NJA 1998 s. 602

Y.M.L. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge.

HovR:n (hovrättslagmannen Ekstedt, hovrättsrådet Elmqvist och tf hovrättsassessorn Lena Petersson, referent) anförde i beslut d 15 april 1997: Y.M.L. har i överklagande yrkat bifall till sin begäran om ersättning för mistad inkomst. Eftersom hon gjort gällande att hon redan vid huvudförhandlingen i TR:n begärt ersättningen i fråga men att hennes begäran - möjligen på grund av förbiseende eller annat misstag - inte blivit beaktad, får hennes inlaga anses innefatta även klagan över domvilla.

En begäran om ersättning kan, som TR:n anfört, komma under beaktande endast om den framställs innan handläggningen av målet avslutas. Vad Y.M.L. anfört ger inte stöd för att hon vid huvudförhandlingen begärt ersättning för annat eller mera än TR:n dömt ut.

HovR:n lämnar överklagandet utan bifall och avslår klagan över domvilla.

Y.M.L. överklagade och yrkade bifall till sin begäran om ersättning för mistad inkomst.

Domstolsverket bestred ändring.

TR:n avgav efter förordnande yttrande i målet. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Birgitta Johnsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. I likhet med HovR:n anser HD det inte visat att Y.M.L. redan vid huvudförhandlingen begärde ersättning av allmänna medel även for mistad inkomst. Någon domvilla kan därför inte anses ha förekommit. Frågan är då om Y.M.L. kan erhålla ersättning trots att hennes begäran kom in till TR:n först efter att handläggningen hade avslutats där.

Enligt 18 kap 14 § 1 st RB skall en part som vill ha ersättning för rättegångskostnad framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Beslut i kostnadsfrågan skall enligt 2 st meddelas när rätten avgör målet. I praxis har bestämmelsen tillämpats analogt beträffande vittnen som har anspråk på ersättning av allmänna medel.

Införandet d 1 dec 1997 av rättshjälpslagen (1996:1619) och vissa ändringar som samtidigt gjordes i RB innebär bl a att beviskostnad numera inte utgör en rättshjälpskostnad och att en part inte kan åläggas återbetalningsskyldighet till staten för vittnesersättning söm har betalats av allmänna medel. Därmed finns det inte längre skäl att kräva att ett vittne som är berättigat till ersättning av allmänna medel skall framställa sitt anspråk, innan handläggningen avslutas. Mot den bakgrunden och då det inte heller före lagändringen funnits något i lag uttalat krav på att ett vittne skulle framställa sitt ersättningsyrkande senast vid en viss tidpunkt, bör Y.M.L:s ersättningsyrkande tas upp till prövning.

Y.M.L. har begärt--- se HD:s beslut--- därför bestämmas till 900 kr.

HD (JustR:n Gregow, Nyström referent, Svarvson och Ytstor) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 18, gap 14 § 1 st RB gäller att en pars som vill ha ersättning för rättegångskostnad skall framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Bestämmelsen torde i praktiken sedan lång tid ha tillämpats analogt beträffande ersättningsyrkanden av bl: a vittnen. Även med beaktande av de författningsändringar rörande vittnesersättning som skett i samband med tillkomsten av 1996 års rättshjälpslag finns det for närvarande inte tillräckliga skäl att frångå ett principiellt krav på att, begäran om vittnesersättning skall framställas innan målets handläggning avslutas (jfr Fitger, Rättegångsbalken s18:61).

Med hänsyn till vad TR:n anfört i sitt yttrande kan Y.M.L. inte anses ha gjort sannolikt att hon vid huvudförhandlingen i TR:n framställt yrkande om ersättning för förlorad arbetsinkomst. Frågan är då om förhållandena varit sådana att hon kan anses berättigad till ersättning därför, trots att hennes begäran framställts först i efterhand.

Av handlingarna i målet framgår följande. Huvudförhandlingen i TR:n pågick mellan kl 9.30 och 22.45 (jfr sextimmarsregeln i 1 kap 9 § RB). Y.M.L. var kallad att inställa sig kl 14. Hon hördes som sista vittne och kunde lämna TR:n först efter kl 21. Vid förhöret med Y.M.L. anlitades kantonesisk tolk. Av TR:ns yttrande framgår inte om det kan antas att hon tillfrågats huruvida hon, som hade måst resa från Katrineholm, hade förlorat inkomst och yrkade ersättning därför.

Mot bakgrund av vad nu sagts får förhållandena anses ha varit sådana att Y.M.L. bör anses berättigad att få sin först efter förhandlingens avslutande framställda begäran om ersättning för förlorad inkomst prövad.

Y.M.L. har begärt ersättning för tre dagars mistad inkomst med sammanlagt 2 103 kr 36 öre. Enligt 5 § förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m m får ersättning för mistad inkomst bestämmas till det belopp som svarar mot den faktiska kostnaden, dock högst 300 kr per dag. Ersättningen skall därför bestämmas till 900 kr.