NJA 2001 s. 282

Intertex Data Aktiebolag förde vid Stockholms TR talan om skadestånd mot Hot Line Production AB och Hot Line Export AB. TR:n biföll genom dom d. 14 juli 1997 Intertex talan.

Domen överklagades i Svea HovR.

HovR:n (hovrättsråden Boutz, Jacobsson och Mellqvist, referent, samt tf. hovrättsassessorn Gerland) undanröjde i beslut d. 30 nov. 2000 TR:ns dom i överklagade delar och återförvisade målet till TR:n. HovR:n angav att beslutet fick överklagas.

Intertex (ombud advokaten C.S.) överklagade HovR:ns beslut och framställde yrkande om kvarstad.

Målet föredrogs för avgörande av frågan om HovR:ns beslut fått överklagas och för ställningstagande till frågan om det av Intertex i HD framställda yrkandet om kvarstad kan upptas till prövning.

Föredraganden, RevSekr S. föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Sedan TR:n - - - se HD:s beslut - - - kvarstad i målet.

Frågan om fullföljdsrätt. Enligt huvudregeln i 54 kap. 3 § 2 st. RB får HovR:ns beslut om återförvisning av mål till underrätt inte överklagas. Fullföljdsförbudet gäller dock inte när HovR:ns prövning innefattar avgörande av fråga som inverkar på målets utgång.

Med undantaget från fullföljdsförbudet åsyftas enligt förarbetena (NJA II 1943 s. 690) fall då i återförvisningsbeslutet ingår ett avgörande som skulle kunna ha överklagats, om det hade getts i ett särskilt beslut. Mot ett uttalande av HovR:n som inte innebär ett avgörande utan endast en motivering till återförvisningsbeslutet avsågs talan inte kunna föras. I Gärdes m.fl. kommentar till rättegångsbalken (s. 815) sägs att HovR:ns prövning innefattar avgörande av fråga som inverkar på målets utgång, när HoNR:n är av annan mening än underrätten beträffande rättegångshinder och i anledning därav undanröjer underrättens dom och återförvisar målet. Grundas däremot återförvisningsbeslutet på en annan åsikt i sakfrågan, innebär ståndpunktstagandet inte något avgörande i processuell mening. I kommentaren påpekas också att det, i fall då återförvisningsbeslutet inte får överklagas, uppenbart alltjämt står part öppet att vid fullföljd av talan mot ett senare avgörande i målet framföra sin av HovR:n tidigare underkända ståndpunkt.

I förevarande fall har Intertex i HovR:n bestritt återförvisningsyrkandet och gjort gällande att Hotline-bolagen, såsom TR:n funnit, måste anses ha erkänt att kretslösningarna utgjort företagshemligheter. Det är uppenbart att frågan om erkännandet inte kan komma under HovR:ns prövning efter fullföljd av talan mot TR:ns dom efter återförvisningen. Enbart detta förhållande kan emellertid inte medföra att återförvisningsbeslutet skall få överklagas. Skulle så vara fallet kunde varje återförvisning som grundas på att HovR:n tillåtit åberopande av nya bevis eller omständigheter överklagas, trots att ett beslut om tillåtande av beviset eller omständigheten inte kan överklagas särskilt. En sådan ordning skulle strida mot det huvudsakliga syftet med överklagandeförbudet i 54 kap. 3 § RB, som är att förhindra förhalande av slutliga avgöranden.

HovR:ns bedömning, att den ifrågavarande omständigheten inte varit ostridig måste, för att inte ändamålet med återförvisningen skall förfelas, vara bindande för TR:n. I vissa fall där skälen för ett återförvisningsbeslut konstaterats binda underinstansen har HD tillåtit överklagande av beslutet, trots att detta inte vilat på en bedömning som, om den kommit till uttryck i ett särskilt beslut, kunnat överklagas särskilt; se t.ex. NJA 1987 s. 153 och 1991 s. 32. 1 det senare fallet ansågs underinstansen vid sin fortsatta prövning vara i materiellt hänseende delvis bunden av vad HovR:n anfört i motiveringen till beslutet. Återförvisningsbeslutet befanns därför inverka på ärendets utgång. I det förra fallet, där HovR:n hade tillåtit klaganden att utvidga sin talan genom en kvantitativ förändring av yrkandet, ansågs TR:n bunden av vad HovR:n bestämt i processuellt hänseende om den fortsatta prövningen. Den förändring av ramen för prövningen som HovR:ns motivering innebar, medförde att återförvisningsbeslutet fick överklagas, oavsett möjligheten att TR:n vid sakprövningen kunde komma att ogilla det nya yrkandet.

Motiveringen för det nu överklagade avgörandet är inte bindande för TR:n i materiellt hänseende, och bestämmer inte heller ramen för TR:ns prövning på det sätt som får antas ha åsyftats i 1987 års avgörande. Den förändrar emellertid med bindande verkan det processuella läget i målet. TR:n kan inte längre utan materiell prövning av påståendet om företagshemlighet lägga detta till grund för avgörandet. Förändringen är av så väsentlig betydelse i rättegången att det avgörande i denna del HovR:ns beslut innefattar måste anses inverka på målets utgång i TR:n. Detta gäller oavsett möjligheten att TR:ns prövning i sak av omständigheten skulle leda till samma resultat som om ett erkännande hade befunnits föreligga.

Det framgår av vad som förut sagts att det avgörande som HovR:ns återförvisningsbeslut innefattar inte är av sådan art som undantaget från fullföljdsförbudet tar sikte på enligt förarbetena. Inte heller är det direkt jämförbart med 1987 eller 1991 års rättsfall. Å andra sidan kan det knappast sägas väl passa in i något av de exempel som anförs i förarbetena eller i Gärdes kommentar beträffande sådana beslut som inte får överklagas. Det är således inte fråga om en annan bedömning i sakfrågan än den TR:n gjort, och det vore meningslöst för Intertex att efter en ny dom i TR:n återkomma i HovR:n med påståendet att det i den tidigare rättegången vid TR:n varit ostridigt att kretslösningarna utgjort företagshemligheter.

Som HD påpekat i 1987 års rättsfall grundas den restriktiva inställning till rätten att överklaga återför-visningsbeslut som kommit till uttryck i förarbetena till rättegångsbalken på farhågor för att målets avgörande förhalas; en synpunkt som efter 1971 års begränsningar i möjligheterna till prövningstillstånd har mindre tyngd. Det anförda leder därför till bedömningen att HovR:ns återförvisningsbeslut har kunnat överklagas.

Kvarstadsyrkandet. Ett beslut om kvarstad skall, enligt 15 kap. 5 § RB, meddelas av den domstol där rättegången är anhängig. I enlighet med vad som får anses ha varit avsett med 1981 års ändring i dåvarande 55 kap. 11 § RB (se prop. 1980/81:154 s. 4, 17 och 85 f.) kan HD ta ställning till bl.a. ett först här framställt yrkande om säkerhetsåtgärd, oavsett att frågan om prövningstillstånd inte avgjorts. En förutsättning för att så skall kunna ske är emellertid att målet kan anses vara anhängigt här i sak. Så kan undantagsvis vara fallet även när det överklagade avgörandet är ett återförvisningsbeslut, se t.ex. NJA 1991 s. 32. Detta förutsätter emellertid att HovR:ns avgörande även kan anses innefatta ett avgörande som bestämmer utgången av själva saken. HovR:ns avgörande i nu föreliggande fall har inte någon sådan verkan.

I HD är således inte annat anhängigt än frågan huruvida HovR:n ägt - helt eller delvis - återförvisa målet till TR:n. Målet får därför i sak betraktas som tills vidare anhängigt vid TR:n omedelbart genom HovR:ns återförvisningsbeslut, låt vara att TR:ns möjligheter att befatta sig med målet är begränsade så länge som överklagandet är anhängigt i HD. TR:n kan dock fatta vissa beslut utan att konflikt kan uppstå med något av de avgöranden som HD senare kan komma att meddela. Till dessa beslut hör beslut om säkerhetsåtgärder.

På grund av vad som nu anförts avvisar HD yrkandet om kvarstad och förordnar att målet skall företas till handläggning på avdelning för tillståndsprövning.

HD (JustR:n Nyström, Munck, Victor, referent, Håstad och Lundius) meddelade d. 3 maj 2001 följande beslut: Sedan TR:n bifallit Intertex skadeståndstalan, grundad på bl.a. brott mot lagen om skydd för företagshemligheter, och därvid till grund för avgörandet i viss del lagt bedömningen att det fick anses ostridigt mellan parterna att kretslösningar utgjorde företagshemligheter i Intertex rörelse, har HovR:n på anförda skäl funnit att TR:n inte ägt göra en sådan bedömning samt att TR:ns förfarande att utan materiell prövning lägga omständigheten till grund för sin fortsatta bedömning utgjort ett rättegångsfel som påverkat utgången i målet. HovR:n har därför, under punkten 1 i sitt beslut, undanröjt TR:ns dom i överklagade delar samt återförvisat målet till TR:n för fortsatt behandling. HovR:n har vidare angett att beslutet får överklagas då det bestämmer ramen för TR:ns prövning och därför inverkar på målets utgång vid TR:n.

Intertex har överklagat återförvisningsbeslutet samt i HD framställt yrkande om kvarstad i målet.

Enligt 54 kap. 3 § 2 st. RB får ett beslut av en HovR enligt vilket ett mål återförvisats till TR:n överklagas endast om HovR:ns prövning innefattar ett avgörande av en fråga som inverkar på målets utgång. Begränsningen av rätten till överklagande motiverades ursprungligen med att en allmän överklagandemöjlighet skulle ge en part tillfälle att kunna förhala målets avgörande (NJA II 1943 s. 690). Farhågorna för detta skall delvis ses mot bakgrund av de regler för prövningstillstånd i HD som då gällde. Med nuvarande regler måste dock denna synpunkt anses vara av väsentligt mindre tyngd.

I praxis har möjlighet att överklaga ansetts föreligga även i andra fall än sådana som behandlats i bestämmelsens ursprungliga förarbeten; se främst NJA 1987 s. 153 i vilket fall HD fann att HovR:ns återförvisningsbeslut innefattade avgörande av en fråga som inverkade på målets utgång, eftersom TR:n efter återförvisningen fick anses vara bunden av HovR:ns bedömning i en fråga som angick ramen för TR:ns prövning. Detta ansågs gälla oavsett hur prövningen i sak skulle kunna utfalla. (Jfr även NJA 1991 s. 32.)

Av viss betydelse för frågan om gränserna för möjligheten att överklaga återförvisningsbeslut får också anses vara att bestämmelsen i 54 kap. 3 § 2 st. RB inte har ansetts vara tillämplig på HovR:s beslut om ny handläggning i de fall då TR:ns dom undanröjs efter klagan över domvilla (NJA 1995 s. 686) samt att den omständigheten att ett återförvisningsbeslut inte får överklagas inte utesluter att ett sådant beslut kan angripas genom ansökan om resning eller klagan över domvilla (NJA 1996 s. 676).

I det nu aktuella fallet har HovR:n som grund för att återförvisa målet anfört att det vid TR:n förekommit ett rättegångsfel genom att TR:n felaktigt utgått från att ett visst förhållande varit ostridigt mellan parterna. Härigenom har ramen för målets prövning påverkats. HovR:ns beslut får under sådana förhållanden anses innefatta ett avgörande av en fråga som inverkar på målets utgång. Bestämmelsen i 54 kap. 3 § 2 st. RB utgör således, som HovR:n också funnit, inte något hinder mot ett överklagande av HovR:ns beslut.

Vad därefter gäller frågan om det i HD framställda kvarstadsyrkandet framgår av 15 kap. 5 § RB att beslut om kvarstad som huvudregel meddelas av den domstol där rättegången är anhängig. Rättegången är inte anhängig i HovR:n eftersom HovR:n genom sitt beslut om återförvisning skilt sig från målet och inte heller hos TR:n eftersom HovR:ns återförvisningsbeslut inte vunnit laga kraft. Rättegången måste under sådana förhållanden, oavsett omfattningen av den prövning som ankommer på HD, anses vara anhängig här. Anmärkas bör vidare att det inte kan anses föreligga något hinder mot att till prövning ta upp även en först i HD väckt fråga om kvarstad utan att prövningstillstånd har meddelats i målet (jfr prop. 1980/81:154 s. 17 och 85 f.).

HD förordnar att målet skall överlämnas till avdelning för tillståndsprövning.

(Mål nr Ö 11-01)