NJA 2001 s. 535

Sveriges advokatsamfunds styrelse upptog utan anmälan disciplinärende mot advokaten H. D. Ärendet handlades av samfundets disciplinnämnd.

Disciplinnämnden (ledamöterna Peyron, ordf., Larsson, Ahlner, Hök, Ringstedt och Sabelström) fattade d. 19 april 2001 följande beslut: Ärendet gäller frågan om H. D. brutit mot god advokatsed genom att till annan vidarebefordra uppgifter som hans klient lämnat till honom trots att klienten såsom häktad var underkastad restriktioner när det gäller kontakten med omvärlden. Saken anhängiggjordes genom att Sundsvalls TR för kännedom översände ett beslut d. 2 maj 2000 att entlediga H. D. som offentlig försvarare. Vidare har överåklagaren B. E., Åklagarmyndigheten i Umeå, i skrivelse till samfundet d. 18 juli 2000 förklarat att åklagarmyndigheten ser mycket allvarligt på det inträffade och översänt visst material till samfundet för den åtgärd som kan anses påkallad. Av det insända materialet framgår följande.

Under våren 2000 bedrev polisen i Sundsvall förundersökning mot bland andra C. J. och M. L., som båda var misstänkta för grova narkotikabrott. TR:n lämnade tillstånd att avlyssna deras telefoner. Den 15 april avlyssnades ett samtal mellan C. J. och M. L. Under samtalet nämnde C. J. att han "tog hem en halva igår".

Den 16 april 2000 greps C. J. och ytterligare en misstänkt vid namn T. O. Samtidigt beslagtogs narkotika i form av amfetamin. Båda häktades av TR:n d. 18 april 2000 och meddelades restriktioner att kontakta omvärlden. H. D. förordnades till offentlig försvarare för C. J.

Den 20 april 2000 hördes C. J. om det som förekommit i telefonsamtalet med M. L. C. J. förnekade att uppgiften att han "tog hem en halva igår" avsåg narkotikaaffärer.

Den 24 april 2000 beslagtogs på häktet ett brev som C. J. försökte smuggla ut. Brevet innehöll instruktioner om vad som skulle uppges till polisen vid förväntade förhör. Bland annat stod i brevet att uppgiften "hämta en halva" skulle avse en halvförpackning Omadren, ett preparat som innehåller anabola steroider. Samma dag besökte H. D. sin klient på häktet.

Den 28 april 2000 ringde H. D. till M. L. Samtalet avlyssnades av polisen. En utskrift av vad som därvid förekom fogas vid detta beslut som bilaga A. (Bilagan återges ej här; red:s anm.)

I anledning av det inträffade begärde vederbörande åklagare hos TR:n att H. D. skulle entledigas som offentlig försvarare. Vid förhandling i frågan inför TR:n d. 2 maj 2000 medgav H. D. att det kunde ha varit obetänksamt av honom att kontakta M. L. men förklarade att han inte haft några onda avsikter med sitt handlande utan endast velat ha bekräftat att det som C. J. talat om vid det avlyssnade telefonsamtalet med M. L. gällde anabola steroider. H. D. förklarade att han under rådande förhållanden önskade frånträda uppdraget som offentlig försvarare. I avkunnat beslut entledigade TR:n H. D. från uppdraget.

I dom d. 5 juli 2000 dömde TR:n C. J. och M. L. för bland annat grovt narkotikabrott, C. J. till fem års fängelse och M. L. till tre års fängelse. I yttranden till samfundet d. 22 maj och d. 24 aug. 2000 har H. D. anfört bl.a. följande: När han lämnade häktet d. 24 april 2000 funderade han på vad C. J. sagt och kom fram till att han såsom en utredningsåtgärd skulle kontrollera dennes uppgift att telefonsamtalet med M. L. d. 15 april 2000 avsåg anabola steroider. Om uppgiften visade sig vara sann skulle detta kunna vara av intresse när det gällde att bemöta ytterligare påståenden som skulle kunna riktas mot honom. H. D. kan som försvarare inte vara förhindrad att vidtaga en sådan åtgärd. Han hade inte någon som helst aning om att M. L. var medmisstänkt för C. J:s narkotikabrott. Om man ställer upp hypotesen att han skulle ha handlat i ont uppsåt, vore det naivt att tro att han skulle ha betett sig så som han gjorde (om inte annat så åtminstone av självbevarelsedrift): att ringa till en medmisstänkt som med stor sannolikhet också skulle vara avlyssnad. Tanken att medvetet och uppsåtligt överträda meddelade restriktioner är honom fullständigt fjärran. Han medger dock att han uttryckt sig olyckligt vid samtalet med M. L., vilket kan förklaras med att han var jäktad. Såvitt han kunnat se av den aktuella domen har det påtalade telefonsamtalet inte påverkat målets utgång.

H. D. har inställt sig inför nämnden, biträdd av advokat P. D., och har uppgivit bl.a. följande. Han ifrågasätter inte att han har uttryckt sig på det sätt som utskriften av det avlyssnade telefonsamtalet visar men kan i dag inte påminna sig detaljerna i samtalet. Han vidgår att han har förfarit oriktigt men menar att han har uttryckt sig så, som skett, av oaktsamhet. Uppgifterna om M. L:s telefonnummer fick han av C. J. i häktet. C. J. berättade att han hade förhörts om telefonsamtal som avlyssnats. C. J. bad inte honom ta kontakt med M. L. Han hade inte något särskilt syfte med att notera M. L:s telefonnummer, utöver att han kanske skulle kunna komma att behöva det vid senare tillfälle i utredningen. Kontakten med M. L. togs i utredningssyfte.

Nämnden gör följande bedömning.

Utredningen visar att H. D. i samtal med M. L. upplyst denne om att telefonavlyssning förekommit och förklarat att C. J. ville att ett av honom vid ett avlyssnat samtal fällt yttrande skulle ges viss innebörd. Härigenom har H. D. brutit mot de restriktioner som C. J. varit ålagd och uppsåtligen gjort orätt. Omständigheterna kan inte anses mildrande.

På grund härav beslutar nämnden att jämlikt 8 kap. 7 § 2 st. RB (7 § 1 st. enligt uppgift vid muntligt förhör i HD; se nedan) utesluta H. D. ur Advokatsamfundet.

Ledamöterna Hammar, Lindh, Stridh, Södermark och Widman var av skiljaktig mening och anförde: Enligt vår uppfattning bör ärendet avgöras med tillämpning av 8 kap. 7 § 2 st. RB. Ett stöd för denna uppfattning utgör 1959 års stadgekommittes av Wiklund återgivna uttalande att "Uttrycket ,uppsåtligen gör orätt' bör ges en begränsad innebörd och reserveras för förfaranden som innefattar ett visst moment av oredlighet eller ohederlighet" (jfr 1959 års stadgekommitte s. 124-126 och Wiklund: God advokatsed s. 83). Även legalitetsskäl talar härför; lagrummets första stycke uttrycker en presumtion för den strängaste påföljden, medan andra stycket för samma påföljd stadgar synnerligen försvårande omständigheter. Disciplinnämnden har också tidigare i en snarlik situation tillämpat stycke två (15 dec. 1981 § 128 bilaga 45). HD fann vid prövning av överklagandet "ej skäl att bifalla besvären" (NJA 1982 C 51).

H. D:s förfarande får anses innebära ett allvarligt åsidosättande av hans plikter som advokat. I frågan huruvida omständigheterna skall anses som synnerligen försvårande har vi följande synpunkter.

Samtalet ägde rum först fyra dagar efter H. D:s sammanträffande med C. J. Denna omständighet ger visst stöd åt H. D:s uppgift att han inte uppfattat C. J:s tillhandahållande av namn och telefonnummer till M. L. som ett uppdrag att överlämna ett budskap. I allt fall är inte motsatsen styrkt.

H. D. har, såvitt utredningen visar, inte känt till att också M. L. var skäligen misstänkt för medverkan i den brottslighet, som föranlett att C. J. häktats. Om detta varit fallet borde han förstått att även M. L. kunde vara föremål för hemlig teleövervakning, varför valet av kommunikationsmedel med denne framstår som svårförståeligt om H. D:s avsikt med kontakten var att överträda restriktionsbestämmelserna. Även dessa omständigheter ger anledning till försiktighet vid bedömningen av hans avsikter med en kontakt med M. L.

Samtalet med M. L. inleddes med att H. D. inte hade klart för sig med vem han talade. Det går inte att utesluta att samtalet på grund härav tog en annan vändning än han hade avsett. H. D. är en erfaren brottmålsadvokat och hans invändning att förfarandet skett av obetänksamhet kan inte lämnas utan avseende.

Även om utskriften av vad H. D. sa till M. L. är besvärande för honom, finner vi att en samlad bedömning inte ger skäl för att påstå att omständigheterna skulle vara synnerligen försvårande.

Vi finner således att H. D. bör tilldelas varning och förpliktas att jämlikt 8 kap. 7 § 2 och 3 st. RB till samfundet utge straffavgift med 50 000 kr.

HD

H. D. överklagade och yrkade att HD skulle upphäva disciplinnämndens beslut om uteslutning av honom ur advokatsamfundet och i stället tilldela honom varning förenad med straffavgift.

Disciplinnämnden avstyrkte bifall till H. D:s yrkande.

Målet avgjordes efter föredragning av handlingarna och muntligt förhör, vid vilket H. D. och disciplinnämndens ordförande Peyron inställde sig. Peyron uppgav att disciplinnämndens beslut om uteslutning fattats med stöd av 8 kap. 7 § 1 st. RB.

HD (JustR:n Svensson, Westlander och Lundius, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Ärendet om uteslutning av H. D. ur Sveriges advokatsamfund har aktualiserats sedan polisen i samband med telefonavlyssning fått höra att H. D. vidarebefordrat uppgifter från en häktad klient till den mot vilken avlyssningen riktades. Det är således s.k. överskottsinformation från telefonavlyssning som tjänat som underlag för ingripandet mot H. D. Det väcker frågan om Europakonventionens artikel 8 utgör hinder mot att sådan information utan lagstöd används för annat ändamål än som legat till grund för beslutet om telefonavlyssning (jfr yttrande av Lagrådet d. 9 maj 2000 över förslag till lag om hemlig avlyssning, m.m. och Europadomstolens dom d. 16 febr. 2000 i målet Amann v. Schweiz). Med hänsyn bl.a. till att disciplinnämnden upptagit ärendet efter underrättelse från domstol får emellertid antas att nämndens behandling av ärendet inte i sig kan ha inneburit ett åsidosättande av konventionen.

I ärendet är klarlagt att H. D. vid telefonsamtalet vidarebefordrat uppgifter från sin klient på ett sätt som stått i strid med de restriktioner i fråga om kontakter med omvärlden som gällt för denne enligt 24 kap. 5 a § RB. Förfarandet måste anses ha skett uppsåtligen.

Nästa fråga blir då huruvida H. D:s förfarande är att hänföra till 8 kap. 7 § 1 st. RB - som tar sikte på fall då en advokat uppsåtligen gör orätt eller annars förfar oredligt - eller 2 st. i samma paragraf, som behandlar fall då advokaten eljest åsidosätter de plikter som åvilar honom som advokat. Någon skarp gräns mellan tillämpningsområdet för första och andra stycket torde inte kunna dras. Förfaranden som innebär att en försvarare i klientens intresse har överträtt de regler som gällt i fråga om dennes kontakter med omvärlden synes emellertid i praxis regelmässigt ha hänförts under andra stycket även i allvarliga fall, se t.ex. NJA 1977 C 390, 1982 C 51 och 1991 s. 293. Anledning saknas att i förevarande fall avvika från den praxis som i enlighet härmed får anses ha utbildat sig. H. D:s förfarande får således anses vara att bedöma enligt 8 kap. 7 § 2 st. RB.

Vid bedömningen av vad H. D. låtit komma sig till last måste beaktas att H. D. missbrukat en för advokatverksamheten central regel, nämligen en försvarares rätt att sammanträffa med sin klient i enrum. Vidarebefordrandet av den ifrågavarande uppgiften från klienten har varit ägnat att försvåra förundersökningen och därmed att omintetgöra ett viktigt syfte med restriktionerna för den häktade. Om sådana brott mot advokatplikten förekommer kan rätten till enskild kommunikation mellan den misstänkte och hans offentlige försvarare komma att ifrågasättas. Omständigheterna får därför anses vara synnerligen försvårande.

På grund av det anförda skall överklagandet lämnas utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar H. D:s överklagande utan bifall.

JustR:n Munck och Thorsson var skiljaktiga och anförde: Vi är ense med majoriteten fram till de sista två styckena som enligt vår mening bör ha följande lydelse:

Vid bedömningen av frågan huruvida omständigheterna kan anses vara synnerligen försvårande är det värt att notera att H. D. missbrukat en för advokatverksamheten central regel - försvarares rätt att sammanträffa med sin klient i enrum. Förfarandet innebar alltså en svår överträdelse av H. D:s plikter som advokat och det finns anledning att se allvarligt på det inträffade. Det framstår emellertid som oklart i vad mån överträdelsen var i egentlig mening planerad eller endast ett utslag av en tillfällig obetänksamhet. Detta gäller inte minst i betraktande av att H. D. har en tjugofemårig väl vitsordad erfarenhet som brottmålsadvokat. Vid en samlad bedömning kan det inte anses att omständigheterna var synnerligen försvårande.

Denna bedömning innebär att H. D. enligt vår mening inte på grund av det inträffade skall uteslutas ur Advokatsamfundet. Han bör i stället åläggas varning och förpliktas att till samfundet utge en straffavgift med maximibeloppet 50 000 kr.

HD:s beslut meddelades d. 27 aug. 2001 (mål nr Ö 1940-01).