NJA 1998 s. 767

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å J.P., född 1931, för grov oredlighet mot borgenärer enligt följande gärningsbeskrivning: "J.P. var på obestånd sedan i oktober 1992 och försattes i konkurs vid Mora TR d 23 april 1993 efter egen ansökan.

Bland J.P:s tillgångar ingick fastigheten Måns Bock 6 i Stockholm som sedan 1986 var uthyrd till AB Strand Hotel. Enligt hyresavtalet skulle hyran erläggas utan anfordran halvårsvis i förskott senast d 30 sept respektive 31 mars varje år till J.P:s konto hos Skandinaviska Enskilda banken.

J.P. hade betydande ränteskulder till Skandinaviska Enskilda Banken och delgavs d 30 mars 1993 en betalningsanmaning enligt 2 kap 9§KL.

Strax före konkursutbrottet förföll AB Strand Hotels hyra på 8,7 milj kr till betalning. I en handling daterad d 16 mars 1993 anmodade J.P. AB Strand Hotel att erlägga hyresbeloppet till J.P:s konto hos Banque Scandinave en Suisse. Betalningen verkställdes d 31 mars 1993 då SE- Banken i Stockholm överförde beloppet från AB Strand Hotel till J.P:s konto i Schweiz.

Härigenom har J.P. då konkurs var förestående ur Sverige bortfört tillgång av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen. Med hänsyn till beloppets storlek är brottet att bedöma som grovt." TR:n (ordf rådmannen Wadstein) anförde i dom d 24 okt 1995: J.P. har bestritt ansvar för brott. Han har bestritt att han varit på obestånd och att konkurs var förestående d 16 mars 1993. Han har vitsordat att han tagit emot betalningen men bestritt att han bortfört någon tillgång. Han har vidare vitsordat övriga faktiska omständigheter varvid han dock invänt att ränteskulderna inte varit betydande i förhållande till omfattningen av hans affärsförbindelser med banken. Han har ifrågasatt att ett eventuellt brott är att bedöma som grovt med hänsyn till omständigheterna.

Domskäl.

Vittnesförhör har på åklagarens begäran ägt rum med B.W., J.N., A.C. och I.B. och på J.P:s med S.B.. Åklagaren och J.P. har åberopat skriftlig bevisning.

Bakgrund. J.P. lämnade Sverige år 1984 och bosatte sig till en början i Storbritannien. Han har därefter varit bosatt i Schweiz och är nu bosatt i Frankrike.

Hösten 1983 förvärvade J.P. fastigheten Måns Bock 6 i Stockholm för ca 16 mkr. Fastigheten blev 1983 och 1984 föremål för omfattande renoveringsarbeten. Inköpet av fastigheten liksom renoveringsarbetena finansierades genom lån i S-E-Banken. Fastigheten hyrdes enligt hyresavtal d 21 aug 1986 ut till AB Strand Hotel, vilket bolag bedrivit hotellverksamhet i fastigheten. Hyrestiden löpte enligt hyresavtalet från d 30 sept 1986 till och med d 1 okt 1993 med en förlängning vid utebliven uppsägning av tre år och en uppsägningstid av två år. Hyran utgjorde 9,5 mkr minskat med ett belopp motsvarande planenlig avskrivning på av hyresgästen d 30 sept 1986 ägda maskiner, inventarier och organisationskostnader. Hyran var indexreglerad. I hyresavtalet angavs vidare att hyran skulle erläggas utan anfordran halvårsvis i förskott senast d 30 sept respektive 31 mars varje år och inbetalas till hyresvärdens konto hos Skandinaviska Enskilda Banken (S-E-Banken). Båda parter sade upp avtalet till upphörande d 1 okt 1993.

I mars 1987 förvärvade J.P. Danesfield House, ett hotell om ca 100 rum utanför London, och i april 1987 hotellet Minster Lovell Mill, ett mindre konferenshotell utanför Oxford. Båda hotellanläggningarna renoverades härefter under flera år till stora kostnader. Renoveringsarbetena fördröjdes beroende på skador. Bl a utsattes Danesfield House för två bränder under renoveringsperioden. I juni 1989 förvärvade J.P. puben "The Old Swan" belägen intill Minster Lovell Mill.

Till följd av fördröjningen med färdigställandet av renoveringarna försenades öppnandet av hotellen i England, vilket fick till följd att likviditeten ansträngdes. Hotellprojekten i England finansierades genom lån hos S-E-Banken, varvid Måns Bock 6 utgjorde säkerhet, men också genom upptagande av krediter utomlands. Totalt utgjorde Måns Bock, enligt vad som anges i konkursförvaltarens berättelse, säkerhet för 280 mkr.

I balansräkningen per d 31 dec 1991 redovisades för Måns Bock ett lån på 75 mkr. Beloppet avsåg del av ett lån på 215 mkr. Resultatet enligt resultaträkningen per d 31 dec 1991 utvisade en förlust på drygt 4 000 kr.

Hösten 1992 började J.P. med bl a banken diskutera olika alternativ att sälja Måns Bock.

Den 26 okt 1992 förföll räntan på lånet om 215 mkr till betalning. Långivare var vid den tidpunkten det S-E-Banken närstående Svensk Fastighetskredit (SFK). Den 6 nov betalade J.P. 6 mkr eller knappt halva det förfallna räntebeloppet. Den 10 dec 1992 förföll räntan på ytterligare ett lån hos SFK på 65 mkr till betalning. Beloppet betalades inte. Krediterna övertogs vid årsskiftet 1992-1993 av S-E-Banken. De förfallna obetalda räntorna uppgick till 7 respektive 3 mkr eller totalt 10 mkr. I brev till SE-Banken d 4 dec 1992 begärde J.P. anstånd med räntebetalningarna till d 31 mars 1993.

Med början i november 1992 ägde fram till början av april 1993 flera möten rum i Stockholm mellan företrädare för SE-Banken och J.P., bl a d 2 febr, d 11 mars, d 30 mars och d 2 april.

I mars 1993 sattes J.P:s hotell i England under s k receivership efter initiativ av S-E-Banken. En sådan åtgärd kan enligt vad som uppgetts i målet tillgripas av en borgenär på avtalsrättslig grund. Den medför, enligt vad som vidare uppgetts, att borgenären utser en förvaltare, en s k receiver, varefter ägaren är berövad möjligheten att förfoga över egendomen.

Den 16 mars 1993 anmodade J.P. AB Strand Hotel att betala kommande halvårshyra för Måns Bock, ca 8,7 mkr efter avdrag för motkrav, till ett av J.P. innehaft bankkonto hos Banque Scandinave en Suisse (BSS) i Schweiz. Också tidigare hyresinbetalningar har vid ett flertal tillfällen, bl a d 30 sept 1992, skett genom att AB Strand Hotel har ombesörjt insättning på konton utomlands. Några gånger har hyran satts in på ett J.P. tillhörigt konto i S-E-Banken.

På mötet med S-E-Banken d 30 mars 1993 delgavs J.P. en betalningsanmaning enligt 2 kap 9 § KL.

Den 31 mars 1993 fanns hyresbeloppet från AB Strand Hotel på J.P:s konto i BSS.

Den 23 april 1993 försattes J.P. på egen begäran i konkurs av Mora TR. Tillgångarna uppgick till 170 mkr och skulderna till 438 mkr. Bristen i boet uppgick till 268 mkr. Konkursen handlades som en s k särkonkurs, dvs den svenska konkursen omfattade endast J.P:s tillgångar i Sverige. Tillgångarna utgjordes av fastigheten Måns Bock 6 samt två fritidsfastigheter i Sälen och en fastighet i Stockholms skärgård. Härutöver ägdes visst lösöre. På konkret fråga vid edgångssammanträdet i Mora TR uppgav J.P. att han inte ställde sin utlandsegendom till det svenska konkursboets förfogande.

Ansvar. Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört i huvudsak. J.P. ägde tidigare flera fastigheter på Trångholmen i Stockholms skärgård. Några veckor före konkursutbrottet överlät han dem till sin sambo. Diskussioner om försäljning av Måns Bock fördes under hösten 1992 med olika intressenter men bl a beroende på den svenska lågkonjunkturen och de ekonomiska problem som rådde i Sverige vid den tiden kom någon försäljning inte till stånd. Med utgångspunkt i bl a balansräkningen för år 1991 och de förfallna obetalda räntorna har konkursförvaltaren bedömt att J.P. kom på obestånd under andra halvåret 1992, dock senast i oktober 1992. Något anstånd med räntebetalningarna har inte erhållits. På grund av de uteblivna räntebetalningarna krävde banken vid mötena under första kvartalet 1993 att krediterna i banken skulle avvecklas genom försäljning av J.P:s tillgångar. Samtidigt med att banken d 30 mars 1993 delgav J.P. betalningsanmaningen uttalade banken kravet att hyran från AB Strand Hotel skulle betalas in till banken. Vid sammanträffandet d 2 april framförde J.P. önskemålet att banken skulle avstå från att söka honom i konkurs för att han själv skulle kunna ge in en egen konkursansökan. Banken medgav detta under förutsättning att den fick det hyresbelopp solv dagarna dessförinnan hade betalats av AB Strand Hotel. J.P. bekräftade att beloppet skulle tillföras banken. Detta skedde dock aldrig. Om J.P. hade avsett tillföra banken medlen, kunde han ha styrt pengarna till ett konto i Sverige. Konkursen i Sverige är avslutad. S-E-Banken har fortfarande krav på J.P. med anledning av den svenska konkursen. J.P. försattes d 20 okt 1994 i konkurs i England. S-E-Banken har också sökt J.P. i konkurs i Schweiz. Brottstidpunkten är d 31 mars 1993. Det fanns en faktisk möjlighet för J.P. att göra något för att hindra överföringen även d 31 mars.

J.P. har sakframställningsvis anfört. Eftersom han inte fick något svar från banken på sitt brev om anstånd i december 1992 anser han att han också fick anstånd. Inga krav på betalning eller uppsägningar har kommit från banken men banken har från början av år 1993 krävt och beviljats extra säkerheter. På skuldsidan i konkursbouppteckningen, vilken i dessa delar återges i förvaltarberättelsen, forns samtliga skulder, även de i Storbritannien, medan på tillgångssidan inga av tillgångarna utomlands finns upptagna. Han hade, även bortsett från hyresbetalningen, likvida medel utanför Sverige som väl täckte de förfallna räntorna. När det gäller frågan om obestånd vill han vidare påpeka att konkursförvaltarens utredning härom är av begränsat värde eftersom man, enligt vad man själv framhåller, inte haft tillgång till komplett material avseende hans ekonomiska ställning. Han vitsordar att han var på obestånd i och med att S-E-Banken en vecka efter betalningsanmaningen eller d 6 april 1993 kunde få honom försatt i konkurs. Hyresavtalet innehåller ingen uppgift om på vilket bankkonto hyran skall sättas in. Bestämmelsen är dessutom endast en ordningsföreskrift. Det bankkonto som han hade i Sverige upphörde vid årsskiftet 1992-93. På det kontot sattes hyran in bara vid fyra tillfällen. Vid ett tillfälle, i oktober 1986, erlades hyran kontant. I övrigt skedde hyresbetalningen genom överföring utomlands. Vid flera tillfällen lät Strand Hotel föra över hyresbeloppet till Finans Scandic i Luxemburg, som avbetalning på ett lån han tagit upp där. Sådana överföringar föregicks av en faktura för hans räkning direkt från Finans Scandic i Luxemburg till AB Strand Hotel. Betalningen av hyran i mars 1993 har alltså skett på ett normalt sätt. Normalt tar banken två dagar på sig för en s k swiftöverföring, som det här gäller. Betalningsanmaningen överlämnades till honom vid 18-19-tiden d 30 mars. Han hade därför ingen möjlighet att stoppa överföringen. Konkursen i England avser blygsamma belopp eller 2 miljoner pund. Sammanfattningsvis har han haft förmåga och möjlighet att betala de förfallna räntorna. Han har möjligen varit ovillig till detta, eftersom han önskade få en uppgörelse med banken om förmånligare betalningssätt på grund av den situation som uppstått i England och Sverige totalt sett.

J.P. har när han hörts bekräftat vad han anfört sakframställningsvis. Han har härutöver tillagt: Han har varit s k enbankskund i S-E-Banken i 30 år och båda parter har alltid haft en mycket bra relation. Banken har följt hans projekt och hans sätt att driva dem på mycket nära håll. Ändamålet med lånet på 215 mkr var att finansiera ombyggnaden av Måns Bock och att investera utomlands. Den ursprungliga krediten var på 75 mkr och hade byggts på. Måns Bock var pantsatt för 365 mkr. 1988-89 bedömde banken värdet av Måns Bock till 400 mkr. När det var aktuellt att sälja, våren 1993, fanns en värdering som innebar ett direktavkastningskrav på 5-7 procent, dvs hyresintäkter på 14 mkr, motsvarande ett försäljningsvärde av 280 mkr. Med hjälp av krediterna i S-E-Banken finansierade han via utländska bolag som han ägde också hotellen i England. När han på grund av massmediers uppmärksamhet valde att lämna landet sålde han de flesta tillgångarna och behöll Måns Bock. S-E-Banken hänvisade honom till de banken närstående Scandinavian Bank i London och BSS för hans bankaffärer. Efter utflyttningen ville han fortsätta syssla med något och köpte de två hotellen. När renoveringen av Danesfield House var klar och hotellet öppnat, sommaren 1991, hade världssituationen förändrats på grund av Kuwaitkriget. Han fick sedan, under 1992, svårt betala räntor till Scandinavian Bank på engelska lån, men efter kontakt med B.W. ordnade det sig, eftersom han hade en bankgaranti på 20 mkr för valutaaffärer, från vilken lösgjordes 10 mkr. Det blev dock även klart att han måste försöka sälja hotellprojekten, och han undersökte våren 1992 vad som var bäst att sälja. Han engagerade även ett par engelska firmor för detta och han fick bra värderingar av de engelska hotellen och av Måns Bock. Det var dock, bl a även med hänsyn till den dåvarande regeringens försök att rädda den svenska kronan, inte rätt tillfälle att sälja Måns Bock. I oktober 1992 ringde han S.D. på banken för att få anstånd med betalningen av 7 av 13 mkr i ränta på 215-mkr-lånet, som skulle erläggas d 26 okt. Det var OK enligt S.D.. Han betalade inte hela räntan eftersom han ville ha kvar likviditet för att betala t ex skatter och andra engagemang och för att han ville göra en bra avveckling. Han höll hela tiden banken informerad och i november 1992 träffade han B.W. i England. De diskuterade då räntebetalningar på de engelska lånen, för vilka Måns Bock också utgjorde säkerhet, och en eventuell upprullning, dvs om han kunde få lägga förfallna räntor till kapitalet. Inför den räntebetalning på lånet i Sverige om 65 mkr, som skulle ske d 10 dec 1992, skrev han till A.C. och begärde anstånd med alla förfallna räntor till d 31 mars 1993, i avvaktan på en försäljning av Måns Bock. Han fick inget svar, "men är det nej får man svar omgående, är det ja, då får man inget". Han hade ingen kontakt med banken mellan december och januari. Han träffade B.W. på nytt d 18 jan 1993 om de engelska räntebetalningarna, varvid hon sa 9eave it to me". Därefter, också i januari, fick han en skrift av B.W. angående diskussion av säkerheter. Ett möte ägde rum d 2 febr 1993, inte d 25 jan, som flera av bankens handläggare uppgett. Han befann sig själv i London d 25 jan och fick samma dag ett faxmeddelande angående vad mötet d 2 febr skulle gälla. Sistnämnda dag åt han lunch med B.W. och R.B., varvid han frågade om mötet på kvällen den dagen innebar något speciellt. B.W. svarade att det ju bara var kompisar till honom som han skulle träffa, men hon rådde honom att ta med sig sin advokat, S.B., för att det skulle bli korrekt med säkerheterna. S.B. kunde dock ej. Från banken var förutom B.W. även bl a J.N. och A.C. närvarande. På mötet diskuterades utökning av säkerheter och bl a ville banken att han skulle pantförskriva hyran från AB Strand Hotel. Det sa han nej till, eftersom han låg i försäljningsdiskussioner och även förlängning av hyresavtalet var aktuellt, vilket allt kunde försvåras av en pantförskrivning. Banken accepterade detta. Han ville inte att en motpart skulle utnyttja hans svagare ekonomiska situation. Banken krävde inte att hyresbetalningen skulle ske på något visst sätt. Också möjligheten att pantförskriva en av de rättigheter till likvida medel som kunde komma ut av en tvist han hade utomlands diskuterades, men banken avstod. Mötet resulterade i att han lämnade vissa ytterligare säkerheter.

A.C. begärde mot slutet av mötet in noggranna uppgifter om hotellen i England och deras möjligheter att överleva. Banken ville också att en person från banken skulle åka till England och göra en genomgång av substansen i de engelska fastigheterna. De skildes som bästa vänner. En person på banken vidtalades också för en värdering. Denne ringde dock den 2 eller 3 mars och meddelade att något besök inte längre var aktuellt till följd av beslutet om receivership. Han blev förtvivlad och ringde upp B.W., som verkade lika förtvivlad. Han tog initiativ till nästa möte med banken, vilket ägde rum d 11 mars. Då följde S.B. med. Han frågade på mötet vem som hade föranstaltat om receivership och fick till svar att det fick han fråga London om. Därifrån fick han dock beskedet att det var Stockholm som hade beordrat åtgärden. Han fick senare veta att banken hade tillgripit receivership för att han och hans sambo skulle ha bortfört tillgångar ur hotellet. Det var emellertid inte så och han fick senare ursäkter för det. På mötet d 11 mars diskuterades också en avveckling av hans engagemang. Han hade vid denna tid kommit i kontakt med en person på Carnegie Fondkommission, som kände till en tänkbar köpare av fastigheten. Härtill kom att den franska hotellkedjan Meridien ville etablera sig i Sverige, men ingen verkade ha särskilt bråttom, så han kände ett visst tryck från banken. Den 30 mars ägde ytterligare ett möte rum på banken. Då redovisade han möten han haft med Meridien. Ett letter of intent låg i luften. B.W. deltog endast de första ca 15 minuterna. Han fick veta att hon avlösts av I.B. som också kom till mötet. Även bl a A.C. och J.N. var närvarande. I.B. ville ha fortsatta förhandlingar med Meridien. Hon sa bl a "fortsätt nu och förhandla fram ett avtal". Mot slutet av mötet, som börjat kl 17.40, presenterades betalningsanmaningen för honom. Han visste inte helt klart vad den innebar. J.N. förklarade att "det här gör vi mer av formella skäl". Han uppfattade det så att banken ville kunna agera fritt. Inte vid något av de tidigare mötena under våren hade banken begärt att få in pengarna. Man enades om att ett nytt möte skulle äga rum d 2 april, på vilket han skulle redovisa slutförhandlingarna med Meridien och en ekonomisk lösning, t ex ett ackord. Vad han förstått hade banken under mellantiden, d 1 april, beslutat sig för att få honom försatt i konkurs. Det hann inte bli något avtal med Meridien eftersom banken tog andra initiativ. Ännu d 3 maj 1993 var Meridien intresserade av att driva hotellrörelse i fastigheten. På mötet d 2 april diskuterades ett ackordsförslag. S.B. tog upp frågan på hans initiativ. Det beslöts att han själv skulle göra konkursansökan för att minska publiciteten. Först d 6 april, dvs en vecka efter betalningsanmaningen, var han på obestånd. Hans mål med förhandlingarna med banken hade varit att hitta en avveckling och bli skuldfri. BSS var hans huvudbank, varför det inte var något märkvärdigt med att han dirigerade hyresbetalningarna som förföll på hösten 1992 och mars 1993 till sina konton i den banken. Inte heller var det naturligt att hösten 1992 använda hyresbeloppet till kostnader i Sverige eftersom han ju anhöll att få behålla halva den förfallna räntan för att beloppet behövdes bättre någon annanstans. Skälet till överföringen av marshyran var detsamma. Meningen var att samla likvida medel till de obetalda förfallna räntorna. Banken fick fullständig information om hans ställning.

TR:ns bedömning.

Av J.P:s egna uppgifter, vilka stöds av övrig utredning, framgår till en början följande: J.P. hade från d 10 dec 1992 förfallna ränteskulder till S-E-Banken i storleksordningen 10 mkr. Den 16 mars 1993 anmodade J.P. AB Strand Hotel att betala det hyresbelopp som förföll till betalning d 31 mars 1993 till hans konto hos BSS. Han delgavs d 30 mars en betalningsanmaning enligt 2 kap 9 § KL. Betalningen av hyresbeloppet verkställdes d 31 mars 1993, då S-E-Banken i Stockholm överförde beloppet från AB Strand Hotel till J.P:s konto i Schweiz. J.P. försattes i konkurs av Mora TR efter egen ansökan d 23 april 1993. Det står vidare klart att hyresbeloppet 8,7 mkr, främst i absolut mening men också mot bakgrund av boets ekonomiska ställning, utgör ett betydande värde i den mening som avses i straffbestämmelsen i 11 kap 1 § BrB om oredlighet mot borgenärer.

Vad TR:n härefter har att pröva är huruvida J.P., enligt vad som förutsätts för ansvar för oredlighet mot borgenärer, har bortfört någon tillgång då konkurs var förestående samt om han i så fall haft uppsåt att hålla tillgången utanför konkursen. Att hyresfordringen utgjorde en tillgång redan d 16 mars, när anmodandet skedde, är därvid helt uppenbart.

När det gäller frågan om J.P. bortfört någon tillgång bör viss ledning för tolkningen av "bortföra" kunna hämtas genom en jämförelse med innebörden av uttrycket "avhända", som utgör ett rekvisit för oredlighet mot borgenärer i 11 kap 1 § 1 st BrB. Verbet avhända innefattar ett krav på att gäldenärens förmögenhetsläge skall försämras genom att han eller hon företar en åtgärd. Det väsentliga för bedömningen av om en åtgärd kan medföra straffansvar är alltså om den medför en förmögenhetsförsämring. Avgörande för bedömningen av om J.P. kan anses ha bortfört tillgången är därför enligt TR:n huruvida han själv företagit någon åtgärd med avseende på tillgången och vilken inverkan åtgärden haft på den försämring av hans förmögenhet i Sverige som blev följden av att hyresbeloppet sattes in på hans konto i Schweiz.

J.P. har, enligt vad han själv vitsordat, anmodat AB Strand Hotel att betala hyran till sitt konto i Schweiz. TR:n finner att denna åtgärd på ett helt avgörande sätt påverkat det händelseförlopp som lett till att tillgången bortförts ur riket. Det intrycket förstärks av att endast han själv har kunnat hindra att medlen fördes ur landet, sedan han gjort sin anmodan. För gemene kvinna och man framstår det som helt klart att J.P:s åtgärd medfört att tillgången bortförts ur landet. Också för J.P. måste denna innebörd och följd av hans handlande ha framstått som helt klar. Hans åtgärd och det av honom avsedda resultatet - insättning på ett bankkonto i ett annat land - måste enligt TR:ns mening mot den angivna bakgrunden jämställas med att han själv bortfört tillgången. Bortförandet inleddes därvid d 16 mars och fullbordades d 31 mars.

TR:n går härefter över till att bedöma om konkurs har varit förestående när tillgången bortfördes, som åklagaren påstått. För en sådan bedömning har det viss betydelse huruvida obestånd då förelåg men särskilt att konkurs faktiskt inträffar kort tid därefter.

Bedömningen av om och när J.P. var på obestånd skall ske med utgångspunkt i hans tillgångar och skulder i Sverige, eftersom J.P. vid den konkurs som inträffade här d 23 april 1993 inte ställde något av sin utländska egendom till förfogande. Härvid framgår av bokslutet för Måns Bock för år 1991 att den enda inkomstkällan här inte gav tillräcklig avkastning för att betala räntorna på de i målet aktuella lånen i S-E- Banken. Likaså framgår av detta att tillgångarna inte heller täckte hela lånebeloppen. Enligt 1992 års taxering hade J.P. vidare kvarskatt på drygt 3 mkr, för vilken J.P. var restförd i slutet av 1993. J.P. har härutöver själv uppgett att han fått likviditetsproblem under 1992. Av vad han berättat framgår dessutom att han hösten 1992 begärde anstånd med att betala förfallna räntor på 10 mkr. Han var vidare ovillig att betala med utländska tillgångar.

Av vad som kommit fram genom vittnesförhören framgår att J.P:s ekonomiska situation uppmärksammades särskilt av banken, i och med att han med början i oktober 1992 begärde anstånd med betalning av hälften av förfallna räntor. A.C. har berättat att han då började en utredning av om banken hade ett obeståndsengagemang, att man såg att säkerheterna var lägre än krediterna och att man inom banken under vintern 1993 kom fram till att det inte fanns något alternativ till konkurs. J.N. har talat om att krediterna blev nödlidande i och med att räntor inte betalades och att krediterna fördes över till den organisation i banken som byggts upp kring dåliga krediter. Formellt hade det varit möjligt för banken att i december säga upp lånen när de förfallna räntorna inte betalades. Enligt I.B. fattades det tillgångar för att banken skulle kunna få betalt för skulderna. Det fanns oro för fastighetsvärdena och ett avsevärt hål i engagemanget, liksom tveksamhet kring möjligheterna att realisera säkerheterna. Av vad J.P. själv uppgett hade försäljningsansträngningarna beträffande Måns Bock pågått sedan våren 1992. Av I.B:s vittnesmål framgår att även optimistiska kalkyler om försäljningspris gav vid handen att det inte skulle gå att få täckning för lånen.

De förhållanden som angetts nu leder TR:n till slutsatsen att J.P. var på obestånd hösten 1992, såvida han inte fått anstånd med betalning av de förfallna räntorna till d 31 mars 1993, såsom han påstått, i vilket fall obeståndet kan anses ha inträffat först efter det J.P. vidtog sin åtgärd d 16 mars 1993.

I denna del föreligger till en början J.P:s uppgift att han inför räntebetalningen på 215-mkr-lånet d 26 okt 1992 vid samtal med en person hos långivaren vid namn S.D. begärde och fick anstånd med betalningen av ungefär halva räntan. Något som direkt motsäger uppgiften har inte kommit fram i målet och den kan därför inte lämnas helt utan avseende. Emellertid har J.P. inte nämnt något om hur långt anstånd han ansett sig ha fått. Att han i sitt brev d 4 dec 1992 på nytt begärde anstånd talar därför mot att det vid sistnämnda tidpunkt förelåg något anstånd med betalning av räntor på lånen i Sverige. Av B.W:s utsaga framgår vidare att hon och J.P. hade diskuterat frågan om anstånd med räntebetalningar eller ränterullning under hennes besök i England i början av november 1992, att diskussionen inte ledde till något anstånd eller någon rullning samt att hon för sin del har svårt att se att J.P. skulle se resultatet av diskussionen som ett beslut om anstånd. Hon har vidare uppgett att diskussionen rörde de engelska krediterna och avsåg en ränterullning snarare än anstånd. Samma bild av att något anstånd inte getts har förmedlats av J.N., som dock inte själv var med på mötet i England. Enligt J.N. avsåg J.P:s begäran anstånd över 1993, varvid en del av räntan skulle betalas d 30 juni 1993.

Av utredningen framgår vidare att d 31 mars 1993 var den tidpunkt till vilken J.P. begärde anstånd med räntebetalningarna i sitt brev till A.C. d 4 dec 1992. Brevet togs emot av vittnet B.W., som vidarebefordrade det till A.C. Av J.P:s egna uppgifter framgår att han inte fick något svar på brevet. Härtill kommer att B.W. under vittnesförhöret sagt att anstånd ges skriftligen och utformas formellt, inte genom muntliga avtal. Av både J.N:s och S.B:s vittnesmål framgår också att J.P. på sammanträdet d 11 mars 1993 framhållit att han hade anstånd med räntan. B.W. svarade då att banken inte hade bekräftat något anstånd och att något formellt besked inte lämnats. S.B. har tillagt att B.W. enligt hans anteckningar från mötet sade att de skulle titta på möjligheterna, och att han tolkade att "det gavs en underton att man var positiv", men också S.B. uppfattade att banken juridiskt sett inte bundit sig för anstånd. Av J.N:s anteckningar från mötet, för vilka denne redogjort under vittnesförhöret, framgår att J.P. sade att han hade en ränteöverenskommelse med banken att räntorna i England och även Sverige skulle rulla även 1993, så att en del betalades i mitten av 1993 och resten i slutet av året. Enligt J.N. svarade B.W. då att någon formell överenskommelse inte fanns och att de däremot diskuterat möjligheterna att låta räntan rulla. TR:n anmärker här att J.P. i målet inte påstått att han hade fått så långt anstånd som han enligt J.N. gav uttryck för. A.C. har, när han hörts som vittne, sagt sig inte ha någon minnesbild av att räntan diskuterades d 11 mars varvid han samtidigt förklarat att han tyckte att de redan hade klarat av frågan vid det första sammanträdet med J.P., när J.P. framhållit att han hade anstånd, varvid B.W. svarat J.P. att det inte fanns några löften om anstånd. TR:n finner sammanfattningsvis av utredningen framgå att något anstånd beträffande räntorna som förfallit i oktober och december 1992 i vart fall inte förelåg från slutet av 1992. Det betyder att J.P. var på obestånd från sistnämnda tidpunkt.

Den närmare innebörden av uttrycket "konkurs är förestående" har inte diskuterats i rättspraxis och belyses knapphändigt i förarbeten och doktrin. Samma uttryck användes tidigare även i straffbudet om mannamån mot borgenärer. Av förarbetena (SOU 1940:20 s 223 och 228) framgår att en förutsättning för att rekvisitet var uppfyllt i regel var att konkurs verkligen inträdde "inom kort efter gärningen". Om så inte var fallet kunde ansvar endast följa om konkursen avvärjts genom en helt oväntad händelse, t ex ett opåräknat arv.

J.P. var enligt vad TR:n tidigare funnit på obestånd sedan slutet av 1992. Ett eventuellt brott är, som TR:n tidigare angett, fullbordat d 31 mars, när medlen finns på J.P:s konto i Schweiz. Redan tiden mellan d 16 mars, då J.P. anmodade AB Strand Hotel att betala hyresbeloppet på sätt han gjorde, och konkursutbrottet d 23 april 1993 är emellertid tillräckligt kort för att TR:n skall anse att konkurs var förestående när J.P. vidtog sin åtgärd. TR:n beaktar då även att J.P. var på obestånd, att frågan om utvidgning av säkerheterna diskuterats under en längre tid utan att komma närmare någon lösning samt att J.P. på nytt tagit upp frågan om ränteanstånd d 11 mars. Konkurs har alltså varit förestående såväl d 16 som d 31 mars.

När det härefter först gäller om J.P. förstått att han var på obestånd, när han anmodade AB Strand Hotel att göra överföringen till kontot i Schweiz, framgår av hans egen berättelse att han varit insatt i sin ekonomiska situation både i Sverige, bl a såsom den redovisats i bokslutet per d 31 dec 1991 för Måns Bock, och utomlands. Han var klar över att fastighetsvärdena hade sjunkit avsevärt. Vidare framgår att han begärde anstånd med ränteinbetalningarna för att han inte hade tillräckligt med likvida medel till både dessa och andra engagemang. Han har personligen deltagit i de resultatlösa förhandlingarna om en försäljning av fastigheten Måns Bock eller ett nytt hyresavtal. Han har lång erfarenhet av finansverksamhet. Även om J.P., som S.B. uttryckt saken, inte inför sig själv velat erkänna hur läget var, kan han inte ha undgått att märka att den ekonomiska situationen efter hand blev sämre snarare än bättre.

När det sedan gäller om J.P. förstått att något anstånd inte förelåg har visserligen S.B. sagt att han uppfattade att J.P. uppfattade att han hade anstånd. Av vittnesmålen framgår dock att B.W. vid minst ett tillfälle - d 11 mars och kanske även någon dryg månad tidigare - gjort klart att något anstånd inte förelåg, när J.P. framhållit att han hade anstånd. Detta har både S.B., J.N. och A.C. uppfattat. A.C. har därvid för sin del förlagt B.W:s uttalande till det första mötet mellan J.P. och bankens företrädare. Det är därför högst osannolikt att inte även J.P. uppfattat vad B.W. sade. De räntor som diskuterades d 11 mars kan visserligen möjligen ha avsett räntor enbart på lånen i England, eftersom J.P. då talade om anstånd till d 30 juni 1993. I fråga om räntorna på lånen i Sverige har han, som TR:n tidigare anmärkt, nämligen själv inte gjort gällande annat än att hans begäran om anstånd avsåg tiden fram till d 31 mars 1993. TR:n tar därför inte ställning till om diskussionen endast rörde räntorna på lånen i England eller avsåg alla räntor, utan nöjer sig därför med att konstatera att J.P. själv uppgett att han aldrig fick något svar på brevet av d 4 dec 1992. Härtill kommer att inte heller har de reaktioner han fått på sina övriga propåer och påståenden om anstånd med betalning av förfallna räntor från början av november 1992, såvitt utredningen visar, varit sådana att han av dessa med fog kunnat dra slutsatsen att han verkligen fått anstånd.

TR:n finner vid en samlad bedömning av vad som förekommit i målet att det måste hållas för visst att J.P. i vart fall efter d 11 mars förstått att något anstånd inte förelåg och att han därmed var på obestånd. Det måste därför vidare hållas för visst att J.P. förstod att konkurs var förestående, när han d 16 mars anmodade AB Strand Hotel att ombesörja överföringen av hyresbetalningen till utlandet.

TR:n har slutligen att pröva huruvida J.P. haft uppsåt att hålla tillgången undan konkursen. J.P:s insikt om obeståndet och att konkurs var förestående talar i viss mån för att J.P. haft sådant uppsåt.

Mot att J.P. haft sådant uppsåt talar i förstone att J.P. inte bara i samband med hyresbetalningarna hösten 1992 och i mars 1993 utan även tidigare vid ett flertal tillfällen anvisat AB Strand Hotel att betala hyran genom överföringar till konton utomlands. De tidigare överföringarna har dock avsett betalning av förfallen skuld medan de två sista utlandsbetalningarna före konkursen däremot gått till hans eget konto och därtill under förhållanden då J.P., enligt vad TR:n funnit, måste ha insett att han var på obestånd. Den första av dessa två överföringar till utlandet sker vidare kort tid innan han finner skäl att begära anstånd med en del av en i Sverige förfallen ränta. De två sista utlandsöverföringarna av hyresbetalningar kan därför inte anses som normala och talar ytterligare för att J.P. haft uppsåt att hålla tillgången undan konkursen. Att hyresbeloppet vid ett tidigare tillfälle satts in på hans konto i S-E-Banken innan det därefter överfördes till hans konto i Schweiz medför ingen annan bedömning.

Slutligen fäster TR:n även avseende vid att J.P. själv uppgett att han oavsett hyresinbetalningen hade pengar att betala räntorna med. Oavsett om han kunnat stoppa hyresinbetalningen innan den verkställdes är det mot den bakgrunden oförståeligt att han inte ens angett något skäl varför han inte ställde någon del av sina utländska tillgångar till S-E- Bankens förfogande för att undvika konkursen. För detta har han efter betalningsanmaningen d 30 mars 1993 haft tid på sig fram till konkursansökningen d 23 april. Av vittnesutsagorna, bl a A.C:s, I.B:s och S.B:s, framgår även att frågan om S-E-Banken kunde få disponera hyresbeloppet vid flera tillfällen, bl a d 11 mars och d 30 mars, förts på tal av bankens företrädare. Enligt I.B. hade J.P. någon gång före konkursen utfäst att hyresbeloppet skulle komma till banken. J.P. ställde dock vid mötet d 2 april villkoret att S-E-Banken skulle "släppa" fritidsfastigheten Trångholmen, något som banken inte kunde acceptera. J.P. överlät därefter Trångholmen till sin sambo. J.P:s ovilja att medverka till att tillgångar motsvarande hyresbeloppet fördes tillbaka till Sverige kan inte tolkas som annat än betalningsovilja, något som han för övrigt själv uppgett och ytterligare tyder på uppsåt att hålla tillgången undan konkursen. De angivna omständigheterna är enligt TR:ns mening sammantagna tillräckliga för att finna att J.P. haft sådant uppsåt. Vad som i övrigt framkommit i målet talar inte heller mot en sådan slutsats.

Sammanfattningsvis finner TR:n åtalet styrkt. Gärningen är rätt rubricerad och brottet skall på av åklagaren angivna skäl bedömas som grovt.

J.P. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet. I andra hand yrkade han en icke frihetsberövande påföljd och i vart fall ett avsevärt kortare fängelsestraff.

Åklagaren bestred ändring.

I HovR:n hördes J.P. på nytt. Nya förhör hölls med S.B., B.W., J.N., A.C. och I.B.. Som nytt vittne hördes S.D..

HovR:n (hovrättslagmannen Eklycke, hovrättsrådet Röst Andreasson, tf hovrättsassessorn Sperling, referent, samt nämndemännen Schneider och Pettersson) anförde i dom d 21 febr 1997: Domskäl. När har konkurs varit förestående?

Inledning. En första fråga att ta ställning till är om åklagaren har visat att J.P. vid tidpunkten för det som läggs honom till last har varit i en sådan ekonomisk situation att konkurs kan sägas ha varit förestående.

En förutsättning för att en gäldenär skall försättas i konkurs är att han är på obestånd. Med detta avses enligt 1 kap 2 § KL att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig. Vid tillämpningen av 11 kap 1 § BrB skall enligt uttalanden i förarbeten och praxis begreppet obestånd i princip ha samma innebörd som konkurslagens obeståndsgrupp.

Mot bakgrund av vad som sägs i förarbeten och litteratur samt med hänsyn till bestämmelsens ordalydelse bör enligt HovR:ns mening begreppet "förestående konkurs" tolkas så att denna förutsättning är för handen när gäldenärens ekonomiska situation är så dålig att en konkurs framstår som praktiskt taget oundviklig. Saken kan också uttryckas så att en obeståndssituation - i den mån den inte redan inträffat - skall framstå som överhängande. Gäldenären skall dessutom sakna praktisk möjlighet att avvärja en konkurs. Bedömningen måste utgå från förhållandena vid tidpunkten för det handlande som åklagaren lägger den tilltalade till last. Vidare förutsättes att konkurs rent faktiskt inträffat kort tid efter det att handlandet vidtagits.

Åklagaren har gjort gällande att J.P. genom att d 16 mars 1993 anmoda AB Strand Hotel att erlägga hyresbelopp som förföll till betalning d 31 mars 1993 till J.P:s konto hos Banque Scandinave en Suisse påbörjat ett bortförande av tillgång ur riket som var straffbart, eftersom konkurs vid denna tidpunkt var förestående. Åklagaren har vidare gjort gällande att det straffbara bortförandet fullbordats genom att betalningen verkställdes d 31 mars 1993 då S-E-Banken i Stockholm överförde beloppet från AB Strand Hotel till J.P:s konto i Schweiz.

En fråga som är av avgörande betydelse för vid vilken tidpunkt J.P. kan anses ha varit på obestånd är vilka räntor som varit förfallna till betalning och vilken förmåga J.P. hade att betala dessa.

Åklagaren har gjort gällande att J.P. vid den tidpunkt som åtalet avser, dvs 16-31 mars 1993, hade betydande ränteskulder som var förfallna till betalning redan i oktober och december 1992, att han inte hade erhållit anstånd med betalningen av dessa och att han var på obestånd. J.P. har mot detta invänt att han erhållit anstånd med betalning av de förfallna räntorna.

Enligt konkursförvaltarens och revisorernas bedömning kom J.P. på obestånd under andra halvåret 1992 och senast i oktober 1992. Vid denna bedömning har endast tillgångar och skulder i Sverige beaktats, eftersom konkursen har handlagts som en s k särkonkurs. Bedömningen har vidare gjorts under förutsättning att banken under den aktuella tiden inte beviljat J.P. något anstånd med betalningen av förfallna räntor.

Bankens hantering av J.P:s krediter under hösten 1992.

A.C. har i HovR:n lämnat en närmare beskrivning av hanteringen inom SE- Banken (banken) av dess krediter under hösten 1992 och våren 1993. Han var ansvarig för bankens krediter från och med hösten 1992. Bankens styrelse beslutade i augusti 1992 om övertagande av krediter som lämnats av Svensk Fastighetskredit (SFK). I och med beslutet övergick allt ansvar för och handläggning av dessa krediter på banken. Med övertagandet följde också viss personal från SFK in i bankens organisation. S.D. var den som hade haft ansvaret i SFK för J.P:s krediter och som efter övertagandet fanns i bankens regi som ansvarig och sakkunnig angående dessa krediter.

S.D. har bekräftat de uppgifter som A.C. lämnat om bankens övertagande av SFK:s krediter och att han hade kundansvaret i banken för de krediter som tidigare funnits hos SFK.

B.W. har i HovR:n uppgett att hon sedan 1983 arbetade med företagskrediter och var kundansvarig för J.P:s krediter; det var meningen att hon skulle ha ett globalt kundansvar för att få kontroll av J.P:s totala kreditengagemang för att bevaka att frågor om krediterna föredrogs i direktionsstyrelsen. B.W. har uppgett att de personer som tidigare arbetat med J.P:s krediter på SFK fortsatte att arbeta i bankens organisation med dessa krediter. Enligt hennes uppfattning var det personal från SFK som inom ramen för bankens organisation hanterade besluten om de nu aktuella krediterna. B.W. har vidare uppgett att hon "ärvde" de i målet aktuella krediterna när S.D. lämnade banken i december 1992.

B.W. har vidare beskrivit hur kreditgivningen i banken gick till. Hon har enligt egen utsago inte haft någon behörighet att vare sig bevilja kredit eller att medge formellt anstånd. Kreditansökningar och formella anstånd hanterades av en särskild delegation med beslutanderätt i sådana frågor. Hon har visserligen den uppfattningen att någon med högre befattning eventuellt skulle kunna ge en kund anstånd.

Av de uppgifter som A.C., S.D. och B.W. har lämnat framgår att flera personer i banken samtidigt har haft ansvaret för kontakterna med J.P. och bevakningen av dennes krediter. Det framgår vidare att åtminstone S.D. alltjämt hade kundansvaret för de i målet omdiskuterade krediterna fram till dess att han lämnade banken i december 1992. Det förefaller som om B.W. därefter, i vart fall i egenskap av mer generellt kundansvarig för J.P:s engagemang, var den som övertog ansvaret för bevakningen av dessa krediter.

Mot denna bakgrund framstår det som rimligt att J.P. i oktober 1992 vände sig till S.D. för att få anstånd med betalningen av förfallna räntor. Enligt S.D. erhöll J.P. anstånd genom muntlig överenskommelse vid telefonsamtal i början av oktober 1992. S.D. har vidare uppgett att avsikten var att halva räntan skulle betalas och att den ränta som J.P. erhöll anstånd med så småningom skulle kapitaliseras. B.W:s uppfattning om att personal från SFK hade egen beslutanderätt på bankens vägnar bekräftas av S.D. uppgifter om att han anmälde J.P:s begäran om anstånd till "VD:n" som gav honom tillstånd att meddela begärt anstånd. Han har uppgett att han inte hade någon egen beslutanderätt i frågan - men att en prövning av saken har skett genom att han fick ett besked från sin VD. S.D. har uppgett att han underrättade J.P. om att han erhållit begärt anstånd med betalning av de i oktober förfallna räntorna. A.C. har bekräftat att S.D. förde diskussioner om anstånd med J.P.. Han har vidare i sammanhanget uppgett att banken har som rutin att ge 30 dagars respit sedan ränta har förfallit till betalning innan krediten förklaras som nödlidande och att man i J.P:s fall försökte hitta olika lösningar.

Vad gäller de räntor som förföll till betalning i december 1992 har A.C. uppgett att han har ett minne av att han från B.W. mottog ett brev från J.P. med begäran om anstånd med betalning av förfallna räntor i slutet av december 1992. Han har vidare uppgett att han emellertid inte vidtog någon åtgärd, eftersom B.W. uppgav att hon redan klarat av saken. B.W. har för sin del berättat att hon känner till att J.P. i brev till A.C. begärt anstånd med betalningen av förfallna räntor och att hon tror att brevet var den utlösande faktorn till beslutet om att se över hela "paketet". Hon har vidare uppgett att banken skulle göra en helhetsbedömning av räntebetalning och säkerhetsmassa innan J.P. fick besked i frågan. Enligt hennes uppfattning var visserligen något formellt ränteanstånd inte medgivet, men bankens agerande innebar i praktiken en senareläggning av tidpunkten för betalning av förfallna räntor. Hon har vidare uppgett att avsikten var att J.P. under 1993 skulle betala hela den förfallna ränteskulden och att frågan bara var när.

Genom vad som sålunda framkommit kan den slutsatsen dras att det för meddelande av formellt anstånd eller beviljande av kredit i banken visserligen var erforderligt att ärendet föredrogs inför en särskild sammansättning med beslutanderätt i sådana frågor. Det framgår emellertid av S.D., B.W:s och A.C:s uppgifter att ett informellt anstånd i praktiken gavs genom att banken inte vidtog några särskilda åtgärder för att driva in de förfallna räntorna. S.D. har i HovR:n givit uttryck för att det anstånd som J.P. beviljats av honom var ett formellt riktigt anstånd. Oavsett hur det förhöll sig med den saken finner HovR:n - främst med beaktande av den bekräftelse om anstånd som lämnats av S.D. och med hänsyn till bankens agerande i övrigt - att J.P. får anses ha erhållit anstånd tills vidare med betalningen av räntor förfallna i oktober 1992. Enligt HovR:ns bedömning måste mot bakgrunden av vad som framkommit i målet samma synsätt gälla beträffande de räntor som förföll till betalning d 10 dec 1992; vid denna bedömning beaktas särskilt vad B.W. uppgett om att banken medvetet avvaktade med besked i frågan och att detta enligt hennes uppfattning i praktiken kom att innebära en senareläggning av tidpunkten för betalning av räntorna.

Frågan om anstånd under tiden d 1 jan till och med d 16 mars 1993.

Både B.W. och J.N. har i HovR:n uppgett att det på grund av fastighetskrisen under hösten 1992 och våren 1993 rådde stor osäkerhet om värdet på fastigheten Måns Bock som utgjorde säkerhet för J.P:s krediter i banken. J.N. har vidare upplyst att värdet på fastigheten - enligt bankens bedömning - under hösten 1992 och våren 1993 sjunkit så att säkerheten understeg värdet av bankens fordringar. B.W. har uppgett att hon av den anledningen föredrog J.P:s ärende i direktionen i månadsskiftet december 1992/januari 1993 och att hon kallade till ett möte i slutet av januari 1993 för att banken skulle få en helhetsbild av hur det stod till. Dessa uppgifter har bekräftats av A.C. och J.N.. Det får anses utrett att mötet i själva verket kom att äga rum i början av februari 1993.

B.W., J.N. och A.C. som var närvarande vid sammanträdet har uppgett att detta bl a hölls för att J.P. skulle lämna ytterligare säkerheter och att banken skulle få en helhetsbild av J.P:s ekonomiska läge. De har vidare upplyst om att det vid mötet beslöts bl a att oberoende konsulter skulle undersöka värdet av J.P:s hotellrörelser i England. Varken B.W. eller A.C. har uppgett sig ha något minne av att de aktuella räntorna varit uppe till diskussion vid detta möte. J.N. har uttryckligen sagt att någon sådan diskussion inte fördes vid mötet utan att det helt centrala varit att försöka få en utgångspunkt för en helhetslösning.

Genom utredningen har således inte framkommit att banken vid mötet i februari 1993 framställt något krav om att räntorna skulle betalas eller att det över huvud taget förts någon diskussion om räntorna.

När det sedan gäller det möte som ägde rum d 11 mars 1993 har B.W. och J.N. klart uttryckt att räntefrågan varit uppe till diskussion. B.W. har berättat att de gick igenom de aktuella räntorna och att man från bankens sida diskuterade med J.P. om hur räntorna skulle kunna betalas. Det gjordes emellertid inte upp någon tidsplan för betalningen. Den huvudsakliga diskussionen var även vid detta möte emellertid enligt J.N. och B.W. inriktad på att hitta en helhetslösning och avvakta de förhandlingar om försäljning av Måns Bock som J.P. förde med franska Meridien. Både A.C. och J.N. har uppgett att banken också hade för avsikt försöka reda ut vilka tillgångar som J.P. hade i Banque Scandinave en Suisse; bankens målsättning var att försöka undvika tvångsåtgärder.

Enligt HovR:ns bedömning hade banken således samma inställning angående anstånd med betalning av räntor vid mötet d 11 mars 1993 som tidigare. HovR:n finner mot denna bakgrund inte annat utrett än att banken även vid mötet d 11 mars 1993 gav J.P. möjlighet att avvakta med betalningen. Räntorna kan därför inte i sig anses utgöra en tillräcklig omständighet för att anta att J.P. var på obestånd före sammanträdet d 30 mars 1993.

Andra tecken på obestånd fr o m hösten 1992.

J.P. har vidgått att han fick likviditetsproblem under hösten 1992. De obetalda räntorna utgör i sig en indikation på betalningssvårigheter och att det åtminstone förelåg fara för obestånd. J.P:s förklaring om att han inte betalade räntorna i avvaktan på en helhetsuppgörelse vinner visst stöd av övrig utredning i målet. Både B.W. och J.N. har uppgett att det åtminstone fram till och med mötet d 11 mars 1993 även var bankens förhoppning och avsikt att i första hand försöka träffa en helhetsuppgörelse. Enligt HovR:ns mening går det därför inte vid obeståndsbedömningen att bortse från denna förklaring till att J.P. inte erlagt betalning av räntorna.

Av konkursbouppteckningen framgår att vid konkursansökningsdagen d 23 april 1993 bristen i boet var ca 273 miljoner kr. Fastigheten Måns Bock togs upp till ett värde av 160 miljoner kr. Både B.W. och J.N. har uttryckt att det förelåg stor osäkerhet om vilket värde fastigheten Måns Bock hade under hösten 1992 och våren 1993 och att det var osäkert om det överhuvudtaget fanns någon marknad för försäljning. Samtidigt har J.P. i HovR:n hävdat att det så sent som i mars 1993 fanns en värdering av Måns Bock som innebar att fastigheten skulle kunna säljas för ca 280 miljoner kr. Genom utredningen i målet har också framkommit att J.P. så sent som fram till slutet av mars 1993 fört diskussioner med franska Meridien om försäljning av Måns Bock och att banken avvaktade resultatet av dessa förhandlingar i hopp om en helhetslösning. Även om det finns omständigheter som talar för att J.P:s tillgångar understeg skulderna redan före d 30 mars 1993 kan det inte med säkerhet konstateras hur förmögenhetsställningen såg ut. J.P:s ekonomiska förhållanden utgjorde emellertid med hänsyn till den osäkerhet som fanns om värdet på Måns Bock och fästighetskrisens utveckling under alla förhållanden en indikation på att fara för obestånd förelåg redan under hösten 1992.

En ytterligare omständighet som indikerar fara för att obestånd förelåg redan under hösten 1992 är att bokslutet för Måns Bock för år 1991 visade att fastigheten inte gav tillräcklig avkastning för att betala räntorna på de två reverslån om 280 miljoner som målet rör. Den kvarskatt om 3 miljoner kr som J.P. var restförd för i slutet av 1993 talar också i denna riktning.

Även om ovan nämnda omständigheter sammantaget talar för att det förelåg fara för obestånd för J.P:s del redan före d 16 mars 1993 har de inte tillräcklig styrka för en säker slutsats att - som åklagaren påstått - obestånd verkligen förelåg vid denna tidpunkt. Det sagda gäller oavsett om hänsyn tas endast till J.P:s tillgångar i Sverige eller inte. Sammanträdet d 30 mars 1993.

Det är i målet ostridigt att J.P:s krediter sades upp till betalning vid mötet d 30 mars 1993. Det är vidare utrett att J.P. vid 17.40-tiden samma dag tog emot och undertecknade en betalningsanmaning enligt 2 kap 9 § KL. Det framstår som helt klart med utgångspunkt från vad A.C. och andra företrädare har berättat om mötet d 30 mars 1993 att banken tänkte fullfölja betalningsanmaningen med en konkursansökan, om inte något alldeles oväntat skulle inträffa eller J.P. skulle ställa sina utländska tillgångar till förfogande. Enligt samstämmiga uppgifter från bankens representanter vid mötet hade J.P. inget nytt att komma med i denna situation; försöken att sälja Måns Bock hade inte gett resultat och banken hade inte fått något besked från J.P. om vilka utländska tillgångar han hade. Han har i HovR:n lämnat besked om att han vid denna tidpunkt saknade tillgångar för att betala ett belopp överstigande 300 miljoner kr. Mot denna bakgrund får det anses utrett att J.P. vid denna tidpunkt var på obestånd och att det inte heller fanns någon möjlighet för honom att avvärja konkursen - den var ett oundvikligt faktum.

Enligt HovR:ns bedömning kan den tidpunkt då J.P:s konkurs kan sägas ha blivit förestående i den mening som avses i 11 kap 1 § 3 st BrB bestämmas till d 30 mars 1993 omkring klockan 17.40. Det innebär att bortförande av egendom ur landet efter denna tidpunkt var straffbart. Har straffbar handling eller underlåtenhet skett?

Det hittills sagda innebär att åtgärder som J.P. kan ha vidtagit d 16 mars 1993 i enlighet med åtalet inte är straffbara. Frågan är då om J.P:s underlåtenhet att avbryta bankens utbetalning av hyresbeloppet till hans konto i Schweiz, vilket åklagaren måste anses ha gjort gällande, är straffbar. Den händelse som ligger till grund får åklagarens påstående i denna del är att banken d 31 mars 1993 fullgjorde AB Strand Hotels betalningsuppdrag genom att föra över de inbetalda pengarna till J.P:s konto i Schweiz.

För att en underlåtenhet skall vara straffbar krävs enligt allmänna straffrättsliga principer att det har förelegat en särskild skyldighet att vara aktivt verksam. Konkurslagen föreskriver ingen skyldighet för en gäldenär att vid förestående konkurs stoppa utbetalningar till utlandet. Det är oklart om en sådan underlåtenhet ändå avsetts vara straffbar enligt 11 kap 1 § 3 st BrB.

I rättsfallet NJA 1991 s 491 uppkom frågan om en konkursgäldenär kunde fällas till ansvar enligt 11 kap 1 § 3 st BrB för att ha underlåtit att medverka till att tillgångar i utlandet ställdes till konkursförvaltningens förfogande. HD uttalade i detta sammanhang att som huvudregel kan i brist på uttryckligt lagstöd en sådan skyldighet inte intolkas i bestämmelsen. Enligt HD kan det visserligen i ett mycket speciellt fall tänkas att konkursgäldenären, då han själv har bidragit till den uppkomna situationen, måste anses skyldig att vid straffansvar se till att tillgångar i utlandet förs över till Sverige.

Enligt HovR:ns mening bör samma synsätt som i rättsfallet ovan gälla i den nu förevarande situationen. En skyldighet att stoppa en utbetalning av medel till utlandet kan inte, i brist på uttryckligt lagstöd härom, intolkas i straffbestämmelsen i 11 kap 1 § 3 st BrB om det inte föreligger en mycket speciell situation.

J.P. har genom att d 16 mars 1993 anmoda AB Strand Hotel att betala hyran till hans konto i Schweiz orsakat att pengarna d 31 mars 1993 kom att föras ut ur landet. Det har emellertid genom utredningen i HovR:n framkommit att betalningen av hyror flera gånger tidigare ägt rum på samma sätt. Enligt HovR:n förefaller det rimligt, vilket även företrädare för banken har givit uttryck för, att J.P. i en normal situation förde sina intäkter till sin huvudbank i Schweiz. Härtill kommer att vid bedömningen i den nu specifika situationen måste vägas in att J.P:s möjlighet att omdirigera den aktuella betalningen var begränsad till ett par timmar d 31 mars 1993 innan S-E-Banken fullgjorde sitt uppdrag. Åklagaren har inte heller angett på vilket sätt J.P. skulle ha handlat i den uppkomna situationen. Vid bedömningen måste också hänsyn tas till att J.P. inte av banken anmodades att omdirigera hyresinbetalningen, trots att banken enligt J.N:s och I.B:s uppgifter åtminstone d 29 mars 1993 känt till att pengarna skulle föras till J.P:s konto i Schweiz. Banken hade visserligen vid mötena både d 11 mars 1993 och d 30 mars 1993 begärt att få hyresbetalningen som dellikvid för den förfallna ränteskulden. Det har emellertid inte vid dessa möten diskuterats hur hyresbetalningen skulle erläggas.

De nämnda omständigheterna sammantagna medför enligt HovR:ns mening att det inte kan anses föreligga en sådan undantagssituation att straffansvar för underlåtenhet att stoppa utbetalningen skall inträda.

Sammanfattande slutsatser

HovR:n har sålunda kommit fram till att J.P:s konkurs inte visats ha varit förestående förrän i samband med mötet på banken d 30 mars 1993 och att åtgärder för bortförande av egendom ur landet således inte är straffbara enligt det av åklagaren åberopade lagrummet förrän efter denna tidpunkt. Det som då återstår att pröva är om J.P. gjort sig skyldig till brott genom att d 31 mars 1993 underlåta att stoppa den tidigare beordrade utbetalningen till Schweiz. HovR:n har därvid funnit att en sådan underlåtenhet med hänsyn till omständigheterna i föreliggande fall inte är straffbar.

Det sagda innebär att åtalet mot J.P. skall ogillas.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle döma J.P. för grov oredlighet mot borgenärer till det av TR:n utmätta fängelsestraffet.

J.P. (offentlig försvarare och ombud advokaten H.S., ombud advokaten S.L.) bestred ändring.

Riksåklagaren gjorde gällande att konkurs i den mening som avses i 11 kap 1 § 3 st BrB var förestående redan när J.P. d 16 mars 1993 anmodade sin hyresgäst att betala till ett konto i utlandet. I andra hand hävdade Riksåklagaren att konkurs var förestående i vart fall när J.P. d 30 mars 1993 tog emot en betalningsanmaning enligt 2 kap 9 § KL; genom att då inte stoppa betalningen från att gå till utlandet gjorde J.P. sig skyldig till en sådan underlåtenhet som bör föranleda straffansvar enligt 11 kap 1 § 3 st BrB.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom tf byråchefen Lars Persson).

HD (JustR:n Lind, Thorsson och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. AB Strand Hotel hyrde vid den i målet aktuella tiden fastigheten Måns Bock 6 i Stockholm av J.P. I en d 16 mars 1993 daterad faktura anmodade J.P. hotellbolaget att betala hyra genom inbetalning till ett anvisat konto i en schweizisk bank. Beloppet skulle enligt fakturan vara tillgängligt på det kontot senast d 31 mars 1993. På grundval av fakturan och efter avdrag för vissa motfordringar uppdrog hotellbolaget åt S-E-Banken att utbetala drygt 8,7 mkr till det anvisade kontot. Banken verkställde överföringen så att beloppet fanns tillgängligt på J.P:s konto d 31 mars 1993. - Den 23 april 1993 försattes J.P. i konkurs på egen begäran.

Frågan i målet är om J.P. genom att anmoda hotellbolaget att betala till den schweiziska banken gjort sig skyldig till sådan oredlighet mot borgenärer som avses i 11 kap 1 § 3 st första punkten BrB.

J.P. var sedan 1984 bosatt utom riket och hade Schweiz som bas för sin ekonomiska verksamhet. Fordringen på hotellbolaget hänförde sig emellertid till en i Sverige belägenhet fastighet och har därmed uppkommit i Sverige. I och med att hotellbolaget anmodades att betala till kontot i den schweiziska banken och överföring av beloppet verkställdes har en tillgång på sätt anges i nyssnämnda lagrum bortförts ur riket. Det står klart att det varit fråga om en tillgång av betydande värde.

Fakturan har undertecknats i J.P:s namn. Det är emellertid klarlagt att den i själva verket undertecknats av J.P:s sekreterare A.N.. J.P. har i HD påstått att fakturan utformats i enlighet med generella instruktioner som han långt tidigare lämnat till sin sekreterare. Hon har därefter, enligt J.P., med stöd av en revisor och juridisk rådgivare självständigt skött hanteringen av hyresbetalningarna från hotellbolaget. J.P:s ståndpunkt är mot bakgrund härav att han inte tagit någon befattning med fakturan och dess utformning.

I målet har klarlagts att J.P. under hösten 1992 fick svårigheter med att betala förfallna räntor på lån som han hade i S-E-Banken. Detta ledde så småningom till att företrädare för banken i början av februari 1993 begärde att få ytterligare säkerheter för utestående lån, däribland pantsättning av hyresfordringarna på hotellbolaget. J.P. motsatte sig att sådan pantsättning skulle ske med hänvisning till att han förde förhandlingar med hotellbolaget rörande hyrans storlek för tiden efter det att det då gällande hyreskontraktet löpt ut. Banken avstod då från att kräva pantsättning. Av vad vittnet B.W., verksam i S-E-Banken, uppgivit framgår att hon på bankens vägnar då ställde som villkor att den hyra som förföll d 31 mars 1993 skulle ställas till bankens förfogande för betalning av förfallna räntor. På grund av vad som förekommit vid dessa överläggningar med banken måste det ha stått klart för J.P. att banken gjorde anspråk på det aktuella hyresbeloppet. Han hade därför anledning att överväga hur betalningen av hyresbeloppet skulle äga rum. Under sådana omständigheter måste det hållas för visst att A.N. utformat fakturan i enlighet med J.P:s önskemål.

Med denna bedömning uppkommer frågan om konkurs, såsom Riksåklagaren gjort gällande, kan anses ha varit förestående när fakturan tillställdes hotellbolaget.

Det angivna brottsrekvisitet har utformats med ledning av ett förslag från straffrättskommittén (SOU 1940:20). I betänkandet uttalas att förutsättningen (förestående konkurs) som regel inte kan styrkas om inte konkurs verkligen inträffar inom kort tid efter gärningen. Undantagsvis kunde emellertid förutsättningen få anses uppfylld även då gäldenären lyckats avvärja eller uppskjuta konkursen, nämligen om det var en helt oväntad händelse t ex ett opåräknat arv som befriar gäldenären ur hans trångmål (betänkandet s 223). Betydelsen av rekvisitet har inte närmare uppmärksammats inom doktrinen och vägledande rättsfall saknas (jfr dock Madeleine Löfmarck i SvJT 1981 s 85 not 10).

Av lagtexten får anses följa att situationen vid överföringen till utlandet måste vara sådan att konkurs kan väntas inom kort tid. Viss ledning för tolkningen kan hämtas i det förhållandet att samma rekvisit tidigare fanns i straffbestämmelserna i 11 kap 4 § BrB angående mannamån mot borgenärer. Där angavs då som tidsrekvisit att konkurs skulle vara "förestående" eller att gäldenären "enligt god köpmanssed uppenbarligen bort inställa sina betalningar". Det kan visserligen sägas att båda dessa brottsförutsättningar var något ovissa till sin innebörd (jfr NJA II 1976 s 345). Av det med rekvisitet förestående sidoställda rekvisitet att gäldenären enligt god köpmanssed uppenbarligen bort inställa sina betalningar synes emellertid den slutsatsen kunna dras att faran för konkurs måste vara överhängande vid den tidpunkt när gäldenären överför egendom till utlandet. Exempel på sådana drastiska situationer erbjuder rättsfallet NJA 1959 s 134 (åtalspunkten 2) samt rättsfallet NJA 1980 s 94 speciellt s 108 och 110.

Tillämpningen av straffbestämmelsen skall i det nu aktuella fallet göras mot bakgrund av att det är fråga om en s k särkonkurs, dvs konkursen omfattar inte J.P:s tillgångar utomlands. Under förarbetena till bestämmelsen torde man inte ha räknat med den särskilda typen av konkurs (jfr SOU 1940:20 s 216). Det hindrar inte att bestämmelsen enligt sin lydelse är tillämplig även vid särkonkurs, men det är i sådana fall påkallat att straffbestämmelsen tillämpas förhållandevis restriktivt.

En bedömning av om obestånd föreligger sker på grund av en prognos av ekonomisk karaktär, som förutsätter en i princip total överblick över gäldenärens ekonomiska förhållanden. Sådana överväganden får självfallet betydelse även vid prövningen av om konkurs är förestående. Men denna senare prövning förutsätter också något annat än en obeståndsbedömning, nämligen att det finns en borgenär som inom en nära framtid kommer att söka gäldenären i konkurs. Är gäldenärens ekonomiska situation verkligt prekär, torde det förhållandet i princip vara tillräckligt för att man kan utgå från att det också forns någon inom borgenärskollektivet som är beredd att ansöka om konkurs. Men finns det i undantagsfall bara en borgenär att räkna med, måste för straffansvar förutsättas att just denne borgenär överväger att ansöka om konkurs; annars kan en konkurs inte anses vara förestående.

Enligt den i konkursen upprättade förvaltarberättelsen skulle J.P. ha kommit på obestånd under andra halvåret 1992, dock senast i oktober 1992. Samma bedömning har gjorts i en i målet åberopad revisionspromemoria. Emellertid har dessa bedömningar gjorts med utgångspunkt i att hänsyn endast skall tagas till J.P:s svenska tillgångar. Både i HovR:n och i HD har J.P. gjort gällande att han disponerade betydande likvida tillgångar i Schweiz vid den aktuella tiden. I HD har han sagt att det var fråga om belopp på 60-70 mkr. Riksåklagaren har lämnat dessa uppgifter utan invändning. HD godtar därför uppgifterna.

Om man mot bakgrund härav närmare granskar vilken ekonomisk ställning J.P. hade i slutet av år 1992 och början av 1993 får beaktas följande.

Till följd av den då pågående fastighetskrisen hade J.P:s fastighet i Stockholm fallit i värde. Hotellbolaget var inte berett att förlänga hyreskontraktet på oförändrade villkor utan krävde tvärtom en mycket betydande sänkning av hyran. I oktober 1992 förföll ett räntebelopp på nära 14 mkr till betalning. Efter kontakter med kreditgivaren S-E-Banken betalade J.P. 6 mkr av beloppet. Av vittnesförhöret med S.D., då verksam vid S-E-Banken, framgår att S.D. underrättade J.P. om att återstoden av räntebeloppet skulle kapitaliseras, dvs läggas till kapitalskulden. I december 1992 förföll räntor på ytterligare drygt 4 mkr till betalning. I samband därmed begärde J.P. hos banken att han skulle få anstånd med att betala det räntebeloppet till d 31 mars 1993. Det finns ingenting i utredningen som stöder J.P:s uppgift att han har fått något formellt ränteanstånd; i vart fall har han haft att erlägga beloppet d 31 mars 1993. Härtill kommer att ytterligare räntebelopp på omkring 14 mkr förföll till betalning under april liksom även ett skattebelopp på cirka 3 mkr.

J.P. har i HD framhållit att han med ianspråktagande av sina schweiziska tillgångar lätt kunde betala förfallande räntor i vart fall under 1993. Hans ståndpunkt har varit att betalningsoförmåga uppkom först d 30 mars 1993 omkring kl 18.00 då banken sade upp lämnade krediter, eftersom säkerheterna inte längre ansågs betryggande, och begärde omedelbar betalning med drygt 304 mkr. Utredningen ger inte stöd för att pröva åtalet från någon annan utgångspunkt än den nu angivna.

I mars 1993 hade J.P. endast en borgenär i Sverige som kunde tänkas vara beredd att ansöka om konkurs, nämligen S-E-Banken. Av vittnesmålen får anses framgå att företrädare för banken sedan slutet av 1992 och än mer i början av 1993 blivit allvarligt oroade över J.P:s ekonomiska situation och hans möjligheter att återbetala de krediter han erhållit från S-E-Banken och närstående företag. Emellertid har, såvitt framgår av utredningen, bankens företrädare ännu vid ett möte, som ägde rum d 11 mars 1993, hållit möjligheten öppen att det skulle finnas någon lösning på problemet som gjorde det möjligt att undvika konkurs och därmed förknippad värdeförstörelse. Även J.P. ansåg vid den tiden att det skulle vara möjligt att sälja fastigheten och att finna en lösning på den ansträngda ekonomiska situationen. I enlighet härmed utgick varken banken eller J.P. då från att banken snart skulle komma att säga upp krediterna till omedelbar betalning.

Mot bakgrund av det nu anförda måste anses att läget d 16 mars 1993 inte var sådant att konkurs då kunde anses vara förestående.

Några dagar före sammanträdet d 30 mars fattade banken beslut om att J.P. måste försättas i konkurs, om han inte kunde ställa för banken okända tillgångar i utlandet till förfogande i erforderlig utsträckning. Genom vad som förekom vid sammanträdet d 30 mars fick J.P. kännedom om denna nya inställning från bankens sida. Det måste då också ha stått klart för honom att konkurs nu blivit nära förestående. Fråga uppkommer därmed huruvida J.P., såsom Riksåklagaren påstått, kan ha ådragit sig ansvar för oredlighet mot borgenärer genom att han underlät att efter mottagandet av betalningsanmaningen d 30 mars omkring kl 18.00 söka stoppa den pågående hyresbetalningen till bankkontot i Schweiz.

I målet har framkommit att betalningar till utlandet normalt tog två bankdagar i anspråk. Hotellbolaget begärde i ett fax på morgonen d 30 mars att banken skulle överföra hyresbeloppet till det schweiziska kontot. Först dagen därpå verkställde banken betalningen, varvid särskilt förfarande iakttogs för att beloppet skulle vara tillgängligt på det schweiziska kontot samma dag.

J.P. hade betydande erfarenhet av betalningar som görs från ett land till ett annat. I den mån han över huvud taget övervägde saken efter mottagandet av betalningsanmaningen kan han ha sagt sig att det var för sent att stoppa betalningen; han kunde inte känna till att betalningstransaktionen hade fördröjts. Redan på grund härav kan J.P. inte lastas för att han underlåtit att göra något för att stoppa betalningen. I enlighet med det anförda kan åtalet inte vinna bifall.