NJA 2000 s. 165

Fråga om tillämpning av det s.k. optionsvillkoret i 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen om omarrondering av fastigheter.

Med anledning av ett 30-tal ansökningar om arrondering inom Häradsbygden i Dalarna beslöt Fastighetsbildningsmyndigheten, specialenhet nr 2 i Kopparbergs län att pröva fastighetsbildningens tillåtlighet på förhand. Myndigheten konstaterade att det inom Häradsbygden rådde en besvärande ägosplittring, att samägarfrekvensen uppgick till omkring 30 %, att området var beläget inom ett s k omarronderingsområde, vari förvärvstillstånd erfordrades vid förvärv av lantbruksenhet, samt att LSt:ns strukturgrupp 1988-1990 bedömt området som ett angeläget omarronderingsprojekt. Fastighetsbildningsmyndigheten bedömde behovet av att förbättra fastighetsstrukturen i området som stort från såväl enskild som allmän synpunkt. Vid prövning av de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap FBL fann myndigheten att det inte rådde någon tvekan om att dessa villkor var uppfyllda. Vid en prövning av båtnadsvillkoret i 5 kap 4 § 1 st FBL fann myndigheten detta villkor uppfyllt. Som skäl härför anfördes bl a att för förrättningen hade lämnats ett garantipris på 600 kr per ha efter statsbidrag avseende lantmäteriets kostnader, till vilket kom ca 100 kr per ha i hantlangningskostnader, samt att kalkyler som gjorts i liknande sammanhang hade visat att omarrondering av ägosplittrad skogsmark var en lönsam åtgärd. I fråga om opinionsvillkoret i 5 kap 5 § 2 st FBL gjorde fastighetsbildningsmyndigheten en prövning med stöd av en enkätundersökning. Av denna framkom att 52 % efter huvudtalet och 43 % efter arealen var motståndare till omarrondering. Myndigheten fann därför vid en helhetsbedömning att opinionsvillkoret utgjorde hinder för att genomföra den begärda omarronderingen och inställde därför förrättningen.

A.F. och ytterligare 26 sakägare överklagade fastighetsbildningsmyndighetens beslut vid Falu TR och yrkade att fastighetsregleringen skulle tillåtas.

Sedan överklagandet kommunicerats med övriga ca 800 sakägare förklarade sig ett 30-tal av dem instämma i att den begärda omarronderingen borde genomföras, medan ca 230 bestred ändring av fastighetsbildningsmyndighetens beslut.

Som grund för sin talan åberopade A.F. och medparter följande. Dels är en fastighetsreglering i aktuellt område synnerligen angelägen, vilket medför att 5 kap 5 § 3 st FBL skall tillämpas, och dels, för det fall den sökta fastighetsregleringen inte bedöms som synnerligen angelägen, utgör det s k opinionsvillkoret i 5 kap 5 § 2 st FBL inte något hinder för regleringen.

A.F. och medparter utvecklade sin talan enligt följande. Sådan ägosplittring som råder inom det aktuella området har inom länet tidigare bedömts vara synnerligen angelägen att åtgärda genom fastighetsreglering. I tidigare genomförda omarronderingar har sålunda både LSt:n, fastighetsbildningsmyndigheten och domstolar bedömt behovet av fastighetsreglering som synnerligen angeläget och därmed tillämpat 5 kap 5 § 3 st FBL. - Med hänsyn till de tidigare bedömningar som sålunda gjorts angående nyttan av omarrondering och de mycket positiva effekter som uppkommit för jord- och skogsbruket efter genomförda regleringar, effekter som även skulle uppkomma för berörda fastigheter inom Häradsbygden, måste det anses att behovet av fastighetsreglering för de ifrågavarande fastigheterna är synnerligen angeläget. - Vad angår opinionsvillkoret är det förutsatt att beaktansvärda skäl mot omarrondering skall finnas. Några sådana skäl har inte presenterats i förrättningen. Tvärtom har nära nog samtliga till förrättningen negativt inställda sakägare inte angivit något som helst skäl för sitt ställningstagande. - En näringsfastighet kan inte utnyttjas optimalt om den är uppdelad på ett stort antal utspridda småskiften. Temporära lösningar med arrenden eller nyttjanderättsupplåtelser är kortsiktiga och för brukaren osäkra lösningar, särskilt som avtal erfarenhetsmässigt ej ens upprättas skriftligen och än mindre för längre tid. Vissa motparter säger sig förespråka en modell med frivilliga markbyten. Emellertid finns det ingen erfarenhet av att något sådant markbyte kan innebära någon genomgripande förändring av fastighetsstrukturen. Bland sökandena finns fastighetsägare som sedan 1960-talet försökt att på frivillig väg samla sitt ägande i större ägolotter. Detta arbete har tagit mycket lång tid och endast i mindre del inneburit någon verklig strukturförbättring. - Många fastigheter består av mycket oregelbundna skiften. På många håll är det i dag omöjligt att, utan påkostade fastighets/gränsbestämningar och rågångsmarkeringar, överhuvudtaget återfinna skiftesgränser. Bestämning av skiftesgränser och rågångsmarkeringar är dyrbart. Risken är påtaglig att enskilda markägare vid en utebliven fastighetsreglering själva tvingas bekosta förrättningar enbart till syfte att fastställa skiftesgränser.

Ett 30-tal av de sakägare som hade bestritt ändring i det överklagade beslutet anförde gemensamt bl a följande. Beträffande opinionsvillkoret noteras att lantmäteriet helt korrekt funnit att det utgör hinder för att genomföra omarrondering i Häradsbygden. I förrättningslantmätarens utvärdering av opinionsundersökningen noteras nej för 52,3 % av huvudtalet och 47,1 % av arealtalet. Motsvarande siffror för ja till omarrondering är 17,5 % av huvudtalet och 21,1 % av arealtalet. Redan dessa siffror visar att de sakägare som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig förrättningen. När lantmätaren har gjort sin utvärdering har han noterat talen 52,2 resp 42,8 % alltså de som direkt motsätter sig förrättningen. Genom det sättet att behandla "mörkertalet" eller de som inte velat avge någon mening kommer alla dessa att behandlas som jasägare. Det är en statistiskt felaktig metod att hantera materialet. Antingen skall man bortse från hela mörkertalet, alltså bara mäta dem som klart säger ja eller nej eller så skall mörkertalet proportioneras. - I arronderingsområdet råder inte något egentligt problem med ägarsplittringen. Till skillnad från andra arronderingsområden i länet har ägargenerationerna i Häradsbygden förmått genomföra sina generationsskiften. Bortavarande personer har inte skapat låsningar i nyttjandet utan där har genom generationer skett ett adekvat nyttjande av jordbruksmark och en adekvat skogsvård. Fastighetsägarna har genom generationer transporterat och ärvt en djupt rotad kunskap om den egna fastigheten, om de egna skiftena och om den egna jorden och det har alltid funnits ett ansvarstagande till det som har varit generationernas arv. Förklarandena vill inte på något sätt vidkännas de problem som klagandena beskriver med att återfinna skiften och bestämma gränser. Det har aldrig varit några problem och det har aldrig inträffat några incidenter med felhuggningar eller annat sådant i den här trakten. Grannelaget, jorden, skogen, jakten och fisket och allt vad därtill hör har varit och är en av grunderna för hela den här bygdens existens. Nejsidan vill bevara detta och bygga vidare på det kulturarv som sålunda skapats. De breda folklagrens verkligt djupt rotade vilja skall respekteras. - Vad gäller åkermarken så kan bara konstateras att all mark nyttjas adekvat och optimalt. En omarrondering kommer inte på något sätt att påverka vare sig det faktiska eller det ekonomiska utfallet i jordbruket. Även skogsmarken nyttjas adekvat och optimalt. I modernt skogsbruk har hänsynstagandet till miljön blivit allt större med tiden. Det som klagandena synes förespråka, stora skogsägolotter för att möjliggöra stora maskinella avverkningar, är inte längre modernt. I Häradsbygden finns det redan i dag utomordentligt goda möjligheter till ett fullt adekvat och rationellt skogsbruk, särskilt med beaktande av det sätt på vilket sambruk och annat skett. Härvid skall noteras att avverkningskostnaden i allt väsentligt styrs av faktorer såsom terrängtyp och köravstånd. Skiftesstorlekarna saknar i allt väsentligt betydelse för totalekonomin. - Myndigheternas inställning att det med hänsyn till omständigheterna inte kan anses synnerligen angeläget med en fastighetsreglering i Häradsbygden skall noteras. Skäl att tillämpa 5 kap 5 § 3 st FBL föreligger således inte.

Samma sakägare bestred också att båtnadsvillkoret i 5 kap 4 § FBL var uppfyllt. Vidare gjorde de gällande att den begärda förrättningen var otillåten enligt 2 kap 18 § regeringsformen och enligt artikel 1 i tilläggsprotokollet den 20 mars 1952 till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

A.F. och medparter genmälde bl a följande. Påståendena att såväl åkermark som skogsmark nyttjas adekvat och optimalt saknar all grund. Det är vedertaget att mycket stora vinster, såväl för enskilda som för allmänna intressen, uppkommer genom en strukturering av fastighetsbeståndet inom starkt ägosplittrade områden. Inom länet finns en stor erfarenhet av genomförda och genomgripande fastighetsregleringar, vilka lett fram till avsevärda förbättringar i fastighetsbeståndet och ekonomisk vinning för den enskilde jord- eller skogsbrukaren. Såväl stora vinster i praktiskt utfall som i gjorda båtnadsberäkningar har kunnat konstateras.

A.F. och medparter angav en rad fördelar, vilka enligt dem skulle uppkomma vid en genomgripande fastighetsreglering och innebära ekonomiska förbättringar för fastighetsägarna.

TR:n inhämtade yttranden från LSt:n och Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län.

LSt:n anförde bl a: Fastighetsbildningsmyndigheten har prövat tillåtligheten enligt 5 kap 5 § 2 st FBL (opinionsvillkoret). Av förrättningshandlingarna framgår att storleksordningen 50 % av sakägarna är negativa, 20 % är positiva och 30 % är neutrala eller har inte redovisat någon uppfattning. Opinionsbilden blir något annorlunda om en viktning görs med ägd areal, negativa storleksordningen 40 %, positiva 30 % och övriga 30 %. Enligt förarbetena till lagen skall vid prövningen av opinionsvillkoret även vägas in tyngden av de skäl som anförs. Uppenbart ohållbara skäl bör således inte beaktas. Skäl mot omarronderingen har anförts i ett mindre antal fall. skälen är svaga, men kan enligt LSt:ns mening inte anses "uppenbart ohållbara". LSt:n anser vid en samlad bedömning, baserad på handlingarna i ärendet, att opinionsvillkoret för närvarande inte är uppfyllt. Förrättningen är alltså inte tillåten enligt 5 kap 5 § 2 st.

Tillåtligheten kan lagtekniskt även prövas enligt undantagsregeln i 5 kap 5

3 st FBL. Om behovet av regleringen är synnerligen angeläget behöver opinionsvillkoret inte vara uppfyllt. Enligt förarbetena till lagen åsyftas här främst sådana fall där en långt driven ägosplittring hindrar varje ändamålsenligt utnyttjande av marken. Strukturförbättringar kan fortfarande ses som angelägna inom den ägosplittrade delen av länet (ca 400 000 ha enligt LSt:ns rapport). I Häradsbygden är förbättringar otvivelaktigt angelägna, men ägosplittringen är enligt LSt:ns mening inte sådan att de kan anses "synnerligen angelägna". LSt:ns antagna riktlinjer innebär vidare att undantagsregeln numera saknar praktisk betydelse. En positiv opinion bland sakägarna är, med dagens synsätt, en förutsättning för att en omarrondering skall ge ett bra slutresultat. Statsbidrag (stöd till yttre rationalisering) kommer därför inte att ges till en förrättning som genomförs med stöd enbart av 5 kap 5 § 3 st.

Skogsvårdsstyrelsen anförde bl a: Ansökan om omarrondering/genomgripande fastighetsreglering i Häradsbygden har lämnats av ett 20-tal markägare. Projektet berör totalt 821 markägare, av vilka en minoritet, 144 stycken, som sammanlagt äger c:a 21 % av arealen sagt ja till omarrondering. En stor majoritet av markägarna, 676 st, som sammanlagt äger c:a 69 % av arealen, är antingen emot omarronderingen, likgiltiga eller har inte öppet tagit ställning till omarronderingen. Resterande 10 % av arealen utgör jordfond och förvaltas av Lantbruksenheten. Att framgångsrikt gå vidare med projektet, med en så liten positiv opinion, förefaller vara svårt. I gengäld skulle skogsbrukets förutsättningar inom området avsevärt förbättras om en rationellt genomförd strukturförbättring kom till stånd.

Skogsvårdsstyrelsen anförde därutöver bl a: Det är önskvärt att kartlägga behovet av omarrondering inom hela Leksands socken, dvs församlingarna Leksand och Djura. Det är ur skoglig synpunkt olämpligt att begränsa en omarrondering till enbart de tolv byar som ingår i Häradsbygden. Det krävs en positiv arealmajoritet bland sakägarna för att klara målsättningen med en bidragsunderstödd omarrondering. Fastighets- och ägarsituationen i Häradsbygden kan inte jämföras med de kaotiska förhållanden före omarrondering som förelåg i Gagnet och Bonäs- Våmhus.

A.F. och medparter kommenterade LSt:ns och skogsvårdsstyrelsens yttranden.

TR:n (lagmannen Sjöquist, rådmannen Johansson, fastighetsrådet Linderson och två nämndemän) anförde i utslag d 14 juni 1996: Skäl. Båtnadsvillkoret. Vid en tvångsvis genomförd reglering skall det s k båtnadsvillkoret i 5 kap 4 § FBL vara uppfyllt. Enligt nämnda § ställs som krav att fastighetsregleringen skall leda till att lämpligare fastighetsindelning eller eljest mer ändamålsenlig markanvändning vinnes samt att fördelarna härav överväger de kostnader och olägenheter som regleringen medför. Vid en sådan prövning är det endast sådana fördelar som är att hänföra till fastighetsindelningen och markanvändningen som skall beaktas. Därmed är det främst förbättringar av fastighetsförhållanden som yttrar sig i en höjning av fastighetsvärden som avses. Men hänsyn skall även tagas till sådana minskade driftskostnader som uppkommer genom färre skiften, minskade rågångskostnader, större behandlingsytor m m, som inte alltid ger motsvarande ökningar i marknadsvärdet på fastigheterna.

När det gäller kostnader och olägenheter med regleringen är det främst fråga om de förrättningskostnader som drabbar de enskilda sakägarna samt övriga ekonomiska olägenheter. Däremot skall inte eventuellt minskade fastighetsvärden räknas in bland kostnader och olägenheter då särskilda bestämmelser i 5 kap 8 § och 10 § FBL bl a reglerar frågorna om fastigheters värdeminskning. Av vad som förekommit i målet har ej visats att andra kostnader och ekonomiska olägenheter av betydelse än förrättningskostnader uppkommer. Av förrättningshandlingarna framgår att fastighetsbildningsmyndigheten givit ett garantipris på 600 kr/ha efter statsbidrag med avseende på lantmäteriets kostnader och att dessutom tillkommer ca 100 kr/ha i hantlangningskostnader. Detta torde innebära att de enskilda fastighetsägarnas kostnader för fastighetsregleringen uppgår till ca 700 kr/ha. Mot bakgrund av de positiva erfarenheter som finns av lönsamheten av liknande projekt i Dalarna och på grund av vad skogsvårdsstyrelsen anfört om kostnadsbesparingar delar TR:n fastighetsbildningsmyndighetens uppfattning att båtnadsvillkoret är uppfyllt.

5 kap 5 § 3 st FBL. Behovet av fastighetsreglering synnerligen angeläget. Villkoret att regleringsbehovet skall vara synnerligen angeläget innebär att det skall föreligga ett klart behov av att omregleringen snarast kommer till stånd. De situationer som här avses torde inte vara vanliga utan är snarare av undantagskaraktär. Här åsyftas främst sådana fall där en långt driven ägosplittring hindrar varje ändamålsenligt utnyttjande av marken. (Se Landahl m fl, Fastighetsbildningslagen, En kommentar, 2 uppl s 182 ff.)

LSt:n har i yttrande anfört bl a: Strukturförbättringar kan fortfarande ses som angelägna inom den ägosplittrade delen av länet (ca 400 000 ha enligt LSt:ns rapport). I Häradsbygden är förbättringar otvivelaktigt angelägna, men ägosplittringen är enligt LSt:ns mening inte sådan att de kan anses "synnerligen angelägna".

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län har i sitt yttrande bl a hävdat att fastighets- och ägarsituationen i Häradsbygden inte kan jämföras med de kaotiska förhållanden före omarrondering som förelåg i de båda omarronderingsprojekten Gagnef och Bonäs-Våmhus där Gagnef i tingsförhandlingarna klassats som synnerligen angeläget.

Aven om det ligger i sakens natur att den inställning, som berörda sektorsmyndigheter har till angelägenhetsgraden av fastighetsregleringen har betydelse, så skall frågan avgöras mot bakgrund av den ägosplittring som föreligger. Beträffande ägarsplittringen konstaterar TR:n att detta är en fråga som inte skall vägas in vid prövningen av rubricerade lagrum. De av skogsvårdsstyrelsen gjorda jämförelserna med Bonäs-Våmhus och Gagnef visar inte genomsnittsförhållandena för projekten. Klagandena har vid huvudförhandlingen redovisat viss statistik över genomförda projekt där bl a Bonäs-Våmhus och Gagnef ingår och jämfört dessa med Häradsbygden. Av materialet framgår att medelarealen per skifte före omarronderingen utgjorde 2,5 ha för Bonäs-Våmhus och 1,5 ha för Gagnef Motsvarande areal för Häradsbygden utgör 2,2 ha. Arealuppgiften får anses som central för bedömningen av ägosplittringens omfattning. Några invändningar mot de redovisade uppgifterna har ej framförts från motparter och sektorsmyndigheter. Då fastighetsdomstolen ej heller har anledning att ifrågasätta uppgifternas riktighet, talar övervägande skäl för att ägosplittringen i vart fall ej understiger den som förelåg i Bonäs-Våmhus. TR:n finner det uppenbart att en medelareal per skifte på 2,2 ha och - som skogsvårdsstyrelsen anfört - att de flesta skiftena dessutom är smala, innebär att området är så starkt ägosplittrat att behovet av fastighetsreglering är synnerligen angeläget.

5 kap 5 § 2 st FBL. Opinionsvillkoret. Eftersom TR:n funnit regleringsbehovet vara synnerligen angeläget torde det i och för sig inte vara nödvändigt att pröva opinionsvillkoret enligt 5 kap 5 § 2 st FBL. LSt:n har emellertid anfört att statsbidrag inte kommer att ges till en förrättning som genomförs med stöd enbart av 5 kap 5 § 3 st medan stöd för bestridande av förrättningskostnaderna skulle lämnas om TR:n skulle finna att en fastighetsreglering kan ske i enlighet med 5 kap 5 § 2 st trots att förutsättningarna inte är sådana som anges i LSt:ns riktlinjer. - På grund härav ingår TR:n även i en prövning enligt 5 kap 5 § 2 st FBL.

Fråga är således om de sakägare som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövning av opinionsvillkoret skall en helhetsbedömning göras av de invändningar som reses mot företaget. Antalet sakägare som motsätter sig regleringen synes vara i majoritet. Detta är dock ingalunda ensamt avgörande för frågans lösning. Av väsentlig betydelse är också de skäl som åberopas mot företaget. De olika sakägarnas reella intresse av den föreliggande frågan skall tillmätas särskild betydelse så att uppfattningen hos dem som kan väntas få den största nyttan, och därmed också få betala den största delen av kostnaderna, främst beaktas. Detta innebär att de ekonomiska konsekvenserna av regleringen bör tillmätas avgörande betydelse. (Se a a s 181 ff )

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till gällande lagstiftning uttalade tredje lagutskottet att uppenbart ohållbara skäl inte bör få hindra angelägna regleringsföretag. - TR:n har inte kunnat finna att de sakägare som motsatt sig en reglering framfört sådana skäl av ekonomisk art som enligt förarbetena till lagstiftningen eller i övrigt är hållbara för att förhindra en omarrondering i detta fall. Klagandena, av vilka flertalet har största nyttan av regleringen, har däremot redovisat skäl som väl motiverar en omarrondering. - TR:n finner således att det s k opinionsvillkoret inte utgör hinder för en omarrondering i Häradsbygden.

2 kap 18 § regeringsformen m m. Ett flertal av de sakägare som motsatt sig en omarrondering har gjort gällande att 2 kap 18 § regeringsformen och tilläggsprotokollet av d 20 mars 1952 till konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artikel 1, medför att förrättningen skall anses otillåten.

I 2 kap 18 § 1 st regeringsformen, enligt dess lydelse från d 1 jan 1995, föreskrivs att varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå den till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.

En omarrondering sker främst för att åstadkomma en förbättrad markanvändning. I förarbetena till grundlagsändringen till nämnda § har uttalats att även tvångsvis överföring av fast egendom vid fastighetsreglering till förmån för enskilt intresse kan tjäna angelägna allmänna intressen. HD har i utslag d 29 febr 1996 dragit slutsatsen att vad som förekommit vid genomförandet av den åsyftade grundlagsändringen inte påverkar tillämpningen av FBL:s bestämmelser om tvångsförfarande i en mer restriktiv riktning än vad som förut gällt. - På grund av vad sålunda anförts finner TR:n att de i målet tillämpade bestämmelserna i FBL inte strider mot 2 kap 18 § regeringsformen.

Eftersom 2 kap 18 § 1 st regeringsformen enligt förarbetena till lagändringen som trädde i kraft d 1 jan 1995 innebär en precisering av det skydd som Europakonventionen ställer upp för medborgarnas rätt till sin egendom, kan FBL:s bestämmelser, när de inte strider mot 2 kap 18 § regeringsformen, inte heller vara oförenliga med Europakonventionen.

Tillstånd enligt 4 kap 26 § 1 st FBL. TR:n finner uppenbart att fastighetsbildningen är möjlig med hänsyn till bestämmelserna i 3 kap FBL. I övrigt finner TR:n att förutsättningar finns för genomförande av förrättningen på ett sådant sätt att de särskilda villkor som gäller för varje särskilt förrättningsinstitut blir uppfyllda.

På grund härav, och vad ovan anförts, finner TR:n att tillstånd skall ges till den sökta fastighetsbildningen. Vad det gäller förrättningens exakta avgränsning är detta en fråga som lantmäterimyndigheten får ta ställning till med beaktande av 5 kap 6 § 1 st andra meningen FBL.

TR:ns avgörande. TR:n lämnar tillstånd till fastighetsbildning (omarrondering) i Häradsbygden.

L.K.O.A. och ytterligare tre personer överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle med ändring av TR:ns utslag fastställa fastighetsbildningsmyndighetens beslut att inställa förrättningen. A.F. och medparter bestred ändring.

Drygt 100 sakägare förklarade sig i skrifter till HovR:n biträda ändringsyrkandet.

Leksands kommun och Statens Järnvägar förklarade sig vara neutrala i frågan. LSt:n hänvisade till sitt yttrande till TR:n.

HovR:n (hovrättsråden Bergenfalk, Forss, referent, och Thorsén samt fastighetsrådet Dahlsjö) anförde i utslag d 26 jan 1998: Skäl. HovR:n anmärker inledningsvis att omfattningen av den tilltänkta omarronderingen och de närmare villkoren för den är tämligen obestämda i TR:ns utslag. Detta får emellertid anses vara en oundviklig följd av att fastighetsbildningsmyndigheten beslutat inställa förrättningen och att ett av domstol meddelat tillståndsbeslut enligt 4 kap 26 § FBL beträffande en så stor förrättning som denna måste bli ganska allmänt hållet. HovR:n utgår vid sin fortsatta prövning från vad som av förrättningshandlingarna framgår om de bedömningar som gjorts i fråga om förrättningens omfattning och villkoren för den.

Klagandena har i HovR:n utvecklat sin talan på huvudsakligen samma sätt som redovisas i TR:ns utslag. De synes dock inte längre bestrida att båtnadsvillkoret är uppfyllt. Vidare har de, med instämmande från flera av de sakägare som biträtt ändringsyrkandet, åberopat att en omarrondering skulle medföra svåra konsekvenser för deras nuvarande jakträtt. De har därvid anfört i huvudsak följande. Det finns många markägare som har så små ägoinnehav att de riskerar att inte få en självständig fastighet utan i stället andel i gemensamhetsskog. Av dem finns åtskilliga som nu till följd av sitt spridda innehav av små ägor har del i flera jaktvårdsområden. Eftersom det torde bli en stor mängd delägare i gemensamhetsskogar och antalet jaktkort måste begränsas efter arealregler, blir många delägare utan och förlorar alltså sin jakträtt.

Motparterna, som vid TR:n var klagande, har även de utvecklat sin talan ungefär i enlighet med vad som framgår av TR:ns utslag. De har vidare anfört att åberopade undersökningar har visat att markägare som från början varit starkt negativa till sedermera genomförda omarronderingar efteråt varit nöjda med resultatet. De har även åberopat en av förrättningsmannen i detta mål gjord undersökning beträffande inställningen till omarrondering hos 60 personer som äger mark både i Häradsbygden, där opinionsundersökningen skedde våren 1995, och i Djura, där en opinionsundersökning inför omarrondering skedde hösten 1996. Enligt denna undersökning var såvitt gäller omarrondering i Häradsbygden 14 % för och 50 % mot och beträffande Djura 38 % för och 10 % mot. Förrättningsmannen har av resultatet dragit slutsatser om förändring i opinionen.

HovR:n gör följande bedömning.

Det är klart att resultatet av den sökta omarronderingen skulle stå i överensstämmelse med de allmänna villkoren för fastighetsbildning i 3 kap FBL. Såsom TR:n funnit kan det inte anses att de bestämmelser i 5 kap FBL som är aktuella att tillämpa strider mot 2 kap 18 § regeringsformen eller Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.

Oavsett om det pris om 600 kr per ha som fastighetsbildningsmyndigheten utfäst som förrättningskostnad skulle höjas med hälften därför att LSt:n inte lämnar bidrag, får båtnadsvillkoret i 5 kap 4 § FBL anses uppfyllt.

Vad så angår opinionsvillkoret i 5 kap 5 § 2 st FBL beaktar HovR:n följande.

Av enkätundersökningen vid förrättningen framgår att en absolut majoritet av sakägarna, 52,2 %, motsatte sig omarrondering och att dessa representerade 42,8 % av arealen. Antalet sakägare som givit någon mening till känna har sedan successivt nedgått, först vid TR:n och sedan i HovR:n. Motståndet mot omarronderingen måste emellertid fortfarande bedömas som starkt.

Eftersom alla sakägare får anses ha ett väsentligt intresse i saken är opinionsläget sådant att sakägarna mera allmänt motsätter sig regleringen. Vid bedömningen av betydelsen härav skall undersökas om de som motsätter sig regleringen har beaktansvärda skäl för det. Därvid skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av regleringen.

I förarbetena till lagstiftningen uttalar departementschefen (prop 1969:128 B 1 s 363) att sakägarnas reella intresse av frågan skall särskilt beaktas och att detta innebär att de ekonomiska konsekvenserna av regleringen bör tillmätas avgörande betydelse. Mot denna bakgrund framstår en del av de argument som framförts från nejsidan som mindre bärande, nämligen de som tar sikte på att regleringen innebär en kränkning av äganderätt, ofta ärvd från tidigare generationer, till bestämda områden på marken.

Framförda argument som hänför sig till negativa ekonomiska konsekvenser av regleringen är huvudsakligen följande. Skogsbruket ger redan nu ett tillfredsställande ekonomiskt resultat. Det är därför onödigt att lägga ned kostnader på rationalisering genom regleringen. Det värde som nu ligger i den jakträtt som många ägare av små fastigheter har riskerar att gå förlorat genom bildande av gemensamhetsskogar.

De som önskar omarrondering får genom anförandet av de skäl som återges i TR:ns utslag anses ha bemött klagandenas synpunkter på lönsamheten av nuvarande skogsbruk och har beträffande jakten hävdat att arealkravet satts så lågt att alla fastighetsägare som så önskar kommer att kunna få ett eget markinnehav.

Det påstående om att skogsbruket ger en tillfredsställande lönsamhet som vissa sakägare framfört i målet får tas för gott som uttryck för vad dessa för sin del fordrar som ekonomiskt utbyte av sitt fastighetsinnehav. Det visar inte en vilja till optimalt ekonomiskt utnyttjande av marken och kan därför uppfattas som diskutabelt. Den önskan om att undgå kostnader som bedöms som stora och onödiga, som innefattas i denna ståndpunkt, är likväl inte så anmärkningsvärd att den kan lämnas åsido.

Det förefaller oundvikligt att bildande av gemensamhetsskog måste ske om den undre arealgräns som nämnts av förrättningsmannen skall uppnås och om de som äger små fastigheter vill behålla dem. Minskning av jakträttens värde till följd därav skall visserligen ersättas men kvarstående olägenheter av inskränkningar i jakträtten måste ändå godtas som en i viss mån beaktansvärd omständighet.

I det överklagade utslaget har antecknats att flertalet av dem som klagat till TR:n har den största nyttan av regleringen. HovR:n finner med ledning av uttalanden i den tidigare nämnda propositionen s 424ff att nyttan av omarronderingen i ett fall som detta kan uttryckas genom en tämligen schabloniserad båtnadsberäkning per arealenhet nybildad fastighet. Med hänsyn till att den av fastighetsbildningsmyndigheten genomförda enkäten visar att motståndarna till omarronderingen representerade nästan hälften av arealen och förespråkarna endast en femtedel finner HovR:n inte tillräcklig grund föreligga för den slutsats TR:n dragit. HovR:n stannar därför för att inte låta någondera sidans mening beaktas mer än den andras.

De som motsätter sig omarrondering får till följd av det anförda anses ha framfört beaktansvärda skäl för sin ståndpunkt. Att dessa skulle vara "bättre" eller mer beaktansvärda än motsidans krävs alltså inte; det är tillräckligt att ståndpunkten omfattas mera allmänt.

Med hänsyn till det nu nämnda och särskilt till att, vilket även framhålls av departementschefen i propositionen s 363, det är av väsentlig betydelse för genomförandet av en fastighetsreglering att fastighetsägarnas positiva medverkan kan påräknas, finner HovR:n att opinionsvillkoret inte är uppfyllt. Att spekulera i möjligheten att opinionen skulle vända sig om förrättningen genomförs kan inte komma i fråga. Hinder möter alltså mot förrättningen enligt det nu behandlade lagrummet.

Det återstår då att pröva om förrättningen likväl får genomföras med stöd av 5 kap 5 § 3 st FBL på den grunden att behovet av fastighetsreglering är synnerligen angeläget.

I detta hänseende kan till en början konstateras att förhållandena i detta mål inte är sådana som avses i det i TR:ns utslag återgivna uttalandet angående sådana fall av ren undantagskaraktär där en långt driven ägosplittring hindrar varje ändamålsenligt utnyttjande av marken. Inte heller är förhållandena sådana som beskrivs i det enda publicerade rättsfallet från HD i ämnet, nämligen NJA 1978 s 638, där det var fråga om åkermark som låg obrukad till följd av ägo- och ägarsplittring.

Det föreligger dock en långtgående ägosplittring som avviker från vad som är vanligt i landet bortsett från Dalarna och som hindrar ett optimalt utnyttjande av marken. De som önskar en omarrondering har åberopat att ägosplittringen, uttryckt som medelareal per skifte, inte är mindre i Häradsbygden än i de områden i Dalarna där omarrondering genomförts eller pågår sedan domstol bedömt det som synnerligen angeläget att förbättra tidigare rådande fastighetssplittrade förhållanden. Jämförelse har skett framför allt mellan Häradsbygden och Bonäs-Våmhusområdet i Mora, där omarrondering genomförts. I det sistnämnda området rådde, enligt vad utredningen visar, förutom ägosplittring även en långtgående ägarsplittring, som typiskt sett saknar motsvarighet i Häradsbygden. TR:n har funnit att ägarsplittringen inte skall vägas in vid den bedömning som nu är aktuell.

HovR:n ser saken på följande sätt. Ägarsplittring är ägnad att ytterligare försvåra brukandet av till följd av ägosplittring olämpligt små markinnehav. Genom omarrondering sker ett sammanförande av splittrade ägor till större enheter. Dessa större enheter behöver inte bildas så att ägarförhållandena förblir desamma som före omarronderingen. Delägare i en fastighet kan nämligen inom ramen för samma förrättning få sina andelar utbrutna till självständiga fastigheter genom klyvning (11 kap 1 § 4 st FBL). Vidare underlättas genom omarronderingen frivilliga uppgörelser mellan fastighetsägarna i form av köp och byte för att ytterligare minska ägarsplittring. Genom omarrondering kommer således olägenheter beroende på både ägo- och ägarsplittring att undanröjas direkt eller indirekt. Vid bedömande av behovet av fastighetsreglering enligt 5 kap 5 § 3 st FBL kan därför inte bortses från den olägenhet som ägarsplittringen kan utgöra. Eftersom det knappast förekommer någon anmärkningsvärd ägarsplittring inom Häradsbygden är den tidigare nämnda jämförelsen med Bonäs-Våmhus inte övertygande. Olägenheterna av ägosplittringen i Häradsbygden kan mot bakgrund av det anförda inte anses som så svåra att behovet av fastighetsreglering framstår som synnerligen angeläget. Eftersom förrättningen alltså inte kan genomföras med stöd av 5 kap 5 § 3 st FBL och då som tidigare angivits hinder mot den möter enligt 2 st samma §, skall TR:ns utslag upphävas och fastighetsbildningsmyndighetens beslut att inställa förrättningen fastställas.

HovR:ns avgörande. Med upphävande av TR:ns utslag fastställer HovR:n fastighetsbildningsmyndighetens beslut att inställa förrättningen.

A.F. och medparter (ombud advokaten Lars-Göran Eriksson) överklagade och yrkade att HD skulle lämna tillstånd till fastighetsbildning (omarrondering) i Häradsbygden.

L.K.O.A. och medparter (ombud advokaten Per-Gunnar Viklund) bestred ändring.

HD inhämtade yttrande från Lantmäteriverket.

Lantmäteriverket anförde i sitt yttrande sammanfattningsvis: Målet rör tillämpningen av 5 kap 5 § FBL. Fastighetsreglering får inte äga rum om de sakägare som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av regleringen.

Lantmäteriverket konstaterar att det med den areal- och ägarfördelning som råder i Häradsbygden inte är möjligt att tydligt peka ut om förespråkarna för omarrondering eller motståndarna till denna har störst nytta av omarronderingen. Lantmäteriverket konstaterar vidare att något mer än hälften av fastighetsägarna motsatt sig omarrondering, vilket får tolkas så att sakägarna mera allmänt motsatt sig regleringen. Enligt Lantmäteriverkets bedömning är emellertid de skäl som anförts mot omarrondering inte sådana att de kan anses beaktansvärda i den mening som avses i 5 kap 5 § 2 st FBL.

Vid en sammanvägd bedömning av omständigheterna i målet finner Lantmäteriverket att hinder mot fastighetsbildning inte föreligger enligt 5 kap 5 § 2 st FBL och att tillstånd till den sökta omarronderingen i Häradsbygden bör lämnas.

Om 5 kap 5 § 2 st FBL skulle anses utgöra hinder för fastighetsbildning anser Lantmäteriverket att fastighetsbildning inte heller kan ske med stöd av 5 kap 5 § 3 st FBL. Utredningen i målet ger inte underlag för antagandet att behovet av omarrondering är synnerligen angeläget.

Under rubriken Innebörden av "beaktansvärda skäl" anfördes i yttrandet: Ett krav för att opinionsvillkoret skall kunna utgöra hinder mot omarronderingen är att de skäl som de som motsätter sig omarronderingen anför är beaktansvärda. Dessa skäl bör vidare relateras till den ekonomiska effekt som uppstår genom omarronderingen. Stora vinster som följd av omarronderingen ställer således i proportion därtill stora krav på sakinnehåll och tyngd på de skäl som anförs mot åtgärden.

De sakägare som motsatt sig omarrondering har i huvudsak anfört två skäl för sitt ställningstagande - mistad eller förändrad jakträtt samt kostnadsaspekter. Beträffande jakten har i huvudsak åberopats att det värde som nu ligger i den jakträtt som många små fastigheter har, riskerar att gå förlorat genom bildandet av gemensamhetsskogar.

I det fall en lösning med gemensamhetsskog aktualiseras, torde jakten påverkas i förhållande till berört jaktvårdsområdes areal. Vidare kan det därvid, liksom i fall då en lösning med gemensamhetsskog inte blir aktuell, inte uteslutas att en del fastigheter genom omarronderingen kan komma att lokaliseras till en annan del av omarronderingsområdet och därmed eventuellt till nytt jaktvårdsområde. Markägare som innehar en fastighet vars areal understiger den som krävs enligt det nya jaktvårdsområdets stadgar, torde därmed riskera att behöva förvärva kompletteringsmark. Därtill kommer att somliga fastigheter genom sin nu aktuella ägobild har del i flera jaktvårdsområden. Ägarna till dessa fastigheter torde efter omarronderingen få sitt fastighetsinnehav huvudsakligen samlat till ett jaktvårdsområde.

Vad härefter gäller kostnadsaspekterna har motståndarna till omarronderingen anfört att den i sig innebär en onödig kostnad då såväl skogsbruket som åkerbruket i området redan nu fungerar utmärkt. Denna uppfattning vinner visst stöd i yttrande från skogsvårdsstyrelsen till TR:n.

Det är ostridigt i målet att omarronderingen medför båtnad i den mening som avses i 5 kap 4 § 1 st FBL. Nyttan av den förbättrade fastighetsindelningen får, på såväl kort som på lång sikt, anses komma de enskilda fastighetsägarna tillgodo. Inte minst gestaltar sig detta genom geometriskt bättre och i övrigt lämpligare fastighetsenheter samt, som en följd därav, förutsättningar för en mer ändamålsenlig markanvändning. Redan vid en begränsad betraktelse, med enbart skogligt perspektiv, kan ett väsentligt utrymme för effektivitetsökning och kostnadsbesparingar noteras. Sålunda anför skogsvårdsstyrelsen i yttrande till TR:n bl a att i ägosplittrade områden med små avverkningstrakter skulle, om virkesförrådet beräknas till 120 skogskubikmeter per ha, större åtgärdsområden kunna innebära kostnadsbesparingar motsvarande ca 1000 kr per ha avverkad skogsmark. Vidare medför, genom en total och systematisk genomgång av berörda fastigheter och rättigheter, omarronderingen bättre beskrivningar av berörda fastighetsenheter liksom av fastighetsindelningen som helhet. På längre sikt torde detta bidra till lägre kostnader för såväl den enskilde som för det allmänna. När det gäller kostnadsaspekter bör, mot bakgrund av det ovan anförda, enligt Lantmäteriverkets uppfattning ställas stora krav på de argument som anförs mot omarrondering för att de skall anses vara beaktansvärda.

De effekter på jakten som redovisats kan naturligtvis upplevas som negativa. De skäl i denna fråga som anförts mot omarrondering liksom de skäl som anförts rörande kostnader är dock - särskilt mot bakgrund av den vid tillståndsprövningen rådande opinionsbilden - enligt Lantmäteriverkets uppfattning inte av den digniteten att de kan anses vara beaktansvärda i den mening som avses i 5 kap 5 § 2 st FBL.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bramstång, föreslog i betänkande följande utslag: Skäl. Den sökta fastighetsregleringen står i överensstämmelse med de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap FBL och uppfyller båtnadsvillkoret i 5 kap 4 §.

Innebörden av opinionsvillkoret i 5 kap 5 § 2 st FBL har preciserats så, att regleringen inte får äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Enligt förarbetsuttalanden skall villkoret ses mot bakgrunden av den allmänna grundsatsen att fastighetsbildningen i första hand är en fastighetsägarnas angelägenhet och att det är av väsentlig betydelse att fastighetsägarnas positiva medverkan kan påräknas. Prövningen av villkoret skall baseras på en helhetsbedömning av de invändningar som reses mot företaget. I första hand får därvid beaktas antalet sakägare som motsätter sig regleringen, men av väsentlig betydelse är också de skäl som åberopas mot företaget. Sakägarnas reella intresse av frågan skall särskilt beaktas, vilket innebär att de ekonomiska konsekvenserna av regleringen bör tillmätas avgörande betydelse. Vid bedömningen av opinionen bland sakägarna skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av regleringen (prop 1969:128 s B 363 ff). I sitt yttrande konstaterade tredje lagutskottet att opinionen bland sakägarna minskat något i betydelse till förmån för de skäl som kan anföras för eller emot en reglering. Vidare framhölls att uppenbart ohållbara skäl inte bör få hindra ett angeläget regleringsföretag och att sakägarskydd mot onödiga omregleringar uppnås genom båtnadskravet och ersättningsreglerna. Med hänsyn till betydelsen av fastighetsägarnas positiva medverkan för genomförandet av regleringen ansåg emellertid utskottet att kraven på anslutning från sakägarnas sida inte borde sättas alltför lågt (3LU 1970:35 s 110).

Av utredningen framgår att mer än hälften av sakägarna, beräknat efter huvudtal, och knappt hälften, beräknat efter arealandel, motsatt sig omarrondering. Opinionsläget är således sådant att sakägare som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen. Frågan är då om dessa sakägare har visat beaktansvärda skäl för sin ståndpunkt.

Invändningen att skogsbruket fungerar tillfredsställande även med nuvarande ägosplittring vinner visst stöd av yttrandet från skogsvårdsstyrelsen till TR:n. Sakägarnas önskan att undgå kostnader som de bedömer som stora och onödiga framstår därför inte som så anmärkningsvärd att den kan lämnas utan avseende. Vidare har framhållits den stora betydelse i såväl ekonomiskt som socialt hänseende som ligger i jakträttens bevarande även för de mindre fastighetsägarna. Då det inte kan hållas för uteslutet att vissa fastighetsägare kommer att drabbas av inskränkningar i jakträtten kan inte heller detta argument betraktas som så ohållbart att det bör lämnas utan beaktande.

Vid en helhetsbedömning, där icke minst den i förarbetena betonade betydelsen av positiv medverkan från sakägarna skall vägas in, finner HD opinionsvillkoret i 5 kap 5 § 2 st FBL utgöra hinder mot den sökta fastighetsregleringen.

HD delar HovR:ns bedömning att förrättningen inte heller kan genomföras med stöd av 5 kap 5 § 3 st FBL.

HD:s avgörande. HD lämnar överklagandet utan bifall.

HD (JustR:n Magnusson, Danelius, Victor, Pripp och Håstad, referent) beslöt följande utslag: Skäl. Frågan i målet gäller om det föreligger hinder mot att genomföra en av sakägare begärd fastighetsreglering i form av omarrondering av fastigheterna i Häradsbygden inom Leksands kommun. Klart är att den begärda omarronderingen står i överensstämmelse med de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap och också med båtnadsvillkoret i 5 kap 4 § 1 st FBL.

Eftersom den begärda regleringen har en större omfattning än som krävs för att sökandenas fastigheter skall förbättras (jfr 5 kap 4 § 2 st) får den emellertid genomföras endast under sådana förutsättningar som anges i 5 kap 5 § 2 eller 3 st.

Enligt 5 kap 5 § 2 st, som innehåller det s k opinionsvillkoret, får reglering inte äga rum om de sakägare som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen skall enligt vad som anges i lagtexten främst deras mening beaktas som har störst nytta av regleringen. Enligt 3 st gäller inte 2 st, om behovet av fastighetsreglering är synnerligen angeläget.

Av utredningen i målet framgår att genomsnittsarealen på skiftena i Häradsbygden endast är 2,2 ha och att bara en liten del av skiftena har en bredd som överstiger 150-200 m; många håller endast några tiotal meter. Av Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län angivna gränser för rationell drift underskrids därmed i stor omfattning. Att det föreligger ett betydande behov av omarrondering får bl a mot den bakgrunden anses klart. Varken LSt:n eller skogsvårdsstyrelsen har emellertid funnit att behovet av omarrondering skulle vara synnerligen angeläget i lagens mening, och Lantmäteriverket har också i sitt yttrande till HD anfört att utredningen i målet inte ger underlag för antagande att behovet av omarrondering är synnerligen angeläget. HD finner inte anledning att göra någon annan bedömning.

En omarrondering får således genomföras endast under de förutsättningar som anges i 5 kap 5 § 2 st FBL. Av lagtexten följer att vad som i första hand är avgörande för tillämpningen av dessa bestämmelser är omfattningen av det motstånd till den begärda regleringen som finns bland sakägarna. Om motståndet inte är tillräckligt omfattande saknas det anledning att ta ställning till bärkraften av de skäl som anförs mot en reglering.

Av utredningen framgår att lantmäteriet år 1995 genomförde en opinionsundersökning angående inställningen till en omarrondering hos de 821 fastighetsägarna i Häradsbygden. Enligt undersökningen var drygt 50 % av antalet ägare, som representerade drygt 40 % av arealen, emot en omarrondering. Antalet sakägare som i de följande processerna såsom parter motsatt sig omarrondering är väsentligt mindre och har minskat mellan de olika instanserna. Av detta kan dock inte den slutsatsen dras att motståndet nu skulle vara mindre än när undersökningen genomfördes. Inte heller i övrigt har det förebringats någon utredning som ger anledning till ett sådant antagande. HD utgår därför vid sin bedömning från den av lantmäteriet genomförda undersökningen.

Om man endast ser till antalet sakägare är det uppenbart att det motstånd som finns mot en omarrondering måste anses vara mera allmänt. Prövningen skall dock inte göras med utgångspunkt endast i antalet sakägare som motsätter sig en reglering utan även dessas intresse i saken skall beaktas. I förevarande fall framstår det som naturligt att så sker genom att hänsyn tas till den areal som sakägarna representerar. Det kan då framstå som mer osäkert om det föreligger ett sådant mera allmänt motstånd som lagen kräver. Avsikten med regleringen har emellertid uppenbarligen inte varit att någon enkel överviktsprincip skall tillämpas. Inte minst med hänsyn till den betydelse som fastighetsägarnas positiva medverkan får antas ha för genomförandet av en fastighetsreglering (jfr prop 1969:128 s B 363 f och 3LU 1970:35 s 110) måste ett motstånd från ett så stort antal sakägare som i detta fall, vilka representerar över 40 % av arealen, anses vara mera allmänt i lagens mening.

För att det skall föreligga hinder mot den begärda omarronderingen krävs emellertid därutöver att de som motsätter sig regleringen också har beaktansvärda skäl för detta. De skäl som i detta sammanhang är att anse som beaktansvärda är främst sådana som tar sikte på de ekonomiska konsekvenserna av en omarrondering.

Av dem som motsatt sig en reglering har endast de som uppträtt som parter i målet närmare utvecklat skälen för sitt ställningstagande. Detta hindrar inte att bedömningen i sin helhet måste göras utifrån vad dessa anfört. Parterna har anfört ett antal skäl som angår de ekonomiska konsekvenserna av en omarrondering. Bl a har de gjort gällande att skogen nu brukas med ett för sakägarna tillfredsställande utbyte. Att skogsbruket fungerar tillfredsställande trots nuvarande ägosplittring vinner också visst stöd av skogsvårdsstyrelsens yttrande i TR:n. Sakägarnas invändning angående kostnaderna för regleringen, som de bedömer som stora och onödiga, kan med hänsyn härtill inte frånkännas betydelse även om en omreglering, som skogsvårdsstyrelsen framhållit, skulle bli ekonomiskt lönsam genom en rationalisering av driften. Det har vidare uttryckts farhågor för att vissa sakägare skulle kunna drabbas av inskränkningar i jakträtten samt att bestående jaktlag, med därtill hörande investeringar i slakthus m m, skulle komma att brytas upp. Även om underlaget för farhågorna delvis framstår som osäkert, kan inte heller denna invändning lämnas utan avseende.

Trots de ekonomiska vinster som skulle kunna uppnås genom en omarrondering får de skäl som anförts av de sakägare som motsätter sig omarronderingen vid en samlad bedömning anses beaktansvärda.

På grund av det anförda finner HD att förutsättningar för tillstånd till omarronderingen inte föreligger.

HD:s avgörande. HD lämnar överklagandet utan bifall.

HD:s utslag meddelades d 14 april 2000 (mål nr Ö 847-98).