NJA 2011 s. 475
En främmande stat har inte ansetts kunna åberopa immunitet mot verkställighet av en dom i fast egendom tillhörande den staten, eftersom fastigheten inte till betydande del användes för statens officiella verksamhet och ändamålet med innehavet inte heller i övrigt varit av tillräckligt kvalificerad natur för att freda fastigheten mot utmätning.
F.J.S. ansökte hos kronofogdemyndigheten om verkställighet av en dom av Stockholms tingsrätt genom vilken Ryska federationen förpliktats att till F.J.S. utge ersättning för rättegångskostnader. I beslut den 12 september 2003 medgav kronofogdemyndigheten verkställighet av domen. Kronofogdemyndighetens utredning visade att Ryska federationens handelsdelegation var lagfaren ägare till fastigheten Lidingö Kostern 5. Sedan fråga uppkommit om fastigheten och de hyror som Ryska federationen uppbar från nyttjare av fastigheten kunde utmätas, fann kronofogdemyndigheten i beslut den 9 mars 2005 att det förelåg hinder mot utmätning av fastigheten.
Nacka tingsrätt
F.J.S. överklagade i Nacka tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle förklara att utmätning skulle genomföras avseende dels fastigheten Kostern 5, dels hyror som erlades av personer folkbokförda på fastigheten och företag som hade verksamhet där. I andra hand yrkade han att tingsrätten skulle undanröja kronofogdemyndighetens beslut och återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten för ytterligare utredning och för prövning av frågan om hinder förelåg mot utmätning av hyrorna.
Ryska federationen bestred F.J.S:s yrkanden.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Linda Mohlin) anförde i beslut den 25 april 2008:
Grunder och omständigheter
F.J.S.
F.J.S. har som grund för sitt överklagande anfört att det inte föreligger hinder mot utmätning och utvecklat detta i huvudsak enligt följande.
Statsimmunitet
Kronofogdemyndigheten har tillämpat en FN-konvention om statsimmunitet trots att konventionen varken trätt i kraft eller kodifierar de sedvanerättsliga reglerna om statsimmunitet. Konventionens artikel 19, som kronofogdemyndigheten åberopat sig på, äger således inte tillämpning.
Enligt gällande sedvanerätt kan invändning om eventuell immunitet mot exekutiva åtgärder riktade mot viss egendom framföras endast om två villkor är uppfyllda vid den tidpunkt när de exekutiva åtgärderna mot egendomen påbörjas. Dessa är dels att staten innehar egendomen, dvs. är i besittning av egendomen och de exekutiva åtgärderna således skulle medföra en besittningsrubbning, dels att egendomen faktiskt används för officiella ändamål. All övrig egendom kan därmed tas i anspråk i exekutiv ordning.
SÖ 1928:8
Ett avtal från 1928 mellan Sverige och Ryska federationen reglerar den ryska handelsdelegationens i Stockholm rättigheter och skyldigheter (SÖ 1928:8). Enligt artikel 6 i avtalet gäller att egendom, som inte enligt den internationella rättens bestämmelser är underkastad suveränitetsrätt eller nyttjas för Ryska federationens diplomatiska eller konsulära representations officiella verksamhet, skall kunna vara föremål för utmätning eller andra exekutiva åtgärder. Fastigheten Kostern 5 är inte underkastad suveränitetsrätt och nyttjas inte heller för Ryska federationens diplomatiska eller konsulära representations officiella verksamhet. Således kan fastigheten tas i anspråk i exekutiv ordning redan på grundval av bestämmelserna i avtalet. Eftersom fastigheten inte är anmäld som handelsdelegationens tjänstelokal åtnjuter den heller inte extraterritorialitetsrätt enligt artikel 3 i avtalet.
Fastighetens användning
De omständigheter som framkommit genom kronofogdemyndighetens utredning visar att fastigheten Kostern 5 används för annat än officiella ändamål och/eller att den används för kommersiella ändamål. I vart fall visar utredningen inte att fastigheten faktiskt används för officiella ändamål. Kronofogdemyndighetens utredning, som genomfördes sommaren 2004, visade att ett sextiotal personer var folkbokförda på fastigheten. Två bolag hade sin verksamhet på adressen, ett fastighetsmäkleri och ett bolag vars verksamhet var att anordna turistresor mellan Ryssland och Sverige samt att idka handel mellan Ryssland och Sverige inom olika områden. Kronofogdemyndigheten fann vidare att ingen av de personer som var folkbokförda på fastigheten kunde återfinnas i Utrikesdepartementets diplomatlista och att adressen inte var anmäld till Utrikesdepartementet som tjänstelokal.
F.J.S. har kontaktat Migrationsverket för att kontrollera de personer som var folkbokförda på fastigheten vid nämnda tidpunkt. Av Migrationsverkets besked framgår att tio av dessa personer är svenska medborgare, sju har uppehålls- och arbetstillstånd, nio har permanent uppehållstillstånd, tre har uppehållstillstånd medan övriga har haft uppehållstillstånd, uppehålls- och arbetstillstånd eller har ansökt om förlängning av sådant tillstånd.
Inga personer som förekommer i Migrationsverkets register är utsända av Ryska federationen för att arbeta på ambassaden eller handelsdelegationen. Sådana utsända personer ansöker om särskild visering hos Utrikesdepartementet, inte hos Migrationsverket. Således är de personer som är folkbokförda på fastigheten Kostern 5 inte utsända för att arbeta på Ryska federationens ambassad eller handelsdelegation.
F.J.S. har vidare samtalat med boende på fastigheten. Av sammanställningen över dessa samtal framgår att minst 15-20 privatpersoner som inte har någon anknytning till Ryska federationens ambassad eller handelsdelegation för närvarande bor på fastigheten. Vidare framgår att fastighetsmäkleriet inte har sin verksamhet på Kostern 5 som tidigare antagits av kronofogdemyndigheten.
Fastigheten Lidingö Västerbotten 17 med adress Ringvägen 1, Lidingö, är anmäld till Utrikesdepartementet som den lokal där Ryska federationens handelsdelegation driver sin verksamhet. Fastigheten Kostern 5 är däremot inte anmäld som handelsdelegationens tjänstelokal. Ryska federationen meddelade Utrikesdepartementet redan i maj 1976 att Ryska federationens handelsrepresentation skulle flytta från fastigheten Kostern 5 till fastigheten Västerbotten 17.
Av den utredning som F.J.S. ingivit i målet framgår sammanfattningsvis att fastigheten Kostern 5 är ett bostadshus och att det vid den i målet relevanta tidpunkten - senast den 9 mars 2005 som är datumet för kronofogdemyndighetens beslut - användes som bostadshus samt som lokal för i vart fall ett företag. Vidare framgår att Ryska federationens handelsrepresentation uthyrde de flesta lägenheterna till personer som inte tillhörde Ryska federationens ambassads eller handelsrepresentations diplomater eller administrativ-tekniska personal. De flesta lägenheterna verkar ha uthyrts till studenter. Möjligen kan någon enstaka av mer än 20 lägenheter i bostadshuset ha använts som bostad för personer som hör till Ryska federationens handelsrepresentation. Om så skulle ha varit fallet saknar det emellertid relevans för frågan om fastigheten åtnjuter immunitet.
Avgörande för frågan om fastigheten Kostern 5 åtnjuter immunitet mot exekutiva åtgärder är om fastigheten i sin helhet används, och hela tiden i sin helhet har använts, för officiella ändamål. Även om de delar av fastigheten som faktiskt används i officiellt syfte även i fortsättningen skall vara okränkbara har den långvariga användningen av fastigheten för icke officiella ändamål och i strid med det syfte för vilket handelsdelegationen inrättades lett till att Ryska federationen inte kan åberopa immunitet för fastigheten. En exekutiv försäljning av fastigheten hindrar inte att de eventuella delar av fastigheten som eventuellt används för officiella ändamål förblir okränkbara.
Enbart en stats påstående om egendoms användning eller avsedda användning kan inte utan vidare godtas, utan det krävs att staten gör sitt påstående sannolikt. En omständighet som måste beaktas vid bedömningen av trovärdigheten av de påståenden som i målet framförs av Ryska federationen är följande. Ryska federationen angav i officiell not till Utrikesdepartementet av den 8 oktober 2003 att Ryska federationens samtliga egendom i Sverige används för behov av Ryska federationens beskickningar. Ryska federationen var dock redan i oktober 2003 ägare till samtliga aktier i det svenska aktiebolaget Russ Wood AB. Vid en utredning som genomförts av kronofogdemyndigheten har det framkommit att Ryska federationen sedan 2000 har en ännu oreglerad fordran på beslutad utdelning från nämnda bolag. Kronofogdemyndigheten har därför beslutat utmäta denna fordran. Det är härigenom klarlagt att Ryska federationen lämnat oriktiga upplysningar till Utrikesdepartementet om att Ryska federationen skulle sakna utmätningsbar egendom i Sverige.
Avstående från immunitet
Ryska federationen har avstått från rätten att åberopa eventuell immunitet. Den skiljedom som var föremål för Ryska federationens ogiltighetstalan vid Stockholms tingsrätt meddelades i enlighet med bestämmelser i en bilateral investeringskonvention mellan Tyskland och Ryska federationen. I konventionen stadgas att skiljedom som meddelas enligt konventionen erkänns och verkställs i enlighet med överenskommelsen av den 10 juni 1958 om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomstolars avgörande (den s.k. New York-konventionen). Därigenom har Ryska federationen avstått från eventuella immunitetsrättigheter såvitt avser tvister hänförliga till skiljedomar meddelade enligt investeringskonventionen. Avståendet måste anses omfatta även eventuella annars föreliggande immunitetsrättigheter i anledning av åtgärd som Ryska federationen vidtar för att förhindra verkställighet eller för att ogiltigförklara en skiljedom på betalningsskyldighet som grundas på investeringskonventionen.
Ryska federationen kan heller inte åberopa immunitet eftersom verkställighetsärendet avser rättegångskostnaderna i en process som initierats av Ryska federationen. Genom att frivilligt välja att väcka talan vid svensk domstol måste Ryska federationen anses ha accepterat konsekvenserna av detta agerande, t.ex. att underrätts dom kan överklagas till överrätt och att en dom på rättegångskostnader kan komma att verkställas mot Ryska federationen inför svensk exekutiv myndighet om Ryska federationen förlorar målet. Eftersom Ryska federationen frivilligt väckte talan mot F.J.S. vid Stockholms tingsrätt och förlorade målet kan Ryska federationen således inte åberopa sig på immunitet för att freda sig mot verkställighet av tingsrättens dom på rättegångskostnader. Det är inte en vedertagen uppfattning inom statssamfundet att en stats processuella avstående från immunitet genom att själv väcka talan vid nationell domstol inte skulle omfatta exekutiva åtgärder för verkställighet av en ogillande dom på rättegångskostnader.
Återförvisning
Om tingsrätten skulle anse att kronofogdemyndighetens utredning inte utgör tillräckligt underlag för att dra slutsatsen att det inte föreligger hinder mot utmätning, bör ärendet återförvisas till kronofogdemyndigheten för ytterligare utredning. Kronofogdemyndigheten har angivit att det inte är möjligt att utföra någon ytterligare utredning om hur fastigheten används. Kronofogdemyndigheten har dock inte hört någon av de personer som är folkbokförda på fastigheten eller företrädare för det bolag som har adress på fastigheten.
Eftersom det inte föreligger hinder mot utmätning av fastigheten, föreligger det, enligt 12 kap. 8 § UB, inte heller hinder mot utmätning av hyra. Det kan inte vitsordas att hyresgästerna i Kostern 5 är befriade från hyra. Kronofogdemyndigheten har dock inte fattat något särskilt beslut i denna fråga trots att F.J.S. begärt att hyra skall utmätas. Om tingsrätten skulle finna att tingsrätten därför är förhindrad att pröva frågan om hinder föreligger mot utmätning av hyra, bör ärendet i den delen återförvisas till kronofogdemyndigheten.
Ryska federationen
Ryska federationen har som grund för sitt bestridande anfört att det föreligger hinder mot utmätning och utvecklat detta i huvudsak enligt följande.
Statsimmunitet och diplomatisk immunitet
Ryska federationens egendom är fredad mot exekutiva åtgärder på grund av statsimmunitet och diplomatisk immunitet.
Enligt artikel 22 p. 3 Wienkonventionen får en beskickningslokal, dess inredning jämte övrig egendom som finns där, inte bli föremål för exekutiva åtgärder. Motsvarande skydd gäller för diplomatisk företrädares privatbostad (artikel 30 p. 1). Det i Wienkonventionen stadgade notifieringskravet omfattar inte uppgift om lokaler, vare sig tjänstelokaler eller privatbostäder.
Som i officiella noter anmälts till Utrikesdepartementet nyttjas fastigheten Kostern 5 som Ryska federationens handelsdelegations tjänstelokaler, innefattande tjänstebostäder för diplomatiska företrädare och annan personal med familjer anknuten till handelsdelegationen och övrig beskickning. Fastigheten skyddas därför utöver Wienkonventionens artikel 22 även av konventionens artikel 30.
Den av kronofogdemyndigheten tillämpade FN-konventionen om statsimmunitet ger uttryck för mellanstatlig sedvanerätt avseende statsimmunitet, vilken stadgar att all statlig egendom skyddas av immunitet mot verkställighetsåtgärder om inte staten uttryckligen samtyckt till detta eller anvisat egendomen. Därutöver kan exekutiva åtgärder endast komma ifråga om det kan klarläggas att egendomen används eller är avsedd att användas specifikt för andra än officiella syften och att det föreligger ett samband mellan egendomen och den entitet av staten som är inblandad i processen. Konventionstexten bekräftar även den vedertagna uppfattningen att den avsedda användningen tillmäts lika stor betydelse som den faktiskt konstaterade användningen vid bedömningen av statsimmunitetens gränser.
Om fastigheten utmäts skulle det dessutom på ett väsentligt sätt störa Ryska federationens beskicknings officiella funktioner, vilket skulle stå i strid med den folkrättsliga principen ne impediatur legation (Wienkonventionen artikel 3).
SÖ 1928:8
Ryska federationens handelsdelegations rättigheter och skyldigheter regleras bl.a. i avtal mellan Ryska federationen och Sverige (SÖ 1928:8). Av avtalet framgår att handelsdelegationen, som en del av den Ryska federationens beskickning i Sverige, åtnjuter all den immunitet som tillkommer beskickningen i dess helhet. Enligt avtalet åtnjuter handelsdelegationens lokaler okränkbarhet utan begränsning till antal eller krav på särskild anmälan och avtalet föreskriver att handelsdelegaten och hans ställföreträdare tillhör den diplomatiska personalen vid Ryska federationens beskickning. Om det skulle bedömas att endast en viss del av fastigheten utgör handelsdelegationens tjänstelokaler saknar det betydelse eftersom några exekutiva åtgärder mot fastigheten inte kan vidtas utan att rätten till okränkbarhet enligt avtalet kränks.
Fastighetens användning
Ryska federationens handelsrepresentation anskaffade fastigheten Kostern 5 år 1961 och flyttade sin verksamhet dit nästföljande år. Det är riktigt att Ryska federationens handelsdelegation sedan 1973 också är lagfaren ägare till fastigheten Västerbotten 17. Bakgrunden till att ytterligare en fastighet förvärvades var att det fanns ett behov mot bakgrund av hur verksamheten hade utvecklats och hur den förväntades utvecklas i framtiden. Det var således inte fråga om att endast en fastighet - Västerbotten 17 - i fortsättningen skulle användas för handelsdelegationens officiella verksamhet och att den andra fastigheten - Kostern 5 - skulle vara avsedd för någon kommersiell, icke officiell, verksamhet. Det har aldrig lämnats några rapporter till Utrikesdepartementet om att fastigheten Kostern 5 efter 1973 inte längre skulle användas för officiella funktioner. Båda fastigheterna skulle och har använts för Ryska federationens officiella verksamhet. Det är riktigt att handelsrepresentationens ”kontor” sedan 1973 finns på Ringvägen 1 men fastigheten på Kostervägen 5 har fram till idag använts för officiella funktioner och används på detta sätt enligt följande.
Byggnaden består av bottenvåning och sex plan. I bottenvåningen finns två mycket stora rum som används som arkiv för Ryska federationens handelsrepresentation. Arkivet används regelbundet av såväl handelsdelegationen som ambassaden. Ansvarig för arkivet är en person som är anställd av handelsdelegationen och som även är bosatt på Kostervägen 5. I bottenvåningen finns även en teknisk serviceavdelning för byggnaden och garage som används för diplomatfordon.
I fastigheten har sedan 1962 minst fyra lägenheter använts som bostad för diplomater. Idag bor fyra diplomater i fastigheten. Det är dels S.P. med familj och S.R. med familj, båda attachŽer vid ambassaden, dels B.K. med familj och V.R. med familj, som båda är ställföreträdare för handelsdelegaten och även de åtnjuter diplomatisk immunitet.
Ytterligare elva lägenheter används som bostad för personal verksam vid Ryska ambassaden och Ryska federationens handelsrepresentation även om de inte är diplomater. En av dem är läkare och han har även praktik i byggnaden som används som mottagning för Ryska federationens handelsrepresentations behov.
Tretton lägenheter används som bostad av ryska studenter och forskare som vistas tillfälligt i Sverige och är verksamma vid olika svenska institutioner som Karolinska institutet, Stockholms universitet m.fl. Bakgrunden är följande. Under 1994 ingicks en överenskommelse mellan Ryska federationen och Sverige avseende ekonomiskt och tekniskt-vetenskapligt samarbete inom jordbruk och livsmedelsindustri. Överenskommelsen undertecknades av den svenska regeringen den 11 augusti 1994 och trädde i kraft den 19 augusti 1994 och gäller alltjämt. Den finns intagen i SÖ 1994:51. I preambeln anförs bl.a. följande: ”Konungariket Sveriges regering och Ryska federationens regering har vägledda av en strävan att utveckla och fördjupa det ekonomiska och tekniskt-vetenskapliga samarbetet på området produktion, förädling, lagring och avsättning av jordbruksprodukter, övertygade att samarbetet på det agroindustriella området kommer att gynna den fortsatta förbättringen av relationerna mellan de båda länderna Ö”. Av artikel 4 punkten 4 framgår att samarbetet mellan länderna bl.a. kan genomföras i form av ”forskar-, specialist-, student- och praktikantutbyte”.
Åtta lägenheter används som tillfälliga bostäder åt personer som vistas under kortare tid i Sverige på officiella uppdrag för handelsdelegationen eller ambassaden som kurirer och andra. Ytterligare sex lägenheter används på motsvarande sätt, dvs. som tillfälliga kontorsutrymmen åt personer som vistas under kortare tid i Sverige på officiella uppdrag för handelsdelegationen eller ambassaden.
En lägenhet är bostad åt en person som är dotter till en rysk diplomat som varit verksam i Sverige och fem lägenheter används som bostad åt personer med särskilda hjälpbehov.
De personer som faktiskt bor på fastigheten betalar ingen hyra, bortsett från ersättning som är direkt hänförlig till faktiska kostnader, varför F.J.S:s yrkande i denna del är otjänligt.
I F.J.S:s inlaga nämns 62 personer. Av dessa bor emellertid endast 21 personer på fastigheten. Förteckningen är i övrigt inte korrekt.
Ryska federationen påstår inte att samtliga personer som är eller har varit skrivna på fastigheten är diplomatisk personal. Uppgifterna i folkbokföringsregistret överensstämmer inte nödvändigtvis med faktiska förhållanden och det kan därför inte vitsordas att de personer som är folkbokförda på fastigheten även bor eller har bott där. Det bestrids att de nämnda företagen bedriver verksamhet på fastigheten.
Att de personer som står folkbokförda på fastigheten inte finns upptagna i diplomatlistan har sin förklaring i att den som tillhör främmande stats beskickning inte skall folkbokföras (5 § folkbokföringslagen 1991:481). Det lämnas heller aldrig nya uppgifter till Utrikesdepartementet om diplomater flyttar från en fastighet till en annan om fastigheterna i fråga är ägda av den egna staten.
F.J.S:s påstående att Ryska federationen skulle ha lämnat oriktiga uppgifter genom ingivande av not nr 36 daterad den 8 oktober 2003 beträffande egendom i Sverige är inte korrekt. Uttalandet skall ses i sitt sammanhang rörande utmätningen av fastigheten Kostern 5. Det anses inte tillbörligt att ifrågasätta de uppgifter en främmande makt lämnar. Trots detta har Ryska federationen utöver vad som anges i de två officiella noterna nr 36 och 49 givit en mer detaljerad bild av hur lokalerna i Kostern 5 används. Det kan inte rimligen begäras av en främmande makt att den skall gå utöver den detaljnivå som Ryska federationen har gjort.
Avstående från immunitet
Hänvisningen till New York-konventionen är begränsad till skiljenämndens utslag. Konventionens tillämpningsområde omfattar inte svensk tingsrätts dom. Även om New York-konventionen skulle anses tillämplig innebär ett immunitetsavstående enligt konventionen enbart ett processuellt avstående, inte exekutivt. Det är en vedertagen uppfattning inom statssamfundet att en stats processuella avstående från immunitet genom att själv väcka talan vid domstol inte omfattar exekutiva åtgärder för verkställighet av en ogillande dom på rättegångskostnader. Ett avstående från immunitet mot exekutiva åtgärder måste vara explicit och kan inte anses följa med ett eventuellt annat avstående.
Skäl
Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning.
En fast folkrättslig principiell utgångspunkt vad gäller diplomatiska förbindelser är att en främmande stats egendom skall vara skyddad mot såväl judiciella som exekutiva åtgärder i värdlandet. Omfattningen av denna statsimmunitet är dock inte absolut, utan är beroende av om den sändande statens handlande är att betrakta som s.k. statshandlande eller om staten har uppträtt i någon annan egenskap, t.ex. som part i ett kommersiellt mellanhavande. När en tvist är grundad på en stats handlande av privaträttslig karaktär, kan således inte immunitet göras gällande.
Det finns ingen enhetlig statspraxis i fråga om vilka kriterier som skall användas vid gränsdragningen mellan kommersiell och privaträttslig verksamhet. I praktiken torde domstolen ofta vara hänvisad att göra en helhetsbedömning av de omständigheter som, med hänsyn till immunitetsrättens syften, i den föreliggande situationen talar för och emot rätten att åberopa immunitet (jfr NJA 1999 s. 821).
Genom skiljeförfarandet och den därpå följande klandertalan har Ryska federationen förlorat sin judiciella immunitet. Med förlusten av den följer dock inte med automatik att Ryska federationen har förlorat sin immunitet mot exekutiva åtgärder.
Oavsett hur det förhåller sig med frågan om Ryska federationen för ifrågavarande skuld i och för sig kan utsättas för exekutiva åtgärder i Sverige, kan i vart fall inte vilken egendom som helst tas i anspråk vid en exekution. Av artikel 22 i Wienkonventionen, vilken bestämmelse vilar på fast sedvanerättslig grund, framgår att visst slags egendom inte kan tas i anspråk på exekutiv väg i värdlandet. Detta skydd torde vara absolut, dvs. gälla oavsett om exekutionen är föranledd av den främmande statens statshandlande eller agerande i någon annan egenskap, t.ex. som part i ett kommersiellt förhållande.
Den egendom som i förevarande fall har anvisats av F.J.S., fastigheten Kostern 5, tillhör dock inte det slag av egendom som åtnjuter ett absolut skydd mot att tas i anspråk i exekutiv ordning, i vart fall inte fastigheten i dess helhet. Avgörande för om sådan egendom är skyddad av immunitet är istället om den används eller är avsedd att användas för den främmande statens officiella ändamål. Enbart en stats påstående om hur viss egendom är avsedd att användas kan inte utan vidare godtas, det torde dock vara tillräckligt att staten kan göra sitt påstående om egendomens avsedda användning sannolikt för att den skall vara fredad mot exekutiva åtgärder (Svea hovrätts mål nr ÖÄ 7346-04).
Den aktuella fastigheten var fr.o.m. 1963 t.o.m. 1977 upptagen i diplomatlistan som Ryska federationens handelsdelegations adress. Från och med 1978 och fram till idag har diplomatlistan istället angett Ringvägen 1 som handelsdelegationens adress. F.J.S. har i detta sammanhang åberopat handling daterad i maj 1976 innehållande anmälan från Ryska federationen till Utrikesdepartementet om flytt av Ryska federationens handelsrepresentation från Kostervägen 5 till Ringvägen 1.
Ryska federationen har uppgett att bakgrunden till att ytterligare en fastighet förvärvades var att det fanns ett behov mot bakgrund av hur verksamheten hade utvecklats och hur den förväntades utvecklas i framtiden. Vidare har Ryska federationen anfört att det är riktigt att handelsdelegationens ”kontor” sedan 1973 finns på Ringvägen 1. Även fastigheten Kostern 5 har dock fortsatt att användas för officiella ändamål; bl.a. finns i bottenvåningen av fastigheten ett arkiv som används såväl av handelsdelegationen som av ambassaden samt ett garage som används för diplomatfordon.
Mot bakgrund av att fastigheten Kostern 5 tidigare varit anmäld som Ryska federationens handelsrepresentation framstår uppgifterna om ett i fastigheten kvarlämnat arkiv för handelsrepresentationens och ambassadens räkning samt ett garage i fastigheten för diplomatfordon som i vart fall sannolika. Sådan användning av fastigheten är att hänföra till stats officiella ändamål vilket innebär att dessa lokaler inte kan bli föremål för exekution i Sverige. Arkivet torde även vara skyddat från exekutiva åtgärder enligt reglerna i Wienkonventionen (artikel 24).
Vidare har Ryska federationen uppgett att sedan 1962 minst fyra lägenheter i fastigheten använts som bostad för diplomater samt att det för närvarande bor fyra diplomater med familjer i fastigheten. Av utredningen i ärendet framgår att t.o.m. 1980 innehöll diplomatlistan uppgifter om den diplomatiska personalens bostadsadresser. Kostervägen 5 var en av de bostadsadresser som förekom i listan t.o.m. 1980, dvs. även efter den tidpunkt då fastigheten inte längre var anmäld till diplomatlistan som Ryska federationens handelsrepresentation. Mot den bakgrunden framstår uppgifterna från Ryska federationen om att del av fastigheten i vart fall är avsedd att användas som bostad för diplomater som sannolika, vilket innebär att dessa bostäder är fredade från exekutiva åtgärder.
Av utredningen i ärendet liksom av Ryska federationens uppgifter framgår att flertalet ryska studenter och forskare bor på fastigheten. Bakgrunden är enligt Ryska federationen en överenskommelse mellan Ryska federationen och Sverige avseende ekonomiskt och tekniskt-vetenskapligt samarbete inom jordbruk och livsmedelsindustri. Samarbetet kan bl.a. genomföras genom forskar-, specialist-, student- och praktikantutbyte. Frågan om en stats uthyrning av lägenheter till studenter och forskare inom ramen för sådant mellanstatligt samarbete skall anses falla inom privaträttslig eller offentligrättslig verksamhet är inte helt enkel att besvara. Samarbetet rör ett ämne som typiskt sett är av offentligrättslig natur vilket talar för att även en följdverksamhet som stats uthyrning av bostad till studenter för att möjliggöra sådant samarbete skall hänföras till stats officiella verksamhet (jfr NJA 1999 s. 821).
Sammantaget ger uppgifterna i ärendet beträffande den aktuella fastighetens användning vid handen att i vart fall del av fastigheten används eller är avsedd att användas för officiella ändamål.
Mot bakgrund av ovanstående samt vid en helhetsbedömning av de omständigheter som, med hänsyn till immunitetsrättens syften, i den föreliggande situationen talar för och emot rätten att åberopa immunitet, finner tingsrätten att vad som framkommit om fastighetens officiella användning får anses vara tillräckligt för att fastigheten Kostern 5 skall vara fredad mot exekutiva åtgärder. Detta gäller såväl hinder mot utmätning av fastigheten som hinder mot utmätning av hyra.
Beträffande frågan om återförvisning anser tingsrätten, mot bakgrund av den utredning om fastighetens användning som genomförts av kronofogdemyndigheten, att kronofogdemyndigheten får anses ha uppfyllt sin undersökningsplikt. Vidare anser tingsrätten att det får anses innefattas i kronofogdemyndighetens beslut om hinder mot utmätning av fastigheten att hinder förelegat även mot utmätning av hyra.
Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.
Slut
Tingsrätten avslår F.J.S:s överklagande.
Svea hovrätt
F.J.S. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle förklara att utmätning skulle genomföras avseende fastigheten Kostern 5 och den hyra som erlades av personer som var bokförda på fastigheten och av företag som hade sin verksamhet där.
Ryska federationen bestred yrkandena.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Bo Blomquist och Sven Jönson, referent, samt tf. hovrättsassessorn Nina Löwenhielm) anförde i beslut den 17 december 2009:
Skäl
Parterna har i hovrätten fört sin talan i allt väsentligt som vid tingsrätten samt här åberopat i huvudsak samma bevisning som vid tingsrätten. F.J.S. har åberopat rättsutlåtanden från professorerna i internationell rätt Said Mahmoudi och Ove Bring. Ryska federationen har åberopat rättsutlåtande från professor em. Göran Melander. F.J.S. har även gett in tyska domstolsavgöranden.
Ryska federationen har gjort gällande att det föreligger hinder mot utmätning bl.a. under åberopande av att dess egendom är fredad mot exekutiva åtgärder på grund av statsimmunitet och diplomatisk immunitet.
I svensk rätt saknas allmän lagstiftning om statsimmunitet och verkställighet mot främmande stats egendom. Det åvilar ändock den enskilda domstolen att tillämpa de folkrättsliga principer om immunitet som kan hindra upptagande av eller bifall till en sådan talan. En talan som väcks mot en främmande stat som åtnjuter immunitet ska avvisas. Statsimmuniteten har i folkrätten utvecklats till att endast omfatta staters s.k. statliga höghetshandlande. Denna mer restriktiva syn på statsimmunitet har även påverkat synen på immunitet mot verkställighet.
En stat disponerar själv över sin rätt till immunitet och kan därmed avstå från att åberopa den, generellt eller i det särskilda fallet. Väcker en stat talan vid en annan stats domstol får den anses ha frivilligt underkastat sig den andra statens domsrätt och därmed avstått från sin statsimmunitet. Den främmande staten blir då part i rättegången och dess talan föremål för prövning. Åläggs den främmande staten av domstolen att fullgöra något, och detta inte sker frivilligt, uppstår fråga om verkställighet. I sådana fall är verkställighet en följd av att den främmande staten avstått från immunitet avseende domsrätt.
Enligt prop. 2008/09:204 Immunitet för stater och deras egendom (s. 38 f.), kan ett avstående från immunitet i fråga om domsrätt inte tolkas som att det även innefattar ett avstående i fråga om verkställighet, vilket skulle kräva ett särskilt avstående som är klart och otvetydigt. För svenskt vidkommande är praxis på området begränsad. HD uttalade i målen om kvarstadsbåtarna år 1942 (NJA 1942 s. 65 och NJA 1942 s. 342) att immunitetsprincipen med särskild styrka upprätthölls i fråga om exekutiva åtgärder. Utvecklingen avseende immunitet mot verkställighet har emellertid, sedan andra världskrigets slut, följt utvecklingen avseende statsimmunitet, som från att ha varit absolut kommit att tillämpas mer restriktivt i takt med att stater engagerat sig allt mer i kommersiella aktiviteter (prop. 2008/09:204 s. 36 och 45). Även om den restriktiva teorin är att anse som allmänt vedertagen finns ingen entydig statspraxis beträffande när verkställighetsåtgärder mot främmande stat kan vidtas.
Ryska federationen har i detta fall avsagt sig sin immunitet avseende svensk domsrätt genom att väcka talan mot F.J.S. Att under sådana förhållanden tillerkänna Ryska federationen en ovillkorlig rätt att motsätta sig verkställighet av domstolens avgörande såvitt avser rättegångskostnader under åberopande av immunitet, kan enligt hovrättens mening inte komma ifråga.
En annan sak är att hinder mot verkställighet kan föreligga beträffande viss egendom. Hovrätten har därför att pröva om sådant hinder föreligger beträffande den aktuella fastigheten eller de hyror som talan avser.
Den s.k. restriktiva immunitetsteorin medför som huvudregel att immunitet råder för statsegendom som används för statliga ändamål, medan verkställighet är tillåten i egendom som används eller är avsedd att användas för kommersiella ändamål (enligt vad som sägs i prop. 2008/09:204 s. 45 skulle för övrigt samma förutsättningar för verkställighet gälla oberoende om en stat avstått från sin immunitet).
Någon entydig statspraxis avseende utgångspunkten för hur distinktion mellan statliga ändamål och kommersiella ändamål ska göras finns inte. I doktrinen talas om den objektiva metoden, som tar sin utgångspunkt i handlingens natur, och den subjektiva metoden, som tar sin utgångspunkt i handlingens syfte. För svenskt vidkommande aktualiserades frågan i NJA 1999 s. 821. HD gjorde i målet, som handlade om statsimmunitet, en helhetsbedömning av omständigheterna som talar för eller emot rätten att åberopa immunitet.
Oavsett utgångspunkten för distinktionen ovan bör vissa handlingar och viss egendom presumeras vara del av en stats officiella verksamhet och egendom. Egendom som används av främmande stats beskickning, diplomatiska företrädares och viss annan personals bostäder är exempel på egendom som skyddas enligt Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser. Wienkonventionen handlar dock inte om statens immunitet utan om diplomaters personliga immunitet. Egendom som omfattas av konventionen är okränkbar, dvs. skyddas mot kränkningar bland annat i form av fysisk närvaro av annan stats tjänstemän. Liknande skydd kan uppkomma genom mellanstatliga avtal. Endast när detta skydd sammanfaller med att egendomen ägs av en stat och används för officiella ändamål som anmälts hos värdstaten är den både okränkbar och immun mot verkställighet. När en fastighet ägs av en främmande stat, men inte används för officiella ändamål som ursprungligen angetts, eller när ägaren är en privatperson eller ett företag, kan del av fastigheten fortsatt vara okränkbar i de delar som åtnjuter skydd enligt konventionen, men då åtnjuter den inte immunitet mot exekutiva åtgärder.
När det gäller den i ärendet aktuella fastigheten innebär det ovanstående att det skydd som handelsdelegationen tillerkänns enligt 1927 års överenskommelse avseende handelsdelegationens rättigheter och skyldigheter saknar betydelse avseende fastighetens eventuella immunitet mot verkställighet. Av annan betydelse är att t.ex. lokal som används för handelsdelegationens verksamhet är okränkbar och att egendom som faktiskt används i sådan verksamhet i regel bör anses användas för officiella ändamål. Något hinder mot förändringar i ägarförhållanden avseende egendom som endast till viss del åtnjuter skydd mot kränkningar föreligger emellertid inte.
Fråga för hovrätten att besvara är således om den aktuella egendomen ska anses ha använts för officiella ändamål. Den avgörande tidpunkten för denna prövning torde vara när frågan om utmätning av egendomen uppkom hos kronofogdemyndigheten, dvs. i mars år 2004.
För det fall aktuell egendom används för såväl statliga som kommersiella ändamål finns olika uppfattningar om vad detta har för betydelse. Enligt ett rättsutlåtande från Ove Bring åtnjuter egendomen immunitet om Ryska federationen kan visa att egendomen, vid den avgörande tidpunkten, till övervägande del användes för officiella ändamål, medan Said Mahmoudi i rättsutlåtande har hävdat att egendomen, för att åtnjuta immunitet, uteslutande ska användas för officiella ändamål. I den FN-konvention som antogs i december 2004, men som inte har trätt i kraft, stadgas i artikel 19 c däremot att egendomen för att verkställighet ska få ske uteslutande ska användas för kommersiella ändamål. FN-konventionen förefaller dock vara en kompromiss mellan länder som tillämpar den restriktiva immunitetsteorin och de som håller kvar vid den absoluta immunitetsteorin och statspraxis talar för att den restriktiva teorin går längre än vad som förutses i FN-konventionen (samt för övrigt även än i den europeiska konventionen om statsimmunitet).
Enligt hovrättens mening bör användningen av den övervägande delen av egendomen vara avgörande för om immunitet mot verkställighet föreligger.
Inte heller beträffande bevisbördan och eventuella beviskrav finns någon entydig statspraxis att tillgå. Enligt Said Mahmoudis och Ove Brings rättsutlåtanden är det en fast folkrättslig princip att det alltid är den sändande staten som måste göra det troligt att den egendom som finns i den mottagande staten används för officiella ändamål. Det räcker inte med att bara hävda ett officiellt syfte. Denna princip slås även fast i The Philippine Embassy Bank Account Case. Vidare har Svea hovrätt i ärende nr ÖÄ 7346-04 uttalat att endast ett påstående om användningen inte är tillräckligt, utan påståendet måste göras sannolikt. Även den rådande praxis, att en sändande stat, till mottagande stats utrikesdepartement, ska anmäla vilka diplomater man önskar sända till mottagarlandet och vilka lokaler som man avser att använda för den officiella verksamheten, talar för att bevisbördan åvilar den som gör gällande att viss egendom, som inte anmälts, används för officiella ändamål. Denna princip stöds emellertid inte av 2004 års FN-konvention. Enligt konventionens artikel 19 (c), som reglerar tvångsåtgärder efter dom, får sådana åtgärder endast vidtas mot en annan stat, som inte lämnat sitt samtycke till åtgärden, om det fastställts att staten uteslutande använder eller avser att använda egendomen i annat än statliga icke-kommersiella syften. Enligt bestämmelsen åvilar således bevisbördan den som gör gällande att egendomen används för kommersiella syften. Inte heller i dessa delar finner hovrätten stöd för att FN-konventionen skulle återspegla gällande statspraxis på området och inte heller att FN-konventionen redan vid antagandet påverkat innehållet i gällande folkrätt.
Sammantaget finner hovrätten att det är Ryska federationen som har att göra sannolikt att den aktuella egendomen till övervägande del används för officiella ändamål för att hinder mot utmätning av den ska befinnas föreligga. Vid en sådan prövning bör dock inte uppställas särskilt långtgående krav på Ryska federationens redogörelse för dess verksamhet eller användning av viss egendom.
Användningen av fastigheten Kostern 5
Av utredningen framgår att Ryska federationens handelsdelegation är lagfaren ägare till fastigheten Kostern 5 i Lidingö. På fastigheten finns uppfört ett sex till sju våningar högt flerfamiljshus. I fastigheten har förutom bostäder upplåtits lokaler för det svenska bolaget NBN Business, vars verksamhet är att anordna turistresor mellan Ryssland och Sverige samt att idka handel.
Beträffande användningen av fastigheten har Ryska federationen i korthet anfört följande. Fastigheten används av handelsdelegationen, som även använder fastigheten på Ringvägen 1. Man har aldrig anmält att Kostern 5 inte skulle användas för officiella ändamål. I fastigheten finns handelsdelegationens och Ryska ambassadens arkiv, samt ett garage för diplomatfordon. Det bor fyra diplomater i fastigheten och elva lägenheter används som bostad för personal verksam vid handelsdelegationen och Ryska ambassaden. Tretton bostäder används som bostad för ryska studenter och forskare som vistas tillfälligt i Sverige i anledning av 1994 års överenskommelse mellan Ryska federationen och Sverige avseende ett ekonomiskt och tekniskt-vetenskapligt samarbete inom jordbruk och livsmedelsindustri (SÖ 1994:51). Fjorton lägenheter används som tillfälliga bostäder och kontorsutrymmen för personer på officiella uppdrag i Sverige. En lägenhet används av en före detta diplomats dotter och fem lägenheter används av personer med särskilda behov. De boende betalar ingen hyra, utan står endast för de faktiska kostnaderna. Av de 62 personer som i inlaga från F.J.S. upptagits som boende i fastigheten är det endast 21 personer som bor där.
F.J.S. har i korthet anfört följande. Fastigheten Kostern 5 används för andra än officiella ändamål och används istället för kommersiella ändamål. Ett sextiotal personer är folkbokförda på fastigheten och ett företag bedriver sin verksamhet på adressen Kostervägen 5. Ingen av de personer som är folkbokförda på fastigheten återfinns på Utrikesdepartementets diplomatlista och fastigheten är inte anmäld till Utrikesdepartementet som tjänstelokal. I vart fall 15 till 20 av de boende på fastigheten har ingen anknytning till handelsdelegationen eller Ryska ambassaden. Ryska federationen anmälde redan 1976 till Utrikesdepartementet att handelsdelegationen avsåg att flytta till Ringvägen 1. Adressen Ringvägen 1 har varit anmäld som handelsdelegationens adress sedan 1978.
Av Ryska federationens egna uppgifter framgår att den övervägande delen av fastigheten använts för uthyrning av bostäder och kontor för personer med olika anknytning till Ryska federationen och dess handelsdelegation och ambassad. Att det rört sig om personer med i vart fall viss anknytning till Ryska federationen får anses klarlagt. Av F.J.S:s utredning, bestående av bl.a. intervjuer med boende i fastigheten, framgår att tillträdet till fastigheten varit i viss mån begränsat. Det får dock, mot bakgrund av vad som anförts om fastigheten, anses klarlagt att utrymmet för privat boende är betydande. Huruvida de boende därvid endast erlägger betalning motsvarande faktiska kostnader saknar nämnvärd betydelse vid bedömningen om upplåtelsen ska anses vara för officiella eller kommersiella ändamål.
Uthyrning av privatbostäder bör i regel anses utgöra ett privaträttsligt handlande. Ett möjligt undantag från denna regel kan avse bostad för personal vid den främmande statens beskickning om dessa personer exempelvis behöver extra beskydd. En uthyrning av lokal till ett företag som inte ägs av den främmande staten kan svårligen anses utgöra en officiell användning av fastigheten.
Enligt Ryska federationens egna uppgifter har flertalet bostäder och kontor hyrts ut till studenter, forskare, tillfälliga besökare på officiella uppdrag, personer med särskilda behov och ett företag. Uthyrning av bostäder och kontor till dessa grupper samt till företaget NBN Business bör anses utgöra annan än officiell användning av fastigheten.
Sammantaget talar utredningen i ärendet för att fastigheten Kos-tern 5 till övervägande del, vid för målet relevant tidpunkt, användes för icke-officiella ändamål. Fastigheten åtnjuter därmed inte immunitet mot verkställighet och kan således bli föremål för utmätning. Oavsett detta åtnjuter de delar av fastigheten som skyddas av Wienkonventionens bestämmelser okränkbarhet.
Utmätning av hyra
När medel som inflyter från kommersiell aktivitet sammanblandas med medel som används i främmande stats officiella verksamhet kan inte medlen från den kommersiella aktiviteten särskiljas från övriga medel. Med en framtida penningfordran förhåller det sig emellertid annorlunda. Avgörande för om sådan egendom är skyddad av immunitet är i stället om den används eller är avsedd att användas för officiella ändamål. Ryska federationen har gjort gällande att de boende i fastigheten endast betalar vad som krävs för att täcka de faktiska kostnaderna. De faktiska kostnaderna torde därmed vara att hänföra till lägenheterna. Eftersom dessa har bedömts utgöra en kommersiell användning av fastigheten bör den hyra som erläggs kunna utmätas (jfr Svea hovrätts ärende nr ÖÄ 7346-04).
Slut
Med ändring av tingsrättens beslut förklarar hovrätten att hinder mot utmätning inte föreligger beträffande fastigheten Kostern 5, Kostervägen 5, Lidingö, eller den hyra som erläggs av de personer som är folkbokförda på den fastigheten och det företag som har sin verksamhet där.
Högsta domstolen
Ryska federationen överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av hovrättens beslut fastställa tingsrättens beslut.
F.J.S. bestred ändring.
HD förordnade i beslut den 8 mars 2010 att ytterligare åtgärd för verkställighet av Svea hovrätts beslut den 17 december 2009 tills vidare inte skulle vidtas.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Kerstin Norman, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:
Domskäl
Skäl
Sedan F.J.S. påkallat skiljeförfarande med anledning av en tvist som uppkommit mellan honom och Ryska federationen och skiljedom meddelats, väckte Ryska federationen klandertalan vid Stockholms tingsrätt avseende skiljedomens giltighet. Stockholms tingsrätt lämnade Ryska federationens talan utan bifall och förpliktade Ryska federationen att ersätta F.J.S:s rättegångskostnad. Domen kom sedermera att fastställas av hovrätten. F.J.S. ansökte om verkställighet av tingsrättens dom hos kronofogdemyndigheten, bl.a. genom utmätning av fastigheten Lidingö Kostern 5 samt genom utmätning av den hyra som erläggs av boende på fastigheten. Huvudfrågan i målet är om det på grund av statsimmunitet föreligger hinder mot verkställighet beträffande fastigheten Lidingö Kostern 5 till vilken Ryska federationens handelsdelegation i Stockholm är lagfaren ägare.
Principen att en stat åtnjuter immunitet för sig själv och sin egendom mot en annan stats domstolars dömande eller verkställande jurisdiktion är allmänt erkänd som internationell sedvanerätt. Statsimmunitet har betraktats som en naturlig följd av principen att staterna är suveräna och inbördes jämställda och därmed inte kan utöva jurisdiktion över varandra. Generellt kan sägas att principen om statsimmunitet har utvecklats från att tidigare innefatta en absolut rätt för stater till immunitet till att numera av flertalet stater tillämpas restriktivt och enbart omfatta immunitet för statligt höghetshandlande, statsakter i egentlig mening. En stats kommersiella eller privaträttsliga handlande undantas enligt den restriktiva immunitetsteorin från rätten till immunitet inför en annan stats domstolar.
Immunitet mot verkställighet betraktas som separat från immunitet mot domsrätt. Detta innebär bl.a. att en stats avstående från immunitet mot domsrätt enligt sedvanerätten inte anses innefatta ett avstående från immunitet mot verkställighet. I statspraxis har man varit försiktig med att inte tillerkänna en främmande stat immunitet mot verkställighetsåtgärder och en motsvarande utveckling som skett i statspraxis i fråga om immunitet mot domsrätt, har inte skett i fråga om immunitet mot verkställighet. Det saknas vidare gemensam statspraxis i fråga om begränsningar av immuniteten mot verkställighet. I länderna i västvärlden har dock även principen om immunitet mot verkställighet utvecklats mot en restriktiv teori enligt vilken immunitet mot verkställighet råder så vitt avser statsegendom som används för statliga ändamål, medan verkställighet är tillåten i egendom som används eller är avsedd att användas för kommersiella ändamål, även utan att staten avstått från immunitet. Härutöver kan olika sambandskrav ställas upp avseende den aktuella egendomen. (Se prop. 2008/09:204 s. 45.)
I fråga om immunitet mot domsrätt anslöt sig HD i rättsfallet NJA 1999 s. 821 till den restriktiva immunitetsteorin. Denna utveckling befästes ytterligare i rättsfallet NJA 2009 s. 905. I detta senare avgörande ansågs en främmande stat inte kunna åberopa immunitet som rättegångshinder mot en talan grundad på avtal om hyra av lokal för statens ambassad i Sverige.
I rättsfallen NJA 1942 s. 65 och NJA 1942 s. 342 om de s.k. kvarstadsbåtarna uttalade HD att immunitetsprincipen med särskild styrka upprätthölls i fråga om exekutiva åtgärder. Några avgöranden från senare tid där HD haft att ta ställning till frågan om immunitet mot verkställighet finns inte. I rättsfallet NJA 2009 s. 905 konstaterade HD dock att en fullgörelsedom avseende betalning får i allmänhet, även när den riktar sig mot en stat, betraktas som verkställbar. HD uttalade vidare att även om olika staters synsätt när det gäller möjligheten att åberopa immunitet starkt varierar det får anses vara allmänt erkänt att det finns möjlighet att verkställa betalningsdomar åtminstone i viss staten tillhörig egendom. I det aktuella målet saknades dock anledning för HD att ta ställning till någon fråga om verkställighet.
Förenta nationernas generalförsamling har den 2 december 2004 antagit en konvention om immunitet för stater och deras egendom (United Nations Convention on Jurisdictional Immunities of States and their Property). Riksdagen har den 26 november 2009 bifallit regeringens förslag i proposition 2008/09:204 att Sverige ska ratificera konventionen och att den ska införlivas med svensk rätt genom inkorporering. Lagen (2009:1514) om immunitet för stater och deras egendom är för sitt ikraftträdande beroende av tidpunkten när konventionen träder i kraft, vilket ännu inte har skett.
I konventionen regleras frågor om immunitet mot tvångsåtgärder i samband med domstolsförfaranden i artiklarna 18 till 21. I artiklarna 18 och 19, som reglerar statsimmunitet mot tvångsåtgärder före respektive efter dom, anges som huvudregel att inga tvångsåtgärder mot en stats egendom får vidtas annat än i den utsträckning som anges i bestämmelserna. Tvångsåtgärder mot en stats egendom efter dom får enligt bestämmelsen i artikel 19 således vidtas endast om - och endast i den utsträckning som - (a) staten uttryckligen har samtyckt till att sådana åtgärder vidtas, (i) genom ett internationellt avtal, (ii) genom skiljedomsavtal eller genom ett skriftligt kontrakt, eller (iii) genom en förklaring till domstolen eller ett skriftligt meddelande efter det att en tvist mellan parterna har uppstått, eller (b) staten har avsatt eller reserverat egendom för gottgörelse av det krav som målet rör. I bestämmelsen anges dessutom att sådana åtgärder får vidtas även i det fall det har fastställts att staten uteslutande använder eller avser att använda egendomen i annat än statliga icke-kommersiella syften och att den befinner sig inom forumstatens territorium, varvid tvångsåtgärder efter dom endast får verkställas mot egendom som har samband med den enhet mot vilket målet riktar sig, se artikel 19 (c).
I artikel 21 i konventionen räknas viss statlig egendom upp som inte ska anses som egendom som staten uteslutande använder eller avser att använda i annat än statliga icke-kommersiella syften enligt artikel 19 (c). Det är alltså fråga om egendom som inte kan bli föremål för tvångsåtgärder och här nämns bl.a. egendom, inklusive bankkonton som används eller avses att användas i tjänsten vid statens diplomatiska beskickningar. Uppräkningen är inte avsedd att vara uttömmande utan utgör endast exempel på egendom som inte ska anses användas för annat än statliga icke-kommersiella syften (se prop. 2008/09:204 s. 82).
Även om konventionen i stora delar får anses utgöra en kodifiering av gällande sedvanerätt, är konventionen resultatet av ett mångårigt arbete och i flera avseenden utgör den en kompromiss mellan olika staters uppfattningar. Frågan om hur immunitet mot tvångsåtgärder skulle regleras var en av de frågor som staterna in i det sista hade delade meningar om (se prop. 2008/09:204 s. 80).
Att verkställighetsåtgärder riktade mot en främmande stats egendom utgör ett större ingrepp i statens suveränitet än vad utövandet av domsrätt gör torde vara givet. Detta förklarar också den försiktigare utveckling som skett på detta område. 2004 års konvention får dock anses ge uttryck för den numera av flertalet stater allmänt erkända principen att verkställighet kan ske åtminstone i viss staten tillhörig egendom, nämligen i egendom som används i kommersiella eller privaträttsliga syften. Detta innebär att immunitet mot verkställighetsåtgärder kan åberopas endast beträffande egendom som används för officiella ändamål.
Av 1927 års överenskommelse mellan de Socialistiska Rådsrepublikernas Union och Sverige angående den ryska handelsdelegationens i Stockholm rättigheter och skyldigheter (SÖ 1928:8) framgår att handelsdelegationen är ansluten till Unionens beskickning i Sverige och att den ska åtnjuta exterritorialitetsrätt för sina tjänstelokaler i Stockholm. Genom en skrivelse från handelsrepresentationen som inkom till Utrikesdepartementet den 26 maj 1976 meddelade handelsrepresentationen att den skulle flytta från den gamla byggnaden på fastigheten Lidingö Kostern 5 till en ny byggnad på adress Ringvägen 1, Lidingö. Ryska federationen har i målet gjort gällande att fastigheten Lidingö Kostern 5 - oaktat att handelsrepresentationens kontor inte finns i fastigheten - alltjämt används för Ryska federationens officiella ändamål och att rätt till immunitet mot verkställighetsåtgärder därmed föreligger. Ryska federationen har härvid bl.a. gjort gällande att det i byggnadens bottenvåning finns ett arkiv som används såväl av handelsdelegationen som av ambassaden samt ett garage som används för diplomatfordon. Vidare har Ryska federationen uppgett att ett antal lägenheter i fastigheten används som bostad för diplomater samt för annan personal verksam vid handelsdelegationen och Ryska federationens ambassad.
Det kan konstateras att utredningen i målet ger vid handen att fastigheten Lidingö Kostern 5 vid tidpunkten för kronofogdemyndighetens prövning i vart fall delvis användes eller var avsedd att användas för officiella syften. Att vid sådana förhållanden medge verkställighet av utmätning i fast egendom tillhörande främmande stat skulle innebära ett större ingrepp i den främmande statens suveränitet än vad som får anses önskvärt. Detta får även anses gälla beträffande hyresintäkter hänförliga till fastigheten.
Av det nu anförda följer att hinder mot verkställighet föreligger beträffande fastigheten Lidingö Kostern 5 och sådana hyresintäkter som är hänförliga till fastigheten. Hovrättens beslut ska därför ändras i enlighet härmed.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut i själva saken förklarar HD att det föreligger hinder mot utmätning av fastigheten Lidingö Kostern 5 och av hyresintäkter hänförliga till denna fastighet.
Domskäl
HD (justitieråden Leif Thorsson, Kerstin Calissendorff, referent, Per Virdesten, Gudmund Toijer och Johnny Herre) meddelade den 1 juli 2011 följande beslut.
Skäl
Bakgrund och frågan i målet
Sedan F.J.S. påkallat skiljeförfarande med anledning av en tvist som uppkommit mellan honom och Ryska federationen och skiljedom år 1998 meddelats, väckte Ryska federationen klandertalan vid Stockholms tingsrätt avseende skiljedomens giltighet. Tingsrätten lämnade år 2002 Ryska federationens talan utan bifall och förpliktade Ryska federationen att ersätta F.J.S:s rättegångskostnad. F.J.S. ansökte om verkställighet av tingsrättens dom hos kronofogdemyndigheten.
Kronofogdemyndigheten medgav i beslut den 12 september 2003 verkställighet av Stockholms tingsrätts dom. Av kronofogdemyndighetens utredning i verkställighetsärendet framkom bl.a. att Ryska federationens handelsrepresentation i Stockholm var lagfaren ägare av fastigheten Lidingö Kostern 5, som var en flerfamiljsfastighet. Ett sextiotal personer var folkbokförda på fastigheten och två företag. Fastighetsmäklare Dick Lindström AB och NBN Networks AB (vars verksamhet angivits vara att anordna turistresor mellan Ryssland och Sverige m.m.), hade sin verksamhetsadress angiven till fastigheten. Fråga uppkom om fastigheten och de hyror som Ryska federationen uppbar från nyttjare av fastigheten kunde utmätas.
I beslut den 9 maj 2005 fann kronofogdemyndigheten att det förelåg hinder mot den begärda utmätningen. Detta beslut fastställdes den 25 april 2008 av Nacka tingsrätt. Efter det att F.J.S. överklagat tingsrättens beslut har Svea hovrätt förklarat att det inte föreligger hinder mot utmätning av fastigheten Lidingö Kostern 5 och den hyra som erläggs av de personer som är folkbokförda på fastigheten och det företag som har sin verksamhet där.
Ryska federationen har gjort gällande dels att Ryska federationen åtnjuter immunitet mot domsrätt i verkställighetsärendet, dels att det föreligger hinder mot verkställighet av Stockholms tingsrätts dom i den nu aktuella egendomen. Ryska federationen har såvitt avser frågan om verkställighet gjort gällande att fastigheten används för Ryska federationens officiella ändamål.
Huvudfrågan i målet är om det på grund av statsimmunitet för utländsk stats egendom föreligger hinder mot utmätning av fastigheten Lidingö Kostern 5 och hyra som Ryska federationen uppbär avseende lokal och bostäder i fastigheten.
Domsrätt i verkställighetsärendet
Frågan om statsimmunitet mot domsrätt ska inte prövas särskilt i ett ärende om verkställighet i den främmande statens egendom.
Immunitet mot verkställighet i främmande stats egendom
Statsimmunitet betraktas som en naturlig följd av principen att staterna är suveräna och inbördes jämställda och därför inte kan utöva jurisdiktion över varandra. Generellt kan sägas att principen om statsimmunitet har utvecklats från att tidigare innefatta en absolut rätt för stater till immunitet till en ökad restriktivitet.
Den ökade restriktiviteten i fråga om immunitet mot domsrätt har lett till att den numera anses enbart omfatta immunitet för statligt höghetshandlande, dvs. statsakter i egentlig mening. En stats kommersiella eller eljest privaträttsliga handlande undantas enligt den restriktiva immunitetsteorin från rätten till immunitet inför en annan stats domstolar.
Immunitet mot verkställighet i stats egendom är en följd av synsättet att stater är jämställda. Det har ansetts som ett större ingrepp i en stats suveränitet att vidta tvångsåtgärder mot en stats egendom än att medge domsrätt mot staten. I gemensam statspraxis har man tidigare varit försiktig med att inte tillerkänna en främmande stat immunitet mot verkställighetsåtgärder. En motsvarande utveckling som skett i statspraxis i fråga om immunitet mot domsrätt synes inte ha ägt rum i fråga om immunitet mot verkställighet. Det saknas också en gemensam statspraxis i fråga om begränsningar av immuniteten mot verkställighet. I propositionen Immunitet för stater och deras egendom anförs att i länderna i västvärlden även principen om immunitet mot verkställighet har utvecklats i statspraxis mot en restriktiv teori, enligt vilken immunitet mot verkställighet råder såvitt avser statsegendom som används för statliga ändamål, medan verkställighet är tillåten i egendom som används eller är avsedd att användas för kommersiella ändamål även utan att staten avstått från immunitet (prop. 2008/09:204 s. 45 och 56; jfr t.ex. Hazel Fox, The Law of State Immunity, 2 uppl. 2008, s. 599 ff. och August Reinisch, European Court Practice Concerning State Immunity from Enforcement Measures, i European Journal of International Law, Vol. 17 (2006), s. 803 ff.).
HD har i rättsfallen NJA 1999 s. 821 och NJA 2009 s. 905 tillämpat den restriktiva immunitetsteorin i fråga om statsimmunitet mot domsrätt. I det senare avgörandet ansågs en främmande stat inte kunna åberopa immunitet som rättegångshinder mot en talan grundad på avtal om hyra av lokal för statens ambassad i Sverige.
I rättsfallen NJA 1942 s. 65 och s. 342 om de s.k. kvarstadsbåtarna uttalade HD att immunitetsprincipen vid den tiden med särskild styrka upprätthölls i fråga om exekutiva åtgärder. Några avgöranden från senare tid där HD haft att ta ställning till frågan om immunitet mot verkställighet finns inte. I rättsfallet NJA 2009 s. 905 konstaterade HD dock att en fullgörelsedom avseende betalning i allmänhet, även när den riktar sig mot en stat, får betraktas som verkställbar. HD uttalade vidare att, även om olika staters synsätt när det gäller möjligheten att åberopa immunitet starkt varierar, det får anses vara allmänt erkänt att det finns möjlighet att verkställa betalningsdomar åtminstone i viss staten tillhörig egendom. I det aktuella målet saknades dock anledning för HD att ta ställning till någon fråga om verkställighet.
Förenta nationernas generalförsamling har den 2 december 2004 antagit en konvention om immunitet för stater och deras egendom (United Nations Convention on Jurisdictional Immunities of States and Their Property). Konventionen är i stora - men inte alla - delar en kodifiering av gällande sedvanerätt. I flera avseenden utgör den en kompromiss mellan olika staters uppfattningar. Riksdagen har år 2009 bifallit regeringens förslag i den i punkt 9 ovan nämnda propositionen 2008/09:204 att Sverige ska ratificera konventionen och att den ska införlivas med svensk rätt genom inkorporering. Konventionen, liksom lagen (2009:1514) om immunitet för stater och deras egendom, har ännu inte trätt i kraft.
I konventionen regleras frågor om immunitet mot tvångsåtgärder i samband med domstolsförfaranden i artiklarna 18-21. I artiklarna 18 och 19, som reglerar statsimmunitet mot tvångsåtgärder före respektive efter dom, anges som huvudregel att inga tvångsåtgärder mot en stats egendom får vidtas annat än i den utsträckning som anges i bestämmelserna. I vissa fall kan tvångsåtgärder efter dom ske även om staten inte lämnat medgivande härtill. Tvångsåtgärdens tillåtlighet är då, såvitt nu är av intresse, avhängig av ändamålet med innehavet av den egendom åtgärden gäller. Den egendom som, såvitt nu är av intresse, kan bli föremål för tvångsåtgärder efter dom beskrivs i bestämmelsen i artikel 19 (c) i dess engelska text som ”property [Ö] specifically in use or intended for use by the State for other than government non-commercial purposes”. Någon svensk originaltext finns inte. En översättning finns i den ännu inte gällande lagen.
2004 års konvention får anses ge uttryck för den numera av många stater erkända principen att verkställighet kan ske åtminstone i viss staten tillhörig egendom, nämligen i egendom som används i annat än statliga icke-kommersiella ändamål (se artikel 19 (c)). Det synes emellertid finnas skiftande uppfattningar - både i sak och över tid - om vad som ska anses utgöra ett egendomsinnehav för ett statligt icke-kommersiellt ändamål. Innebörden av uttrycket måste därför preciseras. I sammanhang av nu aktuellt slag bör uttrycket i regel anses innebära att immunitet mot verkställighetsåtgärder kan åberopas i vart fall beträffande egendom som används för en stats officiella funktioner. Uttrycket bör däremot inte anses medföra att immunitet föreligger mot tvångsåtgärder redan av det skälet att egendomen i fråga ägs av en stat och används av den för ett icke-kommersiellt ändamål. Hinder på grund av statsimmunitet mot verkställighet i egendom som ägs av en utländsk stat bör emellertid anses föreligga om ändamålet med innehavet av egendomen är av ett kvalificerat slag, såsom när egendomen används för statens utövande av sitt höghetshandlande och därmed likartade uppgifter av officiell karaktär eller då egendomen är av sådant särskilt slag som anges i artikel 21 i 2004 års FN-konvention.
En och samma fastighet kan tänkas användas för flera ändamål av olika slag. Genom de folkrättsliga reglerna om diplomatisk immunitet i Wienkonventionen är den fysiska integriteten för bl.a. beskickningslokal, diplomats (och vissa andra befattningshavares) privatbostad, beskickningens fordon och arkiv skyddad (artiklarna 22, 24, 30 och 37 i Wienkonventionen den 18 april 1961 om diplomatiska förbindelser, SÖ 1967:1; lag, 1976:661, om immunitet och privilegier i vissa fall). Gränserna för statsimmunitet och gränserna för diplomatisk immunitet följer inte varandra. Någon omedelbar slutsats kan därför inte vid bedömningen av statsimmunitetens omfattning dras av vad som gäller för diplomatisk immunitet. Emellertid står det klart att en stats fastighet som till en betydande del - men inte nödvändigtvis den övervägande delen - används som tjänstelokal för statens beskickning (eller en till beskickningen på grund av mellanstatligt avtal anknuten verksamhet av annat officiellt slag) bör åtnjuta immunitet mot att den tas i anspråk via tvångsåtgärder, eftersom egendomen används för utförandet av de diplomatiska funktionerna.
Det är däremot inte givet vad som ska anses gälla om fastigheten visserligen i någon mån används för officiella ändamål eller för ändamål som nära sammanhänger med den officiella verksamheten (såsom t.ex. att bereda tjänstebostäder till personal som omfattas av diplomatisk immunitet), men till övervägande del används för andra ändamål som företräds av den utländska staten, för ändamål som är en förutsättning för eller en följd av statligt bedriven verksamhet av kommersiell eller eljest privaträttslig natur, eller för bådadera. I sådana situationer får en bedömning göras av om de olika ändamålen med användningen sammantagna är av så kvalificerad natur att fastigheten bör vara fredad mot tvångsåtgärder. Vid en sådan prövning kan kravet på respekt för statsimmunitet avseende egendom som används för en stats höghetshandlande och för att en utländsk stat inte kan tvingas att lämna uppgifter den inte önskar lämna ut leda till att gängse regler om bevisskyldighet i ett utmätningsärende inte till fullo kan upprätthållas.
Bedömningen i förevarande fall
Av 1927 års överenskommelse mellan de Socialistiska Rådsrepublikernas Union och Sverige (som senare har bekräftats gälla mellan Sverige och Ryska federationen) angående den ryska handelsdelegationens i Stockholm rättigheter och skyldigheter (SÖ 1928:8) framgår att handelsdelegationen är ansluten till Unionens beskickning i Sverige och att den ska åtnjuta exterritorialitetsrätt för sina tjänstelokaler i Stockholm. Genom en skrivelse från handelsrepresentationen som inkom till Utrikesdepartementet den 26 maj 1976 meddelade handelsrepresentationen att den skulle flytta från den gamla byggnaden på fastigheten Lidingö Kostern 5 till en ny byggnad med adress Ringvägen 1, Lidingö. Fastigheten Kostern 5 kan därmed inte längre betraktas som anmäld som tjänstelokal för handelsdelegationen i enlighet med 1927 års överenskommelse. Ryska federationen har emellertid, som ovan nämnts, gjort gällande att fastigheten uteslutande används för Ryska federationens officiella ändamål och att rätt till immunitet mot verkställighetsåtgärder därmed föreligger.
Påståendet att fastigheten uteslutande används för Ryska federationens officiella ändamål har bestritts av F.J.S., som har anfört att den används för kommersiella ändamål. F.J.S. har åberopat egen och av kronofogdemyndigheten företagen, i huvudsak skriftlig, utredning baserad främst på offentliga uppgifter rörande den faktiska användningen vid tiden för kronofogdemyndighetens beslut, till visande bl.a. att fastigheten då användes för bostadsändamål av ett sextiotal personer, varav ingen var anmäld som diplomat hos Utrikesdepartementet och tio var svenska medborgare, samt att två svenska företag hade adress angiven till fastigheten.
Ryska federationen har med anledning av vad F.J.S. anfört bl.a. uppgett att det i byggnadens bottenvåning finns ett arkiv som används såväl av handelsdelegationen som av ambassaden samt ett garage som används för diplomatfordon. I hovrätten uppgav Ryska federationen att fastigheten inte är en hyresfastighet i vanlig bemärkelse, att av de 48 bostäderna i fastigheten fyra användes som tjänstebostad för diplomater, att elva lägenheter användes av annan personal verksam vid handelsdelegationen eller ambassaden, att 13 bostäder användes av studenter eller forskare med anledning av en överenskommelse mellan Ryska federationen och Sverige avseende ett ekonomiskt och tekniskt-vetenskapligt samarbete inom jordbruk och livsmedelsindustri som bl.a. kan genomföras genom forskar- och studentutbyte, att 14 lägenheter användes som tillfälliga bostäder och för kontor för personer på officiella uppdrag i Sverige samt att sex lägenheter användes av personer med särskilda behov och av en f.d. diplomats dotter. Ryska federationen har vidare uppgett att de boende endast erlägger ersättning för de faktiska kostnaderna för bostaden. I HD har Ryska federationen bl.a. tillagt att fastigheten innehåller lokaler som används för offentliga ändamål som är av den naturen att det inte finns skäl att närmare utveckla dem utan att därvid kränka Ryska federationens rätt till integritet samt att fr.o.m. den 1 juli 2010 samtliga lägenheter avses bli nyttjade av personer med diplomatisk immunitet.
Bedömningen av om ändamålet med fastighetsinnehavet är av sådan kvalificerad natur att det skulle utgöra hinder mot utmätning av fastigheten bör, då fastigheten inte var anmäld som handelsdelegationens tjänstelokal och med anledning av att vad F.J.S. har åberopat inte kan lämnas utan avseende, i detta fall göras med utgångspunkt från den faktiska användningen av fastigheten. Den för prövningen relevanta tidpunkten för denna bedömning är, enligt vad som får anses utgöra etablerad statspraxis, när ärendet anhängiggjordes hos kronofogdemyndigheten. Ändringar i användningen av bostäder och lokaler i fastigheten som skett därefter ska i detta fall sålunda inte beaktas.
Utredningen i målet ger vid handen att fastigheten Lidingö Kostern 5 är en hyresfastighet som vid den relevanta tidpunkten för bedömningen inte användes som tjänstelokal för den Ryska federationens beskickning eller den därtill knutna handelsdelegationen. Däremot användes enligt federationens uppgift i hovrätten 15 bostäder för diplomater eller tjänstemän vid dessa samt två lokaler för arkiv och förvaring av diplomatfordon. Denna användning avser sålunda sådana bostäder, lokaler eller egendom vilkas fysiska integritet skyddas av Wienkonventionen. Frågan om denna användning är tillräcklig för att utgöra ett hinder mot utmätning av fastigheten beror då på användningen av fastigheten i övrigt.
I övrigt användes fastigheten för ändamål som har varit av privaträttslig, men icke-kommersiell, natur och som inte heller är av ett officiellt slag. Vissa bostäder har visserligen upplåtits till forskare och studenter som besöker Sverige i följd av ett mellanstatligt avtal mellan Ryska federationen och Sverige, men tillhandahållandet av bostäderna baserar sig på en överenskommelse mellan dessa personer och Ryska federationen och inte på en statsakt mellan Ryska federationen och svenska staten. Dessa upplåtelser kan inte anses vara så omedelbart förbundna med avtalets fullgörande, att den användningen utgör ett officiellt ändamål.
Med hänsyn till vad ovan anförts får det anses vara klarlagt att fastigheten Lidingö Kostern 5 inte till betydande del användes för Ryska federationens officiella verksamhet. Ändamålet har inte heller i övrigt varit av tillräckligt kvalificerad natur för att freda fastigheten mot utmätning i förevarande verkställighetsärende.
En fordran på hyra är en tillgång som uppstått genom en handling som till sin natur är privaträttslig, och den är typiskt sett egendom av kommersiell natur. Det förhållandet att hyran endast är avsedd att täcka eller bidra till kostnaderna för förvaltningen av fastigheten saknar i sig betydelse.
Av det nu anförda följer att det i ärendet inte föreligger hinder mot verkställighet av tingsrättens beslut om förpliktande för Ryska federationen att utge ersättning för F.J.S:s rättegångskostnad i fastigheten Lidingö Kostern 5 och i sådana fordringar på hyra som är hänförliga till fastigheten. Hovrättens beslut ska därför fastställas.
Domslut
HD:s avgörande
HD lämnar överklagandet utan bifall.
Vad HD tidigare förordnat om inhibition ska inte längre gälla.
HD:s beslut meddelat: den 1 juli 2011.
Mål nr: Ö 170-10.
Rättsfall: NJA 1942 s. 65, NJA 1942 s. 342, NJA 1999 s. 821 och NJA 2009 s. 905.