NJA 1999 s. 821

Västerås kommun yrkade i ansökan om stämning å republiken Island vid Västerås TR förpliktande för republiken Island att utge 3 564 390 kr jämte ränta och kostnader. Som grund för yrkandet åberopades att kommunen till följd av avtal mellan parterna utbildat isländska flygmekaniker vid Hässlö gymnasium, för vilket ersättning skall utges till kommunen.

Republiken Island yrkade att kommunens talan skulle avvisas, varvid åberopades att TR:n inte var rätt forum, att kommunen saknade partsbehörighet och att rättegångshinder förelåg på grund av immunitet.

Det av kommunen åberopade avtalet upptar bl a följande:

Parter

Republiken Islands undervisnings- och kulturministerium, nedan kallat ministeriet, och Västerås skolor, nedan kallat skolan.

Bakgrund

Västerås skolor, som har Västerås kommun som huvudman, utbildar flygmekaniker och flygtekniker.

Parternas åtaganden

Skolan skall ta emot och ge isländska elever utbildning till flygmekaniker enligt kursplan för årskurserna 2 og 3 i den treåriga fordons- och transporttekniska linjen på samma villkor som gäller för de svenska eleverna (se bilaga 1 till detta avtal).

Ministeriet skall

- svara för att de isländska eleverna uppfyller de krav på förkunskaper som framgår av bilaga 2 till detta avtal.

- ansvara för utbildningskostnaderna för de isländska eleverna i den mån de inte bestrids av den svenska regeringen enligt Nordiska Ministerrådets överenskommelse mellan de nordiska länderna om utbildning på den gymnasiala nivån.

- ange i vilken ordning de isländska sökandena bör komma i fråga till utbildningen.

Tvister

Tvister om tillämpningen av detta avtal avgörs enligt svensk lag.

Västerås kommun överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle undanröja TR:ns avvisningsbeslut att återförvisa målet till TR:n för vidare handläggning. Till stöd för sitt yrkande anförde kommunen att den åberopade överenskommelsen var av privaträttslig natur, att republiken Island därför inte kunde åberopa immunitet samt att republiken Island i vart fall avstått från att åberopa immunitet.

Republiken Island bestred ändringsyrkandet. Republiken Island yrkade att kommunens talan såvitt avsåg invändningen om frivilligt immunitetsavstående skulle avvisas, under påstående att kommunens invändning utgjorde otillåten taleändring eftersom den framställts först i HovR:n.

HovR:n (hovrättspresidenten Hirschfeldt, hovrättslagmannen Eklycke, hovrättsrådet Palmcrantz, referent, och tf hovrättsassessorn Sperling) anförde i beslut d 17 juni 1997: Skäl. HovR:n finner att Västerås kommun i och för sig är oförhindrad att i HovR:n framställa invändning om att republiken Island avstått från sin rätt till immunitet men anser att denna invändning saknar fog. Vad som i övrigt förevarit i HovR:n beträffande immunitetsfrågan föranleder ingen annan bedömning än den TR:n gjort. TR:ns avvisningsbeslut skall därför stå fast.

Slut. HovR:n lämnar Västerås kommuns överklagande utan bifall.

Västerås kommun (ombud jur kand K.W.Q.) överklagade och yrkade att HD skulle undanröja avvisningsbeslutet och återförvisa målet till TR:n för vidare handläggning.

Isländska staten (ombud jur kand E.K.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr 7kner föreslog i betänkande att HD skulle meddela beslut som, efter en sammanfattning av handläggningen av målet i TR:n och HovR:n, upptog följande: Skäl. Västerås kommun har gjort gällande bland annat att republiken Island har avstått från rätten att åberopa immunitet på grund av en i avtalet intagen klausul varigenom tvister om tillämpningen av avtalet skall avgöras enligt svensk lag.

Republiken Island har i egenskap av suverän stat gjort invändning om immunitet från svenska domstolars jurisdiktion.

Enligt internationell sedvanerätt åtnjuter främmande stater immunitet bland annat i vad avser utövande av domsrätt i tvistemål. Den främmande staten kan emellertid avstå från sin rätt till immunitet.

Genom den i avtalet intagna klausulen att vid tvist skall svensk lag gälla får republiken Island - som annars i egenskap av suverän stat har rätt till immunitet från svenska domstolars jurisdiktion - anses ha avstått från rätten att åberopa immunitet. Tillämpning av avtalsrättsliga principer bör därför gälla.

TR:n hade således bort ta upp målet till prövning.

HD (JustR:n Magnusson, Munck, referent, Lennander, Håstad och Lundius) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Danmarks, Finlands, Islands, Norges och Sveriges regeringar träffade d 4 mars 1992 på förslag av Nordiska Ministerrådet en överenskommelse om nordisk utbildningsgemenskap på gymnasial nivå (återgiven i SKOLFS 1993:14). Överenskommelsen, som ersatte en tidigare överenskommelse i ämnet, innebär bl a att parterna enligt vissa närmare föreskrifter förpliktar sig att ge utbildningssökande med fast hemvist i ett annat nordiskt land tillträde till sina i lag reglerade allmänna och yrkeskompetensgivande gymnasiala utbildningar på samma villkor som de egna medborgarna samt att parterna och deras skolmyndigheter avstår från att kräva ersättning av varandra för sådan undervisning.

Den 1 dec 1992 träffades ett avtal om flygteknisk utbildning mellan Islands undervisnings- och kulturministerium å ena sidan och Västerås skolor med Västerås kommun som huvudman å den andra. Avtalet innebar bl a att Västerås skolor enligt närmare angivna bestämmelser skulle ta emot och ge isländska elever utbildning till flygmekaniker och flygtekniker samt att ministeriet skulle ansvara för utbildningskostnaderna för dessa "i den mån de inte bestrids av den svenska regeringen enligt Nordiska Ministerrådets överenskommelser mellan de nordiska länderna om utbildning på den gymnasiala nivån". Tvister om tillämpningen av avtalet skulle avgöras enligt svensk lag.

Under åberopande av att isländska elever i enlighet med avtalet erhållit flygteknisk utbildning vid en gymnasieskola inom kommunen och att kommunen inte fått full ersättning för detta av svenska staten har Västerås kommun vid TR:n väckt talan mot republiken Island om ersättning enligt avtalet. Island har gjort invändning om immunitet och har, för det fall att kommunens talan inte avvisas, vid TR:n ansökt om stämning å svenska staten med yrkande om ersättning för vad isländska staten kan komma att förpliktas att utge till kommunen. Fråga är nu om TR:n skall uppta kommunens talan till prövning trots immunitetsinvändningen.

Att en självständig stat åtnjuter immunitet, dvs skydd mot att i en annan stat tvingas att uppträda som part vid domstol eller göras till föremål för tvångsingripande av myndighet, är en allmän folkrättslig huvudprincip. Sedan lång tid tillbaka är denna princip erkänd i svensk rätt, varvid det dock antagits att immuniteten har mer eller mindre långtgående undantag (se t ex NJA 1942 s 65). I enlighet med vad som allmänt anses gälla i jämförbara rättssystem bör sålunda en utgångspunkt vara att immunitet kan åberopas bara i tvister som rör statsakter i egentlig mening men däremot inte när en tvist angår åtgärder av kommersiell eller eljest privaträttslig karaktär som en stat har företagit (se t ex Eek m fl, Folkrätten, 4 uppl s 394 ff, och Pelin, Statsimmunitetens omfattning, 1979, s 21 ff).

Frågan efter vilka kriterier man skall bedöma om en stats handlande tillhör den ena eller den andra av de angivna kategorierna har varit livligt diskuterad i den folkrättsliga doktrinen, varvid det är omstritt om den företagna aktiviteten som sådan, dvs dess form och natur, skall tilläggas avgörande betydelse eller om det avgörande skall anses vara om staten företagit den ifrågavarande åtgärden i ett suveränt syfte eller för ett suveränt ändamål. Svårigheter har dock ansetts föreligga att med utgångspunkt i någon av dessa metoder finna en i alla lägen logiskt hållbar avgränsning, och någon allmänt antagen statspraxis på området synes inte föreligga (jfr Pelin a a s 21 ff med där anförd litteratur och Strömberg-Melander, Folkrätt, 5 uppl s 61 ff). I praktiken torde domstolen ofta vara hänvisad att göra en helhetsbedömning av de omständigheter som, med hänsyn till immunitetsrättens syften, i den föreliggande situationen talar för och mot rätten att åberopa immunitet.

Avtalet mellan republiken Island och kommunen rör ett ämne som typiskt sett är av offentligrättslig natur och som har varit föremål för en i avtalet åberopad mellanstatlig överenskommelse, vilken innefattar en reglering av de nordiska ländernas rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. Under dessa omständigheter måste republiken Islands åtgärd att ingå avtalet, oberoende av bestämmelsen om ersättningsrätt för kommunen, anses var att hänföra till en sådan statsakt som ger republiken rätt att åberopa immunitet.

Det är emellertid allmänt erkänt att en stat kan avstå från rätten att åberopa immunitet, och anledning saknas till annat synsätt än att ett avstående med bindande verkan kan ske på förhand, innan en konflikt uppkommit (jfr rättsfallen NJA 1946 s 719 och 1972 C 434 samt Karlgren, Internationell privat- och processrätt, 5 uppl s 164 f, Melander i SvJT 1975 s 81 ff och Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell processrätt s 31 ff). Ett sådant avstående kan tänkas ske på olika sätt. Om t ex ett avtal i vilket en stat är part innehåller en bestämmelse om att tvist på grund av avtalet skall avgöras av domstol i annan stat, måste bestämmelsen förutsättas ha bindande verkan i den händelse en sådan tvist uppkommer.

Det nu aktuella avtalet innehåller som förut har angetts en bestämmelse om att tvister om tillämpningen av avtalet skall avgöras enligt svensk lag. Denna bestämmelse kan dock inte anses innefatta en otvetydig förklaring från republiken Islands sida att republiken även underkastar sig svensk domsrätt med avseende på tvister om avtalets tillämpning. Inte heller eljest har Island, såvitt framkommit, avstått från sin rätt till immunitet.

På grund av det anförda kan kommunens talan i enlighet med vad domstolarna funnit inte tas upp till prövning.