NJA 1991 s. 293

Statsåklagaren B-O.D., statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Stockholm, anmälde i skrivelse som inkom till Sveriges advokatsamfund d 28 aug 1990 följande förhållande för den åtgärd som därav kunde föranledas: Advokaten H.S. förordnades d 10 nov 1988 till offentlig försvarare för R.G., misstänkt för grov oredlighet mot borgenärer alternativt medhjälp härtill. Stockholms TR hade dessförinnan häktat R.G. i hans frånvaro. R.G. greps omsider och var på grund av häktningen frihetsberövad under tiden slutet av mars 1989-d 18 okt 1989. R.G. var under häktningen ålagd restriktioner, innefattande bl a förbud att utan föregående granskning av åklagaren avsända eller mottaga brev. Under förundersökningen har framkommit att R.G. vid ett flertal tillfällen under juni och juli 1989 lyckats såväl föra ut som mottaga brev utan vederbörligt tillstånd. Det har vidare framgått att all denna korrespondens skett via telefaxutrustning på H.S:s kontor (J-huset) i Stockholm.

Anmälningen, som ansågs riktad mot H.S. personligen, föranledde advokatsamfundets styrelse att d 19 okt 1990 hänskjuta ärendet mot H.S. till samfundets disciplinnämnd.

Stockholms TR återkallade genom beslut d 4 okt 1990 förordnandet för H.S. att vara offentlig försvarare för R.G. och avvisade H.S. som ombud i målet.

Ärendet handlades av disciplinnämnden vid sammanträde d 14 nov 1990, varvid H.S. inställde sig personligen åtföljd av advokaten B.R. såsom ombud. Närvarande var även advokaten S.P., anställd hos H.S., och H.S:s sekretarare B.N. samt statsåklagaren B-O.D..

Efter överläggning d 14 och d 23 nov 1990 fattade disciplinnämnden (ledamöterna Bauer, ordf, Holmqvist, Lindén, Ljungdahl och Löfmarck) - såvitt nu är i fråga - följande beslut, i vilket R.G. betecknats med enbart bokstaven G.:

De brev som B-O.D. påstår att G. med hjälp av J-huset lyckats föra ut från häktet och in dit utgörs av brev till och från Union Bank of Switzerland (nedan kallad "UBS").

G:s första brev är daterat d 9 juni 1989 och faxat d 15 samma månad från H.S:s kontor, J-huset. Brevet är liksom G:s följande brev ställda till UBS i USA, att: Mr M.W.. Breven har i översättning följande huvudsakliga innehåll:

Ang D. Mercer Trading Ltd, "A" och "B"

V g avsluta dessa två kon ton och översänd behållningen till American Express Bank, 15-17 Leidsegracht, Amsterdam, Nederländerna Att: Herr J.Y.. Ossaanen, för räkning konto nr 10.146 (Herr R S G). Alla bevarade handlingar och redovisningar torde postas till Herr R S G, c/o Advokaten H.S., (adress här utesluten; red:s anm). Dessa instruktioner gäller endast D. Mercer Trading Ltd.

UBS svarsbrev av d 15 juni har faxats med ett försättsblad av sedvanligt slag där adressaten angivits som J-HUSET LAWHOUSE,

Attn: Mr H.S., Stockholm, Sweden, Attn Mr R.S.G.

I själva brevet avböjer UBS att utföra G:s instruktioner under motiveringen att den ende behörige personen att disponera kontot och som befullmäktigat G. i sammanhanget, nämligen en herr M., skulle ha blivit försatt i konkurs med en herr N-O.H. som konkursförvaltare. UBS ville därför från G. erhålla juridiskt utlåtande med bekräftelse på att en av M. utfärdad fullmakt alltjämt vore giltig.

På detta svarade G. i två brev d 16 och d 19 juni vilka båda faxats i omedelbart sammanhang med varandra d 19 juni. Brevens innehåll är i korthet följande:

M:s konkurs påverkar icke giltigheten av fullmakten. Detta utvecklar G. ganska vidlyftigt i brevet. G. återkallar en tidigare fullmakt för M. att disponera ett "B". konto, Beam Trading Ltd. I slutet av brevet av d 16 juni säger sig G. förutsätta att förhållandena beträffande bankkontona i de båda bolagen (Mercer och Beam) måste anses vara helt hemliga enligt lagstiftningarna i New York och Cayman-öarna. G. önskar bekräftelse till fax (fax nr uteslutet här) (J-husets telefax).

På detta svarade UBS d 20 juni 1989 (till G., c/o H.S., J-huset): Banken har överlämnat saken till sin juristavdelning och återkommer i sinom tid med besked.

G. skrev slutligen i brev som faxades d 28 juni till UBS med följande huvudsakligt innehåll:

Mercer har numera på min begäran utfärdat ny giltig fullmakt direkt för mig. Full makten bifogas detta faxade brev till UBS och översändes parallellt därmed i original via DHL kurirpost. Denna nya fullmakt ger mig full rätt att underteckna på Mercer's vägnar med eller utan M:s samtycke. Avslutningen av brevet återges här i översättning:

Var god verkställ mina anvisningar beträffande avslutandet av båda kontona, översändandet av alla pengarna och översändande av handlingarna till Sverige. Beträffande detaljerna kan hänvisas till mitt fax för ca tio dagar sedan.

Detta löser också bankens problem i händelse av förfrågan ("request") om upplysningar beträffande herr M:s förhållande till banken. M. är numera inte förknippad med något konto i banken - vare sig direkt eller via fullmakt.

Var god håll mig underrättad via fax om någon förfrågan ("request") görs.

B-O.D. har med skrift till advokatsamfundet d 7 nov 1990 (om vilken mer i det följande) ingivit dels en fullmakt och dels ett DHL-kvitto, som här refereras i sitt förmodade kronologiska sammanhang.

Fullmakten är utställd av Mercer-bolaget på G. och svarar mot beskrivningen i G:s brev till UBS översänt d 28 juni. Fullmakten är enligt sitt innehåll utfärdad på ISLE OF MAN d 20 juni 1989. - Fullmakten är på tvären påstämplad "RECEIVED WMAJUN 29 1989 INVS UBS NY". DHL-kvittot är endast delvis läsbart. Avsändarens namn är oläsligt. Avsändarens referens är emellertid B.N., som också har tecknat sitt namn N. som avsändare med synbarligen samma handstil som förekommer även på annat ställe i disciplinärendet. Adressat enligt kvittot är "Union Bank of Switzerland, Att: Mr M.W.", New York, USA. Även DHL-kvittot passar därför in på beskrivningen i brevet d 28 juni.

I ett brev av d 11 juli synes UBS - kopian är delvis oläslig - vidhålla sin tidigare avböjande inställning. Det framgår av brevet att D Mercer Trading Ltd är ett bolag, inregistrerat på Isle of Man. Det är icke utrett att detta brev tillställts G. eller att han skulle ha på annat sätt fått kännedom om dess innehåll.

H.S. har d 24 sept 1990 avgivit förklaring till advokatsamfundet där han helt hänvisar till två skrifter till TR:n enligt följande:

I en kort skrift d 31 aug 1990 förnekar H.S., att han i strid med gällande normer medfört brev till eller från G. eller att han medverkat i att G. obehörigen kunnat avsända brev. Däremot bekräftar H.S., att angivna brev avsänts genom J-husets telefax men förklarar samtidigt, att detta skett av misstag. "Utredning om omständigheterna kring detta är vi i färd med." H.S. anhöll därför om anstånd.

I en därefter inkommen längre skrift d 24 sept 1990 till TR:n har H.S. anfört i huvudsak följande:

Under en rubrik "Allmänt om försvarares plikter" gör han gällande att försvararen - utöver det direkta arbetet med försvararskapet - har både rätt och skyldighet att vidta åtgärder för att tillvarata klientens ekonomiska och personliga rättigheter "då åtgärden uppenbarligen inte angår brottmålet". Den ende som kan biträda frihetsberövad klient och tillse att han icke åsamkas rättsförluster är nämligen försvararen. Det är försvararens plikt att verka för att klientens värdetillgångar inte förstörs. - Varken han själv eller annan jurist på advokatbyrån har medverkat till att meddelanden till tredje man kommit ut i strid med censurbestämmelserna. Efter 40 år som brottmålsadvokat är H.S. väl medveten om vad som gäller. H.S. har utrett hur G:s brev kunnat lämna häktet och sedan vidarebefordras med advokatbyråns telefax. Utredningen har lett fram till följande: - G. har låtit brevförsändelser från häktet till H.S. innehålla även de i disciplinärendet aktuella breven. De svar som via advokatbyråns telefax kommit byrån tillhanda har G. fått kännedom om genom att han talat med H.S:s sekreterare B.N. (B.N.; red:s anm). Varken H.S. själv eller annan jurist på advokatbyrån har således varit direkt ansvarig för att breven kommit advokatbyrån tillhanda, avsänts därifrån eller att svaren förmedlats muntligen till G.. - De bankmedel som avses med G:s korrespondens utgör icke vinning av G:s påstådda brottslighet. Åklagarens påstående härom är naket och grundlöst. - I samband med att G. berövades friheten framförde han önskemål om att H.S. skulle tillvarata hans intressen så att han inte orsakades rättsförluster eller andra svårigheter under häktningstiden. Det begärda biståndet hade inte samband med den påstådda brottsligheten. G. kunde frukta ett långvarigt frihetsberövande på grund av häktningen och hade därför särskilt behov av bistånd för att tillvarata praktiska och ekonomiska göromål, vilket H.S. som försvarare hade skyldighet att bistå honom med. Förutsättning från H.S:s sida var dock att hans åtgärder inte skulle ha samband med den påstådda brottsligheten. G. är jur kand och "mycket kompetent såvitt avser det rättsområde som brottspåståendena avsåg. G. uppvisade en enorm arbetskapacitet och arbetade mycket intensivt på sitt ärende. Han konsulterade H.S. per telefon "så gott som dagligen och vanligtvis flera gånger per dag". Varje dag tillställde han advokatbyrån försändelser innehållande brev till H.S. om vad som skulle utföras i brottsutredningen. Vid ett av de första polisförhören i april månad 1989 diskuterade H.S. igenom G:s begäran om bistånd i hans personliga angelägenheter med B-O.D. "som inte hade någon erinran mot arrangemanget". B-O.D. accepterade således att åtgärder i och för sig vidtogs för att G. skulle undvika rättsförlust. - Under häktningstiden synes ha uppkommit en uppluckring av de i liknande fall normala restriktionerna så att G. kunde från häktet ringa både till advokatbyrån och till andra. Under hand kunde han således själv kontakta sekreteraren B.N. när H.S. eller hans medarbetare, som hade rätt att tala med G., inte fanns på kontoret. – G. skickade regelmässigt handlingar till byrån och kontrollerade sedan per telefon att de kommit fram. I nu aktuella fall hade G. skickat ut färdigskrivna brev varefter han per telefon vidtalade H.S:s sekreterare att sända dem, vilket skedde. Sekreteraren B.N. har varit helt i god tro. Hon har beträffande händelseförloppet spontant berättat följande:

"Det pågick en intensiv korrespondens med brev och fax till förberedande av G:s försvar under juni och början av juli månad. I stort sett kom 2-3 brev per dag, förutom den nästan dagliga telefonkontakt jag hade med G.. Jag var medveten om att inga brev från G. fick vidaresändas, men då jag fått advokat H.S:s information om att åklagaren medgivit honom att bistå G. i hans privata angelägenheter ansåg jag att de åtgärder beträffande de aktuella breven föll inom ramen härför. G. anmodade mig per telefon att sända breven. Han underströk sin önskan med att säga att det var brådskande att breven avsändes. Därför sände jag dem då jag inte tyckte breven innehöll något olämpligt."

G. har sedan under hand per telefon av B.N. fått höra vad banken svarat. - H.S. hänför därför det inträffade ävensom ansvaret härför till den uppluckring av restriktionerna som gällde för G.. Mot bakgrund av det mycket intensiva arbete som vid aktuell tid förekom i G:s och andra ärenden låg det självfallet i farans riktning att misstag kunde begås särskilt när direkta åtgärder beträffande försvaret blandades med begäran om personligt bistånd. - Beträffande frågan om breven med hänsyn till deras innehåll varit otillåtna har H.S. ytterligare anfört och åberopat: Det första brevet innehöll begäran från G. att behållningen på ett konto som då uppgick till 16 000 USD skulle överföras till ett G:s konto. Behållningen på kontot utgjorde ersättning för arbete som G. utfört för det bolag från vilket pengarna skulle överföras. Den därefter följande korrespondensen har endast gällt fråga om G:s behörighet och någon överföring av beloppet kom aldrig att äga rum. G. har en affärsverksamhet som är mångfacetterad och som drivs både i Sverige och utomlands. Varken beloppets storlek eller övriga omständigheter talade för att behållningen på kontot hade med brottspåståendena att göra. De instruktioner som fanns i G:s brev kan inte anses vara otillåtna.

I sin nyssnämnda skrift hänvisar H.S. till en bifogad förklaring från G. dagtecknad d 17 sept 1990: G. förnekar att han lämnat något skriftligt meddelande/brev till vare sig H.S., S.P. eller en jur kand G.R. eller att G. från någon jurist på J-huset emottagit meddelandén av ifrågavarande slag. G. bekräftar för övrigt de uppgifter som H.S. själv och B.N. lämnat, därvid han särskilt framhåller: Det förelåg inga hinder för honom att hålla direkt telefonkontakt med J-huset flera gånger per dag. Flera gånger per dag sände han också brev och förfrågningar samt önskemål till advokatfirman. Ofta var juristerna inte anträffbara och han hade direkt telefonkontakt med H.S:s sekreterare. Så skedde beträffande de aktuella breven eftersom det var viktigt att innehållet kunde vidarebefordras utan dröjsmål. Ifrågavarande bankmedel hänförde sig icke till den påstådda brottsligheten eller vinning av denna påstådda brottslighet. – G. lämnar icke närmare förklaring till de utländska transaktionerna m m eftersom "de rör material föremål för en förundersökning och således sekretessbelagt".

B-O.D. har med brev till advokatsamfundet d 3 okt 1990 översänt och åberopat en skrift till TR:n av d 2 okt 1990. I denna skrift har B-O.D. bl a anfört: Han bestrider bestämt att han skulle ha medverkat till ändrade förhållanden för G. och avvisar tanken att G. skulle ha kunnat tämligen obehindrat ringa utomstående från häktet. B-O.D. tillbakavisar bevisvärdet av sekreteraren N:s av H.S. återgivna, citerade uttalanden under påpekande att citatet andas bruk av sedvanligt juridiskt språkbruk som tillkommit efter visst övervägande. I skriften redovisar B-O.D. i tablå-form de besök som H.S. och S.P. gjort i häktet under aktuell tid och parallellt därmed tidpunkterna för avsändande och emottagande av breven via J-husets telefax.

- - -

H.S. har i skrift till TR:n d 4 okt 1990 bemött B-O.D:s ovannämnda skrift av d 2 okt och däri bl a anfört: Den uppluckring av restriktionerna som skett beträffande G. i häktet var icke följden av något beslut. Det var i stället en faktisk uppluckring, som var fullt förståelig mot bakgrund av att häktespersonalen resignerat inför G:s omfattande och dagliga kontakter med omvärlden. Utöver de besök H.S. enligt B-O.D:s ovannämnda tablå gjort i häktet hos G. har H.S. d 15 juni 1989 sammanträffat med G. vid häktningsförhandling. H.S. begav sig direkt efter denna förhandling från Stockholm för andra uppdrag utan att på vägen besöka kontoret. Han återkom därefter inte till G. förrän d 14 juli 1989. Beträffande sin sekreterare B.N. upplyser H.S. att hon sedan 20 år varit hans sekreterare och att hon har enastående kunskaper och skicklighet i juridiska formuleringar och språkbruk. B-O.D:s misstro mot att hennes uttalande i ärendet skulle vara genuint är därför obefogad.

Sekreteraren B.N. har såsom ett tillägg till H.S:s skrift av d 4 okt 1990 skrivit:

"Beträffande händelseförloppet intygar jag riktigheten under edlig förpliktelse de delar där jag agerat och som framgår av båda våra skrifter till domstolen.

Stockholm som ovan

B.N.

B.N./sekr/"

H.S. har vid sin skrift d 4 okt 1990 fogat och i skriften åberopat en egen tablå utvisande hans egna och S.P:s besök i häktet samt tidpunkterna för avsända och emottagna fax. Denna tablå som i allt väsentligt överensstämmer med åklagarens tidigare omnämnda tablå bifogas såsom Bilaga 1 (här utesluten; red:s anm).

Advokaten N-O.H. har i brev till advokatsamfundets generalsekreterare d 1 nov 1990 anfört: Han är konkursförvaltare i M:s och Intressentus Projekt AB:s konkurser. M. är en av huvudmännen i La Reinehärvan. Intressentus-bolaget har under affärerna i denna härva använts för bl a utbetalningar till olika banker, bl a till UBS. N-O.H. har försökt undersöka detta och då bl a stött på de båda bolagen med säte på Isle of Man, Beam Trading Ltd och D. Mercer Ltd. Vid telefonkontakt med styrelseledamoten i de båda utländska bolagen har N-O.H. erfarit att G. kontrollerar båda bolagen.

Samtidigt med att N-O.H. försökt säkra innestående medel hos de båda bolagen har emellertid G. lyckats kontakta banken med bl a direktiv att överföra innestående medel på de båda kontona. Medlen har åtkommits genom brott och uppgick i juni 1989 till troligen sammanlagt 3,5 MSEK.

Vid N-O.H.s brev är fogat protokoll från häktningsförhandling inför Malmö TR d 7 juli 1989 varav bl a framgår att visst samröre påstås mellan M., Beam-bolaget, Mercer-bolaget och G..

B-O.D. har i brev till advokatsamfundet d 7 nov 1990 på frågor från samfundet ytterligare anfört: M. är delgiven misstanke om brott, bl a grov oredlighet mot borgenärer. Enligt åklagarens uppfattning har han tjänstgjort som bulvan för såväl G. som för andra i målet inblandade personer. M. har även kvitterat merparten av de medel som kan betecknas som "nettot" av skalbolagstransaktionerna, sammanlagt ca 20 MSEK, och överfört dessa medel till bankkonton tillhöriga Mercerbolaget och Beam- bolaget. - De verkliga ägarna till dessa båda bolag är okända. - B-O.D. har icke gett H.S. tillstånd att bistå G. i dennes "personliga angelägenheter". B-O.D. har helt enkelt inte kunnat ge ett generellt sådant tillstånd. B-O.D. har gett S.P. och jur kand G.R. tillstånd att besöka G. i häktet i deras egenskap av biträden till offentlige försvararen H.S..

H.S. har, genom advokat B.R., i skriftligt yttrande till samfundet d 11 nov 1990 anfört bl a följande: Betalningsinstruktionen avd 9 juni 1989 inkom med post till J-huset måndagen d 12 juni 1989. H.S. befann sig på ledighet, och B.N. placerade därför meddelandet i S.P:s korg för ingående post. S.P. hade emellertid hastigt fått bege sig på uppdrag på annan ort och tog aldrig del av meddelandet. B.N., som egentligen var ledig denna vecka, arbetade inte tisdagen d 13 juni. Onsdagen d 14 juni var hon inne på kontoret några timmar på eftermiddagen för att skriva ut en promemoria till H.S. inför en omhäktningsförhandling d 15 juni avseende G.. Även under torsdagen d 15 juni var B.N. på kontoret, och denna dag ringdes hon upp av G., som frågade om UBS hade instruerats att verkställa den av G. begärda utbetalningen, varvid B.N. undersökte saken. När hon såg efter i S.P:s brevkorg fann hon att bankinstruktionen låg kvar där utan åtgärd. Hon talade om detta för G., som då meddelade att det var viktigt att banken fick instruktionen, eftersom han behövde pengarna för sina löpande utgifter. Han nämnde dels att det var inget större belopp det rörde sig om, cirka 15 000 USD, dels att det inte hade något med skalbolagsaffärerna att göra. B.N. ifrågasatte i och för sig inte denna hemställan till banken om utbetalningen, då hon visste att en rad utbetalningar var akuta för G:s räkning såsom löner, telefonräkningar, hyror, elektricitet m m. B.N. träffade inte H.S. över huvud taget denna dag. H.S. hade således varit på häktningsförhandlingen och åkte därifrån direkt tillbaka till sin ledighet. B.N. försökte få kontakt med H.S. men lyckades inte. B.N. hade, i sitt arbete med H.S. och genom sina många kontakter från G. direkt, blivit insatt i såväl brottsutredningen som G:s affärsverksamhet utanför denna. B.N. hade även informerats om de lättnader i restriktionerna för G. som under hand meddelats och hade även själv direkt kunnat uppleva dessa lättnader genom de många direktkontakter som G. haft med henne från häktet. B.N. ansåg sig därför ha gott underlag för sitt beslut att, då hon inte fick tag i någon av de i målet verksamma juristerna och på intensiv begäran av G., avsända betalningsinstruktionen till UBS. Tämligen omgående inkom samma dag svar från UBS. Detta svar kommunicerade B.N. med G. per telefon. Påföljande dag, fredagen d 16 juni, var B.N. inte i tjänst. - Måndagen d 19 juni arbetade B.N. som vanligt, och denna dag ankom med post från G. två brev till UBS daterade d 16 och d 19 juni 1989. Under dagen kontaktades B.N. av G. per telefon. G. fick därvid bekräftat att hans brev kommit fram och han underströk att dessa utgjorde en uppföljning av tidigare begärd transferering, som blev alltmer brådskande för varje dag som gick. B.N. försökte få kontakt med någon av S.P. eller H.S. och avvaktade till sent på eftermiddagen innan hon i enlighet med G:s begäran sände telefaxen. Strax innan B.N. skulle lämna sin arbetsplats vid 17-tiden, ringde H.S. och frågade om det varit något speciellt under dagen, varvid B.N. bland annat rapporterade om de åtgärder hon vidtagit för G.. H.S. reagerade mot B.N:s agerande och meddelade henne att hon inte fick verkställa instruktioner från en klient på detta sätt utan godkännande av handläggande jurist. Han förhörde sig även mycket noggrant om vad den avsända instruktionen innehöll - belopp, betalningsmottagare osv. H.S. fann därvid att B.N. handlat rätt i sak, det vill säga att transaktionen var av den typ som H.S. var skyldig att hjälpa till med för att ekonomisk förlust för G. icke skulle uppstå. Transaktionen låg således utanför brottsutredningen. B.N. fick även H.S:s instruktion att delge S.P. och jur kand G.R. det inträffade. Den 20 eller 21 juni inkom skriftligt besked från UBS, vilket besked B.N. upplyste G. om vid någon av dennes kontakter med henne per telefon. Under dagarna därefter inkom så småningom med post från G. ett brev från honom till UBS samt, med post från annan än G., fullmaktshandlingen utställd av D. Mercer Trading Ltd på G.. Handlingarna sändes dels per telefax av B.N., dels sändes även originalfullmaktshandlingen med kurirpost till UBS i New York. B.N. fick inte tag i H.S. eller någon annan av de handläggande juristerna ifrågavarande dag, d 28 juni 1989, och hon har förklarat att hon bedömde åtgärderna endast som en fortsättning på den betalningsinstruktion som redan sänts d 15 juni. - Vid tidpunkten för de aktuella meddelandenas avsändande sommaren 1989 hade varken G:s eller M:s försvarare någon kännedom om bolaget D. Mercer Trading Ltd (eller Beam Trading Ltd). Detta bolag hade icke förekommit i förhören och inte på annat sätt omnämnts i samband med den pågående brottsutredningen. Beloppet 20 miljoner kr, som här omnämns av åklagaren, var ett fullständigt okänt belopp för H.S. sommaren 1989. Först under 1990 har bolagen aktualiserats i utredningen, varvid åklagaren begärt företeende av vissa handlingar rörande bolagen. - Att B.N. agerat utöver sin befogenhet har emellertid icke berott på vare sig bristande rutiner i kontorsorganisationen eller på bristande erfarenhet hos B.N., utan på att hon missbedömt innebörden av G:s lättnader i sina restriktioner. Missbedömning. en måste med hänsyn till omständigheterna anses ursäktlig, och i vart fall kan H.S. inte till någon del advokatetiskt lastas för det inträffade, eftersom han saknat möjlighet att ingripa innan omständigheterna i fråga inträffat. Sedan de inträffat har H.S. även reagerat häremot och tillrättavisat B.N. och även uppmanat henne att informera övrig J-husets personal som arbetade med G:s mål om det inträffade. Även beträffande åtgärderna d 28 juni 1989, avsändande av telefaxmeddelandet samt avsändande av kurirpost, har H.S. saknat faktisk möjlighet att ingripa innan de vidtogs. Med hänsyn till den skärpta instruktion H.S. givit d 19 juni och med hänsyn till B.N:s erfarenhet kan H.S. icke lastas för någon brist i instruktioner eller rutiner.

Som bilaga till B.R:s skrift har fogats en d 8 nov 1990 dagtecknad skrivelse från B.N. där hon utförligt bekräftar B.R:s uppgifter.

Vid nämndens sammanträde d 14 nov 1990 har H.S., B.N., S.P. och B-O.D. vidare uppgivit följande:

H.S.: Åklagaren gav honom tillstånd att hjälpa G. med dennes privata saker. Det var dock klart att det inte fick vara fråga om skalbolagsaffärer och att H.S. skulle ha ansvar för vad som gjordes. - Han talade om för sin sekreterare och för S.P. att de skulle hjälpa G. så mycket som möjligt under sommaren, eftersom G. hade det svårt och H.S. ville vara ledig från ärendet så mycket som möjligt under sommaren. Han berättade även för dem att han hade talat med åklagaren om detta och att det därmed inte förelåg några hinder för dem att hjälpa G. med dennes privata saker, men att de skulle vara mycket försiktiga och kontrollera allting samt att ansvaret härför åvilade H.S.. - Om H.S. själv fått en förfrågan från G. om att bära in eller ut brev skulle han ha avvisat detta. Vid samtalet d 19 juni 1989 med sin sekreterare hörde han första gången talas om att G. hade bankmedel hos UBS. Vilka betalningar G. skulle göra berättade denne om första gången vid en häktningsförhandling i HovR:n d 7 juli 1989. H.S. hade aldrig hört talas om och visste inte vem som ägde de båda bolag som nämns i korrespondensen. H.S. har ingen aning om vilka dokument som G. ville ha översända från UBS till J-huset. H.S. har inte gått igenom breven så noga att han sett vad som står om att om banken följde G:s önskemål så skulle det lösa bankens problem i händelse av begäran om information rörande M:s relation till banken.

B.N.: De dokument G. begärt att få från UBS visste hon ingenting om. Hon visste att brevcensur gällde för G. men hade inte fått några särskilda instruktioner när det gällde meddelanden till och från G.. Den 19 juni anlände med posten i samma kuvert två brev från G. varav det ena var dagtecknat d 16 juni och det andra d 19 juni. Fullmakten kom till J-huset från Isle of Man. Hon har ingen aning om hur detta kom sig. De brev G. ville ha avsända ögnade hon igenom. - I enlighet med H.S:s begäran vid telefonsamtalet d 19 juni 1989 instruerade hon de andra juristerna på J-huset om vad som förevarit beträffande G:s brev. Hon skrev således en notering om vad H.S. hade sagt till henne vid telefonsamtalet och lade sedan dessa noteringar i juristernas respektive brevkorgar. Hon vet inte om S.P. har tagit del av hennes skriftliga notering.

S.P.: Han ansvarade för G:s ärende under H.S:s sommarledighet. Han var emellertid offentlig försvarare för "Stenberga-pyromanen" och befann sig därför i Vetlanda under tiden d 12-15 juni 1989. Han besökte G. ofta, även på helgerna. Besöken var till stor del av kurativ karaktär. Han har inte bistått G. i frågor rörande dennes privata affärsverksamhet och han blev inte heller ombedd att göra det. - Han har inte fört ut något brev från G. ur häktet och han har ingen förklaring till hur brevet från G. daterat d 19 juni kunnat avsändas samma dag från J-huset. - Först i början av juli 1989, troligen i anslutning till häktningsförhandlingen i HovR:n d 7 juli 1989, fick han kännedom om att brev okontrollerat avsänts från J-huset via telefax. Den information han då fick var att telefax med G:s namnteckning avsänts till UBS.

B-O.D.: I mitten av april 1989 lämnade han besked till häktesföreståndaren att förutom H.S. även S.P. skulle få besöka G., vilket han tyckte var rimligt med hänsyn till det tidsperspektiv han hade på målet och till att H.S. anmält att han även hade andra omfattande ärenden. Senare fick även jur kand G.R. samma möjlighet att besöka G. och att vara närvarande vid polisförhören. I övrigt har han inte lämnat häktespersonalen några instruktioner om lättnader i de restriktioner som gällde för G.. Fram till mitten av juli månad 1989 höll han mycket strängt på kravet att G. inte skulle få ta emot besök. Det kan nämnas att även andra advokater begärde att få träffa G., däribland advokaterna T. och H.S.. Den 14 april lämnade han T., som biträdde G. i ett civilmål, medgivande att i närvaro av en polisinspektör få besöka G.. Han avslog däremot H.S:s begäran. H.S. var vid den tiden M:s privata försvarare. - Enbart de högre chefstjänstemännen vid åklagarmyndigheten har direkttelefoner och kan ringa direkt till utlandet. I övrigt går alla samtal genom telefonväxeln, så även hans egna. G. kan därför omöjligen ha kommunicerat fritt med omvärlden från häktet. G. har inte heller haft tillstånd att kommunicera per telefon med H.S:s sekreterare. - Redan när häktningspromemorian skrevs ut i mars 1989 stod det klart att det rörde sig om miljonbelopp och att pengar hade förts utomlands, men att det då inte var känt vilka bolag som var inblandade. Allt detta kunde utläsas av den häktningspromemoria som överlämnades till H.S. i anslutning till den första häktningsförhandlingen avseende G., som ägde rum i påskveckan 1989. Först i aug månad 1990 hade man en nästan fullständig bild över omfattningen av de medel som förts över till de två bolagen, D. Mercer Trading Ltd och Beam Trading Ltd, vilken utvisade att över 20,5 MSEK hade gått till dessa bolag. Han vet dock inte vilket belopp som fanns tillgängligt på dessa bolags konton i juni månad 1989.

Nämnden gör följande bedömning.

I ärendet är klarlagt att G. genom förmedling av J-huset i strid med åklagarens beslut om restriktioner, kunnat avsända och mottaga brev.

De omständigheter varunder brevväxlingen ägt rum ställer saken i en särskilt allvarlig dager. G. var misstänkt för grov ekonomisk brottslighet avseende mycket omfattande skalbolagsaffärer. Hans brev syftade till överföring av medel från vissa bolags kon ton i utländsk bank till G:s eget konto i annan utländsk bank samt disposition över hos banken förvarade handlingar. Om behållningen på bankkontona var inte mer känt än vad G. kunde ha uppgett och innehållet i nämnda handlingar var helt okänt för H.S. och personalen på advokatbyrån. Handlingarna skulle till ställas G. under adress J-huset. Ett samband mellan de åtgärder G. sökte genomföra och de brott varom misstanke förelåg måste ha framstått som en möjlighet att räkna med. Brottsutredningen kunde därigenom komma att äventyras.

Offentligt försvararskap är ett personligt uppdrag med starkt inslag av förtroende från det allmännas sida och innebär att ett förtroendefullt förhållande mellan klienten och hans advokat kan etableras. Brev från en häktad till försvararen skall befordras utan föregående granskning och telefonsamtal mellan dessa båda får inte avlyssnas. - En försvarare som möjliggör för en misstänkt att obehörigen kommunicera med yttervärlden i skydd av det förtroende som givits försvararen begår därför ett allvarligt brott mot förutsättningarna för uppdraget.

Genom utredningen har visserligen inte framkommit annat än att H.S. fram till d 19 juni 1989 varit ovetande om den brevväxling som dessförinnan förekommit. Tydligt är emellertid att H.S. inte gett sin sekreterare klara direktiv om de restriktioner som gällde beträffande G.. Nämnden har av lämnade berättelser snarast fått uppfattningen att H.S. bibragt henne uppfattningen att G. åtnjöt särskilda privilegier i fråga om hjälp med affärsförhållanden.

På grund därav och med hänsyn till försvararskapets natur har H.S., även om han varit ovetande om vad som i denna del pågick, att bära ansvaret därför.

H.S:s åtgärder efter samtalet med sekreteraren d 19 juni 1989 har kännetecknats av samma ansvarslöshet som dessförinnan. Han har således varken själv förvissat sig om innehållet i den skriftväxling som ägt rum eller ens i detta läge gett förhållningsorder som förhindrade fortsatt skriftväxling.

Vid bestämmande av påföljd för det inträffade är följande att beakta. Nämnden har sedan början av 1970-talet vid åtskilliga tillfällen i publicerade fall utdelat varning för advokats medverkan till otillåten kommunikation mellan en häktad och yttervärlden. I ett par fall under 1980-talet har nämnden intagit en strängare hållning. Båda fallen gällde visserligen även andra anmärkningar. Frågan om medverkan till otillåten kommunikation mellan klient i häkte och omvärlden var emellertid den ojämförligt mest framträdande. I ena fallet förordnade nämnden om uteslutning. I det andra fallet stannade påföljden vid varning jämte straffavgift på grund av särskilda förmildrande omständigheter. En påtaglig skärpning av nämndens praxis kan således konstateras.

H.S. är en mycket erfaren försvarare väl förtrogen med gällande regler på området.

Nämnden finner att H.S. genom vad som förevarit grovt åsidosatt sina plikter som advokat och att omständigheterna är synnerligen försvårande. Nämnden beslutar på grund därav att jämlikt 8 kap 7 § 2 st RB utesluta H.S. ur advokatsamfundet.

Ledamoten Hesser var i fråga om påföljden ense med majoriteten men ansåg - med utförlig motivering - att H.S. aktivt medverkat i UBS - korrespondensen och därigenom uppsåtligen gjort orätt, varför till stöd för uteslutningen bort åberopas 8 kap 7 § 1 st RB.

Ledamöterna Ek och Luterkort, vice ordf, var skiljaktiga beträffande påföljden och anförde: I likhet med majoriteten anser vi att de omständigheter varunder skriftväxlingen ägt rum är synnerligen försvårande. I ärendet har emellertid ej visats att H.S. aktivt medverkat till densamma. - Med hänsyn härtill anser vi oss kunna stanna för påföljden varning i förening med den högsta föreskrivna straffavgiften 15 000 kr.

Disciplinnämndens beslut meddelades d 30 nov 1990. Nämnden fann beslutet vara av allmänt intresse och bestämde därför att det skulle offentliggöras.

H.S. (ombud advokaterna B.R. och L.S.) anförde besvär och yrkade att HD skulle undanröja disciplinnämndens beslut.

Disciplinnämnden avstyrkte bifall till besvären.

Disciplinnämnden anförde i inlaga till HD bl a följande:

Samfundets verksamhet i disciplinärenden

Advokatsamfundets disciplinära verksamhet finns reglerad i 8 kap 7 och 8 §§ RB samt i advokatsamfundets stadgar, 40-44 §§.

Verksamheten bygger i sista hand på aktivitet från samfundets egna organ.

Flertalet disciplinärenden anhängiggörs visserligen genom anmälningar från allmänheten och i mindre utsträckning från myndigheter. Samfundet har emellertid även att självmant ta upp ärenden om anledning därtill ges, till exempel genom uppgifter i massmedia. Inte ovanligt är vidare anvisningar från utomstående där vederbörande inte vill figurera som anmälare. Härav framgår att samfundets organ inte är bundna av de "gärningsbeskrivningar" eller motsvarande som kan utläsas i anmälningsfallen.

I sakens natur ligger också, att disciplinnämndens verksamhet för upprätthållande av en rättrådig advokatkår och god advokatsed inte kan vara beroende av huruvida och i vilken omfattning anmälan skett mot en advokat.

Förutom de uppgifter som framkommer från anmälaren själv och från advokaten, utgörs "processmaterialet" i disciplinärendena vanligen endast av skriftlig bevisning som anmälaren eller advokaten självmant tillhandahåller eller som infordras av samfundet. Ibland förekommer även vittnesintyg.

På grund av särskild bestämmelse i stadgarna (§ 43, 2 st) är advokat skyldig att för utredningsändamål personligen infinna sig inför disciplinnämnden. Vid sådana personliga inställelser inför nämnden, som regelmässigt förekommer då fråga är som uteslutning, bereds även anmälaren tillfälle att närvara. Om anmälaren inte inställer sig, får han i stället i efterhand del av vad som förekommit. I stadgarna finns inte angivet någon möjlighet för anmälare, advokat eller samfundets egna organ att höra vittnen. I praktiken tillåter emellertid samfundet att advokaten vid personlig inställelse medför vittne. Motsvarande rätt har tillämpats för anmälare. Vittnen kan inte höras under ed. Samfundets organ anses självmant inte kunna föranstalta om muntlig bevisning genom hänvändelse till utomstående. Detta förhindras redan genom den sekretess som är en förutsättning för den disciplinära verksamheten.

Av berörd advokat förväntas att denne lämnar sanningsenliga uppgifter till nämnden; skulle annat uppdagas tages detta i betraktande som mycket allvarligt i sig.Försvararens förhållande till den misstänkte

Advokatsamfundet delar naturligtvis den uppfattning som ligger till grund för bestämmelsen i 21 kap 3 § 3 st RB. Således får den som är offentlig försvarare inte utanför sitt egentliga uppdrag hjälpa den misstänkte med andra angelägenheter än sådana som utan skuggan av tvivel saknar samband med den misstänkta gärningen och vilka närmast är att hänföra till kurativa åtgärder. Försvararen bör således ha en viss distans till den misstänkte och dennes sak. Likaledes skall han inte tjänstgöra som springpojke åt klienten. De kurativa uppgifter som försvararen kan och bör bistå med, skall begränsas till förhållanden av rent social karaktär. Han skall således inte låta sig engageras i den misstänktes affärsangelägenheter. Om så finge ske, uppkommer risk för jäv och för ett beroende som kan vara menligt för utförande av försvaret. Vidare kan försvararen i så fall (omedvetet) komma att nyttjas som redskap för fortsatt brottslig verksamhet eller som medhjälpare för att undanröja bevis eller försvåra sakens utredning.

Särskilt bör dessutom pekas på regeln, att en försvarare inte får av den misstänkte förbehålla sig ersättning utöver vad som utgår av allmänna medel. Denna regel, som uppbärs av starka och självklara motiv, skulle bli illusorisk om andra uppdrag för den misstänkte finge sammanblandas med uppdraget som försvarare.Enrums- och brevprivilegiet

Offentlig försvarare har till skillnad från privat försvarare förtroendet att få tala i enrum med sin klient och att utan insyn få kommunicera i övrigt med honom. Detta är av utomordentligt stor betydelse framförallt för klienten. Därigenom får denne, i den svåra situation som en isolering innebär, åtminstone någon att fritt kommunicera med som står på hans sida. För advokaten innebär denna rättighet att han bättre kan fullgöra sitt uppdrag till gagn för klienten. Han blir klientens förtroendeman och har som sådan lättare att få en fullständig bild av saken och att få gehör för råd och synpunkter i känsliga och svårhanterliga frågor om eventuellt erkännande, bevisning, påföljd, rättspsykiatrisk undersökning m m. Till offentlig försvarare förordnas i praktiken endast advokat.

Förtroende för advokaten som offentlig försvarare har uppnåtts genom att advokatkåren successivt höjt sin status och av egen kraft utvecklat de etiska principer som gäller för en försvarare. Det är av utomordentlig betydelse att detta förtroende inte missbrukas. Om gränsen för vad som är tillåtet inte klart och fast upprätthålls, kan avarter vinna insteg i kåren, med åtföljande risk för att förtroendet skadas och rättigheter äventyras, till förfång för det frihetsberövade klientelet.Försvararens ansvar

Offentligt försvararskap är personligt och kan till skillnad från många andra advokatuppdrag inte av advokaten överlåtas på annan. Det kan heller inte komma i fråga, vare sig helt eller delvis, att försvararen åt annan lämnar att utföra uppgifter som ankommer på försvararen. Detta motiveras av olika skäl. Försvararen har en insyn i brottsutredningen som utomstående saknar och heller inte kan få på grund av försvararens tystnadsplikt. Den som anlitas som offentlig försvarare förutsätts ha kvaliteter såsom stor integritet och gott omdöme. Detta sammantaget innebär att försvararen kan och bör åläggas ett mer eller mindre strikt ansvar för vad som inträffar under försvararskapets hägn. Under inga förhållanden får det inträffa, att exempelvis en sekreterare - vederbörande må vara hur rutinerad som helst - av advokaten anförtros att avgöra om en tilltänkt åtgärd av eller för en misstänkt är ägnad att försvåra brottsutredningen.Påföljd i disciplinfrågor angående medverkan till otillåten kommunikation

Det var egentligen först för ca 20 år sedan, som de första fallen av offentlig försvarares medverkan till otillåten kommunikation till eller ifrån häktad klient uppmärksammades och prövades av advokatsamfundet. I ett första skede har nämnden funnit varning vara en tillräcklig påföljd för advokat som lånat sig till medverkan i sammanhanget. I takt med det fortgående intresset hos en del misstänkta av obehörig kommunikation, har nämnden sett det som nödvändigt och angeläget att med större stränghet ingripa mot uppkommande missförhållanden.

Varning skall också ses mot bakgrund av det disciplinära förfarandets syfte. Detta är tvåfaldigt: Därigenom påpekas för berörd advokat att vederbörande gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse av reglerna för god advokatsed. Väl så viktigt är emellertid, att genom det disciplinära förfarandet klargörs för hela advokatkåren vilka förhållningsregler som gäller. Detta sker genom att nämndens avgöranden fortlöpande publiceras i samfundets tidskrift samt redovisas, diskuteras och kommenteras i olika andra sammanhang. Härigenom understryks också den väsentliga funktion som nämnden har, nämligen att skapa och inskärpa regler för advokatverksamhet. Den som bryter mot en således fastställd regel löper risk att drabbas av en allvarligare påföljd. Detta ligger för övrigt i själva begreppet varning. - Adressat i sammanhanget är som angetts både den direkt berörde advokaten och kåren i övrigt. Det är således missriktat att argumentera efter linjen, att eftersom ett visst förfarande vid ett tillfälle föranlett varning så skall detta gälla som prejudikat allt framgent, d v s inte föranleda annat än återkommande varningar i all evighet. - Genom varningens angivna innebörd förebyggs också möjligheten av att spekulera i, att ett visst förfarande på sin höjd kan föranleda varning.

Målet avgjordes efter föredragning av handlingarna och muntligt förhör, vid vilket H.S. åtföljdes av advokaterna B.R. och L.S. såsom ombud, och disciplinnämnden företräddes av generalsekreteraren i advokatsamfundet, advokaten L.B..

HD (JustR:n Vängby, Lind och Lars Å Beckman) fattade följande slutliga beslut: