NJA 2001 s. 731

Skandinaviska Enskilda Banken ansökte vid Göteborgs TR om att U. J. skulle försättas i konkurs. Till grund för ansökningen åberopade banken att U. J. enligt en lagakraftägande dom var skyldig att betala 12 669 102 kr jämte ränta till banken och att han var på obestånd.

U. J. bestred konkursansökningen.

Efter en förhandling, till vilken U. J. inte inställde sig, meddelade TR:n (rådmannen Nilsson) beslut d. 25 febr. 2000. TR:n fann banken behörig att ansöka om konkurs med åberopande av domen men ansåg att vad banken hade anfört inte utgjorde tillräcklig bevisning för att styrka att U. J. var på obestånd.

TR:n ogillade därför konkursansökningen.

Banken överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till konkursansökningen.

U. J. bestred ändring. Han yrkade editionsföreläggande för banken beträffande två avtal och förklarade sig också ämna åberopa vittnesförhör med bl.a. två namngivna personer.

Banken medgav U. J:s editionsyrkande beträffande det ena avtalet, som ingavs, men bestred editionsyrkandet i övrigt.

HovR:n beredde härefter parterna tillfälle att inkomma med kostnadsanspråk i målet. Sedan parterna gett in kostnadsräkningar meddelade

HovR:n (hovrättslagrnannen Helin, hovrättsrådet Sundqvist och tf. hovrättsassessorn Heintze) slutligt beslut d. 22 juni 2000.

HovR:n avslog U. J:s editionsyrkande och förklarade att det varken var nödvändigt för utredningen att höra de aktuella vittnena eller erforderligt av annat skäl att hålla sådana förhör. I beslutet anförde HovR:n härefter bl.a.: När det gäller själva sakfrågan har banken till stöd för sin ansökan om konkurs åberopat en lagakraftvunnen dom på betalningsskyldighet för U. J. Denne har invänt att han svikligen förletts att göra de medgivanden som legat till grund för domen och att banken i övrigt agerat otillbörligt mot honom i vissa närmare angivna hänseenden. Hans invändningar i denna del kan emellertid enligt HovR:ns mening inte medföra att domen inte kan godtas som stöd för bankens behörighet enligt 2 kap. 6 § KL att begära U. J. i konkurs.

När det gäller frågan om U. J. är på obestånd har banken till en början hävdat att han saknar tillgångar. Till stöd för detta har åberopats bl.a. att U. J. i en förteckning i ett utmätningsärende har vidgått att han saknar medel till betalning av statliga fordringar mot honom på närmare 18 milj. kr, att han till banken, till kronofogdemyndigheten och i en inlaga till HD vidgått att han saknar förmåga att betala sina skulder samt att han enligt en utredningsrapport d. 28 mars 2000 befunnits sakna tillgångar i Sverige.

U. J. har invänt att den sistnämnda utredningsrapporten inte kan läggas till grund för någon presumtion om obestånd enligt 2 kap. 8 § KL, eftersom den bara avser tillgångar i Sverige och ligger i tiden efter konkursansökan. Han har vidare anfört att han har vänner som kan hjälpa honom att hos en bank deponera ett tillfredsställande belopp som säkerhet för de skulder han är beredd att acceptera. När det gäller bankens konkursfordran har han i det hänseendet godtagit 5,9 milj. kr. U. J. har också hänvisat till att hans skatteskulder avbetalas enligt en fastställd amorteringsplan, dock utan att han angett med vems pengar dessa betalningar sker.

HovR:n ansluter sig till uppfattningen att utredningsrapporten från d. 28 mars i år inte kan läggas till grund för en presumtion om obestånd. Den har likväl viss betydelse som bevis för att U. J. saknar tillgångar. I samma riktning verkar de uttalanden han i skilda sammanhang har gjort om att han saknar förmåga att betala sina skulder. Med tanke på att U. J:s skatteskuld fortlöpande amorteras med ganska betydande belopp kan man å andra sidan inte bortse från vad han har uppgett om att han med vänners hjälp kan skaffa fram en del pengar. Men det är då fråga om medel som inte utan U. J:s egen medverkan är tillgängliga för hans fordringsägare, och när det gäller obeståndsbedömningen får denna oklarhet beträffande hans betalningsförmåga falla tillbaka på honom själv. HovR:n anser med andra ord att banken har gjort vad som rimligen kan begäras av den för att visa att U. J. saknar tillgångar.

Banken har till ytterligare utveckling av påståendet att U. J. är på obestånd hävdat att hans sammanlagda skulder överstiger 500 milj. kr och till stöd för detta åberopat en sammanställning av U. J:s betalningsskyldighet enligt konkursfordringen och ett antal andra, ej lagakraftvunna domar. I två av dessa domar, med VF Finans AB som fordringsägare, har HovR:n ålagt U. J. betalningsskyldighet med sammanlagt mer än 460 milj. kr, och domarna ligger för närvarande i HD i avvaktan på beslut beträffande prövningstillstånd.

U. J. har i denna del i första hand invänt att det inte är osannolikt att VF Finans AB:s talan kommer att ogillas vid den slutliga prövningen. Han har vidare anfört att han för förlikningsdiskussioner med detta bolag och att skillnaden mellan parternas bud förefaller möjlig att överbrygga. Han har sammanfattningsvis framhållit att han har förmåga att med kort varsel få fram belopp för att täcka de skulder han anser sig ha.

Enligt HovR:ns mening är det inte sannolikt att U. J. kommer att befrias från den betalningsskyldighet gentemot VF Finans AB som har fastlagts genom prövning i två instanser. Här gäller det å andra sidan inte anspråk som banken förfogar över, och U. J:s möjligheter att nå en förlikning ligger således i princip utanför bankens kontroll. Men det bör också beaktas att det konkursbeslut som banken eftersträvar torde få till följd att U. J. inte längre kan minska sin skuldbörda genom att förlikas med andra borgenärer, och att således ett konkursbeslut i sig skulle bli en bekräftelse på hans oförmåga att betala sina skulder.

HovR:n kommer sammanfattningsvis fram till att banken har åberopat en rad omständigheter som med styrka talar för att U. J. är på obestånd. Denne har å sin sida inte kunnat påvisa att han har några tillgångar, och han har inte ens påstått att han skulle ha möjligheter att skaffa fram medel som förslår till betalning av hans samlade skuldbörda; det är endast om skulderna reduceras till en nivå som han själv accepterar som han anser sig ha betalningsförmåga.

HovR:n finner på grund av det anförda visat att U. J. inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig. Bankens konkursansökan skall därför bifallas.

HovR:ns avgörande. Med ändring av TR:ns beslut försätter HovR:n U. J. i konkurs.

U. J. överklagade och yrkade i första hand upphävande av HovR:ns konkursbeslut. I andra hand yrkade han att HD skulle undanröja beslutet och återförvisa ärendet till HovR:n.

Banken bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan huruvida HovR:ns beslut skulle undanröjas på grund av rättegångsfel och förklarade frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilande.

Betänkande

HD (JustR:n Magnusson, Lennander, referent, Thorsson, Regner och Håstad) fattade följande slutliga beslut: Skäl. I konkursärenden gäller RB:s bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar, om inte annat sägs i KL (16 kap. 2 § KL). Om en borgenär ansöker om att gäldenären skall försättas i konkurs skall ansökan prövas vid en förhandling i TR:n (2 kap. 16 § KL). Ansökan får prövas slutligt även om gäldenären uteblir från förhandlingen (19 § samma kap.). Överklagas TR:ns beslut är bestämmelserna i 52 kap. RB tillämpliga. Enligt huvudregeln är förfarandet skriftligt i mål som avses i 52 kap. I 11 § föreskrivs emellertid att HovR:n, om det är nödvändigt för utredningen i målet att en part eller någon annan hörs muntligen, får besluta om detta på lämpligt sätt. Härutöver måste domstolarna ta hänsyn till artikel 6:1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken ger en part i en tvist om civila rättigheter och skyldigheter rätt till muntlig förhandling. Denna rätt gäller i princip också i överinstans, men den har vissa undantag. Frågan om muntlig förhandling behöver hållas i överinstans är bl.a. beroende av målets karaktär och vilka grunder som anförts till stöd för yrkandet om ändring i den lägre instansens avgörande. Om part har avstått från att begära muntlig förhandling behöver sådan inte heller hållas. (Se t.ex. NJA 1998 s. 232 och 1999 s. 544.)

U. J. har som grund för sitt yrkande om undanröjande av HovR:ns beslut åberopat bl.a. följande. HovR:n har förvägrat honom rätten att åberopa muntlig bevisning och rätten till muntlig förhandling, vilket har inverkat på utgången av målet. I sitt svaromål hade han förutskickat att han hade för avsikt att i HovR:n åberopa muntlig bevisning. Denna syftade till att visa att banken inte hade någon fordran mot honom och således inte var behörig att ansöka om hans försättande i konkurs, eller att fordran åtminstone uppgick till ett lägre belopp än vad banken påstod. HovR:n har inte heller givit honom möjlighet att avge fullständig bevisuppgift.

Av utredningen framgår bl.a. följande av betydelse för bedömningen av HovR:ns handläggning.

Sedan TR:n ogillat bankens konkursansökan överklagade banken TR:ns beslut. Till stöd för sin behörighet att göra ansökan åberopade banken en lagakraftvunnen dom varigenom U. J. ålagts att utge 12 669 102 kr till banken. Till stöd för sitt påstående att U. J. var på obestånd åberopade banken U. J:s betalningsskyldighet enligt såväl konkursfordringen som ett antal andra, ej lagakraftvunna domar enligt vilka hans skulder översteg 500 milj. kr. I två av dessa domar hade U. J. av HovR:n ålagts att betala mer än 460 milj. kr till VF Finans AB. Banken hävdade vidare, med förebringande av viss skriftlig bevisning, att U. J. saknade tillgångar.

U. J. inkom med skriftligt bestridande av överklagandet. Som grund för bestridandet åberopade han i första hand att banken inte var behörig att söka honom i konkurs, eftersom den dom som banken åberopade till stöd för sin behörighet meddelats "på falska förespeglingar" och eftersom banken brutit mot en överenskommelse med honom. I andra hand åberopade han att han inte var på obestånd. Han anförde härvid bl.a. att hans skuld till banken i realiteten uppgick till endast 5,9 milj. kr samt att de två domar varigenom han ålagts betalningsskyldighet till VF Finans inte hade vunnit laga kraft och att förlikningssamtal pågick. Sammanfattningsvis framhöll han att han hade förmåga att med kort varsel få fram belopp för att täcka de skulder han ansåg sig ha. I sitt överklagande angav U. J. slutligen att han avsåg att åberopa bevisning rörande sitt mellanhavande med banken, varvid han redan kunde förutskicka att han skulle åberopa vittnesförhör med bl.a. två angivna personer.

Efter det att banken svarat beredde HovR:n parterna tillfälle att inkomma med kostnadsanspråk i målet. När parterna inkommit med yrkanden om ersättning för rättegångskostnader försatte HovR:n genom slutligt beslut U. J. i konkurs. Hans yrkande om vittnesförhör lämnades utan bifall.

I HovR:n var processläget således följande. En borgenär som ansöker om att gäldenären skall försättas i konkurs skall styrka dels sin behörighet att göra ansökan, dels att gäldenären är insolvent. U. J. hade invändningar i båda dessa avseenden.

Beträffande hans första invändning har HovR:n hänvisat till 2 kap. 6 § KL. Enligt detta lagrum skall en borgenär anses behörig att göra en konkursansökan, om borgenärens fordran har fastställts av domstol, även om avgörandet inte har vunnit laga kraft. Till stöd för sin behörighet åberopade banken en lagakraftvunnen dom. Den argumentering U. J. förde och den muntliga bevisning han önskade förebringa i behörighetsfrågan saknade därför betydelse i målet. Inte heller förelåg något konkurshinder enligt reglerna i 2 kap. 10 § samma lag.

Vid insolvensprövningen skall en lagakraftvunnen dom, varigenom gäldenären ålagts betalningsskyldighet, utan vidare godtas som bevis om gäldenärens skuld. (Se t.ex. NJA 1981 s. 395 och 1989 s. 378 samt Walin- Palmer, Konkurslagen s. 36.) Har domen inte vunnit laga kraft får domstolen göra en egen bedömning av frågan om och i vilken mån det finns en skuld. HovR:n har efter en sådan bedömning godtagit de domar varigenom U. J. ålagts betalningsskyldighet gentemot VF Finans. De motfordringar som U. J. ansåg sig ha gentemot banken i anledning av deras mellanhavande uppgick till en bråkdel av hans sammanlagda skuldbörda. U. J. påstod inte ens att han skulle ha möjligheter att skaffa fram medel som förslog till betalning av hans samlade skuldbörda. Hans argumentation och den muntliga bevisning han ville förebringa saknade således betydelse även för insolvensprövningen.

U. J. har i sin överklagandeskrift till HD avgivit en fullständig bevisuppgift, som får antas överensstämma med den som han hade kunnat lämna i HovR:n. Bevisningen avser endast hans mellanhavande med banken. Hans argumentering i HD har - bortsett från själva frågan om rättegångsfel - avsett de invändningar som han gjorde i HovR:n. Inget nytt av rättslig relevans har tillkommit.

Banken har i HD ingivit den konkursbouppteckning som numera upprättats i U. J:s konkurs. Av denna framgår att det i boet finns tillgångar om 554 522 kr och skulder på 716 743 396 kr. Bristen i boet överstiger således 716 milj. kr. De domar varigenom U. J. ålagts betalningsskyldighet till VF Finans har nu vunnit laga kraft.

Frågan huruvida en gäldenär skall försättas i konkurs är av ingripande betydelse för denne. Det är därför principiellt av vikt att gäldenären, om han begår det, ges möjlighet att muntligen lägga fram sin sak och förebringa åberopad bevisning. (Se NJA 1999 s. 113.)

Den muntliga bevisning U. J. hänförde sig till i sitt svaromål i HovR:n saknade emellertid, som framgått ovan, all betydelse i målet. HovR:n har därför inte förfarit fel då den avvisade denna bevisning. HovR:n har inte efterhört U. J:s inställning till frågan om muntlig förhandling för det fall den muntliga bevisningen avvisades. Med hänsyn till den situation som förelåg kan det här i och för sig ha funnits förutsättningar för att göra ett undantag från principen om skyldighet att hålla muntlig förhandling. HovR:n har emellertid inte underrättat U. J om att den avsåg att avgöra målet på handlingarna, så att han därigenom skulle få tillfälle att slutföra sin talan. Genom att detta underlåtits har i HovR:n förekommit ett rättegångsfel.

För att ett avgörande skall undanröjas enligt grunderna för 50 kap. 28 § och 55 kap. 15 § 2 st. RB krävs att det rättegångsfel som förevarit kan antas ha inverkat på målets utgång. När det, såsom i förevarande fall, är fråga om ett fel som innebär att en från rättssäkerhetssynpunkt väsentlig regel åsidosatts är presumtionen att felet har haft sådan inverkan. För att denna presumtion skall kunna brytas fordras att det föreligger positivt stöd för antagandet att utgången i det konkreta fallet skulle ha blivit densamma även om rättegångsfelet inte hade förekommit. (Se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994 s. 123 f. och 252 med hänvisningar.) Det ligger i sakens natur att det, när en part inte fått tillfälle att slutföra sin talan, i regel inte år möjligt att avgöra huruvida felet haft betydelse för utgången i målet. (Jfr NJA 1997 s. 121.)

I förevarande fall framstår det emellertid som uppenbart att HovR:ns prövning inte skulle ha kunnat få en annan utgång om U. J. hade getts tillfälle att slutföra sin talan. Därmed saknas förutsättningar att undanröja HovR:ns beslut.