NJA 1989 s. 224

Domskäl

TR:n (rådmannen Hillman, hovrättsassessorn Forsblad och t f rådmannen Orstadius) anförde i dom d 11 april 1986: Yrkanden m m. AB Stångåstaden är ett av Linköpings kommun helägt allmännyttigt bostadsföretag. Under år 1979 utbjöd Stångåstaden till försäljning ett 90-tal kedjehus som skulle ingå i en gruppbebyggelse i stadsdelen Lambohov i Linköping. Bebyggelsen skulle ske i ett med A betecknat område. De som anmälde intresse att köpa fastighet fick sedermera sig tillsända handlingar rörande byggnationen m m, bl a en Bofaktabroschyr och ett förslag till köpekontrakt.

M.R. var en av dem som anmälde intresse för ett hus inom området. Hon blev tilldelad ett kedjehus på fastigheten Isbarken 9. Enligt Bofaktabroschyren kostade huset preliminärt 353 700 kr. Den egna insatsen för detta hus var 44 000 kr. Försäljningspriset var enligt broschyren baserat på kostnadsläget i nov 1978. I broschyren angavs att till det preliminära försäljningspriset ett tillägg skulle utgå på grund av allmän kostnadsökning under byggnadstiden och att vid kontraktsteckning halva kontantinsatsen skulle erläggas som handpenning samt därjämte ett belopp varierande mellan 15 000 och 20 000 kr, beroende på hustyp, för att täcka beräknade indexstegringar under byggnadstiden.

Den 5 febr 1980 anordnade Stångåstaden ett informationsmöte angående byggnationen, som då påbörjats inom området i fråga. M.R. deltog i detta möte.

Den 11 maj 1980 undertecknade M.R. ett köpekontrakt, enligt vilket Stångåstaden överlät på henne tomträtten till fastigheten Isbarken 9 för ett grundpris om 353 700 kr, vartill kom 2 730 kr för av M.R. gjorda tilläggsbeställningar utöver standard. I kontraktet stadgades under §§ 5, 6 och 11 bl a:

§ 5

Ovannämnda grundpris är grundat på kostnadsläget i nov månad 1978. Efter godkännande av länsbostadsnämnden skall tillägg härtill utgå i den mån detta föranleds av allmän kostnadsändring under byggnadstiden (indexreglering), myndighets beslut eller eventuella andra, nu ej förutsedda kostnader. För beräkning av index gäller bostadsstyrelsens värderingskoefficient för bebyggelse av småhus. Alla kostnadsändringar skall fördelas lika inom den delgrupp av området som fastigheten ingår i. Till samtliga kostnadsökningar kommer lagstadgad mervärdeskatt. Preliminärt kostnadsökningstillägg erlägges enligt § 6, III, här nedan. Reglering av tillägg för kostnadsökningar skall ske så snart de blivit kända. Därest vid sådan reglering tillägget skulle bli högre än av köparen redan erlagt tillägg, äger säljaren i efterhand uttaga resterande belopp av köparen utöver betalningarna enligt § 6. På motsvarande sätt återbetalas eventuellt för högt uttaget tillägg till köparen.

§ 6

Sammanlagda köpeskillingen enligt ovan erlägges av köparen enligt följande:

I. Kontant såsom handpenning vid detta

kontrakts undertecknande kr 22 000

II. Kontant vid undertecknande av detta

kontrakt för beställda avvikelser kr 2 730

III. Kontant vid undertecknande av

detta kontrakt, preliminärersättning

för index m m enligt § 5 kr 15 000

IV. Genom köparens övertagande per

tillträdesdagen av i fastigheten

mot inteckningssäkerhet beviljade lån kr 309 700

V. Kontant senast på tillträdesdagen kr 22 000

Summa kr 371 430

§ 11

Sedan köpeskillingen erlagts enligt § 6 och köparen i övrigt fullgjort sina förpliktelser enligt detta avtal utfärdar säljaren kvitterat köpebrev och tillhandahåller övriga för möjliggörande av inskrivning erforderliga handlingar.

Den 21 jan 1981 betalade M.R. som "Slutlikvid enl köpekontrakt" 22 000 kr, varefter hon fick ett köpebrev utfärdat av Stångåstaden enligt vilket tomträtten till Isbarken 9 överläts till henne för en köpesumma av 371 430 kr. Köpebrevet avslutades med följande text: "Köpeobjekt överlåtes på köparen. Köpeskillingen, som blivit till fullo erlagd, kvitteras" åtföljd av säljarens underskrift.

M.R. tillträdde fastigheten i månadsskiftet jan/febr samma år.

I en cirkulärskrivelse från Stångåstaden, enligt uppgift daterad d 20 maj 1981 och ställd till tomträttsinnehavarna i etapp 3, däribland M.R., anfördes:

Länsbostadsnämnden har lämnat besked om slutliga produktionskostnader och lånegränser för etapp 3 inom Lambohov A.

Vi bifogar en sammanställning, som visar de fastställda beloppen för varje hustyp.

Skillnaden mellan preliminärt försäljningspris, som avser prisläget i nov 1978, och slutliga produktionskostnader utgörs av kostnadsökningar under byggnadstiden, s k index. Tillägg för prishöjningar under byggnadstiden beräknas enligt bestämmelserna i 53 § bostadsfinansieringsförordningen. Beräkning en bygger på värderingskoefficienter, som fastställs av bostadsstyrelsen varje månad. Belåningsvärdet bestäms av regeringen som varannan månad har att besluta om höjning av tidskoefficienten, som är den faktor som påverkar pantvärdet för statligt belånade fastigheter.

Tidigare gjord à contoinbetalning för index var avsedd att täcka den skillnad som kan uppstå mellan index och slutliga lånebelopp. Då byggkostnadsutvecklingen, liksom den allmänna kostnadsutvecklingen, tyvärr har varit ogynnsam under här aktuell byggtid och de faktorer, som styr indexhöjningarnas och lånevärdenas storlek inte har följts åt, uppstår en negativ differens.

Redovisad differens enligt sammanställningen är den skillnad som kvarstår när avräkning har skett mot förhöjt lånebelopp och tidigare gjorda inbetalningar. Tilläggsinbetalningen kommer att debiteras i samband med att slutavräkning upprättas för varje köpare. Detta sker när bostadslånet har utbetalats.

Sammanställningen rörande den fastighet som M.R. köpt innehöll:

"Slutligt försäljningspris: 431 000:- varav index 74 582:- och momshöjning 2 678:- exkl tilläggsbeställningar

Enl prel lånebeslut

Försäljningspris 353 700:-

Lån 95 % av pantvärdet -309 700:-

----------

Egen insats 44 000:-

Indexinbet 15 000:-

----------

Summa inbet +59 000:-

Enl slutligt lånebeslut

Försäljningspris 431 000:-

Lån 95 % av pantvärdet -354 300:-

----------

Egen insats 76 700:-

Differens =

tilläggsinbetalning 17 700:-"

M.R. tillställdes och undertecknade i juni 1981 olika handlingar för låneutbetalningar. I handlingarna redovisades samma uppgifter som anges i det slutliga lånebeslutet enligt sammanställningen ovan.

Stångåstaden översände till M.R. en slutavräkning med faktura, båda handlingarna daterade d 28 sept 1981. Fakturan löd på 17 735 kr och betalades av M.R. med 10 235 kr d 28 okt 1981 och med resterande 7 500 kr d 8 dec samma år.

M.R. har d 9 nov 1984 väckt talan mot Stångåstaden och yrkat att Stångåstaden - i anledning av indextillägget utöver 15 000 kr, nämligen 62 335 kr som Stångästaden tillgodogjort sig - återbetalar henne detta belopp jämte ränta enligt 5 § räntelagen å 44 600 kr från d 14 sept 1981, å 10 235 kr från d 28 okt 1981 och å 7 500 kr från d 8 dec 1981.

Som grund för sin talan har M.R. åberopat följande. Hon har träffat avtal med Stångåstaden om köp av ett hus med tomt rätt för en köpeskilling om 353 700 kr med rätt för Stångåstaden att få ytterligare ersättning för indexstegringar under byggnadstiden. Före avtalets tillkomst har representanter för Stångåstaden vid ett informationsmöte lämnat sådana uppgifter om index att hon utgått från att den slutliga indexhöjningen inte skulle överstiga 15 000 kr. Denna förutsättning från hennes sida har Stångåstaden bort inse. Stångåstadens rätt att med stöd av köpekontraktet utkräva kompensation för indexhöjningen är därför begränsad till vad som betalats a conto, 15 000 kr. Sedan betalning skett av 62 335 kr utöver a contobeloppet, är hon därför berättigad att återfå detta belopp av Stångåstaden. - I varje fall har slutlig uppgörelse om köpeskillingen ägt rum genom Stångåstadens i febr 1981 utfärdade köpebrev enligt vilket köpeskillingen angetts vara till fullo betald utan förbehåll om ytterligare ersättning. Vad hon betalat utöver den i köpebrevet angivna köpeskillingen skall därför gå åter. - Med hänsyn till omständigheterna vid köpekontraktets tillkomst och vad som förekommit senare är i sista hand avtalsvillkoret om index att anse som oskäligt och skall enligt 36 § avtalslagen lämnas utan avseende i följd varav indexbeloppet om 62 335 kr skall återgå till henne.

Stångåstaden har bestritt käromålet men vitsordat skäligheten i och för sig av det yrkade beloppet jämte ränta. Stångåstaden har förnekat att de av M.R. åberopade grunderna för sin talan är förhanden och har tillagt att de åberopade grunderna är efterhandskonstruktioner. Stångåstaden har i vart fall gjort gällande att M.R. utan protest betalat hela köpeskillingen och genom betalningen i efterhand godkänt Stångåstadens krav. Om hennes återgångskrav ändå skulle anses vara berättigade, påstår Stångåstaden i sista hand att hon försuttit sin rätt till återgång av betalningen då hon inte inom skälig tid framfört krav på detta.

M.R. har genmält att hon betalat tilläggskraven under sådana omständigheter att Stångåstaden insett att betalningen skett under tvång och inte frivilligt och att hon inte kan anses ha försuttit sin rätt till återgång av betalningen.

M.R. har vidare anfört: Hon var under 1979 62 år gammal och arbetade inom socialförvaltningen i Linköpings kommun. År 1982 skulle hon pensioneras. 1979 började hon tänka på att köpa sig en villa. Hon hade inte tidigare ägt någon fastighet och var helt oerfaren av husaffärer. Några besparingar hade hon inte. Om hon skulle köpa hus, var hon därför hänvisad till att finansiera hela köpet genom lån. Efter år 1982 skulle hon få leva bara på sin pension. Det var därför viktigt för henne att få veta exakt hur mycket ett hus skulle kosta. Att hon intresserade sig för den byggnation som Stångåstaden höll på med berodde på att hon uppfattade Stångåstaden som ett seriöst kommunalt organ vilket skulle garantera att allt gick rätt till vid ett köp. När hon erbjöds hus av Stångåstaden under hösten 1979, som följd av att hon stod i den kommunala tomtkön, anmälde hon därför intresse för ett visst hus i Lambohovsområdet. Samtidigt fanns hus till salu också i Tokarpsområdet. I sept det året fick hon beskedet att hon tilldelats ett av de hus som skulle uppföras. Samtidigt med detta besked fick hon en mängd handlingar från Stångåstaden, bl a Bofaktabroschyrer, teknisk beskrivning, kontraktsförslag, ritningar, beställningsblanketter för tilläggsbeställningar m m. Tilläggsbeställningarna skulle vara gjorda senast d 25 maj 1980. Vid informationsmötet i febr 1980 biträddes hon av sin son R.R., som är kapten och bor i Mariefred. Köpet var en så viktig sak för henne av ekonomiska skäl att hon behövde hjälp av sin son. Hon var nämligen rädd att förköpa sig. Vid informationsmötet representerades Stångåstaden av I.W. och K-Å.J.. En representant för Sparbanken Östergötland, M.F., fanns också med. Dessa tre personer bildade en panel och svarade på frågor om byggnationen. På R.R:s direkta frågor om det fanns risk att det preliminära indexbeloppet om 15 000 kr inte skulle hålla, om det var möjligt att få pengar tillbaka på indexbeloppet och om kalkylerna var realistiska, svarade panelen att det inte var någon risk att index kunde bli högre, att man inte kunde räkna med att få några pengar tillbaka på indexbeloppet även om det förekommit tidigare och att kalkylerna skulle hålla. - Indexhöjningen beräknas med hjälp av värderingskoefficienter. Dessa koefficienter fastställs varje månad av bostadsstyrelsen och publiceras fortlöpande i bostadsstyrelsens författningssamling. Byggnationen i den ifrågavarande etappen inom området påbörjades mellan d 17 sept 1979 och d 21 april 1980 och var färdig mellan d 12 dec 1980 och d 27 febr 1981. Värderingskoefficienten för nov 1978, då Bofaktabroschyren utgavs, var 2 498. Koefficienten för jan 1980, dvs vid tiden för informationsmötet, var 2 894 och i maj samma år, då köpekontraktet undertecknades 3 038. Man kunde därför vid tiden för informationsmötet lätt ha räknat ut att index med all säkerhet inte kunde bli mindre än 54 000 kr och att huset alltså redan då var mer än 15 procent dyrare än reklamen visade. Stångåstadens representanter måste ha vetat om detta förhållande vid informationstillfället. M.R. ansåg sig genom den information som gavs vid mötet ha fått sådana garantier om köpeskillingens storlek och boendekostnaderna att hon trodde sig kunna klara av köpet och alltså kunna skriva under köpekontraktet. Så skedde för hennes del d 11 maj 1980. I slutet av året fick hon meddelande om när inflyttning kunde ske. För inflyttningen skulle en slutlikvid om 22 000 kr betalas. Sedan detta belopp betalats fick hon köpebrev, varefter hon kunde till träda fastigheten. Under senvåren eller försommaren fick hon en mängd handlingar från Stångåstaden som information och för underskrifter. Det var lånehandlingar som skulle undertecknas. Hon fäste sig inte vid innehållet i handlingarna och hon förstod inte av handlingarna att huset blivit dyrare. Troligen d 29 sept fick hon slutavräkningen och fakturan från Stångåstaden. Hon blev chockad över kravet på 17 735 kr. Samma dag ringde hon till I.W. och protesterade mot kravet och förklarade att huset redan var färdigbetalt. I.W. svarade henne att Stångåstaden hade rätt att kräva henne på beloppet och att, om hon inte betalade, straffränta kunde utgå och rättsliga åtgärder vidtas. Någon dag senare talade hon i telefon med Stångåstadens konsult S.L., till vilken hon blivit hänvisad av I.W., och framförde samma protest. S.L. svarade på samma sätt som I.W. men tillade att "det andra skulle gå på lånen". Kravet stannade nämligen inte vid vad hon skulle betala kontant vilket hon inte tidigare förstått. Den totala indexökningen uppgick till 74 582 kr jämte mervärdeskatt i stället för 15 000 kr, som hon räknat med. 44 600 kr av indexbeloppet kom att finansieras med ett sparbankslån utan att hon hade någon aning om detta. Lånebeloppet hade av sparbanken betalats ut till Stångåstaden d 14 sept 1981. Samma dag som hon haft samtalet med S.L. träffade hon flera grannar ute på gatan. De hade också fått tilläggskrav för index och var som hon upprörda och oförstående. Hon fick höra att även andra ringt till Stångåstaden och protesterat mot kraven men fått samma besked som hon själv erhållit. Grannarna kom överens om att träffas senare för att diskutera vad som kunde göras åt saken. Hon kallades till ett möte i den s k ladan inom området d 5 okt 1981. Hon kunde emellertid inte komma till mötet då hon var bortrest den dagen. I slutet av okt uppsöktes hon av en granne vid namn H.L.. Denne hade med sig ett färdigskrivet brev som hon ombads underteckna och skicka till Stångåstaden. I brevet stod att hon på grund av brister och felaktigheter på fastigheten skulle innehålla 7 500 kr. Syftet med brevet var att hålla inne med pengar i anledning av Stångåstadens krav på tilläggsbetalning och vinna tid tills husköparna fick klart för sig om de verkligen var tvungna att betala. Hon fick av sin son R.R. rådet att inte betala något. Hon betalade i alla fall eftersom hon ville göra som de andra grannarna. Den 2 okt 1981 betalade hon sålunda 10 235 kr av kravet. Pengarna fick hon fram genom att låna ytterligare 12 000 kr av sparbanken. I slutet av nov fick hon en påminnelse om de resterande 7 500 kr från Stångåstaden och erinrades om att dröjsmålsränta kunde komma att utgå. Hon hade kontakter igen med sina grannar. Alla var rädda för de ekonomiska konsekvenserna om man inte betalade. Den 8 dec betalade hon resterande 7 500 kr, vilket belopp hon fått låna av sin son R.R.. Under våren 1984 fick hon reda på att ett par makar D., som bodde på området, vunnit ett mål mot Stångåstaden i TR:n, ett mål som handlade just om tilläggsdebiteringen. Det var efter denna dom och en dom från HD (NJA 1984 s 280) som hon och ett 70-tal andra köpare, som givit efter för Stångåstadens krav, ansåg sig kunna väcka frågan om återbetalning.

Stångåstaden har anfört. Stångåstaden är som nämnts ett allmännyttigt bostadsföretag och drivs utan vinstintressen. Den byggnadsverksamhet som utövas sker under tillsyn och kontroll av offentliga organ. Byggnadsverksamheten finansieras genom statliga lån och försäljningspriser, varpå de statliga lånen baseras, fastställs av länsbostadsnämnden. Så har också varit fallet vad gäller nu ifrågavarande byggnation. Som köpare till de av Stångåstaden producerade husen kom bara de personer i fråga som anvisades av kommunens bostadsförmedling. Någon brist på spekulanter har inte förmärkts. Om någon köpare hoppade av, gavs omedelbart erbjudande till någon annan i bostadskön. Vid 1980-talets början gällde säljarens marknad. Det har visat sig vara ekonomiskt mycket fördelaktigt att bo i Stångåstadens hus som en följd av de gynnsamma lånevillkoren för de statliga lånen. Stångåstaden har alltså saknat varje anledning att i sin marknadsföring lämna oriktiga uppgifter om byggnationen. Vid informationsmöten, som regelbundet brukar hållas för blivande husköpare, lämnar Stångåstadens representanter svar på frågor som ställs. Vanligen har frågorna handlat om hustyper, inredningsdetaljer, tapetval och liknande. Vid mötet d 5 febr 1980 svarade K-Å.J. för byggnadstekniska frågor, I.W. för ekonomi frågor och M.F., som inte företrädde Stångåstaden utan sparbanken, för sparbankens möjligheter att bevilja topplån etc. Man har från Stångåstadens sida varit mycket försiktig med att besvara frågor om utfallet av index. Ingen visste eller kunde veta något om detta eftersom fastigheterna skulle bli klara för inflyttning långt fram i tiden. Detta förhållande om index förstod varje mötesdeltagare. Så snart som husen var inflyttningsklara, utfärdades köpebrev. Köpebreven skall naturligtvis läsas mot bakgrund av köpekontraktets regler om index. Den 8 maj 1981 meddelade länsbostadsnämnden ett s k mellanbeslut varigenom länsbostadsnämnden fastställde slutliga produktionskostnader och belåningsvärden. Beslutet tillställdes genom rekommenderade brev med mottagningsbevis alla husköpare, däribland M.R.. I beslutet angavs att den slutliga produktionskostnaden för den hustyp som M.R. valt fastställts till 431 000 kr och att index uppgick till 74 582 kr. Beslutet kunde överklagas men något överklagande skedde inte. Mellanbeslutet följdes sedan av ett slutligt beslut av samma innehåll i sak som mellanbeslutet. - I Bofaktabroschyren talas om index. Beloppet 15 000-20 000 kr avsåg att täcka index enbart på själva kontantdelen. Index som rörde vad som skulle lånefinansieras behandlas däremot inte i broschyren. Vid beräkningen av låneunderlaget används en annan koefficient än värderingskoefficienten, nämligen en tidskoefficient. Denna koefficient fastställs av regeringen och kan komma att skilja sig från värderingskoefficienten. I förevarande fall har genom ändringar av tidskoefficienten den kontanta delen blivit så mycket större än lånedelen. Detta har Stångåstaden inte kunnat förutse eller påverka. Att indexstegringen också blev kraftig hängde samman med inflationen och den allmänna kostnadsutvecklingen under den aktuella tiden. - Omkring d 20 maj 1981 fick villaköparna skrivelsen från Stångåstaden i vilken refererades till länsbostadsnämndens mellanbeslut och besked bl a gavs om en kommande debitering för indexhöjningen. Den 2 juni utsändes lånehandlingar vilka också visade de produktionskostnader m m som länsbostadsnämnden fastställt. Vidare återkom Stångåstaden med uppgift om den kommande slutavräkningen och tilläggsfakturan. När sistnämnda handlingar kom husköparna tillhanda i sept 1981, kan det inte ha kommit som någon överraskning för någon. Den 6 okt 1981 inkom till Stångåstaden en ej undertecknad skrift från villaägare i etapp 3. I skriften framställdes frågor om när fel och brister på fastigheterna skulle åtgärdas. Vidare angavs i skriften att likvid av sluträkningarna skulle kunna innehållas i väntan på bristernas avhjälpande. Ingen antydan gavs om att debiteringarna för indexhöjningen ifrågasattes. Den 12 okt ägde ett sammanträde rum med villaägarna i fråga i anledning av den nämnda skriften. Stångåstaden representerades bl a av S.L.. Ett 15-tal villaägare deltog i sammanträdet. Ingen av de närvarande villaägarna tog upp frågan om index. Sammanträdet handlade bara om påtalade fel och brister på husen. Inte heller M.R:s brev, som kom till Stångåstaden d 29 okt 1980 och som handlade om att M.R. skulle innehålla 7 500 kr, nämnde ett ord om tilläggsdebiteringen för index. Några muntliga protester har inte heller förekommit från någon husköpare efter tilläggsdebiteringen. Det förnekas att det förekommit något som kan uppfattas som hot eller liknande från Stångåstadens sida vid de telefonsamtal som kan ha förekommit under hösten 1981. Givetvis har på frågor korrekta besked lämnats om att dröjsmålsränta skulle kunna debiteras vid försenad betalning och att i slutändan rättsliga åtgärder kunde vidtas vid utebliven betalning. M.R. betalade Stångåstadens räkning av d 28 sept 1981 utan reservationer i två omgångar. Först 2 1/2 år senare har Stångåstaden fått reda på att villaköparna ifrågasatte Stångåstadens rätt att debitera för indexhöjningen. Stångåstaden har under årens lopp byggt omkring 400 småhus, som har försålts på samma sätt som i nu förevarande fall, utan att tilläggsdebiteringen för index ifrågasatts.

Domskäl. I målet har som bevisning åberopats skriftlig dokumentation och förhör under sanningsförsäkran med M.R. samt vittnesförhör med R.R. och med olika representanter för Stångåstaden och husköpare inom området.

TR:n behandlar först frågan om Stångåstadens rätt att utkräva kompensation för inträffad indexhöjning begränsas i enlighet med de uppgifter som lämnats vid informationsmötet i febr 1980.

Av Bofaktabroschyren - som ingått bland de handlingar M.R. enligt egen uppgift tagit del av före informationsmötet - framgår att försäljningspriset var preliminärt och avsåg kostnadsläget i nov 1978, att index skulle utgå på grund av allmän kostnadsökning under byggnadstiden och att vid kontraktsteckningen ett belopp mellan 15 000 och 20 000 kr beroende på hustyp skulle betalas för att täcka beräknade indexstegringar under byggnadstiden. Varken ordalydelsen i Bofaktabroschyren eller annan skriftlig utredning i målet ger vid handen, att det angivna indexbeloppet, såsom Stångåstaden gjort gällande, bara avsåg den del av index som skulle betalas kontant av köparen.

I köpekontraktets § 5 regleras närmare villkoren vad gäller index. I paragrafen anges att säljaren i efterhand äger uttaga resterande belopp av köparen utöver betalningarna enligt § 6, om indextillägget skulle bli högre än köparen redan betalat preliminärt för index, och att ett för högt uttaget preliminärt indextillägg återbetalas. Även kontraktsförslaget - enligt uppgift likalydande med det av M.R. sedermera undertecknade köpekontraktet - har M.R. enligt egen utsago tagit del av före informationsmötet.

Ingen av de hörda representanterna för Stångåstaden och Sparbanken har kunnat närmare redogöra för vad som sagts vid informationsmötet d 5 febr 1980.

M.R. har under sanningsförsäkran uppgivit: Hon hade före informationsmötet talat mycket med sin son R.R. om affären. Han skulle följa med på mötet för att ställa frågor och bistå henne. Hon ville köpa huset i fråga om de ekonomiska uppgifterna stämde med Bofaktabroschyrens uppgifter. R.R. frågade vid mötet om det räckte med 15 000 kr för index eller om det skulle komma mer. M.F. svarade att "det skulle räcka". R.R. upprepade frågan och fick samma svar igen. Han frågade också om man kunde få tillbaka pengar för index. M.F. svarade att det nog inte var troligt och att det i så fall endast kunde bli fråga om så litet att det inte var något att tala om. M.R. var helt belåten med svaren om kostnaderna. Uppgifterna vid informationsmötet var helt avgörande för hennes beslut att köpa huset. Hon hade inte köpt om hon fått reda på utfallet av index eftersom kostnaderna redan i den storlek broschyren visade låg på gränsen för vad hon kunde klara av.

M.R:s uppgifter om vad som förevarit vid informationsmötet bestyrks av vittnesmålen hållna med R.R. och övriga hörda villaköpare, som deltog i mötet. Trovärdigheten av uppgifterna bestyrks av de samstämmiga uppgifter som lämnats av husköparna om deras reaktioner efter Stångåstadens debitering av resterande indexbelopp under hösten 1981. Några omständigheter som visar att M.R. före slutdebiteringen tvivlat på uppgifterna vid informationsmötet har inte framkommit. Anledning saknas därför att ifrågasätta trovärdigheten av vad M.R. sålunda uppgivit. TR:n finner alltså utrett att representanter för Stångåstaden och Sparbanken på frågor från R.R. lämnat sådana uppgifter att det framstod som rimligt att utgå från att indexhöjningen inte skulle överstiga det preliminärt angivna indexbelopp som Bofaktabroschyren angav. Spekulanterna, som uppenbarligen haft begränsade förutsättningar att bedöma indexfrågor, har haft grundad anledning att betrakta de lämnade uppgifterna som en tillförlitlig prognos, byggd på kunskap om de faktorer som påverkar produktionskostnaderna vid byggnationen. Uppgifterna får därför anses ha givit M.R. och de andra spekulanterna föreställningen om att köpeskillingen skulle komma att hålla sig inom ramen för vad Bofaktabroschyren redovisade. Detta borde representanterna för Stångåstaden ha insett. Till detta kommer att utvecklingen av index redan vid tiden för informationsmötet kunnat något så när förutses. Det är ostridigt i målet att indexökningen för den fastighet som M.R. stod i begrepp att köpa redan i jan 1980 översteg 54 000 kr.

Det måste på grund av det anförda antas att M.R. låtit sitt handlande bestämmas av vad som uppgivits vid informationsmötet om kostnaderna, däribland kostnaderna för index. Stångåstaden har därför inte haft rätt att av M.R. begära högre ersättning för index än 15 000 kr på grund av indexklausulen i köpekontraktet.

Vid denna bedömning saknar TR:n anledning att pröva frågan om Stångåstaden haft rätt att i anledning av köpebrevets lydelse och övriga omständigheter vid köpet begära tilläggsersättning för index eller om köpevillkoret om index är oskäligt och skall lämnas utan avseende.

Fråga återstår om M.R. genom betalningen i efterhand godkänt kravet och därför är förhindrad att kräva betalningens återgång eller om hon genom passivitet efter betalningen försuttit sina möjligheter till återkrav.

Utredningen ger till en början inte stöd för antagande att M.R. genom betalningarna i två omgångar av tilläggskravet om 17 735 kr i efterhand godkänt kravet och frivilligt erkänt sin betalningsskyldighet. För denna bedömning talar vad som framkommit vid förhören med henne och andra husköpare. Dessa har samstämmigt förklarat att de ansett sig vara tvingade att betala tilläggskraven på grund av vad som framkommit vid olika telefonkontakter de haft med representanter för Stångåstaden angående tilläggskraven. Husköparna har uppenbarligen ansett sig vara i en tvångssituation genom sin underlägsna ställning i förhållande till Stångåstaden, som många av dem uppfattat som ett kommunalt organ, och genom ovissheten om vad den ekonomiska följden skulle bli av en vägrad betalning. M.R. har emellertid i likhet med övriga hörda husköpare varken skriftligen eller muntligen på ett klart sätt givit uttryck för sin uppfattning om tilläggsdebiteringen. Stångåstaden har likväl inte haft fog att anta att frågan om tilläggsdebiteringen var oomstridd, särskilt mot bakgrund av de telefonsamtal som ostridigt förekommit efter tilläggsdebiteringen från M.R. och andra husköpare till representanter för Stångåstaden. Dessutom hade Stångåstaden redan i jan 1981 fått ett brev från ett par makar D. vari ifrågasattes skyldigheten att betala indextillägget i efterhand.

TR:n anser på grund av det anförda att de betalningar som M.R. gjort i och för sig inte hindrar en återbetalning.

M.R. slutbetalade indextillägget d 8 dec 1981. Det är ostridigt att krav på återgång av betalning för indextillägg framställdes till Stångåstaden vid en skriftväxling med början i juni 1984 mellan advokaten S.Ö. som uppgivet ombud för ett 70-tal husköpare, däribland M.R., och Stångåstaden, en skriftväxling initierad av TR:ns ovan nämnda dom i målet mellan Stångåstaden och makarna D.. Talan i nu förevarande mål väcktes d 9 nov 1984.

Det finns enligt TR:ns mening inte några bärande skäl som talar för Stångåstadens uppfattning att M.R. skulle ha försuttit sina möjligheter att återfå betalningarna. Någon annan tidsfrist för återkrav än den lagstadgade tioårspreskriptionen bör nämligen inte gälla i ett fall som det föreliggande.

Parterna är överens om storleken av det belopp som skall återbetalas och om ränteberäkningen. M.R:s talan skall alltså helt bifallas.

Domslut

Domslut. Stångåstaden skall betala M.R. 62 335 kr jämte ränta enligt 5 § räntelagen å 44 600 kr från d 14 sept 1981, å 10 235 kr från d 28 okt 1981 och å 7 500 kr från d 8 dec 1981 tills betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Vid förhör med parter och vittnen i HovR:n har inte framkommit några nya väsentliga omständigheter. Det kan dock anmärkas att ingen av de representanter för Stångåstaden och sparbanken som deltog i informationsmötet d 5 febr 1980 har sagt sig ha varit närmast ansvarig för lämnande av information om index samt att det från representanternas sida framhållits att man brukade svara försiktigt, om frågor rörande index framställdes vid informationsmöten med villaköpare.

Lika med TR:n finner HovR:n att Stångåstaden inte har haft rätt att av M.R. kräva högre ersättning än 15 000 kr såsom kompensation för indexhöjningen.

HovR:n övergår till att behandla frågan om M.R. har avstått från eller försuttit sin rätt att återfå det yrkade beloppet genom att förbehållslöst ha betalat och genom att låta alltför lång tid förflyta utan att ha framställt något krav.

Huvudregeln är att felaktig betalning skall gå åter. Det allmänna intresset av säkerhet i det ekonomiska livet gör emellertid att den som har mottagit en felaktig betalning och inrättat sig därefter i många fall inte ansetts återbetalningsskyldig, särskilt om han först långt senare blir krävd på beloppet. En omständighet av betydelse i sammanhanget kan också vara i vad mån den felaktiga betalningen berott på oaktsamhet från betalarens eller betalningsmottagarens sida.

Av utredningen framgår följande.

M.R. har, sedan hon erhållit tilläggsfakturan, vid telefonsamtal med Stångåstaden ifrågasatt om hon var skyldig att betala tilläggsbeloppet. Hon har därvid fått besked att kravet var riktigt, att kostnaderna för byggnationen godkänts av länsbostadsnämnden och att rättsliga åtgärder kunde vidtagas mot henne om hon inte betalade. M.R., som uppfattade Stångåstaden som ett kommunalt organ, vars uppfattning om rättsläget hade stor tyngd, har därefter betalat fakturan. Slutbetalning erlades d 8 dec 1981. Ett antal andra husköpare i området har i likhet med M.R. vid telefonsamtal med Stångåstaden först protesterat mot kravet och någon har hänvisat till köpebrevet, i vilket köpeskillingen angivits vara till fullo erlagd. Därefter har de fallit till föga och betalat. Köparna av ett hus, makarna D., ifrågasatte i brev till Stångåstaden i jan 1981 sin skyldighet att betala en liknande tilläggsfaktura. I rättegång mellan makarna D. och Stångåstaden meddelade TR:n dom d 11 maj 1984, varigenom Stångåstaden förpliktades återbetala tilläggsbeloppet. I juni 1984 framställde M.R. krav på återbetalning.

Stångåstaden har således, sedan det felaktiga kravet framställts, mottagit protester från ett antal husägare och svarat i rättegång mot köparna av ett av husen om tilläggsdebiteringen. Stångåstaden, som haft långt bättre möjligheter än M.R. att bedöma rättsläget, har därför - även om bolaget ansett sig berättigat till det debiterade tilläggsbeloppet - på ett tidigt stadium haft skäl att räkna med att denna bedömning skulle kunna visa sig oriktig samt att ovissheten i rättsläget skulle komma att bringas ur världen inom den närmaste framtiden. Stångåstaden har därför haft anledning att räkna med att frågan om tilläggsbeloppet kunde tas upp på nytt. Med hänsyn härtill och då den felaktiga betalningen framkallats av Stångåstadens handlande, anser HovR:n att M.R. bibehållits vid sin rätt att återkräva beloppet. TR:ns domslut skall således fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Vad som förekommit i HD ger inte anledning att frångå HovR:ns slutsats att Stångåstaden inte haft rätt att av M.R. kräva högre ersättning än 15 000 kr såsom kompensation för indexhöjningen.

Utredningen får anses ge vid handen att när M.R. i juni 1981 undertecknade olika lånehandlingar hon inte hade uppmärksammat att i handlingarna förekommande uppgifter om bl a köpeskillingen avvek från dem som fanns intagna i köpekontraktet och köpebrevet; först genom telefonsamtal med en person hos Stångåstaden efter mottagandet i sept 1981 av slutavräkningen jämte faktura blev hon klar över att hon till följd av undertecknandet hade kommit att erlägga en betydande del av det belopp hon nu yrkar att Stångåstaden skall betala. TR:n har funnit att utredningen inte ger stöd för antagandet att M.R. genom de två betalningarna i okt och dec 1981 i efterhand hade godkänt Stångåstadens krav. Skäl till annan bedömning nu föreligger inte. M.R:s talan skall således närmast prövas enligt de rättsgrundsatser som kan anses gälla för återkrav av betalning som erlagts av misstag (condictio indebiti).

Enligt dessa rättsgrundsatser skall vid prövningen av återkravet hänsyn tas till ett flertal olika förhållanden. En väsentlig synpunkt som inverkar på rätten till återbetalning är hänsynen till omsättningens säkerhet. En betalningsmottagare skall kunna känna sig trygg, i varje fall sedan viss tid förflutit från betalningen. Förhållandena vid denna kan emellertid påverka det krav på trygghet betalningsmottagaren har rätt att ställa; han kan t ex ha saknat fog för antagandet att betalningen innefattade en slutgiltig uppgörelse. Ju längre tid betalaren dröjer med återkrav, desto större skäl har dock mottagaren att tro att betalningen är definitiv. Vägande invändningar mot anspråk på återbetalning, som har särskilt intresse i detta mål, är alltså dels hur betalningsmottagaren uppfattat eller haft fog att uppfatta betalningen, dels passivitet hos betalaren.

Utredningen i målet ger visst stöd åt Stångåstadens påstående att M.R:s betalningar under föreliggande omständigheter var ägnade att inge Stångåstaden uppfattningen att hon godtagit företagets ståndpunkt rörande hennes skyldighet att erlägga den fordrade kompensationen för indexhöjningar. Å andra sidan hade Stångåstaden redan då fått en del reaktioner mot tilläggsdebiteringar av sådan anledning. Sålunda hade inte bara M.R. utan även andra köpare av hus tillhörande samma etapp kontaktat Stångåstaden i frågan. Vid denna tid hade också makarna D. i brev till Stångåstaden ifrågasatt företagets rätt till en motsvarande tilläggsköpeskilling. Slutligen bör framhållas, att köpare då hade uppmärksammat Stångåstaden på att flera rättegångar om motsvarande frågor pågick mot andra byggnadsföretag, varvid domar förekommit till småhusköparens förmån (se mål refererade i NJA 1982 s 691 och NJA 1984 s 280). Stångåstaden har därför inte kunnat känna sig säker på sin rätt att ta ut tillägget.

På grund av det anförda får M.R. anses ha varit berättigad att av Stångåstaden återfå för mycket erlagd ersättning för indexhöjningar, om hon framställt krav på detta inom en tid som efter omständigheterna framstår som skälig.

I målet är ostridigt att M.R. under omkring två och ett halvt år efter den sista betalningen inte vidtog någon som helst åtgärd för att göra företaget uppmärksamt på möjligheten att M.R. betalat ersättningen utan att anse Stångåstaden berättigad till denna. Hennes förklaring till denna passivitet, nämligen att hon inte insåg att hon genom process mot Stångåstaden skulle kunna återfå tilläggsbeloppen förrän hon i och med makarna D:s framgång i TR:n fått positivt stöd för detta, får godtas. M.R:s återkrav framställdes omkring en månad efter tingsrättsdomen.

Av det förut anförda framgår att det för Stångåstaden måste ha framstått som en högst påtaglig risk att, om utgången i de omtalade rättegångarna gick till småhusköparnas fördel, inte bara makarna D. utan också andra som köpt småhus av Stångåstaden skulle återkräva tilläggsbeloppen. Denna osäkerhet måste anses ha bestått medan rättegångarna pågick. Sedan makarna D. under våren 1983 krävt återbetalning och därefter väckt talan härom mot Stångåstaden måste företaget också haft att räkna med att en framgång för makarna kunde få återverkningar även beträffande köpare som inte hade betalat under protest. Stångåstaden måste vidare ha insett att M.R. betalat i förlitan på att det kommunala företagets uppgifter om sin rätt till tillägget varit riktiga.

Trots det sagda kan det sättas i fråga, om inte med hänsyn till betalningsmottagarens intresse av trygghet en sådan passivitet som M.R. visat efter betalningen skulle ha lett till att i ett affärsmässigt mellanhavande betalaren hade gått miste om sin rätt. Emellertid är att märka att grundsatserna om condictio indebiti utformats långt före den nuvarande utvecklingen i lagstiftning och rättspraxis i riktning mot ett ökat konsumentskydd. Det är därför naturligt att, i högre grad än tidigare, beakta konsumentintresset också vid prövning av frågor som här är aktuella. Bl a kan en betalningsmottagare inte förvänta sig att vid en betalning som görs av konsument kunna på betalaren ställa samma krav på omdöme och aktivitet som fordras av en näringsidkare. Paralleller med olika lagregler om reklamation och preskription får anses ha ett begränsat värde, eftersom det nu gäller frågan om en betalare skall gå miste om sin rätt utan stöd av lag.

Med hänsyn till det anförda får M.R:s återkrav anses framställt inom skälig tid. Inte heller någon annan omständighet har åberopats som medför att hon gått miste om sin rätt att återfå det omtvistade beloppet.

HovR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR:n Lind och Gad var av skiljaktig mening och anförde: Vi är ense med majoriteten om att anledning saknas att frångå HovR:ns bedömning att Stångåstaden inte haft rätt att avkräva M.R. högre ersättning än 15 000 kr såsom kompensation för indexhöjningen. Vi ansluter oss också till vad majoriteten anfört om vilka förhållanden som enligt rättsgrundsatserna för condictio indebiti får betydelse vid prövningen av yrkanden om återbetalning av belopp som erlagts av misstag. Vad härefter gäller frågan huruvida i det aktuella fallet sådana omständigheter föreligger som berättigar M.R. att återkräva vad hon erlagt för mycket är följande att beakta.

M.R. har i maj 1981 fått underrättelse från Stångåstaden om länsbostadsnämndens beslut om slutliga produktionskostnader och lånegränser. Stångåstaden angav därvid i en sifferuppställning att det slutliga försäljningspriset skulle bli 431 000 kr, varav index 74 582 kr och momshöjning 2 678 kr, och att tilläggsinbetalningen skulle bli 17 700 kr. Vidare framhölls att byggkostnadsutvecklingen varit ogynnsam under byggtiden och att man skulle debitera en tilläggsinbetalning när slutavräkning upprättades i samband med utbetalning av bostadslånet. M.R. fick vid ungefär samma tid också besked direkt från länsbostadsnämnden om innehållet i nämndens beslut. I juni 1981 fick M.R. handlingar för låneutbetalningar som hon undertecknade och skickade tillbaka till Stångåstaden. Genom undertecknandet åtog sig M.R. ett gäldsansvar i den omfattning som följde av nämndens beslut, låt vara att hon i målet uppgivit att hon inte uppmärksammade, att i handlingarna förekommande uppgifter om köpeskillingen avvek från dem som fanns i köpekontraktet och köpebrevet.

I slutet av sept 1981 fick M.R. en slutavräkning från Stångåstaden utformad i enlighet med vad som angetts i de handlingar som hon fått i maj samma år. Hon fick vidare motta en faktura på 17 735 kr, dvs nästan exakt det belopp som angetts som tilläggsbetalning i Stångåstadens sammanställning från maj 1981.

Av utredningen framgår att M.R. först efter mottagandet av fakturan ifrågasatte det befogade i Stångåstadens beräkningar. Det skedde vid muntliga kontakter med företrädare för Stångåstaden som därvid vidhöll kravet. Det är vidare klarlagt att M.R. i det sammanhanget rådförde sig både med sin son och med grannar i bostadsområdet. Därefter betalade hon över postgirot d 28 okt 1981 10 234 kr och d 8 dec - efter påminnelse från Stångåstaden - resterande belopp enligt fakturan, nämligen 7 500 kr. På inbetalningsblanketten för sistnämnda betalning angav M.R. att betalningen utgjorde slutlikvid enligt fakturan.

M.R:s handlande har varit ägnat att inge Stångåstaden den uppfattningen att M.R. godtagit Stångåstadens ståndpunkt rörande hennes skyldighet att erlägga den fordrade indexhöjningen. Å andra sidan har Stångåstaden fått motta anmärkningar mot indexhöjningen och tilläggsdebiteringen även från andra köpare av småhus tillhörande samma etapp. Vidare har makarna D., som köpt ett småhus - låt vara i en tidigare etapp och i ett annat område - i ett brev till Stångåstaden ifrågasatt Stångåstadens rätt till en liknande tilläggsdebitering. Av betydelse är också att Stångåstaden hade kännedom om att rättegångar pågick mot andra byggnadsföretag, varvid domar förekommit till småhusköparnas förmån (se mål sedermera refererade i NJA 1982 s 691 och NJA 1984 s 280).

Mot bakgrund av senast anmärkta omständigheter har Stångåstaden inte med fog kunnat känna full trygghet på grund av M.R:s betalningar. Vid bedömningen av vilken rättsverkan betalningarna kan anses ha haft måste också hänsyn tas till att M.R. intog ställning som konsument medan Stångåstaden är ett kommunalägt företag med betydande personella och ekonomiska resurser. Det anförda leder till den slutsatsen att M.R. inte i och med betalningarna kan anses ha godkänt Stångåstadens krav eller frivilligt erkänt sin betalningsskyldighet. M.R. får därför anses ha varit berättigad att återfå för mycket erlagd ersättning, om hon framställt krav på detta inom en tid som efter omständigheterna framstår som skälig.

Det är ostridigt att M.R. under två och ett halvt år efter slutbetalningen inte vidtog någon som helst åtgärd för att göra Stångåstaden uppmärksam på möjligheten att hon betalat utan att anse Stångåstaden berättigad till betalningen. M.R. har förklarat detta med att hon först genom olika rättsliga avgöranden förstod att hon inte hade behövt göra betalningarna till Stångåstaden 1981.

Bedömningen av om M.R. förhållit sig alltför passiv måste göras med utgångspunkt i bolagets situation. Allt efter som tiden gått har bolaget haft allt mindre skäl att räkna med att mellanhavandet med M.R. inte var slutgiltigt reglerat. Hänsynen till omsättningens säkerhet får allt större betydelse ju längre tid som förflutit. Viss hänsyn bör dock också i detta sammanhang tas till att M.R. intagit ställning av konsument i sitt förhållande till Stångåstaden och till att utvecklingen gått mot ett ökat skydd för konsumenter i rättsförhållanden med näringsidkare sedan reglerna om condictio indebiti fick sin huvudsakliga utformning i doktrin och rättspraxis. Det kan därför finnas anledning att göra en jämförelse med den reklamationsregel som tagits upp i konsumenttjänstlagen (1985:716).Enligt 17 § första meningen skall en konsument, som vill åberopa att en tjänst är felaktig, underrätta näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet; jfr även 26 § samma lag. Tillämpad på det nu aktuella fallet bör utgångspunkten för en motsvarande frist vara den dag då M.R. erlade slutlikvid. Det kan inte vara rimligt att låta fristen löpa ända fram till den tidpunkt då M.R. av någon yttre omständighet - i detta fall makarna D:s framgång i TR:n - fick sin uppmärksamhet riktad på att hon betalt för mycket. Med ett annat synsätt blir det inte mycket utrymme för att alls beakta omsättningens intresse. Det anförda leder till slutsatsen att M.R. inte kan anses ha inom skälig tid efter det att Stångåstaden mottog slutlikviden framställt krav på återbetalning. Hennes talan om återbetalning skall därför lämnas utan bifall.

JustR Lind tillade för sin del: Rättsgrundsatserna i fråga om condictio indebiti tar sikte på följande situation. En person erlägger betalning till en annan i tro att han är skyldig denne beloppet och betalningsmottagaren uppbär beloppet i samma övertygelse. Efter någon tid visar det sig att någon skuld inte förelåg eller att skuldens belopp var lägre än det som betalats. I sådana situationer uppkommer frågan om betalaren har rätt att återkräva det på grund av misstag erlagda beloppet eller om betalningsmottagaren har rätt att behålla vad som erlagts.

Det angivna problemet kan uppkomma i många skilda situationer. Det kan t ex vara fråga om en betalning som har erlagts till följd av ett misstag som består i en ren felräkning. En jämförlig situation är att betalaren av misstag betalat samma skuld två gånger. För dessa så att säga rena misstagssituationer gäller utan tvekan som huvudregel att betalningsmottagaren är skyldig att återbära det uppburna beloppet, i varje fall om inte lång tid förflutit från det betalningen skedde.

Ibland kan situationen vara något mer komplicerad. Betalaren kan t ex ha erlagt betalningen på grund av en missuppfattning om innebörden av tillämpliga regler. Ett exempel är att en arbetsgivare tolkar bestämmelser i ett kollektivavtal felaktigt och till följd därav betalar ut för hög lön. En ganska likartad situation uppkommer om en arbetsgivare betalar för hög lön till följd av missuppfattning i fråga om de faktiskt föreliggande omständigheterna. Han betalar t ex ut för mycket övertidsersättning till följd av att han tror att den anställde arbetat mer på övertid än vad denne faktiskt har gjort. I båda dessa situationer är rättsläget det att arbetsgivaren inte har rätt att kräva tillbaka det för mycket utbetalade beloppet om arbetstagaren i god tro tagit emot beloppet. Med god tro menas då att arbetstagaren varken insett eller bort inse att betalningen var felaktig (en speciell situation kan uppkomma om arbetstagaren själv har föranlett den felaktiga löneutbetalningen, AD 1989 nr 55-59). Ibland har ifrågasatts att man dessutom borde kräva att arbetstagaren förbrukat beloppet. Möjligen kan anses att även en godtroende arbetstagare är skyldig att betala tillbaka vad han erhållit för mycket, om kravet på återbetalning kommer i mycket nära tidsmässig anslutning till själva utbetalningen. Annars torde det knappast ligga någon realitet i nämnda krav (se Schmidt, Löntagarrätt, 1985, s 308).

Det förekommer också att en felaktig utbetalning föregåtts av en diskussion mellan de berörda parterna. Betalaren kan sålunda till en början ha motsatt sig kravet från betalningsmottagaren men så småningom låtit sig övertygas och betalat. Senare visar det sig att han i själva verket inte varit skyldig att betala.

Omständigheterna kan då vara sådana att betalaren bestämt sig för att betala, vare sig han var skyldig till det eller inte. I så fall har betalningen karaktären av en civilrättsligt bindande disposition. Självfallet kan då betalaren inte senare återkräva betalningen. Förhållandet kan också vara det att betalaren visserligen inte åsyftade att i och med betalningen göra en civilrättsligt bindande disposition men omständigheterna var sådana att betalningsmottagaren hade fog för att tro att betalningen innefattade ett direkt godkännande av det ställda kravet.

Också i det fallet kan återbetalning vara utesluten på den grunden att betalningen utgör en för betalaren bindande rättshandling.

Under förarbetena till lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m m uttalade lagrådet (NJA II 1981 s 440) att i allmänhet torde en betalning som erläggs utan protest få anses som ett godkännande av att betalningsskyldighet föreligger. I den mån lagrådets uttalande kan uppfattas så att lagrådet förutsatte att en betalning ofta utgör en civilrättsligt bindande disposition torde uttalandet gå för långt. Vilken innebörd och därmed vilka rättsliga effekter som kan tilläggas en betalning beror i ganska hög grad, som föredragande statsrådet framhöll i anledning av lagrådets anmärkning, på omständigheterna i det enskilda fallet. Är läget det att kravet föregåtts av en diskussion mellan parterna ligger det dock nära till hands att se betalningen, om inte som en civilrättsligt bindande disposition som dock en sådan slutreglering av parternas mellanhavanden, som inte utan särskilda skäl bör rivas upp. Den som under sådana förhållanden mottar en betalning räknar nämligen inte med att den längre fram skall komma att avkrävas honom. En återbetalning kan i det särskilda fallet ingripa i hans ekonomi på ungefär samma sätt som om han hade förlorat beloppet i fråga. I dessa fall är det otvivelaktigt lämpligast att parternas mellanhavande såvitt möjligt slutligt avgörs i och med betalningen (se Hult, Juridisk debatt, s 251 samt Ussing, Enkelte Kontrakter, andra uppl, s 432).

En särskild situation av condictio indebiti som aktualiseras i målet är den då betalning sker till följd av missuppfattning om rättsläget. (Jfr även vad som ovan sagts när arbetsgivare betalar för mycket lön under inflytande av en missuppfattning om vad kollektivavtalet innebär.) Vad som är speciellt för sådana situationer är att betalaren känner till alla relevanta faktiska omständigheter i saken och gör den felaktiga rättsliga bedömningen att han är skyldig att betala. I litteraturen förekommer skilda uppfattningar om hur man bör se på en sådan situation. Enligt min mening bör emellertid domstolarna vara särskilt restriktiva med att döma till återbetalning i detta fall. Det sammanhänger bl a med att en rättsvillfarelse kan bli bestående under mycket lång tid. (Se Hult a a s 269.)

Rättsgrundsatserna om condictio indebiti får alltså betydelse i ett stort antal skiftande förhållanden. Det brukar sägas att huvudregeln är att en betalning som skett av misstag skall gå åter. Samtidigt framhålls i doktrinen att vidsträckta undantag måste göras från den huvudregeln (Hult, a a s 253). Enligt min mening är det knappast fruktbart att uppställa någon allmän regel av presumtionskaraktär vare sig för eller emot återbetalning. Frågan måste bedömas utifrån de särskilda omständigheterna i fallet och då med särskilt hänsynstagande till vad som kan vara rationellt i det ekonomiska livet. En tungt vägande synpunkt i det sammanhanget är hänsynen till det allmänna intresset av säkerhet i rättslivet och därmed även hänsynen till omsättningen. Den som i god tro mottagit en betalning och med fog uppfattat den som en slutreglering av parternas mellanhavanden måste i princip kunna åtminstone efter någon tid inrätta sig efter att det inte kan bli aktuellt att betala tillbaka det mottagna beloppet.

Det kan också finnas utrymme för att ta hänsyn till betalarens respektive betalningsmottagarens situation och förmåga att överblicka förhållandena. Om betalaren är konsument och betalningsmottagaren en näringsidkare med betydande resurser torde det finnas ett större utrymme för återbetalning än i rent kommersiella förhållanden med jämbördiga parter.

Betalarens ställning såsom underlägsen part i förhållande till betalningsmottagaren får enligt min mening främst beaktas när det gäller att undersöka om betalningen har karaktären av en civilrättslig disposition eller i vart fall utgör en sådan slutreglering av parternas mellanhavanden att det med hänsyn till omsättningens krav inte är rimligt att kräva återbetalning.

När det gäller att bedöma hur lång tid efter betalningen betalaren kan vara passiv utan att gå miste om sin rätt till återbetalning bör till en början uppmärksammas, att det får anses vara en allmän princip inom civilrätten att en köpare eller beställare, som vill göra gällande anspråk på grund av fel eller brist, har att reklamera utan oskäligt uppehåll efter det att han märkt eller bort märka felet resp bristen. (Jfr Bengtsson, Särskilda avtalstyper 1, andra uppl, s 122.) Beträffande handelsköp finns i 6 § köplagen en särskild regel om skyldighet att reklamera mot faktura; en regel som i vissa fall kan få analog användning även i fråga om civila köp (Almén-Eklund, Om köp och byte av lös egendom, s 87). I förslaget till ny köplag har en motsvarande reklamationsregel intagits i 47 §, varvid i motiven uttalats bl a att man i kommersiella förhållanden får förutsätta en snabbare reaktion än när köparen är en privatperson (prop 1988/89:76 s 153). Det torde knappast komma i fråga att tillämpa 6 § i 1905 års köplag analogt vid köp mellan en näringsidkare och en konsument. Det förefaller dock mindre väl förenligt med det synsätt som kommer till uttryck i nämnda lagrum att en konsument skulle ha möjlighet att efter erlagd betalning vara passiv i så lång tid som det är fråga om i detta mål utan att gå miste om rätt till återbetalning.

Enligt min mening har det också intresse för bedömningen av målet att göra en jämförelse med reklamationsreglerna i konsumenttjänstlagen. Dessa reklamationsregler innebär att konsumenten måste reklamera med anledning av fel eller brist i en tjänst inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet. Är det fråga om att näringsidkaren kommit i dröjsmål med att utföra tjänsten gäller också att konsumenten kan häva avtalet eller fordra skadestånd på grund av dröjsmålet bara under förutsättning att han senast inom skälig tid efter uppdragets avslutande har reklamerat hos näringsidkaren.

Sett från näringsidkarens synpunkt betyder dessa reklamationsregler att näringsidkaren inom den angivna tiden måste få kännedom om huruvida han kommer att utsättas för krav från konsumenten med anledning av avtalet om tjänsten. Reklamationsreglerna förutsätter med andra ord att näringsidkaren inte under någon längre tid skall behöva sväva i ovisshet i frågan om parternas mellanhavanden är slutgiltigt reglerade. Vad som skall förstås med skälig tid kan vara tveksamt (jfr prop 1984/85:110 s 217 f). Klart är emellertid att skälig tid under inga omständigheter kan innefatta tillnärmelsevis så lång tid som det är fråga om i detta mål.

För min del anser jag att det ligger mycket i att jämställa den situationen då betalning har skett efter diskussion mellan en näringsidkare och en konsument med det fallet att näringsidkaren har utfört en tjänst åt konsumenten. Jag menar då att näringsidkaren i båda fallen har anspråk på att just inom skälig tid efter prestationen - dvs i betalningsfallet betalningen - få klart för sig om mellanhavandena är slutligt reglerade eller inte. Det förefaller mig vara från rättspolitisk synpunkt inkonsekvent att den näringsidkare som utfört en tjänst relativt snart får klarhet i om mellanhavandena är slutligt reglerade såvitt gäller fel i eller dröjsmål med tjänsten medan den näringsidkare som fakturerat konsumenten för en utförd tjänst och efter diskussion fått betalning från konsumenten enligt fakturan kan behöva vänta flera år, till följd av att konsumenten lever i en rättsvillfarelse angående kontraktets betalningsvillkor, innan någon slutlig trygghet inträder för näringsidkaren.

I detta hänseende kan också finnas anledning att göra en jämförelse med förhållandena inom arbetsrätten. På den kollektivt reglerade arbetsmarknadens område gäller sedan mycket lång tid tillbaka särskilda förhandlingsordningar som innebär bl a att rätten till förhandling och därmed även rätten att göra kravet gällande faller bort om man från arbetstagarsidan inte inom viss kortare tid, ofta fyra månader, efter kännedom om det aktuella förhållandet begär förhandling hos arbetsgivaren. Denna reglering har efterbildats också i den arbetsrättsliga lagstiftningen, se t ex 41 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. I den bestämmelsen föreskrivs bl a att den som vill kräva skadestånd eller framställa annat fordringsanspråk som grundar sig på bestämmelserna i lagen skall underrätta motparten om detta inom fyra månader från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företogs eller fordringen förföll till betalning. Denna bestämmelse - som alltså gäller även för oorganiserade arbetstagare - vilar just på tanken att arbetsgivaren har ett befogat anspråk på att förhållandevis snabbt få besked om det kommer att bli tvist om ett visst förhållande eller inte.

Dessa arbetsrättsliga regler tar självfallet sikte på förhållanden som ligger vid sidan av dem som är aktuella i målet. När såsom i detta fall rättsfrågan är oreglerad i lag och det gäller att tillämpa allmänna rättsgrundsatser, bör man enligt min mening också ta hänsyn till den intresseavvägning mellan starkare och svagare part, som gjorts i annan lagstiftning. Det är slående att lagstiftaren vid utformningen av den i princip tvingande sociala skyddslagstiftning som lagen om anställningsskydd utgör ålagt den svagare parten, arbetstagaren, att framställa sina krav inom så kort tid som fyra månader. Det synes mig mot den bakgrunden föga konsekvent att en konsument, som betalat på grund av faktura till en näringsidkare, skall anses berättigad att vara passiv i cirka två och ett halvt år innan krav på återbetalning framställs. Det kan tilläggas att det vid tillämpningen av de arbetsrättsliga reglerna om skyldighet att påkalla förhandling resp framställa krav hos arbetsgivaren inte har någon betydelse att arbetstagaren måhända kan ha svävat i rättsvillfarelse rörande sin rätt (med undantag för det fallet att arbetsgivaren avsiktligen framkallat rättsvillfarelsen i fråga). Det kommer heller inte i fråga att en arbetstagare som försummat att framställa krav resp att genom sin organisation påkalla förhandling likväl kan få sitt krav upptaget till behandling med hänvisning till att hans arbetskamrater, som varit i liknande situation, fått sina krav tillgodosedda efter rättslig prövning. En annan sak är att arbetsgivaren i det särskilda fallet kan finna med sina intressen förenligt att frivilligt gå med på sådana krav.

Vad som senast sagts för över till ett i detta mål aktualiserat problem som knappast synes ha behandlats i litteraturen angående condictio indebiti nämligen frågan i vad mån hänsyn skall tas till att andra personer som varit i samma eller liknande situation som betalaren har fått framgång med krav på återbetalning. Närmare bestämt är frågan huruvida den omständigheten att betalningsmottagaren - i detta fall Stångåstaden - fått invändningar eller bestämda krav från andra personer har någon betydelse.

För min del ser jag saken så att detta kan ha intresse när det gäller att bedöma vilken karaktär betalningen hade och om betalningsmottagaren vid tidpunkten för betalningen hade anledning att tro att det nu var fråga om en slutlig reglering. Förhållandet har dock enligt min mening ganska begränsad betydelse; jag fäster i det sammanhanget större vikt vid att betalaren är en konsument. I en situation när parterna för diskussion med varandra om det berättigade i ett krav måste vardera parten ha rätt att handla efter den övertygelse parten då själv kan ha om det befogade i sin inställning. Om motparten efter förda diskussioner faller till föga och betalar betyder det, sett från betalningsmottagarens synpunkt, att han avstått från möjligheten att väcka tvist i frågan och i sista hand föra tvisten till rättslig prövning. Betalningsmottagaren bör då, åtminstone i princip, kunna utgå från att betalaren gjort sin betalning efter en bedömning av just sin egen situation och inte med något slags reservation för att han kan komma att kräva betalningen åter, i fall andra får till stånd en mer gynnsam behandling. Alldeles särskilt synes detta böra gälla när som i detta fall betalningsmottagaren hade klart för sig, att betalaren före betalningen haft kontakt med andra kontraktsparter till betalningsmottagaren, som varit i ett jämförligt läge.