NJA 1999 s. 575

Sparbanken Sverige AB (Banken) förde efter stämning å Fortune Finans AB:s i likvidation konkursbo (konkursboet) vid Stockholms TR den talan som framgår av TR:ns mellandom.

TR:n (rådmannen Tidblom) anförde i mellandom d 5 juli 1994: Bakgrund. Sparbanken Sverige AB (Banken) har sedan lång tid haft affärsmässiga förbindelser med en person vid namn J.K., liksom med av denne ägda och företrädda bolag och andra juridiska personer.

Den 15 aug 1991 har J.K. kontaktat Banken i sin egenskap av företrädare för ett bolag benämnt Liano Shipping Ltd, (Liano). Även Liano var vid denna tid kund hos Banken. J.K. förklarade att ett belopp om 295 000 000 kr skulle komma att överföras från Nordbanken till Lianos konto med Banken. Bankens handläggare skulle kontaktas av bankdirektören H.L. hos Nordbanken i denna angelägenhet. J.K. förklarade vidare att av det överförda beloppet skulle omkring 25 000 000 kr stå kvar på Lianos konto, under det att resterande belopp skulle överföras vidare till ett konto hos Svenska Handelsbanken. J.K. uppdrog vidare åt Banken att utföra vissa betalningsuppdrag för Lianos räkning med de kvarstående 25 000 000 kr; bl a skulle notvärdet av DEM (tyska mark; red:s ann) 2 570 045,45, motsvarande ett belopp i SEK (svenska kr; red:s anm) om 9 348 717,57, överföras till Fortune Finans AB:s i likvidation (Fortune) konto med annan bank för lösen av ett lån som det Liano närstående bolaget Ross Sea Shipping Ltd upptagit hos Fortune. (I parternas argumentering behandlas dock Liano som gäldenär i förhållande till Fortune; TR:s ann.)

Banken har kort därefter kontaktats av en person som uppgivit sig vara direktör H.L. hos Nordbanken. Denne bekräftade att beloppet 295 000 000 kr skulle överföras från ett konto i Nordbanken till Lianos konto. I enlighet härmed har Banken också belastat sitt clearingkonto i Nordbanken med angivet belopp och beloppet tillgodoförts Lianos konto.

Påföljande dag, d 16 aug 1991, har Banken också utfört de betalningsuppdrag som Liano genom J.K. lämnat. Bl a överfördes det ovan angivna beloppet till Fortunes konto. Samma dag framkom att Svenska Handelsbankens kontor, till vilken överföringen av det större beloppet hade skett enligt J.K:s anvisning, vägrat att ta emot den aktuella överföringen. Anledningen härtill var att personalen hos Svenska Handelsbanken hade kännedom om att det bolag till vars konto överföringen skett inte hade ekonomiska förhållanden som rimligen kunnat föranleda en betalning av den ifrågavarande storleksordningen. Vid kontroll visade det sig att det visserligen fanns en direktör H.L. vid Nordbanken, men att denne var en helt annan person än den "H.L." som talat med Banken. Nordbanken saknade all kännedom om den ifrågavarande överföringen.

Då Banken erhöll detta besked - på eftermiddagen d 16 aug 1991 - kontaktade Banken, genom banktjänstemannen A.E., ofördröjligen Fortune och förklarade att den tidigare samma dag gjorda betalningen skulle "frysas" och att den säkerhet Fortune hade för den ifrågavarande krediten inte fick lämnas ut till Ross Sea Shipping Ltd, eftersom "något inte stod rätt till" med betalningen. Denna A.E:s kontakt med Fortune ägde rum kl 16.15 d 16 aug 1991.

Under hand framkom, att Banken utsatts för ett bedrägeri genom att en person falskeligen utgivit sig vara bankdirektören H.L. vid Nordbanken och att den förstnämnde lämnat oriktiga uppgifter som förmått Banken att göra överföringen. J.K. och andra personer misstänktes för brott. Gärningsmannen dömdes också för grovt bedrägeri; J.K. frikändes av Svea HovR.

I takt med att omständigheterna kring betalningen blev kända för Banken har Fortune informerats härom. Banken har också vidhållit sin inledningsvis framställda begäran att medlen skulle "frysas" och att ställd säkerhet för den kredit Fortune lämnat inte fick lämnas ut till kredittagaren. Banken har också åtagit sig att svara för den skada som kunde komma att åsamkas Fortune för bolagets vägran att utlämna säkerheten till gäldenären, Ross Sea Shipping Ltd.

Bankens information har efter någon tid, d 9 sept 1991, fått likvidatorn advokaten P.L. att på Bankens begäran avskilja de betalda medlen från Fortunes övriga tillgångar. Medlen har satts in på särskilt för ändamålet öppnat konto i Götabanken och reserverats för "Ross Sea Shipping-affären". Det belopp som avskilts uppgår till 9 334 282 kr 43 öre. Skillnaden i förhållande till det belopp Banken betalat torde vara hänförlig till valutakursfluktuationer mellan DEM och SEK i tiden mellan betalningstidpunkten och tidpunkten för avskiljandet.

Banken har skriftväxlat med likvidatorn och, sedan Fortune försatts i konkurs, med Fortunes konkursbo (Konkursboet) i syfte att åstadkomma en återgång av betalningen. Någon återgång har dock inte skett.

Med stöd av vad ovan anförts har Banken i ansökan om stämning å Konkursboet yrkat att TR:n måtte fastställa dels att Banken har bättre rätt än Konkursboet till de medel, uppgående till ett belopp om 9 334 282 kr 43 öre, som av Fortune d 9 sept 1991 avskilts på för ändamålet öppnat konto nr 4051-11359-9 i Götabanken, dels ock att Banken har rätt till ränta på beloppet enligt 2 och 5 §§räntelagen från d 16 aug 1991 till och med d 3 april 1992 samt enligt 3 och 6 §§räntelagen från d 3 april 1992 till dess betalning sker.

Banken gör gällande att betalningen är ogiltig och skall gå åter. Banken gör vidare gällande att, eftersom medlen avskilts på sätt föreskrivits i fråga om redovisningsmedel, Banken har rätt till medlen framför Konkursboet som enligt 7 kap 24 § KL är skyldigt att redovisa medlen inklusive upplupen ränta till banken.

Konkursboet, som tillbakavisat påståendena att betalningen är ogiltig och skall gå åter ävensom att Konkursboet är skyldigt redovisa medlen till Banken, har bestritt yrkandena. Vidare har Konkursboet anfört bl a: Beloppet överfördes sedan J.K., ställföreträdare för Liano, meddelat att Liano hade för avsikt att betala sin skuld till Fortune. Överföringen skedde, efter kontakter mellan Fortune och Banken, per telefon till Fortunes konto hos Götabanken. Härigenom fick Fortune betalt för sin fordran mot Liano. Någon Fortunes skuld till Banken på grund av ifrågavarande transaktion existerar inte. Om TR:n skulle finna att Banken har en fordran mot Konkursboet gör boet gällande att medlen inte avskilts från Fortunes övriga tillgångar i sådan tid att separationsrätt föreligger. Detta med hänsyn till att Fortunes obeståndstidpunkt, enligt revisorsutredning som företagits av Konkursboet, inträffat i vart fall före d 16 aug 1991.

Parterna har enats om att det nedan redovisade yrkandet skall prövas genom mellandom.

Yrkanden m m. Banken har yrkat att TR:n fastställer att den av Banken till Fortune d 16 aug 1991 gjorda betalningen om 9 348 717 kr 57 öre skall gå åter, till följd varav en Bankens fordran mot Konkursboet på motsvarande belopp uppkommit.

Konkursboet har bestritt yrkandet.

Det yrkade beloppet är, trots differensen i förhållande till det tidigare omnämnda beloppet, i och för sig ostridigt mellan parterna.

Sakframställning. Till stöd för att betalningen skall gå åter respektive inte gå åter har parterna åberopat och anfört enligt följande.

Banken: I första hand görs gällande att fråga är om en misstagsbetalning, vilken skall gå åter enligt huvudregeln om condictio indebiti. - Banken hade då den utsattes för bedrägeri erhållit ett betalningsuppdrag av J.K. Banken utförde betalningen i den felaktiga tron att det på Lianos konto hos Banken fanns medel som täckte betalningen; i själva verket fanns inte något tillgodohavande till täckande av betalningen. Banken trodde således felaktigt att den var skyldig Liano pengar. Om en kontohavare har ett tillgodohavande och således en fordran mot en bank kan banken inte vägra utföra en begärd betalning. Banken har betalat i den felaktiga tron att man varit skyldig därtill. En misstagsbetalning skall som huvudregel gå åter. Undantag från huvudregeln förekommer. Det undantag som är av intresse i förevarande fall är det där betalningsmottagaren i god tro mottagit betalningen, inrättat sig efter densamma och i god tro förbrukat medlen. Om dessa rekvisit är uppfyllda skall betalningen inte gå åter. Det är visserligen riktigt att Fortune var i god tro när bolaget mottog betalningen. En timme efter det att bolaget mottog betalningen har det emellertid erhållit information om att det inte "stod rätt till" med betalningen. Genom denna information har bolaget försatts i ond tro, varför bolaget inte kan anses ha inrättat sig efter att fråga var om en riktig betalning. Bolaget har tvärtom avskilt pengarna, underlåtit att återlämna den säkerhet det hade för sin fordran mot Liano samt inte noterat någon ändring av fordringen mot Liano. Bolaget har inte heller förbrukat pengarna i god tro; pengarna är såvitt känt fortfarande avskilda. Det anförda innebär att de undantag som finns från regeln om condictio indebiti inte är tillämpliga.

Konkursboet: Det bestrids att fråga är om en misstagsbetalning i förhållandet mellan Banken och Fortune. Liano hade en skuld till Fortune. Reglerna om misstagsbetalning är inte tillämpliga; dessa tar sikte på förhållandet när någon betalar en skuld i den felaktiga tron att en skuld föreligger eller betalar till fel borgenär. Fråga är således inte om någon misstagsbetalning mellan Liano i egenskap av gäldenär och Fortune i egenskap av borgenär. Vidare har Fortune inte inrättat sig efter att betalningen var ogiltig. Anledningen till att pengarna d 9 sept 1991 avskildes var, att likvidatorn advokaten P.L. när han fick höra talas om transaktionen inte hade tillfälle att utreda hur Fortune skulle förhålla sig med anledning av Bankens påståenden. - Banken har gjort sig skyldig till försumlighet, dels vid överföringen av pengarna mellan "Nordbanken" och Banken, dels vid överföringen mellan Banken och Fortune. Vid överföringar mellan banker finns ett kontrollsystem som syftar till att mottagande bank skall kunna kontrollera att en viss överföring är korrekt och skydda sig mot oriktiga eller falska överföringar. Mottagande bank har att vid överföring begära ett kontrolltal. Detta erhålls ur bl a clearingnummer, det aktuella beloppet och tidpunkten för överföringen. Banken har inte använt sig av kontrollsystemet. Då Banken inte heller i övrigt kontrollerat med överförande bank att överföringen var riktig har Banken inte iakttagit de kontrollkrav som bör ställas på Banken. Den måste ta konsekvenserna av sin försumlighet och frånkännas rätten att återfå pengarna från Fortune.

Banken har genmält: Det är riktigt att det finns ett kontrollsystem och att detta inte använts av Bankens tjänsteman E.G.. Hon kontrollerade överföringen genom motringning till det nummer hon erhöll av den falske direktör H.L.. Anledningen till att hon nöjde sig med denna kontroll var, att hon av J.K., som var stamkund hos Banken, fått besked att hon skulle komma att bli kontaktad av en direktör H.L. vid Nordbanken i Kista. Strax efter blev hon uppringd av en person som uppgav att han var direktör H.L. från Kistakontoret och att han för dagen befann sig på ett annat kontor. Han lämnade E.G. ett telefonnummer, vilket nummer hon använde vid motringningen. Det överlämnas till rätten att bedöma huruvida detta förfaringssätt utgjort oaktsamhet.

2. Svek

Banken: I andra hand görs gällande att betalningen skall gå åter då den är ogiltig på grund av svek. - Den falske direktör H.L:s på Nordbanken uppgifter har svikligen förlett Banken att tro att Liano hade ett tillgodohavande hos Banken till täckande av betalningen och att Banken således var skyldig att utföra betalningsuppdraget. Banken skulle inte ha utfört betalningen om den känt till det verkliga förhållandet. Sveket har således inverkat bestämmande på Bankens handlingssätt. Avgörande för frågan om betalningen skall anses ogiltig och gå åter är huruvida Fortune i fråga om sveket varit i god eller ond tro vid relevant tidpunkt. Frågan om relevant tidpunkt för god respektive ond tro regleras i 39 § avtalslagen. Med tillämpning av första meningen i paragrafen skall bedömningen ske med utgångspunkt från den tidpunkt då Fortune fick kännedom om betalningen. Enligt 39 § andra meningen kan, om särskilda omständigheter föreligger, hänsyn tas till den insikt Fortune vunnit eller bort vinna efter den tidpunkten, men innan betalningen inverkat bestämmande på bolagets handlingssätt ("re integra"). En timme efter det att betalningen utförts underrättade banken Fortune om att det "inte stod rätt till" med betalningen. Även om det skulle befinnas att Fortune varit i god tro vid den tidpunkt då bolaget fått kännedom om betalningen har, som framgått av vad tidigare anförts, Fortune i vart fall fått kännedom om det svikliga förfarandet innan betalningen inverkat bestämmande på bolagets handlingssätt. Fortune har inte inrättat sig efter att fråga var om en giltig betalning. Fastmera har Fortune agerat utifrån antagandet att betalningen vore ogiltig eller i vart fall att risk härför förelåg. Banken har fortlöpande informerat Fortune och tillsett att Fortune inte försatts i sämre läge än om betalningen inte skett. Banken har uppmanat bolaget att inte utlämna säkerheten och har åtagit sig att svara för all skada som kunde komma att drabba Fortune. Således har Banken på alla sätt sökt tillse att Fortune inte skulle råka illa ut. Bolagets position har de facto ej heller försämrats. De nu anförda omständigheterna utgör sådana särskilda omständigheter som avses i 39 § andra meningen avtalslagen. Fortune har således varit i ond tro vid den relevanta tidpunkten, varför betalningen skall återgå enligt 39 § avtalslagen.

Konkursboet: Det bestrids att betalningen skall gå åter på grund av svek. Frågan om Banken utsatts för svek av Liano när betalningsuppdraget lämnades, undandrar sig konkursboets bedömning och är inte heller relevant i förhållandet mellan Fortune och Liano. Betalningen har som tidigare anförts verkställts d 16 aug 1991. Banken har kunnat skydda si mot att betalningen blev slutgiltig genom att återkalla densamma. eterkallelse skulle därvid ha ägt rum senast samma dag som betalningen verkställdes. Så skedde inte. Götabanken - dit överföringen skedde - avslutade bokföringen på fredagseftermiddagen d 16 aug före det att Banken genom tjänstemannen A.E. ringde upp J.G. hos Fortune och förklarade att "det är något som inte står rätt till". Banken, genom A.E., begärde inte att medlen skulle avskiljas och gjorde inte gällande att betalningen var ogiltig. Inte heller begärdes någon återbetalning från Fortune. Den insikt som Fortune må ha vunnit efter det att betalningen verkställts saknar relevans för frågan om betalningens giltighet. Re integra-bestämmelsen i avtalslagen är inte tillämplig.

3. Förutsättningsläran

Banken: Som en tredje alternativ grund görs gällande att betalningen skall gå åter då den är ogiltig enligt reglerna om oriktiga förutsättningar. För Banken har det varit en väsentlig förutsättning för betalningen att pengar fanns på Lianos konto. Denna förutsättning har visat sig vara oriktig. Vid ifrågavarande typ av betalningar föreligger alltid den förutsättningen att pengar finns på kontot; att detta utgör en förutsättning är uppenbart för envar, särskilt för ett finansbolag som Fortune. I fråga om Fortunes goda respektive onda tro hänvisas till vad som sagts härom ovan under punkten 2 och görs gällande att andra meningen i 39 § avtalslagen skall tillämpas analogt. Som ovan anförts i anslutning till andrahandsgrunden har Fortune inte varit i god tro då betalningen blev känd för bolaget. I vart fall föreligger särskilda skäl som medför att hänsyn skall tas även till den insikt Fortune vunnit därefter men innan betalningen inverkat bestämmande på bolagets handlingssätt. Vid tillämpning av förutsättningsläran är betalningen därför ogiltig också i förhållande till Fortune och skall gå åter till Banken.

Konkursboet: Det bestrids att betalningen skall gå åter pga förutsättningsläran. Det var inte Fortunes angelägenhet att undersöka huruvida det fanns täckning för betalningen. Fortune saknade all anledning att fråga sig hur det förhöll sig med den saken och insåg i vart fall inte att täckning saknades för betalningen när den genomfördes. Fortune hade inte heller någon anledning att misstänka att så var fallet. Slutsatsen att Fortune skall stå risken för att Liano inte hade täckning på sitt konto när Banken verkställde överföringen till Fortune är orimlig.

Domskäl.

Vad angår spörsmålet om Bankens betalning till Fortune är att bedöma enligt principerna om condictio indebiti får konstateras att dessa principer tar sikte på fall där någon fullgör betalning till annan, i tro att han är skyldig denne det erlagda beloppet, och betalningsmottagaren uppbär beloppet i samma övertygelse. I dessa fall uppkommer frågan om betalaren äger återkräva det på grund av misstag erlagda beloppet eller om betalningsmottagaren kan motsätta sig ett sådant krav. Hur man skall lösa de motstående intressen som här gör sig gällande beror på många olika faktorer som kan skifta från fall till fall (jfr HD:s dom d 30 mars 1994, DT 84, i mål T 193/90).1

I den nyssnämnda domen har HD tillämpat principerna om condictio indebiti när en bank inte som gäldenär utan som betalningsförmedlare, pga missuppfattning, utbetalat visst belopp till en godtroende betalningsmottagare.

Även Banken har gjort den nu ifrågavarande utbetalningen i sin egenskap av betalningsförmedlare till en godtroende betalningsmottagare.

Vidare antog HD - mot bakgrund av att bankens möjligheter att överblicka situationen när den felaktiga betalningen gjordes var långt bättre än motpartens motsvarande möjligheter samt med beaktande av att intresset av trygghet i omsättningen främjades - principen "...att den som, i ett fall som det aktuella, av oaktsamhet orsakat en felaktig betalning till en godtroende betalningsmottagare också får ta konsekvenserna av sin försumlighet genom att han frånkänns rätten att återkräva det felaktigt utbetalda beloppet..."

I förevarande fall ger utredningen vid handen att Bankens betalning till Fortune framkallats av ett svikligt förledande av utomstående; låt vara att en annan kontrollåtgärd från Bankens sida än motringningen eventuellt kunde ha förhindrat utbetalningen.

Det skulle möjligen kunna hävdas att om en misstagsbetalning i en condictio indebiti-situation framkallats av ett svikligt förledande av en utomstående ligger det närmare till hands, när så är möjligt, att tillämpa 30 § avtalslagen. TR:n har dock varken i doktrin eller praxis kunnat finna något stöd för att principerna om condictio indebiti inskränker sig till sådana situationer där misstagsbetalningen beror på betalarens egen förskyllan.

På den betydelsefulla punkten rörande orsaken till misstagsbetalningen skiljer sig således det nu aktuella målet från HD:s mål. Vidare skiljer sig de två målen också åt på en annan betydelsefull punkt. I HD:s mål hade den godtroende betalningsmottagaren, innan han uppmärksammades på misstagsbetalningen, hunnit kreditera sin borgenär för det mottagna beloppet. I förevarande mål har Fortune underrättats om misstagsbetalningen på ett så tidigt stadium att man inte hunnit inrätta sig efter att det rört sig om en giltig betalning. Nu nämnda omständigbeter i förening med vad som framkommit angående Bankens handlande i övrigt när det stått klart för Banken att man utsatts för ett svikligt förledande medför att betalningen till Fortune, med tillämpning av principerna om condictio indebiti, bör gå åter.

På grund av vad ovan upptagits skall Bankens fastställelseyrkande bifallas.

Konkursboet överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle, med ändring av TR:ns mellandom, ogilla bankens vid TR:n förda talan. Banken bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Tersmeden, hovrättsrådet Broqvist och hovrättsassessorn Ytterberg, referent) anförde i dom d 17 okt 1996, i vilken banken betecknades "Sparbanken":

Konkursboet (ombud jur kand O.S.) överklagade och yrkade att bankens talan skulle lämnas utan bifall.

Banken (FöreningsSparbanken AB, tidigare Sparbanken Sverige AB, ombud advokaten M.C.) bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Munck, referent, Danelius, Regner och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Den 16 aug 1991 betalade banken ett belopp om drygt nio milj kr till Fortune Finans AB i likvidation genom att överföra beloppet till Fortunes konto i annan bank. Betalningen gjordes för Liano Shipping Ltd:s räkning som återbetalning av ett lån som det Liano närstående bolaget Ross Sea Shipping Ltd hade upptagit hos Fortune. I målet är ostridigt att Fortune tog emot betalningen i god tro men att banken å sin sida utförde betalningen under det felaktiga antagandet att det på Lianos konto i banken fanns medel som täckte betalningen. Omkring en timme efter det att betalningen hade ägt rum gav banken per telefon Fortune ett besked av innehåll att betalningen skulle frysas och att den säkerhet som Ross hade ställt inte skulle återlämnas, eftersom det var något som inte stod rätt till med betalningen. Det visade sig senare att banken hade utsatts för bedrägeri på sätt närmare anges i TR:ns dom. I målet är fråga om Fortune under dessa omständigheter är skyldigt att återbära betalningen till banken.

Banken har i första hand gjort gällande att betalningen skall gå åter enligt principerna för återkrav av betalningar som skett av misstag, condictio indebiti. Dessa principer tar sikte på fall när någon erlägger betalning till annan under det felaktiga antagandet att han är skyldig denne beloppet eller när en gäldenär erlägger ett större belopp än den verkliga skulden. Huvudregeln har då sedan gammalt ansetts vara att den betalande har rätt att kräva tillbaka det för mycket erlagda, men avvägningen av de motstående intressen som gör sig gällande har lett till åtskilliga modifikationer, särskilt för fall då den som tagit emot betalningen har varit i god tro och förbrukat det uppburna beloppet eller annars inrättat sig efter betalningen.

I överensstämmelse med vad som torde ha gällt redan enligt den romerska rätten har det i äldre svensk rättspraxis antagits att den principiella återkravsrätten gentemot betalningsmottagaren inte föreligger när någon av misstag betalat en annans skuld i den felaktiga tron att gäldenären har ställt medel till förfogande för betalningen. Den betalande har då givetvis återkravsrätt gentemot gäldenären men har inte ansetts ha sådan rätt i förhållande till borgenären (NJA 1912 s 562, se särskilt JustR Sjögrens anförande). Denna rättspraxis bör numera inte utan vidare anses vägledande. Avgörande för om betalningsmottagaren skall anses vara skyldig att återbetala det uppburna beloppet i en situation av detta slag bör vara om omständigheterna är sådana att skäl av samma art som de som ligger till grund för återkravsrättvid traditionella condictio indebiti-situationer är för handen.

Ett av de huvudargument som har brukat åberopas för den principiella återkravsrätten vid traditionella condictio indebiti-situationer är att det, om betalningsmottagaren får behålla vad han har uppburit, uppkommer en förmögenhetsförskjutning till hans förmån utan rättsgrund: han gör en obehörig vinst. I den situation som nu diskuteras uppkommer typiskt sett inte någon sådan obehörig vinst för betalningsmottagaren, som ju förutsätts ha fått betalt för en giltig fordran. Omständigheterna kan emellertid vara sådana att gäldenären saknar betalningsförmåga och att borgenären, före den betalning som tredje man gjort av misstag, betraktat fordringen som värdelös, och situationen kan i så fall i detta avseende sägas vara näraliggande den som föreligger vid traditionella condictio indebiti-fall.

I nu förevarande fall har någon närmare utredning inte förebragts i fråga om Lianos eller Ross betalningsförmåga. Underlag saknas alltså för att på sådan grund tillämpa principen om återkravsrätt.

Som ett annat skäl för att tillerkänna den som gjort en betalning av misstag rätt till återkrav har brukat åberopas att betalningsmottagaren, även om han varit i god tro, kan antas ha haft samma möjlighet som betalaren - kanske t o m större förutsättningar än denne - att överblicka och bedöma de förhållanden som, inverkat på betalningen. Det har även tillagts betydelse huruvida den ene eller andre av parterna förfarit oaktsamt i samband med betalningen (jfr NJA 1994 s 177 och där åberopad litteratur).

Även när någon av misstag betalat en annans skuld i den felaktiga tron att denne ställt medel till förfogande för betalningen kan förhållandena vara sådana att betalningsmottagaren haft samma möjlighet att konstatera misstaget som betalaren. I förevarande fall har emellertid såvitt framgår av utredningen Fortune inte haft någon överblick över de förhållanden som inverkat på bankens betalning och inte heller gjort sig skyldigt till någon oaktsamhet. Banken hade däremot sådan överblick, och även med beaktande av att banken blivit utsatt för ett bedrägeri får i enlighet med vad Fortune hävdat viss oaktsamhet med avseende på de kontroller som bort företas anses ligga banken till last. Även dessa förhållanden talar mot att betalningen skall återgå enligt reglerna om condictio indebiti. I enlighet med vad som anförts i rättsfallet NJA 1994 s 177, som också gällde felaktig betalningsförmedling från en bank, kommer härtill det allmänna intresset av trygghet i omsättningen.

Fortune kan vid angivna förhållanden inte på grund av reglerna om condictio indebiti vara skyldigt att återbära betalningen till banken. Ställning måste då tas till de övriga grunder som banken har åberopat för sin talan.

Banken har i andra hand gjort gällande att betalningen är ogiltig på grund av svek. Det är i denna del klarlagt att banken hade blivit utsatt för en form av svikligt förledande som var bestämmande för dess åtgärd att genomföra betalningen.

Enligt 30 § avtalslagen är en rättshandling inte gällande mot medkontrahenten, om denne framkallat handlingen genom svikligtförledande eller också insett eller bort inse att den som företog rättshandlingen blivit svikligen förledd till den av annan.

Banken har hävdat att Fortune, även om företaget var i god tro när det tog emot betalningen, kommit i ond tro genom det telefonbesked från banken som Fortune erhöll omkring en timme efter överföringen. Därvid har banken hänvisat till 39 § andra meningen avtalslagen.

Enligt första meningen i 39 § avtalslagen gäller som huvudregel att, om giltigheten av avtal eller annan rättshandling enligt lagen är beroende av att den gentemot vilken rättshandlingen företogs var i god tro, hänsyn skall tas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt då han fick kännedom om rättshandlingen. Enligt andra meningen av paragrafen får emellertid, när särskilda omständigheter föranleder det, hänsyn också tas till den insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt.

Regeln i paragrafens andra mening - den s k re integra-bestämmelsen - har tillkommit med hänsyn till att det under vissa förhållanden bedömts kunna leda till obilliga resultat, om man inte skulle få ta hänsyn till vad medkontrahenten fått reda på omedelbart efter det att han tagit del av rättshandlingen och innan den i något avseende inverkat bestämmande för hans handlande. Som exempel har i lagmotiven angetts fall då ett muntligt anbud omedelbart antas men anbudsgivaren, innan kontrahenterna skilts åt, upplyser att hans anbud tillkommit på grund av något misstag (NJA II 1915 s 288). Den princip som bestämmelsen ger uttryck för måste i och för sig anses tillämplig även på en betalning, oberoende av om man vill betrakta denna som en rättshandling eller endast som en faktisk åtgärd (jfr Karlgren i SvJT 1940 s 337f).

Som påpekats inom Lagrådet redan i anslutning till re integrabestämmelsens tillkomst (NJA II 1915 s 257) ger bestämmelsen ingen egentlig ledning för bedömningen av i vilka fall sådana särskilda omständigheter skall anses föreligga som föranleder att man skall ta hänsyn till den insikt medkontrahenten vunnit efter det att han tagit del av rättshandlingen (jfr även Lyngso, Afbestillingsret, s 34). Man är i detta avseende hänvisad till att i främsta rummet beakta det allmänna önskemål att undvika obilliga resultat som ligger till grund för regeln som sådan.

Att telefonbeskedet från banken d 16 aug 1991 lämnades innan betalningen inverkat bestämmande på Fortunes handlingssätt får anses fullt klart; beskedet lämnades endast omkring en timme efter beloppets överförande till Fortunes konto. Telefonbeskedet sådant det återgetts i målet innebar emellertid inte att betalningen återkallades och innehöll inte heller någon upplysning om att betalningen framkallats genom svek. Såvitt framgår av utredningen var sistnämnda förhållande vid den aktuella tidpunkten inte fullt klart för banken, och det saknas anledning att anta att Fortune skulle ha insett det. Inte heller är omständigheterna sådana att Fortune borde ha insett förhållandet redan på grundval av detta besked. Det är i målet inte klarlagt när uppgifterna från banken till Fortune blev så konkretiserade att Fortune hade anledning att misstänka att banken blivit utsatt för svikligt förledande, låt vara att det får anses framgå av utredningen att Fortune på grund av bankens telefonbesked d 16 aug 1991 och de efterföljande kontakterna med banken i saken behandlat de överförda medlen med den utgångspunkten att risk kunde föreligga för att betalningen var ogiltig.

I den juridiska litteraturen har antagits att försiktighet med tillämpning av re integra-bestämmelsen är påkallad särskilt i handelsrättsliga sammanhang (Adlercreutz, Avtalsrätt 1, 10 uppl s 251). En tillämpning av denna undantagsbestämmelse har ansetts i princip böra reserveras för fall då motparten vunnit eller bort vinna insikt om misstaget omedelbart i samband med eller strax efter den tidpunkt då han fick kännedom om själva rättshandlingen (Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, s 26f). Detta överensstämmer med dansk rättspraxis där - till skillnad från vad fallet. är för svensk del - frågan om återgång av rättshandlingar på grund av re integra-bestämmelsen vid flera tillfällen har prövats av högsta instans. Därvid har återhållsamhet iakttagits med en tillämpning av bestämmelsen i affärsmässiga förhållanden. Vid bedömningen av om sådana särskilda omständigheter föreligger som bestämmelsen förutsätter har speciell vikt brukat läggas vid hur snabbt motparten försatts i ond tro. (Se Lyngso a a s 34-64.)

Som Fortune har anfört kan det förhållandet att banken ägnar sig åt yrkesmässig betalningsförmedling och gjort sig skyldig till viss oaktsamhet anses tala emot en tillämpning av re integra-bestämmelsen. Därtill kommer att Fortune som nyss konstaterats inte i omedelbart sammanhang med eller strax efter betalningen erhållit sådana uppgifter från banken att företaget insett eller bort inse att betalningen framkallats genom svikligt förledande. Även om Fortune fått eller bort få insikt om detta förhållande innan betalningen blivit bestämmande för dess handlingssätt, kan med hänsyn till det anförda inte sådana särskilda omständigheter anses föreligga att detta skall beaktas.

Banken har slutligen gjort gällande att betalningen skall återgå, eftersom den är ogiltig enligt förutsättningsläran. I detta avseende har banken hävdat att det för banken var en väsentlig förutsättning för betalningen att medel fanns på Lianos konto och att denna förutsättning visat sig vara oriktig.

En part i ett avtal eller en betalningstransaktion måste regelmässigt själv bära risken för att hans förutsättningar brister. Någon gång kan det, efter en objektiv bedömning, anses lämpligt och rimligt att lägga risken för att en förutsättning slår fel på motparten. Några skäl för detta kan emellertid inte anses vara för handen i förevarande fall, särskilt som Fortune i enlighet med vad som förut konstaterats såvitt visats saknade överblick över de förhållanden som inverkade på betalningen.

Vid nu angivna förhållanden skall konkursboets överklagande bifallas.