NJA 1999 s. 544

Fråga om HovR:n bort hålla muntlig förhandling i en tvist angående bevakning i konkurs. - När avtal träffas med ett försäkringsbolag om att detta skall gå i borgen för en låntagares betalningsförpliktelser får avtalet anses utgöra ett kreditförsäkringsavtal, om inte särskilda omständigheter ger anledning till annan bedömning. Fråga även om skadestånd enligt 26 § 3 mom försäkringsavtalslagen. Rörande den första frågan 52 kap 11 § RB och artikel 6 i Europakonventionen.

Midland Montagu Bank, Linköping, (Banken) träffade d 23 april 1990 ett låneavtal med Aquitaine Holding S A, Luxemburg (Aquitaine) enligt vilket Banken ställde till Aquitaines förfogande ett belopp om 6 400 000 tyska mark (DEM). I avtalet (TR:ns beslutsbilaga 2) angavs att som säkerhet för lånet ställdes proprieborgen av FörsäkringsAB Njord (NJORD) för hela beloppet jämte ränta och kostnader. På lånehandlingen fanns en för NJORD undertecknad förklaring, dagtecknad d 23 april 1990, av följande lydelse: "För låntagarens förpliktelser enligt detta avtal går härmed Försäkrings AB Njord i Borgen såsom för egen skuld intill dess full betalning sker."

Vidare undertecknades för NJORD en d 23 april 1990 dagtecknad särskild handling (TR:ns beslutsbilaga 1) betecknad Borgen, gällande perioden d 24 april 1990-d 24 april 1991, enligt vilken Banken angavs som förmånstagare på grund av "revers utfärdad 1990-04-23" och NJORD gjorde följande åtagande: "För den rätta återbetalningen av kredittagarens förpliktelser enligt ovan angivet låneavtal av den 23 april 1990 går undertecknat bolag härmed i borgen såsom för egen skuld till dess full betalning sker intill ett belopp av SEXMILJONERFYRAHUNDRATUSEN (6 400 000) DEM jämte räntor och kostnader."

Slutligen undertecknades för NJORD en såsom Lånegaranti betecknad, d 24 april 1990 dagtecknad handling (TR:ns beslutsbilaga 3), i vilken Banken angavs som förmånstagare på grund av "revers" utfärdad "1990-04-24". Denna lånegaranti angavs gälla perioden d 25 april 1991-d 25 april 1992. I handlingen formulerades NJORD:s åtagande sålunda: "För den rätta återbetalningen av kredittagarens förpliktelser enligt ovan angivet låneavtal av den 24 april 1991 går undertecknat bolag härmed i borgen såsom för egen skuld till dess full betalning sker intill ett belopp av SEXMILJONERFYRAHUNDRATUSEN (6 400 000) DEM jämte räntor och kostnader."

Aquitaine betalade i enlighet med premienotor d 23 april 1990 och d 3 maj 1991 premier för de angivna lånegarantierna med DEM 96 000 respektive DEM 64 000 för de två låneperioderna.

NJORD försattes i konkurs vid Stockholms TR d 4 sept 1991.

Sedan Aquitaine d 26 mars 1992 uppgivit att bolaget inte skulle kunna betala sin skuld enligt skuldebrevet sade Banken upp krediten till omedelbar betalning d 2 april 1992. Eftersom Aquitaine därefter inte fullföljt sin förpliktelse enligt skuldebrevet framställde Banken krav mot NJORD:s konkursbo på grund av garantin. Banken bevakade också i skrift dagtecknad d 8 april 1992 sin fordran i konkursen och bestämde bevakningen slutligen till en betalningsrätt om DEM 6 400 000 jämte upplupen ränta per konkursdagen om DEM 253 266:67.

Konkursförvaltaren anmälde till TR:n anmärkning mot bevakningen i dess helhet men vitsordade det bevakade beloppet i och för sig. TR:n (chefsrådmannen Julius samt rådmännen Schött och Järnstrand) anförde i slutligt beslut d 3 nov 1995 bl a:

Grunder. Bevakanden. Banken har som grunder för bevakning åberopat följande.

1. NJORD har för Bankens kredit till Aquitaine påtagit sig en betalningsskyldighet gentemot Banken genom en på låneavtalet av d 23 april 1990 tecknad proprieborgen, som inte har varit begränsad i tiden. Banken har alternativt motsvarande betalningsskyldighet genom den borgen som samma dag separat tecknades enligt beslutsbilaga 1. - Krediten till Aquitaine har förlängts genom en muntlig överenskommelse mellan Banken och Aquitaine. Bankens fordran p g a krediten är inte reglerad och NJORD är därför genom sitt borgensåtagande betalningsskyldig gentemot Banken.

2. Om krediten enligt punkt 1 inte kan anses förlängd, kvarstår Bankens fordran enligt den ursprungliga krediten i låneavtalet och som omfattas av NJORD:s borgensåtagande tecknat på låneavtalet alternativt genom den borgensförbindelse som samma dag tecknades separat.

3. Om NJORD:s åtagande gentemot Banken i stället är att se som en kreditförsäkring är lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) tillämplig. Med tillämpning av 26 § 3 mom nämnda lag är Banken berättigad till skadestånd med ett belopp motsvarande den av Banken lämnade krediten.

Anmärkaren.

Förvaltaren har som grunder för anmärkningen åberopat följande. Den av NJORD utfärdade garantin är en kreditförsäkring på vilken FAL är tillämplig. Om försäkringsgivaren försätts i konkurs, förfaller enligt 26 § 1 mom FAL försäkringsavtalet tre månader därefter. Den av Banken angivna skadan har inträffat senare än tre månader efter konkursutbrottet, varför något försäkringsskydd inte kvarstår för Banken. Förvaltaren har vidare till bemötande av de av Banken åberopade grunderna för att den bevakade fordran skall kunna göras gällande anfört följande:

1. Om det på reversen av d 23 april 1990 tecknade "Borgensåtagandet" utgör ett från lånegarantin av samma dag - beslutsbilaga 1 - separerat och självständigt åtagande, är ett sådant åtagande av NJORD - såsom försäkringsbolag - inte giltigt.

2. Om NJORD genom borgensmeningen tecknat på låneavtalet - beslutsbilaga 2 - anses ha tecknat en självständig borgen, har denna borgen upphört att gälla eftersom Banken då måste anses ha lämnat Aquitaine en ny kredit för perioden d 25 april 1991-d 25 april 1992 som ersatt låneavtalet av d 23 april 1990.

3. Om NJORD anses ha lämnat Banken en borgen, kan Banken inte göra den gällande eftersom Banken i egenskap av kreditgivare inte sökt att begränsa borgensmannens - NJORD - skada på det sätt som enligt allmänna rättsgrundsatser ankommer på en kreditgivare.

4. Banken är inte berättigad till skadestånd med stöd av 26 § 3 mom FAL, då Banken inte sökt att begränsa skadan genom att teckna en alternativ försäkring eller genom att ställa erforderliga säkerheter. I vart fall skall ett skadestånd till Banken jämkas till 0 kr.

Utveckling av grunderna. Bevakanden.

Banken har till utveckling av grunderna för bevakningen anfört bl a följande.

Borgen eller försäkring. NJORD:s åtagande till Banken är inte fråga om ett rent försäkringsavtal. Det är i stället fråga om en proprieborgen som kan göras gällande i konkursen även om 26 § 1 mom FAL skulle anses tillämplig. - Banken kände inte till eller borde inte ha känt till att det kan finnas någon begränsning för ett försäkringsbolag att ikläda sig ett självständigt borgensansvar.

Om NJORD skall anses ha iklätt sig ett särskilt borgensansvar för perioden d 24 april 1990-d 24 april 1991 har detta åtagande upphört att gälla. Genom en förlängning av krediten till Aquitaine har nämligen låneavtalet av d 23 april 1990 upphört att gälla, liksom - på sätt följer av allmänna rättsgrundsatser och punkt 8 i nämnda avtal - även borgensförbindelsen upphört att gälla.

Förlängning av krediten. Krediten till Aquitaine förlängdes muntligen efter förhandlingar mellan Banken och Aquitaine i april 1991. Bankens kreditkommitté beslöt d 18 april 1991 att förlänga krediten till Aquitaine. Banken har som kreditgivare själv möjlighet - såsom i det nu aktuella fallet - att avstå från att tillämpa regeln och godta att förlängningen sker muntligen. Den i låneavtalet - beslutsbilaga 2 - under punkt 8 intagna bestämmelsen är tillkommen som skydd för kreditgivare och inte för kredittagaren. Bestämmelsen hindrar alltså inte en muntlig förlängning av krediten.

Skadestånd enligt FAL.

Om NJORD:s borgensåtagande är att se som en kreditförsäkring, har skadan inträffat senare än tre månader efter konkursutbrottet och kan därför inte enligt vad som följer av 26 § 1 mom FAL av Banken göras gällande mot NJORD. Banken är i detta fall med stöd av 26 § 3 mom samma lag i stället berättigad till ersättning för skada. Skadeståndet grundas på att Aquitaine försatts i konkurs och att Banken inte kan påräkna någon utdelning i den konkursen. Skadan uppgår till det nu bevakade beloppet.

Banken har varken genom villkoren i garantin eller på grund av allmänna villkor för denna typ av kreditförsäkringar någon skyldighet att vidta åtgärder som begränsar skadan. Banken har trots detta vidtagit åtgärder. Vid konkursutbrottet fanns följande kvarstående säkerhetsengagemang avseende Aquitaines kredit:

- Aquitaines förpliktelse enligt själva låneavtalet,

- en försäkringsgaranti utfärdad d 26 april 1990 och förlängd d 26 april 1991 av Wasa Garanti Försäkringsaktiebolag (Wasa),

- ett borgensåtagande av C.S. för Aquitaines förpliktelser gentemot Banken,

- en av Aquitaine till NJORD ställd motförbindelse för vad NJORD skulle kunna komma att få betala till Banken.

I november 1991 pantförskrev Aquitaine 40 aktier i bolaget DD Invest AG till säkerhet för Bankens fordran mot bolaget, för det fall NJORD inte tog i anspråk sin förstahandspanträtt. Den 6 mars 1992 försattes C.S. i konkurs. Först i januari 1994 har det stått klart för Banken att Wasas garanti inte gällde. Banken har gjort allt som ankommer på den för att begränsa sin skada. Någon möjlighet att erhålla en lånegaranti för krediten hos något annat bolag än Wasa och NJORD fanns inte vid den aktuella tidpunkten.

Anmärkaren.

Förvaltaren har till utveckling av grunderna för anmärkningen anfört bl a följande.

Borgen eller försäkring. Banken och NJORD har varit överens om att den borgensmening som tecknades av NJORD på låneavtalet inte skulle tilläggas någon självständig betydelse utan endast tecknades i avvaktan på att en separat lånegaranti skulle upprättas. Banken har känt till eller borde känna till att ett försäkringsbolag inte kan ikläda sig ett borgensansvar.

Förlängning av krediten. Enligt punkt 8 i låneavtalet - beslutsbilaga 2 - förföll det av Banken d 23 april 1990 meddelade lånet till Aquitaine till betalning d 24 april 1991. Varken någon skriftlig eller muntlig överenskommelse om förlängning av avtalet har träffats. Om en muntlig förlängning av avtalet ägt rum, kan en sådan förlängning inte göras gällande mot NJORD varken på grund av den angivna borgensmeningen i låneavtalet eller genom lånegarantin - beslutsbilaga 1. Under alla förhållanden kan inte en muntlig förlängning av krediten binda borgensmannen. Något sådant anspråk som föreskrivs i de allmänna villkoren i den av NJORD utställda garantin enligt beslutsbilaga 1 har inte framställts i rätt tid.

Såsom framgår av Stockholms TR:s, avdelning 8, dom d 14 jan 1994 (DT 23) har Banken inte lämnat någon kredit till Aquitaine för perioden d 25 april 1991-25 april 1992 och därmed har NJORD inte något ansvar enligt den i beslutsbilaga 3 angivna garantin.

Skadestånd enligt FAL. Banken är inte berättigad till skadestånd enligt 26 § 3 mom FAL. Banken har inte sökt att minimera skadan genom att teckna en ny försäkring eller se till att tillräcklig säkerhet fanns. Bland annat är och var Bankens andrahandspanträtt i 40 aktier i bolaget DD Invest AG värdelös. Även om Banken skulle vara berättigad till skadestånd skall detta enligt allmänna rättsgrundsatser jämkas till 0 kr.

Bevisning. På begäran av Banken har vittnesförhör ägt rum med förre kreditchefen i NJORD O.R. och förre marknadschefen i Banken P.C. samt på begäran av båda parter har vittnesförhör ägt rum med R.W.. - Parterna har även åberopat skriftlig bevisning.

Skäl.

I ärendet är fråga om vilken karaktär det åtagande har som NJORD iklätt sig gentemot Banken med anledning av krediten till Aquitaine och vilka förpliktelser som i så fall kan följa av det. De åtaganden av d 23 april 1990 som NJORD tecknat till förmån för Banken, dels på låneavtalet dels i den separata handlingen, är förvisso enligt sin ordalydelse att var för sig se som en proprieborgen. För en sådan tolkning talar också den rubricering - BORGEN - som valts just beträffande den fristående förbindelsen. Emellertid har det för NJORD - såsom försäkringsbolag - varit en främmande verksamhet att utfärda borgensförbindelser som inte hade karaktären av kreditförsäkring. Den innehållsmässiga betydelsen av i sammanhanget använda begrepp, såsom borgen och kreditförsäkring, synes därtill för både NJORD och Banken i aktuellt ärende ha varit av underordnad betydelse. Något som också med viss tydlighet har framgått av förhöret med bl a P.C.. TR:n finner att den beteckning som kommit att åsättas NJORD:s förbindelser i fråga därför inte kan tilläggas någon avgörande betydelse. Därtill måste det för både NJORD och Banken ha stått helt klart - i den mån de över huvud taget vid tillfället lade någon särskild betydelse i beteckningarna som sådana - att NJORD:s åtagande av d 23 april 1990 utgjorde en lånegaranti eller kreditförsäkring. Det separata åtagandet var endast en bekräftelse på det åtagande som samma dag tecknats direkt på lånehandlingen, beslutsbilaga 2. Det åtagande som alltså till sin innebörd skall anses vara en kreditförsäkring.

Enligt TR:ns mening utgör bestämmelserna i låneavtalet av d 23 april 1990 inte något avgörande hinder för Banken att endast genom en muntlig överenskommelse förlänga krediten till Aquitaine, vilket alltså skett. Den som LÅNEGARANTI d 24 april 1991 utfärdade garantin av NJORD får vidare anses ha ersatt den tidigare garantin av d 23 april 1990 och sålunda omfatta den förlängda krediten.

På den av NJORD utställda garantin - beslutsbilaga 3 - är FAL tillämplig. Det är ostridigt att Banken inte framställt krav på det sätt som föreskrivs i 26 § 1 mom FAL eller annars är berättigad till försäkringsersättning på grund av Aquitaines uteblivna betalning av den kredit som Banken lämnat till Aquitaine.

Fråga är däremot om Banken i stället skall vara berättigad till skadestånd enligt 26 § 3 mom FAL för skada som Banken lidit genom försäkringens upphörande. Med sådan skada får i första hand avses den merkostnad som kan uppkomma för försäkringstagaren för att få ett motsvarande försäkringsskydd. TR:n finner inte att Banken visat att man efter NJORD:s konkurs sökt att i Sverige eller i utlandet teckna en motsvarande kreditförsäkring eller annars begränsa sin skada. Banken kan därför inte anses berättigad till något skadestånd på denna grund.

Sammanfattningsvis har alltså Banken inte visat att man har någon fordran och därmed inte heller någon betalningsrätt i NJORD:s konkurs på grund av bevakning nr 549.

Slut. 1. Midland Montagu Bank skall i Försäkrings AB NJORD:s konkurs inte ha någon betalningsrätt för fordran enligt bevakning nr 549.---.

Banken (nu Midland Bank plc filial Stockholm) överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till Bankens vid TR:n förda talan. Konkursboet bestred ändring.

Banken begärde att de vid TR:n hörda vittnena skulle höras om i HovR:n. Konkursboet motsatte sig Bankens begäran om omförhör och förklarade att målet kunde avgöras på handlingarna.

HovR:n avgjorde målet på handlingarna.

HovR:n (hovrättslagmannen Nilsson, hovrättsråden Lampa och Fenborn, referent, samt tf hovrättsassessorn Schalin) anförde i slutligt beslut d 13 aug 1997: Skälen för HovR:ns beslut. Tvist råder bl a om karaktären av NJORD:s åtaganden gentemot Banken. Syftet med de två instituten borgen och kreditförsäkring är att skapa en ekonomisk säkerhet mot att en gäldenär inte kan fullgöra sina skyldigheter.

Kreditförsäkring är ett samlingsbegrepp för tre huvudtyper av försäkringar mot kreditrisker. En kreditförsäkring av typen hypoteksförsäkring - som fråga är om i målet - utgör ett åtagande utställt i form av en borgen, ofta en proprieborgen för gäldenärens förpliktelser. Syftet med en sådan försäkring är bl a att stärka gäldenärens kreditvärdighet i förhållande till borgenären. Kännetecknande för en kreditförsäkring är att åtagandet stöttar gäldenärens förpliktelse samt att försäkringsgivaren uppbär premie för sitt åtagande. Ofta har gäldenären lämnat en motförbindelse till försäkringsgivaren i form av t ex pant eller borgen.

En skillnad mellan borgen och kreditförsäkring är att ett borgensåtagande ofta ingås baserat på borgensmannens önskan att hjälpa huvudgäldenären till kredit medan kreditförsäkringen i stället bygger på tanken om riskfördelning och har affärsmässig prägel. I rättsligt avseende föreligger skillnader genom att borgen i grunden följer borgensreglerna och kreditförsäkring regleras i lagen om försäkringsavtal (FAL).

Mot bakgrund av det sagda och på av TR:n anförda skäl ansluter sig HovR:n till TR:ns bedömning att NJORD:s åtagande d 23 april 1990 på lånehandlingen till sin innebörd skall anses vara en kreditförsäkring.

Vad därefter gäller frågan om krediten har förlängts följer av låneavtalet d 23 april 1990, punkten 8, att lånebeloppet i sin helhet förföll till betalning d 24 april 1991 utan föregående uppsägning, om inte annat skriftligen överenskommits. Av kreditprotokoll från Bankens kreditkommittés sammanträde d 18 april 1991 framgår att förlängning av krediten behandlats och godkänts av Banken. Ostridigt är att Aquitaine d 23 april 1990 och d 3 maj 1991 har erlagt premier för NJORD:s säkerhetsåtagande. Detta, sammantaget med vad O.R. uppgett om bl a NJORD:s kontakter med J.B. vid Banken, då denne bekräftade att krediten hade förlängts, samt O.R:s uppgift om att NJORD inte skulle ställa ut en lånegaranti för krediten, om denna inte hade förlängts, gör att HovR:n finner visat att förlängning av krediten har skett, genom en muntlig överenskommelse mellan Banken och Aquitaine. Förlängningen är att se som en ändring av kredittiden, att gälla till d 24 april 1992. Liksom TR:n finner HovR:n således att bestämmelserna i låneavtalet inte utgör något hinder för Banken att genom muntlig överenskommelse med Aquitaine förlänga krediten till Aquitaine.

Fråga uppkommer därefter om hur denna överenskommelse påverkar NJORD:s åtaganden, dvs kan den göras gällande mot NJORD. Det åtagande som tecknats direkt på låneavtalet och som till sin innebörd skall anses utgöra en kreditförsäkring, är knutet till låneavtalets villkor genom allmänna regler om säkerhetsåtagandens accessoritet. Av dessa följer att säkerhetsställarens ansvar inte är strängare än huvudgäldenärens. Eftersom inte annat är visat i målet angående säkerhetsåtagandets innebörd, blir låneavtalets innehåll bestämmande för säkerhetsåtagandets innehåll. Vad NJORD således åtagit sig är - enligt HovR:ns mening - att under ett år garantera Aquitaines förpliktelser enligt låneavtalet, dvs fram till förfallodagen d 24 april 1991. Den förlängning som skett av krediten är en rättshandling mellan gäldenär och borgenär, innebärande en ändring av kreditens avtalstid. Säkerhetsställaren är dock inte utan sitt medgivande bunden av ändringar i huvudförbindelsen som överenskommits mellan borgenären och gäldenären. Säkerhetsåtagandet förföll således d 24 april 1991.

HovR:n ansluter sig till TR:ns bedömning att det separata säkerhetsåtagandet som är dagtecknat d 23 april 1990 och är benämnt BORGEN LG 00094/90 skall ses endast som en bekräftelse på det åtagande som samma dag tecknades på låneavtalet. Åtagandet är enligt sin lydelse tidsbegränsat och kan inte ges giltighet efter dess förfallodag.

Vad slutligen gäller säkerhetsåtagandet benämnt LÅNEGARANTI LG 00094/91 framgår av utredningen att NJORD iklätt sig åtagande på grundval av uppgifter som O.R. fått av J.B. angående kreditens förlängning. Aquitaine har därefter ostridigt erlagt premier för NJORD:s säkerhetsåtagande. Genom utfärdandet av lånegarantin och erhållandet av premier för sitt åtagande får NJORD anses ha garanterat kreditbeloppet även för den nya kredittiden. Säkerhetsåtagandet benämnt LÅNEGARANTI LG 00094/91 har enligt HovR:ns mening ersatt de tidigare två säkerhetsåtagandena som förföll när krediten förlängdes. Genom LÅNEGARANTI LG 00094/91 har NJORD således garanterat Aquitaines förpliktelse enligt det förlängda kreditavtalet. På garantin är lagen om försäkringsavtal tillämplig.

Fråga uppkommer då om skadestånd enligt 26 § 3 mom FAL skall utgå pga försäkringens upphörande. Av 26 § 1 mom FAL följer att ett försäkringsavtal förfaller tre månader efter att försäkringsgivaren försatts i konkurs. Det är ostridigt mellan parterna att försäkringsfall inte inträffat under denna fristtid och att bevakningsrätt därför inte kan åtnjutas i NJORD:s konkurs. 126 § 3 mom samma lag stadgas, att den som lidit skada genom att ett försäkringsavtal upphör att gälla pga försäkringsgivarens konkurs, är berättigad till ersättning därför.

Av förarbetena till 26 § FAL framgår att bestämmelsen om att försäkringen förfaller tre månader efter försättandet i konkurs föranleddes av ett hänsynstagande till konkursborgenärerna, eftersom konkursens slutliga avveckling annars skulle kunna uppskjutas för lång, stundom obestämd tid. När den trygghet som försäkringstagaren avsett att vinna genom försäkringen bortfaller, torde denne i allmänhet tvingas ta en ny försäkring på annat håll, varför han inte för någon längre tid har anledning att hålla fast vid det gamla avtalet. Även detta förhållande har inverkat på fristtidens längd.

De tankar som ligger till grund för regleringen talar - enligt HovR:ns mening - emot att den förfallna försäkringen skall få sådan verkan att försäkringsbeloppet vid försäkringsfall efter försäkringens upphörande skall utgå i form av skadestånd, dvs som om försäkringen fortsatt gällde. Mot bakgrund härav anser HovR:n att NJORD kan åläggas att utge skadestånd endast för merkostnad som försäkringens upphörande har medfört, t ex genom att Banken pga NJORD:s insolvens sett sig nödsakad att ta en ny försäkring på annat håll till högre premie. I målet är inte visat att banken åsamkats sådan skada varför skadestånd inte kan utgå på denna grund. Överklagandet skall således lämnas utan bifall.

HovR:ns beslut. 1. HovR:n, som inte finner skäl att hålla omförhör med de av Midland Montagu Bank åberopade vittnena, lämnar överklagandet utan bifall. ---.

Banken (ombud advokaterna L.S. och R.B.) överklagade och yrkade i första hand, att HD skulle återförvisa målet till HovR:n för ny handläggning och, i andra hand, att HD skulle bifalla bankens talan i HovR:n.

Konkursboet (ombud advokaten S.L.) bestred bifall till Bankens talan.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Sedan Försäkringsaktiebolaget Njord försatts i konkurs bevakade Midland Montagu Bank en fordran på 6 400 000 DEM. Förvaltaren framställde anmärkning mot bevakningen varefter TR:n prövade denna vid en muntlig förhandling. Vid förhandlingen hölls tre vittnesförhör.

Banken överklagade TR:ns beslut och åberopade i HovR:n omförhör med vittnena. I samband med att parterna bereddes tillfälle att skriftligen slutföra talan förklarade banken att den vidhöll sin begäran om omförhör med vittnena. HovR:n avgjorde därefter målet efter föredragning. I HovR:ns beslut antecknades att HovR:n inte fann skäl att hålla muntlig förhandling.

Banken har till grund för sitt yrkande om återförvisning till HovR:n anfört i huvudsak följande. Den muntliga bevisningen - särskilt såvitt angår frågan om den närmare innebörden i NJORD:s åtagande - är så intimt förknippad med själva saken att målet inte kan prövas materiellt utan den muntliga bevisningen. Förnyade förhör har varit påkallade då utgången vid TR:n berott av tilltron till hörda vittnen eller i vart fall varit av betydelse för utredningen av målet. Att mot bankens vilja avgöra målet utan förhandling, trots att HovR:n vid prövningen av målet finner det vara av betydelse vad som är visat och inte om säkerhetsåtagandets innebörd, utgör domvilla.

I konkursärenden gäller enligt 16 kap 2 § KL RB:s bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar, om inte annat sägs i KL. KL, saknar bestämmelser om förhandling i HovR:n i ett mål i vilket ett beslut om bevakning har överklagats. Härav följer att föreskrifterna i 52 kap 11 § RB är tillämpliga och att det föreligger skyldighet att hålla förhandling i HovR:n om det är nödvändigt för utredningen i målet att höra part eller någon annan muntligen.

Det som kan motivera en muntlig förhandling enligt 52 kap 11 § RB är främst ett behov att hålla förhör i bevissyfte. 35 kap 13 § 2 st RB stadgar att muntlig bevisning behöver tas upp på nytt endast om HovR:n finner att det är av betydelse för utredningen. I detta fall finns inte anledning att utgå från annat än att HovR:n har gjort en riktig bedömning när den inte har tillåtit omförhör med vittnena.

Emellertid måste vid en bedömning av frågan om muntlig förhandling skall hållas även beaktas de krav som följer av art 6:1 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. (Se bl a NJA 1998 s 232, NJA 1999 s 113 och Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997, s 166f.)

Förevarande tvist är i allt väsentligt i realiteten ett sedvanligt tvistemål. Den har i TR:n behandlats på motsvarande sätt som ett tvistemål och har varit föremål för en omfattande förhandling. Tvisten har förelegat för HovR:ns bedömning i sin helhet. Den gäller betydande belopp. Såväl sak- som rättsfrågor av relativt komplicerad art har varit föremål för prövning. Vidare kan överklagandet inte anses ogrundat. Slutligen har banken förklarat att den inte avstod från sin rätt till muntlig förhandling i HovR:n, även om detta uttryckts som en begäran att höra åberopade vittnen igen.

Av det anförda följer att HovR:n borde ha hållit muntlig förhandling i målet. HovR:ns beslut skall därför undanröjas och målet visas åter till HovR:n för ny behandling.

HD:s avgörande. HD förklarar att HovR:n bort hålla förhandling, undanröjer HovR:ns beslut och visar målet åter till HovR:n för ny behandling.

HD (JustR:n Svensson, Munck, Danelius, Regner, referent, och Blomstrand) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Bankens yrkande om att målet skall återförvisas till HovR:n grundas på att HovR:n inte har bifallit bankens begäran om omförhör med de i TR:n hörda vittnena.

Handläggningen av en konkurs sker som ett konkursärende hos TR:n (16 kap 1 § KL). I konkursärenden gäller RB:s bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar, om inte annat sägs i KL (2 § i samma kapitel). Vid överklagande av en TR:s beslut i ett konkursärende är bestämmelserna i 52 kap RB tillämpliga. Föreskrifter om muntlig förhandling finns i kapitlets 11 § där det föreskrivs att HovR:n, om det är nödvändigt för utredningen i målet att en part eller någon annan hörs muntligen, får besluta om detta på lämpligt sätt. Denna bestämmelse skall jämföras med 35 kap 13 § 2 st samma balk där det anges att muntlig bevisning, som TR:n har tagit upp, behöver tas upp på nytt i HovR:n endast om HovR:n finner det vara av betydelse för utredningen.

Huvudregeln i mål som avses i 52 kap RB är således skriftligt förfarande vid överklagande. Ett skäl till detta är att sakfrågorna inte brukar vara stridiga och att det därför inte behövs någon bevisupptagning eller att sakfrågorna är stridiga utan att det praktiskt sett finns någon muntlig bevisning att tillgå. Vidare gäller en stor andel av målen främst rättsfrågor. (Se prop 1993/94:190 s 137ff)

Bestämmelserna i 52 kap 11 § RB fick sin nuvarande utformning innan den europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna införlivades med svensk rätt. Frågan om behov av regler om ökad muntlighet till följd av denna konvention behandlades vid paragrafens tillkomst endast så till vida att det uttalades att detta behov borde beaktas i samband med reformer på de skilda materiella rättsområden där behovet kunde göra sig gällande (a prop s 139).

Vid sidan av 52 kap 11 § RB måste domstolarna således numera ta hänsyn också till art 6 i Europakonventionen som ger en part i en tvist om civila rättigheter och skyldigheter rätt till muntlig förhandling. Denna rätt gäller principiellt också i överinstans (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis s 164ff). Principen om muntlig förhandling har vissa undantag, och frågan om muntlig förhandling behöver hållas i överinstans är beroende av vilka grunder som anförts till stöd för yrkandet om ändring i den lägre instansens avgörande. Om dessa grunder är av rent rättslig art eller rättsligt irrelevanta behöver förhandling inte alltid hållas, medan saken ligger annorlunda till om ett avgörande angrips på grunder som har att göra med bevisvärderingen eller med trovärdigheten hos dem som har hörts i målet. Ett annat fall där muntlig förhandling inte behöver hållas är att parten har avstått från att framställa en begäran om sådan förhandling, antingen genom en uttrycklig förklaring eller genom att underlåta att begära förhandling (se NJA 1998 s 232).

Vid TR:n avgjordes konkursärendet efter en förhandling enligt reglerna om huvudförhandling i tvistemål. Viss muntlig bevisning förebringades genom vittnesförhör. Vid prövningen av ärendet, varvid bl a bevisfrågor behandlades, godtog TR:n anmärkningen mot bankens bevakning. I HovR:n yrkade banken bifall till sin talan om bevakningsrätt och åberopade grunder som skulle styrkas genom omförhör med tre vittnen. Bankens argumentation gällde både sak- och rättsfrågor. Konkursboet bestred ändring och åberopade såväl sakliga som rättsliga grunder för bestridandet. Boet ansåg att målet skulle handläggas skriftligt. I en ny inlaga vidhöll banken sin inställning och begärde ånyo omförhör med vittnena. Sedan banken fått ett slutföreläggande med uppgift om att målet kunde komma att avgöras utan förhandling, dvs enbart på handlingarna i målet, upprepade banken på nytt sin begäran om omförhör. Banken gjorde därvid sammanfattningsvis gällande att det, såsom föreskrevs i 35 kap 13 § 2 st RB, måste anses vara av betydelse för utredningen av målet att förnyade förhör ägde rum i HovR:n. Om HovR:n skulle finna att bevisupptagning borde ske på nytt, hemställde banken om att parterna i anslutning därtill gavs möjlighet att slutföra sin talan muntligen.

HovR:n behandlade i sitt beslut både bevisfrågor och rättsliga frågor och kom fram till att överklagandet skulle avslås. I skälen till beslutet togs inte frågan om förhandling upp. I själva avgörandet angavs bara att HovR:n inte fann skäl att hålla omförhör med vittnena och att överklagandet lämnades utan bifall.

Hur HovR:n har sett på frågan om muntlig förhandling framgår alltså bara indirekt. I beslutet ligger att HovR:n inte funnit anledning att hålla förhandling. Det ligger närmast till hands att anta att HovR:n inte funnit förutsättningarna i 52 kap 11 § RB uppfyllda, något som i sin tur grundats på att HovR:n inte ansett det vara av betydelse för utredningen att vittnena hördes på nytt där. HD godtar denna bedömning.

Frågan är då om HovR:n ändå enligt artikel 6 i Europakonventionen bort hålla en sådan förhandling. Det är klart att målet i HovR:n varit av det slaget att artikel 6 var tillämplig (se NJA 1998 s 232). Huruvida HovR:n till följd av artikeln varit skyldig att hålla förhandling beror därför på om det förelegat någon förutsättning för undantag från principen om muntlig förhandling. Det är tydligt att målet inte gällde enbart rättsfrågor och att de grunder som anfördes för överklagandet inte var rättsligt irrelevanta. För att HovR:n skulle kunna avstå från en muntlig förhandling har då krävts att banken kan anses ha avstått från sin rätt därtill.

Banken har hela tiden i HovR:n vidhållit sin begäran om omförhör med vittnena och därtill i sin sista inlaga hemställt om möjlighet att slutföra sin talan muntligen i anslutning till det begärda omförhöret. Däremot har banken inte påkallat muntlig förhandling för den händelse något sådant omförhör inte skulle medges. Med tanke på att det rör sig om en måltyp som - oaktat den faller under tillämpningsområdet för artikel 6 i Europakonventionen - i HovR vanligen avgörs på handlingarna, får banken därför anses implicit ha avstått från sin rätt till muntlig förhandling i den situationen. Banken har ej heller i HD gjort gällande att HovR:n bort hålla muntlig förhandling även för det fall att omförhören inte tilläts.

HD finner inte synnerliga skäl föreligga att, som banken begärt, här hålla omförhör med vittnena (se 35 kap 13 § 2 st andra meningen RB). På förut angivna skäl finns det inte heller annars anledning att hålla muntlig förhandling i HD.

Vad härefter gäller själva saken är fråga till en början om NJORD:s i målet aktuella åtaganden skall följa reglerna om försäkringsavtal. När avtal träffas med ett försäkringsbolag om att detta skall gå i borgen för en låntagares betalningsförpliktelser får avtalet anses utgöra ett kreditförsäkringsavtal, om inte särskilda omständigheter ger anledning till en annan bedömning (jfr Smith, Studier i garantiretten, Garantirett II s 1791). Några sådana omständigheter föreligger inte med avseende på NJORD:s åtaganden enligt de handlingar som är bifogade TR:ns beslut. Dessa åtaganden skall således anses ha utgjort en kreditförsäkring på vilken 26 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal är tillämplig och som gällt under tiden fram till d 25 april 1992. Eftersom NJORD försatts i konkurs d 4 sept 1991, har till följd av 1 mom i nyss nämnda paragraf försäkringsavtalet förfallit tre månader därefter. Det är ostridigt mellan parterna att något försäkringsfall inte har inträffat under denna tremånadersfrist och att banken därför inte har någon fordran på försäkringsersättning att bevaka i NJORD:s konkurs. Den skada som banken gjort gällande på grund av att försäkringen upphört att gälla d 4 dec 1992 kan som HovR:n funnit inte ge rätt till skadestånd motsvarande försäkringsersättning.

Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD avslår yrkandet om att målet skall återförvisas till HovR:n och fastställer HovR:ns beslut.

HD:s beslut meddelades d 9 sept 1999 (mål nr Ö 3527-97).