NJA 2001 s. 353
Condictio indebiti. Vid slutreglering av ett företags skuld avseende pensionsförsäkringar för företagets anställda betalade ett försäkringsbolag ut ett belopp till företaget. Försäkringsbolaget krävde tillbaka en del av beloppet nio månader senare eftersom utbetalningen i den delen hade skett av misstag. Företaget, som i god tro hade inrättat sig efter betalningen, har ansetts inte skyldigt att betala tillbaka beloppet.
TR:n
Försäkringsbolaget SPP, ömsesidigt väckte vid Stockholms TR talan mot KEBO Lab AB och yrkade förpliktande för bolaget att utge 2 914 725 kr jämte ränta.
KEBO bestred käromålet och kunde inte vitsorda det yrkade kapitalbeloppet.
Som grund för sin talan anförde SPP: SPP har d. 24 aug. 1994 av misstag betalat 2 914 725 kr till KEBO, vilket belopp KEBO inte varit berättigat till. KEBO har inte i god tro inrättat sig efter betalningen och är därför skyldigt att återbetala beloppet till SPP.
KEBO anförde till grund för sitt bestridande: Bolaget har erhållit 2 914 725 kr av SPP. Bolaget har emellertid varit i god tro och haft fog att uppfatta SPP:s betalning som slutlig och korrekt. För att KEBO skall vara berättigat att behålla beloppet kan inte krävas att bolaget har inrättat sig efter betalningen. Inrättande har emellertid skett. SPP har först nio månader efter betalningen framställt krav på återbetalning. Det var 4,5 månader efter mellanliggande bokslut och 1,5 månad från styrelsens undertecknande av årsredovisningen. Bolaget är enligt allmänna principer om condictio indebiti inte skyldigt att betala tillbaka beloppet. Det ligger i den allmänna omsättningens intresse att den slutliga betalningen står fast. SPP har haft möjlighet att utföra beräkning av pensionsskuldens storlek och påverka storleken på utbetalningen. Det är SPP som har skuld till den felaktiga betalningen i sig och som skall ta konsekvenserna.
Till utveckling av sin talan anförde parterna följande.
SPP: KEBO erbjuder sina anställda pensionsförmåner enligt ITP-planen (Industrins och handelns tilläggspension för tjänstemän). Den 24 aug. 1994 betalade SPP ca 3,2 milj. kr till KEBO. Av beloppet betalades ca 2,9 milj. kr av misstag. Misstagsbetalningen skedde sedan KEBO hade ändrat tryggandeform för sina pensionsåtaganden.
En utfästelse om ålderspension för anställd kan tryggas av ett företag på i princip två olika sätt. Ett sätt är att trygga åtagandet gentemot sina anställda genom att teckna en pensionsförsäkring hos SPP. Arbetsgivaren betalar då löpande premier till SPP. Ett annat sätt är att företaget i sin bokföring skuldför pensionsutfästelsen. Det är en ren bokföringstransaktion och innebär att inga likvida medel lämnar företaget. Företaget förvaltar själv pensionskapitalet. Förutsättningen för sistnämnda tryggandeform är att man säkerställer pensionsåtagandet genom en kreditförsäkring. Det enda försäkringsbolag som meddelar sådana kreditförsäkringar är Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt (FPG). Genom att kreditförsäkra sig hos FPG ansluts företaget också till Pensionsregistreringsinstitutet (PRI) som administrerar pensionerna åt de företag som valt denna tryggandeform. Tryggandeformen kallas FPG/PRI- systemet. PRI sköter utbetalningen av pensionerna och beräknar pensionsskuldens storlek.
Vid varje årsskifte får kundföretagen från PRI ett meddelande om pensionsskuldens storlek per den sista december. Av meddelandet framgår att pensionsskulden är fördelad på tre poster, nämligen kapitalvärde (varje individs beräknade kapitalvärde av pensionen), medel för pensionstillägg och särskilda värdesäkringsmedel. Till skillnad från kapitalvärde och medel för pensionstillägg beräknas de särskilda värdesäkringsmedlen inte individuellt för varje arbetstagare utan kollektivt för företaget. På meddelandet om pensionsskuld finns också en prognos om skuldens utveckling de närmaste åren.
FPG gör en noggrann kreditbedömning av företaget innan man meddelar en kreditförsäkring och även fortlöpande därefter. Om FPG bedömer att ett anslutet företag inte är tillräckligt kreditvärdigt kan företaget anmodas att lösa in sina pensionsåtaganden och övergå till att teckna pensionsförsäkring i SPP. Företaget kan även frivilligt välja att byta tryggandeform.
KEBO har erbjudit sina anställda pensionsförmåner enligt ITP-planen sedan 1984 och varit anslutet till FPG/PRI-systemet sedan dess. I början av 1991 hade KEBO ekonomiska problem av den arten att PFG krävde att KEBO skulle "frysa" sin pensionsskuld, dvs. inga nya pensionsåtaganden skulle täckas av kreditförsäkringen i HG. I stället skulle de täckas genom löpande premier hos SPP. Dessutom krävde FPG att KEBO successivt under en fyraårsperiod skulle lösa in pensionsskulden genom att "klumpvis" betala premier till SPP. Vid utgången av 1991 hade KEBO:s pensionsskuld genom inlösen amorterats till drygt 23 milj. kr. Under 1992 fortsatte inlösenförfarandet och vid utgången av året återstod ca 16,6 milj. kr av skulden.
Av PRI:s meddelande om pensionsskuld per d. 31 dec. 1992 framgick att den totala pensionsskulden då var 16 579 142 kr, kapitalvärdet ca 12,6 milj. kr, medel för pensionstillägg ca 1,3 milj. kr och särskilda vårdesäkringsmedel ca 2,6 milj. kr. Den sammanlagda pensionsskulden togs upp av KEBO i bolagets balansräkning per d. 31 dec. 1992. Av meddelandet kunde också utläsas en prognos för pensionsskuldens utveckling, nämligen att skulden ett år senare skulle ha stigit till knappt 17,4 milj. kr. Till meddelandet om pensionsskuld bifogades ett följebrev med beskrivning av hur pensionsskuldens tre delar beräknas. Eftersom pensionsskulden var "fryst" förändrades den mindre än normalt.
Under 1993 förbättrades KEBO:s ekonomiska situation och bolaget begärde att få avbryta den successiva inlösen som pågick. Detta medgavs av FPG och under sommaren-hösten 1993 träffades en överenskommelse som innebar att den successiva inlösen skulle upphöra. En tid senare stod det klart att byte av tryggandeform efter årsskiftet 1993/94 skulle bli dyrare för kundföretagen än det varit tidigare. KEBO beslöt sig därför för att frivilligt lösa in hela sin pensionsskuld i FPG och genom att betala en engångspremie till SPP låta dem överta betalningsansvaret för pensionsskulden.
I anledning av detta beslut tog KEBO, genom ekonomichefen H.M. kontakt med chefstjänstemannen E.E.Å. på SPP i december 1993 och framställde en begäran att få pensionsskulden inlöst mot en engångspremie. Vid telefonsamtalet berättade hon om den tumregel SPP tillämpar, enligt vilken inlösenpremien vid engångsinlösen uppgår till ca 95 % av den i företagets balansräkning upptagna pensionsskulden. Att skulden blir mindre än 100 % av den bokförda pensionsskulden beror på att medel för pensionstillägg delvis bortfaller.
Den totala pensionsskulden var vid denna tidpunkt drygt 17 milj. kr. Den 30 dec. 1993 betalade KEBO efter anfordran såsom preliminär inlösenpremie 16 780 000 kr till SPP. Under våren 1994 skulle beloppet justeras främst utifrån om några anställda hade tillkommit eller bortfallit. Inlösen av pensionsskulden skedde rent tekniskt per månadsskiftet november-december 1993. Då uppgick pensionsskulden till 17 145 298 kr, vilket framgår av två datautskrifter. Av dem framgår också att de särskilda värdesäkringsmedlen uppgick totalt till 2 914 725 kr, dvs. det i målet yrkade beloppet.
Innan den successiva inlösen avbröts hade PRI avfört ett antal arbetstagare ur FPG/PRI-systemet. Vid avbrottet skulle de personer som med anledning av den successiva inlösen förts ur systemet åter läggas in. Av rent administrativa skäl skedde detta i vissa delar först i december 1993. Kapitalvärdet av pensionsskulden till de anställda som återfördes in i systemet var ca 600 000 kr. Den pensionsskuld KEBO hade att lösa in var således ca 17,7 milj. kr, dvs. 17,1 milj. kr som fanns i systemet vid månadsskiftet november-december och 600 000 kr som återfördes i december. KEBO behövde dock inte enligt SPP:s rutiner vid frivillig inlösen betala för ökningen av de särskilda värdesäkringsmedlen. Denna ökning uppgick till 29 000 kr efter inlösentidpunkten på grund av återföringen av de bortbokade personerna.
Sammanfattningsvis skulle KEBO lösa in en total pensionsskuld om 17,7 milj. kr varav det i målet yrkade beloppet 2 914 725 kr avsåg de särskilda värdesäkringsmedlen. Den preliminära inlösenpremien motsvarade ungefär 94,8 % av pensionsskulden.
Under perioden februari juli 1994 redovisade SPP för KEBO i form av individbaserade s.k. proformafakturor hur den del av pensionsskulden som motsvarade kapitalvärde och medel för pensionstillägg fördelade sig på de anställda och tidigare anställda i bolaget. Vid summering av dessa avräkningsfakturor blir den totala inlösenpremien för delposterna kapitalvärde och medel för pensionstillägg 13 834 295 kr. På fakturorna sker ingen redovisning av de särskilda värdesäkringsmedlen eftersom denna del av pensionsskulden är kollektivt beräknad för hela företaget.
Efter att avräkningen färdigställts och det klarlagts vilka anställda som skulle omfattas av inlösen, meddelade SPP d. 16 aug. 1994 genom handläggaren att den slutliga inlösenpremien uppgick till summan av proformafakturorna, nämligen 13 834 295 kr, dvs. drygt 80 % av preliminärpremien och 78 % av den totala pensionsskulden. Det var en mycket kraftig avvikelse från tumregeln om 95 % i inlösenkostnad för pensionsåtagande hos SPP. Den 24 aug. 1994 verkställdes återbetalning från SPP till KEBO med 3 231 983 kr. Beloppet bestod av mellanskillnaden mellan den preliminärt beräknade premien om 16 780 000 kr och den slutliga inlösenpremien om 13 834 000 kr, jämte på visst sätt beräknad ränta. När den slutliga inlösenkostnaden fastställdes av SPP gjorde handläggaren - som också ombesörjde utbetalningen - misstaget att inte beakta den del av pensionsskulden som utgjordes av särskilda värdesäkringsmedel. Det var ett rent förbiseende hänförligt till den mänskliga faktorn. När felet upptäcktes vid en rutinkontroll begärde SPP genast att KEBO skulle återbetala det felaktiga beloppet. Begäran tillställdes bolaget genom ett brev d. 11 maj 1995. KEBO har emellertid vägrat att betala tillbaka pengarna.
KEBO: Händelseförloppet - såsom det beskrivits av käranden - är i stort sett rätt återgivet. KEBO amorterade enligt en amorteringsplan 79 milj. kr under åren 1991 och 1992. PRI redovisade d. 31 dec. 1992 den totala pensionsskulden. Av betydelse för beräkningarna är antalet anställda, lön, tjänstetid, ålder och pensionsålder. Uträkningarna bygger vidare på statistik som bara PRI, FPG och SPP har tillgång till. Prognosvärdena är behäftade med många reservationer.
Genom proformafakturan avseende pensionspremier skedde en avräkning. Hans Mussbichler, ekonomichefen hos KEBO, kontrollerade när han fick fakturan att respektive arbetstagare var avbokad. Det går inte att utläsa av fakturan om värdesäkringsmedlen är medtagna eller inte.
Den 6 febr. 1995 fick KEBO ett meddelande från PRI att KEBO:s saldo slutreglerats och att deras kreditförsäkring hos FPG annullerats. Det var ett lugnande besked. Dessförinnan hade KEBO fått en skrivelse daterad d. 27 maj 1994. Den för KEBO mest betydelsefulla handlingen var skrivelsen från SPP daterad d. 16 aug. 1994. Av skrivelsen framgår att KEBO:s saldo var slutavräknat och att saldot KEBO tillgodo uppgick till 3 231 983 kr, vilken summa skulle överföras till KEBO. Motsvarande utbetalning gjordes också.
Den 1 sept. 1994 såldes KEBO till ett tyskägt företag. Då förelåg det ett konkret intresse av att veta hur det förhöll sig med pensionsfordringar. De besked som KEBO fått från SPP tillmättes stor betydelse. Årsbokslutet för 1994 blev i praktiken klart först lite senare. Den 31 mars 1995 undertecknade styrelsen årsredovisningen. I förvaltningsberättelsen skall väsentliga händelser anges men där fanns ju inget att notera. Den 11 maj 1995 kom SPP:s krav.
SPP åberopade vittnesförhör med E.E.Å. chef för PRI-verksamheten på SPP. KEBO åberopade förhör under sanningsförsäkran med bolagets verkställande direktör K.K. vittnesförhör med ekonomichefen H.M. samt ett sakkunnigutlåtande av auktoriserade revisorn T.J. och förhör med denne.
Domskäl
TR:n (chefsrådmannen Ljunggren-Thedeen, referent, samt rådmännen Ivarsson och Lavett) anförde i dom d. 11 dec. 1997: Domskäl. Huvudregeln är att betalning som skett av misstag skall återgå. Om betalningsmottagaren är i god tro finns emellertid vidsträckta undantag.
Institutet condictio indebiti som åberopats av KEBO tar främst sikte på konsumenter som i god tro inrättat sig efter en felaktig betalning, varvid billighetshänsyn spelar in. I förevarande mål är båda aktörerna bolag.
KEBO är ett affärsdrivande företag med 450 anställda och med en årsomsättning på 700 milj. kr.
SPP å andra sidan är ett tjänsteföretag som på uppdrag av företag inom den privata sektorn förvaltar ITP-planen. SPP har en särställning vid beräkning av pensioner på det privata området och har till sitt förfogande ett stort antal aktuarier med matematisk-statistisk kunskap. I målet har upplysts att inte ens revisorer normalt förmår bedöma de uträkningar SPP gör utan endast kontrollerar givna parametrar. - KEBO har för att påvisa komplexiteten av uträkningarna anfört att varken KEBO eller för övrigt TR:n i sig har den kunskap som krävs för att bedöma riktigheten av den preliminära eller den slutligt angivna inlösensumman.
SPP har när det gäller om KEBO varit i god tro eller inte anfört att beloppet var för stort, att det skilde sig väsentligt från såväl det preliminärt angivna inlösenbeloppet som de uppgifter som tidigare förekommit i KEBO:s bokföring. TR:n sätter i denna del tilltro till vad K.K. och H.M. berättat. De har obetingat litat på den som slutligt angivna inlösensumman och det berodde på SPP:s exklusiva specialistkompetens. KEBO skulle enligt K.K. förlitat sig på den summan antingen den blivit högre eller lägre än den preliminärt angivna. Till detta kom enligt honom också de tre beskeden - muntligt besked, slutavräkning och därefter återbetalning - med nödvändiga inbyggda kontroller av SPP.
TR:n anser att differensen mellan den preliminära inlösenpremien och den som slutligt angivna inte i sig är ägnad att ge skäl att ifrågasätta den slutligt fastställda premien, just eftersom den första uppgiften var preliminär. Till detta kommer att det rent generellt finns större skäl att lita på en slutlig uppgift än på en preliminär.
H.T. anför i Fordringsrätt, 7 uppl. s. 26 följande: Mot återgång talar vidare synpunkten att betalaren bör se upp. Det är både naturligt och önskvärt att betalaren kontrollerar vad han är skyldig att betala, så att mottagaren i lugn och ro kan inrätta sig därefter. Särskilt när betalaren är ett företag med ordnade räkenskaper och mottagaren en kund som litar på riktigheten av framräknat belopp kan man räkna med återhållsamhet med att medge återgångsanspråk.
I rättsfallet NJA 1961 s. 18 utsägs att den (i detta fall en enskild person, TR:ns anmärkning) som tar emot en förbehållslös betalning av en bank eller annan penninginrättning skall med hänsyn till den allmänna omsättningen kunna göra detta utan att riskera återkrav.
Tidsaspekten spelar som nämnts in såtillvida att om misstaget blir klarlagt inom kort tid skall betalningen återgå. I förevarande fall har SPP först efter förhållandevis lång tid - nio månader - underrättat KEBO om att fråga var om en betalning av misstag. Under mellantiden har KEBO gjort bokslut och övergått till annan ägare.
TR:n finner således styrkt att KEBO varit i god tro.
Den allmänna omsättningens intresse gör sig starkt gällande i detta mål där KEBO, ett affärsdrivande företag, litat på uppgifter från SPP som är det enda bolag som KEBO kunnat vända sig till för att få ifrågavarande uppgifter. Med beaktande av beloppets storlek och den långa tid som gått före återkrav bör hänsynen till den allmänna omsättningen vara utslagsgivande och medföra att en som slutligt betecknad betalning också förblir slutlig.
Käromålet ogillas på anförda skäl.
Domslut
Domslut. Käromålet ogillas.
SPP överklagade i Svea HOvR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.
KEBO bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Åsbring, hovrättsråden Boutz, referent, och Forss samt hovrättsassessorn Åkerdahl) anförde i dom d. 27 nov. 1998: Domskäl. Parterna har fört sin talan på samma sätt som vid TR:n och utredningen är densamma som där. Omförhör har i HovR:n ägt rum med K.K. E.E.Å. och H.M. Frågan i målet är om KEBO är skyldigt att betala tillbaka det belopp, motsvarande de särskilda värdesäkringsmedlen, som SPP av misstag vid slutavräkningen mellan parterna betalade till KEBO d. 24 aug. 1994. Som TR:n utgått ifrån bör frågan bedömas utifrån de rättsgrundsatser som anses gälla i condictio indebiti-situationer. I dessa har hänsynen till omsättningens säkerhet ansetts vara en faktor som talar emot att betalningen skall återgå, men bedömningen har också påverkats av om betalningsmottagaren haft fog för att betrakta betalningen som en slutgiltig reglering av mellanhavandet (NJA 1989 s. 224).
SPP har i målet gjort gällande att KEBO inte i god tro inrättat sig efter betalningen.
Till en början kan konstaterats att utredningen i målet inte visar att K.K. och H.M. som företrädare för KEBO insåg SPP:s misstag när betalningen skedde. När det sedan gäller frågan om KEBO:s företrädare borde ha insett detta eller om dessa tvärtom hade fog för att uppfatta betalningen från SPP:s sida som slutlig och korrekt är följande att beakta.
När KEBO ville lösa sin pensionsskuld vände bolaget sig till SPP för att få upplysningar om hur detta skulle gå till och vad som skulle betalas i inlösenpremie. KEBO var i dessa hänseenden hänvisat till de uppgifter som SPP lämnade. Någon möjlighet att själv beräkna vare sig preliminär eller slutlig inlösensumma har enligt vad som framgått KEBO inte haft. SPP:s möjligheter att överblicka situationen när den felaktiga betalningen gjordes framstår därför som mycket större än KEBO:s. Till detta kommer att vad som föranlett den felaktiga betalningen helt och hållet är att hänföra till ett misstag från SPP:s sida. Det är vidare värt att notera att misstaget upptäcktes av SPP själv först efter nio månader.
SPP har i frågan om KEBO kan anses ha varit i god tro hänvisat främst till att K.K. och H.M. borde ha insett att en skuld om 17,7 milj. kr inte kunde lösas för 13,8 milj. kr. I detta sammanhang bör, som TR:n också gjort, beaktas att differensen mellan den preliminära inlösenpremien och den som angavs som slutlig i sig inte är så uppseendeväckande just mot bakgrund av att den först lämnade uppgiften angavs vara preliminär och var försedd med förbehåll om att vissa angivna faktorer kunde inverka på det belopp som skulle gälla slutligt. K.K. har uppgett att han av H.M. som en förklaring till skillnaden mellan det preliminära beloppet och det slutliga fick veta att denne tillsammans med en representant för SPP under våren 1994 hade gjort en noggrann avräkning person för person och på så sätt kommit fram till det slutligt angivna beloppet. Detta förfarande var naturligtvis ägnat att hos KEBO:s företrädare förstärka intrycket av att beloppet som angavs som slutligt var det som var det riktiga.
Med hänsyn till det som har sagts får KEBO anses ha haft fog för att uppfatta betalningen från SPP som en slutlig reglering av deras mellanhavande.
SPP har som framgått gjort gällande att det krävs att den som i god tro mottagit betalning också skall ha inrättat sig efter denna för att inte bli återbetalningsskyldig. KEBO har hävdat att något sådant krav inte finns enligt gällande rätt. En genomgång av rättsfall från HD, särskilt från senare år, ger enligt HovR:ns mening inte vid handen att det i praxis har ställts upp ett självständigt krav på inrättande när det som i detta fall är fråga om ett rent affärsmässigt förhållande mellan två bolag (jfr NJA 1961 s. 18, 1970 s. 539, 1989 s. 224, 1991 s. 3 och 1994 s. 177).
På grund av vad som anförts skall SPP:s talan ogillas.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
SPP, vars firma senare ändrades till Alecta pensionsförsäkring, ömsesidigt (ombud advokaterna C.D. och J.J.) överklagade och yrkade bifall till käromålet.
KEBO, vars firma senare ändrades till Merck Eurolab AB (ombud advokaten B.B.) bestred ändring.
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr E. föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Målet gäller om Merck är skyldigt att till Aletta återbetala ett belopp som Aletta av misstag betalat till Merck i samband med slutreglering av Mercks pensionsskuld.
Aletta har åberopat att betalningen skall gå åter enligt principerna för återkrav av betalningar som skett av misstag (condictio indebiti). Enligt Aletta krävs för att mottagaren skall få behålla beloppet att mottagaren i betalningsögonblicket varit i god tro i fråga om misstaget och att denne därefter, alltjämt i god tro, inrättat sig efter betalningen. Aletta har hävdat att Merck inte har varit i god tro och att bolaget i vart fall inte har inrättat sig efter betalningen. Merck har å sin sida invänt att det omstridda beloppet mottagits i god tro och att det i rättspraxis inte föreligger något självständigt krav på inrättande hos mottagaren som förutsättning för att återbetalning inte skall ske.
Huvudregeln vid condictio indebiti har ansetts vara att den betalande har rätt att kräva tillbaka det för mycket erlagda. Samtidigt har regeln om att återbetalning skall ske varit föremål för så många modifikationer att det emellanåt ansetts vara vanskligt att fastslå om återbetalning skall vara huvudregel eller undantag (jfr Ussing, Enkelte kontrakter, 2 uppl. s. 433). Till en början kan konstateras att för att betalningsmottagaren skall få behålla pengarna så krävs i vart fall att mottagaren varit i god tro eller haft fog för att uppfatta betalningen som en slutgiltig reglering av parternas mellanhavanden. I övrigt har i rättspraxis förekommit olika omständigheter som i det särskilda fallet har påverkat bedömningen av om återbetalning bör ske eller inte, bl.a. har betalarens passivitet beaktats och även vem av parterna som haft de bästa möjligheterna att överblicka de förhållanden som inverkat på betalningen. En viktig faktor har varit hänsynen till det allmänna intresset av säkerhet i rättslivet och att en betalningsmottagare bör kunna utgå från att en betalning är slutlig. I det sammanhanget har det också ansetts främja tryggheten i omsättningen att en försumlig betalare får stå för konsekvenserna av sin försumlighet.
Det har inte förekommit någonting i HD som ger anledning att frångå HovR:ns bedömning att Merck haft fog för att uppfatta Alettas betalning som en slutreglering av pensionsskulden. Merck är således inte skyldigt att återbetala därför att man varit i ond tro.
Vad som i övrigt påverkar frågan om återbetalning kan som påpekats ovan vara en mängd olika omständigheter och det går inte att, utöver kravet på god tro, ställa upp en allmängiltig regel om när återbetalning skall ske eller inte. Hänsynen till säkerheten i rättslivet och den allmänna omsättningen bör dock väga tungt och särskilt om mottagaren har inrättat sig efter betalningen. De flesta betalningar som sker är ju trots allt korrekta och den som i god tro mottagit en betalning bör kunna anpassa sig efter detta. Det är då även av betydelse hur lång tid som gått mellan betalning och krav om återbetalning. Samtidigt kan som Hult påpekat trygghetskravet inte göra sig gällande i fråga om alla betalningsmottagare; staten och kommunerna, liksom vissa kapitalstarka juridiska personer kan förmodligen sällan betraktas som betalningsmottagare som inrättat sig med hänsyn till mottagen betalning (se Hult, Festskrift till Lundstedt, 1947 s. 252). Å andra sidan kan trygghetskravet göra sig särskilt starkt gällande när det gäller vissa betalningsmottagare som enskilda personer eller mindre näringsidkare, speciellt om pengarna har förbrukats.
Merck är ett vinstdrivande företag med enligt uppgift 450 anställda och 700 miljoner i årsomsättning. Även om det är ett tämligen stort företag kan det inte betraktas som ett så kapitalstarkt företag att trygghetskravet inte alls skulle göra sig gällande. Alecta har framställt krav på återbetalning först efter nio månader från betalningen samtidigt söm Merck under denna tid haft ett bokslut. Med hänsyn till dessa omständigheter får Merck anses ha inrättat sig efter betalningen på sådant sätt att det inte kan bli aktuellt med återbetalning.
På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD (JustR:n Magnusson, Stensson, Munck, Blomstrand, referent, och Pripp beslöt följande dom: Domskäl. Målet gäller frågan om Merck är skyldigt att till Alecta återbetala en del av ett belopp som Alecta betalade till Merck i samband med att Mercks pensionsskuld slutreglerades.
Alecta har åberopat att betalningen skall gå åter enligt principerna för återkrav av betalningar som har skett av misstag (condictio indebiti). Enligt Alecta krävs för att mottagaren skall få behålla beloppet att denne i betalningsögonblicket var i god tro i fråga om misstaget och därefter, alltjämt i god tro, har inrättat sig efter betalningen. Alecta har hävdat att Merck inte var i god tro och att bolaget i vart fall inte har inrättat sig - eller ens kunnat inrätta sig - efter betalningen.
Merck har å sin sida invänt att bolaget tog emot beloppet i god tro och har inrättat sig efter betalningen. Vidare har Merck hävdat att det inte som förutsättning för att mottagaren skall få behålla pengarna gäller något självständigt krav på att mottagaren skall ha inrättat sig efter betalningen.
Huvudregeln för condictio indebiti har sedan gammalt ansetts vara att den betalande har rätt att kräva tillbaka det för mycket erlagda, men avvägningen av de motstående intressen som gör sig gällande har lett till åtskilliga modifikationer, särskilt för fall då den som har tagit emot betalningen har varit i god tro och förbrukat det uppburna beloppet eller annars inrättat sig efter betalningen (jfr NJA 1999 s. 575).
Det har inte förekommit någonting i HD som ger anledning att gå ifrån HovR:ns bedömning att Merck haft fog för att uppfatta Alectas betalning som en slutreglering av pensionsskulden. Merck kunde inte självt räkna ut hur stor betalningen skulle vara och kan inte anses ha haft anledning att ifrågasätta Alectas beräkning av skuldens storlek innan Ålecta krävde pengar åter. Merck är således inte skyldigt att återbetala därför att bolaget varit i ond tro.
Alecta framställde sitt krav på återbetalning först nio månader efter betalningen. Under denna tid löpte ett räkenskapsår ut hos Merck och bolaget upprättade årsredovisning. Bolaget överläts också till ny ägare. Såvitt har framkommit var förhållandena hos Merck inte sådana att betalningen från Alecta saknade betydelse för Merck. Med hänsyn till dessa omständigheter får Merck anses ha inrättat sig efter betalningen på sådant sätt att bolaget inte är skyldigt att betala tillbaka beloppet. På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD:s dom meddelades d. 31 maj 2001 (mål nr T 5273-98).