NJA 1992 s. 351

Domskäl

TR:n (rådmännen Rossipal, Cederberg och Wahlberg) anförde i dom d 10 mars 1989: Parternas utveckling av talan.

Svenska Handelsbanken har till utveckling av sin talan anfört: D:s International AB företräddes av två koreaner, en man vid namn Y.K.Y., som var styrelseledamot, och en kvinna vid namn T-J.L., som var styrelsesuppleant. Bolaget önskade ett lån i bankens kontor i Åkersberga för en exportaffär till Fjärran Östern. Eftersom bolaget inte var kund i banken krävdes säkerhet. T-J.L. medförde N.L. till banken och denne förklarade sig villig att gå i borgen. Skuldebrevet och borgensförbindelsen tecknades d 6 sept 1984. Lånet var kortfristigt med förfallodag d 30 dec 1984. Det togs för att finansiera inköp av renhorn. När det gäller lån för annat ändamål än konsumentlån upprättas med hänsyn till banklagens krav dels ett skuldebrev med formell löptid för lånet, dels en handling kallad utfästelse om betalning av kredit, där det i fall av långa krediter antecknas amorteringar och eventuell senare förfallodag. I förevarande fall angavs på båda handlingarna förfallodagen d 30 dec 1984. Lånet betalades inte på förfallodagen. Eftersom utlandsaffärer ofta är krångliga antog banken i det längsta att betalning skulle ske. Först när bolaget gick i konkurs d 6 okt 1986 fick banken klart för sig att lånet inte skulle infrias. Först i samband med konkursen krävdes N.L. på betalning i enlighet med borgensförbindelsen. Med anledning av det långa dröjsmålet mellan lånets förfallodag och kravet mot N.L. fordrar banken nu ränta på kapitalbeloppet endast från dagen för delgivning av stämning. Banken har mot sin fordran kvittat vissa medel som bolaget haft innestående i banken. Kapitalfordran uppgår därefter till 196 300 kr.

N.L. har till utveckling av sin talan anfört: Han kände det koreanska paret såsom kolleger i restaurangbranschen. Den 5 sept 1984 träffade han dem händelsevis och de frågade om han ville gå i borgen för ett lån. N.L. förklarade att det kunde han inte tänka sig. Han ville särskilt inte gå i borgen för ett bolag. De överenskom dock att träffas på Svenska Handelsbankens kontor i Åkersberga för att diskutera renhornsaffären. Den 6 sept sammanträffade kvinnan T-J.L. och N.L. med bankkamreren S.S. på banken. Mötet varade I ca 30 minuter. Det var hela tiden S.S. som förde talan. T-J.L. satt mest tyst. S.S. inledde mötet med att hålla fram en säkerhet i form av en rembursavisering. Han förklarade att den var bankens säkerhet och var värd 350 000 kr. N.L., som inte visste vad en remburs var, fick en förklaring av S.S.. Denne förklarade att rembursen stod som säkerhet för det tillfälliga lånet. Detta skulle lösas d 30 dec 1984 med medel som skulle inflyta från rembursen. N.L. undrade varför han måste gå i borgen när det redan fanns en säkerhet. S.S. sade att borgen var en ren formalitet och därför riskfri. Allteftersom mötet framskred förstod N.L. att borgensåtagandet var riskfritt. Han blev successivt övertalad av S.S., som aktivt företrädde bolaget. Då det av skuldebrevet framgick att krediten skulle förfalla d 30 dec 1984 bad N.L. att S.S. skulle skriva in att N.L:s borgensåtagande inte sträckte sig längre än till den dagen. Då skrevs handlingen benämnd "Utfästelse om betalning av kredit". Handlingen tillkom särskilt för detta ändamål. N.L:s avsikt var att hans borgensåtagande skulle sträcka sig till d 30 dec 1984. Han var övertygad om att det var ett sådant tidsbegränsat borgensåtagande han gjorde. Skuldens förfallodag passerade utan att N.L. hörde något. Först d 15 okt 1986 riktades krav mot honom på grund av borgen. N.L. bestred kravet under hänvisning till tidsbegränsningen i borgensåtagandet. Ytterligare krav kom d 2 nov 1987. I febr 1988 fick han meddelande om att banken överfört hans egna innestående medel i banken såsom betalning för kravet.

Beträffande den åberopade grunden 3 för bestridandet, bristande vård av borgensmannens rättigheter, har N.L. anfört följande. Banken har en plikt att vidmakthålla N.L:s regressmöjlighet mot D:s International AB. Detta har banken inte gjort då den först två år efter kredittidens utgång krävt att N.L. skulle infria sitt åtagande. Vid denna tidpunkt har bolaget gått i konkurs och det koreanska paret lämnat Sverige. Banken har hindrat N.L. från att utöva sin regressrätt. Vidare har banken inte upplyst honom om bolagets dåliga ekonomi eller om att bolaget i brev till bankens rembursavdelning d 23 nov 1984 oåterkalleligen avhänt sig rätten till betalning enligt rembursen till förmån för Lappmark Trading AB. Banken har vidarebefordrat betalning till sistnämnda bolag d 1 mars 1985. Eftersom rembursen spelade en så central roll borde banken d 23 nov 1984 ha upplyst N.L. om att D:s International AB inte längre förfogade över rembursen. N.L. hade i så fall kunnat kontakta banken och diskutera situationen. Enligt bankinspektionen skall en kreditgivare hålla borgensmän underrättade om händelser som påverkar deras ansvar. Detta anses vara god banksed. Brott häremot medför att borgensåtaganden kan jämkas och lämnas utan avseende. Enligt p 6 i kreditavtalets allmänna villkor har banken rätt att säga upp krediten till betalning vid tidpunkt som banken bestämmer om bl a säkerheten för krediten inte längre är betryggande. Banken skulle ha sagt upp krediten omedelbart när D:s International AB frånhände sig rätten till betalning ur rembursen.

Domskäl. Svenska Handelsbanken har som skriftlig bevisning åberopat skuldebrevet med av N.L. därå tecknad borgen såsom för egen skuld.

N.L. har som skriftlig bevisning åberopat, förutom skuldebrevet och dess allmänna villkor, remburshandlingen, rembursaviseringen och ett antal brev.

På egen begäran har N.L. hörts under sanningsförsäkran. Han har därvid bekräftat vad han anfört under sakframställningen.

På bankens begäran har som vittnen hörts S.S. och H.H..

S.S. har uppgett: - - - S.S. betraktade N.L. som affärsman och fann därför inte anledning att särskilt informera honom om vad en borgen innebär. När N.L. undertecknade borgensåtagandet var inte tal om att borgen endast var formell. Det var inte heller tal om att den var tidsbegränsad till kreditens förfallodag. En sådan borgen hade varit meningslös, eftersom borgen skall utgöra säkerhet om en kredit inte betalas på förfallodagen. Den av bolaget undertecknade handlingen benämnd Utfästelse om betalning av kredit, vilken upprättades samtidigt med skuldebrevet, innebär en bekräftelse på att det gällde en kort kredit som i sin helhet skulle lösas d 30 dec 1984. Anledningen till att banken inte krävde N.L. i enlighet med borgensåtagandet förrän efter bolagets konkurs var att man inte kände till att bolaget hade svårigheter. Affären med renhorn väntades ge god vinst.

H.H., som var revisor för D:s International AB, har uppgett att bolagets verksamhet lades ner i slutet av 1970-talet eller början av 1980- talet, att den senaste årsredovisningen gällde 1982 samt att det enligt H.H:s bedömning var uteslutet att bolaget vid årsskiftet 1984-1985 skulle ha kunnat betala ett lån om 200 000 kr.

TR:n gör följande bedömning.

Det av N.L. tecknade borgensåtagandet gäller enligt sin lydelse en borgen såsom för egen skuld utan tidsbegränsning för D:s Internationals förpliktelser enligt skuldebrevet.

I skuldebrevet har annan säkerhet än borgen inte antecknats. S.S. har förnekat att det varit tal om att tidsbegränsa N.L:s borgensåtagande på sätt denne påstått. En sådan begränsning skulle för övrigt strida mot borgens karaktär av säkerhet för kredittagarens förpliktelser att lösa krediten.

S.S. har inte bekräftat N.L:s påstående att Svenska Handelsbanken ansett rembursen vara den huvudsakliga säkerheten för krediten. Vid kreditavtalets ingående hade S.S. inte närmare kännedom om rembursen. Såvitt i målet framkommit var denna inte heller bekräftad vid sagda tidpunkt och därför inte tjänlig som säkerhet.

N.L. har enligt TR:ns bedömning inte visat att det vid sidan av det skriftliga borgensavtalet funnits särskilda muntliga avtalsvillkor av innebörd att hans åtagande var tidsbegränsat eller endast av formell natur med hänsyn till bankens möjlighet att ta i anspråk rembursbeloppet såsom betalning för lånet.

Inte heller har N.L. kunnat visa att han ingått borgensavtalet under förutsättning av ovan nämnda särskilda villkor och att detta förhållande stått klart för banken.

TR:n vill härefter beröra N.L:s invändning om Svenska Handelsbankens bristande vård av borgensmannens rättigheter. Det har ålegat N.L. att själv bedöma risken av en borgen till säkerhet för D:s Internationals åtagande i fråga om krediten och värdet av en eventuell regress mot bolaget. N.L. har inte visat fog för sitt påstående att banken brustit i sin skyldighet att vidmakthålla hans regressmöjlighet gentemot bolaget och att upplysa honom om bolagets dåliga ekonomi och att han därför inte skulle vara bunden av sitt borgensåtagande. Härtill kommer att N.L. efter lånets förfallodag själv haft möjlighet att infria sitt borgensåtagande och därefter vända sig mot bolaget för att utöva sin regressrätt.

Mot bakgrund av TR:ns tidigare redovisade uppfattning i frågan om rembursens karaktär av säkerhet för krediten saknas nu anledning att närmare gå in på N.L:s invändning om bankens underlåtenhet att hålla honom underrättad om den vidare hanteringen av rembursen eller påståendet om andra underlåtna åtgärder i samband därmed.

N.L. har inte heller kunnat visa att Svenska Handelsbanken otillbörligt utnyttjat en ställning som starkare avtalspart eller lämnat oriktiga uppgifter vid avtalets tillkomst och att borgensavtalet därför skulle vara ogiltigt enligt 36 § avtalslagen.

Sammanfattningsvis finner TR:n att N.L. skall vara bunden av sitt borgensåtagande d 6 sept 1984 gentemot Svenska Handelsbanken och att käromålet därför skall bifallas.

Domslut

Domslut. TR:n förpliktar N.L. att genast till Svenska Handelsbanken utge 196 300 kr jämte ränta därå motsvarande vid varje tid gällande diskonto med tillägg av 8 procentenheter från d 10 maj 1988 till dess betalning sker.

Domskäl

Domskäl. N.L. har utvecklat sin talan i HD i huvudsaklig överensstämmelse med vad han anfört i TR:n och HovR:n.

Banken har i HD som grund för sin talan åberopat följande. En bank är inte utan särskilt åtagande skyldig att vidta åtgärder för att säkerställa en borgensmans regressrätt gentemot huvudgäldenären. I fall en sådan skyldighet skulle anses föreligga, bestrider banken att den har åsidosatts. Om banken anses ha åsidosatt sina skyldigheter har N.L. i vart fall inte lidit någon förlust, eftersom regressrätten saknat värde redan vid lånets förfallodag.

Av handlingarna i målet framgår följande. Handelsbanken beviljade d 6 sept 1984 D:s International Aktiebolag ett lån på 200 000 kr. Lånet, som skulle användas till inköp av vissa varor för export, förföll till betalning d 30 dec samma år. Enligt en särskilt upprättad handling skulle krediten lösas senast denna dag och alltså inte förlängas. För bolagets förpliktelser enligt låneavtalet tecknade N.L. borgen såsom för egen skuld. Bolaget betalade inte skulden på avtalad tid. Banken sände, troligen i början av år 1985, en påminnelse om skulden till bolaget men vidtog i övrigt ingen åtgärd för att driva in fordringen. N.L. underrättades inte om att betalning uteblivit förrän banken i brev d 15 okt 1986 krävde honom på fordringsbeloppet jämte ränta. Bolaget hade då försatts i konkurs tidigare i samma månad och dess båda ägare, två makar från Sydkorea, hade lämnat Sverige.

Vid ingående av borgensförbindelse för en skuld uppkommer mellan borgensmannen och borgenären ett kontraktsförhållande, som innefattar ömsesidiga förpliktelser. Borgenärens skyldigheter bör ses mot bakgrund bl a av att borgensmannen, om han nödgas infria skulden, inträder i borgenärens rätt gentemot huvudgäldenären; borgensmannen kan också ha regressrätt mot andra borgensmän, när flera tecknat borgen, och rätt att ta i anspråk ställd realsäkerhet. Borgenären får anses ha en principiell skyldighet att beakta att inte borgensmannens regressrätt helt eller delvis går förlorad (jfr Walin, Borgen och tredjemanspant s 125 f och Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, 6 uppl s 122). Av betydelse härvid är särskilt att borgensmannen underrättas om förhållanden av vikt för regressrättens utövande, när det inte kan förutsättas att han själv håller sig informerad härom. Borgensmannen kan efter sådan underrättelse vidta de åtgärder som kan befinnas lämpliga för att hans rätt skall tillvaratas. Vad som närmare bör krävas av en borgenär får bero av omständigheterna i det särskilda fallet. Det är tydligt att större anspråk kan ställas på banker och andra institutionella kreditgivare än på enskilda borgenärer. I fall en borgenär underlåter att göra vad som rimligen kan begäras i förevarande hänseende, bör borgensmannen bli fri från sitt betalningsansvar mot borgenären i den mån försummelsen orsakat borgensmannen skada i fråga om regressrätten. Det måste anses åvila borgenären, om han skall undgå denna påföljd, att visa att försummelsen inte föranlett någon sådan skada (jfr NJA 1991 s 277).

När bolaget inte betalade sin skuld till banken på förfallodagen, borde banken ha underrättat N.L. härom. Att han blev underrättad om den föreliggande situationen framstår som särskilt angeläget med hänsyn till att banken under närmare två års tid inte, frånsett en betalningspåminnelse, vidtog någon åtgärd för att söka indriva fordringen hos bolaget. I fall N.L. underrättats om bolagets underlåtenhet att betala skulden, hade han kunnat försöka förmå bolaget genom dess företrädare att betala eller själv erlägga beloppet och därefter söka driva in sin regressfordran hos bolaget. På grund av sin försummelse att underrätta N.L. måste banken anses ha förlorat sin rätt enligt borgensåtagandet i den mån försummelsen inverkat på hans regressrätt.

Enligt anteckning i TR:ns dom var det enligt bolagets revisor H.H. uteslutet att bolaget vid årsskiftet 1984/1985 skulle ha kunnat betala ett belopp på 200000 kr. Denna bedömning utgör, sedd för sig, ett starkt stöd för att bolaget saknade medel till betalning av i vart fall större delen av lånet. Å andra sidan bör beaktas följande. Uttalandet grundas bl a på att bolaget lagt ner sin verksamhet några år före den i målet aktuella tiden. Som framgår av vad som sagts i det föregående beviljades emellertid bolaget det nu aktuella lånet i september 1984 för en exportaffär. Omkring årsskiftet 1984/1985 erhöll bolaget betalning enligt remburser på - omräknat i svensk valuta - närmare 700 000 kr, vilken rätt till betalning bolaget överlät till ett annat företag i Sverige. Bolaget drev alltså verksamhet vid detta årsskifte. Någon utredning rörande denna verksamhet och det ekonomiska resultatet därav har inte förebragts i målet. Mot bakgrund av det nu sagda kan det inte med tillräcklig tydlighet anses visat att N.L. inte till följd av bankens försummelse lidit skada med det belopp som borgensförbindelsen avser.

På grund av det anförda skall N.L:s revisionstalan bifallas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom lämnar HD Svenska Handelsbankens talan utan bifall.

HD finner inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.