NJA 2001 s. 234

Vid en brand d. 1 aug. 1991 skadades en bostadsbyggnad i Skara som ägdes av K.B. Branden orsakades av S.S., som är förståndshandikappad och som vid tillfället för branden var 12 år gammal. S.S. vistades i K.B:s hem, som var som ett s.k. avlastningshem. Han var ensam på övervåningen och tände med tändstickor eld på brännbart material under ett skrivbord.

K.B:s bostad var försäkrad genom en villahemförsäkring i TryggHansa Försäkringsaktiebolag. Bolaget har reglerat skadan och inträtt i K.B:s rätt att kräva ersättning av skadevållaren.

S.S. omfattades av en hemförsäkring i Folksam Ömsesidig Sakförsäkring i vilken ingick en ansvarsförsäkring.

Mellan Trygg-Hansa och Folksam gäller en överenskommelse angående regress från försäkringsgivare som meddelat allmän egendomsförsäkring mot ansvarsförsäkringsgivare (regressöverenskommelsen).

Trygg-Hansa väckte talan mot S.S. vid Lidköpings TR och yrkade att denne skulle förpliktas att betala 712 000 kr jämte ränta.

S.S. bestred yrkandet.

TR:n (lagmannen Rydstedt) hänsköt med parternas samtycke följande fråga i målet till prövning av HD: Skall vid bedömningen av om S.S. enligt 25 § försäkringsavtalslagen vållat brandskadan uppsåtligt eller genom grovvårdslöshet hänsyn tas till subjektiva faktorer såsom hans ålder och allvarliga psykiska störning?

Prövningstillstånd meddelades. Parterna (ombud för Trygg-Hansa advokaten F.S. och för S.S. Försäkringsjuristen M.N.) bereddes tillfälle att inkomma med slutligt yttrande. S.S. åberopade ett utlåtande av professorn J.K. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr B. föreslog betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Bakgrund m.m. (I huvudsak likalydande med vad som upptas i HD:s beslut; red:s anm.)

Skäl. Enligt 25 § 1 st. försäkringsavtalslagen får en försäkringsgivare som med anledning av en skadeförsäkring har betalat skadeersättning inträda i försäkringstagarens rätt till skadestånd av skadevållaren, om denne framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

Bakom bestämmelsen ligger tanken att den som har vållat en skada inte skall bli fri från skadeståndsskyldighet av det skälet att den skadelidande har en försäkring som täcker skadan, se NJA II 1927 s. 396. Samtidigt har regressrätten ansetts böra begränsas till fall då uppsåt eller grov vårdslöshet föreligger så att inte försäkringstagaren av hänsyn till skadevållaren (t.ex. om denne är en familjemedlem eller på annat sätt närstående) låter bli att ta sin försäkring i anspråk, a.a. s. 397.

Det uttalande i förarbetena till skadeståndslagen som Trygg-Hansa har hänvisat till som stöd för påståendet att vållandebedömningen avseende barn skall ske med en objektiviserande metod hänför sig till 2 kap. 2 § skadeståndslagen som behandlar skadeståndsansvaret för den som vållat skada och är under arton år. Departementschefen uttalade i det sammanhanget att frågan om ett barn alls kan anses skadeståndsskyldigt bör prövas med utgångspunkt i en bedömning av ett barns beteende, liknande den vållandebedömning som sker när culparegeln tillämpas beträffande vuxna, men utifrån mer objektiva kriterier, dvs. under mindre hänsynstagande till subjektiva faktorer. Härigenom skulle möjligheterna att ålägga ett barn skadeståndsansvar vidgas i fall då barnet befunnit sig i en särskilt krävande situation. Även i fråga om psykiskt stördas skadeståndsskyldighet finns uttalanden i förarbetena; där sägs att det på den subjektiva sidan kan bli fråga om en från den gängse culpabedömningen avvikande tillämpning och att det kan tänkas fall där skadestånd bör dömas ut, fastän man med hänsyn till skadevållarens sinnestillstånd inte kan tala om uppsåt eller vårdslöshet i vanlig mening. Syftet med det vidgade skadeståndsansvaret är att tillgodose de skadelidandes intressen. Se NJA II 1972 s. 587 och 602.

Något stöd för att objektiva kriterier skall tillämpas även vid bedömningen av om uppsåt eller grov vårdslöshet föreligger finns inte i förarbeten eller praxis. Som exempel på ett fall där en prövning skall göras av om uppsåt eller grov vårdslöshet är för handen kan nämnas jämkningsregeln i 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Ändamålet med begränsningen vid personskada till uppsåt eller grov vårdslöshet från den skadelidandes sida kan i viss mån sägas vara att skydda den skadelidande. I förarbetena uttalas beträffande medvållande av barn och psykiskt störda att bedömningen skall ske efter en särskilt mild måttstock och att det så gott som aldrig blir fråga om att jämka på grund av grov vårdslöshet, prop. 1975:12 s. 173. Det uttalandet ger snarare stöd för att man skall ta hänsyn till subjektiva faktorer vid bedömningen av vad som är att anse som grov vårdslöshet. Ett annat exempel är 18 § och 19 §försäkringsavtalslagen som gäller framkallande av försäkringsfall. Försäkringsgivaren blir enligt 19 § 1 st. nämnda lag inte fri från ansvar om det är en person under femton år eller en som lider av en allvarlig psykisk störning som har framkallat försäkringsfallet. Denna bestämmelse ger uttryck för tanken att man har velat skydda barn och psykiskt störda.

Syftet att skydda den som lidit skada saknar betydelse vid tillämpning av 25 § försäkringsavtalslagen. Den skadelidande har i de fall det blir aktuellt för ett försäkringsbolag att föra en regresstalan fått sin skada ersatt genom försäkringsgivaren. Det finns följaktligen inte av sådana skäl som förts fram beträffande vållandebedömningen anledning att bortse från subjektiva faktorer hos ett barn eller en psykiskt störd som vållar skada.

Försäkringsgivarens regressrätt enligt 25 § försäkringsavtalslagen har getts en restriktiv tillämpning i rättspraxis. Här kan nämnas rättsfallen NJA 1942 s. 11 och 1945 s. 325. En tillämpning av en objektiviserande metod vid bedömningen av om ett barn förfarit uppsåtligen eller grovt vårdslöst skulle sannolikt leda till en utvidgning av försäkringsbolagens regressrätt. Det finns inte skäl att genom rättspraxis införa en sådan utvidgning av regressrätten.

Den hänskjutna frågan skall på grund av det anförda besvaras på det sättet att hänsyn skall tagas till S.S:s ålder och allvarliga psykiska störning vid bedömningen av om han kan anses ha vållat brandskadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet.

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, referent, Lennander, Westlanderoch Pripp) fattade följande slutliga beslut. Bakgrund m. m. (Efter angivande av bakgrunden till målet så som redovisats inledningsvis i detta referat upptas följande:) HD har när prövningstillstånd meddelades i målet angett att frågeställningen rör tillämpning av regressöverenskommelsen. Eftersom talan i målet har väckts mot Samuel S. skall frågeställningen dock prövas enligt 25 § försäkringsavtalslagen.

Trygg-Hansa har åberopat bl.a. följande. S.S. har uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan. Prövningen av om han handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst skall ske med utgångspunkt i den gängse oaktsamhetsbedömningen för barn. Detta innebär att bedömningen skall göras enligt objektiva kriterier där barnets handlande bedöms utifrån en vuxen persons aktsamhetsnorm och där mindre hänsyn tas till subjektiva faktorer som barnets mognad och vad barnet insett eller bort inse. Detsamma gäller vid bedömningen av ansvaret vid psykisk störning. Denna objektiverande metod är tillämplig även vid regress enligt 25 § försäkringsavtalslagen. Det är uppenbart att S.S:s handlingssätt skulle ha ådragit en vuxen person med normala sinnesfunktioner ett skadeståndsansvar på grund av uppsåt eller i vart fall på grund av grov vårdslöshet.

S.S. har anfört bl.a. följande. Den objektiverande metod för vållandeprövningen som enligt förarbetena till skadeståndslagen skall tillämpas vid bedömningen av om ett barn alls kan anses skadeståndsskyldigt är inte tillämplig vid prövningen av en regressfordran. I regressammanhang skall bedömningen av om ett barn har handlat uppsåtligt eller grovt vårdslöst ske med utgångspunkt i vad barnet faktiskt insett eller bort inse. Man skall således ta hänsyn till barnets ålder, personliga förhållanden och andra s.k. tillräknelighetsfaktorer. S.S. lider av en allvarlig psykisk störning och hade vid tidpunkten för brandskadan uppnått en utvecklingsnivå som ungefär motsvarade en tre-fyraårings. Inget talar för att Samuel S. hade uppsåt att skada huset genom att tända eld på materialet under bordet eller ens hade förmågan att uppfatta en sådan effekt. Med hänsyn till hans ålder och förståndshandikapp har S.S. inte varit grovt vårdslös.