lagen.nu

NJA 2001 s. 234

Vid bedömning enligt 25 § första stycket försäkringsavtalslagen av om ett barn har vållat en skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet skall hänsyn inte tas till subjektiva faktorer.

Vid en brand d. 1 aug. 1991 skadades en bostadsbyggnad i Skara som ägdes av K.B. Branden orsakades av S.S., som är förståndshandikappad och som vid tillfället för branden var 12 år gammal. S.S. vistades i K.B:s hem, som var som ett s.k. avlastningshem. Han var ensam på övervåningen och tände med tändstickor eld på brännbart material under ett skrivbord.

K.B:s bostad var försäkrad genom en villahemförsäkring i TryggHansa Försäkringsaktiebolag. Bolaget har reglerat skadan och inträtt i K.B:s rätt att kräva ersättning av skadevållaren.

S.S. omfattades av en hemförsäkring i Folksam Ömsesidig Sakförsäkring i vilken ingick en ansvarsförsäkring.

Mellan Trygg-Hansa och Folksam gäller en överenskommelse angående regress från försäkringsgivare som meddelat allmän egendomsförsäkring mot ansvarsförsäkringsgivare (regressöverenskommelsen).

Trygg-Hansa väckte talan mot S.S. vid Lidköpings TR och yrkade att denne skulle förpliktas att betala 712 000 kr jämte ränta.

S.S. bestred yrkandet.

TR:n (lagmannen Rydstedt) hänsköt med parternas samtycke följande fråga i målet till prövning av HD: Skall vid bedömningen av om S.S. enligt 25 § försäkringsavtalslagen vållat brandskadan uppsåtligt eller genom grovvårdslöshet hänsyn tas till subjektiva faktorer såsom hans ålder och allvarliga psykiska störning?

Prövningstillstånd meddelades. Parterna (ombud för Trygg-Hansa advokaten F.S. och för S.S. Försäkringsjuristen M.N.) bereddes tillfälle att inkomma med slutligt yttrande. S.S. åberopade ett utlåtande av professorn J.K. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr B. föreslog betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Bakgrund m.m. (I huvudsak likalydande med vad som upptas i HD:s beslut; red:s anm.)

Skäl. Enligt 25 § 1 st. försäkringsavtalslagen får en försäkringsgivare som med anledning av en skadeförsäkring har betalat skadeersättning inträda i försäkringstagarens rätt till skadestånd av skadevållaren, om denne framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

Bakom bestämmelsen ligger tanken att den som har vållat en skada inte skall bli fri från skadeståndsskyldighet av det skälet att den skadelidande har en försäkring som täcker skadan, se NJA II 1927 s. 396. Samtidigt har regressrätten ansetts böra begränsas till fall då uppsåt eller grov vårdslöshet föreligger så att inte försäkringstagaren av hänsyn till skadevållaren (t.ex. om denne är en familjemedlem eller på annat sätt närstående) låter bli att ta sin försäkring i anspråk, a.a. s. 397.

Det uttalande i förarbetena till skadeståndslagen som Trygg-Hansa har hänvisat till som stöd för påståendet att vållandebedömningen avseende barn skall ske med en objektiviserande metod hänför sig till 2 kap. 2 § skadeståndslagen som behandlar skadeståndsansvaret för den som vållat skada och är under arton år. Departementschefen uttalade i det sammanhanget att frågan om ett barn alls kan anses skadeståndsskyldigt bör prövas med utgångspunkt i en bedömning av ett barns beteende, liknande den vållandebedömning som sker när culparegeln tillämpas beträffande vuxna, men utifrån mer objektiva kriterier, dvs. under mindre hänsynstagande till subjektiva faktorer. Härigenom skulle möjligheterna att ålägga ett barn skadeståndsansvar vidgas i fall då barnet befunnit sig i en särskilt krävande situation. Även i fråga om psykiskt stördas skadeståndsskyldighet finns uttalanden i förarbetena; där sägs att det på den subjektiva sidan kan bli fråga om en från den gängse culpabedömningen avvikande tillämpning och att det kan tänkas fall där skadestånd bör dömas ut, fastän man med hänsyn till skadevållarens sinnestillstånd inte kan tala om uppsåt eller vårdslöshet i vanlig mening. Syftet med det vidgade skadeståndsansvaret är att tillgodose de skadelidandes intressen. Se NJA II 1972 s. 587 och 602.

Något stöd för att objektiva kriterier skall tillämpas även vid bedömningen av om uppsåt eller grov vårdslöshet föreligger finns inte i förarbeten eller praxis. Som exempel på ett fall där en prövning skall göras av om uppsåt eller grov vårdslöshet är för handen kan nämnas jämkningsregeln i 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Ändamålet med begränsningen vid personskada till uppsåt eller grov vårdslöshet från den skadelidandes sida kan i viss mån sägas vara att skydda den skadelidande. I förarbetena uttalas beträffande medvållande av barn och psykiskt störda att bedömningen skall ske efter en särskilt mild måttstock och att det så gott som aldrig blir fråga om att jämka på grund av grov vårdslöshet, prop. 1975:12 s. 173. Det uttalandet ger snarare stöd för att man skall ta hänsyn till subjektiva faktorer vid bedömningen av vad som är att anse som grov vårdslöshet. Ett annat exempel är 18 § och 19 § försäkringsavtalslagen som gäller framkallande av försäkringsfall. Försäkringsgivaren blir enligt 19 § 1 st. nämnda lag inte fri från ansvar om det är en person under femton år eller en som lider av en allvarlig psykisk störning som har framkallat försäkringsfallet. Denna bestämmelse ger uttryck för tanken att man har velat skydda barn och psykiskt störda.

Syftet att skydda den som lidit skada saknar betydelse vid tillämpning av 25 § försäkringsavtalslagen. Den skadelidande har i de fall det blir aktuellt för ett försäkringsbolag att föra en regresstalan fått sin skada ersatt genom försäkringsgivaren. Det finns följaktligen inte av sådana skäl som förts fram beträffande vållandebedömningen anledning att bortse från subjektiva faktorer hos ett barn eller en psykiskt störd som vållar skada.

Försäkringsgivarens regressrätt enligt 25 § försäkringsavtalslagen har getts en restriktiv tillämpning i rättspraxis. Här kan nämnas rättsfallen NJA 1942 s. 11 och 1945 s. 325. En tillämpning av en objektiviserande metod vid bedömningen av om ett barn förfarit uppsåtligen eller grovt vårdslöst skulle sannolikt leda till en utvidgning av försäkringsbolagens regressrätt. Det finns inte skäl att genom rättspraxis införa en sådan utvidgning av regressrätten.

Den hänskjutna frågan skall på grund av det anförda besvaras på det sättet att hänsyn skall tagas till S.S:s ålder och allvarliga psykiska störning vid bedömningen av om han kan anses ha vållat brandskadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet.

HD:s avgörande. HD förklarar att vid prövning enligt 25 § försäkringsavtalslagen av om S.S. kan anses ha vållat brandskadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet skall hänsyn tas till subjektiva faktorer, såsom hans ålder och psykiska störning.

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, referent, Lennander, Westlanderoch Pripp) fattade följande slutliga beslut. Bakgrund m. m. (Efter angivande av bakgrunden till målet så som redovisats inledningsvis i detta referat upptas följande:) HD har när prövningstillstånd meddelades i målet angett att frågeställningen rör tillämpning av regressöverenskommelsen. Eftersom talan i målet har väckts mot Samuel S. skall frågeställningen dock prövas enligt 25 § försäkringsavtalslagen.

Trygg-Hansa har åberopat bl.a. följande. S.S. har uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan. Prövningen av om han handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst skall ske med utgångspunkt i den gängse oaktsamhetsbedömningen för barn. Detta innebär att bedömningen skall göras enligt objektiva kriterier där barnets handlande bedöms utifrån en vuxen persons aktsamhetsnorm och där mindre hänsyn tas till subjektiva faktorer som barnets mognad och vad barnet insett eller bort inse. Detsamma gäller vid bedömningen av ansvaret vid psykisk störning. Denna objektiverande metod är tillämplig även vid regress enligt 25 § försäkringsavtalslagen. Det är uppenbart att S.S:s handlingssätt skulle ha ådragit en vuxen person med normala sinnesfunktioner ett skadeståndsansvar på grund av uppsåt eller i vart fall på grund av grov vårdslöshet.

S.S. har anfört bl.a. följande. Den objektiverande metod för vållandeprövningen som enligt förarbetena till skadeståndslagen skall tillämpas vid bedömningen av om ett barn alls kan anses skadeståndsskyldigt är inte tillämplig vid prövningen av en regressfordran. I regressammanhang skall bedömningen av om ett barn har handlat uppsåtligt eller grovt vårdslöst ske med utgångspunkt i vad barnet faktiskt insett eller bort inse. Man skall således ta hänsyn till barnets ålder, personliga förhållanden och andra s.k. tillräknelighetsfaktorer. S.S. lider av en allvarlig psykisk störning och hade vid tidpunkten för brandskadan uppnått en utvecklingsnivå som ungefär motsvarade en tre-fyraårings. Inget talar för att Samuel S. hade uppsåt att skada huset genom att tända eld på materialet under bordet eller ens hade förmågan att uppfatta en sådan effekt. Med hänsyn till hans ålder och förståndshandikapp har S.S. inte varit grovt vårdslös.

Skäl. Enligt 25 § 1 st. försäkringsavtalslagen får en försäkringsgivare som med anledning av en skadeförsäkring har betalat skadeersättning inträda i försäkringstagarens rätt till skadestånd av skadevållaren, om denne framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Begreppet vårdslöshet i detta lagrum har samma innebörd som det har i skadeståndslagen (1972:207).

I förarbetena till skadeståndslagen uttalades att frågan om ett barn alls kan anses skadeståndsskyldigt bör prövas med utgångspunkt i en bedömning av barnets beteende, liknande den vållandebedömning som sker när culparegeln tillämpas beträffande vuxna, men utifrån mer objektiva kriterier, dvs. under mindre hänsynstagande till subjektiva faktorer. (NJA II 1972 s. 587 och prop. 1972:5 s. 164.)

När det gäller barn skall alltså vållandebedömningen ske enligt ett mer objektiverat synsätt än som används för vuxna. Systematiska skäl talar för att denna objektiverande metod tillämpas inte endast vid prövning av om ett barn över huvud taget handlat oaktsamt utan också vid en bedömning enligt 25 § 1 st. försäkringsavtalslagen av om ett barns handlande inneburit grov vårdslöshet. Så synes man i doktrinen också ha uppfattat rättsläget före tillkomsten av 1972 års skadeståndslag (se Hellner, Försäkringsgivarens regressrätt, 1953, s. 65 och 86 f. samt Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965, s. 281). Det finns ingenting i förarbetena till skadeståndslagen som tyder på att man avsett att göra någon ändring härvidlag.

Om prövningen enligt 25 § 1 st. försäkringsavtalslagen sker enligt den objektiverande metoden kan antalet regressfall bli något fler än om den subjektiva metoden används. Å andra sidan får en prövning enligt den objektiverande metoden anses vara mindre ingripande för barnet personligen än en prövning enligt den subjektiva metoden.

Beträffande det ekonomiska utfallet för barnet av en regress med den ena eller andra metoden kan följande sägas. Om barnet, i likhet med vad som är fallet i förevarande mål, omfattas av en ansvarsförsäkring utgår ersättningen ur den försäkringen, jfr 33 § 1 st. konsumentförsäkringslagen (1980:38). Om det däremot saknas ansvarsförsäkring, blir i stället jämkningsregeln i 2 kap. 2 § skadeståndslagen tillämplig. Barnet skall då ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till barnets ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Regeln förhindrar att barnet genom regressen åläggs ett oskäligt tungt skadeståndsansvar. Man kan därför konstatera att det ekonomiska utfallet för barnet med den ena eller den andra metoden inte skiljer sig åt i någon påtaglig grad.

Skälen till försäkringsavtalslagens reglering av regressrätten är inte helt klarlagda. Kravet på grov vårdslöshet i 25 § 1 st. försäkringsavtalslagen betingas av allt att döma främst av lagstiftarens önskan att inskränka skadeståndshotet till de allvarligaste fallen av vållande med hänsyn taget också till försäkringstagarens intresse av att försäkringsbolaget inte riktar regresskrav mot någon som står försäkringstagaren nära. Regressrätten anses ha en måttlig ekonomisk betydelse för försäkringsbolagen utom i speciella fall, t.ex. inom sjöförsäkringen. Också regressrättens värde från preventionssynpunkt ifrågasätts och när det slutligen gäller på vilken sida det samhällsekonomiskt sett är lämpligt att placera risken för skador av olika slag svävar man i doktrinen på målet (se Bengtsson, Försäkringsrätt, 5 uppl. 1999 s. 104 f.). Det är tydligt att de rättspolitiska argumenten inte kan tilläggas någon större betydelse när frågan huruvida prövningen enligt 25 § 1 st. försäkringsavtalslagen skall ske enligt den objektiverande eller den subjektiva metoden skall besvaras.

På grund av det anförda och då det är naturligt att den prövningsmetod som lagförarbetena förordar när det gäller att avgöra om ett barn över huvud taget har gjort sig skyldigt till skadeståndsgrundande oaktsamhet också tillämpas vid bedömningen enligt 25 § 1 st. försäkringsavtalslagen, skall bedömningen av om Samuel S. vållat brandskadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet ske enligt den objektiverande metoden.

HD:s avgörande. HD förklarar att vid bedömningen enligt 25 § försäkringsavtalslagen av om S.S. har vållat brandskadan uppsåtligen eller av grovvårdslöshet, hänsyn inte skall tas till subjektiva faktorer såsom hans ålder och allvarliga psykiska störning.

HD:s beslut meddelades d. 11 april 2001 (mål nr Ö 3978-00).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
2001-04-11
Målnummer
Ö3978-00
Lagrum
25 § första stycket försäkringsavtalslagen (1927:77)
Litteratur
Sökord
Skadestånd
Regress
Grov vårdslöshet
Försäkring
Barn
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation