NJA 1998 s. 654
En ansökan om återställande av försutten tid har avslagits därför att fullföljdsförbudet i 54 kap 7 § RB har ansetts omfatta även det fallet att HovR har fastställt TR:s beslut enligt vilket TR:n har ogillat en invändning om att en i målet åberopad motfordran skulle enligt avtal prövas av skiljemän.
HD
(Jfr 1978 s 175 och 477)
I mål vid Stockholms TR mellan P.A. och H. & S. Advokatbyrå AB angående fordran gjorde P.A. invändning om rättegångshinder på grund av skiljeavtal avseende en av advokatbyrån åberopad metfordran. Genom beslut d 11 mars 1997 lämnade TR:n denna invändning utan bifall.
P.A. överklagade beslutet i Svea HovR.
HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren samt hovrättsråden Holmstrand och Sundberg, referent) fastställde d 12 dec 1997 TR:ns beslut och angav att HovR:ns beslut enligt 54 kap 7 § RB inte fick överklagas.
P.A. (ombud advokaten H.W.) ansökte i HD om återställande av försutten tid för överklagande av HovR:ns beslut.
Ärendet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Carlehäll, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: P.A. har som grund för ansökningen uppgivit bl a följande. HovR:ns uppgift att beslutet inte får överklagas är felaktig. Bestämmelsen i 54 kap 7 § RB avser enbart käromålet och inte invändningar mot detta. Med hänsyn till felaktigheten måste P.A. anses ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att i rätt tid överklaga beslutet.
HovR:ns beslut i frågan om rättegångshinder är, oaktat det inte rört käromålet utan en av svaranden åberopad motfordran, att anse som ett sådant beslut som avses i 54 kap 7 § RB. Beslutet får således överklagas endast om invändningen mot TR:ns behörighet grundas på en omständighet som högre rätt självmant skall beakta vid ett överklagande. Invändningen i förevarande mål var inte grundad på sådan omständighet.
Av det anförda följer att HovR:ns upplysning att talan inte fick föras mot dess beslut var riktig (jfr 54 kap 15 och 16 §§ RB). HD avslår därför ansökningen om återställande av försutten tid.
HD (JustR:n Munck, Westlander, Regner, Blomstrand, referent, och Håstad) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.
JustR Håstad tillade för egen del: I anslutning till JR Ehmers yttrande i NJA 1979 C 60 må tilläggas att den absoluta fullföljdsbegränsningen i 54 kap 7 § RB är rimlig såvitt gäller allmän domstols lokala behörighet (se Gärde m fl, Nya rättegångsbalken, 1944 s 816, Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål, 1961 s 348 ff och NJA 1969 s 175), medan det synes anmärkningsvärt att en HovR:s bedömning av en skiljedomsinvändning skulle kunna överprövas av HD endast om HovR:n funnit skiljedomsinvändningen befogad. Lagtexten är emellertid otvetydig, och tillräckliga skäl att genom ett reduktionsslut avvika från lagtexten och stadgad praxis (se Welamson i SvJT 1959 s 312, NJA 1978 s 175 och 477 samt 1997 C 15) torde ej föreligga (märk dock Dennemark, anfört ställe, samt NJA 1969 s 179 och 1983 s 177 rörande frågan om svensk domstol över huvud taget är behörig).
HD:s beslut meddelades d 9 nov 1998 (mål nr Ö 541-98).