NJA 2001 s. 362
Anställds kopiering av kunddatabas, som utgjort företagshemlighet men som den anställde haft lovlig tillgång till i sitt arbete, har inte ansetts vara företagsspioneri och ej heller olovligt förfogande.
TR:n
Allmän åklagare väckte vid Norrköpings TR åtal mot A.A. för olovligt förfogande enligt följande gärningsbeskrivning: A.A. har d. 16 sept. 1998 i Vibrationskonsult E.K. AB:s (VIKAB) lokaler i Norrköping olovligen kopierat företagets kunddatabas på datadisketter. Disketterna med kopian av kunddatabasen har A.A. sedan olovligen tagit hem till sin bostad i Norrköping. Genom sitt förfarande har A.A. berövat VIKAB sin ensamrätt till sin kunddatabas.
Domskäl
TR:n (ordf. chefsrådmannen Widen) anförde i dom d. 22 april 1999: Domskäl. A.A. har vitsordat de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar.
Som målsägande har hörts E.K., ägare till VIKAB, och som vittne D.E., anställd hos VIKAB.
Bolaget sysslar med såväl tillverkning som försäljning av vissa produkter inom branschen och har fem anställda. Som hjälpmedel har bolaget bl.a. kunddatabas, i vilken fortlöpande uppgifter om kunder och tilltänkta kunder samlas. Bolaget anser att databasen är mycket väsentlig för verksamheten. A.A. har goda datakunskaper. Han erhöll i juni 1998 en praktikantplats hos bolaget. A.A:s huvudsakliga uppgift blev att hjälpa till med att skaffa kunder och han hade följaktligen tillträde till kunddatabasen. Efter viss tid förlängdes anställningstiden.
E.K. har berättat att företaget tillämpar flextid. A.A. valde att börja kl. 8 på morgonen, vilket är den senaste tidpunkten. E.K. litade på A.A., då denne dels arbetat inom BRÅ och dels gjort militärtjänst på ubåt. E.K. blev dock besviken på A.A. då denne hade svårt att passa tiden och tog långa lunchpauser. Den 15 sept. 1998 fick A.A. i uppdrag att hämta en bil och var borta i två timmar. Detta fick bägaren att rinna över och E.K. sade till A.A. Att denne inte skulle få följa med på en säljarresa till Karlstad följande dag och att A.A. kunde sluta sin anställning direkt. Efter viss diskussion blev det bestämt att A.A. skulle få vara kvar till d. 18 sept. för att "städa upp efter sig". Samtidigt fick A.A. skriva under ett formulär om tystnadsplikt. Den 16 sept. påbörjade E.K. resan mot Karlstad men råkade ut för en älgolycka och hamnade på sjukhus. Där på eftermiddagen började han fundera, blev misstänksam och ringde till företaget och bad en anställd kontrollera om A.A. stulit något ur datorerna. Någon halvtimme senare fick han besked om att så var fallet.
A.A. har berättat att kunddatabasen inte var färdigutvecklad och att en av hans arbetsuppgifter var att hjälpa till med detta och dela med sig av sina kunskaper. Han fick inga förhållningsregler rörande kunddatabasen. Det har hänt flera gånger att han tagit hem material för att arbeta med detta. Han har inte frågat E.K. om lov men väl D.E. även om det inte specifikt uttalats att det gällde kunddatabasen. Den 15 sept. fick han klart för sig att anställningen skulle upphöra d. 18 sept. Vad E.K. uppgivit om detta är riktigt. Den 16 sept. kopierade han kunddatabasen och tog hem materialet. Skälet härtill var att han d. 18 sept. skulle i Linköping genomgå ett prov i datakunskap och behövde material för att träna inför provet.
D.E. har berättat att det ej varit tal om att ta hem program annat än möjligen ramprogram. På eftermiddagen d. 16 sept. frågade A.A. honom om han fick ta hem några disketter som han laddat med material från Internet.
TR:n finner åtalet styrkt och gärningen är att bedöma som påståtts.
Domslut
Domslut. TR:n dömde A.A. enligt 10 kap. 4 § BrB för olovligt förfogande till villkorlig dom och 100 dagsböter.
Göta HovR
A.A. överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet eller i vart fall sätta ned bötesstraffet.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättsrådet Sunden, adj. led. f.d. lagmannen Lindström, tf. hovrättsassessorn Sjåstad, referent, samt nämndemännen Nilsson och Oscarsson) anförde i dom d. 11 okt. 1999: Domskäl. I HovR:n har förnyade förhör hållits med A.A. och D.E. De har berättat väsentligen detsamma som antecknats i TR:ns dom med nedan redovisade tillägg. E.K:s uppgifter har förebringats genom uppläsning ur TR:ns dom.
A.A. har tillagt: Han började arbeta för VIKAB någon gång 610 juni 1998. Inledningsvis fick han av E.K. besked om att anställningen, som var en API-plats, skulle vara en månad under vilken tid han skulle visa att det var ekonomiskt försvarbart att anställa honom. Hans huvudsakliga arbetsuppgifter låg inom försäljning men han arbetade även med att utveckla VIKAB:s kunddatabas. Efter att han vid några tillfällen fått förlängd anställning fick han besked om att han skulle få sluta. Han uppfattade att anledningen härtill var "pengabrist". Han var medveten om att kunddatabasen "i orätta händer" kunde skada VIKAB. Han komprimerade kunddatabasen i en s.k. zipfil, vilken han sedan delade och förde över på två disketter. Han lade aldrig in kunddatabasen på sin egen hårddisk. Den ursprungliga zipfilen lät han ligga kvar i datorns hårddisk i sin egen mapp "A. hem".
D.E. har tillagt: Han arbetar som utvecklingschef på VIKAB. A.A., som förvisso arbetade med företagets kunddatabas, fick aldrig tillstånd att ta hem kunddatabasen och arbeta med denna hemma. Kunddatabasen består av ett register över kunder och presumtiva kunder med uppgift bl.a. om vilka kontaktpersoner som finns hos respektive kund. Kunddatabasen är oerhört viktig för VIKAB. I Sverige finns 510 konkurrenter som skulle kunna dra stor nytta av att få tillgång till dessa uppgifter. Kunddatabasen fanns endast i en dator på VIKAB, den som A.A. arbetade vid, och fördes aldrig ut från företaget med hänsyn till stöldrisken. –A. frågade honom om han fick låna hem några disketter med material från Internet, vilket denne fick. Han är övertygad om att A. var väl medveten om orsaken till att dennes anställning upphörde.
Genom vad de hörda berättat är utrett att A.A. har förfogat över kunddatabasen som endast varit tillgänglig från hans dator på företaget. Fråga uppkommer om A.A. genom sin anställning har haft kunddatabasen i sin besittning. Vid bedömande av besittningsrekvisitet är huvudregeln att endast fysiska saker kan vara föremål för besittning. I praxis har dock undantag gjorts exempelvis i fall där kontoinnehavare av misstag fått medel insatta på sitt postgirokonto och därefter förfogat över dessa till förfång för insättaren (se bl.a. NJA 1994 s. 480). HovR:n anser att ett likartat betraktelsesätt bör anläggas i detta fall och finner således att besittningsrekvisitet i nu ifrågavarande hänseende är uppfyllt. För att besittning skall anses föreligga fordras emellertid även att gärningsmannen har haft rådighet över egendomen. Ett bolags egendom som anförtros en anställd t.ex. en dator får normalt anses vara i den anställdes besittning (se Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En kommentar, s. 10:8). I målet är utrett att A.A. arbetat med utveckling av kunddatabasen och att denna gått att nå endast via hans dator. Vid dessa förhållanden finner HovR:n att A.A. haft sådan rådighet över kunddatabasen, oaktat denna funnits kvar i företagets lokaler och andra i och för sig kunnat nå den via dennes dator, att A.A. haft kunddatabasen i sin besittning.
Genom såväl E.K:s som D.E:s uppgifter finner HovR:n utrett att A.A. olovligen fört över VIKAB:s kunddatabas på två disketter. Disketterna har han sedan tagit hem för att enligt egen uppgift använda för träning inför ett prov i datakunskap. A.A. har genom att kopiera över VIKAB:s kunddatabas till annan textbärare (diskett, se Jan Silvander, Dator- datarelaterade förmögenhetsbrott utom borgenärsbrotten, s. 33) olovligen tillägnat sig upptagningens informationsvärde, detta trots att de originaldata som ursprungligen funnits lagrade i VIKAB:s dator inte påverkats (jfr Silvander s. 380 f.). VIKAB har härigenom berövats sin ensamrätt till kunddatabasen. Vad A.A. anfört om han inte fört över kunddatabasen till sin egen hårddisk hemma saknar betydelse för hans straffansvar. Genom sitt handlande har A.A., som TR:n funnit, gjort sig skyldig till olovligt förfogande.
Domslut
Domslut. HovR:n ändrade TR:ns dom endast på det sättet att dagsbotsbeloppet sattes ned.
A.A. (offentlig försvarare advokaten B.L.) överklagade och yrkade frikännande från ansvar.
Riksåklagaren bestred ändring.
Riksåklagaren förklarade sig justera gärningsbeskrivningen på det sättet att han i första hand yrkade ansvar för företagsspioneri enligt 1 och 3 §§ lagen om skydd för företagshemligheter med följande påstående: A.A. har d. 16 sept. 1998 i VIKAB:s lokaler i Norrköping uppsåtligen och olovligen berett sig tillgång till företagets kunddatabas på datadisketter. Databasen är en företagshemlighet.
A.A. gjorde gällande att Riksåklagarens yrkande innebar en otillåten ändring av talan.
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Widegren, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. A.A. har hänvisat till vad han tidigare anfört och tillagt: Datorerna på företaget var sammankopplade i ett s.k. nätverk. I nätverket fanns den aktuella kunddatabasen. Informationen som låg i kunddatabasen var tillgänglig för alla som arbetade vid datorerna på företaget. Han har endast kopierat viss information ur basen på diskett. Han har därvid varken ändrat informationen eller inskränkt företagets ensamrätt till den. Vidare har han - rätt eller fel - uppfattat att han haft tillåtelse att också hemma arbeta med kunddatabasen. Han fick d. 15 sept. 1998 reda på att han skulle sluta praktikantanställningen. Den 18 samma månad slutade han på företaget.
Datorerna i nätverket, där bl.a. ifrågavarande information var lagrad, fanns i företagets besittning i dess lokaler. I besittningen ingick en ensamrätt för bolaget och dess funktionärer att bestämma om hur apparaterna och deras innehåll skulle användas. jämväl den anställde var i besittning av det honom tilldelade arbetsredskapet. Det kan enligt juridiskt språkbruk emellertid inte vara riktigt att tala om besittning till informationen som sådan, enär endast fysiska saker kan vara föremål för besittning. Det gäller både företaget och den anställde. Om någon utan lov tar ut information ur systemet och överför den till annan textbärare och bortför densamma, förlorar informationens rättmätiga innehavare kontrollen över den. Med andra ord är ensamrätten till informationen bruten genom detta slags mångfaldigande och bortförande av det sekundärmedium varå informationen kopierats. Det är härvid tveksamt om denna ensamrätt är en del av vad som kallas besittning. Möjligen kan man, som HovR:n gjort, anlägga samma betraktelsesätt som vid olovligt förfogande över banktillgodohavande varå skett misstagsinbetalning, nämligen, att när kontoinnehavaren har tagit ut pengarna så har han i alla fall då tagit egendom i besittning vartill han saknade rätt; se NJA 1947 s. 8, 1956 s. 464 och 1994 s. 480 samt Suzanne Wennbergs kommentar till dessa fall i fl 1994/95 s. 528 fl., särskilt s. 534. Denna extensiva lagtolkning har emellertid kritiserats som ett brott mot legalitetsprincipen, se exempelvis Holmqvist m.fl., Brottsbalken - En kommentar, s. 10:49 f. och Jareborg, Brotten, andra häftet, 1986 s. 105. I så fall skulle besittningsrekvisitet vid förfogande över datainformation vara uppfyllt i och med att informationen överförts till datadiskett, vilken bortförts från arbetslokalen utan tillstånd. Nu har åklagaren här i HD emellertid i första hand yrkat ansvar för företagsspioneri. I den särskilda lagen om företagshemligheter föreskrivs också i 3 § 2 st. alt ansvar i stället skall utdömas enligt BrB om gärningen är belagd med strängare straff i nämnda balk. Därför skall primärt förstahandsyrkandet prövas.
Enligt vad upplysts i målet bestod kunddatabasen av för företaget väsentlig information om företagets kunder, priser m.m. Det framstår som uppenbart, att kunddatabasen i annans hand kunde skada företaget. Basen innehöll sådan information som betecknas som företagshemlighet; se prop. 1987/88:155 s. 12 f. och SOU 1983:52 s. 166 f.
Det är ostridigt att A.A. under sin anställningstid i företaget hade lovlig tillgång till kunddatabasen för sitt arbete i företagets lokaler. Därmed är emellertid inte sagt att företaget tillät anställda att för eget bruk, exempelvis datastudier, göra egna kopior av kunddatabasen genom att kopiera kundfilen till ett sekundärt datamedium, såsom datadiskett, och än mindre bortföra den sålunda kopierade disketten från arbetsplatsen. Som HovR:n konstaterat ger utredningen i målet vid handen att A.A. d. 16 sept. 1998 utan tillstånd kopierat kunddatabasen på datadisketter och fört bort dessa från företagets lokaler. Härvid har han olovligen berett sig tillgång till företagshemlighet på sätt avses i den åberopade straffbestämmelsen; se a. prop. s. 38 f.
Det tystnadspliktsavtal, som företagsledningen avkrävde A.A. dagen före gärningen, måste - oavsett om dess innehåll på någon punkt varit oklar - hos honom ha förstärkt företagets uppfattning att kunddatabasen skulle vara hemlig i den meningen att informationen skulle bevaras inom det företagets datanätverk där den fanns tillgänglig. A.A. har också bekräftat att kunddatabasen "i orätta händer" skulle ha kunnat skada företaget. A.A. hade datautbildning och sådan kunskap att företaget anlitade honom för att arbeta bl.a. med kundbasen. Det är härvid otroligt, att han skulle vara omedveten om att kundbasen var att anse som företagshemlighet och vilka villkor från företagets sida som gällde i fråga om hanteringen. Än mer säregna förefaller hans uppgifter mot bakgrund av att kopieringen skedde en av de sista dagarna av hans anställning vid företaget. I stället är det klarlagt att A.A. gjort sig skyldig till uppsåtligt brott. A.A. skall alltså fällas till ansvar för företagsspioneri.
Utredningen ger inte någon klarhet i vad A.A. hade för syfte med kopieringen utöver vad han själv uppgett om fortsatta datastudier. Även om företaget utsatts för risk för betydande skada har brottet inte visats vara av alltför allvarligt slag. Det kan sonas med ett väl avvägt bötesstraff.
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i fråga om ansvar dömer HD A.A. enligt 3 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter för företagsspioneri till 80 dagsböter.
HD (JustR:n Munek, Westlander, Blomstrand, Pripp och Lundius, referent) beslöt följande dom: Domskäl. HD finner inte Riksåklagarens ändring av gärningsbeskrivningen innebära en otillåten ändring av talan.
HD finner liksom HovR:n utrett att A.A. i sitt arbete haft tillgång till företagets kunddatabas för sina arbetsuppgifter och att han strax före anställningens upphörande kopierat kunddatabasen på datadisketter, vilka han tagit med hem till sin bostad för att enligt egen uppgift använda för träning inför ett prov i datakunskap.
Riksåklagarens påstående att kunddatabasen är företagshemlighet har vitsordats av A.A. Mot bakgrund av de upplysningar VIKAB:s företrädare lämnat i HovR:n om kunddatabasen finner HD det utrett att denna utgör sådan information som är företagshemlighet jämlikt 1 lagen om skydd för företagshemligheter.
Jämlikt 3 § nämnda lag skall den dömas för företagsspioneri som olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet. Företagsspioneri kan begås inte bara av personer som står utanför företaget utan även av anställda. Bestämmelsen täcker i princip sådana fall då en anställd bereder sig tillgång till sådan information som ligger klart utanför ramen för hans arbetsuppgifter. I uttrycket "bereder sig tillgång till" ligger att gärningsmannen utövar en aktivitet för att komma över information som hålls hemlig för honom (se prop. 1987/88:155 s.38-39).
A.A. har inte kommit över information som hållits hemlig för honom, utan han har för utförande av sina arbetsuppgifter haft lovlig tillgång till informationen i kunddatabasen. Det förhållandet att han kopierat informationen innebär sålunda att han till annat datamedium överfört den information som han redan haft lovlig tillgång till. Han kan därför inte genom kopieringen och medförandet av disketterna anses ha berett sig tillgång till information som hållits hemlig för honom. Efterföljande utnyttjande eller röjande av företagshemlighet som en anställd ägt ta del av i sin anställning regleras i 8 § lagen om skydd för företagshemligheter, men sådana åtgärder är inte straffsanktionerade utan kan endast föranleda skadeståndssanktioner. Åtalet skall således ogillas såvitt avser detta gärningspåstående.
Jämlikt 10 kap. 4 § BrB skall den dömas för olovligt förfogande som med egendom som han har i sin besittning men vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan vidtager åtgärd varigenom egendomen frånhänds den andre eller denne annorledes berövas sin rätt.
A.A. har gemensamt med andra anställda haft tillgång till informationen i kunddatabasen. Rätten till kunddatabasen tillkommer VIKAB. Riksåklagaren har påstått att VIKAB genom A.A:s kopiering av innehållet i kunddatabasen och hans bortförande från företaget av kopian berövats sin ensamrätt till den ifrågavarande informationen. Med annans rätt i straffbestämmelsen om olovligt förfogande avses emellertid ägande- eller säkerhetsrätt och bestämmelsen tar inte sikte på intrång i ensamrätt till immateriell egendom. Något olovligt förfogande i BrB:s mening har därför inte förekommit. Gärningsbeskrivningen är inte utformad så att den kan anses omfatta olovligt brukande enligt 10 kap. 7 § BrB.
Åtalet skall således ogillas i sin helhet.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD åtalet.