hastighetsöverträdelse, medan Francis vägrade att lämna uppgift om föraren till bilen. Francis dömdes till böter för sin underlåtenhet att lämna de efterfrågade uppgif-terna. Europadomstolen - som konstaterade att det i och för sig förelåg en anklagelse om brott - utgick i sin bedömning från följande tre kriterier. Graden och arten av det tvång som använts för att få fram uppgifterna, tillgången till rättsliga garantier i nationell rätt och hur de framtvingade uppgifterna sedan används i ett straffrättsligt förfarande.
Beträffande tvånget i sig noterade domstolen bl.a. att det inte var fråga om allvarligare straff än böter. Domstolen konstaterade vidare att ägare och förare av bilar får anses ha accepterat vissa skyldigheter som ingår i den trafikrättsliga regleringen, som i detta fall skyldighet för ägaren att namnge föraren av bilen vid misstänkt trafikbrott. I detta sammanhang noteras att den aktuella regleringen inte bara föreskrev en skyldighet för den registrerade ägaren att namnge föraren vid hastighetsöverträdelser, utan även avseende en rad andra trafikrelaterade brott som exempelvis vårdslöshet i trafik som vållat annans död.
Domstolen lade vidare vikt vid att den information som krävdes var begränsad och att det inte var fråga om något strikt ansvar, utan att påföljd kunde undgås om bilens ägare inte visste eller borde ha vetat förarens identitet. Domstolen noterade också att förarens identitet bara är en av flera omständigheter i brottet hastighetsöverträdelse. Vid en sammanvägd bedömning fann domstolen (två skiljaktiga) att det inte förelåg någon kränkning av artikel 6.1. I ett senare fall, med liknande omständigheter, tillämpade domstolen de ovan angivna tre kriterierna och kom till samma slutsats (se Lückhof and Spanner v. Austria, nos. 58452/00 and 61920/00, 10 January 2008).
Slutsatser avseende smitningsbrottets förenlighet med artikel 6.1
I fall där en förare av motorfordon, som underlåter att fullgöra den upplysningsplikt som följer av 5 § första stycket TBL, inte kan anses vara anklagad för brott i Europakonventionens mening är artikel 6.1 inte tillämplig. Avgörande för tillämpligheten av rätten att inte belasta sig själv blir därmed om omständigheterna vid den aktuella trafikolyckan medför att det redan vid tidpunkten för olyckan kan anses föreligga skälig misstanke mot föraren i fråga eller att dennes situation på annat sätt väsentligen påverkats (se p. 14 och 15 ovan).
Om föraren vid tidpunkten för upplysningsskyldigheten kan anses vara anklagad för brott är nästa fråga om denna skyldighet kan anses utgöra en kränkning av rätten att inte belasta sig själv. Denna bedömning ska ske med tillämpning av de tre kriterier som följer av rättsfallet O’Halloran and Francis (se p. 19 ovan).
Det noteras inledningsvis att den straffbestämmelse som var aktuell i O’Halloran and Francis föreskrev en skyldighet för den registrerade ägaren att uppge förarens identitet, inte bara avseende hastighetsöverträdelser utan även avseende en rad andra trafikbrott som exempelvis vårdslöshet i trafik som vållat annans död (se p. 20 ovan). Huruvida Europadomstolen hade kommit till samma slut om det brott som självinkrimineringen avsåg var av betydligt allvarligare slag än hastighetsöverträdelse går inte att utläsa och härvid måste beaktas att Europadomstolens avgöranden alltid begränsas av omständigheterna i det enskilda fallet. En avgörande faktor för domstolens ställningstagande var dock att ägare och förare av bilar kan anses ha accepterat de skyldigheter som följer av att köra bil och som motiveras av trafiksäkerhetshänsyn. Eftersom trafiksäkerhetsintresset måste anses öka i betydelse ju allvarligare brott det är fråga om, finns stöd för att tillämpa rättsfallets principer även i fall där en bilförare kan misstänkas för brottslighet på fängelsenivå.
För svensk rätts del finns inte uttalat att upplysningsplikten i fråga skulle vara motiverad av trafiksäkerhetsskäl, utan det syfte som har fastslagits i rättspraxis är att underlätta för skadelidande att erhålla ersättning (se p. 9 ovan). En annan omständighet som skiljer det nu aktuella målet från O’Halloran and Francis är att upplysningsplikten i 5 § TBL avser den som varit inblandad i en trafikolycka, medan straffbestämmelsen i O’Halloran and Francis riktade sig mot den registrerade ägaren som inte behöver ha varit inblandad i trafikbrottet i fråga. Vidare var påföljden för underlåtenhet att identifiera föraren böter medan straffskalan för brottet smitning är böter eller fängelse i högst sex månader. I Lückhof and Spanner ingick dock ett kortare fängelsestraff i en av de straffbestämmelser som var aktuella i det fallet.
Avseende tillämpningen av de första två kriterierna som anges i O’Halloran and Francis - arten och graden av det aktuella tvånget och de rättsliga garantierna - är förhållandena i det fallet och enligt svensk rätt likartade. Upplysningsplikten enligt 5 § TBL utgör ett direkt tvång, men det är att betrakta som relativt lindrigt med hänsyn till att normalpåföljden för underlåtenhet att lämna upplysningar är böter. Vidare var det i det aktuella fallet fråga om mycket begränsad information som krävdes, endast namn och hemvist. Beträffande de rättsliga garantierna är ansvaret enligt 5 § TBL inte att beteckna som strikt, utan det krävs uppsåt för att fällas till ansvar för smitning.
Beträffande det tredje kriteriet i O’Halloran and Francis, hur upplysningarna senare används, synes syftet med upplysningsskyldigheten i det fallet ha varit lagföring av förare till fordon som kunde misstänkas för trafikbrott. Det primära syftet med upplysningsskyldigheten enligt 5 § TBL är däremot att underlätta för den som lidit skada till följd av trafikolyckan att erhålla ersättning (se p. 9 ovan). Upplysningsskyldigheten enligt 5 § TBL är med andra ord, till skillnad från situationen i O’Halloran and Francis, inte primärt knuten till något straffrättsligt förfarande. I det senare rättsfallet Ibrahim and others betonade Europadomstolen att avgörande för bedömningen av om tvånget i fråga inkräktar på själva kär-nan av rätten att inte belasta sig själv, är på vilket sätt den framtvingade bevisningen sedan används i det straffrättsliga förfarandet (§ 269).
Beträffande brottet smitning ligger det i sakens natur att för det fall en person misstänks för smitning så har det framkommit andra omständigheter, som t.ex. vittnesuppgifter, som möjliggör ett åtal. Upplysningsskyldigheten enligt 5 § TBL har därmed, i jämförelse med de straffbestämmelser som var aktuella i O’Halloran and Francis, ett mindre uttalat samband med ett eventuellt senare straffrättsligt förfarande för trafikbrott. I fallet O’Halloran and Francis beaktades också att uppgift om föraren endast var en av flera omständigheter som krävdes för en fällande dom för hastighetsöverträdelse.
Av det anförda följer sammanfattningsvis att upplysningsskyldigheten enligt 5 § TBL - i de fall en förare av motorfordon i fråga kan misstänkas för trafikrelaterad brottslighet i samband med en trafikolycka - inte kan anses strida mot artikel 6.1 i Europakonventionen. Huruvida misstanke om annan brottslighet, som inte har med trafikolyckan att göra, kan leda till en annan bedömning prövas inte inom ramen för detta mål.
Bedömningen i detta fall
K.C. blev i princip omgående efter trafikolyckan misstänkt för flera trafikbrott. Han måste därmed anses ha varit anklagad för brott i den mening som avses i Europakonventionen (se p. 14 och 15 ovan) redan vid fullbordanstidpunkten för det aktuella smitningsbrottet. Artikel 6.1 i konventionen var därmed tillämplig vid den tidpunkten som upplysningsplikten enligt 5 § TBL skulle ha fullgjorts av honom.
HD finner dock, mot bakgrund av de ovan redovisade slutsatserna avseende rättsläget, att åtalet mot K.C. inte strider mot rätten att inte belasta sig själv. Härvid noteras att den misstanke om narkotikabrott som uppkom efter husrannsakan av bilen inte kan anses ha förelegat vid tidpunkten för smitningen.
K.C. har erkänt gärningen och erkännandet stöds av utredningen i målet. Han ska därför dömas även för smitning. Påföljden för den sam-lade brottsligheten påverkas däremot inte av smitningsbrottet.
DOMSLUT
Se HD:s dom.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Ingemar Persson, Svante O. Johansson, Lars Edlund och Stefan Johansson, referent) meddelade den 12 juni 2018 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
K.C. körde med bil in i en vägskylt. Olyckan resulterade i skador på vägskylten och bilen. Han lämnade bilen och sprang från platsen. Polis tillkallades av personer som befann sig i närheten och K.C. greps kort efter olyckan. Förundersökning inleddes samma dag.
K.C. åtalades för grovt rattfylleri (innefattande att han haft såväl alkohol som narkotika i blodet), olovlig körning (grovt brott), ringa narkotikabrott (bestående i bruk av sådan narkotika som hade påträffats i hans blod), och smitning från trafikolycksplats. Han erkände samtliga gärningar. Åtalet för smitning avsåg att K.C., trots att han märkt sammanstötningen med trafikskylten och skadorna, hade avvikit från platsen utan att göra vad som krävdes med anledning av olyckan. Tingsrätten dömde K.C. för samtliga gärningar utom smitning. Tingsrätten ansåg att det inte var förenligt med skyddet mot självinkriminering i artikel 6 i Europakon-ventionen att döma K.C. för det brottet. Påföljden bestämdes till fängelse i två månader. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom-slut.
Riksåklagaren har i HD justerat åtalet på så vis att andra meningen i gärningsbeskrivningen fått följande lydelse.
Trots att K.C. märkte sammanstötningen och skadorna, lämnade han platsen utan att uppge namn och hemvist och har därigenom inte gjort vad som krävdes med anledning av olyckan.
Prejudikatfrågan och ramen för HD:s prövning
Frågan i HD är om åtalet mot K.C. för smitning innebär en kränkning av rätten att inte belasta sig själv enligt artikel 6 i Europa-konventionen.
HD:s prövning är begränsad till den situationen att en förare av ett motorfordon, som haft del i en trafikolycka utan personskador och som kan misstänkas för trafikbrottslighet, avviker från olycksplatsen utan att uppge namn och hemvist.
Smitningsbrottet
Straffansvar för smitning inträder enligt 5 § första stycket lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen) för vägtrafikant, som med eller utan skuld har haft del i uppkomsten av trafikolycka. Enligt bestämmelsens första led inträder sådant ansvar, om trafikanten genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrar sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen bör föranleda. I andra ledet stadgas straff för det fallet att vägtrafikanten undandrar sig att uppge namn och hemvist eller att lämna upplysningar om händelsen.
En åtgärd, som olyckan skäligen bör föranleda, har i tillämpningen av första ledet i vissa fall ansetts vara att lämna upplysning om namn och hemvist. Upplysningsplikten gäller så snart upplysningar behövs (se t.ex. NJA 1981 s. 1169).
Det främsta syftet med upplysningsplikten är att bereda möjlighet för den som orsakats skada i följd av en trafikolycka att kunna kräva ersättning av den som orsakat skadan (se NJA 1981 s. 1169, NJA 1990 s. 319 och NJA 1998 s. 423).
Rätten att inte belasta sig själv
Artikel 6 i Europakonventionen - rätten till en rättvis rättegång och oskuldspresumtionen
I rätten till en rättvis rättegång ingår att den som är anklagad för brott inte genom tvång ska behöva bidra till utredningen eller bevisningen genom att göra medgivanden eller tillhandahålla belastande material. Rätten till en rättvis rättegång är intimt förknippad med oskuldspresumtionen som innebär att var och en ska betraktas som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen har fastställts. Det är åklagaren som ska bevisa den tilltalades skuld. Den tilltalade har rätt att tiga ("the right to silence") och är inte skyldig att på något sätt underlätta åklagarens arbete - rätten att inte belasta sig själv ("the privilege against self-incrimination"). Syftet är att den som anklagats för brott ska skyddas mot otillbörliga påtryckningar från myndigheternas sida. (Jfr bl.a. NJA 2001 s. 563, NJA 2005 s. 407 och NJA 2011 s. 638 samt Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl., 2015, s. 299 ff.)
Europeiska unionens stadga och oskuldspresumtionsdirektivet
Inom EU garanteras rätten till en rättvis rättegång och oskuldspresumtionen genom bl.a. artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 - det s.k. oskuldspresumtionsdirektivet. Enligt artikel 7 i direktivet ska misstänkta och tilltalade ha rätt att tiga med avseende på det brott som de misstänks eller åtalas för att ha begått och ska inte behöva vittna mot sig själva. Vid bedömningen av om det har skett en kränkning av dessa rättigheter bör Europadomstolens tolkning av rätten till en rättvis rättegång beaktas (beaktandesats 27).
I samband med genomförandet av direktivet uttalades i förarbetena sammanfattningsvis följande avseende tillämpningen av 5 § trafikbrottslagen. Straffstadgandet kan innebära att en person som har kört onykter och orsakat en trafikolycka blir skyldig att vid straffansvar lämna upplysningar om sig själv och händelsen. Paragrafen träffar dock alla situationer där en trafikolycka inträffat, oberoende av om något brott har begåtts i samband med olyckan. Straffstadgandet kan därför inte i sig anses strida mot artikel 7 i direktivet, även om rätten att tiga och rätten att inte belasta sig själv kan aktualiseras i vissa situationer. Rättigheternas genom-slag är många gånger beroende av omständigheterna i det enskilda fallet och rättstillämparen har därför en viktig roll i upprätthållandet av rättigheterna. (Se prop. 2017/18:58 s. 17 f.)
Europadomstolens praxis
Rätten att inte belasta sig själv föreligger när det finns en anklagelse om brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen. Så är fallet när en behörig myndighet har underrättat den enskilde om anklagelsen om brott eller har vidtagit en åtgärd som gör att den enskildes situation väsentligen har påverkats av att det finns en misstanke mot henne eller honom. Rätten att belasta sig själv kan emellertid föreligga redan innan någon är skäligen misstänkt. En sådan situation kan uppkomma när uppgifter som inhämtas från en enskild, innan ett straffrättsligt förfarande har inletts, senare används mot henne eller honom i det förfarandet. Det kan då vara oförenligt med artikel 6 att genom hot om straff eller vite tvinga fram uppgifter från den enskilde. En för-utsättning är dock att det finns ett nära samband mellan uppgiftsskyldigheten och ett eventuellt straffrättsligt förfarande. Ett för-farande ska antingen ha inletts eller vara nära förestående. (Se t.ex. Ibrahim and others v. the United Kingdom [GC], nos. 50541/08, 50571/08, 50573/08 and 40351/09, § 249, ECHR 2016; jfr även prop. 2017/18:58 s. 16 f. med där gjorda hänvisningar till Europadomstolens praxis.)
Om det föreligger en anklagelse om brott i den mening som avses i artikel 6 är nästa fråga om rätten att inte belasta sig själv har kränkts.
Att lämna belastande uppgifter om sig själv utgör i sig inte någon kränkning; det är endast om uppgifterna lämnats på grund av direkt påtryckning eller direkt tvång (eller vilseledande) som det kan vara fråga om ett konventionsbrott.
Rätten att inte belasta sig själv är dock inte absolut. Det är bara när framtvingandet inkräktar på själva kärnan av ("destroys the very essence of") rätten att inte belasta sig själv som det föreligger en kränkning. (Se t.ex. Ibrahim and others, §§ 267 och 269 samt O’Halloran and Francis v. the United Kingdom [GC], nos. 15809/02 and 25624/02, § 55, ECHR 2007-III.) För att avgöra huruvida tvånget inkräktar på själva kärnan i rättigheten utgår Europadomstolen från främst följande tre kriterier - graden och arten av det tvång som använts för att få fram uppgifterna, tillgången till rättsliga garantier i nationell rätt samt hur de framtving-ade uppgifterna används i det straffrättsliga förfarandet.
I målet O’Halloran and Francis prövade Europadomstolen rätten att inte belasta sig själv inom ramen för trafikrättslig lagstiftning. O’Halloran och Francis var enligt brittisk lag skyldiga att lämna uppgift om vem som hade framfört deras respektive bilar när dessa hade körts för fort och fotograferats av fartkameror. O’Halloran medgav att det var han som hade kört bilen och döm-des för hastighetsöverträdelse. Francis vägrade att lämna uppgift om vem som kört bilen och dömdes till böter för sin underlåtenhet att lämna de efterfrågade uppgifterna.
Vid en sammanvägd bedömning av alla omständigheter, innefattande att det var fråga om krav på begränsade uppgifter inom ramen för en trafikrättslig reglering, fann Europadomstolen att själva kärnan av rätten att tiga och rätten att inte belasta sig själv inte hade kränkts (§ 62). I ett senare fall, med liknande omständigheter, tillämpade domstolen de ovan angivna tre kriterier-na och kom till samma slutsats (se Lückhof and Spanner v. Austria, nos. 58452/00 and 61920/00, 10 January 2008).
Rätten att inte belasta sig själv i förhållande till 5 § första stycket första ledet trafikbrottslagen
Motorburen trafik är riskfylld och kan orsaka allvarliga person- och sakskador. För att det ska vara möjligt att på ett acceptabelt sätt begränsa riskerna krävs det omfattande och detaljerad lagstiftning om det ansvar och de skyldigheter som trafikanter har. Detta gäller i synnerhet förare av motordrivna fordon. Den som framför ett sådant fordon får därför anses ha accepterat det an-svar och de skyldigheter som trafiklagstiftningen föreskriver, bl.a. upplysningsplikten i 5 § första stycket första ledet trafikbrott-slagen.
Vid en trafikolycka som bara innefattar sakskada och som inte ger anledning till en brottsutredning utan endast skadereglering, kan en förare av ett motorfordon som underlåter att fullgöra upplysningsplikten inte anses vara anklagad för brott i Europakonventionens mening. Rätten att inte belasta sig själv aktualiseras då inte. Så kan t.ex. vara fallet vid parkeringsskador.
För det fall omständigheterna vid trafikolyckan ger anledning att anta att föraren av ett motorfordon har begått trafikbrott, påverkas däremot förarens situation på ett så väsentligt sätt att han eller hon får anses vara anklagad för brott i Europakonventionens mening.
Frågan blir då om upplysningsplikten enligt 5 § första stycket första ledet trafikbrottslagen kan anses utgöra en kränkning av rätten att inte belasta sig själv.
Upplysningsplikten är direkt tvingande och gäller även i situationer då föraren kan ha gjort sig skyldig till trafikbrott. Tvånget får emellertid anses vara relativt lindrigt eftersom - även om fängelse ingår i straffskalan - normalpåföljden är böter. Den inform-ation tvånget avser är begränsad till endast namn och hemvist. Ansvaret enligt 5 § trafikbrottslagen är inte strikt; det krävs uppsåt för att fällas till ansvar för smitning.
När det gäller hur informationen senare kan användas bör det beaktas att det primära syftet med upplysningsplikten enligt 5 § första stycket första ledet trafikbrottslagen är att underlätta för den som lidit skada till följd av trafikolyckan att erhålla ersättning. Upplysningsplikten är med andra ord, till skillnad från situationen i O’Halloran and Francis, inte primärt knuten till något straffrättsligt förfarande. I rättsfallet Ibrahim and others (se § 269) betonade också Europadomstolen att avgörande för bedömningen av om tvånget i fråga inkräktar på själva kärnan av rätten att inte belasta sig själv, är på vilket sätt den framtvingade bevisningen används i det straffrättsliga förfarandet. Vidare ligger det i sakens natur att för det fall en person misstänks för smitning så har det framkommit andra omständigheter, t.ex. vittnesuppgifter, som möjliggör ett åtal.
Sammanfattningsvis gäller således följande. Förare av ett motorfordon får anses ha accepterat det ansvar och de skyldigheter som är ett utflöde av att det är nödvändigt att reglera trafiken. Upplysningsplikten i 5 § första stycket första ledet trafikbrottslagen utgör en sådan skyldighet. Tvånget är av relativt lindrigt slag, avser mycket begränsad information och ansvaret är inte strikt. I de fall en förare av ett motorfordon kan misstänkas för trafikrelaterad brottslighet i samband med en trafikolycka kan därför - vid en samlad bedömning - upplysningsplikten inte anses inkräkta på själva kärnan av rätten att inte belasta sig själv. Det föreligger då inte någon kränkning av rätten till en rättvis rättegång.
Bedömningen i detta fall
K.C. uppmärksammade att han körde på och skadade en trafikskylt. Han avlägsnade sig från trafikolycksplatsen utan att uppge namn och hemvist och har därigenom inte gjort vad som krävdes med anledning av olyckan.
K.C. blev i princip omgående efter trafikolyckan misstänkt för flera trafikbrott. När smitningsbrottet fullbordades var han därför anklagad för brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen.
Vid den tidpunkt upplysningsplikten skulle fullgöras kunde han misstänkas endast för trafikbrottslighet, även om bruket av narkotika utgör ett särskilt brott. Upplysningsplikten var begränsad till att han skulle uppge namn och hemvist och tvånget - ett bötesstraff - är av relativt lindrigt slag. För straffrättsligt ansvar krävs uppsåt. Åtalet mot K.C. för smitning utgör således inte en kränkning av hans rätt till en rättvis rättegång.
K.C. har erkänt gärningen och erkännandet stöds av utredningen i målet. Han ska därför dömas även för smitning, men det påverkar inte påföljden för den samlade brottsligheten.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens dom endast på så sätt att K.C. döms för smitning från trafikolycksplats enligt 5 § första stycket lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.