NJA 1999 s. 300

Den 17 okt 1996 meddelades skiljedom i tvist mellan C.L. och S.A.. Skiljedomen tillställdes S.A. genom rekommenderat brev med mottagningsbevis.

S.A. klandrade skiljedomen i ansökan om stämning mot C.L. som inkom till Södra Roslags TR d 3 febr 1997.

C.L. yrkade att S.A:s klandertalan skulle avvisas eftersom den hade väckts för sent. Hon gjorde därvid gällande att S.A. hade delgetts skiljedomen d 22 nov 1996 och åberopade till stöd härför ett av S.A. undertecknat mottagningsbevis från posten.

S.A. påstod att han hade fått del av skiljedomen först d 5 dec 1996 och anförde följande. Under tid han var i Stockholm under november 1996 skrev han under mottagningsbeviset och lämnade det till sin sekreterare för att hon skulle hämta ut försändelsen från posten. Hon fick emellertid inte ut försändelsen omedelbart, eftersom den enligt S.A:s begäran hade eftersänts från en postanstalt till en annan. När sekreteraren slutligen avhämtade försändelsen d 22 nov 1996 befann sig S.A. utomlands. Han kunde därför inte ta del av skiljedomen förrän han efter sin utlandsresa återkom till sitt kontor d 5 dec 1996.

S.A. åberopade viss skriftlig och muntlig bevisning.

S.A. överklagade i Svea HovR och yrkade undanröjande av TR:ns avvisningsbeslut.

C.L. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren, hovrättsrådet Anders Holmstrand, referent, och t f hovrättsassessorn Hedengran) anförde i beslut d 3 sept 1997: S.A. får - då annat inte är visat - anses ha fått del av den av honom kvitterade försändelsen med skiljedomen samma dag som hans sekreterare avhämtade försändelsen på posten, dvs d 22 nov 1996.

Överklagandet lämnas därför utan bifall.

S.A. överklagade och yrkade att HD skulle undanröja avvisningsbeslutet.

C.L. (ombud advokaten B.M.) bestred ändring. HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Skeppstedt, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Enligt den lag som gällde när den aktuella skiljedomen meddelades - lag (1929:145) om skiljemän - skulle den som ville klandra en skiljedom göra det inom 60 dagar från det att han fick del av skiljedomen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. För att klanderfristen skulle börja löpa måste parten ha fått del av skiljedomen personligen och delgivningslagen var inte tillämplig på det förfarandet.

S.A. åberopade vid TR:n viss skriftlig bevisning, förhör under sanningsförsäkran med sig själv och vittnesförhör med sin sekreterare, allt i syfte att styrka sina påståenden angående omständigheterna vid delfåendet av skiljedomen. TR:n avvisade både den skriftliga och muntliga bevisningen.

Tidpunkten för ordinär personlig delgivning är föremål för fri bevisprövning. Den som gör gällande att en uppgift i ett mottagningsbevis om att en försändelse lämnats ut till en viss person ett bestämt datum är felaktig, måste emellertid om han vill nå framgång förebringa åtminstone någon utredning till stöd för sitt påstående.

Om inte någon omständighet pekar i annan riktning får man likaså normalt utgå ifrån att en fullmaktsgivare mottagit en försändelse samma dag som fullmaktshavaren avhämtat den. Detta gäller särskilt när fullmaktsgivaren uppmärksammats på att han har en försändelse som väntar på posten och låter ett bud hämta försändelsen.

S.A. har gjort gällande att han själv undertecknade mottagningsbeviset som kom till hans kontor, att hans sekreterare på hans uppdrag i nära anslutning härtill försökte hämta ut försändelsen men inte lyckades med detta eftersom den på hans begäran var eftersänd från ett postkontor till ett annat, att sekreteraren hämtade ut den på postkontoret d 22 nov 1996, att han själv då hade avrest till utlandet, att han inte återkom till kontoret förrän d 5 dec 1996 och att han först då fick del av skiljedomen. Han har till TR:n givit in dels "meddelande" och "anteckningskort" från posten som visar att försändelsen varit eftersänd från ett postkontor till ett annat, dels resehandlingar till stöd för sitt påstående om utlandsvistelse under den aktuella tiden.

Vad S.A. anfört och den skriftliga utredning som han ingivit utgör inte skäl för annan slutsats än att han fått del av skiljedomen d 22 nov 1996. Om den av honom åberopade muntliga bevisningen funnits med som underlag för bedömningen, är det emellertid möjligt att S.A. skulle ansetts ha förebringat så stark utredning att hans klandertalan inte avvisats. Någon grund för att med stöd av 35 kap 7 § RB avvisa någon bevisning har således inte förelegat. TR:n har förfarit felaktigt och målet skall återförvisas dit för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Gregow, Lars K Beckman, Victor, Pripp, referent, och Håstad) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 21 § 3 st lagen (1929:145) om skiljemän, som gällde när skiljedomen meddelades, skulle den som ville klandra en skiljedom göra det inom 60 dagar från det att han fått del av skiljedomen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. I annat fall var rätten att klandra domen förverkad.

Den tvistefråga som HD nu har att pröva är om S.A. iakttagit tiden för att klandra skiljedomen. Vad tvisten närmare gäller är om S.A., som C.L. hävdar, skall anses ha fått del av skiljedomen d 22 nov 1996 och därför klandrat domen för sent. S.A. bestrider detta och påstår att han någon gång före d 21 nov, då han påbörjade en tjänsteresa, skrev under mottagningsbeviset och lämnade det till sin sekreterare, som avhämtade försändelsen med skiljedomen på posten d 22 nov, och att han återkom till kontoret först d 5 dec då han tog del av domen. S.A. får förstås så att sekreteraren agerade som bud.

Enligt 19 § 1 st delgivningslagen (1970:428) gäller att delgivning har skett genom att den som söks för delgivning själv har mottagit handlingen, oavsett på vilket sätt den kommit honom till handa. Om den sökte har kvitterat postförsändelse som hämtats av bud, skall den enligt andra meningen anses ha kommit honom till handa samma dag som den avhämtats av budet. I förarbetena motiveras denna bestämmelse med att den som skrivit på kvittot i den angivna situationen gjorts uppmärksam på försändelsen och att denne var närmast att stå den - obetydliga - risken att försändelsen sedan inte lämnades till honom av budet samma dag som den avhämtats (prop 1978/79:11 s 48 f och 194 f).

Delgivningslagen är inte direkt tillämplig i fall som avses i 21 § 3 st lagen om skiljemän (jfr NJA 1996 s 330). Övervägande skäl talar dock för en analog tillämpning av 19 § 1 st andra meningen delgivningslagen i de fall en mottagare undertecknat ett mottagningsbevis med kännedom om att försändelsen innehåller en skiljedom och försändelsen hämtats ut genom bud. Det betyder att mottagaren skall anses ha fått del av skiljedomen samma dag som postförsändelsen hämtades ut.

Det är ostridigt att S.A. undertecknat mottagningsbeviset och att postförsändelsen avhämtades d 22 nov 1996. Av mottagningsbeviset framgår att försändelsen innehåller den aktuella skiljedomen. S.A. får därför anses ha fått del av skiljedomen d 22 nov 1996 oaktat försändelsen hämtades med bud och han rent faktiskt tog del av domen först d 5 dec. Eftersom hans klandertalan således väckts för sent, skall överklagandet avslås.