Prop. 1980/81:154

med förslag angående ändrade arbetsfonner i högsta domstolen, m.m.

Prop. 1980/81: 154

Regeringens proposition 1980/81: 154

med förslag angående ändrade arbetsformer i högsta domstolen, m.m.;

beslutad den l9 mars 1981.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bi- fogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN HÅKAN WINBERG

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

lx)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 3 kap. 6 5. 54 kap. 13 %. 55 kap. 4. 7 och 11 åå samt 56 kap. 4 och 7 så skall ha nedan angivna lydelse.

dels att i balken skall införas en ny paragraf. 54 kap. 12 &. av nedan an-

givna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

Avdelning av högsta domstolen är domför med fem ledamöter. Lii må flera än sju sitta i rätten. I be- hand/in;,7 av fråga rörande till- stånd, att talan må komma under högsta domstolens prövning. skola tre ledamöter deltaga. Fråga om prövningstillstånd, som förklarats vilande enligt 54 kap. 11 5 första stycket, avgöres dock av de leda- möter som pröva målet.

öä'

En avdelning av högsta domsto— len är domför med fem ledamöter. Vid prövning av ansökningar om resning eller återställande av för- sutten tid eller av besvär över dom- villa är avdelningen domför med tre ledamöter. om prövningen är av enkel beskaffenhet. Detsamma gäl- ler vid prövning av frågor om häkt- ning och reseförbua'. Flera än sju ledamöter får inte sitta i rätten.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall tre ledamö- ter delta. Är tillståndsfrågan av en- kel beskaffenhet får den avgöras av en ledamot. Frågor om prövnings- tillstånd som har förklarats vilande enligt 54 kap. 1 l 5 första stycket av- görs dock av de ledamöter som prövar målet..

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse och prövning av frågor som avses i55 kap. 8 ll and- ra stycket första och andra mening- arna iir avdelningen domför med en ledamot.

54 kap. 12 952

1 Senaste lydelse 1974: 573.

Vid avgörandet av om pröv- ningstillståm'l skall meddelas behö- ver hänsyn tas endast till omstän- digheter som har åberopats av sö— kunden.

2 Förutvarande 12 & upphävd genom 1971: 218.

• Sida 3
•  Original

1 Inledning

Under en följd av år har antalet mål i högsta domstolen (HD) ständigt ökat. Ökningen gäller främst ansökningar om prövningstillstånd men ten- densen har varit i stort sett densamma beträffande alla typer av mål. Anta- let ledamöter i HD har emellertid inte ökat i takt med måltillströmningen. Följden har blivit att arbetsbelastningen på ledamöterna nu är besvärande stor. Bl.a. måste en oproportionerligt stor del av arbetstiden ägnas åt dis- pensprövning. Nuvarande pressade arbetsförhållanden torde komma att bestå under överskådlig tid. om inte särskilda åtgärder vidtas för att ned- bringa arbetsbelastningen.

lnom HD tillsattes år 1979 en arbetsgrupp för att se över arbetsförhållan- dena. På förslag av arbetsgruppen har en del ändringar skett i arbetsord- ningen och i de rutiner som i övrigt tillämpas i HD. De lättnader som dessa har fört med sig har emellertid inte kunnat bli annat än marginella. Arbets- gruppen har därför i samråd med justitiedepartemcntet tagit upp frågan i vad mån det skulle vara lämpligt att genom lagstiftning söka påverka mål- antalet och arbetsformema hos HD. Arbetsgruppen har vid detta arbete utökats med en representant för vardera regeringsrätten (RR) och justitie- 'departementet. Resultatet av arbetsgruppens överväganden har redovisats i depanementspromemorian (Ds .lu 1980: 12) Högsta domstolens och rege- ringsrättens arbetsformer. Promemorian. som också innehåller en redogö- relse för gällande rätt, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av HD. RR. justi— tiekanslern (JK). riksåklagaren (RÅ). domstolsverket. Svea hovrätt. hov- rätten över Skåne och Blekinge. kammarrätten i Stockholm. rättegångs-

• Sida 11
•  Original

Prop. 1980/81:154 11

utredningen (Ju 1977206). Sveriges advokatsamfund. Sveriges domarcför- bund samt Centrz'ilorganisationen SACO/SR.

HD har bifogat yttranden från revisionssekretetareföreningen och Stats- tjänstemannaförbundets arbetsplatsklubb vid HD.

Tjänstemännens centralorganisation och Landsorganisationen i Sverige har avstått från att yttra sig.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i det- ta ärende som bilaga 2.

2 Allmän motivering

3 Upprättade lagförslag

] enlighet med det anförda har inomjustitiedepartementet upprättats för- slag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken .

2. lag om ändring i lagen (l974:579) om handläggningen av nådeären- den.

3. lag om ändring i lagen (l957:668) om utlämning för brott.

4. lag om ändring i lagen ( l959:254) om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge.

5. lag om ändring i lagen ( l97l:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. De under 2 och 5 angivna förslagen har upprättats i samråd med statsrå- det Petri.

4 Specialmotivering

Den som bilaga I upptagna promemorian innehåller en specialmotive- ring till arbetsgruppens förslag. I det följande kommenteras i huvudsak en- dast sådana förslag som avviker från arbetsgruppens.

5 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken .

2. lag om ändring i lagen (l974:579) om handläggningen av nådeären— den.

3. lag om ändring i lagen (l957:668) om utlämning för brott.

4. lag om ändring i lagen (1959z254) om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge.

5. lag om ändring i lagen ( l97l1289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1980/81:154 22 6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan- den har lagt fram.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1980/81:154 23

Bilaga !

2 Gällande ordning

De grundläggande bestämmelserna om HD:s organisation och verksam- het finns i ll kap. 1 och ll % RF samt på skilda håll i rättegångsbalken (RB). Därutöver finns en del särskilda bestämmelser i andra lagar. I fråga om organisation. handläggning av mål och ärenden m.m. gäller vidare för— ordningen ('l979:567, ändrad senast 19792939) med instruktion för HD (lnstr) samt arbetsordningen för HD. fastställd den 23 maj och den l3juni 1972. med därefter vidtagna ändringar (AO).

HD består f.n. av 25 justitieråd. varav 22 är indelade för tjänstgöring i domstolen och 3 i lagrådet. Domstolen är delad i tre avdelningar. vilka var för sig är lika behöriga att uppta mål som HD prövar. Ett mål kan i vissa fall hänskjutas till avgörande av HD i dess helhet (plenum. 3 kap. 5 & RB).

En avdelning av HD är domför med fem ledamöter. Fler än sju ledamö— ter får inte samtidigt sitta i rätten. Vid avgörande av frågor om prövnings- tillstånd skall tre ledamöter delta (3 kap. 6 5). När HD avger yttrande i ett nådeärende är domstolen beslutför med tre ledamöter (2 5 lagen 1974:579 om handläggningen av nådeärenden). Vid avgivande av yttranden i utläm- ningsärenden är HD beslutför med fem ledamöter.

Bestämmelser om fullföljd av talan mot hovrätts dom och beslut finns i 54 kap. RB . Talan mot en dom förs genom ansökan om revision och mot ett

1 Vid utarbetandet av denna promemoria har arbetsgruppen bestått av justitierådet Lars Welamson, ordförande, regeringsrådet Erik Reuterswärd. justitieråden Erik Nyman, Sven Nyman och Tor Sverne. kanslichefen i HD Sven Leander, revisions- sekreterama Ulla Fröding. Christer Brahme och Lennart Meyer, assistenten Eivor Gavell samt hovrättsassessom, numera departementsrådet Peter Löfmarck.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1980/8l:154 26

beslut genom besvär. Som nämnts förutsätts för prövning i HD i princip att HD har meddelat prövningstillstånd. Kravet på prövningstillstånd gäller dock inte i brottmål när talan förs av RÅ. JK eller JO. Vidare gäller detta krav endast i fråga om mål eller ärenden som har väckts vid underrätt. dvs. tingsrätt (jfr 21 5 lagen 1946:804 om införande av nya RB).

Prövningstillstånd får till en början meddelas om det är av vikt för led- ning av rättstillämpningen att talan prövas av HD (prejudikatdispens. 54 kap. 10 & första stycket 1 RB). Bestämmelsen tar sikte på sådana fall då målet med hänsyn till det allmänna intresset av tillgång till en omfattande och vägledande prejudikatbildning bör prövas av HD. Den enskildes in- tresse av att få till stånd en överprövning kan alltså inte medföra prejudi- katdispens.

Vidare får prövningstillstånd undantagsvis meddelas även om det inte finns något prejudikatintresse. Det krävs då att det föreligger synnerliga skäl till en prövning av HD. såsom att det föreligger grund för resning. att domvilla har förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på ett grovt förbiseende eller ett grovt misstag (extraordinär dispens. 54 kap. 10 5 första stycket 2). En annan situation då extraordinär dispens anses kunna meddelas är när den rättstillämpning som ligger till grund för ett överklagat avgörande uppenbarligen strider mot lagtolkning eller tätts- grundsats som tidigare har antagits av HD utan att målet i och för sig har prejudikatintresse. Dispens kan också meddelas t.ex. när ett antal liknan- de mål fullföljs till HD men prejudikatintresset endast motiverar pröv- ningstillstånd i ett av dessa (54 kap. 10 å andra stycket). Prövningstillstånd kan begränsas till att avse viss del av en dom eller ett beslut.

Bestämmelser om revision finns i 55 kap. RB . En part som vill söka revi- sion skall ge in en revisionsinlaga till hovrätten inom fyra veckor från do- men. 1 revisionsinlagan skall anges bl.a. grunderna för revisionstalan ochi vilket avseende hovrättens domskäl enligt partens mening är oriktiga. Om prövningstillstånd behövs. bör parten också ange de omständigheter som han åberopar till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas (55 kap. 4 & RB). Någon påföljd för underlåtenhet att ange dispensgrund är inte före- skriven. HD ärinte bunden av den dispensgrund som klaganden har upp- gett. Revisionsinlagan skall delges motparten med föreläggande för denne att inkomma med genmäle. När skriftväxlingen har avslutats skall HD. om prövningstillstånd behövs. bestämma om sådant tillstånd skall ges. En frå- ga om prövningstillstånd kan. något som oftast sker. tas upp utan att skrift- växling har ägt rum (55 kap. 11 å). Revisionsmål avgörs i princip efter hu- vudförhandling. merf åtskilliga undantag från denna regel förekommer.

Liknande bestämmelser gäller i fråga om besvär mot en hovrätts beslut ( 56 kap. RB ). Handläggningen är i princip skriftlig. men muntlig förhand- ling kan äga rum.

Bestämmelser om resning och återställande av försutten tid finns i 11 kap. 11 & RF och 58 kap. RB . Förstnämnda lagrum rör kompetensfördel-

• Sida 27
•  Original

Prop. 1980/81:154 27

ningen mellan HD och RR i sådana ärenden. En ansökan om resning skall göras skriftligen. Beträffande handläggningen gäller i huvudsak detsamma som i fråga om handläggningen av besvärsmål. Beviljas resning. förordnar HD att målet skall tas upp på nytt av den domstol som sist dömt i målet. 1 Vissa fall kan HD dock omedelbart ändra domen eller beslutet. En ansökan om återställande av försutten tid handläggs på liknande sätt.

1 59 kap. RB finns bestämmelser om besvär över domvilla. Sådana be- svär skall tas upp av HD om talan rrrot domen eller beslutet skulle ha full- följts dit eller om talan mot domen eller beslutet inte hade varit möjlig. [ fråga om handläggningen i HD gäller bestämmelserna om besvärsmål.

Som nämnts kan den som har vägrats inträde i advokatsamfundet eller uteslutits därur besvära sig över beslutet till HD. Vidare kan JK besvära sig över beslut av samfundet eller organ inom. detta angående förhållanden som kan föranleda uteslutning eller varning (8 kap. 7 och 8 åå RB). 1 fall som nu avses gäller vanliga regler om besvär till HD. med vissa avvikelser (56 kap. 145 RB).

Nådeinstitutet regleras i 11 kap. 13 & RF. Beslut angående nåd fattas av regeringen. Enligt lagen ( 1974:579 ) om handläggningen av nådeärenden kan regeringen omedelbart avslå en ansökan om nåd. om skäl till bifall up- penbarligen saknas. l annat fall skall regeringen innan ärendet avgörs in- hämta yttrande från HD eller. i vissa fall. från RR. Ärenden angående tråd i brottmål. vilka är de till antalet helt dominerande. bereds av en särskild en- het inom justitiedepartementet. Övriga nådeärenden bereds i det departe- ment till vilket förvaltnings- eller Iagstiftningsärenden på området i fråga hör.

Enligt l 5 lagen ( 1957:668 ) om utlämning för brott (allmänna utlämnings- lagen) kan en utländsk medborgare utlämnas till en främmande stat om han där är misstänkt. tilltalad eller dömd för en där straffbelagd gärning. Beslut om utlämning meddelas av regeringen efter framställning via utrikesdepar- tementet.

lnnan regeringen meddelar beslut i anledning av en framställning om ut— lämning. skall yttrande avges av RÅ och ärendet prövas av HD. Om det är uppenbart att framställningen inte bör bifallas. skall den dock avslås ome- delbart. RÅ ombesörjer behövlig utredning i ärendet och överlämnar ut- redningen och sitt yttrande till HD. Prövningen i HD omfattar frågan huru- vida utlämning lagligen kan beviljas enligt de närmare bestämmelserna i la- gen. Om det behövs. kan förhandling äga rum inför HD. Finner HD att det möter hinder mot utlämning, får framställningen inte bifallas. Beviljas ut- lämning. får den som utlämnas inte åtalas eller straffas för annat brott be— gånget före utlämningen. Regeringen kan emellertid på framställning av den främmande staten medge att så får ske. HD skall yttra sig även över en sådan framställning, om den inte avslås omedelbart. Bestämmelser i nu be- rörda hänseenden finns i 12, 15—20 och 24 ååå allmänna utlämningslagen.

Den allmänna utlämningslagen gäller inte i förhållande till övriga nordis-

• Sida 28
•  Original

Prop. 1980/81 :154 28

ka länder. l stället gäller lagen (l959:254) om utlämning för brott till Dan- mark, Finland. Island och Norge (nordiska utlämningslagen). Denna med- ger i en del hänseenden ett enklare förfarande. Framställning om utläm— ning kan göras direkt hos RÅ eller. om vederbörandes uppehållsort är känd. direkt hos en stats- eller distriktsåklagare. Åklagaren kan i vissa fall själv besluta om utlämning. om den som avses med framställningen sam- tycker till att han utlämnas. l övriga fall avgörs frågan av regeringen. En framställning om utlämning prövas av HD endast om den som avses med framställningen begär det. Detsamma gäller en framställning om medgi- vande till att vederbörande lagförs för ett annat brott som har begåtts före utlämningen. _

Beredning och föredragning av mål i HD — med mål avses i det följande även ärenden som inte är av administrativ natur — ombesörjs av revisions- sekreterare. Revisionssekreterarna skall vara lagfarna. dvs. ha avlagtjuris kandidatexamen (3 kap. 8 & RB). De förordnas av regeringen. Vanligen brukar den förordnas som redan innehar eller anses kunna komma i fråga för en ordinarie domartjänst. Antalet revisionssekreterare är f.n. omkring 35. Ungefär hälften av dessa innehar tjänst som t.f. revisionssekreterare. vilket innebär att tjänstgöringen brukar vara ett eller annat år.

Målen i HD fördelas på rotlar, vilka i sin tur är fördelade på HD:s Olika avdelningar. Varje rotel innehas av en-revisionssekreterare (8 & lnstr). [ mål som skall avgöras på fullsutten avdelning (minst femjustitieråd) utses en referent. Om prövningstillstånd behövs. utses referenten i allmänhet först när prövningstillstånd har meddelats (7 & AO).

Revisionssekreteraren skall granska handlingarna i ett mål som har till- delats hans eller hennes rotel efter hand som handlingarna kommer in. Förberedande åtgärder vidtas i princip av revisionssekreteraren (jfr 17 % AO). men vissa inskränkningar gäller. Revisionssekreteraren får t.ex. inte avvisa utredning. avvisa ombud. biträden eller försvarare. utdöma viten eller andra påföljder för underlåtenhet att iaktta förelägganden. avslå an- sökningar om allmän rättshjälp eller framställningar om förordnande av of- fentlig försvarare. Revisionssekreteraren får heller inte besluta om annan ersättning för någons medverkan i ett mål än ersättning enligt lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål. ersättning i samband med blodundersökning i ett faderskapsmål samt ersättning för översättnings- kostnader(11 & lnstr).

Eftersom HD inte är bunden av vad klaganden har åberopat som skäl för prövningstillstånd. måste vid tillståndsprövningen beaktas om det har förekommit sådana processuella eller andra felaktigheter vid de lägre in- stanserna som kan medföra prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 15 första stycket 2 RB. Revisionssekreterarens, och ytterst HD:s. granskning i dessa hänseenden anses dock kunna inskränkas till förhållanden som har åbero-

pats av en part eller som annars faller i ögonen vid inläsningen av målet (jfr prop. 1971:45 s. 94 ).

• Sida 29
•  Original

Prop. 1980/81 : 154 29

Inför en föredragning eller huvudförhandling i HD skall revisionssekre- teraren tillhandahålla ledamöterna en del skriftligt material. s.k. tryck. Trycket omfattar bl.a. förslag till rubrik till HD:s avgörande. parternas yr- kanden och grunderna för dessa. underinstansernas avgöranden samt som regel en rättsutredning med uppgift om litteratur och rättsfall på området (19 & AO). Vidare skall vid föredragningar en promemoria upprättas där de olika uppgifter och omständigheter som är av betydelse vid målets avgö— rande redovisas. Föredragningspromemoria är dock inte obligatorisk i mål som föredras för dispensprövning ( 16 5 lnstr. 20 & AO). Skall målet avgö- ras efter föredragning på fullsutten avdelning. Skall dessutom avges ett be- tänkande med förslag till dom eller beslut. om inte avdelningen medger an- nat (21 & AO).

Revisionssekreterarna har också överinseende över att HD:s avgöran- den och olika underrättelser expedieras i vederbörlig ordning (26 & AO).

Vad som har sagts nu om målens beredning och föredragning hänför sig närmast till mål som har fullföljts från hovrätt. En liknande ordning tilläm- pas också i fråga om resningsansökrringar. domvillobesvär. utlämnings- ärenden m.m.. med de jämkningar som är påkallade med hänsyn till målets beskaffenhet.

Uppgifter från den officiella rättsstatistiken som visar målutvecklingen i HD under senare år har tagits in som bilaga 1.

För RR:s del gäller bestämmelser som i mycket liknar dem för HD. Be- stämmelserna finns i bl.a. lagen ( 1971:289 ) om allmänna förvaltningsdom- stolar. förvaltningsprocesslagen (1971:291) och förordningen (l979z568. ändrad senast l979:941) med instruktion för regeringsrätten. Bland de skill- nader som finns kan nämnas att en avdelning är domför med fem regerings- råd. Fler än fem ledamöter får inte delta. Vidare gäller att avdelningen är domför med fyra ledamöter. om tre av dessa är ense om slutet.

3 Överväganden

3 Rikrdugen 1980/81. 1 saml. Nr 154

• Sida 34
•  Original

Prop. 1980/8l:154 34

Den ordning för handläggning av nådeärendena som infördes år 1965 har slagit väl ut i praktiken. Det alldeles övervägande antalet ansökningar om nåd i brottmål är av det slaget att förutsättningar för bifall saknas. På mot- svarande sätt frnns det en hel del ansökningar där det redan från början el- ler efter företagen utredning Står klart att ansökningen i överensstämmelse med vad som är praxis bör bifallas. helt eller delvis. Det är svårt att se nå- got bärarrde skäl till varför man i dessa fall skall upprätthålla kravet på ytt- rande från HD.

Det finns emellertid ett antal nådeärenden där bedömningen av olika skäl är tveksam. I Sådana ärenden kan det många gånger vara av stort vär- de attjust domarsynpunkterna förs fram. Detta skulle i och för sig kunna ske genom att yttrande inhämtas från en annan domstol än HD. Det ligger emellertid otvivelaktigt en fördel i att dessa synpunkter inhämtas från den högsta dömande instansen. Särskilt värdefullt är naturligtvis detta när tveksamheten hänför sig till benådningsrättens omfattning enligt 11 kap. 13 & RF.

Det anförda talar för att HD:s yttrande bör ktrnna inhämtas även i fort— sättningen men att man inte längre bör upprätthålla kravet på att HD skall höras i alla de fall då en nådeansökan inte kan avslås omedelbart. Rege- ringen bör' alltså kunna bifalla en nådeansökan helt eller delvis utan att HD först har hörts.

Vad som i det föregående har sagts om HD:s befattning med nådeären— den är tillämpligt även i de fåtaliga fall då RR enligt nuvarande regler skall höras. En annan sak är att sådana ansökningar i praktiken torde vara av det slaget att RR:s yttrande i flertalet fall bör inhämtas.

Tillräckliga skäl att i författningstext precisera de fall då HD:s yttrande även i fortsättningen bör inhämtas synes inte föreligga. Föreskrifter om att HD — eller RR — kan höras i nådeärenden torde inte i och för sig kräva lag- form (jfr 7 kap. 2 & RF). Däremot måste bestämmelser om HD:s och RR:s sammansättning vid prövningen av nådeärenden ges i form av lag i den mån de avviker från vad som annars gäller. Det synes mest ändamålsenligt att behålla den nuvarande lagen om handläggningen av nådeärenden med de jämkningar som påkallas av att HD:s resp. RR:s yttrande i nådeärenden inte i fortsättningen blir obligatoriskt i något fall.

4 Specialmotivering

l paragrafen ges nya bestämmelser om domförhet i HD. Bestämmelserna har i förslaget delats upp i tre stycken.

Nuvarande första och andra meningarna har. med smärre redaktionella justeringar. tagits upp som första och tredje meningar iförsta stycket. ] en andra mening anges att en avdelning är domför med tre ledamöter vid prövningen av ansökningar om resning eller återställande av försutten tid eller av besvär över domvilla. I fråga om motiven till bestämmelsen kan hänvisas till avsnitt 3.5.2 . Förslaget innebär att lägst tre och högst sju leda- möter skall delta i prövningen. Meningen är att HD i arbetsordningen skall ge riktlinjer angående den sammansättning som i olika fall bör väljas.

I andra stycket första och andra meningarna ges nya bestämmelser om domförhet vid dispensprövningen. Enligt huvudregeln är HD domför med en ledamot men upp till tre ledamöter kan delta. Bestämmelserna har moti- verats i avsnitt 3.5.1. Även i detta fall får det ankomma på HD att ge kom- pletterande föreskrifter om när den större eller mindre sammansättningen bör väljas. Tredje meningen i stycket motsvarar den nuvarande tredje me- ningen i paragrafen.

Det kan i sammanhanget framhållas att varken nuvarande eller föreslag— na sammansättningsregler torde utgöra hinder för en dispensavdclning att i samband med att prövningstillstånd beviljas besluta om att inhämta yttran- de från myndigheter eller enskilda i frågor som rör huvudsaken. Huruvida så bör ske är snarast en lämplighetsfråga. Vid behov kan HD ge riktlinjer för i vilken utsträckning dispensavdelningen bör besluta i frågor som nämnts nu.

Tredje stycket innehåller en ny bestämmelse om domförhet vid avskriv- ning av ett mål och vid prövningen av inhibitionsyrkanden. Frågorna har behandlats i avsnitt 3.5.3 iden allmänna motiveringen. Avskrivningar kan sålunda beslutas av en ledamot även om det för prövning i sak hade krävts t.ex. minst fem ledamöter. Bestämmelsen. jämförd med den föreslagna ändringen i 55 kap. ll &. öppnar vidare möjlighet för en dispensavdelning att pröva inhibitionsyrkanden. Det bör påpekas att bestämmelsen endast reglerar frågan om den minsta sammansättning som får förekomma i nu av- sedda fall. I fråga om det högsta antalet ledamöter som får delta i prövning- en gäller första resp. andra stycket. Även i fall som avses i tredje stycket får det ankomma på HD att ge närmare föreskrifter angående sammansätt- ningen i olika fall.

Det bör observeras att bestämmelserna i 55 kap. 8 & andra stycket inte enban rör inhibition i vanlig mening utan också t.ex. frågor om häktning och reseförbud. När sådana frågor skall prövas av en dispensavdclning

• Sida 46
•  Original

Prop. 1980/81:154 46

kan det finnas skäl till en restriktiv tillämpning av den nya befogenheten att låta dispensavdelningen bestå av en ledamot.

54 kap. 12 &

Som nämnts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 3.4 ) skall i fortsätt- ningen den som ansöker om prövningstillstånd vara skyldig att ange grun- den för sin ansökan. Föreskrifter härom föreslås bli intagna i 55 kap. 4 & och 56 kap. 4 &. Syftet med de nya bestämmelserna är i första hand att komma till rätta med sådana obefogade dispensansökningar som huvud- sakligen görs för att förhala verkställigheten. För att nå det syftet behöver inte HD:s nuvarande möjlighet att bevilja prövningstillstånd på grunder som inte har åberopats av sökanden inskränkas. Däremot är det nödvän- digt att ge HD befogenhet att inskränka prövningen till grunder som har åberopats av sökanden. En bestämmelse om detta. gemensam för revi— sions- och besvärsmål. har tagits in i förevarande paragraf. Bestämmelsen innebär att HD kan avslå dispensansökningen utan närmare prövning om någon grund varför prövningstillstånd skall meddelas inte har angetts.

Bestämmelsen utesluter inte att HD i stället för att genast avslå ansök- ningen väljer att förelägga sökanden att komplettera denna med ett angi- vande av grunderna. Ett sådant förfarande bör emellertid inte tillgripas an— nat än om en komplettering bedöms som meningsfull. Framgår direkt av ansökningen att det finns skäl till prövningstillstånd trots att grunden inte har angetts. finns det i allmänhet inte någon anledning att utfärda ett före- läggande om komplettering. Är saken tveksam. kan det emellertid vara önskvärt med en komplettering. inte minst för att få en precisering av vil- ken fråga som dispensprövningen bör omfatta. Det ankommer i första hand på revisionssekreteraren att meddela föreläggande om komplettering av dispensansökningen (17 å AO).

55 kap. 4 5. 56 kap. 45

Genom ändringarna i förevarande paragrafer införs skyldighet för den som begår prövningstillstånd att också ange varför han anser att pröv- ningstillstånd skall meddelas. I 55 kap. 45 och 56 kap. 45 anges f.n. att re— visionskäranden resp. klaganden bör närmare ange de omständigheter han åberopar till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas. Ordet " bör" har i förslaget ändrats till "skall". I fortsättningen måste revisionskäran- den resp. klaganden specificera vilken fråga i målet som enligt hans me- ning bör bli föremål för prejudikatbildning resp. vari resningsgrunden eller domvillan består.

55 kap. [lä

I förevarande paragraf har den nuvarande bestämmelsen i tredje me- ningen om förbud att pröva frågor om inhibition innan dispens har medde— lats tagits bort. Förslaget har motiverats i avsnitt 3.5.3 (jfr förslaget till ändring i 3 kap 6 & RB).

• Sida 47
•  Original

Prop. 1980/81:154 47

1978 19791

2 768 2 746

2341 2 131

228

330 106

195 88 _

2 428 2 690

1 272 1 439

1978 19791

200 56 35 109 1721 2 269 798 1 654

1979

1932 1617 84

86 82 315 16

300

164 29 3 1 104 256 355 004 696

Prop. 1980/81:154

1 Förslag till

51

Bilaga l:2

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 3 kap. 6 &. 55 kap. 4 och 11 åå och 56 kap. 4 5 skall ha nedan an- givna lydelse.

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 54 kap. 12 ä' av nedan an-

givna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

Avdelning av högsta domstolen är domför med fem ledamöter. Ej må flera än sju sitta i rätten. I be- handling ur' fråga rörande till- stånd. att talan må kmnma under högsta domstolens prövning. skola tre ledamöter deltaga. Fråga om prövningstillstånd. som förklarats vilande enligt 54 kap. 11 5 första stycket. avgöres dock av de leda- möter som pröva målet.

651

En avdelning av högsta domsto- len är domför med fem ledamö- ter.Vid prövning av ansökningar om resning eller återställande av försutten tid eller av besvär över domvilla är avdelningen domför med tre ledamöter. Flera än sju le- damöterfår inte sitta i rätten.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är avdelningen domför med en ledamot. Flera än tre ledamöter får inte deltaga. Frå- gor om prövningstillstånd som har förklarats vilande enligt 54 kap. 11 ?; första stycket avgörs dock av de ledamöter som prövar målet.

Vid beslut om avskrivning av ett mål och prövning av frågor som av- ses i55 kap. 8 5 andra stycket är avdelningen dom/ör med en leda- mot.

54 kap. 12 52

1 Senaste lydelse 1974:573.

Behandlingen av frå gor huruvida prövningstillstånd skall meddelas

får begränsas till omständigheter

som har åberopats av sökanden.

z Förutvarande 12 & upphävd genom 1971:218.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1980/81:154 5

'x)

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

55 kap. 4 53

[ revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva: [. den dom. mot vilken talan föres;

2. grunderna för revisionstalan med angivande. i vilket avseende hov- rättens domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen. som käran- den yrkar.

Erfordras prövningstillstånd. bör Erfordras prövningstillstånd, käranden i revisionsinlagan närma- skall käranden i revisionsinlagan re angiva de omständigheter han närmare ange de omständigheter åberopar till stöd för att sådant till- han åberopar till stöd för att sådant stånd skall meddelas. tillstånd skall meddelas.

Käranden skall i revisionsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. l tvistemål skall käranden. om beviset ej tidigare förebragts. uppgiva anledningen härtill. Åberopar käran- den skriftligt bevis. som ej tidigare förebragts. skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. l revisionsinlagan skall käranden ock angiVa. om han vill. att motparten eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i högsta dom- stolen. " '

Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas. Revisionsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

55 kap. 11 &

Erfordras prövningstillstånd. be- Erfordras prövningstillstånd. stämme högsta domstolen. sedan skall högsta domstolen sedan skriftväxlingen avslutats. om så- skriftväxlingen har avslutats be- dant tillstånd skall meddelas. När stämma om sådant tillstånd skall skäl äro därtill, må frågan uppta- meddelas. När detfinns skäl till det gas. ehuru skriftväxling ej ägt rum. får frågan upptagas trots att skrift- lnnan prövningstillstånd meddc- växling inte har ägt rum. lats, måfråga. som avses [8 5 and- ra stycket. ej upptagas.

56 kap. 4 %* I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva: 1. det beslut. mot vilket talan föres: 2. grunderna för besvärstalan; samt 3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.

3 Senaste lydelse 1971:218. 4 Senaste lydelse 1971:218.

• Sida 53
•  Original

Prop. 1980/81:154 Nuvarande lydelse

Erfordras prövningstillstånd. bör klaganden i bcsvärsinlagan närma- re angiva de omständigheter han åberopar till stöd för att sådant till- stånd skall meddelas.

53 Föreslagen lydelse

Erfordras ' prövningstillstånd, skall klaganden i besvärsinlagan närmare ange de omständigheter han åberopar till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas.

Klaganden skall i besvärsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts. skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinla-

gan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undenecknad av klaganden eller, hans ombud.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1981.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1974:579 ) om'handläggningen av nådeären- den

Härigenom föreskrivs att 2 & lagen ( 1974:579 ) om handläggningen av nå- deärenden skall ha nedan angivna lydelse.

,). A.-

Regeringen kan omedelbart av— slå ansökan om nåd. on] skäl till bi- fall uppenbarligen saknas. I annat fall skall regeringen. innan den av- gör nådeärende. inhämta yttrande från högsta domstolen eller. när fråga är om mål i vilket regeringen. förvaltningsdomstol eller förvalt- ningsmyndighet är sista instans, från regeringsrätten. Den domstol som skall avgiva sådant yttrande är därvid beslutför med tre ledamöter.

Imran regeringen avgör ett nåde- ärende skall den. om särskild an- ledning föreligger. inhämta yttran- de från högsta domstolen eller. när fråga är om ett mål i vilket regering- en, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet är sista in- stans. från regeringsrätten. Den domstol som skall avge ett sådant yttrande är därvid beslutför med tre ledamöter.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1981.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1957:668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs att 15—17 och 24 så lagen ( 1957:668 ) om utläm- ning för brott skall ha nedan angivna lydelse.

lnnan regeringen meddelar be- slut i anledning av framställningen.

' Senaste lydelse 1975z292.

lnnan regeringen meddelar be— slut i anledning av framställningen.

• Sida 54
•  Original

Prop. 1980/81:154

Nuvarande lydelse skall yttrande avgivas av riksåkla- garen och ärendet prövas av högsta" domstolen. Är det uppenbart att framställningen ej bör-bifallas. skall den dock omedelbart avslås.

54

Föreslagen lydelse

skall yttrande avges av riksåklaga- ren. Har inte den som avses med framställningen samtyckt till att han utlämnas. skall ärendet dess- utom prövas av högsta domstolen. - Ar det uppenbart att framställning-

en ej bör bifallas. skall den dock omedelbart avslås.

'16 å? _ Riksåklagaren skall till grund för sitt yttrande verkställa erforderlig ut- redning enligt vad om förundersökning i brottmål är stadgat.

Om tvångsmedel skall gälla vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess högsta domstolen prövat ärendet och. om utlämning enligt dess beslut kan lagligen be- viljas. regeringen avgjort ärendet. Talan mot rättens beslut föres ge-

nom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Om tvångsmedel skall gälla vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gällertills vidare intill dess ärendet har av- gjorts eller högsta domstolen har funnit hinder möta mot utlämning. Talan mot rättens beslut föres ge— nom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra. att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

17 5”

Sedan utredningen "avslutats, överlämnar riksåklagaren ärendet jämte sitt yttrande till högsta dom.- stolen.

Sedan utredningen avslutats. överlämnar riksåklagaren ärendet jämte sitt yttrande till högsta dom- stolen. Har den som avses med framställningen samtyckt till att Iran utlämnas. skall ärendet jämte yttrande i stället överlämnas till re- geringen. '

24 ä'"

Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger regeringen på framställning av den främmande staten medgiva, att den som utlämnats må ställas till ansvar för annan före utlämningen förövad gärning än den. för vilken utlämning skett. eller utlämnas till annan stat. ] fråga om sådan framställning skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat angående framställning om utlämning.

Medgivande må lämnas allenast om. såvitt handlingama visa. utlämning för gärningen kunnat lagligen äga rum.

2 Senaste lydelse l975:292. 3 Senaste lydclse 1975z292. ** Senaste lydelse 1975z292.

• Sida 55
•  Original

Prop. 1980/81:154

Nuvarande lydelse

Framgår av inkomna handlingar. att framställningen icke kan lagli- gen bifallas. eller finner regeringen eljest anledning att icke villfara framställningen. skall den omedel- bart avslås. I annat fall prövas frå- gan av högsta domstolen. Finner högsta domstolen att hinder möter. må framställningen icke bifallas.

55

Föreslagen lydelse

Framgår av inkomna handlingar. att framställningen icke kan lagli- gen bifallas. eller finner regeringen eljest anledning att icke villfara framställningen. skall den omedel- bart avslås. I annat fall prövas frå- gan av högsta domstolen, om inte

den som avses med framställning- en har medgivit denna. Finner högsta domstolen att hinder möter.

får framställningen inte bifallas.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1981.

4 ' Förslag till

Lag om ändring i lagen ( l959:254) om utlämning för brott till Dan- mark, Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen ( 1959:254 ) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

dels att 11 5 skall upphöra att gälla. dels att 12 och 18 åå skall ha nedan angivna lydelse. dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 15 a 5. av nedan angivna ly- delse.

12 å . .

Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må åkla- garen. om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av mot- svarande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff..använda och hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är före- skrivet för brottmål. Tvångsmedel må användas utan att särskild utred- ning. utöver vad av framställningen om utlämning framgår. förebragts till stöd för att den som avses med framställningen begått det uppgivna brot- tet.

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet avgjorts eller högsta domstolen i fall som avses i ]! ä' funnit hinder mot utlämning möta. Talan mot rättens beslut fö— res genom besvär till högsta dom— stolen utan inskränkning till viss tid.

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet avgjorts eller högsta domstolen i fall som avses i [5 a .6 funnit hinder mot utlämning möta. Talan mot rättens beslut fö- res genom besvär till högsta dom- stolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom tre Veckor från det beslut senast meddelats.

• Sida 56
•  Original

Prop. 1980/81:154

Nuvarande lydelse

56

Föreslagen lydelse

lSaå ' -

Om särskilda skäl föreligger skall, innan regeringen meddelar beslut i ärendet, yttrande inhämtas

från högsta domstolen huruvida ut-

lämning kan lagligen beviljas enligt denna lag.

Om det bedöms erforderligt, skall förhandling hållas. Förhand- ling får inte vägras, såvida inte tidi- gare förhör under utredningen måste anses tillräckligt eller saken bedöms vara uppenbar.

Om högsta domstolen har funnit att hinder mot utlämning möter en- ligt denna lag, får framställningen inte bifallas.

18 5'

Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger regeringen på framställning medgiva. att den som utlämnats må ställas till ansvar för an- nan före utlämningen förövad gärning än den, för vilken utlämning skett, eller utlämnas till annan av de i l & omförmälda staterna. I fråga om sådan framställning skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angå- ende framställning om utlämning. Medgivande må lämnas allenast om, så- vitthandlingama visa, utlämning för gärningen kunnat lagligen äga rum.

Framgår av inkomna handling- ar. att framställningen icke kan lagligen bifallas, eller finner rege- ringen eljest anledning att icke vill- fara framställningen. skall den omedelbart avslås. I annat fall prö- vas frågan av högsta domstolen. dock endast om det begäres av den som avses med framställningen. Finner högsta domstolen att hinder möter, må framställningen icke bi- fallas.

Beträffande tillstånd till utläm- ning till annan än de i l & omförmäl- da staterna skola bestämmelserna i 24 5 lagen om utlämning för brott äga tillämpning.

Innan regeringen meddelar be- slut i ärendet skall, om särskilda skäl föreligger. yttrande över fram- ställningen inhämtas från högsta domstolen. Finner högsta domsto- len att hinder möter, får framställ- ningen inte bifallas.

Beträffande tillstånd till utläm- ning till annan än de i l & omförmäl- da staterna skall bestämmelserna i 24 5 lagen (l957:668) om utlämning för brott äga tillämpning.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1981.

' Senaste lydelse 1975z294.

• Sida 57
•  Original

Prop. 1980/81:154 57 5 Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1971:289 ) om allmänna förvaltningsdomsto- lar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen ( 1971:289 ) om allmänna förvalt- ningsdomstolar

dels att 4 & skall ha nedan angivna lydelse. dels i lagen skall införas en ny paragraf. 4 a .5. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Ft'ireslagen lydelse

4 551 Regeringsrätten är delad i två eller flera avdelningar. Avdelningarna är lika behöriga att upptaga mål som regeringsrätten handlägger. Regeringsrättens ordförande är ordförande på en avdelning. Ordförande på annan avdelning är det regeringsråd som regeringen förordnar.

På avdelning dömer fem rege- ringsråd. Regeringsrätten är dock domför med fyra regeringsråd. om tre av dessa är ense om slutet. Vid behandling av fråga om prövnings- tillstånd skall tre regeringsråd del- taga.

4 a 5

På avdelning dömer fem rege— ringsråd. Avdelningen är dock domför med fyra regeringsråd. om tre av dessa är ense om slutet. Vid prövning av ansökningar om res- ning eller återställande av försut- ten tid är avdelningen domför med tre ledamöter. '

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är avdelningen domför med en ledamot. Fler än tre ledamöter får inte deltaga.

Vid beslut om avvisande av för sent inkomna besvär, avskrivning av ett mål och prövning av frågor som avses i 28 5 Rirvaltningspro— cesslagen ( 1971:291 ) är avdelning? en domför med en ledamot.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1981.

' Senaste lydelse 1974:577.

• Sida 58
•  Original

Prop. 1980/81:154 58

Sammanställning av remissyttranden över promemorian (Ds Ju 1980:12) Högsta domstolens och regeringsrättens arbetsformer

1 Allmänna synpunkter

Högsta domstolen: Trots de ändringar av fullföljdsreglerna som genom- fördes år 1971 är förutsättningarna för att HD skall kunna svara för preju- dikatbildningen i huvudsakoförändrade. Antalet ansökningar om pröv- ningstillstånd har i stället för att som då förutsattes minska tvärtom ökat väsentligt. Domstolen är i stor utsträckning sysselsatt med mål som sorg- fålligt prövats i två instanser och dom därjämte saknar varje prejudikat- intresse. medan handläggningen av väsentliga rättsfrågor får vänta. Om man ser på samtliga anställdas insatser torde betydligt mer än hälften av HD:s arbete bestå i behandlingen av dispensansökningar. Beaktas att åt- skilligt arbete går åt till prövning av ansökningar om resningar och återstäl- lande av försutten tid samt av domVillobesvär torde inte hellerjustitierå- den och revisionssekreterarna ägna mer än omkring hälften av sin arbets- tid åt HD:s egentliga uppgift. nämligen att svara för rättsenhetlighetcn och leda rättstillämpningen. Detta förhållande mellan den tid som går åt för att bestämma vilka mål som skall prövas och den tid som står till buds för själva prövningen är uppenbarligen oefterrättligt. Minskar HD:s övriga ar- betsuppgifter. kan man räkna med att domstolens ledamöter får mer tid att ägna sig åt uppgiften att leda rättstillämpningen. En minskning av leda— möternas arbetsbörda är dessutom nödvändig av personliga skäl.

Det är därför synnerligen välmotiverat att. såsom föreslås i promemo- rian. minska HD:s sysslande med andra arbetsuppgifter än den prejudikat- bildande verksamheten. HD understödjer tanken på en mer fullständig översyn av systemet för fullföljd till domstolen. På kort sikt kan emellertid i enlighet med promemorieförslagen inte oväsentliga resultat nås dels ge- nom att vissa arbetsuppgifter förs bort från HD, dels genom att formerna för handläggningen av andra arbetsuppgifter förenklas. Det är av vikt att dessa ändringar genomförs så snart som möjligt.

Regeringsrätten (majoriteten): Regeringsrätten vill ge en något utförli- gare beskrivning av domstolens verksamhet än den som lämnas av arbets- gruppen i dess promemoria.

Regeringsrätten prövar enligt 2 & lagen (1971:289) om allmänna förvalt- ningsdomstolar besvär över kammarrätts beslut enligt förvaltningspro- cesslagen och besvär över annat beslut i förvaltningsärende som enligt lag eller av riksdagen beslutad författning eller enligt instruktion för kammar- rätterna anförs hos domstolen. Enligt 11 kap. 11 & regeringsformen prövar regeringsrätten också ansökningar om resning och återställande av försut- ten tid i fråga om ärende för vilket regeringen. förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet är högsta instans. Vidare avger regeringsrätten i vissa fall yttrande till regeringen. bl.a. över ansökningar om nåd.

Regeringsrättens kompetens bestäms sålunda genom att det i olika för- fattningar anges att besvär över beslut enligt författningen skall gå till kam- marrätten eller — i vissa fall — direkt till regeringsrätten.

• Sida 59
•  Original

Prop. 1980/81:154 59

I enlighet härmed är regeringsrätten sista instans i ett stort antal olika slag av mål och ärenden. Häribland kan nämnas flertalet mål om skatter och allmänna avgifter. kommunalbesvärsmål. mål om omhändertagande av barn för samhällsvård. körkortsmål. mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd. förbud eller föreläggande enligt föreskrifter rörande den all— männa hälsovården. vissa motsvarande mål angående byggnadsväsendet. brandförsvaret och civilförsvaret. mål enligt lagen om nykterhetsvård. mål om verkställighet av straff eller annan brottspåföljd. mål om utlämnande av allmän handling och mål om meddelande av patent. — — —

Antalet till regeringsrätten inkomna mål uppgick till 5 943 år 1977. 5 932 år 1978, 5 296 år 1979 och 4 318 år 1980. Det bör anmärkas att det för är 1980 angivna antalet inte är direktjämförbart med antalet för tidigare år på grund av ändrade rutiner för målregistreringen. Om tidigare tillämpade ru- tiner hade anVänts skulle antalet registrerade mål år 1980 ha varit något- över 4 800.

Regeringsrätten är sedan förvaltningsdomstolsreformen år 1971 företrä- desvis prejudikatinstans. Sålunda gäller enligt 35 & förvaltningsprocessla— gen (l971:29l) att besvär över kammarrätts beslut i mål som har anhängig- gjorts hos kammarrätten genom överklagande eller underställning prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten har meddelat prövningstill— stånd. Antalet mål i regeringsrätten där prövningstillstånd krävs har under de senaste åren uppgått till något över 3 000. dvs. 60 procent av det totala antalet. Prövningstillstånd meddelades år 1978 i 254 mål. är 1979 i 251 mål och år 1980 i 245 mål.

Vissa förvaltningsbeslut överklagas hos regeringsrätten utan prövnings- tillstånd. Som exempel kan nämnas mål om patent och varumärken, mål om utlämnande av allmän handling och mål om förhandsbesked av riks- skatteverket. Beträffande kommunalbesvärsmälen gäller efter numera ge- nomförd lagändring att prövningstillstånd krävs i fråga om kommunala be- slut beträffande vilka justering av protokollet tillkännagetts den 1 januari 1981 eller senare. Beslut ifråga om vilka tillkännagivandet skett tidigare kan alltjämt överklagas till regeringsrätten utan sådant tillstånd.

Regeringsrätten består f.n. av 23 regeringsråd. varav 2 tjänstgör i lagrå- det. Domstolen är indelad i fyra avdelningar med lika behörighet att uppta- ga mål som regeringsrätten handlägger. Beredning och föredragning av mål i regeringsrätten ombesörjs av regeringsrättssekreterare.

Bestämmelserna om domförhet i regeringsrätten fanns till utgången av 1974 i 22 % 1809 års regeringsform. Reglerna om högsta domstolen stod i paragrafens första moment och reglerna om regeringsrätten i dennas andra moment. Vissa olikheter förefanns ifråga om domförhetsreglerna för de båda högsta instanserna.

] den nya regeringsformen nämns de båda högsta instanserna i 11 kap. l 5 men grundlagen innehåller inte längre några stadganden om domförhet. ] stället sägs i l 1 kap. 4å regeringsformen att om huvuddragen av domsto- larnas organisation föreskrivs i lag. Domförhetsreglerna tillhör utan tvekan de grundläggande organisationsreglerna. Vad gäller regeringsrätten är dess domförhet sedan 1975 uttömmande angiven i 4 5 tredje stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Stadgandet i 11 kap. 45 regeringsformen får anses innebära krav att de materiella reglerna om domförhet skall, såsom hittills varit fallet. stå i lag och inte efter delegation i författning av lägre valör. Tanken bakom grund- lagsregeln är att riksdagen som lagstiftare skall ha inflytande över hur

• Sida 60
•  Original

Prop. 1980/81:154 60

domstolarna är sammansatta. l särskilt hög grad gäller det sagda beträffan- de högsta domstolen och regeringsrätten som i regeringsformen tilläggs vissa konstitutionella befogenheter ( 11 kap. 11 S'. 12 kap. 3 och 8 55 rege- ringsformen).

Regeringsråder Mur/ler är av skilja/(tig mening: Ds .lu 1980: 12 innehål- ler förslag som är av stor principiell betydelse för två av landets högsta rättsvårdande instanser. högsta domstolen och regeringsrätten. Främst föreslås väsentliga ändringar i domförhetsreglerna. Sålunda skall huvud- parten av alla frågor om prövningstillstånd komma att avgöras av ensam- domare. De föreslagna domförhetsreglerna överlåter på domstolarna att själva avgöra huruvida fråga om prövningstillstånd skall prövas av ensam- domare eller av en avdelning med tre ledamöter. Det förutsättes att dom- stolarna skall kunna ge erforderliga regler härom i arbetsordningen. På motsvarande sätt skall domstolarna få rätt att bestämma antalet ledamöter som skall deltaga bl.a. när resningsansökningar prövas.

Syftet med förslagen är främst att lätta den nuvarande arbetsbelastning- en inom högsta domstolen. Förslagen beträffande regeringsrätten har när- mast karaktär av rena konsekvensändringar. Dessa senare förslag har lagts fram trots att arbetssituationen i regeringsrätten inte påkallar någon änd- ring.

De föreslagna domförhetsreglerna överlåter — — — på högsta domstolen och regeringsrätten att själva närmare bestämma domförheten. En sådan delegation strider klart mot 11 kap. 4.5 regeringsformen .

Företrädare för andra intressen än den berörda personalens har inte ens beretts tillfälle att deltaga i det bakomliggande utredningsarbetet.

Det måste anses vara helt oförenligt med god svensk lagstiftningstradi- tion att på grundval av det nu föreliggande materialet lägga fram förslag för riksdagen om så väsentliga ändringar i högsta domstolens och regeringsrät- tens organisation.

Förslaget att högsta domstolen och regeringsrätten i viss utsträckning skall få rätt att — bl.a. genom föreskrifter i arbetsordningen — bestämma domförheten. dvs. hur många ledamöter som skall delta strider klart mot 11 kap. 4 & "regeringsformen. Där föreskrivs nämligen att domstolarnas rättsskipningsuppgifter. huvuddragen av deras organisation och rättegång- en skall regleras i lag. Varken 11 kap. 4 5 eller någon annan föreskrift i re- geringsformen gör det möjligt att på domstol delegera rätten att bestämma i angivna frågor. I detta sammanhang må erinras om att nuvarande domför- hetsregler — som ger högsta domstolen och regeringsrätten en viss rätt att själva bestämma antalet ledamöter — har tillkommit. innan den nuvarande regeringsformen trädde i kraft och att dessa regler alltså är giltiga enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till regeringsformen. Att det ansetts möjligt att införa dessa regler innebär alltså inte att sådana regler är tillåtna enligt 11 kap. 4å regeringsformen.

En så viktig fråga som domförheten bör för övrigt under inga förhållan- den få avgöras av domstolen själv. Domstolen skulle om så skedde också kunna få svårigheter att värna sin egen integritet mot parter som begär att deras sak skall behandlas i en ”större" eller "mindre" av flera möjliga sammansättningar. Det föreliggande förslaget torde dessutom i praktiken leda till att det blir föredraganden eller någon annan tjänsteman på kansliet som avgör hur många ledamöter som skall pröva frågan huruvida pröv- ningstillstånd skall beviljas i ett mål. Detta kan självfallet inte accepteras.

Regeringsråde! Petrén tillägger för sin del: Det är med stor tvekan jag anslutit mig till tanken att med utgångspunkt från den remitterade prome-

• Sida 61
•  Original

Prop. 1980/81:154 61

morian nu ändra regeringsrättens domförhetsregler. Det i regeringsrättens - remiSSyttrande framlagda lagförslaget innebär att från huvudregeln enligt gällande rätt att för domförhet erfordras deltagande av 5 eller under viss förutsättning 4 regeringsråd undantag göres för vissa slag av avgöranden. För dessa tillskapas som en nyhet avdelningar i regeringsrätten domföra med tre regeringsråd.

Förslaget har tämligen svagt samband med den remitterade promemo— rian. som föranletts av akuta problem i högsta domstolen. l promemorian förekommer överhuvud blott några spridda notiser avseende regeringsrät- tens förhållanden. Förslaget till ändring av regeringsrättens"domförhets- regler har därför måst byggas på erfarenheter som samlats inom regerings- rätten undertiden efter förvaltningsreformens ikraftträdande vid ingången av 1972. Visst statistiskt underlag har kunnat framtagas under remissva- rets utarbetande och redovisas i detta.

Min tvekan härrör inte av lagförslagets innehåll. även om man givetvis kan ha något olika meningar rörande detaljer i detta. Exempelvis skulle man gärna sett att tiden medgivit regeringsrätten att göra en statistisk ana- lys av resningsansökningarna. i senare tid 75 a 100 om året. En sådan be- hövs för att man skall kunna beräkna storleken av den rationaliseringsvinst som görs när man skiljer ut vissa enklare resningsansökningar som tre- mansmål.

Det är lagstiftningsärendet som sådant som inger olust och förorsakar min tvekan. Frågan om de högsta domstolsinstansernas domförhet utgör nämligen enligt min mening ett ämne av avsevärd tyngd. Det kräver all den omsorg som normalt ägnas viktigare lagstiftningsfrågor i vårt land. intill 1975 tillhörde det t.o.m. grundlagsområdet.

Det borde icke ifrågakomma att göra brådstörtade ändringar i dessa reg- ler utan ett tillfredsställande underlag. Skall ingrepp av principiell natur göras i domförhetsreglerna. som är helt centrala för domstolarnas organi- sation, måste förslagen härom redovisas mot bakgrund av en genomtänkt sammanhängande syn på de högsta domstolarnas roll i samhället. deras uppgifter och deras arbetssätt.

Hittills torde ha ansetts närmast självklart att en slutinstans skall beslu- ta. såvitt rör huvudsaken. i kollegial sammansättning. dvs.. om ett ojämnt antal ledamöter befrnnes önskvärt. med tre. fem. sju etc. domare. Att från- gå denna grundsats och låta slutliga avgöranden träffas av en enda domare är ett allvarligt steg. som icke kan tas utan ingående överväganden av kon- sekVenserna.

Antalet i ett avgörande deltagande domare måste självfallet i första hand bestämmas utifrån behovet av allsidig bedömning. Enmansavgöranden i de högsta instanserna framstår då som otänkbara så snart en sak ger reellt ut- rymme för olika individuella bedömningar. Blott beträffande beslut av när- mast registrerande karaktär kan det vara tillfyllest med en domare. Andra faktorer som inverkar på domförhetsfrågan är självfallet vilka och hur många mål man vill släppa fram till de högsta instanserna. hur många do- mare som bör få verka i dessa instanser etc. Dessa olika faktorer påverkar varandra på olika sätt och måste ses i ett sammanhang.

I de flesta länder är de högsta instanserna inte allmänna revisionsdom- stolar utan prejudikatdomstolar. [ sådant fall erfordras en ordning för ut- väljandet av de avgöranden från lägre instanser som de högsta skall om- pröva för att tillgodose prejudikatbehovet. Det finns många olika metoder för att genomföra detta urval. 1 Sverige har vi låtit tre medlemmar av ve- derbörande slutinstans bestämma vilka mål av de till domstolen inkomna

• Sida 62
•  Original

Prop. 1980/81:154 62

ändringsansökningarna som skall väljas ut. Redan i våra grannländer till— lämpas andra metoder. Även om det ankommer på tre domare att träffa va- let kan dessa lösa uppgiften på helt olika sätt. Alla tre kan lägga ned samma arbete på uppgiften. men verksamheten kan också ordnas så att blott en domare granskar varje mål närmare. medan övriga två endast deltar i själva urvalsbedömningen. Ett annat sätt är att begära av den klagande att han noggrannare angiver varförjust hans mål skall väljas ut för prövning. Urvalsprövningen kan sedan inskränkas till en granskning av vad klagan- den själv anfört och urvalet göras med utgångspunkt härifrån. Man kan också tänka sig att domstolen själv först bestämmer på vilka punkter preju- dikat behövs och sedan letar i hela massan av ändringssökande för att frn- na lämpliga mål.

Om urvalet läggs på slutinstansen själv — vilket i och för sig ej är nöd— vändigt — bör man självfallet välja en ordning. så att icke huvuddelen av arbetstiden i den högsta instansen åtgår för att göra urvalet. Skulle man ha hamnat i ett sådant läge, får man givetvis eftersträva en ändring. Det kan bli fråga om att frnna andra rutiner men också om en övergång till någon helt ny ordning.

' Kan man inte bemästra uppkomna svårigheter inom ramen för gällande rätt. blir lagändringar aktuella. 1 den mån det icke blir fråga endast om nå- gon smärre justering. bör i övervägandena indragas alla de olika faktorer som tillsammans är av betydelse vid utformning av domförhetsreglerna för den domstol det gäller.

Det är mot denna bakgrund som det synes mig svårt att godta den före— liggande promemorian som utgångspunkt för lagändringar av någon bety- delse rörande domförheten i högsta domstolen och regeringsrätten. Det i promemorian redovisade materialet är i mitt tycke helt otillräckligt som motivering för ett så allvarligt steg som att införa ordningar med enmans- avgöranden i våra två högsta domstolsinstanser. Förslaget om att låta domförhetsregler inflyta i arbetsordningar är tvivelaktigt ur grundlagssyn— punkt. För lagändringar avseende domförheten i regeringsrätten presente- ras överhuvudtaget knappast något faktaunderlag alls. Det synes mig be- tänkligt att behandla domförhetsreglerna så lättvindigt mot bakgrund av de uppgifter som tillagt regeringsrätten beträffande lagenligheten inom hela förvaltningsområdet. Remissförfarandet i lagstiftningsärendet blir därmed också i fråga om regeringsrätten närmast meningslöst. då remissinstanser- na blott fått en lagtext utan egentliga motiv att yttra sig om. Utan upplys- ningar om arbetsförhållanden och frågeställningar i regeringsrätten kan utomstående knappast bilda sig en sakligt grundad mening om lagförslagen avseende regeringsrätten.

Som regeringsrätten angivit i sitt yttrande synes lämpligt att man på grundval av de erfarenheter som vunnits sedan 1972 överser domförhets- reglerna för regeringsrätten. Det måste ske mot bakgrund av den växande betydelse regeringsrätten kan väntas få bl.a. för tillämpningen av den nya regeringsformens regler i det praktiska rättslivet. Erfarenheter från andra oss närstående länder med enahanda problem bör självfallet utnyttjas. Det låter sig säkerligen göra att nå fram till rationellare arbetsformer än de som tillämpas idag. -

Regeringsrätten har i sitt yttrande ansett sig krrnna. i avvaktan på en all- män översyn i rationaliseringssyftc förorda införandet av en ordning inne- bärande att avdelningar i regeringsrätten med tre medlemmar blir domföra beträffande vissa rutinbetonade avgöranden. Även om det ligger närmast att helt avstyrka promemorian och dess förslag på grund av dennas grund-

• Sida 63
•  Original

Prop. 1980/81:154 63

läggande brister. kan goda skäl anföras att redan nu ta ut de rationalise- ringsvinster. som — låt vara tämligen begränsade — ligger inom räckhåll. Jag har trots min principiella tveksamhet av dylika praktiska skäl anslutit mig till regeringsrättens yttrande med det däri intagna lagförslaget.

Justitiekanslern: Genom lagstiftning år 1971 fastslogs att högsta domsto- lens och regeringsrättens funktion i instanssystemet skulle vara inriktad på prejudikatbildningen. Detta åstadkoms genom att prövningstillstånd krävs för sakprövning i högsta instans och att dispensgrunderna inte ger utrym- me för ändringsdispens. bortsett från fall där resningsskäl föreligger. Hov- rätter och kammarrätter är således i princip sista instans för omprövning i ordinär rättsmedelsväg. Dispensprövningen i högsta domstolen och rege- ringsrätten skall ha till huvudsakligt syfte att utvälja de rättsfall som kan tjäna till prejudikat.

Som framgår av utvecklingen för högsta domstolens vidkommande — och för den delen också för regeringsrätten även om arbetsbelastningen där inte påverkats på samma sätt som i högsta domstolen — synes dock den roll. som genom 1971 års lagstiftning sålunda tillmätts den högsta in- stansen. i stor utsträckning inte ha uppfattats av den rättssökande allmän- heten. Att döma av den stora måltillströmningen till högsta instans torde fullföljd till denna alltjämt i stor omfattning ses som ett normalt led i rätts- medelskedjan för att åstadkomma materiell rättelse.

Arbetet med dispensprövningen har på grund härav kommit att ta en oproportionellt stor del av de högsta instansernas tid och arbetskraft i an— språk. Såväl högsta domstolen som regeringsrätten torde därigenom ha fått dimensioner som mera är betingade av arbetet med utväljande av lämpliga prejudikatsfall än av arbetet med att utforma prejudikaten. Det är därför angeläget att man tar tillvara alla möjligheter att förenkla den först- nämnda proceduren och koncentrera arbetet till domstolarnas egentliga uppgift, prejudikatbildningen. Detta gäller också regeringsrätten. även om för närvarande arbetsläget inte inger samma oro där som i högsta domsto- len.

De remitterade förslagen synes anvisa en framkomlig och lämplig väg att uppnå det ovan angivna målet utan att därigenom ett eventuellt mera djup- gående nydaningsarbete på rättegångslagstiftningens område föregrips.

Riksåklagaren: Allmän enighet torde numera råda om att de högsta dö- mande instansernas viktigaste uppgift bör' vara att svara för rättsenligheten och ge vägledning för rättstillämpningen. Det är därför angeläget att full- följdsreglerna är så utformade att de så långt möjligt avgränsar domstolar- nas funktioner till rent prejudikatbildande verksamhet. Såvitt avser pro- cessen i högsta domstolen gjordes genom 1971 års fullföljdsreform betydel- sefulla ändringar i detta syfte. Nu föreliggande förslag tillgodoser främst det angelägna syftet att minska högsta domstolens befattning med ärenden som ligger utanför denna verksamhet och kan således sägas vara en vidare- utveckling av intentionerna bakom 1971 års fullföljdsreform.

Jag tillstyrker i allt väsentligt de nu framlagda förslagen. Det är angelä- get att åtgärderna genomförs snarast möjligt. På sikt kan det vara motive- rat att högsta domstolens funktioner i rättsskipningen och ordningen för fullföljd blir föremål för en mera genomgripande översyn.

Domstolsverket: De föreslagna ändringarna av domförhetsreglerna syf- tar till att åstadkomma en minskning av arbetsbördan för i första hand högsta domstolens ledamöter. [ promemorian redovisas emellertid inte hur stor denna minskning blir eller vilka konsekvenser ändringarna får för per- sonalen i övrigt. lnnan reformen genomförs bör därför högsta domstolens

• Sida 64
•  Original

Prop. 1980/81:154 64

organisation undersökas närmare i syfte att klarlägga resursbehovet för de olika personalkategorierna.

I promemorian uttalas att det skulle vara en möjlig väg att ersätta det nu- varande systemet med dispensprövning i högsta domstolen med en ord- ning som innebär att frågan om prövningstillstånd tas upp redan i hovrät- ten i samband med att målet avgörs där. DV delar uppfattningen att detta är en komplicerad fråga. Den bör dock ägnas fortsatt uppmärksamhet i syf- te att få till stånd ett enklare prövningsförfarande än för närvarande.

Svea hovrätt: I departementspromemorian aktualiseras principiellt vik- tiga spörsmål, främst frågan huruvida prövningstillstånd inte längre skall behandlas i en kollegial sammansättning utan kunna handhas även av en ledamot ensam. Enligt hovrättens mening hade det varit önskvärt med en mera ingående diskUSSion av vilka följder som detta kan tänkas medföra. Arbetsgruppen synes ha ansett att förslaget huvudsakligen är att betrakta som förändring av arbetsteknisk natur.

Den väsentliga och principiellt betydelsefulla frågan huruvida begräns- ningen av beslutande antal ledamöter till en ledamot kan antagas påverka säkerheten i avgöranden berörs knappast alls. Promemorian ger därför inte något tillfredsställande underlag för bedömning av lämpligheten av att frå- gor om prövningstillstånd primärt skall avgöras av endast en ledamot. En- ligt hovrättens mening är det angeläget att en mera fullständig översyn av systemet för fullföljd till HD och därmed sammanhängande frågor kommer till stånd.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: — —- — Hovrätten vill rekommen- dera fortsatta överväganden beträffande möjligheterna att begränsa antalet dispensansökningar. Här kan ifrågakomma möjlighet för hovrätt att för- ordna om omedelbar verkställighet av brottmålsdom, regler om prövnings- tillstånd i hovrätt för bötesmål samt avskärande av ytterligare målgrupper från fullföljdsmöjlighet till HD.

Kammarrätten i Stockholm: Kammarrätten är — — — positiv till syftet med promemorian och frnner sig i stort sett kunna tillstyrka de förslag som den innehåller. Reformen är av sådan natur att den enligt 11 kap. 45 rege- ringsformen (RF) skall återspeglas i lag. Detta krav får enligt kammarrät- tens mening anses ha tillgodosetts i erforderlig mån.

Domstolen befarar emellertid att förslagen inte kommer att visa sig till- räckligt effektiva. Risk föreligger nämligen för att antalet ansökningar om prövningstillstånd inte kommer att minska i önskvärd omfattning. Även andra vägar att lätta arbetsbördan för i första hand högsta domstolen bör därför övervägas.

Kammarrätten erinrar om att den redan tidigare har uttalat sig för att det vid tillfälle bör övervägas om inte arvs- och gåvoskattemålen. åtminstone från och med andra instans. bör flyttas från allmän domstol till allmän för- valtningsdomstol. Den omständigheten att dessa mål har ett nära samband med civilrättsliga förhållanden torde knappast behöva hindra en reform. Ett sådant samband föreligger också i fråga om många andra mål som handläggs av allmän förvaltningsdomstol. inte minst övriga skattemål som för övrigt utgör den största målgruppen i kammarrätt.

[ promemorian diskuteras (s. 16) frågan om advokatärendena kan flyttas från högsta domstolen till hovrätt. Det kan i anledning härav erinras om att mål av närliggande natur handläggs av regeringsrätten och denna kammar- rätt. Som exempel kan nämnas frågor om behörighet för och om disciplinä- ra åtgärder mot läkare, revisorer m.fl. Det synes mot denna bakgrund inte onaturligt att. i syfte att lätta högsta domstolens arbetsbörda. lägga över

• Sida 65
•  Original

Prop. 1980/81:154 65

advokatärendena på kammarrätten och. efter prövningstillstånd. rege- ringsrätten.

Vidare bör ytterligare övervägas — — — att i större utsträckning än hit- tills medge omedelbar verkställighet av domar i andra instans. Kammarrät- ten ställer sig med andra ord tveksam till om de skäl som anges (s. 13 D i promemorian mot en sådan reform behöver vara avgörande.

Det synes vidare lämpligt att över lag i olika sammanhang uppmärksam- ma möjligheterna att genom reformer — även av begränsad omfattning — på andra rättsområden minska belastningen i högsta instans. Som exempel kan nämnas att en dröjsmålsränta. som är bättre anpassad till marknaden än den som stadgas i 5 så räntelagen (19751635), säkerligen skulle få en god effekt när det gäller att motverka onödiga bestridanden av krav på betal- ning och därmed minska antalet rättegångar om sådana fordringar.

Rättegångsutredningen: Det kan nog vara riktigt att genom begränsade reformer av det slag. som promemorian tar upp och vilka kan genomföras snabbt. underlätta arbetet i HD och koncentrera domstolens resurser till egentlig dömande verksamhet. Reformema bör emellertid inte få undan— skymma det faktum att det kan finnas flera andra och kanske bättre meto- der att komma till rätta med problemen. Sådana metoder kräver emellertid ytterligare utredning.

Såvitt gäller behovet av att på ett enkelt sätt kunna begränsa antalet dis- pensansökningsfall tänker vi i första hand på möjligheter att införa regler om fullföljdsförbud. om omedelbar verkställighet av hovrättsdomar och om att häktningstid inte får avräknas vid obefogad fullföljd av talan.

Såvitt gäller behovet av att åstadkomma en bättre prejudikatbildning kan man tänka sig bl.a. särskilda former för prejudikattalan.

Viktigt är också, att processen i HD får en så rationell utformning som möjligt. 1 det avseendet är avvägningen mellan muntlighet och skriftlighet intressant.

Donrareförbunder: Förbundet har inget att erinra mot vad som föreslås beträffande regeringsrätten.

Frågan om när i olika fall den större eller mindre sammansättningen av en avdelning skall komma till användning föreslås reglerad i arbetsordning. Det kan dock ifrågasättas om det inte vore mera i överensstämmelse med RF:s krav att åtminstone huvudgrundema för fördelningen anges i rätte- gångsbalken och i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.

— — — Förbundet vill framhålla. att det efter förslagets genomförande framstår ännu tydligare än tidigare att hovrätter och kammarrätteri prakti- ken är slutinstanser. Detta är ett förhållande som enligt förbundets mening måste tillmätas betydelse vid överväganden rörande rättegångsreglema för underinstanserna. bl.a. bestämmelserna om domförhet.

Advokatsamfundet: Samfundet tillstyrker med nedan angivet undantag (domförhet vid dispensprövningen) de föreslagna ändringarna i högsta domstolens och regeringsrättens arbetsformer. Vad samfundet till utveck- ling därav anför nedan avser i första hand högsta domstolen.

Advokatkårens medlemmar har inte kunnat undgå att uppmärksamma den ökande måltillströmningen till högsta domstolen, som bland annat medfört de olägenheter som arbetsgruppen belyst i sin promemoria. Dessa har medverkat till förhållandevis långa handläggningstider i högsta dom- stolen. Mot denna bakgrund är det angeläget att åstadkomma de förbätt- ringar i domstolens nuvarande arbetsförhållanden som kan vinnas utan att effektiviteten åsidosätts eller rättssäkerheten äventyras. — — —

Samfundet instämmer i vad arbetsgruppen anför som skäl för att inte

5 Riksdagen 1980/81. ] saml. Nr I54

• Sida 66
•  Original

Prop. 1980/81:54 66

flytta de s.k. advokatärendena från högsta domstolen. Det är angeläget att upprätthålla en enhetlig praxis beträffande inträde i och uteslutning ur ad- vokatsamfundet och detta skulle sannolikt försvåras om besvärsrätten till högsta domstolen slopades och besväri stället skulle anföras till hovrätter- na som sista instans. Det är endast ett fåtal advokatärenden per år som förs under högsta domstolens prövning. men domstolens rättstillämpning i dessa ärenden är av vikt hade som garanti för rättssäkerhet och som led- ning för samfundets styrelse. Det senare har inte minst gällt under de se- naste aren. då ett stigande antal inträdesansökningar kommit från jurister med annan bakgrund och erfarenhet än vad som man brukat finna hos dem som söker sig till advokatyrket.

SACO/SR: SACO/SR finner att de föreslagna ändringarna i huvudsak är välmotiverade och nödvändiga.

Såsom redovisas i promemorian har måltillströmningen till HD starkt ökat under senare år och har även antalet balanserade mål stigit betydligt. Antalet domstolsledamöter har däremot bibehållits oförändrat. vilket med- fört att arbetsbördan för ledamöterna hlivit besvärande stor. Det är uppen- bart att det krävs åtgärder som snabbt förbättrar situationen.

I det uppkomna läget framstår det som naturligt att först granska de i 3 kap. 65 RB givna reglerna om HD:s domförhet. l promemorian föreslås nu att i ett nytt första stycke i nämnda paragraf föreskrivs att en avdelning av domstolen — såsom hittills gällt — är domför med fem ledamöter men att vid prövning av ansökningar om resning eller återställande av försutten tid eller besvär över domvilla avdelningen är domför med tre ledamöter. I dessa målkategorier återfinns naturligtvis mål som är besvärliga och tvek- samma och även i fortsättningen skall avgöras av avdelning om fem leda— möter. Man kommer emellertid inte ifrån att det bland dessa slag av mål återfinns ett mycket betydande antal i vilka det är helt självklart om an- sökan skall bifallas eller ej. I sådana fall är det helt omotiverat att fem myc- ket högt kvalificerade domare måstc vara med om avgörandet. Det är när- mast förvånande att en ändring inte kommit till stånd långt tidigare.

När det gäller det stora antalet ansökningar om prövningstillstånd har i paragrafens andra stycke föreslagits att en avdelning skulle vara domför med en ledamot.

Utan tvekan förhåller det sig så att det beträffande ett mycket betydande antal ej finns någon som helst tvekan om ansökan skall bifallas eller avslås beroende på om prejudikatintresse föreligger eller ej. Det torde knappast möta några betänkligheter att anförtro avgörandet i dessa självklara fall åt endast en ledamot. Man får förutsätta att föredragande revisionssekretera- re vid minsta tveksamhet om avgörandet anmäler målet på en tremansav- delning; har så ej skett harju ledamoten själv möjlighet att hänskjuta avgö- randet till sådan avdelning. Beträffande regeringsrätten kan det däremot med hänsyn till målens skiftande karaktär och specialiseringen hos före- dragandena inte anses lämpligt att ansökningar om prövningstillstånd av- görs av en ledamot.

Att de i paragrafens tredje stycke omnämnda typerna av avgörande skall kunna prövas av en enmansavdelning är ganska uppenbart.

Genomföres förslaget i dessa delar uppnås att ledamöternas arbete med dess typer av arbetsuppgifter avsevärt minskas och kan i stället ägnas åt den viktiga prejudikatutbildningen. Ett genomförande förutsätter emeller- tid att föredragande- och kansliorganisationen dimensioneras efter det ökade målantal som kommer att avverkas.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1980/81:154 67

Revision.s'xekreterareförcningen: Inledningsvis framhållcs i promemori- an att den kraftiga ökningen av antalet dispensansökningar och andra mål för med sig en besvärande stor arbetsbelastning för HD:s ledamöter. Revi- sionssekreterarna märker belastningen inte minst därigenom att målantalet på framför allt turindelade rotlar ständigt växer trots god avarbetning av ledamöternas tid går åt till att pröva dispensansökningar. Denna omstän- dighet minskar utrymmet för den prejudikatbildande verksamhet som ut- gör HD:s huvuduppgift. Revisionssekreterarna märker med bekymmer att det är svårt att få föredragningstid för mål som dispenserats. Det är helt otillfredsställande att nuvarande förhållanden medför att väsentliga rätts- avgöranden får vänta. medan domstolen i stor utsträckning sysselsätts med mål som sorgfälligt prövats i två instanser och som därjämte saknar varje prejudikatintresse.

— — — Föreningen understöder med eftertryck tanken att genom lagänd- ringar påverka målantalet och arbetsformerna hos HD. Ändringarna bör vidtas utan tidsutdräkt och inte sättas i samband med rättegångsutredning- ens översyn av rättegången i stort.

Föreningen vill framhålla att den information som kommer att ges till be- rörda myndigheter och allmänheten om de nya reglerna i rättegångsbalken m.m. även måste avse innebörden av l97l års fullföljdsreform. Den krafti- ga ökningen av antalet obefogade dispensansökningar efter reformen visar att reformens reella innbörd, i princip ett tvåinstanssystem. inte nått ut så som den borde ha gjort. Förhoppningsvis kan en bättre information nu bi- dra till att antalet obefogade dispensansökningar minskar.

Även om det skulle råda en sådan s.k. prejudikattorka som nämns (s. 14 f) torde dock fler prejudikat kunna bildas om ordningen för dispenspröv- ning förenklas utan att kraven på rättssäkerhet efterges. Måhända upphör prejudikattorkan när fullföljdsreformens avsikter förverkligas genom la- gändringar som gagnar arbetet i HD.

I promemorian framhålls (s. 13) att fullföljdsreformen inte inneburit att begränsningen av möjligheterna till dispens fått någon motsvarighet i en begränsning av rätten att begära dispensprövning. Föreningen instämmer i att ordningen för dispensprövning bör ändras och att prövningen tills vida- re bör ske hos HD.

2 Handläggningen av nådeärenden

Högsta domstolen: HD tillstyrker förslaget om att regeringen i nåde- ärenden skall höra domstolen endast om särskild anledning föreligger. Ett argument som tidigare förts fram till förmån för att i vidare utsträckning in- hämta HD:s yttrande i nådeärenden är att detta skulle innebära en viss trygghet för kontinuitet vid behandling av ärendena. Detta argument har förlorat i styrka sedan inom justitiedepartementet inrättats en enhet för föredragning av nådeärenden, där erfarenheter från handläggningen av så- dana ärenden finns samlade. I ömtåliga nådeärenden kan naturligtvis ett yttrande av den högsta dömande instansen vara av betydelse för regering- ens prövning. Förslaget ger regeringen möjlighet att i sådana fall inhämta yttrande av HD.

Regeringsrätten: Regeringsrätten har inte någon en'nran mot den före- slagna ändringen i lagen ( 1974:579) om handläggningen av nådeärenden.

Justitiekanslern har ingen erinran mot förslagen.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1980/81:154 68

Riksåklagaren har ingen erinran mot att högsta domstolens och reger- ingsrättens befattning med nådeärenden inskränks på sätt som föreslagits.

Svea hovrätt: Hovrätten vill anmäla tvekan om lämpligheten av att än- dra reglema för handläggning av nådeärenden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten finner det angeläget att domarsynpunkter får komma fram i de nådeärenden som kan komma att bifallas. Särskilt i tider av politisk oro är detta viktigt. Tillräckliga skäl för ändring i nu gällande regler finns knappast. Förslaget i denna del avstyrks.

Kammarrätten i Stockholm: Kammarrätten tillstyrker det förslag som promemorian innehåller men vill tillägga.

Det har ansetts att det av kontinuitetshänsyn är angeläget att högsta domstolen hörs i nådeärendena. l detta hänseende måste beaktas att nåde- enhcten inom justitiedepartementet är så uppbyggd. med bl.a. en endast varsam fortlöpande förnyelse av personalen på enheten. att den är väl skickad att redovisa ärendena på ett sådant sätt att det ansvariga statsrådet vid sin bedömning kan väga in kontinuitetsintresset.

Kammarrätten vill understryka vad högsta domstolen tidigare har uttalat om värdet för regeringen av att i ett ömtåligt utrikes- eller inrikespolitiskt läge kunna hänföra sig till ett yttrande från domstolen. Det bör kunna för- utsättas att regeringen i fall. som kan antas vara av denna art. utnyttjar möjligheten att inhämta yttrande. 1 övrigt synes vad som anges (s. 41) i promemorian om när yttrande kan böra inhämtas väl ägnat att tjäna till led- ning i tillämpningen.

Domarefärbundet: Nu gällande ordning. enligt vilken HD hörs i alla de fall då nådeansökan ej kan avslås omedelbart. innebär en viss garanti för kontinuitet vid behandling av ärendena. Sedan inomjustitiedepanementet tillskapats en särskild enhet för föredragning av nådeärenden, har dock detta skäl för HD:s hörande ej samma tyngd som tidigare. De nuvarande reglerna utgör emellertid en rättssäkerhetsgaranti. ägnad att förhindra nå- deprövningens utveckling till en "fjärde instans". Förbundet ställer sig därför tveksamt till förslaget att HD skall höras endast om särskild anled- ning föreligger.

3 Ärenden om utlämning för brott

Högsta domstolen: Även förslagen till ändringar i de båda utlämningsla- garna synes väl avvägda. Det kan vitsordas att tillämpningen av den all- männa utlämningslagen medför avvägningar. som kan motivera att HD hörs. När den som begärs utlämnad samtycker till att han utlämnas bortfal- ler dock detta motiv. Vad angår den nordiska utlämningslagen är förhållan- det mellan de nordiska ländernas rättsordningar sådant. att betänkligheter i allmänhet inte kan föreligga mot att en framställning från annat nordiskt land om utlämning bifalls. Genom möjligheterna att — i alla ärenden som överlämnats till regeringens avgörande — inhämta yttrande från HD. när särskilda skäl föreligger. tillgodoses det behov av en kvalificerad juridisk bedömning av opolitisk natur som i enstaka fall kan föreligga.

Justitiekanslern har ingen erinran mot förslagen. Riksåklagaren: [ fråga om utlämningsärenden saknas det anledning att höra högsta domstolen i de fall vederbörande själv samtycker till att han utlämnas. I övriga ärenden enligt den allmänna utlämningslagen bör såsom anförts i promemorian högsta domstolen fortfarande höras. När det gäller nordiska utlämningsärenden föreslås den ovillkorliga rätten för den som

• Sida 69
•  Original

Prop. 1980/81:154 69

avses med framställningen att påkalla prövning i högsta domstolen avskaf- fad och ersatt med en bestämmelse som ger möjlighet för regeringen att in- hämta yttrande från högsta domstolen när särskilda skäl föreligger. Främst med hänsyn till den allmänna rättslikhet som föreligger mellan de nordiska länderna inbördes får den nu föreslagna ordningen anses tillgodose rimliga krav på medverkan av domstol i ärenden av denna art.

Svea hovrätt har ingen erinran mot förslaget. Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten tillstyrker förslaget. Kammarrätten i Stockholm: Kammarrätten ansluter sig till de förslag som promemorian innehåller och de skäl som har anförts till stöd för dessa.

Domareförbundet: De föreslagna ändringarna kan få endast marginell effekt vad gäller domstolens arbetsbörda. men förbundet finner inte anled- ning till erinran mot förslaget.

Revisionssekreterareföreningen : Promemorians förslag i fråga om HD:s medverkan i utlämningsärenden synes välgrundade och torde inte strida mot intresset av nordisk rättslikhet eller någon internationell överenskom- melse. Vad gäller lagtextens utformning bör det beaktas att innehållet i andra stycket av den föreslagna nya 15 a & nordiska utlämningslagen är hämtat från nuvarande ll &. Eftersom den inledande meningen i sistnämn- da paragraf därvid inte har tagits med, framgår det inte längre tydligt av lagtexten att det är HD som skall göra bedömningen huruvida förhandling skall hållas. Föreningen föreslår att 15 a & andra stycket första meningen får lydelsen "Högsta domstolen skall hålla förhandling om det bedöms er- forderligt". ] övrigt tillstyrks de föreslagna lagändringarna.

4 Dispensansökningars innehåll

Högsta domstolen: Beträffande förslagen att den som fullföljer talan till HD skall vara skyldig att i sin första inlaga närmare ange de omständighe- ter han åberopar till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas samt att HD:s dispensprövning får begränsas till omständigheter som har åberopats i ansökningen får HD anföra följande.

Vid tillkomsten av nuvarande regel i 55 kap. 4 5 andra stycket RB uttala- de föredragande departementschcfen (NJA II 1971 s. 540). att det inte kan anses vara för strängt mot en klagande att kräva av honom att han närmare anger vilka omständigheter han åberopar till stöd för sin fullföljd. En sådan precisering skulle enligt departementschefen i hög grad underlätta för HD att snabbt nå ett avgörande i tillståndsfrågan och föredragningen skulle i stort sett kunna begränsas till de förhållanden som förts fram i ansökning- en. Att man stannade för en "bör"-regel motiverades med att det inte kan generellt föreskrivas någon påföljd för underlåtenhet att ange dispens- grund, eftersom HD inte under alla omständigheter bör vara bunden av de skäl som klaganden anfört. Departementschefen uttalade i anslutning här- till att det ligger i partens eget intresse att tydligt ange de omständigheter som motiverar dispens och att om han försummar att föra fram någon så- dan grund han löper risk att inte få prövningstillstånd.

Förhoppningen att klagandena i sitt eget intresse skulle komma att ange dispensgrunder har emellertid i allmänhet inte infriats. Det förekommer i mycket stor utsträckning att dispensfrågan inte alls berörs i fullföljdsinla- gorna eller att man bara mer eller mindre ordagrant återger lagtexten i 54

• Sida 70
•  Original

Prop. 1980/81:154 70

kap. 10 5 första stycket RB. När dispensgrunder anges sker detta inte säl- lan på ett slentrianmässigt och konstruerat sätt som avslöjar att syftet med överklagandet är att förhala verkställigheten eller att det i själva verket in- te finns några grunder att anföra.

Mot bakgrund av de erfarenheter som HD sålunda vunnit av det nuva- rande systemet anser HD det väl motiverat att på sätt som föreslagits skär- pa reglerna om dispensansökningars innehåll. Även om HD har möjlighet att meddela prövningstillstånd oberoende av vad parten anfört eller inte anfört. medför den föreslagna ordningen den fördelen att HD som regel kan nöja sig med att pröva de anförda dispensskälen eller att utan ytterliga- re prövning avslå en ansökan som inte är närmare motiverad. Man kan vidare hoppas vinna att. när parter och ombud nödgas tänka igenom vilka dispensskäl som kan föreligga. fullföljd uteblir i en del fall där överklagan- de annars skulle ske bara slentrianmässigt eller i förhalningssyfte.

När det gäller möjligheten att erhålla prövningstillstånd på grund av syn- nerliga skäl. såsom att grund för resning föreligger eller domvilla förekom— mit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbi- seende eller grth misstag. motsvarar förslaget om att endast omständighe- ter som åberopats av sökanden behöver beaktas i huvudsak den praxis sotn numera tillämpas av HD. Som anförs i promemorian beaktas endast sådana fel som har påpekats av en part eller som direkt faller i ögonen vid inläsningen av målet. Det är en fördel att denna praxis nu kommer till ut- tryck i lagtexten.

Vad angår utformningen av 55 kap. 4 5 andra stycket resp. 56 kap. 4 5 andra stycket torde den avsedda innebörden komma till tydligare uttryck. om däri föreskrivs att käranden/klaganden skall i sin första inlaga "närma- re ange de omständigheter som föranleder att prövningstillstånd må med- delas enligt de i 54 kap. 10 & angivna grunderna". En sådan formulering kan förebygga det missförståndet att det skulle vara tillräckligt att hänvisa till lagens bestämmelser om grunderna för prövningstillstånd.

Den föreslagna bestämmelsen i 54 kap. l2 & RB kan naturligtvis utformas på olika sätt. Lydelsen enligt promemorian får emellertid anses ge ett rik- tigt uttryck för tanken att HD inte behöver men väl kan beakta andra skäl för prövningstillstånd än dem parten åberopat. Möjligen medför den före- slagna lydelsen behov av en övergångsbestämmelse som anger att den nya lydelsen inte äger tillämpning när dom eller beslut meddelats av hovrätten före lagens ikraftträdande. Eftersom detta ter sig tämligen självklart synes dock en sådan bestämmelse kunna undvaras.

[ promemorian har på goda skäl avvisats tanken att göra reglerna i 55 kap. 7 5 resp. 56 kap. 7 så RB om föreläggande att avhjälpa brist i fullföljds- inlaga tillämpliga på dispensfrågan. Denna ståndpunkt torde emellertid kräva enjämkning av dessa lagrum så att 55 kap. 4 & andra stycket resp. 56 kap. 4 å andra stycket undantas (jfr NJA ll 1943 5.713 f). Detta kan lämpli- gen ske genom att "4 ä" byts ut mot "4 5 första. tredje och femte stycke- na" i 55 kap. 74% resp. ”4.5 första. tredje och fjärde styckena" i 56 kap. 7 &. Att bestämmelserna om föreläggande jämkas på detta sätt innebär inte att HD blir förhindrad att begära en komplettering. när det anses behövligt och meningsfullt. '

Det kan ifrågasättas. om inte även 55 kap. 45 tredje stycket och 56 kap. 45 tredje stycket RB bör ses över. Med hänsyn till syftet med de föreslagna ändringarna synes det tveksamt om man av den som fullföljer talan bör be— gära. att han redan i sin första inlaga skall ange de bevis han vill åberopa etc.

• Sida 71
•  Original

Prop. 1980/81:154 71

Riksåklagaren: —- — — Även om högsta domstolen fortfarande skall ha möjlighet att meddela prövningstillstånd på grunder som inte har åberopats av parten sätter den föreslagna skärpningen av regeln om dispensansök- ningarnas innehåll ett visst tryck på parter och ombud. Eventuellt kan be- stämmelsen medverka till att hindra de obefogade överklaganden som sker enbart i förhalningssyfte. [ vart fall medför bestämmelsen den obestridliga fördelen att högsta domstolen i allmänhet kan nöja sig med att pröva de dispensgrunder som parten har åberopat. När det gäller möjligheten att få prövningstillstånd på grund av synnerliga skäl innebär förslaget för övrigt en kodifiering av den praxis som redan nu tillämpas av högsta domstolen. Med hänsyn till att ändringar vad gäller processuella bestämmelser i all- mänhet blir omedelbart tillämpliga om inte annat särskilt föreskrives bör den nya lydelsen av 54 kap. 12 & rättegångsbalken förses med en över- gångsbestämmelse av innebörd att regeln inte är tillämplig när det gäller fullföljd av talan mot dom eller beslut sotn meddelats före ikraftträdandet.

Både från de enskildas och det allmännas synpunkt är det angeläget att rättsskipningen sker så snabbt omständigheterna medger. Förslaget att dispensansökningarna skall kunna prövas av en ledamot kommer otvivel_ aktigt att leda till att handläggningstiderna nedbringas och öka utrymmet för den rent prejudikatbildande verksamheten. Under förutsättning att så sker huvudsakligen i okomplicerade fall harjag inte någon erinran mot för- slaget i denna del, Regeln bör dock utformas så att avdelning är domför med antingen en eller tre ledamöter och inte som den föreslagna lagtexten torde medge även med två ledamöter. Jag vill dock understryka vikten av att dispensfrågan avgörs i den större sammansättningen i de fall då denna fråga i sig är av principiellt intresse. När det gäller ansökningar om resning och återställande av försutten tid samt besvär över domvilla godtarjag den föreslagna ordningen enligt vilken ärendena normalt bör prövas av tre le- damöter. Även här vill jag emellertid framhålla att tveksamma fall eller mål av principiellt intresse bör avgöras på femmannaavdelning.

Domstolsverket: Beträffande lagtextens utformning har DV följande er- inran. [ promemorian avvisas tanken på att högsta domstolen skulle kunna förelägga revisionskäranden eller klaganden att komplettera sin inlaga med uppgift om vari prejudikatintresset ligger. Detta har emellertid inte kommit till uttryck i förslaget. DV föreslår därför att 55 kap. 7å och 56 kap. 7 tå rät- tegångsbalken ändras så att detta framgår.

Svea hovrätt har ingen erinran mot förslaget. Kammarrätten i Stockholm: Kammarrätten tillstyrker att en föreskn'ft införs om att den som söker prövningstillstånd hos högsta domstolen skall ange grunden för att tillstånd bör beviljas.

Hur pass effektivt reformen kommer att utfalla kommer emellertid att i mycket bero på den högsta instansen själv. Det är sålunda väsentligt att domstolen ålägger sig en stark restriktivitet när det gäller att gå utöver de grunder som sökanden har angivit. Det torde också vara angeläget att domstolen vid kostnadsprövningen låter brister i aktuellt hänseende från sökandeombud få påtaglig effekt när det gäller ersättningen till ombudet.

Kammarrätten vitsordar att de skäl i och för sig är för handen som i pro— memorian redovisas för att en motsvarande ändring inte bör genomföras när det gäller fullföljd till regeringsrätten. Det ligger dock — inte minst för regeringsrättens egen del — ett avsevärt värde i att samma förfaranderegler gälleri så stor utsträckning som möjligt med avseende på rättegången i de båda högsta domstolarna. Kammarrätten sätter i fråga om det inte är till— räckligt att de skäl som har anförts mot ändringen för regeringsrättens del

• Sida 72
•  Original

Prop. 1980/81:154 72

får till följd att denna domstol, särskilt när en enskild person själv för sin talan. är förhållandevis generös då det gäller att meddela prövningstill- stånd för annan grund än vad som har angetts av parten. Det förordas så- lunda att samma ordning genomförs för regeringsrätten som för högsta domstolen.

[ speeialmotiveringen (s. 39) till 54 kap. 12 & RB har syftet med de nya bestämmelserna begränsats i förhållande till den allmänna motiveringen (s. 25 t) till att i första hand gälla sådana obefogade dispensansökningar som huvudsakligen görs för att förhala verkställigheten. Begränsningen är inte påkallad utan bestämmelsen bör ges den vidsträcktare innebörd som anges i den allmänna motiveringen. En sådan reglering hindrar inte att. om det någon gång skulle anses motiverat. föreläggande ges om komplettering av grunden för dispensansökningen.

Kammarrätten vill vidare framhålla att det är angeläget att formulären rörande fullföljd av talan från hovrätt utformas så att det av dem klart framgår att högsta domstolen kan begränsa sin prövning i tillståndsfrågan till omständigheter som har åberopats av sökanden. Om samma ordning i aktuellt hänseende införs för regeringsrättens del bör vad som har sagts nu få motsvarande tillämpning på fullföljdshänvisning från kammarrätt.

55 kap. 7 & och 56 kap. 7 & RB bör utformas så att det klart framgår att domstolen inte behöver meddela föreläggande om avhjälpande av brist i fråga om dispensgrunden. jfr promemorian s. 26 samt förslaget till 55 kap. 4 5 andra stycket och 56 kap. 4å andra stycket RB.

Rättegångsutredningen: [ promemorians lagförslag sägs — — — att en kärande i revisions- eller besvärsinlaga skall (och inte som nu bör) närmare ange de omständigheter han åberopar till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas.

Enligt 54 kap. 10 & RB får prövningstillstånd meddelas i två fall. Det ena är att det är av vikt för rättstillämpningen att talan prövas av HD. Av pro- memorians motiv framgår emellertid att det inte räcker med att ange denna omständighet. Att någonting mera kan krävas av den enskilde anses troli- gen ligga i lagens krav på att käranden skall närmare ange vad han åbero- par. Att lagtexten skall tolkas på det angivna sättet anser vi inte vara oemotsägligt.

Vi vill i detta sammanhang tillägga att vi betvivlar att utbytet av ordet här mot ordet skall kommer att leda till någon mera betydande förbättring av revisions— och besvärsinlagornas innehåll på den berörda punkten. Att man ställer ökade krav på käranden kan vi emellertid godta. även om det skäl som i promemorian anförs härför (nederst på sidan 25) närmast gåri motsatt riktning. Att den enskildes intresse — som det påstås — inte skall tillmätas någon betydelse är en dålig bakgrund för att ställa ökade krav på honom.

En annan innebörd av förslaget är enligt motiven att dispensfrågan skall tas upp till prövning även i det fall att dispensgrunden är bristfälligt angi- ven. dvs. utan att kärande ges möjlighet att komplettera sin inlaga. Den ordningen är kanske välbehövlig. men den torde sakna stöd i lag. Av 55 kap. 7å och 56 kap. 7 9" får i stället anses framgå att käranden skall ges till- fälle att inkomma med behövliga kompletteringar.

Domartförbunder: I samband med tillkomsten av 1971 års fullföljdsreg- ler uttalade departementschefen. att HD inte borde vara under alla om- ständigheter bunden av de skäl klaganden anfört samt att det därför inte kunde generellt föreskrivas påföljd för underlåtenhet att ange dispens- grund och att ovillkorlig skyldighet att ange sådan grund då inte heller bor-

• Sida 73
•  Original

Prop. 1980/81:154 73

de föreskrivas (prop. 1971:45 s. 94). Utvecklingen efter 1971 ger. som när- mare beskrivs i promemorian. fog för att i dag ifrågasätta ett dylikt ställ- ningstagande. Arbetsgruppen föreslår nu att skyldighet att ange dispens- skäl förenas med en regel att HD äger begränsa prövningen till skäl som klaganden anfört. Detta förslag kan visserligen synas svårförenligt med ett bibehållande av HD:s ex officioprövning. Det ter sig emellertid i praktiken rimligt att begära att den som klagar till högsta instans preciserar de skäl som enligt hans mening medför att dispensgrund föreligger. Att det därvid inte är tillräckligt att hänvisa till lagens bestämmelser om prövningstill- stånd är självklart. Det kan möjligen ifrågasättas om detta ändå inte borde komma till klart uttryck i 55:4 andra stycket och 56:4 andra stycket. Det förhållandet att HD som regel kan nöja sig med att pröva de anförda dis- pensskälen eller avslå ansökan som inte är närmare motiverad torde mcd- föra en väsentlig fördel i effektivitetshänseende.

När det gäller möjligheten att erhålla prövningstillstånd på grund av syn- nerliga skäl synes förslaget i huvudsak överensstämma med den praxis som redan nu tillämpas i HD.

Reglerna i 55:7 och 56:7 torde börajämkas så att det framgår att föreläg- gande inte behöver utfärdas i fråga om utebliven motivering för prövnings- tillstånd.

Det kan ifrågasättas om den föreslagna lydelsen av 54:12 bör komplette- ras av en övergångsbestämmelse med innehåll att 54: 12 ej skall tillämpas beträffande avgörande av hovrätt som meddelats före 1.7.1981.

Revisit)nssekreterare/öreningen: Under rubriken "Dispensansökning- ars innehåll"" föreslås att revisionskäranden resp. klaganden skall ange de omständigheter som åberopas till stöd för prövningstillstånd. Denna skärp- ning tillstyrks på de i promemorian angivna grunderna. HD:s möjlighet att bevilja dispens på grunder som inte har åberopats av den ändringssökande bör kvarstå. Särskilt i speeialmål är det inte ovanligt att domstolarna har en långt gående officialprövning. I sådana mål kan det inte krävas att revi- sionskäranden resp. klaganden uttömmande skall ange skälen för dispens. Därför måste HD även i fortsättningen i många specialmål avgöra frågan om dispens på grundval av domstolens egen kännedom om rättsläget på ifrågavarande område.

Såsom uttalats i promemorian (s. 11 och 25) skall HD vid dispenspröv- ningen inte vara bunden av vad klagande åberopat som skäl för prövnings- tillstånd. HD skall som prejudikatinstans verka för den rättsbildande verk- samheten i princip oberoendc av den enskilda partens förmåga att ange prejudikatskäl. Detta bör med hänsyn till den föreslagna och ovan tillstyrk- ta ändringen i 55 kap. 45 andra stycket RB och motsvarigheten i 56 kap. RB komma till positivt uttryck. Den föreslagna nya 12 å i 54 kap. RB. enligt vil- ken behandlingen av frågor huruvida prövningstillstånd skall meddelas får begränsas till omständigheter som har åberopats av sökanden. ger enligt föreningens uppfattning inte tillräckligt tydligt uttryck åt den ovan uttalade grundsatsen. Föreningen föreslår därför att 54 kap. 12 s' RB istället erhåller följande lydelse: "Vid behandling av frågor huruvida prövningstillstånd skall meddelas får Högsta domstolen även beakta omständigheter som inte har åberopats av sökanden."

Av vikt synes vara vad som anförs (s. 26) för de fall att dispensgrund inte anges. Föreningen anser inte att parten obligatoriskt bör ges tillfälle till komplettering. Ansökningen bör under alla förhållanden prövas i sak. Det kan antas att det därvid inte kommer att göras någon skillnad mellan mål i vilka inlagan till HD — trots lagens föreskrift — saknar angiven dispens- grund och sådana i vilka grunder utan bärkraft angivits.

• Sida 74
•  Original

Prop. 1980/81:154 74

Vad sedan gäller frågor om dispens enligt 54 kap. 10 s 2 RB torde det lig- ga i sakens natur att sådant prövningstillstånd alltjämt bör kunna meddelas oavsett om det är part. revisionssekreterare eller ledamot som upptäcker anledning därtill.

Om 54 kap. 12 Q' RB får den lydelse som föreslås i promemorian bör en övergångsbestämmelse övervägas. Nya processrättsliga regler tillämpas om inte annat sägs även i mål som har anhängiggiorts före lagändringen. Verkan av en processhandling anses emellertid allmänt böra bedömas efter de lagregler som gällde när den företogs. Mot denna bakgrund vill för- eningen sätta i fråga om det är möjligt att tillämpa den i promemorian före- slagna regeln i mål där talan har fullföljts till HD före ikraftträdandet. Revi- sionskärande och klagande harju enligt nu gällande regler inte någon skyl- dighet att ange skälen för prövningstillstånd. Av praktiska skäl bör tid- punkten för hovrättens dom hellre än tidpunkten för fullföljdsinlagans ingi- vande vara avgörande för frågan om äldre eller ny lag skall tillämpas. Övergångsbestämmelserna till RB föreslås därför kompletterade med en regel att 54 kap. 125 RB inte skall tillämpas i mål eller ärende där hovrätten har meddelat dom eller beslut före den 1 juli 1981.

5 Domförhet vid dispensprövningen

Högsta domstolen: Av de förslag som läggs fram i promemorian i syfte att minska HD:s arbetsbörda när det gäller andra uppgifter än prejudikat- bildningen är det framför allt förslaget att dispensansökningar skall kunna prövas av en ledamot som är av intresse. Övriga förslag kommer otvivel- aktigt att bidra till att angivna syftet nås. men man måste räkna med att de varken var för sig eller ens sammantagna medför någon mera betydande minskning av arbetsbördan. Däremot finns det utsikter att ett förfarande som innebär att vissa dispensansökningar prövas av en ledamot efter före- dragning av en revisionssekreterare kan ge ledamöterna betydligt mera tid till den dömande — och sålunda i princip prejudikatbildande — verksamhe- ten. Med en lämplig utveckling av formerna för samverkan mellan föredra- gande och ledamot bör detsamma i viss utsträckning gälla även föredra- gandenas verksamhet. Däremot torde arbetsbördan för kanslipersonalen inte minska. Under en övergångstid. medan den nuvarande balansen avar- betas, kan tvärtom en viss personalförstärkning på avdelningskanslierna bli nödvändig.

Ett viktigt krav på rättsskipningen måste vara att den är så snabb som hänsynen till rättssäkerheten medger. De senaste årens ökande tillström- ning av mål till HD och den på grund därav växande balansen medför att den slutliga handläggningen av många mål försenas. Detta innebär att i tvistemål den slutligt vinnande parten får vänta allt längre tid på att komma till sin rätt resp. att i brottmål verkställigheten av slutlig dom, som är fal- lande. fördröjs. ] den betydande andel av målen vari dispensansökningen saknar varje utsikt att vinna bifall framstår olägenheterna av en sådan för- sening med särskild tydlighet. Men det är naturligtvis inte mindre allvar- ligt. att handläggningen av de dispenserade målen fördröjs och att det allt- så tar längre tid innan prejudikat kan komma till stånd i olika rättsfrågor. Om förfarandet vid prövningen av dispensansökningar förenklas, bör detta leda till att den gen0msnittliga handläggningstiden förkortas.

När det gäller att ta ståndpunkt till det angivna förslaget med hänsyn till

• Sida 75
•  Original

Prop. 1980/81:154 75

parternas rättssäkerhet gör sig något olika synpunkter gällande beträffande de skilda dispensgrunderna. Såvitt angår prövningen av huruvida ett mål är lämpat som underlag för prejudikatbildning kan inga betänkligheter föreligga mot att låta vissa dispensansökningar prövas av en enda ledamot. under förutsättning att de fall då detta får ske avgränsas på lämpligt sätt. En sådan avgränsning kan ske genom bestämmelser i arbetsordningen. Parterna har uppenbarligen i regel inte intresse av prejudikatfrågan som så- dan. En prejudikatdispens kan exempelvis meddelas i syfte att slå fast att hovrättens avgörande är riktigt. För den vinnande parten innebär emeller- tid detta att han får vänta på att komma till sin rätt. Om man genom att minska HD:s arbete med dispensprövningen kan ägna mera tid åt de fram- släppta målen, blir slutresultatet till fördel för prejudikatbildningen.

Allvarligare från de enskilda parternas synpunkt kan förslaget synas va- ra när fråga är om den andra dispensgrunden. nämligen när det föreligger synnerliga skäl att talan prövas av HD. såsom att grund för resning förelig— ger eller domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbar- ligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Till en början må emellertid framhållas att i förhållande till det stora antalet dispensansök- ningar är fall när denna dispensgrund verkligen föreligger sällsynta. Det är också rimligt att så är fallet. Sökandens talan har tidigare prövats i minst två instanser. Hovrätterna är väl lämpade att i princip utgöra sista instans vid den sakliga prövningen. Härtill kommer. att om en sådan dispensgrund som det nu är fråga om verkligen föreligger. detta förhållandejämförelse- vis lätt kan påvisas av den missnöjda parten. Det bör i detta sammanhang också understrykas. att revisionssekreterarna har flerårig domarerfarenhet från tingsrätt och hovrätt och är väl lämpade att bedöma frågor av detta slag. Likaledes under förutsättning att de fall då dispensfrågan skall prövas av en ledamot avgränsas på lämpligt sätt kan inte heller när det gäller nu ifrågavarande dispensgrund hinder anses föreligga att dispensfrågan prö- vas av en enda ledamot.

Vad angår det antal ledamöter som skall handlägga dispensfrågor står valet i praktiken mellan en och tre ledamöter. Skulle. två ledamöter delta i avgörandet, uppkommer omröstningsproblem. En modell att lösa dessa finns i och för sig i 245 lagen (l974z8) om rättegången i tvistemål om mind— re värden. Däri föreskrivs om behandlingen i hovrätt av fråga om pröv- ningstillstånd. enligt den lagen. att hovrätten består av två ledamöter och att om en av dem vill bevilja prövningstillstånd. hans mening gäller som hovrättens beslut. l HD borde i en sådan situation målet i stället tas upp på tremannaavdelning. Situationen torde emellertid ej behöva regleras i lag- texten. Det får anses tillräckligt att i HD:s arbetsordning endast alternati- ven med en och tre ledamöter anges.

Som framgår av det förut anförda är det av stor betydelse vilka diSpens- ansökningar som skall få prövas av en enda ledamot. Utgångspunkten bör vara. att så får ske om det inte råder någon tvekan om antingen att ansök- ningen skall avslås eller att den skall bifallas. I första hand bör det ankom- ma på föredraganden att ta ställning hänill. Finner han det tveksamt om dispens bör beviljas eller avslås. bör han föredra ansökningen direkt på tremansavdelning. Är det emellertid enligt föredragandens mening klart. antingen att ansökningen skall beviljas eller att den skall avslås. föredrar han ansökningen för en ledamot. Denne kan naturligtvis ändå finna saken tveksam eller i allt fall att den såsom principiellt betydelsefull bör diskute- ras med flera ledamöter och skall då själv hänskjuta ansökningen till pröv- ning av tremansavdelning. Är det däremot enligt hans mening klart. hur frågan skall avgöras. meddelar han själv beslutet.

• Sida 76
•  Original

Prop. 1980/ 81 : 154 76

Regeringsrätten (majoriteten): Systemet med prövningstillstånd inför- des som allmän princip på förvaltningsrättsskipningens område först 1972. Systemet var då oprövat på detta område och hur det skulle komma att vefka i fråga om förvaltningsmålen kunde inte närmare överblickas. Erfa- renheter har naturligtvis vunnits efter hand som det nya förfarandet prakti- serats. men'någon utvärdering av systemets tillämpning under de gångna åren har inte skett. ] det remitterade förslaget anförs att det finns flera skäl som talar för att systemet för fullföljd till högsta domstolen ses över i sin helhet. Skäl kan anföras för att även ordningen för fullföljd till regerings- rätten bör bli föremål för en samlad översyn i lämpligt sammanhang.

Arbetsgruppens förslag om en minskning av antalet ledamöter vid pröv- ning av dispensansökningar är för högsta domstolens del ytterst betingat av den kraftiga ökning av antalet mål i domstolen. främst dispensmålcn. som har ägt rum på senare år. För regeringsrättens del har måltillströmv ningen inte företett samma oroande utveckling som i högsta domstolen och regeringsrätten har därför inte heller samma behov som högsta domstolen av att kunna arbeta med färre antal ledamöter på dispensavdelning än vad som gäller enligt nuvarande ordning.

Givetvis kan utvecklingen i fråga om måltillströmningen bli ogynnsam- mare i framtiden. En ökad tillströmning kan sålunda väntas i samband med att länsrätterna avarbetar sin nu mycket stora balans av oavgjorda skatte- mål samt i anslutning till 1981 års allmänna fastighetstaxering. Vidare kom- mer troligen antalet överklagade förhandsbesked i taxeringsfrågor att öka betydligt som en följd av riksdagens beslut att införa en allmän skatte- flyktsklausul. Ökningen kan dock väntas åtminstone delvis komma att motsvaras av den minskning som föranleds av att det efter den I januari 1981. frånsett övergångstallen. krävs prövningstillstånd för att fullfölja kommunalbesvär till regeringsrätten.

Det sagda kan i och för sig anföras som skäl för att — inför möjligheten av en eventuell framtida ökning av arbetsbelastningen för regeringsrättens ledamöter till en oacceptabel nivå — skapa förutsättningar för att låta dis- pensavdclning också för regeringsrättens del vara domför med en ledamot. Härvidlag bör emellertid beaktas att målen i regeringsrätten såsom fram- hålls i promemorian rör en mängd olika rättsområden och att behovet av prejudikat inte är så lätt att överblicka. Ledamot ställs under sina första år i regeringsrätten ofta inför rättsfrågor av ett slag som han inte mött i sin ti- digare verksamhet. Den nuvarande kollegiala sammansättningen innefat- tar en garanti för enhetlig och kvalificerad bedömning av frågan i vilka fall prövningstillstånd bör meddelas. Angivna förhållanden medför att det be- träffande det helt övervägande antalet dispensansökningar i regeringsrät- ten inte framstår som en tillfredsställande ordning att låta dispensfrågan avgöras av en ledamot.

Även i regeringsrätten förekommer emellertid en del dispensmål som utan olägenhet skulle kunna avgöras i en mindre kvalificerad sammansätt- ning. t.ex. enklare skatte- och körkonsmål där det från början står alldeles klart att skäl för prövningstillstånd ej föreligger. Här kan även nämnas stundom förekommande serier av dispensmål av likartad beskaffenhet, ex- empelvis mål rörande allmän fastighetstaxering. Sedan ett av målen av- gjorts. kan behandlingen av de övriga målen ofta bli helt rutinmässig. Den arbetsbesparing som skulle vinnas om mål av nu avsett slag fick avgöras av regeringsrätten på avdelning bestående av en ledamot skulle dock bli gans- ka ringa. Uppskattningsvis torde högst cn femtedel av ledamöternas ar- betstid ägnas åt prövningen av dispensansökningar. År 1979 tog föredrag-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1980/81:154 77

ningen av dispensmålen i anspråk 632 timmar av den totalt till 1 610 timmar uppgående föredragningstiden eller således cirka 40 procent av denna tid.

Alla dispensmål föredrages i sin helhet på avdelning. Ledamöterna läser aldrig något tryck i förväg. Varje mål kontrolläses efter föredragningen av en ledamot. I sådana dispensmål av enkcl beskaffenhet, beträffande vilka föreslagna domförhetsregler skulle kunna få aktualitet. består eftergransk- ningen i huvudsak av att kontrollanten tar del av underinstansernas domar och besvären i regeringsrätten samt aktens innehåll i övrigt i den mån det behövs. medan övriga ledamöter främst gör sin insats under föredragning- en och vid målets återställning. Regeringsrätten som i annat sammanhang överväger sin framtida organisation och sina arbetsformer har inte några planer på att behandla dispensmålen på annat sätt. Tidsvinsten skulle såle— des inskränka sig till inbesparad sessionstid för de ledamöter som inte är kontrollanter. Mål tillhörande ifrågavarande kategori kräver normalt myc- ket kort tid för föredragning och återställning. Det är svårt att uppskatta hur stor denna besparing skulle bli, men den kan inte vara så stor att den tar över de skäl som ovan anförts om värdet av den nuvarande ordningen i regeringsrätten.

Regeringsrätten utgår vid sitt ställningstagande — — — från dels att det för regeringsrättens vidkommande inte för närvarande föreligger något av arbetsläget betingat behov av en minskning av antalet ledamöter vid be- handling av frågor om prövningstillstånd. dels att det synes tveksamt om införandet av en sådan ordning skulle ge några rationaliseringseffekter av betydelse och dels att den kollegiala sammansättningen av dispensavdel- ning i regeringsrätten i sig innefattar en garanti för enhetligt och kvalifice- rat bedömande av fråga om prejudikatintresse föreligger. En sammanväg- ning av dessa faktorer leder till att regeringsrätten starkt ifrågasätter lämp- ligheten av att utan mera ingående överväganden företaga så genomgripan- de ändringar i de för regeringsrätten gällande reglerna om domförhet i dis- pensmål som det remitterade förslaget innebär. Regeringsrätten kan därför inte biträda förslaget i denna del. Frågan om en eventuell ändring av dessa regler bör lämpligen anstå till en kommande översyn av systemet för full- följd till regeringsrätten.

Regeringsråden Wieslander. Kör/oj: Lidbeck. Reuterswärd och Brodén är av .s'kiljaktig mening: Majoriteten har belyst de skillnader som finns mel- lan högsta domstolen och regeringsrätten i fråga om målens beskaffenhet. arbetssätt. m.m. Vidare har framhållits att arbetsläget i regeringsrätten för närvarande inte kräver någon minskning av antalet ledamöter vid behand- ling av frågor om prövningstillstånd. Man har också pekat på att den kolle- giala sammansättningen av dispensavdclning i regeringsrätten i sig innefat- tar garanti för ett enhetligt och kvalificerat bedömande av frågorna om pre- judikatsintresse föreligger. Även med beaktande av dessa synpunkter an- ser vi att det finns visst utrymme för och kan uppkomma behov av att prö- va förslaget med en ledamot på dispensavdclning. Vi har därför inte något att erinra mot att det även för regeringsrättens del öppnas möjlighet att av- göra enklare dispensmål med endast en ledamot. i vilken utsträckning den- na möjlighet kommer att utnyttjas får bli beroende på olika faktorer såsom måltillströmningen. arbetsläget i övrigt m.m.

Regeringsrådet Mueller är av skilja/(tig mening: Sedan mycket länge gäller som grundläggande princip för organisationen av en domstol som är högsta instans att domstolen i all sin dömande verksamhet skall ha en kol- legial sammansättning. Detta har gällt såväl när domstolen har prövat må- len i sak som när domstolen avgjort frågor om prövningstillstånd (.lfri sist—

• Sida 78
•  Original

Prop. 1980/81:154 78

nämnda hänseende bl.a. SFS 1915: 139jfr med 137. NJA 11 1943 s. 43, SFS I958:115 och prop. 1958: 32 s. 52. Se även domstolskommitténs betänkan- de Fullföljd av talan m.m. SOU 1969:41 särskilt s. 58 och 59). Här förelig— ger alltså en långvarig rättstradition. Denna tradition måste anses vara av väsentlig betydelse för bl.a. tilltron till dessa domstolars verksamhet.

Liksom hittills talar starka principiella skäl för att en domstol som är högsta instans i all sin dömande verksamhet måste ha en kollegial samman- sättning. Sålunda kan man endast genom en sådan sammansättning gene- rellt skapa förutsättningar för en så allsidig och fullständig bedömning som samhället och de rättssökande har rätt att kräva av en högsta instans. inte minst gäller detta eftersom utvecklingen i samhället går mycket snabbt och ställer domstolarna inför ständigt nya problem vid tillämpning av såväl äld- re lagstiftning som den nya lagstiftning som tillkommer i anledning av ut- vecklingen eller för att möta en icke önskad utveckling. För regeringsrät- tens del får i detta sammanhang som ett exempel åberopas den nya lagen (1980:865) om skatteflykt.

En kollegial sammansättning vid all dömande verksamhet torde också uppfattas som en. klart bättre garanti för högsta domstolens och regerings— rättens integritet än en ordning med ensamdomare.

Vidare bör framhållas att högsta domstolens och regeringsrättens hu- vuduppgift numera är att vägleda rättstillämpningen. Det är alltså mycket viktigt att dessa domstolar vid sina egna avgöranden tillämpar så långt möjligt enhetliga principer. Om dessa domstolar — som alltid är uppdelade på flera av varandra oberoende avdelningar — skall kunna uppfylla detta krav på enhetlighet är det nödvändigt att de i sin dömande verksamhet har en kollegial sammansättning. Det torde nämligen knappast vara möjligt för varje enskild ledamot att ialla situationer ensam ha en tillräcklig överblick över domstolens hela verksamhetsområde och över alla avgöranden som domstolens skilda avdelningar meddelar. Detta skulle gälla alldeles särskilt om förslagen i Ds Ju 1980:12 förverkligas. Enligt dessa skulle nämligen flertalet avgöranden beslutas av ensamdomare. Förslagen innebär ju att huvudparten av alla frågor om prövningstillstånd skall avgöras av en av- delning som består av endast en ledamot. vilket i sin tur faktiskt skulle in- nebära att vardera domstolen i betydande omfattning skulle arbeta på ett 20-tal avdelningar.

För en kollegial sammansättning talar också i vad avser såväl högsta domstolen som regeringsrätten den konstitutionella roll som dessa dom- stolar har (jfr 11 kap. 11 och 14 55 samt 12 kap. 3 och 8 åå regeringsfor- men).

För att de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomsto- larna skall kunna fylla de uppgifter som anförtrotts dem är det mycket vä- sentligt att deras verksamhet vinner allmän tilltro. Att de högsta instanser- nas avgöranden alltid beslutas av ett kollegium torde vara av stor betydel- se för att nå och ständigt befästa en sådan tilltro.

[ det föregående har anförts en rad skäl för att högsta domstolen och re- geringsrätten skall ha en kollegial sammansättning i sin dömande verksam- het. Det anförda gäller i fråga om all dömande verksamhet. alltså bl.a. även vid avgörande av frågor om prövningstillstånd. Utöver det anförda bör beträffande avgöranden av frågor om prövningstillstånd framhållas att det är genom beslut i frågor om prövningstillstånd som högsta domstolen och regeringsrätten avgör inom vilka rättsområden som prejudicerande do- mar och beslut behövs. Avgöranden av frågor om prövningstillstånd blir alltså av grundläggande betydelse för att domstolarna skall ktmna fullgöra

• Sida 79
•  Original

Prop. 1980/81:154 79

sin huvuduppgift att vägleda rättstillämpningen. Såsom domstolskom- mitte'n uttalat i SOU 1969:41 s. 58 är prövningen av frågan om prövnings- tillstånd skall ges eller ej knappast mindre viktig än den prövning som sker sedan prövningstillstånd meddelats. Enligt kommittén gäller detta såväl ur allmän synpunkt som ur synpunkter av parternas intressen. Även det se- nast anförda talar enligt min mening bestämt för att högsta domstolen och regeringsrätten vid avgörande av frågor om prövningstillstånd alltid skall ha en kollegial sammansättning. Den omständigheten att ett stort antal av de uppkommande frågorna om prövningstillstånd för en domare eller före- dragande kan förefalla att vara lätta att avgöra kan inte föranleda en annan bedömning. Som ytterligare skäl mot förslaget att. en domare skall få be- handla vissa frågor om prövningstillstånd ensam får här åberopas att det inte är möjligt att utforma en tillräckligt tydlig generell regel om hur man skall avgöra vilka prövningstillståndsfrågor som är tillräckligt lätta för att de skall få behandlas av en domare.

Skulle flertalet frågor om prövningstillstånd — såsom förutsättes i Ds .lu l980:12 — komma att avgöras av ensamdomare. kommer detta att få till konsekvens att det blir ännu svårare för varje enskild domare att skaffa sig en god överblick över aktuella problem och avgöranden inom domstolens verksamhetsområde. eftersom domaren då skulle komma att delta vid av- görande av ett mycket mindre antal frågor om prövningstillstånd än f.n.

Med kollegial sammansättning avses i det föregående att minst tre leda- möter deltar i avgörandet. Om endast två ledamöter deltar måste nämligen alltid någon ledamot erhålla utslagsröst. vilket ju innebär att avgörandet ytterst ligger i denne ende ledamots hand.

Justitiekanslern: Vad gäller dispensprövningen bör understrykas att ef- tersom syftet med denna i huvudsak endast är att utvälja lämpliga prejudi- katmål, rättssäkerhetsfrågorna inte står i förgrunden. Flertalet fullföljda mål lämpar sig inte för prejudikat. och detta torde i allmänhet stå klart utan någon mera ingående prövning. Det bör enligt min mening vara tillräckligt att dispensprövningen i sådana fall utförs av en ledamot. Naturligtvis före— kommer även ett — ehuru långt mindre — antal fall då dispensprövningen är mera krävande och då två eller tre ledamöter bör delta. Särskilt torde för uppnående av kontintritet och balans i prejudikatmaterialet vara nöd- vändigt att prövningstillstånd inte beviljas utan kollegialt samråd. Bestäm- mandet av grunderna för hänskjutande av dispensfrågor till avdelning med två eller tre ledamöter bör kunna anförtros åt de högsta domstolarna själva.

Inte heller i övrigt föranleder förslagen i fråga om prövningstillstånd nå- gon erinran från min sida. Jag har dock svårt att förstå de i betänkandet (s. 27) anförda skälen mot att för förvaltningsprocessens del uppställa de strängare krav på dispensansökningarnas innehåll som föreslås för civil- och straffprocessen. Enligt min mening bör i förvaltningsprocesslagen fö- retas ändringar motsvarande den föreslagna 54 kap. 12 å och ändringarna i 55 kap. 45 och 56 kap. 4.5 rättegångsbalken.

Domstolsverket: i fråga om regeringsrätten kan — med beaktande av rättsområdets vidd och ledamöternas varierande bakgrund — viss tvek- samhet råda när det gäller lämpligheten av de föreslagna domförhetsregler- na vid dispensprövningen. Vid tillstyrkan av förslaget i denna del har DV — i likhet med arbetsgruppen — utgått från att den större sammansättning- en blir den normala. Även beträffande regeringsrätten bör frågan om pröv- ningstillstånd i lämpligt sammanhang bli föremål för nya överväganden.

Svea hovrätt: Utmärkande för prövning i överinstans har bl.a. varit att

• Sida 80
•  Original

Prop. 1980/81:154 80

denna skett i en kollegial sammansättning. Det har ansetts vara särskilt värdefullt att målen kunnat penetreras vid överläggning mellan flera doma- re. Även om prövning av dispensansökningar kan ses som en ”sorterings- verksamhet" och inte har samma karaktär som egentlig dömande verk- samhet så har den många gemensamma drag med den dömande verksam- heten. Allmänheten torde också i stor utsträckning uppfatta HD som sista instans i ett treinstanssystem. Det kan därför från olika synpunkter finnas goda skäl för en ordning som den nuvarande.

Det finns onekligen många fall där prövning av endast en ledamot i och för sig kan synas tillräcklig. Emellertid har som tidigare berörts överlägg- ning i en kollegial sammansättning ett särskilt värde. Överläggning kom- mer naturligtvis att ske med föredraganden men en sammansättning med två eller flerajustitieråd ger större säkerhet för en riktig bedömning.

Tanken på en ordning med dispensprövning av två ledamöter har avvi- sats i förslaget. enär en sådan lösning inte anses ge de vinster ur arbetssyn- punkt som man vill nå. Hovrätten anser emellertid — mot bakgrund även av de erfarenheter hovrätten har av sådan prövning enligt småmålslagen — att en sådan lösning förtjänar att övervägas ytterligare. På de skäl som an- förts i promemorian vill hovrätten dock inte motsätta sig förslaget att dis- pensprövning skall kunna göras av en ledamot.

Enligt hovrättens mening bör, bl.a. mot bakgrund av Stadgandet i ll kap. 4 & regeringsformer, frågan om domförheten vid dispensprövningen bestämmas i lag. Det kan vidare ifrågasättas om inte huvudregeln bör vara att avdelning vid behandling av fråga om prövningstillstånd är domför med tre ledamöter, dock att — om tvekan inte råder om hur frågan bör bedömas och den ej är av principiell betydelse — prövningen kan ske av en ledamot.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten anser lika med arbets- gruppen att dispensprövningen bör kunna inskränkas till att avse av sökan— den angivna grunder. Om man utan ingripande i hela fullföljdssystemet skall kunna nedbringa arbetsbördan för HD:s ledamöter, är det naturligt att ändra reglerna för dispensprövningen och domförheten därvid. Även om det för många fall är tillfyllest att prövningen görs av en ledamot torde en sådan nedskärning kunna medföra vissa nackdelar. [ en del fall torde målet behöva hänskjutas till prövning av tre ledamöter och sålunda få före- dragas på nytt. Därigenom elimineras en ej obetydlig del av besparingsef- fekten. Om dispensprövningen istället alltid görs av två ledamöter undgår man att målet kommer att föredragas två gånger. Redan härigenom blir det en god besparing. måhända jämförbar med arbetsgruppens förslag. En så- dan ordning skulle även medföra fördelar i andra hänseenden. Sålunda skulle därigenom tillgodoses det av arbetsgruppen anmärkta behovet för en ledamot att kunna diskutera målet med en kollega. Vidare behöver man inte hysa farhågor beträffande prövning av inhibition och tvångsmedel i så- dan sammansättning. Om sammansättningen bestäms till två ledamöter be- hövs naturligtvis kompletterande stadgande om att dispens skall ges om någon av ledamöterna finner detta.

Kammarrätten i Stockholm: Förslagen är inte problemfria. Om en do- mare ensam har att avgöra dispensfrågan blir naturligtvis trycket på ho- nom större än om han är en av medlemmarna i ett tremannakollegium. På ena sidan gäller det för honom att fatta sina avgöranden så att inte alltför många dispenser meddelas. eftersom i annat fall vinsterna av reformen snabbt skulle konsumeras genom att belastningen i femmannasammansätt-

• Sida 81
•  Original

Prop. 1980/81:154 8]

ning skulle öka. På andra sidan får inte ett alltför begränsat antal mål släp- pas upp till prövning till nackdel för prejudikatbildningen. Mellanlösningen att hänskjuta dispensfrågan till tre justitieråd bör naturligtvis inte heller tillgripas i stor utsträckning. om reformen skall ge vinster av verklig bety- delse. Självfallet måste vederbörande justitieråd kunna ha avsevärt utbyte av samråd med den revisionssekreterare som föredrar dispensfrågan. Det står dock klart att både erfarenheten och kompetensen i övrigt hos dessa tjänstemän kan variera avsevärt.

Högsta domstolen torde själv bäst kunna bedöma den aktuella frågan. Kammarrätten har alltså inte anledning att i denna del motsätta sig att den lösning väljs som högsta domstolen vid en samlad bedömning finner mest ändamålsenlig.

Om förslaget genomförs, framstår det som lämpligt att högsta domstolen i sin arbetsordning, inom ramen för l 1 kap. 45 RF. ger de närmare riktlin- jer som är möjliga att meddela rörande när tremannasammansättning bör väljas.

När det gäller regeringsrätten erinras om — — — värdet av lika regler för de båda högsta instanserna. I övrigt instämmer kammarrätten i vad som sägs (s. 32) i promemorian om att man måste räkna med att tremannasam- mansättning skulle komma att behövas i ett stort antal mål. Det är väsent- ligt att prejudikatbildningen inte blir lidande på det breda ansvarsområde som är regeringsrättens. Det måste sålunda många gånger vara förenat med avsevärda svårigheter och kräva betydande insikter i ämnesområdet för att avgöra i vilka mål inom det vidsträckta skatteområdet som prejudi- katdispens är motiverad. Det kan därför inte uteslutas att tremannasam- mansättningen blir den vanligare formen för regeringsrättens del. Det får ankomma på denna domstol att. lika som högsta domstolen. i sin arbets- ordning ge de närmare riktlinjer som är möjliga.

Inte heller när det gäller regeringsrätten anser sig kammarrätten böra motsätta sig att den lösning väljs som regeringsrätten själv vid en samlad bedömning anser mest ändamålsenlig. — — —

I detta sammanhang kan framhållas att den fyramannasammansättning. som för närvarande är möjlig för regeringsrättens del om tre av ledamöter- na är ense om slutet. torde vara förenad med nackdelar i praktiken. Det sätts därför — och i enhetlighetens intresse — i fråga om inte regleringen bör avskaffas.

Domarejörbundet: För att dispensprövning skall kunna ske med endast en ledamot bör som förutsättning uppställas att de fall som på detta sätt kan prövas blir avgränsade på ett tillfredsställande sätt. Dispensprövning- en av HD i sammansättningen en ledamot bör endast komma ifråga i de klara och okomplicerade fallen. dvs. de fall där det ej råder någon tvekan om antingen att ansökningen skall avslås eller att den skall bifallas. Med hänsyn till att en mycket stor del av dispensansökningarna är klara fall tor- de den föreslagna ordningen kunna bli ett verksamt medel att nedbringa målbalansen och ge domstolen tid för dess väsentligaste verksamhet. Av- gränsas enledamotsfallen på lämpligt sätt synes vägande skäl från rättssä- kerhetssynpunkt ej heller kunna riktas mot förslaget. Förbundet vill därför tillstyrka förslaget i denna del.

Advokatsamfundet: Mot arbetsgruppens förslag om ändrade domför- hetsregler har samfundet invändningar endast i ett hänseende. Samfundet vill sålunda uttala tvekan beträffande förslaget om högsta domstolens domförhet vid dispensprövningen. Det kan visserligen sägas att avslag på en dispensansökan formellt ej innebär någon rättsförlust för den part som

• Sida 82
•  Original

Prop. 1980/81:154 82

begärt prövningstillstånd. eftersom parten inte har någon rätt att få sin sak prövad på nytt annat än om det föreligger synnerliga skäl för sådan pröv- ning enligt 54 kap. [0 5 första stycket 2 RB. Emellertid är det samfundets ' erfarenhet. som också bcstyrks av det synnerligen stora antalet fall där prövningstillstånd inte meddelas. att allmänheten och möjligen i vissa fall även deras rådgivare, upplever dispensansökan såsom ytterligare en möj- lighet att komma till vad parten anser vara hans rätt. För den enskilde upp- levs ofta en vägrad dispens som en rättsförlust.

Samfundet vill därför i första hand förorda att man söker uppnå den med arbetsgruppens förslag avsedda minskningen i måltillströmningen genom att i lagtexten klarare understryka att vi har ett tvåinstanssystem och att högsta domstolens prövning är begränsad till prejudikatsintressen och så- dana fall där synnerliga skäl föreligger. Nu föreslås den ändringen i 55 kap. 45 andra stycket RB att käranden i revisionsinlagan skall ange de omstän— digheter han åberopar till stöd för prövningstillstånd. Något av den önska- de effekten kunde eventuellt nås genom att i den bestämmelsen göra en di- rekt hänvisning till 54 kap. 10% RB. men helst borde en ännu tydligare mar- kering ske.

Till dess allmänheten bibringats en riktig uppfattning om förutsättning- ama för en prövning i högsta domstolen kommer det att uppfattas såsom en fråga om den enskildes rättssäkerhet hur dispensprövning sker. De for- mer i vilka domstolarna fattar sina beslut har enligt samfundetserfarenhet stor betydelse för allmänhetens förtroende. Från denna synpunkt ställer sig samfundet tveksamt till att dispensprövningen sker med endast en dö- mare.

Prövning är stundom påkallad för att rätta förbiseende. misstag eller fel- aktig lagtillämpning som påverkat utgången i hovrätten eller för att på an- nat sätt tillgodose ett berättigat enskilt intresse. Dessa fall kan vara svåra att urskiljai mängden av mindre välgrundade ansökningar. Det är ett rätts— säkerhetsintresse att systemet ger trygghet för att dessa fall uppmärksam- mas utan att det därför blir så betungande att balanser uppstår.

Det förhållandet att dispens ej meddelas har understundom en rättsska- pande effekt därigenom att hovrättens dom står fast och blir vägledande. Även i detta fall kan det understundom vara ett rättssäkerhetsintresse att i prövningen deltagit mer än en ledamot.

l avvägningen mellan rättssäkerhetsintresset och de synnerligen beak- tansvärda skäl arbetsgruppen åberopat till stöd för förslagen skulle sam- fundet sålunda vilja lägga en något större vikt vid rättssäkerhetsintresset. Samfundet är medvetet om att lagen endast skulle ange minimigränser och att begränsningar skall kunna föreskrivas i en av högsta domstolen antagen arbetsordning. Trots detta vill samfundet föreslå att. minimigränsen höjs för domförhet vid dispensprövningen.

Den lösning som samfundet närmast skulle vilja förorda är den som ar- betsgruppen berör, nämligen att —- i stället för en ledamot — två ledamöter läser handlingarna och prövar dispensfrågan. Skulle de två ledamöterna komma till olika uppfattning kan antingen den lösningen tänkas att pröv- ningstillstånd meddelas eller alternativt att ytterligare en ledamot läser handlingarna, i vilket fall man uppnår samma resultat som beskrivits på sid 3l i betänkandet. Samfundet hyser den förhoppningen att arbetsgruppens övriga förslag kommer att medföra en ej oväsentlig förbättring av arbetslä- get i högsta domstolen så att utrymme finns även för detta förslag.

Revisionssekreterarefr'ireningen: Föreningen ansluter sig till anvisade lösningar och föreslagna lagändringari fråga om HD:s domförhet. Det bör

• Sida 83
•  Original

Prop. 1980/81:154 83

dock framhållas att i specialmälen och i andra vidlyftiga mål torde dispens- frågan endast undantagsvis komma att avgöras av en ledamot. Detta kom- mer främst/i fråga i de fall föredraganden bedömer utgången av dispens- prövningen som given. Många mål är däremot tämligen komplicerade och innehåller så pass tveksamma frågor att det från början är helt klart att dis- pensfrågan bör avgöras i en större sammansättning. Givetvis kommer det även att uppstå situationer där föredraganden blir tveksam när det gäller valet av HD:s sammansättning. Om föredraganden bedömer det som säk- rast att föredra ett mål för prövningstillstånd inför en större sammansätt- ning är det viktigt att denna möjlighet alltid står öppen.

6 Domförhet vid prövningen av resningsansökningar m.m.

Högsta domstolen: Förslaget upptar även ändrade regler om avdelning- ens domförhet vid prövning av ansökningar om resning och återställande av försutten tid samt besvär över domvilla. När det gäller ansökningar om resning är sakmaterialet inte sällan omfattande vilket medför betydande arbete för föredraganden med att penetrera ärendet och disponera före-' dragningen. Sedan detta arbete utförts. är det emellertid i en avsevärd an- del av ärendena klart. att resningsansökningen saknar grund. Det synes väl motiverat att i sådana fall ansökningen prövas av tre ledamöter. på samma sätt som för närvarande sker i fråga om alla dispensansökningar. Den före- slagna ordningen medför att avdelning i denna sammansättning, om ansök- ningen bifalls. omedelbart kan ändra domen under de förutsättningar som anges i 58 kap. 7 5 RB. Om frågan angående resning är tveksam eller av principiellt intresse. bör den hänskjutas till femmansavdelning. Vad som nu sagts om resningsansökningar gäller i huvudsak även domvillobesvär och ansökningar om återställande av försutten tid.

Regeringsrätten ( majoriteten): Regeringsrätten är — — — behörig att be- vilja resning i det stora flertalet förvaltningsärenden. Handläggningen av resningsärenden sker på fullsutten avdelning. Antalet resningsansökningar var 87 år l977. 77 år 1978. 85 år 1979 och 104 år l980.

För resning i förvaltningsärenden finns inte någon motsvarighet till de regler om resning som enligt 58 kap. rättegångsbalken gäller för mål vid de allmänna domstolarna. Vid prövning av resningsärenden brukar regerings- rätten visserligen beakta rättegångsbalkens regler om resning men domsto- len känner sig inte helt bunden av dessa regler; förvaltningsärendenas sär- art och skiftande karaktär medför att även andra omständigheter måste vä- gas in. Till belysning av det sagda kan framhållas att regeringsrätten anser sig oförhindrad att pröva en resningsansökan även om denna gjorts efter utgången av den i 58 kap. 49" rättegångsbalken stipulerade tidsfristen. Helt allmänt kan sägas att regeringsrätten anser sig ha ganska fria händer att be- vilja resning i syfte att nå materiell rättvisa och att resningsärendena inte låter sig behandla efter några enhetliga regler.

Till skillnad mot vad som för högsta domstolens del gäller i följd av hu- vudregeln i 58 kap. 75 första stycket rättegångsbalken att vid bifall till res- ningsansökan målet skall tas upp på nytt av den rätt som sist har dömt i målet avgör regeringsrätten, när frågan faller inom regeringsrättens kom- petensområde, ofta själv målet. såvitt utredningsmässiga eller andra skäl inte lägger hinder i vägen härför.

De resningsansökningar som inkommer till regeringsrätten är ofta ut-

• Sida 84
•  Original

Prop. 1980/81:154 84

siktslösa. Det är sålunda vanligt att den resningssökande inte anger några skäl för sin ansökan utan endast önskar omprövning av saken. När skäl anges är dessa i många fall av den beskaffenheten att de uppenbarligen inte kan leda till bifall till ansökningen. Dylika ärenden kräver helt naturligt in- te någon mera ingående prövning. l åtskilliga fall kan emellertid en res- ningsansökan beröra svårbedömda frågor och föranleda ingående övervä- ganden. Detta gäller bl.a. många av de fall, där resningsansökningen avser ett förvaltningsområde som regeringsrätten ej sysslar med inom ramen för sin vanliga kompetens.

Det kan enligt regeringsrättens mening inte möta betänkligheter mot att låta resningsansökningar, i fråga om vilka skäl för bifall uppenbarligen sak- nas. prövas i en sammansättning med enbart tre ledamöter och regerings- rätten har ingen erinran mot att en sådan ordning införs. Övriga resnings- ansökningar bör emellertid alltjämt prövas av regeringsrätten i ordinarie sammansättning.

Uppdelningen får i praktiken ombesörjas av föredragandena. De ansök- ningar dessa bedömer utsiktslösa och varande av enkel beskaffenhet får de föredraga på tremannaavdelning. Skulle denna då undantagsvis finna att föredraganden gjort en felbedömning. får målet i stället upptas på fullsut- ten avdelning. Det kan väntas att en klar praxis utvecklar sig relativt snabbt och att uppdelningen inte kommer att vålla några svårigheter.

Arbetsgruppen har föreslagit att ansökningar om återställande av försut- ten tid skall kunna avgöras av regeringsrätten i sammansättning med tre le- damöter. I dessa ärenden gäller det som regel att bedöma om laga förfall förelegat eller ej. Denna prövning kan inte anses mera krävande än att den kan fullgöras av tre ledamöter. En sådan ordning skulle också kunna bidra- ga till en viss rationalisering av arbetet. Regeringsrätten tillstyrker därför arbetsgruppens förslag i denna del.

Regeringsrådet Mueller är av skiljaktig mening: Frågor om resning har ansetts vara av sådan principiell betydelse att den grundläggande föreskrif- ten härom tagits in i regeringsformen. Resningsinstitutet är det yttersta hjälpmedel som står till buds för den som blivit felaktigt bedömd. Redan mot denna bakgrund är det självfallet att frågor om resning liksom hittills måste behandlas av en fullsutten avdelning. Även vissa andra skäl talar härför. En ansökan om resning kan t.ex. avse ett avgörande av regeringen eller ett sådant avgörande som högsta domstolen eller regeringsrätten själv meddelat på fullsutten avdelning. Vidare kan förväntas att svårbedömda frågor om tillämpningen av lagprövningsrätten kommer att aktualiseras. Den omständigheten att många resningsansökningar är ogrundade bör inte föranleda att antalet ledamöter vid prövning av alla resningsansökningar skall minskas till tre. Att införa en särskild domförhetsregel för ”enkla" resningsansökningar bör inte heller komma i fråga, eftersom det torde vara ogörligt att i lag tillräckligt tydligt precisera i vilka fall en sådan regel skulle gälla.

Även frågor om återställande av försutten tid har ansetts vara av sådan principiell betydelse att föreskrift härom tagits in i regeringsformen. Dessa frågor är dock generellt sett av sådan enklare karaktär att de bör kunna av- göras av en avdelning med tre ledamöter. Härför talar — i vad avser rege- ringsrätten — även det förhållandet att frågor om återställande av försutten tid ofta aktualiseras i besvär över beslut av kammarrätt att inte pröva dit anförda besvär på grund av att besvärshandlingen kommit in för sent. Om regeringsrätten blir domför med tre ledamöter vid prövning av ansökningar om återställande av försutten tid. skulle nämligen i nyss angivna fall såväl

• Sida 85
•  Original

Prop. 1980/81:154 85

ansökningen som frågan om prövningstillstånd kunna prövas i ett samman- hang av en avdelning med tre ledamöter.

Justitiekanslern: På detta område föreligger likheter med dispenspröv- ningen såtillvida att de ogrundade ansökningarna är tämligen lätt urskiljba- ra. Förslaget att sänka domförhetskravet till tre ledamöter synes mig inte vara ägnat att inge betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt och torde kunna leda till en inte obetydlig effektivisering av domstolarnas arbete. Det bör på sätt föreslagits i fråga om dispensprövningen kunna överlåtas åt dessa att dra upp principerna för hänskjutande till större avdelning.

Svea hovrätt: Hovrätten tillstyrker förslaget att HD skall vara behörig att pröva resningsansökningar m.m. med tre ledamöter. Utöver vad som anföres i promemorian om att det kan finnas anledning att använda den större sammansättningen med fem ledamöter i fall när resningsfrågan är in- vecklad eller när den har principiell räckvidd kan ifrågasättas, om inte fem ledamöter bör deltaga i de fall då HD i samband med att den beviljar res- ning beslutar om ändring av dom eller beslut. I sådana fall utövas dömande verksamhet — innebärande ändring av dom eller beslut — beträffande vil- ken HD eljest är domför med fem till sju ledamöter.

Bestämmelser om när den större eller den mindre sammansättningen bör förekomma bör ges i lag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten delar arbetsgruppens mening — — —. Det bör dessutom övervägas att beträffande resning och återställande av försutten tid införa samma ordning för prövningen som gäller för besvär över domvilla. Dessa måltyper är generellt sett inte av så- dan svårighetsgrad att de alltid behöver avgöras av HD.

Kammarrätten i Stockholm: Kammarrätten har inga invändningar mot promemorians förslag.

Domareförbundet: På skäl som anförs i promemorian anser förbundet att ledamotsantalet vid prövning av resningsansökan. ansökan om återstäl- lande av försutten tid och besvär över domvilla kan minskas.

7 Domförhet vid prövning av inhibitionsfrågor, avvisning, avskriv- ning m.m.

Högsta domstolen: I syfte främst att förebygga att HD tvingas avgöra frågan om dispens i fullföljt mål på ett begränsat prövningsunderlag när en inhibitionsfråga uppkommer föreslås i promemorian. att vad i 55 kap. 1 l & sista meningen RB sägs angående prövningstillstånd. innan fråga som av- ses i 55 kap. 8s' andra stycket RB upptages. skall utgå.

De åtgärder HD kan vidtaga enligt 55 kap. 8 5 andra stycket har avseen— de på situationer då beslut har meddelats av hovrätt. Ändringen av 55 kap. ll & inverkar inte på det krav på prövningstillstånd beträffande talan mot hovrätts beslut som uppställesi 54 kap. 13 % RB, vilket kan få betydelse för Vad som sägs om häktning och reseförbud-i sista meningen av 55 kap. 8 5 andra stycket. I övrigt bör ändringen av 55 kap. 11 å få till följd att HD kan vidtaga sådana åtgärder som avses i 55 kap. 85 andra stycket innan pröv- ningstillstånd meddelats i målet. En åtgärd av den interimistiska karaktär det är fråga om kan då beslutas utan att ställning behöver tagas till prejudi- katintresset. Detta är av betydelse inte minst i specialmål som vattenmål o.l.

• Sida 86
•  Original

Prop. 1980/81:154 . 86

Den föreslagna ändringen tillstyrkes.

När det gäller andra inhibitionsfrågor än dem som för revisionsmålens del behandlas i 55 kap. 8 5 andra stycket eller frågor om kvarstad. häktning m.m. som inte varit föremål för prövningi hovrätt utan väcks först i HD. finns ingen särskild bestämmelse i RB angående prövningstillstånd motsva— rande vad som sägs i 55 kap. 11 5. Att prövningstillstånd i målet krävts i så- dant fall (se t.ex. NJA 1964 s. 489) torde grundas på överväganden om att den allmänna regeln om prövningstillstånd såsom förutsättning för saklig prövning i HD inte medger undantag för prövning av bifrågor. Den nu före- slagna ändringen av 55 kap. 11 5 bör för besvärsmålens del leda till att frå- gor motsvarande dem som avses i 55 kap. 8 5 andra stycket handläggs på samma sätt som angivits för dessas del. Det bör även innebära. att innan prövningstillstånd meddelats förordnande kan ges om inhibition beträffan- de beslut som på grund av lagbestämmelse skall omedelbart verkställas.

Mera tveksamt är om frågor om säkerhetsåtgärder och häktning som väcks först i HD kan tas upp utan att prövningstillstånd meddelats i målet. Övervägande skäl talar emellertid för att den nu föreslagna ändringen bör medföra att så skall kunna ske. I fråga om interimistiska beslut blir då reg- lerna i 15 kap. 5 5 RB m.fl. att tillämpa.

I fråga om HD:s sammansättning vid prövning av frågor som avses i 55 kap. 85 andra stycket RB föreslås, itredje stycket av 3 kap. 65 RB. att av- delning skall vara domför med en enda ledamot. Bestämmelsen är. sam- manställd med paragrafens första och andra stycken. svårläst. Med tanke på att den skall tillämpas enbart av HD. torde lydelsen kunna godtagas i förening med klargörande motivuttalanden. Regeln blir tillämplig såväl vid prövning som sker innan prövningstillstånd meddelats i målet som vid prövning som sker därefter. En sådan ordning möter ingen erinran när det gäller inhibitionsfrågor. Såsom också påpekas i promemorian avser andra stycket i 55 kap. 8 5 emellertid även andra frågor. såsom reseförbud och häktning. Det kan starkt ifrågasättas om fråga av denna beskaffenhet skall kunna avgöras av endast en ledamot — t.o.m. då prövningstillstånd beträf- fande frågan meddelats enligt 54 kap. 13 5 — och om inte i lagen bör anges att avdelningen skall bestå av flera ledamöter. Det kan nämnas. att om en sådan fråga avgjorts av hovrätt genom slutligt beslut — och saken prövas av HD efter prövningstillstånd enligt 54 kap. 9 5 — prövningen sker på fem- mansavdelning enligt huvudregeln i 3 kap. 6 5 första stycket. Den prövning som då sker har visserligen kommit till stånd för att ledning skall ges för rättstillämpningen. men olikheten beträffande domförhetsreglerna är iögonfallande. Bestämmelsen i tredje stycket om att avdelningen är domför med en ledamot torde därför böra begränsas till att gälla frågor som avses i första och andra meningama i 55 kap. 85 andra stycket. I enlighet med det förut anförda utgår vi dock från att den föreslagna domförhetsregeln är till- lämplig också i motsvarande frågori besvärsmål enligt 56 kap. RB.

Vad angår bestämmelserna om HD:s sammansättning vid prövning av hithörande spörsmål må vidare framhållas följande. 1 promemorian sägs på flera ställen (s. 36. 39) att dispensavdelning bör ha behörighet att pröva in- hibitionsfrågor och att avdelningen då kan bestå av en ledamot. Prövning- en torde emellertid i dessa fall kunna tas upp utan samband med prövning- en av dispens. Det blir alltså inte dispensavdelning som prövar inhibitions- frågan. Av den föreslagna lydelsen av 3 kap. 65 tredje stycket framgår inte heller att frågan handläggs av dispensavdelning; bestämmelsen i tredje stycket utgör ett undantag — vid sidan av vad i andra stycket sägs om dis- pensprövning — från paragrafens första stycke. Det i andra stycket angiv—

• Sida 87
•  Original

Prop. 1980/81:154 87

na högsta antalet ledamöter för prövning av dispensfråga gäller alltså inte beträffande prövning av inhibitionsfrågor och andra sådana frågor. Hinder föreligger likväl självfallet inte mot att tre ledamöter. som handlägger dis- pensfrågor. samtidigt prövar frågor om inhibition 0.1. som förekommer i målen.

Förslaget att fråga om avskrivning av mål alltid skall kunna prövas av en enda ledamot tillstyrks.

Som anförs i promemorian bör frågan om när i olika fall den mindre eller den större sammansättningen av en avdelning skall komma till användning inte regleras i rättegångsbalken. De föreskrifter som kan erfordras därom bör tas upp i HD:s arbetsordning. Ett utkast till ändringar i arbetsordning- en bifogas detta yttrande.

Utkast till bestr'immelser i arbetsordningen

6 a 5. Mål. vari prövningstillstånd erfordras. anmäls till föredrag- ning och handläggs på dispensavdclning. bestående av en eller tre ledamöter. Om revisionssekreteraren anser tvekan ej råda om hur frågan angående prövningstillstånd bör bedömas. anmäls målet till föredragning för en ledamot. Finner denne frågan tveksam eller av principiell betydelse. hänskjuts frågan till avdelning bestående av tre ledamöter.

6 b 5. Ärenden angående resning eller återställande av försutten tid och besvär över domvilla anmäls till föredragning och handläggs på avdelning, bestående av tre ledamöter. eller på fullsutten avdel- ning. Om revisionssekreteraren anser tvekan ej råda om hur ärendet bör bedömas. anmäls ärendet till föredragning på avdelning beståen- de av tre ledamöter. Finner avdelningen att bedömningen är tvek- sam eller att ärendet är av principiellt intresse. hänskjuts ärendet till fttllsutten avdelning.

Regeringsrätten (majoriteten): Såsom framhålls i promemorian kan en- ligt nuvarande domförhetsregler beslut om inhibition fattas endast av full- sutten avdelning i högsta domstolen och regeringsrätten. För regeringsrät- tens del innebär detta att om ett inhibitionsyrkande framställs i ett till rege- ringsrätten fullföljt mål, som kräver prövningstillstånd, den avdelning som har att behandla dispensfrågan måste utökas med minst en ledamot för att beslut om inhibition skall kunna fattas. En sådan ordning låter sig mindre väl förena med ett krav på rationella arbetsformer. Detta talari och för sig för att en dispensavdelning ges behörighet att pröva också yrkande om in- hibition. Några principiella betänkligheter häremot torde inte behöva möta _ eftersom ett beslut om inhibition generellt sett inte kräver en lika ingående prövning som ett ställningstagande i själva saken.

Regeringsrätten anser sålunda att man — — — bör kunna minska antalet ledamöter, som skall deltaga i prövningen av inhibitionsfråga. när sådan uppkommer i mål där sakfrågan kräver prövningstillstånd. Härvid bör emellertid beaktas att prövningen merendels kräver en tämligen ingående kunskap om omständigheterna i målet och även en viss — låt vara prelimi- när — prövning av huvudsaken. Med hänsyn härtill bör i fall som nu avses — oavsett hur domförhetsreglerna vid dispensprövning anses böra utfor- mas — antalet ledamöter på avdelningen inte understiga tre. Regeringsrät— ten avstyrker därför förslaget att avdelningen skall kunna vara domför med endast en ledamot vid prövning av- inhibitionsfråga.

• Sida 88
•  Original

Prop. 1980/81:154 ss

Beträffande avvisande av talan — i andra fall än när besvär anförts för sent —- delar regeringsrätten arbetsgruppens uppfattning att härvidlag, lik- som hittills samma domförhetsregler bör gälla som vid prövning i sak.

Vad angår avvisning på grund av för sent inkommen besvärsinlaga avser promemorieförslaget endast regeringsrättens arbetsformer. Beträffande så- dan avvisning samt avskrivning av mål efter återkallelse — i vilka fall av- delning föreslås vara domför med en ledamot — vill regeringsrätten erinra om att domstolen i sitt remissyttrande över kommunalbesvärskommitténs betänkande ("SOU l978:84) '”lnstansordningen i kommunalbesvärsmål” föreslog vissa ändringar i domförhetsreglerna för regeringsrätten vid be— handling av dessa frågor. Regeringsrätten anförde att till domstolen årligen inkommer ett mycket stort antal för sent anförda besvär över kammarrätts beslut och att det skulle innebära en betydande rationalisering av rege- ringsrättens arbete om frågan om avvisning i dessa mål kunde liksom pröv- ningstillståndsmålen, avgöras på tremannaavdelning. Frågan om avvisning av för sent anförda besvär är normalt av så enkel beskaffenhet att inga be- tänkligheter kunde möta att göra regeringsrätten domför med tre ledamö- ter beträtfande sådana frågors avgörande. Även avskrivning av mål efter återkallelse borde enligt regeringsrättens yttrande kunna beslutas av tre le- damöteri mål som kräver prövningstillstånd. ] sin anslagsframställning för budgetåret 1981/1982 återkom regeringsrätten till de framlagda förslagen och framhöll därvid att deras genomförande skulle medföra stora praktiska fördelar.

Regeringsrätten anser för sin del att man för att tillskapa en rationellare ordning för avvisande av för sent inkomna besvär och avskrivning av mål efter återkallelse bör knyta an till regeringsrättens förslag i berörda remiss- yttrande. vidgat att gälla alla till regeringsrätten fullföljda mål således även sådana som ej kräver prövningstillstånd. Det bör inte möta svårigheter att ordna föredragningama på tremannaavdelningarna så att återkallade och deserta mål blir avgjorda omgående så snart återkallelsen eller de för sent anförda besvären kommit in. Regeringsrätten förordar således att rege- ' ringsrätten skall vara domför med tre ledamöter vid prövning av dessa slag av mål.

När det gäller att utforma en lagregel för genomförande av de ändringar i nuvarande ordning, som regeringsrätten förordat. har man —— — — att utgå från Stadgandet i 11 kap. 45 regeringsformen att föreskrifterna om huvud- dragen i domstols organisation, dvs. bl.a. domförhetsreglerna. skall ges i lag. De nya reglerna bör utformas så att de blir uttömmande och ej kräver kompletterande bestämmelser. De kan lämpligen intagas i 4 5 tredje styc- ket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, vilket föreslås få följande lydelse: "På avdelning dömer fem regeringsråd. Regeringsrätten- är dock domför med fyra regeringsråd. om tre av dessa är ense om slutet. Regeringsrätten är domför med tre regeringsråd vid beslut om avvisande av för sent inkomna besvär och om avskrivning av mål efter återkallelse. vid prövning av frågor som avses i 28 5 förvaltningsprocesslagen(1971:291) samt vid prövning av ansökningar om resning, när skäl för bifall uppenbarligen saknas. och om återställande av försutten tid. Vid behand- ling av fråga om prövningstillstånd skall tre regeringsråd deltaga."

Regeringsråden Wieslander. Kör/of. Lidbeck, Reuterswärd och Brodén är av skiljaktig mening: Vi anser att man i enlighet med arbetsgruppens förslag bör kunna minska antalet ledamöter, som skall deltaga i prövningen av inhibitionsfrågor, när sådana uppkommer i mål där sakfrågan kräver prövningstillstånd. Såsom arbetsgruppen tänkt sig bör inhibitionsfråga

• Sida 89
•  Original

Prop. l980/8lzlS4 89

kunna avgöras i samma sammansättning som fråga om prövningstillstånd. [ likhet med vad som ovan anförts om förslaget om domförhet på dispens- avdelning med en ledamot har vi inte något att erinra mot förslaget att inhi- bitionsfråga skall kunna avgöras av en ledamot.

Då regeringsrätten i sitt remissyttrande över kommunallagskommitténs betänkande (SOU l978:84) föreslog att frågor om avvisning på grund av för sent inkommen besvärsinlaga och avskrivning av mål efter återkallelse inte skulle behöva avgöras på fullsutten avdelning hade tanken på att regerings- rätten och högsta domstolen skulle kunna vara domföra med en ledamot ännu inte framförts. När nu förslag härom föreligger kan vi tillstyrka att avdelning kan vara domför med en ledamot vid beslut om avvisande av för sent inkomna besvär och avskrivning av mål efter återkallelse. Förslaget medför att här avsedda mål kan avgöras snabbare än för närvarande. Själv- fallet bör i de få fall då avgörandet i sådana mål kan vara av principiellt in- tresse föredraganden anmäla målet till föredragning på fullsutten avdelning eller den ledamot för vilken sådant mål anmäles få hänskjuta målet till full- sutten avdelning.

Regeringsrådet Mne/ler är av .s'kiljaktig mening: I vad avser regerings- rätten bör frågor om inhibition. om avvisande av talan i regeringsrätten och om avskrivning av mål som är anhängigt hos regeringsrätten men som återkallats kunna prövas av en avdelning med tre ledamöter.

Andra meningen i det förslag till lagtext som regeringsrättens majoritet lagt fram avses ge regeringsrätten rätt att själv bestämma om antalet leda- möter skall vara 3. 4eller 5. Detta kan inte accepteras. eftersom det — — — strider mot 1] kap. 45 regeringsformen. Förslaget är äveni vissa avseen- den otydligt. Andra meningen av lagförslaget bör formuleras på följande sätt: Avdelning skall omfatta tre ledamöter när avdelningen prövar

fråga om att avvisa besvär hos regeringsrätten på grund av att besvärs- handlingen kommit in för sent,

fråga om att avskriva ett mål. som är anhängigt hos regeringsrätten, på grund av att besvären återkallats.

fråga om att i mål hos regeringsrätten meddela beslut som avses i 28 5 förvaltningsprocesslagen (1971:291) eller

fråga om återställande av försutten tid.

Justitiekanslern tillstyrker förslagen.

Riksåklagaren; — — — Jag har ingen erinran mot förslaget — — — när det gäller rena inhibitionsfrågor. Däremot ställerjag mig tveksam till lämplig- heten av att så ingripande tvångsåtgärder som reseförbud-och häktning skall kunna avgöras av endast en ledamot. [ vart fall bör denna möjlighet inte utnyttjas annat än i helt klara fall.

— — — Fråga om avskrivning och avvisande av för sent inkomna besvär bör alltid kunna prövas av en ledamot.

Svea hovrätt: Hovrätten tillstyrker förslaget att inhibitionsfråga i ett mål vari prövningstillstånd behövs får tas upp av HD innan frågan om pröv- ningstillstånd har avgjorts. Vad gäller frågan om domförhet bör beaktas att vid övervägande huruvida inhibition skall meddelas eller ej sakfrågan ofta måste dryftas mer än vid dispensprövningen. Det synes därför böra gälla som regel att fråga om inhibition, som ej sker samtidigt som dispenspröv- ning. skall prövas av tre ledamöter. Denna ordning förordas för övrigt i promemorian för prövning av frågor om häktning och reseförbud utan att dispensfrågan samtidigt prövas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: HD bör kunna meddela beslut i in- hibitionsfrågor innan frågan om prövningstillstånd avgjorts. Också dis-

• Sida 90
•  Original

Prop. 1980/81:154 90

pensavdelning. två ledamöter, bör kunna besluta om inhibition. Den mind- re sammansättningen bör vara tillräcklig för beslut även i övriga frågor som avses i 55 kap. 85 2 st. RB, bl.a. häktning och reseförbud. När det gäl- ler avskrivning av mål finns i och för sig inte anledning att tveka inför be- hörighet för en ledamot att besluta. Tidsvinsten torde dock knappast moti- vera en särreglering vad gäller avskrivning. Enligt hovrättens mening bör därför för detta fall endast den ändringen göras att beslut om avskrivning alltid får meddelas av den mindre sammansättningen — två ledamöter. — — — Enligt hovrättens mening bör också övervägas möjlighet för HD att besluta om avvisning av talan i den mindre sammansättningen.

Kammarrätten i Stockholm: Kammarrätten har inga invändningar mot promemorians förslag om domförheten vid avvisning och inhibition. Till skillnad mot vad som före slås i promemorian anser kammarrätten däremot att samma domförhetsregler som för dispensprövning bör gälla också vid avskrivning av mål — — —. I sådana fall kan nämligen komplicerade be- dömningar bli aktuella. t.ex. i fråga om rättshjälp eller rättegångskostnader iövrigt. Med hänsyn främst till den ingripande naturen hos tvångsåtgärder, särskilt häktning och reseförbud. förordar kammarrätten att motsvarande ordning införs också med avseende på dem — — —.

Dwnarty'i'irbmtdet: Med anledning av regeln i 55: H sista meningen kan HD tvingas avgöra dispensfråga på ett begränsat underlag när fråga om in- hibition uppkommer. I syfte att främst undgå detta föreslås en ändring som innebär att inhibitionsfrågan får behandlas för sig. Ändringen torde vara av särskild betydelse i de s.k. specialmålen där frågan om prejudikatsintresse föreligger ofta inte kan besvaras utan ett mer ingående penetrerande av de frågeställningar som uppkommer i målen. Den föreslagna ändringen. som tillstyrkes. synes jämväl få den önskvärda konsekvensen att frågor om så- kerhetsåtgärder och häktning som väcks först i HD kan tas upp utan att prövningstillstånd behöver meddelas i målet.

Revisionssekreterareföreningen: Vad gäller prövning av inhibitionsfrå- gor är det särskilt för specialmålens del en fördel att den nuvarande före- skriften i 55 kap. II 5 tredje meningen RB upphävs. I ett stort och invecklat mål kan handläggningen kompliceras av att ctt framställt inhibitionsyrkan- de inte får behandlas annat än i samband med frågan om prövningstill- stånd. Sålunda kan exempelvis i ett vattenmål bestämmelsen i 11 kap. [03 5 första stycket VL. jämförd med 11 kap. l08 5 andra stycket samma lag, om minsta tid för att avge genmäle — tre veckor från delgivningen — hindra att genmäle hinner inhämtas, även om det hade varit av värde för att bedöma dispensfrågan. Visserligen kan man någon gång under hand be- gära in ett genmäle i så god tid att målet hinner föredras innan arbetena skall påbörjas. men en sådan handläggning står knappast i överensstäm- melse med vattenlagens regler. Den nu föreslagna ändringen innebär att in- hibitionsfrågan får behandlas för sig och att HD får möjlighet att bereda re- visionssvaranden tillfälle att snabbt komma in med särskilt yttrande över det i målet framställda inhibitionsyrkandet. — I specialmål. liksom i all- männa mål. bör dispensavdelning bli behörig att pröva inhibitionsfrågor. varvid de synpunkter som tidigare framförts beträffande dispensprövning gäller även här.

Föreningen vill fästa uppmärksamheten på frågan om inte även innehål- let i 55 kap. 4 5 tredje stycket och 56 kap. 4 5 tredje stycket RB bör ses över. Det kan med hänsyn till syftet med de föreslagna ändringarna sättas i fråga om revisionskäranden (klaganden) redan i revisionsinlagan (besvärs- inlagan). dvs. innan frågan om prövningstillstånd har avgjorts. skall uppge de bevis han vill åberopa m.m.

• Sida 91
•  Original

Prop. 1980/81:154 91 8 Övrigt

Justitiekanslern: Högsta domstolen och regeringsrätten har numera samma funktion i instanssystemet. Detta borde leda till samma domför- hetsregler för sakprövning av fullföljda mål i de båda domstolarna. På den- na punkt framläggs dock inte något förslag i promemorian. Det synes i och för sig möjligt att begränsa antalet ledamöter på avdelning i högsta domsto- len till fem. Även om man anser att en sådan ändring hör hemma i ett annat och större sammanhang. är det svårt att motivera den olikhet som består mellan högsta domstolen och regeringsrätten på så vis att den senare dom— stolen vid sakprövning kan vara domför med fyra ledamöter. Regeln här— stammar från en tid då någon fullföljdsbegränsning till regeringsrätten inte gällde. Numera då sakprövningen har till enda uppgift att skapa prejudikat är regeln olämplig. Om de nu föreslagna reglerna om domförhet vid pröv— ning av ansökningar om resning och återställande av försutten tid samt om awisning. avskrivning och inhibition genomförs. blir den dessutom helt obehövlig. Jag föreslår att i detta sammanhang beslutas att regeringsrätts- avdelning vid prövning av besväri sak skall bestå av fem ledamöter.

Svea hovrätt: Hovrätten vill — — —— framhålla angelägenheten av att en mer fullständig översyn kommer till stånd beträffande ordningen för full— följd till HD och kanske även för fullföljd till regeringsrätten (RR). Tanken att avskära ytterligare målgrupper från fullföljdsmöjlighet bör därvid upp— märksammas. Vårt land hari förhållande till sin folkmängd fler domare i de högsta instanserna än vad som vanligen förekommer i andra länder. En minskning av antalet domare i HD och RR är önskvärd.

En annan fråga som det kan finnas anledning att något beröra i detta sammanhang är revisionssekreteramas uppgifter. Genom de föreslagna ändringarna. särskilt att dispensansökningar skall kunna prövas av endast en ledamot. kommer revisionssekreterarna att få vidgade uppgifter och troligen också större inflytande vid dispensprövningen. Det skall enligt promemorian i första hand ankomma på föredraganden att ta ställning till om ett mål skall anmälas till föredragning för en ledamot eller för tre leda- möter. Det är angeläget att rekryteringen till revisionssekreterare- tjänsterna blir så god som möjligt och att tjänstgöring som revisionssekre— terare ges starkt meritvärde vid tillsättning av domartjänster.

Kammarrätten i Stockholm: Kammarrätten vill —— — — erinra om att domstolen i skrivelse tilljustitiedepartementet rörande en översyn av taxe- ringsprocessen har satt i fråga om inte tiden är mogen för att överväga om fullföljdsinlagor, lika som i de allmänna domstolarna, bör ges in till den in- stans vars avgörande överklagas. Åtminstone när det gäller skattemål tor— de åtskilligt stå att vinna med en sådan reform utan att några egentliga nackdelar skulle behöva ge sig till känna.

Revisionssekreterareföreningen: Föreningen vill framhålla att reformen bör följas av en omarbetning av arbetsordningen för HD. Ändringarna i ar— betsordningen bör träda i kraft den ljuli l98l. Väsentliga frågor hänför sig till fördelningen av arbetet mellan ledamöter och revisionssekreterare. Vidare bör arbetet på aktuariekontor och avdelningskanslier samt rutiner beträffande tryck m.m. ses över. Då de föreslagna ändringarna syftar till bl.a. en större målavverkning än hittills är det nödvändigt att man fortsät— ter det arbete som redan inletts med att förenkla och effektivisera målens beredning, föredragning och expediering. De synpunkter som föreningen har i dessa viktiga frågor blir det anledning att återkomma till i samband med den nämnda omarbetningen av arbetsordningen.

• Sida 92
•  Original

Prop. 1980/ 81:154 92

ST—Domstols arbetsplats/dubb vid Högsta domstolen: När det gäller ef- fekten av tillämpningen av lagförslaget vill HD-klubben redan nu påpeka att kommande ändringar ej får medföra väsentligt ökat arbete på kanslier- na utan ytterligare personalförstärkning. Det har ju redan nu visat sig att kansliema under vissa perioder blivit alltför överhopade med arbete. vilket endast har till följd att målen fastnar där för länge.

Lagförslaget leder väl också till bl.a. en omarbetning av arbetsordningen för Högsta domstolen. När det blir aktuellt bör någon från vår arbetsgrupp vara representerad.

Lagförändringen kan måhända innebära att en översyn av expediering av domar och beslut bör ske.

Under "inkörsperioden" vill vi att kontakt hålles mellan kanslichefen och kansliema för att få tillfälle att diskutera eventuella uppkommande problem.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1980/81:154