NJA 1997 s. 674

J.A och A.B, vilka tidigare haft ett samboförhållande, väckte, sedan detta upphört och bodelning förrättats av särskilt förordnad bodelningsförrättare, vid Uppsala TR såsom ömsom kärande och svarande talan mot varandra om klander av bodelningen på sätt framgår av TR:ns dom.

Såväl J.A som A.B överklagade i Svea HovR I själva saken yrkade J.A bifall till sin vid TR:n förda talan och A.B att HovR:n skulle fastställa att ränta skall utgå på det belopp som tillkommer henne i anledning av bodelningen även, enligt 5 § räntelagen, från d 9 okt 1991 till och med dagen då dom i målet vinner laga kraft.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättsråden Holmbergh och Svahn, hovrättsassessorn Folkeson, referent, och tf hovrättsassessorn Kvart) anförde i dom d 14 juni 1993: Utredningen i HovR:n. Parterna har åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som vid TR:n. Parterna har inte åberopat någon bevisning i HovR:n.

HovR:n avgör målet utan huvudförhandling med stöd av 50 kap 21 § I st 3RB.

J.A (ombud advokaten M.L) överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle, med ändring av HovR:ns dom, tillskifta honom bostadsrättslägenheten nr 134 i bostadsrättsföreningen Riksbyggen Uppsalahus nr 30, Sävja, till ett skiftesvärde om 99 339 kr och förplikta honom att utge 48 500 kr till A.B.

A.B (ombud advokaten M.I) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Parterna har utvecklat sin talan i HD i huvudsaklig överensstämmelse med vad de anfört i TR:n och i HovR:n.

Vad gäller frågan om vilket värde som skall åsättas bostadsrättslägenheten är inte utrett att bodelningen har dragit ut på tiden till följd av att A.B, som J.A påstått, har handlat av tredska. Skäl att tillämpa en annan värderingstidpunkt än bodelningsförrättaren har gjort föreligger med hänsyn härtill och med beaktande av övriga omständigheter inte (se prop 1986/87:1 s 159 och 261).

Det synes vara ostridigt mellan parterna att lägenhetens värde vid bodelningstillfället var 250 000 kr. Parterna är vidare överens om hur den latenta skatteskulden skall beräknas.

Beträffande yrkandet om ränta på bodelningslikviden framgår av rättsfallet NJA 1983 s 635 att en fordran enligt bodelning inte är förfallen till betalning innan klandertalan har vunnit laga kraft. Då ränta enligt räntelagen inte utgår på fordran innan den är förfallen till betalning kan yrkandet om ränta från bodelningsdagen på grund härav inte vinna bifall.

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, Thorsson och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. Målet avser i första hand vilket skiftesvärde den i målet aktuella bostadsrätten skall tas upp till. I målet är ostridigt att bostadsrätten när samboförhållandet upphörde d 1 okt 1989 omfattades av en pristaksklausul i bostadsrättsföreningens stadgar enligt vilken det högsta försäljningspriset för lägenheten var 99 339 kr. Bodelningsförrättare förordnades d 5 mars 1991 på begäran av J.A. Klausulen upphörde att gälla d 14 april 1991. Den 9 okt 1991 förrättade bodelningsförrättaren bodelning mellan parterna. Med ledning av uppgifter om priser på likartade lägenheter i föreningen vid då nyligen registrerade försäljningar bestämde bodelningsförrättaren värdet på bostadsrätten till 250 000 kr. I målet är upplyst att lägenheten sedermera försålts av J.A i december 1992 för 70 000 kr exklusive mäklarprovision.

J.A har gjort gällande att A.B på grund av tredska eller värdespekulation vägrat att iaktta pristaksklausulen och att värdet vid sådant förhållande skall hänföras till den tidpunkt då bodelningen skulle ha ägt rum om den inte förhalats.

Någon lagstiftning om vilken tidpunkt som skall läggas till grund för värderingen av den egendom som ingår i en bodelning finns inte. I ÄktB:s förarbeten sägs emellertid att huvudregeln bör vara att värderingen - om inte makarna kommer överens om annat - baseras på de förhållanden som är aktuella vid bodelningstillfället (prop 1986/87:1 s 159f). I litteraturen synes det, i anslutning härtill, numera råda stor enighet om att värderingen bör hänföras till den tidpunkt då boet är utrett (Agell, Äktenskap, samboende, partnerskap s 143ff, Tottie, Äktenskapsbalken s 243ff samt Teleman, Bodelning under äktenskap och vid skilsmässa, 2 uppl s 92ff; jfr Walin, Ärvdabalken II, 3 uppl s 218f). Från denna huvudregel anses det emellertid finnas vissa undantag som har samband med den redovisningsskyldighet som följer av 9 kap 3 § ÄktB.

Enligt förarbetena till lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) gäller i fråga om samboförhållanden samma principer för värderingen vid bodelning (a prop s 261). Detta får anses gälla också i förhållande till de olika undantagen från huvudregeln, även om bestämmelserna i 9 kap 3 § ÄktB inte gjorts direkt tillämpliga på samboförhållanden.

Bland sådana fall då huvudregeln bör kunna frångås har nämnts den situationen att den ena parten förhalar utredningen. Man skulle då kunna tänka sig att hänföra värdena till den tidpunkt då bodelningen borde ha ägt rum (Schmidt, Äktenskapsrätt, 5 uppl s 151 och Walin, a a s218).

Att en bostadsrätt omfattas av en tidsbegränsad pristaksklausul behöver inte i sig innebära att bostadsrätten skall värderas i enlighet med klausulen även om bodelning sker under tid då klausulen gäller. Redan härav följer att det förhållandet att A.B inte godtagit pristaksklausulen som utgångspunkt för värderingen i vart fall inte kan anses innebära någon sådan förhalning som skulle kunna motivera något undantag från huvudregeln angående tidpunkt för värderingen. Det kan också anmärkas att det varit fullt möjligt för J.A att begära bodelning vid en tidigare tidpunkt. J.A har i målet inte gjort gällande att det vid bodelningsförrättningen aktuella värdet var annat än 250 000 kr. Det prisfall som inträffade efter denna tidpunkt får anses sakna betydelse i målet. J.A:s talan beträffande värderingen av bostadsrätten skall därför inte bifallas.

Enligt den av bodelningsförrättaren genomförda bodelningen förpliktades J.A att senast den dag då bodelningen vinner laga kraft betala en viss bodelningslikvid till A.B. På beloppet skulle enligt bodelningen utgå ränta enligt 6 § räntelagen från den dag då bodelningen vinner laga kraft till dess betalning sker.

I TR:n och HovR:n yrkade A.B att det därutöver skulle utgå ränta enligt 5 § räntelagen på bodelningslikvidens belopp från dagen för bodelningen till dess lagakraftägande dom föreligger. HovR:n dömde i enlighet med hennes yrkande. J.A:s överklagande innefattar ett yrkande om att bli befriad från skyldigheten att erlägga någon ränta för tiden före lagakraftägande dom.

Den allmänna principen i svensk rätt är att det inte skall utgå ränta på en icke förfallen fordran, om det inte föreligger avtal eller utfästelse eller särskilda bestämmelser härom. Det är i det här aktuella fallet inte fråga om någon avtalad eller utfäst ränta, och det finns inte heller några särskilda bestämmelser som tar sikte på ränta på bodelningslikvid för tid som ligger före lagakraftägande bodelning eller dom. I räntelagen, som formellt endast gäller på förmögenhetsrättens område, finns emellertid i 2 § 2 st en bestämmelse för ett visst fall om avkastningsränta för tid som ligger före förfallodagen. I lagens förarbeten framhålls att en analog tillämpning av räntelagens bestämmelser bör kunna förekomma inom t ex familjerätten. Möjligheten till analog tillämpning anmärks också särskilt i anslutning till bestämmelsen om avkastningsränta (prop 1975:102 s 93ff).

Bestämmelser om bodelningslikvid finns i såväl ÄktB som rambolagen. Bestämmelserna är utformade från den utgångspunkten att likviden skall erläggas omedelbart. Särskilda bestämmelser finns om möjlighet att få anstånd med betalningen.

Normalt torde frågan om ränta på bodelningslikviden inte vålla några praktiska problem. Tiden mellan bodelningen och dess faktiska genomförande torde i de flesta fall vara så kort att frågan om ränta saknar egentlig betydelse. De fall som kan medföra problem är främst tvångsbodelningar som klandras till domstol. I sådana fall kan det löpa lång tid mellan bodelningsförrättarens beslut och en lagakraftägande dom.

Goda skäl kan åberopas för att ränta på bodelningslikvidens belopp bör kunna utgå även för en sådan tid. I litteraturen har frågan berörts av Agell och Teleman (Agell, a a s 151 och SvJT 1991 s 136f, Teleman, a a s 142f). Bägge har ansett det befogat att ränta utgår på bodelningslikvid från dagen för bodelningsavtalet respektive bodelningsförrättarens beslut, även om de behandlar frågan utifrån olika rättsliga utgångspunkter. En omständighet som talar för detta är att bodelningslikviden, i motsats till den redovisningsplikt som makar har enligt 9 kap 3 § ÄktB, avser en preciserad fristående betalningsförpliktelse. Huruvida likviden avser i delningen ingående egendom som ger eller inte ger avkastning saknar därför i princip betydelse. Det finns också en naturlig utgångspunkt för tiden för ränteberäkningen. Att likvidens storlek kan vara osäker eller föremål för tvist utgör inte heller något avgörande skäl mot att låta likviden vara räntebärande. Vad som särskilt bör understrykas är vidare att en annan ordning skulle medföra betydande risker för illojala förhalningsåtgärder.

Sammantaget får det anförda anses innebära att bodelningslikvidens belopp i ett fall som det nu aktuella skall löpa med ränta från dagen för bodelningen. Då likviden inte är förfallen till betalning innan bodelningen vunnit laga kraft eller en lagakraftägande dom föreligger, skall ränta till dess utgå enligt 5 § räntelagen.

Vad som nu har anförts innebär att J.A:s talan skall lämnas utan bifall även i den del som gäller ränta på bodelningslikviden.

HD:s domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Referenten, JustR Regner var skiljaktig i fråga om skyldigheten att erlägga ränta enligt 5 § räntelagen och anförde: Den grundläggande principen i svensk rätt är att ränta på en icke förfallen fordran skall utgå endast i den mån det har avtalats eller utfästs eller följer av lag. Bestämmelser i lag om ränta finns i första hand i räntelagen (1975:635). Lagen är tillämplig på penningfordringar inom förmögenhetsrättens område (1 §) men det är förutsatt att analog tillämpning av lagens bestämmelser i viss utsträckning kan förekomma på andra områden, t ex inom familjerätten (prop 1975:102 s 96). Huvudregeln i lagen beträffande icke förfallna fordringar är att ränta inte skall utgå (2 § 1 st) men s k avkastningsränta enligt 5 § räntelagen utgår i vissa fall av återgång av betalning (2 § 2 st). I förarbetena till den bestämmelsen sägs att denna torde få betydelse inte bara i den situation den direkt reglerar utan också genom att den tillämpas analogt i liknande situationer samt att det i olika specialförfattningar som innehåller bestämmelser om avkastningsränta kan hänvisas till räntelagen (prop 1975:102 s 94). Förutom bestämmelserna om avkastningsränta innehåller räntelagen föreskrifter om s k dröjsmålsränta som i princip utgår från förfallodagen eller annan särskilt angiven tidpunkt (3, 4 och 6 §§). Sådan dröjsmålsränta är bestämd i punkt 2 i TR:ns domslut.

Varken sambolagen eller Akt13 har några bestämmelser om ränta på bodelningslikvid. I förarbetena till balken berörs frågan om ränta på bodelningslikvid i samband med ena makens rätt enligt 11 kap 9 § (jfr 11 § Sambolagen) att vid bodelning tillgodose andra makens anspråk på viss egendom, som gett avkastning, med pengar. Därvid uttalas att ränta på lämpligt sätt får beräknas från den kritiska tidpunkten, dvs då talan om äktenskapsskillnad väcktes eller i annat fall då äktenskapet upplöstes genom ena makens död (SOU 1981:85 s 364). I litteraturen har anförts att det är befogat att regelmässigt låta bodelningslikvid löpa med ränta, när den inte erläggs omgående och bodelningen ej heller på grund därav enligt föreskrivet villkor skall anses förfallen, men att man vid bodelning inte kan tillägga giftorättsgods någon schabloniserad avkastning och det kan vara felaktigt att låta bodelningslikviden löpa med någon ränta innan den förfallit till betalning om inte det giftorättsgods som behållits av utgivande parten ger motsvarande nettoavkastning (Teleman, Bodelning under äktenskap och vid skilsmässa, 2 uppl s 142f, jfr Agell, Äktenskap, samboende, partnerskap s 143ff och i SvJT 1991 s 136f).

Mot bakgrund av det anförda får det anses att avkastningsränta på bodelningslikvid bör utgå endast i fall där det är fråga om en situation som kan sägas likna den som anges i 2 § 2 st räntelagen, dvs då någon skall till en annan lämna tillbaka pengar eller annan egendom som han i någon mening kan sägas ha innehaft i dennes ställe och som typiskt sett ger avkastning. Ett fall där avkastningsränta kan utgå är också det där någon har rätt att före betalningen för viss egendom tillträda denna och ränta kan ses som en ersättning för det förtida utnyttjandet av egendomen (jfr prop 1975:102 s 93f och 6 kap 16 § expropriationslagen 1972:719).

I ett fall som det förevarande och som är det normala i upphörda samboförhållanden omfattar en bodelning egendom som typiskt sett inte ger någon avkastning, låt vara att brukandet av egendomen eventuellt kan innebära en viss nytta som kan mätas i pengar. I ett sådant fall kan det därför inte anses föreligga en sådan situation som bör medföra en analog tillämpning av räntelagens bestämmelser om avkastningsränta. När en bodelning vinner laga kraft sedan klanderfristen på fyra veckor har gått ut (20 § rambolagen och 17 kap 8 § Akta) förfaller en bodelningslikvid till betalning, varefter dröjsmålsränta kan utgå. Klandras däremot bodelningen, förfaller likviden till betalning först när dom i klandermålet vinner laga kraft (jfr NJA 1983 s 635). I det fallet kan visserligen lång tid förflyta innan dröjsmålsränta skall börja utgå. Eftersom s k processränta, dvs ränta som skall kompensera en borgenär för att en process drar ut på tiden, inte utgår enligt svensk rätt (se prop 1975:102 s 45), saknas det emellertid enligt min mening grund för att låta bodelningslikviden löpa med ränta från bodelningsförrättningen. J.A bör därför befrias från skyldigheten att erlägga ränta enligt 5 § räntelagen.

HD:s dom meddelades d 15 okt 1997 (mål nr T 2985/93).