NJA 2000 s. 97

Sparbanken Gripen yrkade vid Klippans TR att dödsboet efter V.N. skulle åläggas att till sparbanken utge 22 274 kr jämte ränta. Som grund för sin talan åberopade sparbanken borgensåtagande av V.N. för ett lån som A.M. upptagit i banken.

Dödsboet bestred betalningsskyldighet.

TR:n (lagmannen Werdinius) hänsköt i beslut d 27 jan 1999, på parternas begäran med stöd av 56 kap 13 § RB för prövning av HD följande prejudikatfråga: "Frågan gäller huruvida ett dödsbo efter en avliden proprieborgensman är skyldigt att betala den avlidnes skuld på grund av borgensåtagande?"

Prövningstillstånd meddelades och målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Söderberg; föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Bakgrund m m. A.M. erhöll d 17 juli 1990 ett lån på 60 000 kr i Nordvästra Skånes Sparbank, nu Sparbanken Gripen. För lånet tecknade V.N. d 19 juli 1990 borgen såsom för egen skuld.

V.N. avled d 1 juni 1996. Bouppteckning efter honom registrerades d 10 dec 1996 vid Klippans TR. Behållningen i boet uppgick till 954 859 kr. I bouppteckningen saknades uppgift om borgensåtagandet.

Sedan V.N. avlidit har A.M. genom beslut av kronofogdemyndigheten beviljats skuldsanering. Vid tidpunkten för skuldsaneringsbeslutet uppgick sparbankens fordran till 24 339 kr. Enligt beslutet skall A.M. betala 2 065 kr till sparbanken.

Sparbanken har efter stämning på dödsboet efter V.N. vid Klippans TR yrkat att dödsboet skall förpliktas att utge det resterande beloppet om 22 274 kr jämte ränta. Dödsboet har bestritt sparbankens talan.

TR:n har till prövning av HD hänskjutit frågan om ett dödsbo efter en avliden proprieborgensman är skyldigt att betala den avlidnes skuld på grund av borgensåtagandet.

Sparbanken har åberopat bland annat följande. Ett borgensåtagande är att betrakta som vilken annan skuld som helst. Skulden är emellertid normalt förenad med en regressfordran mot gäldenären. I bouppteckning efter den avlidne skall enligt 20 kap 4 § 1 st ÄB den dödes tillgångar och skulder antecknas sådana de var vid dödsfallet. Borgensförbindelser skall antecknas inom linjen om det inte kan antas att dödsboet slutligen får betala beloppet. Denna bedömning skall göras utifrån förhållandena på dödsdagen. I underlaget vid beräkningen av arvsskatt skall endast skillnaden mellan borgensbeloppet och värdet av regressfordringen tas upp. Detta utesluter dock inte att borgensansvaret utgör en förpliktelse för dödsboet.

Dödsboet har anfört bland annat följande. Dödsboet är inte betalningsskyldigt på grund av V.N:s borgensåtagande eftersom detta avser proprieborgen. Frågan om dödsboet är betalningsskyldigt är inte författningsreglerat och inte heller löst genom rättstillämpningen. Lagstiftaren har valt att reglera vad som gäller vid borgensmannens död vid enkel borgen, men inte vid proprieborgen. Parterna har inte heller reglerat betalningsskyldigheten i avtal eller på annat sätt.

Skäl. Ett borgensansvar utlöses inte förrän huvudfordringen är förfallen till betalning. I allmänhet avvecklas det utan att åtagandet behöver tas i anspråk. Så är fallet om huvudgäldenären betalar skulden, men ansvaret kan också upphöra på grund av andra omständigheter såsom att huvudförbindelsen eller borgensåtagandet preskriberats. Den hänskjutna frågan avser emellertid endast om ett dödsbo kan undgå betalningsskyldighet för en proprieborgen på den grunden att borgensansvaret i och med borgensmannens död bortfaller och således inte övergår på dödsboet.

I 10 kap 9 § HB, som är oförändrad sedan 1734 års lag, finns en bestämmelse om proprieborgen. Vanligtvis uttrycks proprieborgensansvar numera som att borgensmannen har ett ansvar såsom för egen skuld. I motsats till vid enkel borgen har borgenären vid proprieborgen rätt att vända sig direkt mot borgensmannen utan att först utkräva sin fordran av huvudgäldenären.

I 10 kap 10 § andra meningen HB finns en bestämmelse om verkan av att en borgensman avlider. I denna bestämmelse, som också gäller sedan 1734 års lag, sägs att om löftesman dör "medan han under borgen står; vare då borgenär skyldig, att strax fordra en ny borgen av gäldenären: gitter han den skaffa; vare den förra löftesmannens arvingar frie: gitter han ej; söke borgenär betalningen genast ut av gäldenären, och bristen av löftesmannens gods". Lagrummet har i rättspraxis förklarats sakna tillämpning vid proprieborgen (jfr NJA 1874 s 143, NJA 1884 s 449 och NJA 1929 s 409).

Någon lagbestämmelse som reglerar frågan om verkan av en proprieborgensmans död finns inte. Några bestämda slutsatser kan inte heller dras av den rättspraxis som finns. Nyssnämnda rättsfall liksom vissa andra äldre avgöranden talar dock mot dödsboets uppfattning att ett dödsbo efter en avliden proprieborgensman inte skulle vara skyldigt att betala en skuld på grund av borgensåtagandet (jfr också Walin, Borgen och tredjemanspant, 2 uppl 1996 s 65).

Som huvudregel gäller att ansvaret för obligationsrättsliga förpliktelser vid den förpliktades död övergår på hans dödsbo. Vad som kan tala för en särbehandling av borgensansvar är att ett sådant ansvar skiljer sig från ett vanligt skuldförhållande bl a genom att ansvaret, om inget annat avtalats, är subsidiärt till huvudgäldenärens förpliktelse och att borgensmannen, åtminstone om han är en privatperson, normalt inte får något vederlag för sitt åtagande. Omständigheter av nu berört slag torde vara förklaringen till den nyss berörda särregleringen av enkel borgen i 10 kap 10 § HB. Det är emellertid att märka att den regleringen inte utesluter att borgensmannens dödsbo får ansvara för borgensförbindelsen. Det kan inte antas att ansvaret för proprieborgen - där ansvaret inte är subsidiärt- skulle vara mer begränsat än vid enkel borgen. I avsaknad av särskilda regler eller annat särskilt stöd för en annan bedömning får ansvaret för en proprieborgensförbindelse anses gå över på borgensmannens dödsbo när borgensmannen avlider.

Den hänskjutna frågan skall besvaras i enlighet med vad som nu anförts.

HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, Svensson, Lennander och Victor, referent) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d 28 febr 2000 (mål nr Ö 454-99).