NJA 1998 s. 852

(Jmf 1992 s 351, 1993 s 163 och 1994 s 381)

AB Recur Finans väckte vid Sollentuna TR talan mot M.B. och yrkade att denne skulle förpliktas att till bolaget betala 16 934 kr jämte ränta. M.B. bestred käromålet.

Recur överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

M.B. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren och tf hovrättsassessorn Jenryd) anförde i dom d 16 dec 1994: Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat i huvudsak samma omständigheter som vid TR:n.

Så som TR:n angett anses en borgenär ha en principiell skyldighet att beakta att inte borgensmannens regressrätt helt eller delvis går förlorad. Försummelser i detta avseende kan innebära att borgensmannens ansvar för borgensåtagandet bortfaller. Av särskild betydelse för tillvaratagandet av borgensmannens rätt har ansetts vara att borgensmannen underrättas om förhållanden av vikt för regressrättens utövande. Vad som i detta avseende bör krävas av borgenären är beroende av omständigheterna i det särskilda fallet.

M.B. ingick ursprungligen själv som gäldenär avtal om leasing med Fortune Finans AB. Löptiden för avtalet var tre år. Efter ungefär ett år anmälde M.B. att han önskade överlåta avtalet till det företag där han då var anställd, Ronex Office Automation AB. Fortune tillät detta byte på villkor att M.B. samtidigt tecknade personlig borgen för avtalets fullgörande.

När M.B. tilläts överlåta ansvaret för leasingavtalet till Ronex informerades Fortune om att M.B. var anställd hos Ronex. Någon närmare information om anledningen till överlåtelsen erhöll dock inte Fortune. Det låg då nära till hands för Fortune att anta att M.B. alltjämt skulle nyttja den bil som leasingavtalet avsåg och att avsikten med överlåtelsen var att M.B. fortsättningsvis skulle erhålla förmånen av tjänstebil. En rimlig slutsats var då också att M.B. hade en sådan position i företaget att han hade inblick i dess verksamhet. Redan mot denna bakgrund har Fortune haft fog för att utgå från att M.B. själv kunde skaffa sig information om Ronex ekonomiska ställning. Vidare bör det förhållandet att M.B. genom överlåtelsen befriades från sitt ansvar som gäldenär i avtalet innebära att han haft ett visst ansvar att informera Fortune om förhållanden som avvikit från vad Fortune haft anledning att räkna med, så som exempelvis om han genom överlåtelseavtalet avhände sig all kontroll över bilen och över leasingavtalets rätta fullgörande. Någon sådan information har inte lämnats av M.B.. M.B. underrättade inte heller Fortune om att han kort tid efter överlåtelsen slutade sin anställning hos Ronex varför det förhållandet inte påverkar Fortunes skyldigheter (jfr NJA 1994 s 381). Sammantaget har Fortune inte försummat sina skyldigheter gentemot M.B. på sådant sätt att dennes betalningsskyldighet enligt borgensåtagandet till någon del bör falla bort.

M.B. (ombud advokaten S.B.) överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av HovR:ns dom lämna Recurs talan utan bifall.

Recur (ombud advokaten E-M.M.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hallin, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Parterna har utvecklat sin talan i huvudsaklig överensstämmelse med vad man anfört i TR:n och HovR:n. Recur har i HD till förtydligande av sin talan anfört att M.B. i sin egenskap av förutvarande leasetagare måste anses ha haft särskild anledning att för egen del hålla sig underrättad om hur den nye leasetagaren Ronex skötte sina förpliktelser enligt leasingavtalet.

De faktiska omständigheterna i målet är ostridiga. Fråga är i målet om borgenär på grund av försummelse att underrätta borgensman om dröjsmål med betalning i enlighet med ett leasingavtal har förlorat sin rätt mot denne på grund av borgensåtagandet.

I rättsfallet NJA 1994 s 381 uttalade HD följande. Vid ingående av borgensförbindelse för en skuld uppkommer det mellan borgensmannen och borgenären ett kontraktsförhållande, som innefattar ömsesidiga förpliktelser. HD har vid några tillfällen under senare år prövat frågan hur försummelser från borgenärens sida återverkar på borgensmannens skyldighet att infria borgensförbindelsen. Borgenären har därvid ansetts ha en skyldighet att se till att borgensmannens regressrätt gentemot gäldenären inte går förlorad. Det har ansetts vara av särskild betydelse att borgensmannen underrättas om förhållanden av vikt för regressrättens utövande, när det inte kan förutsättas att han själv håller sig informerad härom. I fall då en borgenär underlåter att göra vad som rimligen kan krävas för att borgensmannens rätt skall tillvaratas kan denne bli fri från sitt betalningsansvar mot borgenären i den mån försummelsen orsakat borgensmannen skada i fråga om regressrätten. Vad som därvid närmare bör krävas av borgenär beror av omständigheterna i det enskilda fallet (NJA 1992 s 351 och 1993 s 163). I 1992 års fall anförde domstolen även att större anspråk kan ställas på banker och andra institutionella kreditgivare än på andra borgenärer.

I förevarande fall har M.B. som privatperson ställt borgen avseende förpliktelserna i ett leasingavtal som ingåtts mellan två affärsdrivande företag. Avgörande för frågan om borgensansvaret kan utkrävas av M.B. är om leasegivaren Fortune kan anses ha haft rätt att utgå från att M.B. själv hållit sig informerad om hur Ronex skötte sina förpliktelser enligt leasingavtalet. När Ronex slutade betala leasingavgiften var den information som Fortune hade tillgång till, att M.B. var anställd vid Ronex. Detta medför inte att Fortune har haft rätt att utgå ifrån att M.B. hade en sådan ställning i företaget att han hade inblick i dess verksamhet och ekonomi i sådan omfattning att han själv kunde tillvarata sina intressen vad gäller borgensansvaret.

Som HD tidigare anfört innebär en borgensförbindelse ömsesidiga förpliktelser. Härav får anses följa att krav kan ställas även på en borgensman i vad avser aktsamhet och aktivitet. Emellertid kan inte det förhållandet att M.B. tidigare var leasetagare medföra att det kan ställas särskilda krav på honom att för egen del ha hållit sig informerad om hur Ronex skötte sina förpliktelser. Motsvarande gäller beträffande M.B:s underlåtenhet att underrätta Fortune om att han slutat sin anställning vid Ronex.

Sammantaget borde M.B. ha underrättats när Ronex upphörde att betala leasingavgiften. Om så varit fallet hade han kunnat bevaka sin rätt gentemot Ronex till exempel genom att själv inträda i avtalet. Det har inte framkommit något i målet som visar att han inte lidit skada. Den uteblivna underrättelsen får därför anses ha inverkat på hans regressrätt. Fortune och därmed Recur har därigenom förbrukat sin rätt enligt borgensåtagandet och käromålet skall ogillas.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Munck, Westlander, referent, Regner och Blomstrand) beslöt följande dom: Domskäl. Parterna har utvecklat sin talan i HD i huvudsaklig överensstämmelse med vad de anfört i TR:n och HovR:n. Recur har i HD tillagt att M.B. i egenskap av förutvarande leasetagare måste anses ha haft särskild anledning att för egen del hålla sig underrättad om hur den nye leasetagaren Ronex Office Automation AB skötte sina förpliktelser enligt leasingavtalet.

Av handlingarna framgår följande. M.B. träffade d 30 sept 1988 ett leasingavtal med Fortune Finans AB avseende en bil av märket Toyc ta Corolla. Leasetiden var 36 månader. I september 1989 meddelade M.B. skriftligen Fortune att leasingavtalet skulle "överlåtas till företaget där jag nu är anställd". Företaget angavs vara Ronex. M.B. överlät härefter d 11 okt 1989 sina rättigheter och skyldigheter enligt leasingavtalet till Ronex och undertecknade på begäran av Fortune samtidigt en borgensförbindelse såsom för egen skuld för samtliga förpliktelser enligt avtalet.

Det framgår vidare av handlingarna att M.B. redan under hösten 1989 på grund av arbetsbrist fick sluta sin anställning hos Ronex där han hade arbetat som säljare. Ronex kom inte att fullgöra betalningarna enligt avtalet och i maj 1991 sade Fortune upp detta och fordrade skadestånd. Ronex försattes i mars 1992 i konkurs, varvid Fortune inte erhöll någon utdelning för sin skadeståndsfordran. I april 1992 överläts Fortunes rättigheter enligt avtalet till Recur. I meddelande till M.B. härom uppgavs att betalning enligt avtalet fortsättningsvis skulle ske till Recur. I februari 1993 blev M.B. krävd på betalning på grund av borgensförbindelsen. Bortsett från meddelandet i april 1992 var detta första gången som han hörde av fordringsägaren efter det att han i oktober 1989 hade tecknat borgen.

Vid ingående av en borgensförbindelse för en skuld uppkommer det mellan borgenären och borgensmannen ett kontraktsförhållande, som innefattar ömsesidiga förpliktelser. HD har i rättsfallen NJA 1992 s 351, 1993 s 163 och 1994 s 381 prövat frågan hur försummelser från borgenärens sida återverkar på borgensmannens skyldighet att infria borgensförbindelsen. Borgenären har därvid ansetts ha en skyldighet att se till att borgensmannens regressrätt inte går helt eller delvis förlorad. Av betydelse har ansetts vara att borgensmannen underrättas om förhållanden av vikt för regressrättens utövande, när det inte kan förutsättas att han själv håller sig underrättad härom. Vad som närmare bör krävas av en borgenär har ansetts få bero av omständigheterna i det särskilda fallet. Det har sagts att större anspråk får ställas på banker och andra institutionella kreditgivare än på enskilda borgenärer. I fall då en borgenär underlåter att göra vad som rimligen kan begäras för att borgensmannens rätt skall tas till vara bör borgensmannen kunna bli fri från sitt betalningsansvar mot borgenären i den mån försummelsen orsakat borgensmannen skada i fråga om regressrätten.

I föreliggande fall innehade borgensmannen, dvs M.B., vid tiden för borgensåtagandet en anställning som säljare i gäldenärsbolaget. Det kan inte förutsättas att han i denna egenskap hade insyn i Ronex ekonomi eller möjlighet att utan vidare skaffa sig information om hur Ronex skötte sitt åtagande enligt leasingavtalet. Den omständigheten att borgensåtagandet gällde ett leasingavtal, i vilket M.B. själv tidigare varit part, kan inte ha medfört en skyldighet för honom att hålla sig informerad om hur den på vilken avtalet överlåtits skötte krediten.

Såvitt framkommit visste Fortune då borgen tecknades bara att M.B. då var anställd hos Ronex och underlät att skaffa sig närmare information. Fortune hade därför inte något underlag för att förutsätta att M.B. hos Ronex höll sig informerad om förhållanden av vikt för regressrättens utövande. Genom att under angivna förhållanden inte informera M.B. om att Ronex misskötte sitt åliggande enligt leasingavtalet har Fortune eftersatt sin informationsskyldighet gentemot honom. Detta gäller oberoende av att M.B. inte underrättade Fortune om att han hade slutat sin anställning hos Ronex.

På grund av det anförda och då det inte gjorts gällande att Fortunes försummelse inte vållat M.B. någon skada måste Fortune och därmed Recur anses ha förlorat sin rätt enligt borgensåtagandet.