NJA 1999 s. 282

S.K. försattes d 2 dec 1991 i konkurs vid Malmö TR. Till förvaltare i konkursen utsågs advokaten C-G.S..

Enligt konkursbouppteckningen uppgick tillgångarna till 34,8 milj kr och skulderna till drygt 46,5 milj kr. Bland tillgångarna ingick 17 fastigheter, tillsammans värderade till 34,5 milj kr.

Förvaltaren begärde arvode för sitt uppdrag med 940 625 kr inkl mervärdesskatt. Enligt arvodesräkningen borde belopp uppgående till sammanlagt 611 250 kr fastställas att betalas ur överskottet från 15 av fastigheterna.

Tillsynsmyndigheten i konkurser i Malmö överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att vissa ytterligare belopp av förvaltarens arvode, sammanlagt 22 429 kr, skulle fastställas att utgå ur de 15 fastigheternas avkastning och köpeskilling. Beloppen avsåg del av förvaltarens arvode för arbete med konkursboets bokföring och motsvarade vad som enligt förvaltaren hänförde sig till de olika fastigheterna.

HovR:n (hovrättslagmannen Abelson, hovrättsrådet Ohlsson och hovrättsassessorn Larsson, referent) fastställde i beslut d 9 april 1997 TR:ns beslut.

Riksskatteverket överklagade och yrkade bifall till den av tillsynsmyndigheten i HovR:n förda talan.

C-G.S. bestred ändring.

Till utveckling av sin talan anförde Riksskatteverket (RSV) bl a: Vad avser speciella konkurskostnader följer av NJA 1987 s 146, där det bl a hänvisas till förarbetena till 81 § äldre KL, att den egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum endast skall svara för arvode och kostnader som direkt och uteslutande hänför sig till den egendomens vård och försäljning.

Bokföringskostnader är enligt RSV:s uppfattning en sådan speciell konkurskostnad. Bokföringsarbete avseende med pant belastad egendom är direkt och uteslutande att hänföra till den egendomen, dvs kostnaden avser åtgärder som uteslutande avser den egendomens vård och försäljning. Några praktiska svårigheter att urskilja kostnaden föreligger normalt inte eftersom det vanliga i konkurs är att redovisningen är upplagd per pantsatt objekt.

I det aktuella fallet har förvaltaren valt att själv handha bokföringen och ta ut kostnaden i form av arvode. Det förekommer även att förvaltare väljer att anlita en utomstående konsult att såsom sakkunnigt biträde sköta förvaltningen av boets fastigheter. En spridd uppfattning är då att hela kostnaden för konsulten, dvs även den del som avser bokföringsåtgärder, är en vård- och försäljningskostnad som skall belasta den pantsatta egendomen. Det saknas enligt RSV:s mening skäl att behandla dessa båda fall olika. Kostnaden borde behandlas som en vård- och försäljningskostnad även om förvaltaren valt att själv utföra arbetet och kostnaden faller ut som begärt arvode för detta.

Ett av motiven till den rådande restriktiviteten när det gäller att låta allmänna konkurskostnader utgå ur egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum är att dessa borgenärer inte har något egentligt intresse av konkurs eftersom deras förmånsrätt även kan göras gällande genom utmätning. Hade någon borgenär när det gäller någon av de nu aktuella fastigheterna istället valt att begära utmätning hade också möjligheten funnits att begära förordnande av en syssloman för skötseln av fastigheten. Sysslomannens kostnader hade då ersatts ur fastigheten vid en exekutiv försäljning. Det saknas enligt RSV:s mening anledning att se annorlunda på saken om kostnaden istället uppstått till följd av att en konkursförvaltare tagit vård om fastigheten och sålt den. Borgenären hade således fått bära motsvarande kostnader även utom konkurs vilket är ytterligare ett argument för att det är fråga om en speciell konkurskostnad i det nu aktuella fallet.

Borgenärer med panträtt skall inte komma i ett sämre läge i en konkurs. Enligt RSV:s mening skall de dock inte heller komma i ett bättre läge genom att slippa kostnader som hade drabbat dem i ett utmätningsförfarande.

RSV vill slutligen understryka att ett annat synsätt än det redovisade skulle innebära att övriga borgenärer i konkursen fick betala en för fastighetsförvaltningen specifik kostnad. Detta skulle strida mot den rättviseprincip som är ett av huvudargumenten för att egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum skall bära sina speciella konkurskostnader.

Konkursförvaltarkollegiernas förening anförde i yttrande i målet: Om en fastighetsägare försätts i konkurs aktualiseras frågan vem som ytterst skall bära kostnaden för bokföring av affärshändelser som avser konkursbolagets fastigheter. Utifrån ett ändamålsperspektiv bör bokföringskostnaderna bäras av den borgenär som har nytta av att bokföring sker. Kostnaderna bör därför belasta avkastningen och köpeskillingen för respektive fastighet. Om så inte sker medför konkursen att borgenärer med förmånsrätt enligt 6 § förmånsrättslagen avlyfts kostnader som kan sägas förkovra den fasta egendomen (jfr NJA 1982 s 900) och som de torde fått bära om fastigheten utmätts och en syssloman vid förvaltningen av fastigheten bokfört intäkter och kostnader, se 12 kap 9 § UB och 12 kap 10 § utsökningsförordningen. Mot denna bakgrund är det inte rimligt att de bokföringskostnader som hänger samman med förvaltning av fastigheter i ett konkursbo i stället skall belasta borgenärer med allmän förmånsrätt, eller subsidiärt med stöd av 14 kap 18 § 2 st KL belasta borgenärer med förmånsrätt enligt 5 § förmånsrättslagen, eller i sista ledet belasta staten. Föreningen anser därför att uttrycket "vård och försäljning" i 14 kap 18 § 3 st KL för att fylla sitt syfte bör omfatta sådana bokföringskostnader som direkt och uteslutande avser fast egendom, pantsatt lös egendom, företagshypoteksegendom eller annan egendom som är föremål för särskild förmånsrätt.

Föreningen tillstyrker Riksskatteverkets ändringsyrkande.

Betänkande

HD (JustR:n Gregow, Lind, referent, Lars K Beckman, Nyström och Pripp) fattade följande slutliga beslut: Skäl. I 14 kap 18 KL (1987:672) regleras hur konkurskostnaderna skall fördelas när det i boet finns egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum. Enligt lagrummets 1 st skall rätten i sådana fall, i den mån det inverkar på de borgenärers rätt som inte har sådan förmånsrätt i egendomen eller på statens ansvar för konkurskostnaderna, fastställa den del av arvodet till förvaltaren som avser egendomen i fråga att betalas ur egendomens avkastning och köpeskilling. Däremot får avkastningen och köpeskillingen inte belastas med annat förvaltararvode, om det skulle skada borgenär med särskild förmånsrätt (2 st första meningen).

Som framhållits i ett tidigare avgörande (NJA 1987 s 143) rörande tillämpningen av motsvarande stadganden i 1921 års KL, innebär fördelningsreglerna att egendom, vari särskild förmånsrätt gäller, skall svara för förvaltararvode endast i den mån arvodet avser åtgärder som direkt och uteslutande hänför sig till den egendomens vård och försäljning. Annan egendom får, åtminstone i princip, svara för den del av arvodet som gäller åtgärder som skall vidtas oavsett beskaffenheten av egendomen i konkursboet.

En konkursförvaltare är bokföringsskyldig (7 kap 19 § KL). Kontantbokföring är tillräcklig, om inte annat följer av god redovisningssed. I det aktuella fallet har konkursboet haft sådan omfattning att bokföring enligt en renodlad kontantprincip inte kan anses ha varit tillfyllest (jfr prop 1986/87:90 s 171). Det innebär bl a att betalningsströmmarna skulle registreras på ett sådant sätt att de kunde hänföras till de olika fastigheterna.

Även om således en del enskilda bokföringsåtgärder är knutna till vissa fastigheter, utgör emellertid bokföringen inte en sådan förvaltarsyssla som i sina olika delar uteslutande kan anses hänförlig till viss egendom. Arbetet med bokföringen skiljer sig därvidlag inte från annat arbete rörande förvaltningen av boets medel. Därtill kommer att det från synpunkten att skapa rättvisa mellan olika borgenärsgrupper praktiskt sett oftast inte har någon större betydelse om bokföringskostnader fördelas mellan grupperna. Skäl som med tillräcklig styrka talar för avsteg från principen att arvode för bokföring inte skall belasta egendom med särskild förmånsrätt kan inte anses föreligga.

På grund av det anförda skall överklagandet lämnas utan bifall.