NJA 1999 s. 291

Domskäl

TR:n (hovrättsassessorn Råberg och adj led advokaten Nils Gårder) anförde i dom d 22 april 1996: Bakgrund. B.E. och B.L. förvärvade genom köpekontrakt d 19 aug 1991 fastigheten Lund Stångby 1:3 m fl av makarna P för en köpeskilling om 1 425 000 kr. Tillträde skulle ske d 1 nov 1991. En avgörande faktor för att B.E. och B.L. skulle förvärva fastigheten var dess natursköna läge strax utanför Lund. För att förvissa sig om att inga planerade utbyggnader skulle komma att störa det natursköna läget tog de före köpet kontakt med stadsarkitektkontoret i Lund för att få reda på eventuella utbyggnadsplaner. De hade flera telefonsamtal med stadsplanearkitekten B.G. och hade även ett sammanträffande med denne d 16 aug 1991. B.G. upplyste då om att väg 108 skulle få en ny sträckning närmare fastigheten och att bostäder eventuellt skulle komma att byggas i Stångby och Vallkärra. B.G. nämnde däremot ingenting om att Banverket kort tid dessförinnan hade presenterat en utredning enligt vilken Lackalänga var en möjlig lokalisering för Riksbangård Syd. Enligt utredningen skulle bangårdens närmaste spår komma att ligga ca 800 m från bostadshuset på fastigheten. Först d 13 sept 1991 fick B.E. och B.L. av en ren tillfällighet höra talas om planerna på en eventuell Rkbangård i närheten av fastigheten. B.E. och B.L. fullföljde därför inte köpet av fastigheten och makarna P hävde på grund härav avtalet d 7 nov 1991. I ansökan om stämning, som kom in till TR:n d 1 juli 1992, yrkade makarna P att B.E. och B.L. skulle förpliktas att utge skadestånd till dem. Fastigheten såldes ånyo d 29 okt 1992 för en köpeskilling om 915 000 kr, alltså för 510 000 kr lägre än den först avtalade köpeskillingen. TR:n biföll i allt väsentligt käromålet och förpliktade B.E. och B.L. att betala skadestånd med 752 000 kr till makarna P samt att utge ersättning för deras rättegångskostnader. HovR:n över Skåne och Blekinge fastställde i dom d 24 maj 1995 TR:ns domslut. HD beslutade d 23 okt 1995 att inte meddela prövningstillstånd.

Beträffande Riksbangård Syd är i målet upplyst följande: Banverket önskar anlägga en regional godsbangård och har i sin utredning redovisat ett antal alternativ för dess lokalisering bland vilka Eslöv, Marieholm och Lackalänga bedömts som lämpligare än de övriga alternativen. För den beräknade trafiken år 2000 krävs 40-48 st riktningsspår och för år 2020 64 st. Fullt utbyggd bedöms anläggningen bli ca 5 km lång och uppta en areal av ca 2,5 kvadratkilometer. Vid fullt utbyggd anläggning kommer 400-500 personer att sysselsättas där.

Yrkanden m m. B.E. och B.L. har nu yrkat att Lunds kommun skall förpliktas att utge skadestånd till dem med 1 113 873 kr jämte ränta ---. Av det fordrade beloppet utgör 752 000 kr det skadestånd som B.E. och B.L. förpliktades att utge till makarna P ---. I det yrkade beloppet ingår ett ideellt skadestånd om 30 000 kr.

Kommunen har bestritt käromålet. Kommunen har vitsordat yrkade belopp med undantag av det ideella skadeståndet på 30 000 kr och har inte haft någon invändning mot ränteberäkningen. Kommunen har också vitsordat att fastigheten på grund av risken för bangården temporärt drabbats av en värdeminskning på ca 300 000 kr.

Mellan parterna är ostridigt att återstående del av skillnaden i köpeskillingarna, 210 000 kr, är att hänföra till den allmänna prisnedgången på fastigheter.

B.E. och B.L. har till utveckling av sin talan anfört: De bor i egen villa i Lund och har tre barn i åldern 9-16 år. De själva är naturintresserade och barnen är intresserade av hästar och de ville därför förvärva en gård i närheten av Lund där familjens intresse för natur och hästar kunde tillgodoses. Via Sparbankernas Fastighetsbyrå fick de reda på att fastigheten var till salu och sedan de hade tittat på den och omgivningarna där omkring kontaktade de stadsarkitektkontoret för att förvissa sig om att det inte fanns några aktuella utbyggnadsplaner i dess närhet. Efter att ha haft telefonkontakt med B.G. tillsände han dem en karta på vilken den nya sträckningen av väg 108 var inritad liksom det planerade bangårdsområdet. Inritningen av bangårdsområdet var emellertid så otydlig och utformad på sådant sätt att B.E. och B.L. utan sakkunnig tolkning inte hade någon möjlighet att uppmärksamma och tyda denna. Den 16 aug 1991 träffade de B.G. under en tid av ca en timme på stadsarkitektkontoret. Diskussionen kom då huvudsakligen att handla om vägen. De frågade om det var aktuellt att bygga ut Lund åt nordväst, varvid B.G. svarade att det inte fanns någon risk för detta. På grundval av den information de hade inhämtat beslutade de att köpa fastigheten och undertecknade köpekontraktet d 19 aug 1991. Det är vid denna tidpunkt som skadan uppstår. B.L. arbetar som läkare och fick d 13 sept 1991 av en patient händelsevis reda på projektet Riksbangård Syd och att Lackalänga hade angivits som en möjlig lokalisering av anläggningen. De kontaktade Banverket och fick hela utredningen. Deras ytterligare kontakter med Banverket gav inte något närmare besked om vilken risk det fanns att anläggningen, bland andra alternativ, skulle placeras vid Lackalänga, men de bedömde sannolikheten härför till åtminstone 33 procent. En starkt bidragande orsak till deras beslut att inte fullfölja köpet var det besked de fick av kanslichefen i kommunen Å.L. Vid ett sammanträffande hos Å.L sade denne, men underströk att det var hans personliga uppfattning, att det var självklart att de inte skulle tillträda fastigheten och hänvisade dem till advokat. Den advokat de vände sig till avsände en hävningsskrivelse till makarna P. Dessa hävde sedan köpet på grund av att B.E. och B.L. inte fullföljde köpet.

B.E. och B.L. gör i första hand gällande att kommunens tjänsteman B.G. på grund av försummelse underlåtit att lämna uppgift om det planerade bangårdsprojektet och att kommunen därvid gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande försumlighet vid myndighetsutövning enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen samt att den vårdslösa informationen har orsakat den skada B.E. och B.L. lidit och att skadan har varit förutsebar för kommunen. I andra hand gör B.E. och B.L. gällande följande. Kommunen har genom vårdslöshet underlåtit att lämna uppgift om det planerade bangårdsprojektet trots att kommunen insett att informationen var avgörande inför det eventuella fastighetsköpet och att B.E. och B.L. med fog har satt tillit till den information som kommunens företrädare lämnat, vilket denne också insett. Den vårdslösa informationen har orsakat den ekonomiska skada B.E. och B.L. lidit. Skadan har varit förutsebar för kommunen. Kommunen är till följd av allmänna skadeståndsrättsliga principer, enligt vilka den som i vissa typiska situationer med kontraktsrättslig anstrykning avger ett auktoritativt uttalande till vilket mottagaren sätter befogad tillit, skyldig att genom skadestånd ersätta den skada som kan uppstå. En arbetsgivare svarar för en arbetstagares culpösa handlande enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen.

Kommunen har som grund för sitt bestridande anfört: De uppgifter B.E. och B.L. lämnat om de telefonsamtal och det sammanträffande de haft med B.G. vitsordas. Det vitsordas också att skadan inträffade då B.E. och B.L. undertecknade köpekontraktet. B.G. uppfattade från början att fastigheten ligger närmare väg 108 än den i själva verket gör och koncentrerade sig därför på problemen med vägen. Först vid sammanträffandet eller möjligen vid ett telefonsamtal omedelbart dessförinnan fick han klart för sig var fastigheten exakt ligger. Banverkets utredning visar att sannolikheten för en lokalisering av anläggningen till Lackalänga var ganska liten. I utredningen framstår alternativen Marieholm och Eslöv som betydligt mera sannolika. - Det föreligger inte någon kausalitet mellan kommunens agerande eller underlåtenhet och den skada som B.E. och B.L. åsamkats och om det föreligger kausalitet föreligger i vart fall inte adekvat sådan. För det fall TR:n skulle finna att det föreligger adekvat kausalitet görs i andra hand gällande att skada inte har vållats vid myndighetsutövning. Om TR:n likväl skulle anse att skadan inträffat vid myndighetsutövning görs i tredje hand gällande att skadan inte har vållats genom sådant fel eller sådan försummelse som grundar rätt till skadestånd. Slutligen görs beträffande förstahandsgrunden gällande att B.E. och B.L. varit medvållande, varför skadeståndet skall jämkas och då till 300 000 kr. Beträffande andrahandsgrunden vidhåller kommunen att B.G. inte förfarit vårdslöst och hävdar dessutom att ett utdömande av skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada förutsätter antingen ett kontraktsförhållande eller ett brottsligt förfarande och då i detta fall ingen av dessa förutsättningar är för handen bestrids bifall till käromålet även på denna grund. - Yrkandet om ideellt skadestånd torde helt sakna laglig grund.

Domskäl. Vid huvudförhandlingen har B.E. och B.L. hörts under sanningsförsäkran. På kommunens begäran har vittnesförhör ägt rum med B.G. och Å.L. Parterna har därutöver åberopat skriftlig bevisning, bl a Banverkets utredning om lokalisering av bangården. Av den skriftliga bevisningen framgår bl a att dagordningen för Byggnadsnämndens sammanträde d 14 aug 1991 som ett av ärendena upptog Kommunstyrelsens remiss angående Banverkets lokaliseringsutredning - Riksbangård Syd. Enligt protokollet var B.G. närvarande under sammanträdet.

B.E. och B.L. har alltså gjort gällande att B.G. på grund av försummelse underlåtit att informera dem om bangårdsprojektet och att kommunen därvid gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande försumlighet vid myndighetsutövning.

Det är ostridigt att B.G., på grund av att kommunen fått Banverkets utredning på remiss, känt till planerna på en eventuell riksbangård vid Lackalänga och att han underlåtit att informera B.E. och B.L. om bangårdsprojektet. Kommunen har som grund för sitt bestridande hävdat bl a att underlåtenheten att informera dem inte skett vid myndighetsutövning.

Begreppet myndighetsutövning finns förutom i skadeståndslagen även i brottsbalken och har där i huvudsak samma innebörd och kan definieras som beslut eller faktiska åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter och som kommer till stånd och får rättsverkningar för eller emot den enskilde i kraft av offentligrättsliga regler.

Karaktäristiskt för myndighetsutövning är vidare att beslutet eller åtgärden vidtas av ett rättssubjekt som intar en offentlig monopolställning på så sätt att ingen enskild kan vidta samma åtgärd med motsvarande verkan och att den enskilde, mot vilken åtgärden riktas, intar en beroendeställning i förhållande till det allmänna.

Att det skall vara fråga om beslut eller åtgärder med omedelbara rättsverkningar innebär att råd och upplysningar till allmänheten i princip inte är att hänföra till myndighetsutövning.

Det är emellertid att märka att för att skadeståndsskyldighet skall föreligga krävs inte att skada vållas "genom" eller "i" myndighetsutövning, alltså direkt orsakad av handlingar eller beslut som innebär myndighetsutövning, utan "vid" myndighetsutövning. Detta innebär att för skadeståndsskyldighet är det tillräckligt att det finns ett visst samband mellan det skadevållande handlandet och myndighetsutövningen. Bestämmelsen omfattar således även åtskilliga beslut eller åtgärder som ingår endast som led i myndighetsutövningen men som är reglerade av offentligrättsliga föreskrifter och indirekt kan få rättsliga konsekvenser för den enskilde, liksom också vissa andra handlingar som står i ett mycket nära tidsmässigt och funktionellt samband med myndighetsutövningen. Om en myndighet lämnar upplysning angående myndighetsutövning inom det egna verksamhetsområdet får själva upplysningen regelmässigt anses som ett sådant led i myndighetsutövningen eller åtminstone ha ett så intimt samband med denna att skadeståndsansvar bör kunna åläggas, om skada vållas till följd av att upplysningen är felaktig. I varje fall gäller detta när upplysningen avser innehållet i ett beslut och lämnas i författningsenlig ordning, t ex gravationsbevis eller taxeringsbevis, i underrättelse om avvikelse från självdeklaration osv.

Stadsarkitektkontoret lyder under byggnadsnämnden och nämnden fattar beslut som utan tvekan är att anse som myndighetsutövning. Ett felaktigt beslut kan då medföra skadeståndsskyldighet. Samma måste gälla om ett felaktigt besked lämnas om innehållet i ett beslut. I målet är emellertid inte fråga om något beslut. B.G. har endast informerat om utbyggnadsplaner och därvid underlåtit att lämna för B.E. och B.L. viktiga upplysningar. Underlåtenhet att lämna föreskriven vägledning och service inom myndighetens verksamhetsområde kan föranleda skadeståndsansvar. I praxis har emellertid uppställts det kravet att åtgärden avsett ett anhängiggjort ärende eller ett ärende som skall anhängiggöras vid myndigheten.

Kommunen har visserligen fått Banverkets utredning på remiss för att yttra sig över planerna på en eventuell lokalisering av bangården inom kommunen. Vid myndigheten har emellertid inte funnits något ärende som innefattat myndighetsutövning gentemot B.E. och B.L. och det har heller inte varit aktuellt för dem att anhängiggöra något sådant. De upplysningar som lämnats har därför inte haft karaktär av förhandsbesked eller liknande. B.G:s underlåtenhet att upplysa om planerna på en eventuell bangård har därför inte skett vid myndighetsutövning.

B.E. och B.L. har i andra hand åberopat allmänna rättsgrundsatser, enligt vilka den som i vissa typiska situationer med kontraktsrättslig anstrykning avger ett auktoritativt uttalande till vilket mottagaren sätter befogad tillit, är skyldig att genom skadestånd ersätta den skada som kan uppstå.

Kommunen har mot detta invänt att ersättning för ren förmögenhetsskada förutsätter antingen ett kontraktsförhållande eller ett brottsligt förfarande.

Huvudregeln i svensk rätt är att ersättning för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden förutsätter att skadan vållats genom brott. Därutöver kan med stöd av uttryckliga lagregler i vissa speciella fall ersättning utgå även om något brott inte föreligger. I praxis har dessutom skadeståndsansvar godtagits beträffande felaktiga vederhäftighets- och vittnesintyg samt soliditetsupplysningar. Vidare har en värderingsman som utfärdat ett felaktigt värdeintyg avseende en fastighet ådömts skadeståndsansvar gentemot ett penninginstitut som beviljat lån till fastighetsägaren på grundval av det felaktiga intyget. I förevarande mål är emellertid fråga om det allmännas skadeståndsansvar, vilket måste inskränka sig till ansvar vid myndighetsutövning och alltså uttömmande regleras av bestämmelsen i 3 kap 2 § skadeståndslagen. Någon möjlighet till ersättning för en förmögenhetsskada av kommunen därutöver föreligger således inte.

Käromålet kan på grund av det ovan anförda inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

Rådmannen Håkansson, var av skiljaktig mening och anförde: Fråga är alltså om verkan av underlåtenhet från B.G:s sida att lämna upplysningar, inte bara om planfrågor i allmänhet utan om Riksbangård Syd-projektet. Ett av alternativen härför - "Lackalänga"-alternativet - var känt för B.G.. Denne deltog för övrigt i byggnadsnämndens sammanträde d 14 aug 1991, alltså bara två dagar före makarna B.E:s och B.L:s besök hos B.G.; vid byggnadsnämndens sammanträde om remissen angående förevarande projekt deltog B.G.. Denne var då planarkitekt och såsom sådan högste ansvarig för planavdelningen vid stadsarkitektkontoret i Lund. Han har efter önskemål från makarna överenskommit med dem om ett sammanträffande. Han har förberett sammanträffandet genom att till makarna översända en karta, på vilken det projekterade området enligt "Lackalänga"alternativet angivits, emellertid inte på sådant sätt att makarna kunde utläsa detta. Makarnas besök hos honom har varat ca en timme. Därunder har förekommit åtskilliga frågor och svar om pågående planer av betydelse för makarnas ställningstagande till köp av den nära belägna fastigheten. Av någon - och oförklarlig - anledning har B.G. vid besöket utelämnat information om "Lackalänga"-alternativet för Riksbangård Syd. Frågans betydelse borde ha varit uppenbar för honom. Han har uttalat sig som chef på planavdelningen med den auktoritet som därav följer, även med högsta sakkunskap om pågående ärenden vid byggnadsnämnden, däribland remissärendet om Lackalänga. Makarna har uppenbarligen också uppfattat hans uttalanden - och därmed den utelämnade informationen om "Lackalänga"alternativet - i enlighet härmed och förlitat sig därpå.

Sammantaget finner jag att B.G. - självfallet inte medvetet men av anmärkningsvärd försummelse - undanhållit makarna för dem viktig information om det hos byggnadsnämnden anhängiga remissärendet om "Lackalänga"-alternativet. Underlåtenheten har en så stark och i tiden så nära anknytning till hans myndighetsutövning såsom planchef och hans befattning med remissärendet att den bör anses ha skett inte bara i samband med utan vid hans myndighetsutövning. Kommunen är därför i och för sig skyldig att betala skadestånd till makarna.

Vid denna bedömning finner jag att skadestånd skall utgå med 300 000 kr jämte vitsordad ränta, avseende värdeminskning på fastigheten på grund av risken för anläggande av bangården vid Lackalänga. Rätt till skadestånd i vidare mån har ej visats föreligga.

Överröstad i sakfrågorna är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 20 maj 1999 (mål nr T 227-97).