NJA 1993 s. 163

Domskäl

TR:n (lagmannen Neergaard, rådmannen Moreau och tingsfiskalen Österlund) anförde i dom d 27 okt 1989:

Domskäl. I målet är ostridigt att svarandena d 7 nov 1985 tecknat borgen såsom för egen skuld, tills betalning sker, för samtliga förbindelser i vilka K.M. då häftade eller framdeles kunde komma att häfta mot Föreningsbanken Vittsjö/Södra Sveriges Föreningsbank. Av borgensförbindelsen framgår att svarandenas åtagande begränsats till ett belopp om 80 000 kr; förbindelsens lydelse ger inte stöd åt svarandenas uppfattning, att K.M:s kredit ej skulle få överstiga nämnda belopp.

Det är också ostridigt att Föreningsbanken Vittsjö d 7 nov 1985 beviljat K.M. en checkräkningskredit om 50 000 kr, att banken d 23 dec 1985 lämnat henne ett lån på 55 000 kr och d 10 juli 1986 lånat henne ytterligare 40 000 kr samt att banken till säkerhet för de båda lånen erhållit företagshypotek i K.M:s rörelse. Ostridigt är vidare att banken sagt upp lånen till betalning per d 2 juli 1988 och att på lånen återstår obetalda kapitalbelopp om sammanlagt 85 500 kr.

Vittnesförhör har hållits med G.H., som är kamrer på Föreningsbanken Bjärnum-Vittsjö, och med K.M.. Vidare har genomgång skett av tidigare berörda budget och räkenskaper för K.M:s rörelse. Den förebragta utredningen ger inte belägg för att bankens kreditgivning till K.M. i november-december 1985 varit för omfattande eller för osäker. Med hänsyn till omständigheterna finns knappast heller fog för kritik mot kreditgivningen till henne i juli 1986. I efterhand kan naturligtvis sägas att banken inte skulle ha beviljat lånet på 40 000 kr utan i stället borde ha förmått K.M. att avveckla sin rörelse redan vid denna tid. Det förhållandet att banken lämnat sistnämnda lån kan dock inte medföra att banken går miste om sin rätt till betalning av svarandena på grund av deras borgen.

Varken punkt 16 eller någon annan bestämmelse i de allmänna villkor som gäller för K.M:s båda lån reglerar frågan om borgensmans rätt till för lånen ställd realsäkerhet, när - som i detta fall - borgen tecknats på särskild handling. Med hänsyn härtill och då något annat inte framkommit - det är oklart om de företagshypotek som K.M. upplåtit utgör säkerhet även för hennes checkräkningskredit - måste antas att svarandena vid infriande av sitt borgensåtagande inträder i bankens rätt till de aktuella företagshypoteken. Frågan blir då, om banken med avseende på hypoteken försummat att ta till vara sin rätt mot K.M. och därigenom åsamkat svarandena förlust. Av lämnade vittnesuppgifter framgår att K.M. på sitt checkkonto hos banken fortlöpande satt in dagskassorna i rörelsen, liksom hon satt in de medel som hon erhöll vid försäljningen av inventarierna. Vidare framgår att amorteringar och räntor på i vart fall lånet på 40 000 kr betalts genom automatiska överföringar från checkkontot till lånekontot. Mot bakgrund härav kan banken, som ägt bestämma i vilken ordning svarandenas borgen och företagshypoteken skulle tas i anspråk, inte lastas för att säkerheterna ej utnyttjats på annat sätt än som skett. Banken har således inte heller genom underlåtenhet att utnyttja hypoteken förlorat sin rätt till betalning på grund av svarandenas borgen.

Vad slutligen gäller frågan om information till svarandena i anledning av borgensåtagandena har banken inte varit skyldig att självmant ta kontakt med svarandena för att lämna sådan information.

På grund av det anförda skall svarandena förpliktas att till Södra Sveriges Föreningsbank betala borgensbeloppet om 80 000 kr. Som banken hävdat skall svarandena också åläggas att utge fordrad dröjsmålsränta på beloppet. Käromålet skall alltså bifallas till alla delar.

Domslut

Domslut.

- TR:n upphäver sina i lagsökningsmål mellan parterna d 30 dec 1988, d 3 jan 1989 och d 25 jan 1989 meddelade delutslag.

- TR:n förpliktar B.M., I.H. och L.M. att till Södra Sveriges Föreningsbank solidariskt betala ett kapitalbelopp om 80 000 kr och att utge ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen, B.M. från d 14 dec till och med d 20 dec 1988, B.M. och I.H. solidariskt från d 20 dec 1988 till och med d 12 jan 1989 samt B.M., I.H. och L.M. solidariskt från d 12 jan 1989 tills betalning sker.

L.M., I.H. och B.M. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle ogilla den av föreningsbanken vid TR:n förda talan.

Föreningsbanken bestred ändring. HovR:n (hovrättsråden Engström och Nilsson, t f hovrättsassessorn Nyman, referent, samt adj led Nordengren) anförde i dom d 10 dec 1990 i domskälen att HovR:n delade TR:ns uppfattning i huvudsaken.

HovR:ns domslut: HovR:n fastställer TR:ns domslut.

L.M., I.H. och B.M. (ombud för samtliga advokaten O.L.) sökte revision och yrkade att HD skulle ogilla föreningsbankens talan.

Föreningsbanken (ombud advokaten A.G.) bestred ändring.

Finansinspektionen, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Svenska Bankföreningen, Sparbanksgruppen AB och Sveriges Föreningsbank avgav efter förordnande av HD yttranden i målet.

Finansinspektionen anförde i sitt yttrande bl a: Kreditprövning. Kärandena anser att i vart fall den senare av de i målet aktuella krediterna inte borde ha beviljats.

En bank har att självständigt, utifrån gällande lagstiftning och god sed, avgöra om en kredit skall lämnas. Enligt 36 § lag om jordbrukskasserörelsen (1956:216), vilken reglerade den aktuella kreditgivningen, fick kredit endast beviljas om låntagaren på goda grunder kunde förväntas fullgöra låneförbindelsen. Dessutom krävdes betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Kreditkassan fick dock avstå från sådan säkerhet om den kunde anses obehövlig eller om det annars förelåg särskilda skäl att avstå från säkerhet. Denna regel överensstämmer i huvudsak med 13 § bankrörelselagen (1987:617).

Finansinspektionen anser att det är ytterst viktigt att bankerna gör en omsorgsfull och noggrann kreditprövning. Vid kreditgivning till kredittagare som bedriver näringsverksamhet har bankerna att göra en på sakkunskap och erfarenhet baserad analys av rörelsens finansiella ställning och utvecklingsmöjligheter. Ledningens kvalifikationer att bedriva rörelsen med sådan lönsamhet att låneförbindelsen kan fullgöras har betydelse för bedömningen liksom att rörelsen har en tillfredsställande likviditet.

Det kan naturligtvis alltid bli föremål för diskussion om en bank bör lämna en kredit eller om den vid ett visst tillfälle bör dra sig ur ett engagemang liksom om banken, kanske för att minimera eventuella förluster, bör stödja ett affärsprojekt med ytterligare krediter. Nystartade rörelsers ekonomiska ställning och framtidsutsikter kan därvid vara särskilt vanskliga att bedöma. Finansinspektionen anser för sin del inte att den nu aktuella kreditgivningen har stått i strid med gällande lagstiftning eller god banksed.

Informationsskyldighet. Vid tidpunkten för ingåendet av den aktuella borgensförbindelsen förutsattes att den som ingick ett borgensåtagande hade kännedom om åtagandets innebörd och konsekvenser. Om borgensmannen var osäker om följderna av sitt åtagande ansågs det åligga denne att, t ex från den aktuella banken, inhämta sådan information.

Då det under senare år visat sig att det finns en viss osäkerhet hos borgensmännen om innebörden av deras åtagande har inspektionen ansett att det måste anses höra till god sed att informera borgensmannen om innebörden av åtagandet då kontakt förekommer direkt mellan borgensmannen och banken. Inspektionen har vidare i skrivelse 1989-06-28 till bl a bankernas branschorganisationer uttryckt att det är angeläget att organisationerna rekommenderar sina medlemmar att i sina kontraktsformulär införa en informationstext om borgensåtagandets innebörd och konsekvenser.

I samband med en omarbetning år 1984 av Svenska Bankföreningens skuldebrevsformulär rekommenderades bankerna att följa vissa rutiner för information till borgensman om gäldenärens ekonomiska förhållanden. Enligt p 5 i rekommendationen skulle information emellertid inte behöva lämnas när borgensmannen tecknat en generell borgensförbindelse eftersom en sådan borgensförbindelse i allmänhet avsåg kommersiella förhållanden.

Konsumentverket anförde: En borgensförbindelse innebär ett avtal mellan två parter, kreditgivaren och borgensmannen. Uppträder borgensmannen som privatperson, dvs gör han åtagandet utan samband med egen affärsrörelse, måste relationen mellan parterna betraktas som ett konsumentförhållande, där borgensmannen allmänt sett är den svagare parten. I ett sådant förhållande är det viktigt att betona näringsidkarens ansvar gentemot konsumenten. Man bör kunna kräva att kreditgivaren uppträder så att det skapas en rimlig balans mellan parterna.

Denna tankegång stämmer också väl överens med det förslag till ny konsumentkreditlag som nyligen framlagts (Ds 1990:84). Där föreslås att näringsidkaren skall vara skyldig att vid kreditgivning iaktta "god kreditgivningssed". Förslaget ger uttryck för den allmänna plikt, som näringsidkare har, att med omsorg tillvarata konsumenternas intressen. Denna omsorgsplikt på näringsidkarens sida har också kommit till uttryck i annan lagstiftning, t ex 4 § konsumenttjänstlagen.

Av särskild vikt är den information som en borgensman bör kunna kräva av kreditgivaren. Den som går i borgen för någon annan måste självfallet få rimlig möjlighet att sätta sig in i innebörden och konsekvenserna av åtagandet. Det bör åligga kreditgivaren att lämna borgensmannen information, som ger den möjligheten, särskilt eftersom borgensavtalet normalt upprättas av kreditgivaren.

I de allra flesta fall när borgen tecknas har inte borgensmannen kontakt med kreditgivaren, utan kredittagaren fungerar som mellanhand. Det torde inte vara ovanligt att borgensmannen uppfattat åtagandet som en formsak. Det ligger inte heller i kredittagarens intresse att informera om brister och svagheter i den egna ekonomin. Det är inte ovanligt att den som undertecknar en borgensförbindelse svävar i osäkerhet om vidden av sitt åtagande och om hur omfattande ansvaret kan bli. Vidare förekommer det, att borgensförbindelsen ingåtts under starkt socialt tryck även i fall när ekonomiska förutsättningar för krediten brustit. Enligt vad verket erfarit är borgensmannens uppfattning ofta att det endast föreligger en liten risk eller ingen risk alls med borgen, eftersom kredittagaren befunnits kreditvärdig. Det har också förekommit att privatpersoner fått krediter, trots att de inte varit kreditvärdiga, på det villkoret att kredittagaren kunnat skaffa någon eller några borgensmän.

Konsumentverket vill mot denna bakgrund starkt framhålla att det bör höra till god banksed att informera borgensmannen om innebörden av åtagandet och det risktagande detta innebär. Det formulär angående information till borgensmän, som utarbetats av Bankinspektionen 1989-06-28, visar också vikten av information. I fall där det brister i denna information bör enligt Konsumentverkets mening kreditgivarens krav på grund av borgensavtalet kunna jämkas i den usträckning det är rimligt med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

Kreditgivaren bör inte utan vidare förutsätta att borgensmannen känner låntagaren, har insyn i dennes ekonomi och själv kan följa händelseutvecklingen. Då det är fråga om borgen för t ex en affärsmans verksamhet och borgensmannen står nära kredittagaren kan kreditgivaren ha anledning utgå från att borgensmannen själv följer utvecklingen. Även i detta fall bör det dock åligga kreditgivaren att ge borgensmannen information om sådana förhållanden som kan påverka dennes ansvar. Vid brister i det hänseendet kan det i vissa fall finnas skäl att jämka borgensmannens ansvar.

Som borgensman har man rätt att förlita sig på att kreditgivaren genomför en i alla avseenden riktig kreditgivning, något som också är en lagstadgad skyldighet enligt bankrörelselagen. Vid beloppsbegränsad borgen finns en påtaglig risk att borgensmannen inte insett att kreditgivaren sedermera kan ge större kredit. Förutsättningarna för borgensavtalet kan därvid komma att ändras så att borgensmannen kommer i ett sämre läge och får bära en större risk än vad som var fallet när borgensåtagandet gjordes. Det finns därför skäl att kräva att borgensmannen informeras när utvidgning av krediten aktualiseras.

Konsumentverket vill här peka på Allmänna reklamationsnämndens beslut 90/R3115. Nämnden rekommenderade där att borgensmannens ansvar skulle jämkas till hälften på grund av bristfällig kreditprövning och ofullständig information till borgensmannen om kredittagarens ekonomi.

Avslutningsvis vill Konsumentverket framhålla att en förutsättning för jämkning vid bristande information eller otillräcklig kreditprövning är att detta har haft betydelse för borgensmannens möjligheter och vilja att gå i borgen. Inte heller finns det skäl för jämkning i fall där en kreditprövning innehåller vissa osäkerhetsmoment beträffande bedömningen av en framtida utveckling, såvida den bedömningen vilar på en rimlig grund.

Svenska Bankföreningen anförde bl a: I bankverksamheten används den generella borgensförbindelsen huvudsakligen som säkerhet för näringsidkares krediter och i princip endast då det föreligger ett nära samband mellan borgensman och kredittagare. Bakgrunden härtill är det långtgående ansvar som den generella borgensförbindelsen innebär för borgensmannen. Avsikten är ju att nya krediter skall kunna lämnas och säkerheter bytas ut utan att borgensmannen behöver lämna sitt godkännande i varje enskilt fall. Den generella borgensförbindelsen, som kan tecknas med eller utan beloppsbegränsning, fyller ett stort behov i praktiskt bankarbete för såväl banken som gäldenärer och borgenärer. Har förbindelsen tecknats utan beloppsbegränsning svarar borgensmannen för ett till sin storlek helt obestämt belopp. En beloppsbegränsning har alltid avseende på borgensåtagandet och inte på krediten.

- - -

Det kan alltså konstateras att den generella borgensförbindelen med beloppsbegränsning har ett vidare tillämpningsområde än motsvarande förbindelse utan beloppsbegränsning. Att, såsom i förevarande fall, låta nära släktingar teckna generell borgen med beloppsbegränsning till förmån för en näringsidkare får enligt bankföreningens uppfattning anses fullt acceptabelt och inte ägnat att väcka betänkligheter ur kundpolitisk synpunkt.

När det gäller informationen till blivande borgensman om innebörden av borgensåtagandet kan upplysas att dåvarande bankinspektionen har i en skrivelse till branschorganisationerna d 28 juni 1989 förklarat att inspektionen anser det angeläget att organisationerna rekommenderar sina medlemmar att vid nytryck av kontraktsformulären ta in en information i formulären angående "att gå i borgen såsom för egen skuld". Man kan alltså räkna med att bankernas standardformulär numera innehåller den åsyftade skriftliga informationen. Däremot förelåg inte någon motsvarande informationsskyldighet vid tidpunkten för i målet aktuella borgensåtaganden. Tvärtom har dåvarande bankinspektionen i rekommendationer uttalat att någon information inte behöver lämnas när borgensman tecknar generell borgen. eftersom en sådan förbindelse i allmänhet avser kommersiella förhållanden.

Allmänna reklamationsnämndens bankavdelning har prövat tvister angående borgen. Nämnden har i ett fall rekommenderat banken att sätta ned borgensansvaret på den grunden att banken inte på sedvanligt sätt prövat låntagarens kreditvärdighet och upplyst borgensmannen om föreliggande betalningsanmärkning. - - - Någon motsvarande försummelse synes inte åvila banken i förevarande mål. En annan sak är att kreditprövningen innehållit osäkerhetsmoment när det gäller affärsrörelsens framtida utveckling. Att sådana osäkerhetsmoment förekommer i ett företag är helt normalt och inget som banken kan lastas för. En generell borgen med eller utan beloppsbegränsning inskränker givetvis inte bankens rätt att bevilja låntagaren nya lån. För övrigt kan ett lån likaväl (och normalt) leda till en förkovring av låntagarens rörelse som till en försämring.

Övriga villkor för borgensförbindelsen, t ex vilken rätt borgensmännen har till annan pant som ställts för förpliktelser som omfattas av borgensförbindelse, regleras i villkoren för förbindelsen. Det kan anmärkas att bankföreningens formulär för generell borgensförbindelse bygger på principen att borgensmannen presumtionsvis inte har någon rätt till pant som ställts eller kan komma att ställas för förpliktelser som omfattas av borgensförbindelsen. Detta beror på borgensförbindelsens egenskap att vara generell. De omtvistade borgensförbindelserna har tecknats på särskild handling och de synes inte innebära någon rätt för borgensman till annan ställd pant. Pantsättningen av företagshypoteket har alltså skett till bankens förmån. Det står härvid banken fritt att bestämma i vilken ordning borgen resp företagshypoteket ska tas i anspråk.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Mohammar, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Parterna har i HD till stöd för sin talan åberopat i allt väsentligt samma omständigheter som de anfört tidigare i målet.

Av handlingarna i målet framgår följande. Målet avser tvist om innebörden av och villkoren för en generell borgensförbindelse där L.M. och medparter för sin systers räkning tecknat en generell borgen såsom för egen skuld tills betalning sker för låntagarens samtliga förbindelser, i vilka hon då häftade och framdeles kunde komma att häfta mot banken. Borgensåtagandet begränsades till ett belopp om 80 000 kr. Med borgen som säkerhet beviljade banken låntagaren en checkräkningskredit om 50 000 kr samt därefter dels ett lån om 55 000 kr, dels ett lån om 40 000 kr. För de två sistnämnda lånen erhöll banken dessutom ytterligare säkerhet i form av ett företagshypotek. Drygt två år efter det att den sista krediten beviljats sade banken upp lånen till betalning. Då låntagaren själv inte kunde infria sina förpliktelser mot banken krävde denna att borgensmännen skulle infria sina betalningsåtaganden i enlighet med borgensförbindelsen.

HD tar först upp frågan om banken har brutit mot de för borgensförbindelsen gällande villkoren då den lånat ut mer än 80 000 kr och om banken gjort en tillfredsställande kreditprövning.

Innebörden av en generell borgensförbindelse är att den inte är begränsad till en viss fordran eller förbindelse utan att den omfattar gäldenärens samtliga nuvarande och i framtiden uppkommande förbindelser. Nu ifrågavarande borgensförbindelse är begränsad till 80 000 kr vilket innebär att borgensmännen inte ansvarar för en beloppsmässigt större förpliktelse än 80 000 kr. Borgensförbindelsen utgör inget hinder för banken att bevilja låntagaren ytterligare krediter. God banksed kräver dock att borgensmannens rätt inte skall försämras genom beviljande av nya krediter. Vad som är väsentligt för bedömningen om banken i detta fall begått något fel som skulle kunna föranleda en jämkning av borgensåtagandet är om banken gjort en, i enlighet med då gällande regler, fullgod kreditprövning vid beviljandet av krediterna. En kreditprövning innehåller alltid osäkerhetsmoment när det gäller affärsrörelsers framtida utveckling. Banken har därför att försöka bedöma om lånet kommer att leda till en förkovring av låntagarens rörelse eller till en försämring. Av utredningen i målet framgår att kreditprövning gjorts och att denna har visat att låntagaren enligt bankens bedömning på goda grunder antagits ha kunnat återbetala sin skuld. På sätt TR:n konstaterat kan nu i efterhand sägas att banken inte borde ha beviljat lånet på 40 000 kr. De remissinstanser som yttrat sig i frågan har dock inte ansett att den aktuella kreditgivningen har stått i strid med gällande lagstiftning och god banksed. Med hänsyn till det anförda föreligger inte skäl att jämka borgensåtagandet på denna grund.

HD tar därefter upp frågan om banken brustit i sin informationsplikt mot borgensmännen.

Bankinspektionen har i en skrivelse d 28 juni 1989 rekommenderat bankerna att skriftligt lämna information till borgensman om innebörden av ett borgensåtagande i en borgensförbindelse. Informationen har numera arbetats in i bankernas formulär. Vid den tidpunkt då den förevarande borgensförbindelsen ingicks förelåg inte den nu nämnda rekommendationen om information. Någon skyldighet för banken att själv ta kontakt med en borgensman för att underrätta denne om innebörden av ett borgensåtagande och redovisa bankens bedömning av låntagarens betalningsförmåga förelåg inte heller. Det ålåg således borgensmannen själv att informera sig om gäldenärens ekonomiska ställning, syftet med krediten och innebörden av själva borgensåtagandet. När det gäller uppgiftsskyldigheten åvilar den i första hand låntagaren, inte banken. Viss information har det emellertid ålegat banken att på begäran lämna under förutsättning att banken bedömt sådan information förenlig med reglerna om banksekretess. Borgensmannen måste därefter självständigt ta ställning till om han skall gå i borgen eller inte och göra detta efter moget övervägande och med god kännedom om låntagaren. Inte heller i denna del har de remissinstanser som yttrat sig i frågan funnit att banken brutit mot de föreskrifter som gällde vid ifrågavarande tidpunkt. Med hänsyn till det anförda föreligger inte heller på denna grund skäl för jämkning av borgensåtagandet.

Vad angår frågan om banken brutit mot de för lånen och borgensförbindelsen gällande allmänna villkoren för generell borgen genom att underlåta att bevaka sin fordran ur företagshypoteket gör HD följande överväganden.

Vid ingående av borgensförbindelse för en skuld uppkommer mellan borgensmannen och borgenären ömsesidiga förpliktelser. Borgenärens skyldigheter bör ses mot bakgrund bl a av att borgensmannen, om han nödgas infria skulden, inträder i borgenärens rätt gentemot huvudgäldenären. Borgenären har en principiell skyldighet att bevaka att inte borgensmannens regressrätt helt eller delvis går förlorad (se NJA 1992 s 351). Borgensmannens rätt till pant eller annan realsäkerhet t ex företagshypotek regleras i de allmänna villkoren för generell borgen. Av dessa villkor framgår att, om förutom pant också annan säkerhet ställts för samma förbindelse, det står banken fritt att bestämma i vilken ordning förpliktelserna skall tas i anspråk. Den i målet aktuella borgensförbindelsen är tecknad på en separat handling. Vid oklarheter i en borgensförbindelse skall den förstås på det för borgensmannen gynnsammaste sättet dvs i förevarande fall, då inget särskilt sägs, måste borgensmännen kunna räkna med att vid infriande av sitt borgensåtagande inträda i bankens ställe avseende rätten till i övrigt ställda säkerheter. Men med hänsyn till att banken förbehåll it sig rätten att själv besluta i vilken ordning den önskar utnyttja de olika säkerheterna har banken inte, genom att först ta i anspråk borgensförbindelsen, brutit mot de för krediterna och borgensförbindelsen gällande allmänna villkoren, eftersom borgensmännens rätt att träda i bankens ställe avseende företagshypotek kvarstår. Inte heller på denna punkt föreligger således skäl för jämkning av borgensförbindelsen.

Vad slutligen gäller bankens rätt till dröjsmålsräntor har krav på sådana framställts från det att borgensmännen delgivits lagsökningshandlingarna. Borgensmännens ansvar är enligt avtalet begränsat till 80 000 kr avseende gäldenärens samtliga förbindelser. Av avtalet framgår inte att dröjsmålsräntor, i den mån borgensmännen inte infriar sitt beloppsbegränsade åliggande, inte skall utgå.

På grund härav och då det inte heller i övrigt föreligger skäl till jämkning enligt 36 § avtalslagen, skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Av handlingarna framgår att banken d 7 nov 1985, samma dag som den generella borgensförbindelsen ingicks, beviljade K.M. en checkräkningskredit om 50 000 kr samt att banken d 23 dec 1985 lånade henne 55 000 kr och d 10 juli 1986 ytterligare 40 000 kr. Till säkerhet för de båda lånen erhöll banken företagshypotek i K.M:s rörelse.

Det framgår av borgensförbindelsen att L.M:s och hans medparters åtagande begränsades till ett belopp om 80 000 kr. Varken borgensförbindelsens lydelse eller vad som i övrigt har framkommit i målet ger stöd för L.M:s och hans medparters uppfattning att K.M:s kredit inte skulle få överstiga det angivna beloppet.

Enligt 36 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen, som reglerade den aktuella kreditgivningen, fick kredit beviljas endast om låntagaren på goda grunder kunde förväntas fullgöra låneförbindelsen. Dessutom krävdes som huvudregel betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Motsvarande bestämmelser finns i 2 kap 13 § bankrörelselagen (1987:617). Bestämmelserna ingår som ett led i skyddet för insättarnas medel (prop 1983/84:146 s 11) och tar alltså inte primärt sikte på att reglera enskilda kontraktsförhållanden som det aktuella. Har emellertid bestämmelserna åsidosatts bör likväl - åtminstone i mera kvalificerade situationer - detta kunna uppfattas så att banken därmed åsidosatt grundläggande förutsättningar för ett borgensåtagande.

I sitt yttrande till HD har Finansinspektionen närmare utvecklat hur en omsorgsfull kreditprövning bör gå till. Den kreditprövning som är aktuell i målet har enligt Finansinspektionen inte stått i strid med gällande lagstiftning eller god banksed.

I målet saknas stöd för antagande att banken vid beviljandet av krediterna till K.M. skulle ha gjort en otillfredsställande kreditprövning. Detta gäller även lånet på 40 000 kr. Det föreligger alltså inte någon försummelse av banken i detta avseende som gör att borgensansvaret till någon del skulle falla bort.

Av Finansinspektionens yttrande framgår att Bankinspektionen år 1984 rekommenderade bankerna att följa vissa rutiner för information till borgensmän om bl a gäldenärens ekonomiska förhållanden. I en skrivelse d 28 juni 1989 uppmanade Bankinspektionen bankernas branschorganisationer att rekommendera sina medlemmar att i kontraktsformulären ta in en informationstext om borgensåtagandens innebörd och konsekvenser.

Den aktuella borgensförbindelsen ingicks i och för sig före utfärdandet av Bankinspektionens skrivelse angående informationstext. Det får emellertid anses rimligt att banken, oberoende av formella rekommendationer, självmant informerar privatpersoner som avser att ingå en borgensförbindelse om vad en sådan förbindelse innebär.

I rättsfallet NJA 1992 s 351 framhöll HD att det vid ingående av en borgensförbindelse uppkommer ett kontraktsförhållande mellan borgensmannen och borgenären, som innefattar ömsesidiga förpliktelser, och att borgenärens skyldigheter bör ses mot bakgrund av att borgensmannen, om han tvingas infria skulden, inträder i borgenärens rätt gentemot huvudgäldenären. Det hade enligt HD särskild betydelse att borgensmannen underrättades om förhållanden av vikt för regressrättens utövande, när det inte kunde förutsättas att han själv höll sig informerad härom.

I enlighet med det sagda kan en borgensman behöva informeras om bl a krediter som lämnas gäldenären, liksom om mer djupgående och varaktiga försämringar av gäldenärens ekonomi. De tidigare berörda rekommendationerna från Bankinspektionen år 1984 går också i stor utsträckning ut på att bankerna skall lämna sådan information. Enligt en särskild punkt i rekommendationerna behöver visserligen information inte lämnas när borgensmannen har tecknat en generell borgensförbindelse, eftersom sådana borgensförbindelser i allmänhet avser kommersiella förhållanden. Är det kommersiella inslaget mindre starkt, bör emellertid en informationsskyldighet kunna anses åvila bankerna även vid generella borgensförbindelser.

Det kan anmärkas att reglerna om banksekretess i princip inte torde hindra att bankerna lämnar ut information av det slag som nu har angetts. Åtminstone när gäldenären själv har anvisat borgensman får det normalt förutsättas att gäldenären samtycker till att borgensmannen får sådana uppgifter som har betydelse för borgensåtagandet (se vidare Nial, Banksekretess, 5 uppl s 34 och 72).

I det formulär som användes för den aktuella borgensförbindelsen angavs endast kortfattat vad förbindelsen gick ut på. Informationen kan emellertid i denna del inte anses ha varit så bristfällig att L.M:s och hans medparters betalningsskyldighet påverkas.

Såvitt handlingarna utvisar informerade inte banken borgensmännen om de två lån som lämnades K.M. i december 1985 resp juli 1986. Borgensmännen fick inte heller, innan de krävdes på betalning, någon information från banken om hur K.M:s rörelse utvecklades.

Vid bedömningen av huruvida denna brist på information bör påverka borgensansvaret bör till en början beaktas att lånen avsåg förhållandevis begränsade belopp och syftade till att förstärka det för K.M:s rörelse behövliga driftskapitalet. Till detta kommer att borgensmännen var syskon till K.M. och att de var bosatta i den ort, Vittsjö, där rörelsen drevs. Banken har därmed haft anledning att utgå från att borgensmännen skulle få erforderlig information utan någon åtgärd från bankens sida.

Omständigheterna är sammantagna sådana att banken inte heller i denna del kan anses ha eftersatt sin informationsskyldighet så att borgensmännens betalningsansvar till någon del bör falla bort.

I borgensförhållanden gäller som huvudregel att, om borgensmannen infriar sitt åtagande, han har rätt att ta i anspråk pant som har ställts som säkerhet för skulden (om sådan subrogationsrätt se Walin, Borgen och tredjemanspant s 127 ff och 183 ff, Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, 6 uppl s 121 ff, samt Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom s 184 ff). Borgensmannen torde in dubio ha subrogationsrätt även till pant som gäldenären har ställt efter det att borgensförbindelsen ingicks.

Det anses allmänt att borgenären har en principiell skyldighet att beakta att borgensmannens subrogationsrätt inte går förlorad. Om borgenären avstår från en ställd pant eller gör sig skyldig till vanvård av panten, föreligger normalt ett kontraktsbrott som ger borgensmannen rätt till skadestånd. Det innebär att borgensansvaret helt eller delvis faller bort (se Walin, a a s 127 f och Lennander, a a s 193 f; jfr också NJA 1991 s 277 och 1992 s 351). Åtminstone gäller detta, om panten var ställd när borgensåtagandet ingicks. Saken kan vara mera tveksam i fall då panten har ställts senare.

Vad som nu har sagts om pant torde i princip gälla även i fråga om andra säkerheter, t ex företagshypotek (se NJA 1992 s 351 och Walin, a a s 189). Därmed är emellertid inte sagt att frågan om verkan av vanvård eller annan försumlighet skall bedömas på samma sätt i fråga om företagshypotek som beträffande handpant.

Vad beträffar företagshypotek måste beaktas att sådan säkerhet gäller i egendom som är i gäldenärens och inte i hypotekshavarens besittning. Den säkerhet som företagshypoteket ger innefattar visserligen förmånsrätt både vid utmätning och vid konkurs, men säkerheten har praktiskt sett främst betydelse i konkursfallet (se Håstad, Sakrätt, 4 uppl s 289 f samt Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom s 555 ff). Mot denna bakgrund kan normalt inte i en borgensförbindelse intolkas en skyldighet för borgenären gentemot borgensmannen att löpande följa huvudgäldenärens rörelse för att i borgensmannens intresse ingripa, ifall underlaget för företagshypoteket börjar minska i värde. Om emellertid borgenären får veta att företagshypotekets värde allvarligt äventyras kan han anses skyldig att handla, antingen genom att själv vidta åtgärder mot gäldenären eller genom att underrätta borgensmannen om förhållandena, så att denne blir i tillfälle att se till att regressrättens värde vidmakthålls.

Det kan emellertid inte utan vidare anses försumligt att borgenären låter gäldenären driva sin rörelse och tills vidare avstår från att föranstalta om exekutiva åtgärder mot gäldenären i anledning av att gäldenären inte infriar sina av ett företagshypotek säkrade lån. Över huvud taget bör som princip gälla att en underlåtenhet från borgenärens sida att ingripa i situationer av detta slag inte påverkar borgensansvaret, om det har funnits rimligt fog för bedömningen att rörelsen på sikt skulle kunna överleva. Det får också anses ankomma på borgensmannen att styrka ett påstående om att borgenären har gjort sig skyldig till sådan försumlighet med avseende på företagshypoteket att det bör inverka på borgensansvaret.

Omständigheterna i målet är sådana att L.M. och hans medparter vid infriande av sitt borgensåtagande får antas ha haft rätt att inträda i bankens rätt till företagshypoteken. Banken har i och för sig varit berättigad att utnyttja borgensåtagandet innan företagshypoteken togs i anspråk. Kvarstår emellertid spörsmålet om banken genom vanvård eller annan försumlighet beträffande hypoteken har åsidosatt sina skyldigheter gentemot borgensmännen.

L.M. och hans medparter har lämnat endast knapphändiga uppgifter om på vad sätt banken skulle ha gjort sig skyldig till försummelse. Banken synes ha godtagit deras påstående om att vissa lagertillgångar lämnades tillbaka till en leverantör för kvittning av en fakturaskuld och att inventarier såldes. Det är emellertid oklart i vad mån banken då kände till dessa åtgärder.

Sammanfattningsvis kan L.M. och hans medparter inte anses ha visat att banken har förfarit på ett sådant sätt beträffande den företagsintecknade egendomen att det bör inverka på bankens rätt till betalning på grund av borgensåtagandet.

Det har inte framkommit sådana omständigheter att borgensåtagandet bör jämkas enligt 36 § avtalslagen.

Borgensåtagandets utformning hindrar inte att borgensmännen kan åläggas att utge ränta på grund av eget dröjsmål med betalning. Med hänsyn härtill skall bankens yrkande beträffande dröjsmålsränta bifallas.

Det anförda innebär att HovR:ns domslut skall fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.