NJA 1998 s. 467

Efter en gemensam ansökan, som kom in d 17 jan 1991, dömde Södra Roslags TR d 25 okt 1991 till äktenskapsskillnad mellan makarna L.E. och M.J.H.. TR:n förordnade d 13 febr 1992 advokaten G.L. att förrätta bodelning mellan parterna. Bodelningen förrättades d 8 okt 1993 och bodelningshandlingen delgavs parterna d 15 okt 1993.

Vid bodelningen tilldelades M.J.H. med tillämpning av 12 kap 1 § ÄktB två tredjedelar av boets nettobehållning och L.E. en tredjedel därav. M.J.H. tillskiftades bl a fastigheten Ensta 26:13 i Täby kommun. Vid bestämmande av fastighetens värde utgick G.L. från 1 150 000 kr enligt en värdering som Jaeger & J:son AB gjort i januari 1993. Efter avräkning av latent mäklararvode om 5 % upptogs fastigheten till 1 092 500 kr och boets nettobehållning till 1 195 550 kr. I bodelningen fastställdes att M.J.H. skulle utge en skifteslikvid till L.E. om 398 517 kr

jämte ränta på beloppet, dels med vid varje tidpunkt gällande diskonto plus 2 % från den dag då M.J.H. delgavs bodelningshandlingen till dess bodelningen vunnit laga kraft, dels enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

M.J.H. klandrade bodelningen genom att väcka talan mot L.E. vid TR:n. Hon gjorde gällande dels att fastighetens värde i bodelningen borde upptas till 1 045 000 kr i stället för 1 092 500 kr, dels att med hänsyn till äktenskapets längd och omständigheterna i övrigt ytterligare jämkning borde ske enligt 12 kap 1 § ÄktB. Hon yrkade därför att TR:n skulle ändra bodelningen på så sätt att bodelningslikviden bestämdes till 200 000 kr.

M.J.H. yrkade dessutom att ränta på bodelningslikviden inte skulle utgå förrän domen vunnit laga kraft.

L.E. bestred M.J.H:s talan.

Även L.E. klandrade bodelningen och yrkade att bodelningslikviden skulle bestämmas till 477 683 kr. Han godtog den jämkning som hade skett men ansåg att fastigheten skulle upptas till ett högre värde.

M.J.H. lämnade inledningsvis följande uppgifter om parternas förhållanden: De träffades då M.J. var elev på den konstskola, som L. innehade. De inledde sitt samboförhållande d 1 dec 1986 och gifte sig i augusti 1988. De har tre barn, som är födda i juli 1987, i september 1988 och i april 1990. L. har också en son, som är född år 1980. M.J:s far avled d 14 juli 1987. I dödsboet ingick den i bodelningen upptagna villafastigheten i Täby, som hade varit M.J:s föräldrahem. Hon tillskiftades fastigheten genom arvskifte i maj 1989. Parterna flyttade in i villan i juni 1989. Den 1 nov 1990 flyttade L. från det gemensamma hemmet. L.E. gjorde för sin del gällande att parternas samboförhållande hade inletts d 1 juli 1986.

Parterna var överens om att all egendom som omfattades av bodelningen utgjorde M.J.H:s giftorättsgods och att hon förvärvat huvuddelen av denna egendom genom arv efter sin far och efter en år 1989 avliden bror. L.E. ansåg emellertid att dessa omständigheter inte borde påverka fördelningen med hänsyn särskilt till att M.J. ärvt egendomen under sammanlevnaden och äktenskapet.

Beträffande fastighetens värdering anförde parterna i huvudsak följande.

M.J.H.: Fastigheten värderades i januari 1993 av Jaeger & J:son AB och åsattes därvid ett marknadsvärde av 1 150 000 kr +/50 000 kr. I bodelningen utgick G.L. från 1 150 000 kr. Med hänsyn till osäkerheten på fastighetsmarknaden bör emellertid värdet försiktigtvis beräknas till 1 100 000 kr, vilket belopp med viss grad av säkerhet kan erhållas vid en försäljning. Efter avdrag för latent mäklararvode om 5 % skall fastigheten i bodelningen åsättas ett värde om 1 045 000 kr i stället för 1 092 500 kr.

L.E.: Jaeger & J:son AB värderade fastigheten även i januari 1991. Marknadsvärdet bedömdes då till 1 650 000 kr +/- 50 000 kr. Även om viss värdenedgång skett i tiden därefter kan den senare värderingen å 1 150 000 kr inte godtas. Fastigheten bör åsättas ett värde av 1 400 000 kr. Efter avdrag för latent mäklararvode om 5 % skall värdet i bodelningen upptas till 1 330 000 kr.

Båda parter överklagade i Svea HovR

L.E. yrkade att den skifteslikvid som M.J.H. skulle utge till honom bestämdes till 398 517 kr

jämte ränta enligt 5 § räntelagen från d 15 okt 1993 till dess domen vunnit laga kraft och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter till dess betalning skedde.

M.J.H. yrkade att den skifteslikvid hon skulle utge till L.E. bestämdes till 200 000 kr

jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den dag domen vann laga kraft till dess betalning skedde.

M.J.H. vidhöll att fastigheten borde åsättas det lägre värdet enligt värderingsintyget, medan L.E. förklarade sig numera godta bodelningsförrättarens och TR:ns värdering.

Vad gällde frågan om jämkning förklarade sig parterna vara överens om att samboendet inletts d 1 dec 1986 och att L.E:s nettoinkomst under åren 1987-1990 hade varit mellan 25 000 och 30 000 kr per år.

HovR:n (hovrättslagmannen Nilsson, hovrättsrådet Fenborn och tf hovrättsassessorn Ludwigs, referent) anförde i dom d 16 okt 1995: Domskäl. Fastighetsvärderingen. Parterna är i denna fråga överens om att den värdering som gjordes i januari 1993 skall läggas till grund för beräkningen av bobehållningen. I den värderingen åsattes fastigheten ett marknadsvärde av 1 150 000 kr plus/ minus 50 000 kr. HovR:n har att ta ställning till om det lägre värdet enligt värderingsintyget, 1 100 000 kr, eller mittvärdet, 1 150 000 kr, skall användas vid beräkningen av bobehållningen.

En fastighets värde påverkas av många svårbedömda faktorer. Den osäkerhet som sålunda alltid föreligger vid värderingen av en fastighet bör, i ett fall som detta - värdering av tillgångar inför bodelning - delas mellan parterna. Att alltid utan närmare utredning använda sig av det lägre värdet i ett intervall skulle konsekvent gynna den part som tilldelades egendomen i fråga. Mot bakgrund härav anser HovR:n, liksom TR:n och bodelningsförrättaren, att det i värderingsintyget angivna mittvärdet skall användas vid beräkningen av boets tillgångar. Boets nettobehållning, som skall fördelas, blir då 1 195 550 kr.

Frågan om jämkning. Huvudregeln vid bodelning är att boet skall delas lika mellan makarna. Skulle en sådan delning komma att framstå som oskälig, finns möjlighet till att jämka bodelningen, s k skevdelning. När det gäller fråga om jämkning vid bodelning skall en helhetsbedömning av makarnas förhållanden göras, varvid särskilt skall beaktas äktenskapets längd men även makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Av förarbetena (prop 1986/87:1 s 184f) framgår att jämkningsregeln i första hand är tänkt att tillämpas på kortvariga äktenskap, att med kortvarigt äktenskap förstås äktenskap som varat upp till fem år och att den tid makarna sammanbott före äktenskapet bör medräknas. I förarbetena (prop s 186) sägs också att jämkning på grund av äktenskapets längd kan ske med utgångspunkt i en schablon som innebär att för varje år äktenskapet varat en femtedel av makarnas giftorättsgods skall tas till delning; efter fem år kan normalt makarnas ekonomier och förhållanden i övrigt anses vara så sammanflätade att någon jämkning inte skall ske. Schablonen bör endast ses som ett riktmärke och bör vidare kunna frångås om andra omständigheter föranleder det (prop s 187).

Det är ostridigt att L.E. och M.J.H. inledde ett samboförhållande d 1 dec 1986, att de gifte sig i augusti 1988 och att ansökan om äktenskapsskillnad lämnades in d 17 jan 1991. De har alltså levt tillsammans under drygt fyra år. Enligt vad som framkommit har makarna under den tid de sammanlevde före äktenskapet haft gemensam ekonomi och även i övrigt levt på samma sätt som under äktenskapet. Hela den period om drygt fyra år som parterna har levt tillsammans skall därför beaktas som om makarna varit gifta. Som TR:n funnit föreligger således skäl för jämkning med hänsyn till att denna tid understiger fem år.

Vad gäller makarnas ekonomiska förhållanden kan först konstateras att allt giftorättsgods till delning härrör från M.J.H. och att värdet därav uppgår till 1 195 550 kr. Det finns alltså en betydande skillnad i makarnas nettoförmögenheter, som - beroende på orsaken därtill - kan utgöra skäl för jämkning.

Den egendom som innefattas i M.J.H:s giftorättsgods består till väsentlig del av ett arv efter fadern, som avled i juli 1987. Hon fick besittning till fastigheten under våren 1988 och paret flyttade in strax före äktenskapet. Arvskifte efter fadern skedde först i maj 1989. Under sådana förhållanden - och då någon motverkande omständighet inte framkommit - finns skäl till jämkning även på denna grund.

Vad sedan gäller förhållandena omkring familjens försörjning och parternas framtida möjligheter till försörjning finner HovR:n emellertid att det inte framkommit något skäl som bör motivera jämkning.

Vid en helhetsbedömning finner HovR:n att jämkning bör ske med beaktande av dels att äktenskapet och den sammanlevnad som föregått äktenskapet understiger fem år, dels makarnas ekonomiska förhållanden, varvid hänsyn skall tas till att all egendom som skall fördelas kommer från M.J.H. och att den i allt väsentligt tillfallit henne genom arv.

Vid bedömningen av hur bodelningen skall jämkas kan som utgångspunkt konstateras att en jämkning enbart med hänsyn till äktenskapets längd och den sammanlevnad som föregått äktenskapet och med tillämpning av schablonregeln skulle leda till att M.J.H. fick behålla knappt en femtedel av sitt giftorättsgods odelat. I detta fall tillkommer den omständigheten att M.J.H:s giftorättsgods i huvudsak utgörs av arvfallen egendom. Den har emellertid tillfallit henne före äktenskapet, vilket gör att det framstår som mindre angeläget att jämka bodelningen än om hon hade ärvt fastigheten i slutet av äktenskapet. HovR:n finner på grund av det ovan sagda skäligt att M.J.H. tilldelas två tredjedelar och L.E. en tredjedel av boets nettobehållning. Skifteslikviden skall därför bestämmas till 398 517 kr.

I domskälen behandlade HovR:n därefter frågan om avkastning på skifteslikviden och fann därvid på anförda skäl att M.J.H. skulle utge avkastningsränta på skifteslikviden från d 15 okt 1993 till dess bodelningen vann laga kraft och att för tiden därefter dröjsmålsränta skulle utgå.

M.J.H. (ombud advokaten M.F.) överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av HovR:ns dom bestämma den skifteslikvid hon skulle utge till L.E. till 200 000 kr

och bestämma att ränta på skifteslikviden skulle utgå från den dag domen vann laga kraft till dess betalning skedde med den räntesats som anges i 6 § räntelagen.

L.E. (ombud advokaten T.J.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Söderlind, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Parterna har i HD åberopat samma omständigheter som i HovR:n. HD finner inte skäl att beträffande värdering eller jämkning göra någon annan bedömning än HovR:n.

När det gäller ränta på bodelningslikvid har HD i NJA 1997 s 674 på där anförda skäl slagit fast att ränta enligt 5 § räntelagen skall utgå på bodelningslikviden från dagen för bodelningen till dess bodelningen vunnit laga kraft eller en lagakraftägande dom föreligger. Det avgörandet avser visserligen bodelning sedan ett samboförhållande upphört, men av domskälen framgår att samma bedömning måste göras vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad. HovR:ns domslut skall således fastställas.

HD (JustR:n L. K Beckman, Thorsson, referent, och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. Parterna har i HD åberopat samma omständigheter som i HovR:n. M.J.H. har dock obestritt uppgivit att L.E:s inkomster var mellan 25 000 kr och 35 000 kr per år.

I 12 kap 1 § ÄktB föreskrivs för bodelning under äktenskap och vid äktenskapsskillnad att, i den mån det är oskäligt att en make skall lämna egendom till andra maken i den omfattning som följer av bodelningsreglerna i 11 kap, bodelningen skall jämkas så att maken får behålla mer av sin egendom. Vid skälighetsbedömningen skall särskilt beaktas äktenskapets längd men även makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

I förarbetena till bestämmelsen uttalades att avsikten var att jämkning skulle förekomma bara i undantagsfall, fastän den starka begränsningen i rekvisiten för jämkning i den tidigare gällande bestämmelsen i 13 kap 12 a § giftermålsbalken tagits bort. Regeln var i första hand avsedd för kortvariga äktenskap, varmed skulle förstås ett äktenskap som inte varat mer än fem år, sådan tid medräknad då makarna före äktenskapet bott tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Samtidigt markerades att en helhetsbedömning skulle göras; även om t ex äktenskapets längd och makarnas ekonomiska förhållanden talade för enjämkning kunde det ibland finnas alldeles särskilda omständigheter som verkade i motsatt riktning. För jämkning kunde tala att ena maken vid äktenskapets ingående hade fört in egendom av stort värde i boet eller, särskilt under ett kortvarigt äktenskap, hade ärvt betydande egendom. Om arvet hade utfallit tidigt under äktenskapet fanns det dock större anledning att låta den andra maken få åtminstone en viss del av det än om arvet utfallit omedelbart före ansökan om äktenskapsskillnad. Men även i fall där en likadelning framstod som oskälig vore det inte rimligt att undanta arvfallen egendom från delning, om den andra maken därigenom skulle komma att stå helt eller nästan helt utan egendom efter bodelningen. (Prop 1986/87:1 s 184E)

Parterna är i målet ense om att deras samlevnad inleddes d 1 dec 1986. De gifte sig i augusti 1988 och gav in ansökan om äktenskapsskillnad d 17 jan 1991. M.J.H:s fader avled i juni 1987 och hennes broder i september 1989. Av utredningen framgår att M.J.H. och L.E. flyttade till det hus hon ärvt av fadern på våren 1988. Arvskiftet efter fadern skrevs under i juni 1989. Arvet efter brodern var vid bodelningen oskiftat. Arvet efter fadern, som utgör den huvudsakliga egendom som är föremål för tvist, tillföll sålunda M.J.H. innan makarna ingick äktenskap men kort efter det att de inlett samlevnad; de flyttade till den villa som sedermera tillskiftades henne två och ett halvt år innan samlevnaden upphörde.

Bodelningen skall jämkas enligt 12 kap 1 § ÄktB med beaktande dels av att äktenskapet och den samlevnad som föregått det varat kortare tid än fem år, dels av att all den egendom som skall fördelas i bodelningen är M.J.H:s giftorättsgods och i allt väsentligt har tillfallit henne genom arv. Det sistnämnda förhållandet bör tilläggas särskild vikt.

Vid en helhetsbedömning finner HD skäligt att M.J.H. får undanta hälften av sitt nettogiftorättsgods från delning och sålunda i bodelningen tilldelas tre fjärdedelar av boets nettobehållning.

HD finner inte skäl att beträffande värderingen av den fasta egendomen göra någon annan bedömning än den TR:n och HovR:n gjort. Skifteslikviden skall följaktligen bestämmas till 298 887 kr. I fråga om skifteslikviden skall således, med ändring av HovR:ns dom, TR:ns domslut fastställas.

I fråga om ränta på bodelningslikvid har HD i rättsfallet NJA 1997 s 674 fastslagit att ränta enligt 5 § räntelagen skall utgå från dagen för bodelningen till dess bodelningen vunnit laga kraft eller en lagakraftägande dom föreligger. Det avgörandet avser visserligen bodelning sedan ett samboförhållande upphört, men av domskälen framgår att samma bedömning måste göras vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad. HovR:n har beräknat ränta först från den dag bodelningen delgavs parterna, men någon ändring härutinnan har inte yrkats. I fråga om räntan skall således HovR:ns domslut fastställas.