NJA 2001 s. 471

Kammarkollegiet överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle undanröja beslutet om återvinning av arvsskatt på grund av att rätten till återvinning var preskriberad.

Dödsboet genom dödsbodelägaren S-E.G. bestred ändring. Som grund för bestridandet anfördes att preskriptionstiden vid återvinning inte skall räknas från tidpunkten för dödsfallet. I andra hand åberopades att preskriptionsavbrytande åtgärder vidtagits.

Dödsbodelägarna B.M. och B.A. medgav Kammarkollegiets yrkande.

HovR:n (hovrättslagmannen Löfmarck, hovrättsrådet Ljungqvist, referent, samt tf. hovrättsassessorn Magnus Eriksson) anförde i beslut d. 24 mars 1999: Lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt anger inte någon tidsgräns, inom vilken ärende om återvinning respektive efterbeskattning, måste upptas. Emellertid är rätten att återfå erlagd skatt liksom skyldigheten att erlägga tilläggsskatt underkastad de allmänna reglerna om tioårig preskription (se Bratt m.fl. Skatt på arv och skatt på gåva s. 14:28).

Annat framgår inte än att skattskyldigheten i förevarande fall inträdde vid tidpunkten för G.G:s död d. 21 sept. 1987. Ansökan om återvinning inkom till TR:n d. 3 aug. 1998. Det har inte kommit fram något i målet som ger vid handen att någon preskriptionsavbrytande åtgärd har vidtagits. Rätten till återvinning är således, såsom Kammarkollegiet har gjort gällande, preskriberad.

HovR:n undanröjer TR:ns beslut om återvinning av arvsskatt.

S-E.G. (ombud advokaten Å.S.) överklagade och yrkade att HD skulle fastställa att behållningen i boet efter G.G. uppgår till 210 824 kr 41 öre och att han hade rätt att få tillbaka 58 000 kr jämte ränta.

Kammarkollegiet bestred ändring. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Ek, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. S-E.G. har som grund för sin talan i HD anfört i huvudsak följande. Preskriptionstiden vid återvinning skall inte räknas från tiden för dödsfallet. I vart fall har preskriptionen avbrutits genom skattebesluten av TR:n och HovR:n samt genom det gjorda arvskiftet. Eftersom den återvunna skatten redan är återbetald till honom kan inte invändning om preskription göras.

HD konstaterade i rättsfallet NJA 1946 s. 115 att, såvitt avser skyldighet att erlägga tilläggsskatt, skall preskriptionstiden räknas tio år från tidpunkten för skattskyldighetens inträde. HD finner inte skäl att göra en annan bedömning vad avser rätt att återfå erlagd skatt. Preskriptionstiden skall därför räknas tio år från d. 21 sept. 1987 då G.G. avled. Eftersom ansökan om återvinning gjordes d. 3 aug. 1998 är S-E.G:s anspråk preskriberat. De omständigheterna att TR:n och, efter överklagande, HovR:n fastställt arvsskatten och att arvskifte förrättats medför inte att preskriptionen avbrutits. Det förhållandet att skattebeloppet utbetalats till S-E.G. betager inte staten möjligheten att åberopa preskriptionen (jfr NJA 1962 s.34311).

HD (JustR:n Magnusson, Munck, Blomstrand, Pripp, referent, och Lundius) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Frågan i målet är om S-E.G:s rätt till återvinning av arvsskatt är preskriberad.

Lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt innehåller inte några föreskrifter om preskription av rätten till återvinning. Frågan huruvida S-E.G:s rätt preskriberats får därför prövas med utgångspunkt i de allmänna reglerna i preskriptionslagen (1981:130). Enligt 2 § 1 st., vilket här är tillämpligt, preskriberas en fordran tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan.

Preskriptionstiden för statens fordran på arvsskatt anses börja löpa vid tidpunkten för skattskyldighetens inträde. Denna tidpunkt infaller normalt vid arvlåtarens död (jfr 5 § lagen om arvsskatt och gåvoskatt samt NJA 1934 s. 293 och 1946 s. 115). I doktrinen synes den uppfattningen vara företrädd att denna utgångspunkt för beräkningen av preskriptionstid gäller även vid återvinning av arvsskatt (se Bratt m.fl., Skatt på arv och skatt på gåva, s. 14:28 och 29 samt Englund- Silfverberg, Beskattning av arv och gåva, 1997 s. 163 f.).

En förutsättning för rätt till återvinning är enligt 59 § lagen om arvsskatt och gåvoskatt att skatt påförts med för högt belopp. En rätt till återvinning kan inte anses, med preskriptionslagens terminologi, "tillkommen" vid arvlåtarens död eftersom något beslut om arvsskatten inte förelegat redan då. Av detta följer att preskriptionstiden inte kan börja löpa innan det för höga skattebeloppet har fastställts.

Det kan hävdas att preskriptionstiden bör räknas från den dag då skattebeloppet inbetalades, något som normalt skall ske inom sex veckor från det att beslut om skattens fastställande meddelats i första instans (52 § 1 mom. 1 st. lagen om arvsskatt och gåvoskatt). En sådan tillämpning kan emellertid medföra utredningssvårigheter och är även i andra hänseenden svårtillämpad i vissa situationer, t.ex. när som i förevarande fall skatten höjts genom beslut i högre instans. Av praktiska skäl bör därför utgångspunkten för preskriptionstiden vara den dag då skattebeloppet fastställs.

När TR:ns skattebeslut överklagas, bör preskriptionsfristen räknas från den dag då skattskyldigheten slutligt fastställs, dvs. i detta fall från dagen för HovR:ns beslut, d. 3 juni 1991.

Med HovR:ns beslut fastställdes skatten till ett belopp som var 58 000 kr för högt. Eftersom S-E.G:s ansökan om återvinning kommit in till TR:n före preskriptionstidens utgång, har han rätt till återvinning av det för högt beräknade beloppet jämte ränta.