NJA 1998 s. 232

Fågelbro Säteri Aktiebolag (Fågelbro) utfärdade d 4 okt 1989 ett skuldebrev på 15 000 000 kr till Sabak Samverkande Byggprojektörer Aktiebolag (SABAK) eller order (Fågelbroreversen). I skuldebrev daterat d 3 okt 1989 pantförskrev SABAK reversen till CEBECE Finans Aktiebolag - senare namnändrat till Wasa Kredit Aktiebolag (Wasa) - såsom säkerhet för ett lån från detta bolag. Den 9 aug 1991 pantsatte SABAK Fågelbroreversen i andra hand till C.R. för dennes fordran mot SABAK Genom köpeavtal mellan Fågelbro och Conata daterat d 18 sept 1991 sålde Fågelbro vissa fastigheter till Conata-gruppen Aktiebolag (Conata). Avtalet transporterades samma dag av Conata till SABAK I ett annat avtal daterat d 20 sept 1991 överlät SABAK sina aktier i Fågelbro till Conata. I samma avtal överlät SABAK sin fordran enligt Fågelbroreversen till Conata. Sistnämnda bolag utfärdade ett d 1 sept 1991 daterat skuldebrev till Wasa vari Fågelbroreversen pantförskrevs. Wasa har senare överlåtit sina rättigheter gentemot Conata till Aktiebolaget Cincinnatus.

Fågelbro försattes i konkurs d 23 mars 1992 vid Stockholms TR. Till förvaltare har förordnats advokaten C.H..

C.R. bevakade rätt till betalning på grund av panträtt i Fågelbro Säteri Aktiebolags konkurs och anförde: Grunden för bevakningen är panträtt med bästa rätt i Fågelbroreversen p g a pantsättningen d 9 aug 1991. C.R. har en fordran mot SABAK om ca 8 000 000 kr.

AB Cincinnatus (Cincinnatus) bevakade också rätt till betalning på grund av panträtt i Fågelbroreversen och anförde: Grunden för bevakningen är att SABAK pantförskrivit Fågelbroreversen till Wasa d 3 okt 1989 och att Conata sedan inträtt som gäldenär i SABAK:s ställe. Alternativt påstås att Conata upplåtit panträtt i Fågelbroreversen till Wasa per d 1 sept 1991, vilket bolag i sin tur överlåtit sin fordran mot Conata jämte underliggande säkerheter till Cincinnatus. Conata är försatt i konkurs och har ej uppfyllt sina förpliktelser. Cincinnatus fordran mot Conata uppgår till 15 000 000 kr jämte ränta. Cincinnatus innehar den enda panträtten i Fågelbroreversen eller i vart fall den bästa panträtten.

Förvaltaren anmärkte mot C.R:s bevakning och anförde:

Förvaltaren anmärkte vidare mot Cincinnatus bevakning på så sätt att Cincinnatus endast skulle anses ha panträtt med beaktande av C.R:s eventuella rätt.

C.R., Cincinnatus och konkursförvaltaren utvecklade sin talan vid förhandling inför TR:n. Vid förhandlingen hördes C.R. och Cincinnatus verkställande direktör under sanningsförsäkran och hölls vittnesförhör med två personer. Omfattande skriftlig bevisning åberopades.

C.R. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle förklara att han var berättigad att erhålla utdelning på grund av sin bevakade panträtt.

Han yrkade vidare att HovR:n skulle hålla muntlig förhandling. Även konkursförvaltaren överklagade. Han yrkade att HovR:n skulle bifalla konkursboets anmärkning mot Cincinnatus bevakning. Han förklarade därvid att konkursboets inställning var att den fordran som bevakats av såväl C.R. som Cincinnatus rätteligen tillkommer Cincinnatus, men att om HovR:n skulle finna att C.R. äger bevaka fordran följer att densamma kan bevakas av Cincinnatus endast med beaktande av C.R:s rätt.

Målet föredrogs.

HovR:n (hovrättslagmannen Zachrisson, hovrättsrådet Wiegert samt tf hovrättsassessorerna Abrahamsen och Schroeder, referent), som inte fann skäl att hålla muntlig förhandling, fattade följande d 18 sept 1996 meddelade beslut: Vad C.R. anfört i HovR:n ger inte HovR:n anledning att frångå TR:ns på omständigheterna i målet grundade bedömning och slutsats, nämligen att C.R. måste anses ha avstått från sin panträtt vid tidpunkten för SABAK:s överlåtelse av Fågelbroreversen. Då panträtten följaktligen upphört skall, som TR:n funnit, anmärkningen mot hans bevakning godkännas.

På grund av det anförda lämnar HovR:n överklagandena utan bifall.

C.R. (ombud advokaten L.S.) överklagade och yrkade i första hand att HD skulle återförvisa målet till HovR:n för ny behandling och i andra hand att HD skulle förklara att han är berättigad till utdelning i konkursen på grund av sin bevakade panträtt.

Konkursförvaltaren och Cincinnatus (ombud advokaterna P.S. och P.G.E.) bestred bifall till C.R:s yrkanden. Konkursförvaltaren överklagade och yrkade att HD skulle bifalla anmärkningen mot Cincinnatus bevakning.

Cincinnatus bestred bifall till detta yrkande.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om HovR:n varit skyldig att hålla muntlig förhandling och förklarade frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt vilande.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Frågan i målet är i första hand om det har förekommit rättegångsfel i HovR:n genom att HovR:n har avböjt C.R:s begäran att hålla förhandling i målet.

I konkursärenden gäller enligt 16 kap 2 § KLrättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar, om inte annat sägs i konkurslagen. Konkurslagen saknar bestämmelser om förhandling i HovR:n i ett mål i vilket ett beslut om bevakning har överklagats. Härav följer att föreskrifterna i 52 kap 11 § RB är tillämpliga och att det föreligger skyldighet att hålla förhandling i HovR:n om det är nödvändigt för utredningen i målet att höra part eller någon annan muntligen.

Bevakningstvisten är inte helt okomplicerad och innefattar såväl rättsfrågor som bevisfrågor. Utgången för C.R:s del synes i hög grad vara beroende av vad som framkommer vid förhör med honom under sanningsförsäkran. Det får därför anses ha varit nödvändigt att höra C.R. på nytt i HovR:n. Skäl att avslå hans begäran att förhandling skulle hållas i HovR:n har därför inte förelegat.

HovR:ns beslut att avgöra målet utan förhandling utgör ett sådant rättegångsfel som gör att HovR:ns beslut skall undanröjas och målet visas åter till HovR:n för ny behandling.

HD (JustR:n Magnusson, Lars Å Beckman, Munck och Victor, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. C.R. och Cincinnatus bevakade bägge rätt till betalning på grund av panträtt i en och samma revers i Fågelbro Säteri Aktiebolags konkurs. Sedan förvaltaren framställt anmärkningar mot bevakningarna prövades dessa av TR:n vid en muntlig förhandling. Förhandlingen tog en dag i anspråk och innefattade bl a två partsförhör under sanningsförsäkran och två vittnesförhör.

C.R. och konkursförvaltaren överklagade bägge TR:ns beslut. I HovR:n åberopade C.R. bl a förnyat förhör med sig själv och hemställde om muntlig förhandling. Utan att det därefter förekom någon skriftväxling avgjorde HovR:n målet efter föredragning. I HovR:ns beslut antecknades att HovR:n inte fann skäl att hålla muntlig förhandling.

Av 16 kap 2 § KL framgår bl a att RB:s bestämmelser om tvistemål gäller för konkursärenden i tillämpliga delar, om inte något annat sägs i konkurslagen. Om handläggningen sker vid en förhandling skall bestämmelserna om huvudförhandling i tvistemål tillämpas, om inte sakens beskaffenhet motiverar avsteg från detta. Rättens avgörande sker genom beslut.

I 9 kap KL finns bestämmelser om bevaknings- och anmärkningsförfarandet. Av dessa framgår bl a att tvistefrågor som inte blivit förlikta skall prövas av rätten vid en förhandling (15 §).

Av de angivna bestämmelserna får, vad det gäller processen i HovR:n, anses följa att handläggningsreglerna i 50 kap RB är tillämpliga endast när handläggningen sker vid en förhandling. I andra fall är det bestämmelserna i 52 kap RB som är tillämpliga. Frågan om förhandling skall hållas skall därför bedömas enligt 52 kap 11 §. Enligt den paragrafen får HovR:n på lämpligt sätt besluta att en part eller någon annan skall höras muntligen, om det är nödvändigt för utredningen.

Bestämmelserna i 52 kap RB är i första hand utformade med tanke på handläggningen av överklaganden av processuella beslut i tvistemål och brottmål. För detta ändamål har det ansetts att det i allmänhet är tillräckligt med en rent skriftlig process. När det gäller andra måltyper har behov av ökad muntlighet ansetts böra beaktas i samband med reformer på de skilda materiella rättsområden där behovet kan göra sig gällande. (Jfr prop 1993/94:190 s 137fL)

Vad som enligt 52 kap 11 § kan motivera en muntlig förhandling är främst ett behov av att hålla förhör i bevissyfte. C.R. åberopade omförhör med sig själv i HovR:n. HovR:n får anses ha tagit ställning till denna begäran genom det överklagade beslutet.

Enligt 35 kap 13 § 2 st RB behöver HovR ta upp muntlig bevisning på nytt endast om den finner att detta är av betydelse för utredningen. Om beviset inte tas upp på nytt, skall det förebringas genom protokoll eller på annat lämpligt sätt. Det har i målet inte framkommit några omständigheter som ger anledning att anta att HovR:n bedömt frågan om förnyat förhör med C.R. felaktigt när den inte tillåtit sådant förhör. Om man endast ser till behovet av bevisupptagning skulle C.R. således inte ha rätt till muntlig förhandling i HovR:n.

Vid bedömningen av frågan om rätt till muntlig förhandling skall emellertid även de krav som kan anses följa av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna beaktas. Enligt konventionen, som numera gäller som lag här i landet, är var och en, under förutsättning att det är fråga om en reell och seriös tvist, berättigad till muntlig förhandling när det gäller prövning av hans civila rättigheter och skyldigheter. Frågan i vilken utsträckning denna rätt också gäller för överrättsprocessen kan inte ges ett generellt svar utan får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Av betydelse är bl a målets karaktär samt om prövningen är begränsad till rättsliga aspekter eller om den avser målet i dess helhet. (Jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997, s 166ff.)

För att göra gällande panträtt i konkursen hade C.R. inte varit nödsakad att bevaka den uppgivna rätten (jfr 9 kap 5 § KL). Sedan han valt att göra detta och anmärkning mot bevakningen framställts, får ett avgörande i tvisten emellertid rättsverkan i konkursen. Även om rättskraften enligt 9 kap 19 § KL är begränsad till konkursen, har tvisten betydande likheter med ett sedvanligt tvistemål. I enlighet med bestämmelserna i konkurslagen har den i TR:n behandlats på ett motsvarande sätt som ett tvistemål och där varit föremål för en omfattande förhandling. Tvisten har i sin helhet förelegat för HovR:ns bedömning. Tvisten gäller betydande belopp och målet har aktualiserat både sak- och rättsfrågor av inte okomplicerad natur. C.R:s överklagande kan inte anses uppenbart ogrundat. C.R. får med hänsyn härtill anses ha haft rätt till muntlig förhandling även i HovR:n.

Skyldigheten att hålla muntlig förhandling gäller inte i förhållande till en part som har avstått från sin rätt. I vissa fall kan en part implicit anses ha avstått från rätten till muntlig förhandling. Så kan exempelvis vara fallet när det gäller frågor som normalt avgörs på handlingarna. Har parten när det gäller en sådan fråga inte begärt en muntlig förhandling, kan han härigenom anses ha avstått från sin rätt.

Med hänsyn till vad som ovan sagts om målets karaktär och då C.R. efter det att han begärt muntlig förhandling i HovR:n inte beretts tillfälle att yttra sig mer i målet kan C.R. inte anses ha avstått från rätten till muntlig förhandling i HovR:n.

På grund av vad som nu anförts får det anses ha ålegat HovR:n att hålla muntlig förhandling i målet. HovR:ns beslut skall därför undanröjas och målet visas åter till HovR:n för ny behandling.