NJA 1991 s. 293

Frågor, i mål om uteslutning av advokat ur Sveriges advokatsamfund, om förutsättningarna för en offentlig försvarare att åta sig uppdrag för den misstänktes räkning vid sidan av försvararuppdraget och att, när den misstänkte är häktad, till utomstående befordra brev och instruktioner från denne. 21 kap 3 § 3 st RB och 9 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m fl.

HD

Statsåklagaren B-O.D., statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Stockholm, anmälde i skrivelse som inkom till Sveriges advokatsamfund d 28 aug 1990 följande förhållande för den åtgärd som därav kunde föranledas: Advokaten H.S. förordnades d 10 nov 1988 till offentlig försvarare för R.G., misstänkt för grov oredlighet mot borgenärer alternativt medhjälp härtill. Stockholms TR hade dessförinnan häktat R.G. i hans frånvaro. R.G. greps omsider och var på grund av häktningen frihetsberövad under tiden slutet av mars 1989-d 18 okt 1989. R.G. var under häktningen ålagd restriktioner, innefattande bl a förbud att utan föregående granskning av åklagaren avsända eller mottaga brev. Under förundersökningen har framkommit att R.G. vid ett flertal tillfällen under juni och juli 1989 lyckats såväl föra ut som mottaga brev utan vederbörligt tillstånd. Det har vidare framgått att all denna korrespondens skett via telefaxutrustning på H.S:s kontor (J-huset) i Stockholm.

Anmälningen, som ansågs riktad mot H.S. personligen, föranledde advokatsamfundets styrelse att d 19 okt 1990 hänskjuta ärendet mot H.S. till samfundets disciplinnämnd.

Stockholms TR återkallade genom beslut d 4 okt 1990 förordnandet för H.S. att vara offentlig försvarare för R.G. och avvisade H.S. som ombud i målet.

Ärendet handlades av disciplinnämnden vid sammanträde d 14 nov 1990, varvid H.S. inställde sig personligen åtföljd av advokaten B.R. såsom ombud. Närvarande var även advokaten S.P., anställd hos H.S., och H.S:s sekretarare B.N. samt statsåklagaren B-O.D..

Efter överläggning d 14 och d 23 nov 1990 fattade disciplinnämnden (ledamöterna Bauer, ordf, Holmqvist, Lindén, Ljungdahl och Löfmarck) - såvitt nu är i fråga - följande beslut, i vilket R.G. betecknats med enbart bokstaven G.:

De brev som B-O.D. påstår att G. med hjälp av J-huset lyckats föra ut från häktet och in dit utgörs av brev till och från Union Bank of Switzerland (nedan kallad "UBS").

G:s första brev är daterat d 9 juni 1989 och faxat d 15 samma månad från H.S:s kontor, J-huset. Brevet är liksom G:s följande brev ställda till UBS i USA, att: Mr M.W.. Breven har i översättning följande huvudsakliga innehåll:

Ang D. Mercer Trading Ltd, "A" och "B"

V g avsluta dessa två kon ton och översänd behållningen till American Express Bank, 15-17 Leidsegracht, Amsterdam, Nederländerna Att: Herr J.Y.. Ossaanen, för räkning konto nr 10.146 (Herr R S G). Alla bevarade handlingar och redovisningar torde postas till Herr R S G, c/o Advokaten H.S., (adress här utesluten; red:s anm). Dessa instruktioner gäller endast D. Mercer Trading Ltd.

UBS svarsbrev av d 15 juni har faxats med ett försättsblad av sedvanligt slag där adressaten angivits som J-HUSET LAWHOUSE,

Attn: Mr H.S., Stockholm, Sweden, Attn Mr R.S.G.

I själva brevet avböjer UBS att utföra G:s instruktioner under motiveringen att den ende behörige personen att disponera kontot och som befullmäktigat G. i sammanhanget, nämligen en herr M., skulle ha blivit försatt i konkurs med en herr N-O.H. som konkursförvaltare. UBS ville därför från G. erhålla juridiskt utlåtande med bekräftelse på att en av M. utfärdad fullmakt alltjämt vore giltig.

På detta svarade G. i två brev d 16 och d 19 juni vilka båda faxats i omedelbart sammanhang med varandra d 19 juni. Brevens innehåll är i korthet följande:

M:s konkurs påverkar icke giltigheten av fullmakten. Detta utvecklar G. ganska vidlyftigt i brevet. G. återkallar en tidigare fullmakt för M. att disponera ett "B". konto, Beam Trading Ltd. I slutet av brevet av d 16 juni säger sig G. förutsätta att förhållandena beträffande bankkontona i de båda bolagen (Mercer och Beam) måste anses vara helt hemliga enligt lagstiftningarna i New York och Cayman-öarna. G. önskar bekräftelse till fax (fax nr uteslutet här) (J-husets telefax).

På detta svarade UBS d 20 juni 1989 (till G., c/o H.S., J-huset): Banken har överlämnat saken till sin juristavdelning och återkommer i sinom tid med besked.

G. skrev slutligen i brev som faxades d 28 juni till UBS med följande huvudsakligt innehåll:

Mercer har numera på min begäran utfärdat ny giltig fullmakt direkt för mig. Full makten bifogas detta faxade brev till UBS och översändes parallellt därmed i original via DHL kurirpost. Denna nya fullmakt ger mig full rätt att underteckna på Mercer's vägnar med eller utan M:s samtycke. Avslutningen av brevet återges här i översättning:

Var god verkställ mina anvisningar beträffande avslutandet av båda kontona, översändandet av alla pengarna och översändande av handlingarna till Sverige. Beträffande detaljerna kan hänvisas till mitt fax för ca tio dagar sedan.

Detta löser också bankens problem i händelse av förfrågan ("request") om upplysningar beträffande herr M:s förhållande till banken. M. är numera inte förknippad med något konto i banken - vare sig direkt eller via fullmakt.

Var god håll mig underrättad via fax om någon förfrågan ("request") görs.

B-O.D. har med skrift till advokatsamfundet d 7 nov 1990 (om vilken mer i det följande) ingivit dels en fullmakt och dels ett DHL-kvitto, som här refereras i sitt förmodade kronologiska sammanhang.

Fullmakten är utställd av Mercer-bolaget på G. och svarar mot beskrivningen i G:s brev till UBS översänt d 28 juni. Fullmakten är enligt sitt innehåll utfärdad på ISLE OF MAN d 20 juni 1989. - Fullmakten är på tvären påstämplad "RECEIVED WMAJUN 29 1989 INVS UBS NY". DHL-kvittot är endast delvis läsbart. Avsändarens namn är oläsligt. Avsändarens referens är emellertid B.N., som också har tecknat sitt namn N. som avsändare med synbarligen samma handstil som förekommer även på annat ställe i disciplinärendet. Adressat enligt kvittot är "Union Bank of Switzerland, Att: Mr M.W.", New York, USA. Även DHL-kvittot passar därför in på beskrivningen i brevet d 28 juni.

I ett brev av d 11 juli synes UBS - kopian är delvis oläslig - vidhålla sin tidigare avböjande inställning. Det framgår av brevet att D Mercer Trading Ltd är ett bolag, inregistrerat på Isle of Man. Det är icke utrett att detta brev tillställts G. eller att han skulle ha på annat sätt fått kännedom om dess innehåll.

H.S. har d 24 sept 1990 avgivit förklaring till advokatsamfundet där han helt hänvisar till två skrifter till TR:n enligt följande:

I en kort skrift d 31 aug 1990 förnekar H.S., att han i strid med gällande normer medfört brev till eller från G. eller att han medverkat i att G. obehörigen kunnat avsända brev. Däremot bekräftar H.S., att angivna brev avsänts genom J-husets telefax men förklarar samtidigt, att detta skett av misstag. "Utredning om omständigheterna kring detta är vi i färd med." H.S. anhöll därför om anstånd.

I en därefter inkommen längre skrift d 24 sept 1990 till TR:n har H.S. anfört i huvudsak följande:

Under en rubrik "Allmänt om försvarares plikter" gör han gällande att försvararen - utöver det direkta arbetet med försvararskapet - har både rätt och skyldighet att vidta åtgärder för att tillvarata klientens ekonomiska och personliga rättigheter "då åtgärden uppenbarligen inte angår brottmålet". Den ende som kan biträda frihetsberövad klient och tillse att han icke åsamkas rättsförluster är nämligen försvararen. Det är försvararens plikt att verka för att klientens värdetillgångar inte förstörs. - Varken han själv eller annan jurist på advokatbyrån har medverkat till att meddelanden till tredje man kommit ut i strid med censurbestämmelserna. Efter 40 år som brottmålsadvokat är H.S. väl medveten om vad som gäller. H.S. har utrett hur G:s brev kunnat lämna häktet och sedan vidarebefordras med advokatbyråns telefax. Utredningen har lett fram till följande: - G. har låtit brevförsändelser från häktet till H.S. innehålla även de i disciplinärendet aktuella breven. De svar som via advokatbyråns telefax kommit byrån tillhanda har G. fått kännedom om genom att han talat med H.S:s sekreterare B.N. (B.N.; red:s anm). Varken H.S. själv eller annan jurist på advokatbyrån har således varit direkt ansvarig för att breven kommit advokatbyrån tillhanda, avsänts därifrån eller att svaren förmedlats muntligen till G.. - De bankmedel som avses med G:s korrespondens utgör icke vinning av G:s påstådda brottslighet. Åklagarens påstående härom är naket och grundlöst. - I samband med att G. berövades friheten framförde han önskemål om att H.S. skulle tillvarata hans intressen så att han inte orsakades rättsförluster eller andra svårigheter under häktningstiden. Det begärda biståndet hade inte samband med den påstådda brottsligheten. G. kunde frukta ett långvarigt frihetsberövande på grund av häktningen och hade därför särskilt behov av bistånd för att tillvarata praktiska och ekonomiska göromål, vilket H.S. som försvarare hade skyldighet att bistå honom med. Förutsättning från H.S:s sida var dock att hans åtgärder inte skulle ha samband med den påstådda brottsligheten. G. är jur kand och "mycket kompetent såvitt avser det rättsområde som brottspåståendena avsåg. G. uppvisade en enorm arbetskapacitet och arbetade mycket intensivt på sitt ärende. Han konsulterade H.S. per telefon "så gott som dagligen och vanligtvis flera gånger per dag". Varje dag tillställde han advokatbyrån försändelser innehållande brev till H.S. om vad som skulle utföras i brottsutredningen. Vid ett av de första polisförhören i april månad 1989 diskuterade H.S. igenom G:s begäran om bistånd i hans personliga angelägenheter med B-O.D. "som inte hade någon erinran mot arrangemanget". B-O.D. accepterade således att åtgärder i och för sig vidtogs för att G. skulle undvika rättsförlust. - Under häktningstiden synes ha uppkommit en uppluckring av de i liknande fall normala restriktionerna så att G. kunde från häktet ringa både till advokatbyrån och till andra. Under hand kunde han således själv kontakta sekreteraren B.N. när H.S. eller hans medarbetare, som hade rätt att tala med G., inte fanns på kontoret. – G. skickade regelmässigt handlingar till byrån och kontrollerade sedan per telefon att de kommit fram. I nu aktuella fall hade G. skickat ut färdigskrivna brev varefter han per telefon vidtalade H.S:s sekreterare att sända dem, vilket skedde. Sekreteraren B.N. har varit helt i god tro. Hon har beträffande händelseförloppet spontant berättat följande:

"Det pågick en intensiv korrespondens med brev och fax till förberedande av G:s försvar under juni och början av juli månad. I stort sett kom 2-3 brev per dag, förutom den nästan dagliga telefonkontakt jag hade med G.. Jag var medveten om att inga brev från G. fick vidaresändas, men då jag fått advokat H.S:s information om att åklagaren medgivit honom att bistå G. i hans privata angelägenheter ansåg jag att de åtgärder beträffande de aktuella breven föll inom ramen härför. G. anmodade mig per telefon att sända breven. Han underströk sin önskan med att säga att det var brådskande att breven avsändes. Därför sände jag dem då jag inte tyckte breven innehöll något olämpligt."

G. har sedan under hand per telefon av B.N. fått höra vad banken svarat. - H.S. hänför därför det inträffade ävensom ansvaret härför till den uppluckring av restriktionerna som gällde för G.. Mot bakgrund av det mycket intensiva arbete som vid aktuell tid förekom i G:s och andra ärenden låg det självfallet i farans riktning att misstag kunde begås särskilt när direkta åtgärder beträffande försvaret blandades med begäran om personligt bistånd. - Beträffande frågan om breven med hänsyn till deras innehåll varit otillåtna har H.S. ytterligare anfört och åberopat: Det första brevet innehöll begäran från G. att behållningen på ett konto som då uppgick till 16 000 USD skulle överföras till ett G:s konto. Behållningen på kontot utgjorde ersättning för arbete som G. utfört för det bolag från vilket pengarna skulle överföras. Den därefter följande korrespondensen har endast gällt fråga om G:s behörighet och någon överföring av beloppet kom aldrig att äga rum. G. har en affärsverksamhet som är mångfacetterad och som drivs både i Sverige och utomlands. Varken beloppets storlek eller övriga omständigheter talade för att behållningen på kontot hade med brottspåståendena att göra. De instruktioner som fanns i G:s brev kan inte anses vara otillåtna.

I sin nyssnämnda skrift hänvisar H.S. till en bifogad förklaring från G. dagtecknad d 17 sept 1990: G. förnekar att han lämnat något skriftligt meddelande/brev till vare sig H.S., S.P. eller en jur kand G.R. eller att G. från någon jurist på J-huset emottagit meddelandén av ifrågavarande slag. G. bekräftar för övrigt de uppgifter som H.S. själv och B.N. lämnat, därvid han särskilt framhåller: Det förelåg inga hinder för honom att hålla direkt telefonkontakt med J-huset flera gånger per dag. Flera gånger per dag sände han också brev och förfrågningar samt önskemål till advokatfirman. Ofta var juristerna inte anträffbara och han hade direkt telefonkontakt med H.S:s sekreterare. Så skedde beträffande de aktuella breven eftersom det var viktigt att innehållet kunde vidarebefordras utan dröjsmål. Ifrågavarande bankmedel hänförde sig icke till den påstådda brottsligheten eller vinning av denna påstådda brottslighet. – G. lämnar icke närmare förklaring till de utländska transaktionerna m m eftersom "de rör material föremål för en förundersökning och således sekretessbelagt".

B-O.D. har med brev till advokatsamfundet d 3 okt 1990 översänt och åberopat en skrift till TR:n av d 2 okt 1990. I denna skrift har B-O.D. bl a anfört: Han bestrider bestämt att han skulle ha medverkat till ändrade förhållanden för G. och avvisar tanken att G. skulle ha kunnat tämligen obehindrat ringa utomstående från häktet. B-O.D. tillbakavisar bevisvärdet av sekreteraren N:s av H.S. återgivna, citerade uttalanden under påpekande att citatet andas bruk av sedvanligt juridiskt språkbruk som tillkommit efter visst övervägande. I skriften redovisar B-O.D. i tablå-form de besök som H.S. och S.P. gjort i häktet under aktuell tid och parallellt därmed tidpunkterna för avsändande och emottagande av breven via J-husets telefax.

- - -

H.S. har i skrift till TR:n d 4 okt 1990 bemött B-O.D:s ovannämnda skrift av d 2 okt och däri bl a anfört: Den uppluckring av restriktionerna som skett beträffande G. i häktet var icke följden av något beslut. Det var i stället en faktisk uppluckring, som var fullt förståelig mot bakgrund av att häktespersonalen resignerat inför G:s omfattande och dagliga kontakter med omvärlden. Utöver de besök H.S. enligt B-O.D:s ovannämnda tablå gjort i häktet hos G. har H.S. d 15 juni 1989 sammanträffat med G. vid häktningsförhandling. H.S. begav sig direkt efter denna förhandling från Stockholm för andra uppdrag utan att på vägen besöka kontoret. Han återkom därefter inte till G. förrän d 14 juli 1989. Beträffande sin sekreterare B.N. upplyser H.S. att hon sedan 20 år varit hans sekreterare och att hon har enastående kunskaper och skicklighet i juridiska formuleringar och språkbruk. B-O.D:s misstro mot att hennes uttalande i ärendet skulle vara genuint är därför obefogad.

Sekreteraren B.N. har såsom ett tillägg till H.S:s skrift av d 4 okt 1990 skrivit:

"Beträffande händelseförloppet intygar jag riktigheten under edlig förpliktelse de delar där jag agerat och som framgår av båda våra skrifter till domstolen.

Stockholm som ovan

B.N.

B.N./sekr/"

H.S. har vid sin skrift d 4 okt 1990 fogat och i skriften åberopat en egen tablå utvisande hans egna och S.P:s besök i häktet samt tidpunkterna för avsända och emottagna fax. Denna tablå som i allt väsentligt överensstämmer med åklagarens tidigare omnämnda tablå bifogas såsom Bilaga 1 (här utesluten; red:s anm).

Advokaten N-O.H. har i brev till advokatsamfundets generalsekreterare d 1 nov 1990 anfört: Han är konkursförvaltare i M:s och Intressentus Projekt AB:s konkurser. M. är en av huvudmännen i La Reinehärvan. Intressentus-bolaget har under affärerna i denna härva använts för bl a utbetalningar till olika banker, bl a till UBS. N-O.H. har försökt undersöka detta och då bl a stött på de båda bolagen med säte på Isle of Man, Beam Trading Ltd och D. Mercer Ltd. Vid telefonkontakt med styrelseledamoten i de båda utländska bolagen har N-O.H. erfarit att G. kontrollerar båda bolagen.

Samtidigt med att N-O.H. försökt säkra innestående medel hos de båda bolagen har emellertid G. lyckats kontakta banken med bl a direktiv att överföra innestående medel på de båda kontona. Medlen har åtkommits genom brott och uppgick i juni 1989 till troligen sammanlagt 3,5 MSEK.

Vid N-O.H.s brev är fogat protokoll från häktningsförhandling inför Malmö TR d 7 juli 1989 varav bl a framgår att visst samröre påstås mellan M., Beam-bolaget, Mercer-bolaget och G..

B-O.D. har i brev till advokatsamfundet d 7 nov 1990 på frågor från samfundet ytterligare anfört: M. är delgiven misstanke om brott, bl a grov oredlighet mot borgenärer. Enligt åklagarens uppfattning har han tjänstgjort som bulvan för såväl G. som för andra i målet inblandade personer. M. har även kvitterat merparten av de medel som kan betecknas som "nettot" av skalbolagstransaktionerna, sammanlagt ca 20 MSEK, och överfört dessa medel till bankkonton tillhöriga Mercerbolaget och Beam- bolaget. - De verkliga ägarna till dessa båda bolag är okända. - B-O.D. har icke gett H.S. tillstånd att bistå G. i dennes "personliga angelägenheter". B-O.D. har helt enkelt inte kunnat ge ett generellt sådant tillstånd. B-O.D. har gett S.P. och jur kand G.R. tillstånd att besöka G. i häktet i deras egenskap av biträden till offentlige försvararen H.S..

H.S. har, genom advokat B.R., i skriftligt yttrande till samfundet d 11 nov 1990 anfört bl a följande: Betalningsinstruktionen avd 9 juni 1989 inkom med post till J-huset måndagen d 12 juni 1989. H.S. befann sig på ledighet, och B.N. placerade därför meddelandet i S.P:s korg för ingående post. S.P. hade emellertid hastigt fått bege sig på uppdrag på annan ort och tog aldrig del av meddelandet. B.N., som egentligen var ledig denna vecka, arbetade inte tisdagen d 13 juni. Onsdagen d 14 juni var hon inne på kontoret några timmar på eftermiddagen för att skriva ut en promemoria till H.S. inför en omhäktningsförhandling d 15 juni avseende G.. Även under torsdagen d 15 juni var B.N. på kontoret, och denna dag ringdes hon upp av G., som frågade om UBS hade instruerats att verkställa den av G. begärda utbetalningen, varvid B.N. undersökte saken. När hon såg efter i S.P:s brevkorg fann hon att bankinstruktionen låg kvar där utan åtgärd. Hon talade om detta för G., som då meddelade att det var viktigt att banken fick instruktionen, eftersom han behövde pengarna för sina löpande utgifter. Han nämnde dels att det var inget större belopp det rörde sig om, cirka 15 000 USD, dels att det inte hade något med skalbolagsaffärerna att göra. B.N. ifrågasatte i och för sig inte denna hemställan till banken om utbetalningen, då hon visste att en rad utbetalningar var akuta för G:s räkning såsom löner, telefonräkningar, hyror, elektricitet m m. B.N. träffade inte H.S. över huvud taget denna dag. H.S. hade således varit på häktningsförhandlingen och åkte därifrån direkt tillbaka till sin ledighet. B.N. försökte få kontakt med H.S. men lyckades inte. B.N. hade, i sitt arbete med H.S. och genom sina många kontakter från G. direkt, blivit insatt i såväl brottsutredningen som G:s affärsverksamhet utanför denna. B.N. hade även informerats om de lättnader i restriktionerna för G. som under hand meddelats och hade även själv direkt kunnat uppleva dessa lättnader genom de många direktkontakter som G. haft med henne från häktet. B.N. ansåg sig därför ha gott underlag för sitt beslut att, då hon inte fick tag i någon av de i målet verksamma juristerna och på intensiv begäran av G., avsända betalningsinstruktionen till UBS. Tämligen omgående inkom samma dag svar från UBS. Detta svar kommunicerade B.N. med G. per telefon. Påföljande dag, fredagen d 16 juni, var B.N. inte i tjänst. - Måndagen d 19 juni arbetade B.N. som vanligt, och denna dag ankom med post från G. två brev till UBS daterade d 16 och d 19 juni 1989. Under dagen kontaktades B.N. av G. per telefon. G. fick därvid bekräftat att hans brev kommit fram och han underströk att dessa utgjorde en uppföljning av tidigare begärd transferering, som blev alltmer brådskande för varje dag som gick. B.N. försökte få kontakt med någon av S.P. eller H.S. och avvaktade till sent på eftermiddagen innan hon i enlighet med G:s begäran sände telefaxen. Strax innan B.N. skulle lämna sin arbetsplats vid 17-tiden, ringde H.S. och frågade om det varit något speciellt under dagen, varvid B.N. bland annat rapporterade om de åtgärder hon vidtagit för G.. H.S. reagerade mot B.N:s agerande och meddelade henne att hon inte fick verkställa instruktioner från en klient på detta sätt utan godkännande av handläggande jurist. Han förhörde sig även mycket noggrant om vad den avsända instruktionen innehöll - belopp, betalningsmottagare osv. H.S. fann därvid att B.N. handlat rätt i sak, det vill säga att transaktionen var av den typ som H.S. var skyldig att hjälpa till med för att ekonomisk förlust för G. icke skulle uppstå. Transaktionen låg således utanför brottsutredningen. B.N. fick även H.S:s instruktion att delge S.P. och jur kand G.R. det inträffade. Den 20 eller 21 juni inkom skriftligt besked från UBS, vilket besked B.N. upplyste G. om vid någon av dennes kontakter med henne per telefon. Under dagarna därefter inkom så småningom med post från G. ett brev från honom till UBS samt, med post från annan än G., fullmaktshandlingen utställd av D. Mercer Trading Ltd på G.. Handlingarna sändes dels per telefax av B.N., dels sändes även originalfullmaktshandlingen med kurirpost till UBS i New York. B.N. fick inte tag i H.S. eller någon annan av de handläggande juristerna ifrågavarande dag, d 28 juni 1989, och hon har förklarat att hon bedömde åtgärderna endast som en fortsättning på den betalningsinstruktion som redan sänts d 15 juni. - Vid tidpunkten för de aktuella meddelandenas avsändande sommaren 1989 hade varken G:s eller M:s försvarare någon kännedom om bolaget D. Mercer Trading Ltd (eller Beam Trading Ltd). Detta bolag hade icke förekommit i förhören och inte på annat sätt omnämnts i samband med den pågående brottsutredningen. Beloppet 20 miljoner kr, som här omnämns av åklagaren, var ett fullständigt okänt belopp för H.S. sommaren 1989. Först under 1990 har bolagen aktualiserats i utredningen, varvid åklagaren begärt företeende av vissa handlingar rörande bolagen. - Att B.N. agerat utöver sin befogenhet har emellertid icke berott på vare sig bristande rutiner i kontorsorganisationen eller på bristande erfarenhet hos B.N., utan på att hon missbedömt innebörden av G:s lättnader i sina restriktioner. Missbedömning. en måste med hänsyn till omständigheterna anses ursäktlig, och i vart fall kan H.S. inte till någon del advokatetiskt lastas för det inträffade, eftersom han saknat möjlighet att ingripa innan omständigheterna i fråga inträffat. Sedan de inträffat har H.S. även reagerat häremot och tillrättavisat B.N. och även uppmanat henne att informera övrig J-husets personal som arbetade med G:s mål om det inträffade. Även beträffande åtgärderna d 28 juni 1989, avsändande av telefaxmeddelandet samt avsändande av kurirpost, har H.S. saknat faktisk möjlighet att ingripa innan de vidtogs. Med hänsyn till den skärpta instruktion H.S. givit d 19 juni och med hänsyn till B.N:s erfarenhet kan H.S. icke lastas för någon brist i instruktioner eller rutiner.

Som bilaga till B.R:s skrift har fogats en d 8 nov 1990 dagtecknad skrivelse från B.N. där hon utförligt bekräftar B.R:s uppgifter.

Vid nämndens sammanträde d 14 nov 1990 har H.S., B.N., S.P. och B-O.D. vidare uppgivit följande:

H.S.: Åklagaren gav honom tillstånd att hjälpa G. med dennes privata saker. Det var dock klart att det inte fick vara fråga om skalbolagsaffärer och att H.S. skulle ha ansvar för vad som gjordes. - Han talade om för sin sekreterare och för S.P. att de skulle hjälpa G. så mycket som möjligt under sommaren, eftersom G. hade det svårt och H.S. ville vara ledig från ärendet så mycket som möjligt under sommaren. Han berättade även för dem att han hade talat med åklagaren om detta och att det därmed inte förelåg några hinder för dem att hjälpa G. med dennes privata saker, men att de skulle vara mycket försiktiga och kontrollera allting samt att ansvaret härför åvilade H.S.. - Om H.S. själv fått en förfrågan från G. om att bära in eller ut brev skulle han ha avvisat detta. Vid samtalet d 19 juni 1989 med sin sekreterare hörde han första gången talas om att G. hade bankmedel hos UBS. Vilka betalningar G. skulle göra berättade denne om första gången vid en häktningsförhandling i HovR:n d 7 juli 1989. H.S. hade aldrig hört talas om och visste inte vem som ägde de båda bolag som nämns i korrespondensen. H.S. har ingen aning om vilka dokument som G. ville ha översända från UBS till J-huset. H.S. har inte gått igenom breven så noga att han sett vad som står om att om banken följde G:s önskemål så skulle det lösa bankens problem i händelse av begäran om information rörande M:s relation till banken.

B.N.: De dokument G. begärt att få från UBS visste hon ingenting om. Hon visste att brevcensur gällde för G. men hade inte fått några särskilda instruktioner när det gällde meddelanden till och från G.. Den 19 juni anlände med posten i samma kuvert två brev från G. varav det ena var dagtecknat d 16 juni och det andra d 19 juni. Fullmakten kom till J-huset från Isle of Man. Hon har ingen aning om hur detta kom sig. De brev G. ville ha avsända ögnade hon igenom. - I enlighet med H.S:s begäran vid telefonsamtalet d 19 juni 1989 instruerade hon de andra juristerna på J-huset om vad som förevarit beträffande G:s brev. Hon skrev således en notering om vad H.S. hade sagt till henne vid telefonsamtalet och lade sedan dessa noteringar i juristernas respektive brevkorgar. Hon vet inte om S.P. har tagit del av hennes skriftliga notering.

S.P.: Han ansvarade för G:s ärende under H.S:s sommarledighet. Han var emellertid offentlig försvarare för "Stenberga-pyromanen" och befann sig därför i Vetlanda under tiden d 12-15 juni 1989. Han besökte G. ofta, även på helgerna. Besöken var till stor del av kurativ karaktär. Han har inte bistått G. i frågor rörande dennes privata affärsverksamhet och han blev inte heller ombedd att göra det. - Han har inte fört ut något brev från G. ur häktet och han har ingen förklaring till hur brevet från G. daterat d 19 juni kunnat avsändas samma dag från J-huset. - Först i början av juli 1989, troligen i anslutning till häktningsförhandlingen i HovR:n d 7 juli 1989, fick han kännedom om att brev okontrollerat avsänts från J-huset via telefax. Den information han då fick var att telefax med G:s namnteckning avsänts till UBS.

B-O.D.: I mitten av april 1989 lämnade han besked till häktesföreståndaren att förutom H.S. även S.P. skulle få besöka G., vilket han tyckte var rimligt med hänsyn till det tidsperspektiv han hade på målet och till att H.S. anmält att han även hade andra omfattande ärenden. Senare fick även jur kand G.R. samma möjlighet att besöka G. och att vara närvarande vid polisförhören. I övrigt har han inte lämnat häktespersonalen några instruktioner om lättnader i de restriktioner som gällde för G.. Fram till mitten av juli månad 1989 höll han mycket strängt på kravet att G. inte skulle få ta emot besök. Det kan nämnas att även andra advokater begärde att få träffa G., däribland advokaterna T. och H.S.. Den 14 april lämnade han T., som biträdde G. i ett civilmål, medgivande att i närvaro av en polisinspektör få besöka G.. Han avslog däremot H.S:s begäran. H.S. var vid den tiden M:s privata försvarare. - Enbart de högre chefstjänstemännen vid åklagarmyndigheten har direkttelefoner och kan ringa direkt till utlandet. I övrigt går alla samtal genom telefonväxeln, så även hans egna. G. kan därför omöjligen ha kommunicerat fritt med omvärlden från häktet. G. har inte heller haft tillstånd att kommunicera per telefon med H.S:s sekreterare. - Redan när häktningspromemorian skrevs ut i mars 1989 stod det klart att det rörde sig om miljonbelopp och att pengar hade förts utomlands, men att det då inte var känt vilka bolag som var inblandade. Allt detta kunde utläsas av den häktningspromemoria som överlämnades till H.S. i anslutning till den första häktningsförhandlingen avseende G., som ägde rum i påskveckan 1989. Först i aug månad 1990 hade man en nästan fullständig bild över omfattningen av de medel som förts över till de två bolagen, D. Mercer Trading Ltd och Beam Trading Ltd, vilken utvisade att över 20,5 MSEK hade gått till dessa bolag. Han vet dock inte vilket belopp som fanns tillgängligt på dessa bolags konton i juni månad 1989.

Nämnden gör följande bedömning.

I ärendet är klarlagt att G. genom förmedling av J-huset i strid med åklagarens beslut om restriktioner, kunnat avsända och mottaga brev.

De omständigheter varunder brevväxlingen ägt rum ställer saken i en särskilt allvarlig dager. G. var misstänkt för grov ekonomisk brottslighet avseende mycket omfattande skalbolagsaffärer. Hans brev syftade till överföring av medel från vissa bolags kon ton i utländsk bank till G:s eget konto i annan utländsk bank samt disposition över hos banken förvarade handlingar. Om behållningen på bankkontona var inte mer känt än vad G. kunde ha uppgett och innehållet i nämnda handlingar var helt okänt för H.S. och personalen på advokatbyrån. Handlingarna skulle till ställas G. under adress J-huset. Ett samband mellan de åtgärder G. sökte genomföra och de brott varom misstanke förelåg måste ha framstått som en möjlighet att räkna med. Brottsutredningen kunde därigenom komma att äventyras.

Offentligt försvararskap är ett personligt uppdrag med starkt inslag av förtroende från det allmännas sida och innebär att ett förtroendefullt förhållande mellan klienten och hans advokat kan etableras. Brev från en häktad till försvararen skall befordras utan föregående granskning och telefonsamtal mellan dessa båda får inte avlyssnas. - En försvarare som möjliggör för en misstänkt att obehörigen kommunicera med yttervärlden i skydd av det förtroende som givits försvararen begår därför ett allvarligt brott mot förutsättningarna för uppdraget.

Genom utredningen har visserligen inte framkommit annat än att H.S. fram till d 19 juni 1989 varit ovetande om den brevväxling som dessförinnan förekommit. Tydligt är emellertid att H.S. inte gett sin sekreterare klara direktiv om de restriktioner som gällde beträffande G.. Nämnden har av lämnade berättelser snarast fått uppfattningen att H.S. bibragt henne uppfattningen att G. åtnjöt särskilda privilegier i fråga om hjälp med affärsförhållanden.

På grund därav och med hänsyn till försvararskapets natur har H.S., även om han varit ovetande om vad som i denna del pågick, att bära ansvaret därför.

H.S:s åtgärder efter samtalet med sekreteraren d 19 juni 1989 har kännetecknats av samma ansvarslöshet som dessförinnan. Han har således varken själv förvissat sig om innehållet i den skriftväxling som ägt rum eller ens i detta läge gett förhållningsorder som förhindrade fortsatt skriftväxling.

Vid bestämmande av påföljd för det inträffade är följande att beakta. Nämnden har sedan början av 1970-talet vid åtskilliga tillfällen i publicerade fall utdelat varning för advokats medverkan till otillåten kommunikation mellan en häktad och yttervärlden. I ett par fall under 1980-talet har nämnden intagit en strängare hållning. Båda fallen gällde visserligen även andra anmärkningar. Frågan om medverkan till otillåten kommunikation mellan klient i häkte och omvärlden var emellertid den ojämförligt mest framträdande. I ena fallet förordnade nämnden om uteslutning. I det andra fallet stannade påföljden vid varning jämte straffavgift på grund av särskilda förmildrande omständigheter. En påtaglig skärpning av nämndens praxis kan således konstateras.

H.S. är en mycket erfaren försvarare väl förtrogen med gällande regler på området.

Nämnden finner att H.S. genom vad som förevarit grovt åsidosatt sina plikter som advokat och att omständigheterna är synnerligen försvårande. Nämnden beslutar på grund därav att jämlikt 8 kap 7 § 2 st RB utesluta H.S. ur advokatsamfundet.

Ledamoten Hesser var i fråga om påföljden ense med majoriteten men ansåg - med utförlig motivering - att H.S. aktivt medverkat i UBS - korrespondensen och därigenom uppsåtligen gjort orätt, varför till stöd för uteslutningen bort åberopas 8 kap 7 § 1 st RB.

Ledamöterna Ek och Luterkort, vice ordf, var skiljaktiga beträffande påföljden och anförde: I likhet med majoriteten anser vi att de omständigheter varunder skriftväxlingen ägt rum är synnerligen försvårande. I ärendet har emellertid ej visats att H.S. aktivt medverkat till densamma. - Med hänsyn härtill anser vi oss kunna stanna för påföljden varning i förening med den högsta föreskrivna straffavgiften 15 000 kr.

Disciplinnämndens beslut meddelades d 30 nov 1990. Nämnden fann beslutet vara av allmänt intresse och bestämde därför att det skulle offentliggöras.

H.S. (ombud advokaterna B.R. och L.S.) anförde besvär och yrkade att HD skulle undanröja disciplinnämndens beslut.

Disciplinnämnden avstyrkte bifall till besvären.

Disciplinnämnden anförde i inlaga till HD bl a följande:

Samfundets verksamhet i disciplinärenden

Advokatsamfundets disciplinära verksamhet finns reglerad i 8 kap 7 och 8 §§ RB samt i advokatsamfundets stadgar, 40-44 §§.

Verksamheten bygger i sista hand på aktivitet från samfundets egna organ.

Flertalet disciplinärenden anhängiggörs visserligen genom anmälningar från allmänheten och i mindre utsträckning från myndigheter. Samfundet har emellertid även att självmant ta upp ärenden om anledning därtill ges, till exempel genom uppgifter i massmedia. Inte ovanligt är vidare anvisningar från utomstående där vederbörande inte vill figurera som anmälare. Härav framgår att samfundets organ inte är bundna av de "gärningsbeskrivningar" eller motsvarande som kan utläsas i anmälningsfallen.

I sakens natur ligger också, att disciplinnämndens verksamhet för upprätthållande av en rättrådig advokatkår och god advokatsed inte kan vara beroende av huruvida och i vilken omfattning anmälan skett mot en advokat.

Förutom de uppgifter som framkommer från anmälaren själv och från advokaten, utgörs "processmaterialet" i disciplinärendena vanligen endast av skriftlig bevisning som anmälaren eller advokaten självmant tillhandahåller eller som infordras av samfundet. Ibland förekommer även vittnesintyg.

På grund av särskild bestämmelse i stadgarna (§ 43, 2 st) är advokat skyldig att för utredningsändamål personligen infinna sig inför disciplinnämnden. Vid sådana personliga inställelser inför nämnden, som regelmässigt förekommer då fråga är som uteslutning, bereds även anmälaren tillfälle att närvara. Om anmälaren inte inställer sig, får han i stället i efterhand del av vad som förekommit. I stadgarna finns inte angivet någon möjlighet för anmälare, advokat eller samfundets egna organ att höra vittnen. I praktiken tillåter emellertid samfundet att advokaten vid personlig inställelse medför vittne. Motsvarande rätt har tillämpats för anmälare. Vittnen kan inte höras under ed. Samfundets organ anses självmant inte kunna föranstalta om muntlig bevisning genom hänvändelse till utomstående. Detta förhindras redan genom den sekretess som är en förutsättning för den disciplinära verksamheten.

Av berörd advokat förväntas att denne lämnar sanningsenliga uppgifter till nämnden; skulle annat uppdagas tages detta i betraktande som mycket allvarligt i sig.Försvararens förhållande till den misstänkte

Advokatsamfundet delar naturligtvis den uppfattning som ligger till grund för bestämmelsen i 21 kap 3 § 3 st RB. Således får den som är offentlig försvarare inte utanför sitt egentliga uppdrag hjälpa den misstänkte med andra angelägenheter än sådana som utan skuggan av tvivel saknar samband med den misstänkta gärningen och vilka närmast är att hänföra till kurativa åtgärder. Försvararen bör således ha en viss distans till den misstänkte och dennes sak. Likaledes skall han inte tjänstgöra som springpojke åt klienten. De kurativa uppgifter som försvararen kan och bör bistå med, skall begränsas till förhållanden av rent social karaktär. Han skall således inte låta sig engageras i den misstänktes affärsangelägenheter. Om så finge ske, uppkommer risk för jäv och för ett beroende som kan vara menligt för utförande av försvaret. Vidare kan försvararen i så fall (omedvetet) komma att nyttjas som redskap för fortsatt brottslig verksamhet eller som medhjälpare för att undanröja bevis eller försvåra sakens utredning.

Särskilt bör dessutom pekas på regeln, att en försvarare inte får av den misstänkte förbehålla sig ersättning utöver vad som utgår av allmänna medel. Denna regel, som uppbärs av starka och självklara motiv, skulle bli illusorisk om andra uppdrag för den misstänkte finge sammanblandas med uppdraget som försvarare.Enrums- och brevprivilegiet

Offentlig försvarare har till skillnad från privat försvarare förtroendet att få tala i enrum med sin klient och att utan insyn få kommunicera i övrigt med honom. Detta är av utomordentligt stor betydelse framförallt för klienten. Därigenom får denne, i den svåra situation som en isolering innebär, åtminstone någon att fritt kommunicera med som står på hans sida. För advokaten innebär denna rättighet att han bättre kan fullgöra sitt uppdrag till gagn för klienten. Han blir klientens förtroendeman och har som sådan lättare att få en fullständig bild av saken och att få gehör för råd och synpunkter i känsliga och svårhanterliga frågor om eventuellt erkännande, bevisning, påföljd, rättspsykiatrisk undersökning m m. Till offentlig försvarare förordnas i praktiken endast advokat.

Förtroende för advokaten som offentlig försvarare har uppnåtts genom att advokatkåren successivt höjt sin status och av egen kraft utvecklat de etiska principer som gäller för en försvarare. Det är av utomordentlig betydelse att detta förtroende inte missbrukas. Om gränsen för vad som är tillåtet inte klart och fast upprätthålls, kan avarter vinna insteg i kåren, med åtföljande risk för att förtroendet skadas och rättigheter äventyras, till förfång för det frihetsberövade klientelet.Försvararens ansvar

Offentligt försvararskap är personligt och kan till skillnad från många andra advokatuppdrag inte av advokaten överlåtas på annan. Det kan heller inte komma i fråga, vare sig helt eller delvis, att försvararen åt annan lämnar att utföra uppgifter som ankommer på försvararen. Detta motiveras av olika skäl. Försvararen har en insyn i brottsutredningen som utomstående saknar och heller inte kan få på grund av försvararens tystnadsplikt. Den som anlitas som offentlig försvarare förutsätts ha kvaliteter såsom stor integritet och gott omdöme. Detta sammantaget innebär att försvararen kan och bör åläggas ett mer eller mindre strikt ansvar för vad som inträffar under försvararskapets hägn. Under inga förhållanden får det inträffa, att exempelvis en sekreterare - vederbörande må vara hur rutinerad som helst - av advokaten anförtros att avgöra om en tilltänkt åtgärd av eller för en misstänkt är ägnad att försvåra brottsutredningen.Påföljd i disciplinfrågor angående medverkan till otillåten kommunikation

Det var egentligen först för ca 20 år sedan, som de första fallen av offentlig försvarares medverkan till otillåten kommunikation till eller ifrån häktad klient uppmärksammades och prövades av advokatsamfundet. I ett första skede har nämnden funnit varning vara en tillräcklig påföljd för advokat som lånat sig till medverkan i sammanhanget. I takt med det fortgående intresset hos en del misstänkta av obehörig kommunikation, har nämnden sett det som nödvändigt och angeläget att med större stränghet ingripa mot uppkommande missförhållanden.

Varning skall också ses mot bakgrund av det disciplinära förfarandets syfte. Detta är tvåfaldigt: Därigenom påpekas för berörd advokat att vederbörande gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse av reglerna för god advokatsed. Väl så viktigt är emellertid, att genom det disciplinära förfarandet klargörs för hela advokatkåren vilka förhållningsregler som gäller. Detta sker genom att nämndens avgöranden fortlöpande publiceras i samfundets tidskrift samt redovisas, diskuteras och kommenteras i olika andra sammanhang. Härigenom understryks också den väsentliga funktion som nämnden har, nämligen att skapa och inskärpa regler för advokatverksamhet. Den som bryter mot en således fastställd regel löper risk att drabbas av en allvarligare påföljd. Detta ligger för övrigt i själva begreppet varning. - Adressat i sammanhanget är som angetts både den direkt berörde advokaten och kåren i övrigt. Det är således missriktat att argumentera efter linjen, att eftersom ett visst förfarande vid ett tillfälle föranlett varning så skall detta gälla som prejudikat allt framgent, d v s inte föranleda annat än återkommande varningar i all evighet. - Genom varningens angivna innebörd förebyggs också möjligheten av att spekulera i, att ett visst förfarande på sin höjd kan föranleda varning.

Målet avgjordes efter föredragning av handlingarna och muntligt förhör, vid vilket H.S. åtföljdes av advokaterna B.R. och L.S. såsom ombud, och disciplinnämnden företräddes av generalsekreteraren i advokatsamfundet, advokaten L.B..

HD (JustR:n Vängby, Lind och Lars Å Beckman) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Utredningen i HD m m

Disciplinnämnden har till sin förklaring fogat nytt skriftligt material med upplysning att nämnden fått kännedom om detta först efter sin tidigare behandling av ärendet. Detta material har en sådan nära anknytning till de omständigheter som legat till grund för det överklagade beslutet att HD finner sig oförhindrad att beakta materialet.

Även det nya materialet utgörs sålunda av korrespondens som via telefax utväxlats mellan å ena sidan H.S:s kontor J-huset för hans klient R.G:s räkning och å den andra Union Bank of Switzerland (New York-avdelningen) under den tid då R.G. på grund av häktning var berövad friheten och H.S. hade uppdrag som offentlig försvarare för honom. De telefaxförsändelser som avgått från J-huset utgörs dels av brev till banken som utskrivits och undertecknats av R.G. själv, ibland befordrade med följebrev av H.S., dels av direktiv som på R.G:s vägnar lämnats banken av H.S. eller medarbetare till honom.

Angående det sakliga innehållet i den nytillkomna korrespondensen kan här sammanfattningsvis anges följande. Korrespondensen avser det även i disciplinnämndens beslut omnämnda bolaget Beam Trading Ltd, som haft konton i banken. Huvudsakligen avhandlas fyra transaktioner som enligt R.G:s instruktioner skulle ske genom överföringar från dessa konton, nämligen av 25 000 resp. 5 000 USD till två olika mottagare i Thailand, av 10 000 pund till en advokatbyrå i London samt av sammanlagt drygt 1,1 milj USD till konto i en bank i Hongkong; i ärendet är upplyst att detta utgjorde ett av J-huset för R.G. öppnat klientmedelskonto. Sistnämnda transaktion gjordes d 22 juni 1989. I ett av de brev - undertecknat av R.G. och daterat d 19 juni 1989 - där denna transaktion beordras uttalas bl a att medlen behövdes för att säkerställa en fastighetsaffär. Även vissa andra spörsmål behandlas i korrespondensen, däribland behörighetsfrågor och formerna för täckning av ett överdrag som uppstått på ett av kontona. Som R.G:s adress, till vilken handlingar från banken skulle sändas, angavs i flera av breven H.S:s kontorsadress.

Från disciplinnämndens sida har anförts att det nya materialet visar att H.S. medverkat till att R.G. obehörigen kunnat avsända och mottaga brev, att R.G. genom vad som förekommit kunnat disponera över mångmiljonbelopp, att R.G. fått möjlighet att undanskaffa handlingar samt att H.S:s medverkan inte som denne tidigare påstått berott på misstag. Nämnden har vidare gjort gällande att H.S. lämnat sanningslösa uppgifter i saken under ärendets tidigare behandling.

HD har hållit muntlig förhandling i målet, varvid H.S. hörts på nytt. Vidare har som vittnen hörts på begäran av disciplinnämnden statsåklagaren B-O.D. och på begäran av H.S. advokaterna G.R. och C.S., H.S:s sekreterare B.N. samt R.G.. Både från disciplinnämndens och från H.S:s sida har dessutom åberopats ytterligare skriftlig bevisning.

Rörande karaktären av den befattning han haft med R.G:s angelägenheter vid sidan av uppdraget som offentlig försvarare har H.S. berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad han uppgivit inför disciplinnämnden. Han har således sagt sig generellt hysa uppfattningen att en försvarare har rätt och skyldighet att vidta åtgärder för att tillvarata en frihetsberövad klients ekonomiska och personliga rättigheter vid sidan av brottmålet för att tillse att denne såvitt möjligt inte vållas rättsförluster under den tid frihetsberövandet pågår. I konsekvens med denna principiella inställning ansåg sig H.S. böra tillgodose ett önskemål från R.G:s sida om att han skulle tillvarata dennes intressen under häktningstiden så att R.G. inte orsakades några rättsförluster eller andra svårigheter. I detta uppdrag ingick att tillse att löpande betalningar av förfallna skulder blev verkställda. Från H.S:s sida var det dock ett oeftergivligt villkor att han inte skulle vidta åtgärder som hade samband med den brottslighet för vilken R.G. var misstänkt. H.S. har tillagt att han biträdde R.G. med dennes privata affärsangelägenheter redan innan R.G. i slutet av mars 1989 blev berövad friheten som häktad. Enligt sina arbetsanteckningar hade sålunda H.S., från det R.G. i sept 1988 tog kontakt med honom och fram till dess han d 9 nov 1988 förordnades till offentlig försvarare för R.G., vidtagit 23 åtgärder för R.G:s räkning hänförliga till dennes personliga affärer och under tiden därefter, fram till dess R.G. berövades friheten, 90 sådana åtgärder.

Liksom inför disciplinnämnden har H.S. vidare hävdat att han haft medgivande av B-O.D. i dennes egenskap av förundersökningsledare att hjälpa R.G. med hans privata affärer under den tid då R.G. var frihetsberövad i den mån det behövdes till undvikande av att denne vållades rättsförluster. H.S. har uppgett att han förde frågan på tal vid ett samtal med B-O.D. i anslutning till ett förhör med R.G. d 4 april 1989 och därvid framhöll att det från praktisk synpunkt var omöjligt för honom att vända sig till B-O.D. vid varje tillfälle då han skulle vidta någon åtgärd för R.G:s räkning. Enligt H.S. godtog B-O.D. att H.S. biträdde R.G., varvid han framhöll att H.S. var en så erfaren brottmålsadvokat att han visste "var gränserna går". Från H.S:s sida har emellertid hävdats att han i och för sig inte varit beroende av något tillstånd av åklagare för att hjälpa R.G. på det sätt som skett. - H.S. har vidare uppgett att samtliga de brev från R.G. som befordrats över J-husets telefax kommit J-huset tillhanda med posten och att det således inte vid något tillfälle förekommit att H.S. själv eller någon av hans biträdande jurister medfört någon sådan handling efter besök hos R.G. i häktet. I fråga om de brev som över telefax eller på annat sätt ankom till R.G. under J-husets adress har H.S. uppgett att dessa inte överlämnats till R.G. under häktningstiden utan samlats på advokatbyrån för dennes räkning men att R.G. när så behövdes fått del av innehållet, i allmänhet per telefon.

Vad särskilt angår de överföringar av medel som enligt det i HD ingivna skriftliga materialet skett från kon ton upplagda för Beam Trading Ltd har H.S. uppgett följande: Beam-bolaget förekom vid den aktuella tiden inte i brottsutredningen. R.G. hade försäkrat H.S. att han disponerade bolagets konton hos Union Bank of Switzerland för erforderliga betalningar och att varken bolaget eller medlen på kontot hade något som helst samband med den brottslighet för vilken han var misstänkt. De överföringar om 25 000 resp 5 000 USD som gjordes till olika mottagare i Thailand hade anknytning till en av R.G. där bedriven hotell rörelse och avsåg huvudsakligen löner och reparationsarbeten. Överföringen av 10 000 pund till advokatbyrån i London avsåg betalning av en förfallen fordran för juridiskt arbete. Dessa överföringar utgjorde alltså tveklöst sådana löpande betalningar som H.S. var befogad att ombesörja för R.G:s räkning. Fastän betalningarna i sig var okomplicerade föranledde de mycket arbete. Tretton telefaxmeddelanden utväxlades med banken i dessa angelägenheter och en mängd telefonförfrågningar från företrädare för borgenärerna förekom. För att underlätta fortsatt biträde åt R.G. med löpande betalningar överenskom H.S. med R.G. att denne skulle överföra ett något större belopp till ett klientmedelskonto hos J-huset, varvid av praktiska skäl valdes ett konto som skulle vara disponibelt för J-husets filial i Singapore. H.S. föreställde sig därvid att ett belopp motsvarande ungefärligen 100 000 kr skulle komma att sättas in på kontot, men han kom inte med R.G. överens om något exakt belopp. Före sin sommarledighet i juni 1989 gav H.S. B.N. instruktioner att i samråd med den advokat som förestod filialen i Singapore ombesörja att ett klientmedelskonto öppnades för R.G. och att hjälpa denne att förmedla direktiv till Union Bank of Switzerland om den insättning som skulle göras. H.S. fick inte förrän han återkom från sin semester i början av juli kännedom om att ett så högt belopp som drygt 1,1 milj USD hade satts in på kontot. Han reagerade mot detta liksom mot uppgiften i det förut nämnda brevet från R.G. d 19 juni 1989 om att medlen behövdes för en fastighetsaffär. Han erinrade R.G. om att han inte kunde medverka till andra än löpande betalningar och gav därefter instruktioner om att beloppet jämte upplupen ränta skulle återsändas till Union Bank of Switzerland, vilket också skedde men till följd av sommarsemestrar kom att dröja till d 2 aug 1989.

Rörande den i disciplinnämndens beslut berörda skriftväxlingen avseende de konton som i Union Bank of Switzerland upplagts för D. Mercer Trading Ltd har H.S. i HD berättat i överensstämmelse med sina uppgifter inför disciplinnämnden. Han har därvid framhållit att det enligt hans mening inte var något fel i sak att instruktioner från R.G. i denna angelägenhet vidarebefordrades av J-huset till banken; det gällde enligt R.G. uttag av ca 15 000 USD som svarade mot en fordran vilken denne innehade gentemot bolaget och som skulle användas för nödvändiga löpande utgifter. Mercer-bolaget hade vid denna tid inte förekommit i brottsutredningen. H.S. skulle sålunda själv inte ha vägrat R.G. sitt biträde i detta ärende. Vad som föranledde H.S. att tillrättavisa B.N. var att hon hade biträtt R.G. utan att H.S. eller annan jurist vid J-huset dessförinnan underställts frågan. Det var H.S. själv som hade ansvaret för att det biträde som lämnades R.G. höll sig inom godtagbara ramar och B.N. hade inte underlag för de bedömningar som med hänsyn härtill måste göras.

Genom den skriftliga utredning som H.S. har förebragt får han anses ha styrkt sina uppgifter om att det av R.G. på klientmedelskonto insatta beloppet genom J-husets försorg återbetalats till Union Bank of Switzerland. Utredningen ger vidare vid handen att något uttag för R.G:s räkning från de för Mercer-bolaget upplagda kontona hos banken inte kom till stånd under den aktuella tiden, eftersom banken avböjde att följa R.G:s instruktioner.

Hörd som vittne i HD har B-O.D. liksom inför disciplinnämnden sagt sig ej ha något minne av att H.S. med honom tagit upp frågan om sitt biträde åt R.G. i dennes privata affärsangelägenheter, medan R.G. i sitt vittnesmål bekräftat H.S:s uppgifter. G.R., vilken biträdde H.S. i ärenden rörande R.G., samt B.N. har omvittnat att H.S. i början av april 1989 meddelat dem att han nu hade fått åklagarens tillstånd att biträda R.G. med privata angelägenheter men att stor försiktighet därvid måste iakttas så att man höll sig inom ramen för tillståndet. G.R. har uppgett att H.S. vid upprepade tillfällen underströk vikten av försiktighet. C.S., som är offentlig försvarare för en person vilken varit häktad inom ramen för samma brottsutredning som den som agnår R.G., har förklarat att H.S. även vid samtal med honom hänsyftat på en överenskommelse med åklagaren rörande R.G:s privata affärer. C.S. har dessutom uppgett att han för sin del träffat en likartad överenskommelse angående biträde åt sin klient, dock ej med B-O.D. utan med en åklagare som varit biträdande förundersökningsledare i den ifrågavarande brottsutredningen.

Vad R.G. har uppgivit måste bedömas med största försiktighet. G.R:s, B.N:s och C.S:s uppgifter får emellertid anses ge vid handen att det vid samtal mellan B-O.D. och H.S. i början av april förekommit något som från H.S:s sida uppfattats så att det från åklagarsynpunkt ej fanns någon erinran mot att H.S. gav R.G. visst biträde vid sidan av brottsutredningen. H.S. har emellertid ej själv gjort gällande annat än att den diskussion i frågan som förekommit var helt kortfattad och allmänt hållen.

HD:s bedömning

Vad som förekommit i målet ger till en början anledning att pröva frågan huruvida H.S. åsidosatt sina plikter som advokat genom att lämna biträde åt R.G. vid sidan av vad som föll inom ramen för uppdraget som offentlig försvarare. Denna fråga är att bedöma mot bakgrund bl a av regeln i 21 kap 3 § 3 st RB, där det föreskrivs att en person inte får vara försvarare, om han har eller har haft uppdrag åt den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och omständigheterna är ägnade att minska förtroendet för hans förmåga att med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt och att i detta syfte verka för sakens rätta belysning.

En grund för antagande att en till tänkt eller utsedd försvarare är olämplig enligt 21 kap 3 § 3 st RB är att advokaten vid sidan av det aktuella försvararuppdraget har bistått eller bistår den misstänkte genom rådgivning eller på annat sätt. En annan grund är att den misstänkte och försvararen har eller har haft ekonomiska förbindelser med varandra. Ingendera av dessa jävsgrunder behöver ha ett samband med den gärning som försvaret avser.

För att jäv skall uppkomma krävs därutöver att omständigheterna är ägnade att minska förtroendet för advokatens förmåga att iaktta vad som åligger en försvarare. Enligt förarbetena (NJA II 1982 s 97 f) tar detta uttryckssätt sikte på fall där samröret får till följd att försvararen inte intar den fria och obundna ställning gentemot den misstänkte som krävs. Som exempel nämns i förarbetena att försvararen har fått ett eget - personligt eller ekonomiskt - intresse av sakens utgång. Därvid framhålls att den som biträtt den misstänkte givetvis har intresse av att inte själv bli lagförd för straffbar medverkan. Även handlande inom det s k grå fältet mellan lagenliga och lagstridiga åtgärder avses kunna grunda jäv. Därvid åsyftas bl a åtgärder som utan att kunna leda till ansvar för medverkan har jämnat vägen för annans brottslighet, t ex när en person medverkat vid upprättande av en handling som senare kommer till användning som ett led i ett skattebrott.

Å andra sidan uttalas det också i förarbetena att något hinder för den som varit den misstänkte behjälplig med juridiska råd i dennes allmänna affärsangelägenheter att vara försvarare inte avses föreligga generellt. I anslutning härtill framhålls att det inte är ovanligt att en advokat har fasta klienter som får löpande biträde i t ex ekonomiska frågor. Så länge advokaten lämnar biträde inom ramen för vad som kan överensstämma med god advokatsed finns det inte anledning att låta detta biträde utgöra grund för obehörighet som försvarare.

I förarbetena redovisades även ett inom advokatsamfundet då pågående utredningsarbete i vilket prövades tanken att i de av advokatsamfundets styrelse utfärdade vägledande reglerna för god advokatsed införa en etisk generalklausul av innehåll att en advokat inte får främja orätt (NJA II 1982 s 93 f). En sådan generalklausul har sedermera tillförts de vägledande reglerna för god advokatsed (1 § 2 st). Generalklausulen har också försetts med en kommentar i vilken anges bl a att det måste fordras av en advokat att han handlar på ett sätt som främjar hederlighet och redbarhet inom rättslivet, inte på ett sätt som verkar i motsatt riktning.

Såsom också framhålls i kommentaren till generalklausulen medför klausulen begränsningar i advokatens handlingsfrihet vid tillvaratagandet av klientens intresse. Generalklausulen ger uttryck inte bara för att en försvarare är förhindrad att medverka i handlande som på något sätt kan befaras störa den pågående brottsutredningen utan också för att han inte får exempelvis underlätta för huvudmannen att undanhålla egendom för sina borgenärer (jfr Wiklund, God advokatsed, s 488 ff).

Den omständigheten att H.S. åtog sig att biträda R.G. vid sidan av uppdraget som offentlig försvarare innebar inte i sig att han åsidosatte sina plikter som advokat. Såvitt framkommit tog R.G. kontakt med H.S. först sedan han delgivits misstanke för brottslighet, och några ekonomiska förbindelser mellan dem hade inte förekommit. Någon sådan för försvararskapet olämplig förhandsbindning som närmast åsyftas i motiven till 21 kap 3 § 3 st RB förelåg alltså inte då H.S. åtog sig uppdraget som försvarare för R.G..

När H.S. samtyckte till att biträda R.G. vid sidan av uppdraget som offentlig försvarare hade han emellertid anledning att räkna med att denne skulle ställa mycket omfattande anspråk på biträde, något som tydligen också blev fallet. H.S. kände till att R.G. var starkt kriminellt belastad och misstänkt för ekonomisk brottslighet av ovanligt vidlyftig och svåröverblickbar beskaffenhet samt att det från åklagarens sida antogs att betydande belopp hänförliga till denna brottslighet hade förts till utlandet. Av vad H.S. själv har uppgett framgår att han inte hade någon egentlig kännedom om de båda i förevarande mål aktuella bolagen Beam Trading Ltd och D. Mercer Trading Ltd. Han kände sålunda inte till varifrån medlen på bolagens konton härrörde eller den närmare bakgrunden till att R.G. gjorde anspråk på att få disponera dessa medel.

H.S., som uppenbarligen ej ägt förlita sig på uppgifter från R.G:s sida om att bolagen saknade anknytning till brottslig verksamhet, hade vid nu angivna förhållanden haft anledning att räkna med möjligheten att bolagen kunde få aktualitet i brottsutredningen, något som enligt B-O.D:s vittnesmål numera också är förhållandet. Även om - som framhållits från H.S:s sida - R.G. inte under häktningstiden var underkastad kvarstad eller annan inskränkning i rätten att råda över sin egendom, hade H.S. bort räkna med risken att R.G:s förfogande över medlen kunde innefatta fortsatt brottslighet eller i vart fall försvåra utredningen av de brott för vilka han redan var misstänkt. I den mån så hade blivit fallet skulle en medverkan från H.S:s sida i R.G:s dispositioner, även om dessa bara avsåg löpande betalningar, ha kunnat leda till en sådan bindning som regeln i 21 kap 3 § 3 st RB är avsedd att motverka. En medverkan kunde också ha lett till ett åsidosättande av skälig hänsyn till tredje mans intressen. Risken för en utveckling av detta slag var så näraliggande att H.S. - som själv hade att pröva sin lämplighet som försvarare oberoende av hur han uppfattat det förut berörda samtalet med B-O.D. - måste anses ha åsidosatt sina plikter som advokat genom det biträde som han vid sidan av försvararuppdraget lämnade R.G..

H.S:s uppgifter visar vidare att han inte ens med sin egen utgångspunkt - att han var befogad att biträda R.G. med löpande åtgärder - haft erforderlig uppsikt över hur biträdet åt R.G. utvecklades. Dennes uppgifter synes genomgående ha tagits för goda utan närmare kontroll. Som särskilt anmärkningsvärt framstår att R.G. kunde låta överföra ett så högt belopp som drygt 1,1 milj USD till ett klientmedelskonto hos J-huset. Det förtjänar i detta sammanhang ytterligare nämnas att varken H.S. eller B.N. sagt sig minnas eller kunna närmare förklara förekomsten av en av disciplinnämnden vid förhandlingen inför HD ingiven handling - innefattande en av R.G. undertecknad beställning av den fullmakt för honom att företräda Mercer-bolaget som omnämns i disciplinnämndens beslut - vilken d 19 juni 1989 befordrats över telefax från J-huset till en adressat på Isle of Man.

Till detta kommer att R.G. under den i ärendet aktuella tiden var berövad friheten som häktad och därmed underkastad de begränsningar i fråga om rätten att avsända och mottaga brev som följer av 9 § 2 st lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m fl. Det föreskrivs där att den häktade får avsända eller mottaga brev om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt och, i fråga om den som är häktad på grund av misstanke om brott, utan fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott annars försvåras. I anvisningar till häktespersonalen d 24 mars 1989 i fråga om R.G. hade vidare åklagaren förbehållit sig prövning beträffande brev eller andra försändelser.

Det är uppenbart att en offentlig försvarare för den som är underkastad sådana restriktioner måste iaktta en alldeles särskild försiktighet när det gäller att åta sig biträde för den häktades räkning vid sidan av brottsutredningen med annat än rent kurativa åtgärder. En offentlig försvarare har enligt 21 kap 9 § RB rätt att i enrum meddela sig med den häktade, brev från denne till den offentlige försvararen skall enligt 9 § 1 st häkteslagen alltid vidarebefordras utan föregående granskning och telefonsamtal dem emellan får enligt 12 § 2 st sistnämnda lag inte avlyssnas. I den mån den offentlige försvararen inom ramen för biträde vid sidan av försvararuppdraget tar emot instruktioner eller skriftliga meddelanden från den misstänkte avsedda att förmedlas till utomstående kan alltså brevgranskningen sättas ur spel. Att försvararen inte får vidarebefordra sådana instruktioner eller meddelanden, om han inser att de kan ingå som ett led i brottslig verksamhet eller annars medföra fara från säkerhetssynpunkt eller att de kan försvåra utredningen, är självklart. Som disciplinnämnden har framhållit i sin förklaring har emellertid försvararen normalt inte den insynen i utredningen att han själv kan göra en säker bedömning av vad som utan sådan fara skall kunna vidarebefordras. Det kan med hänsyn härtill inte anses förenligt med god advokatsed, om den offentlige försvararen biträder den häktade med att vidareförmedla instruktioner eller brev till utomstående som ej har granskats enligt häkteslagens regler i annat fall än då det framstår som uppenbart att dessa är harmlösa och ej kan leda till att brottsutredningen försvåras. Samma förutsättningar måste gälla för att den offentlige försvararen skall få ta emot brev eller andra försändelser för den häktades räkning och delge denne innehållet.

De instruktioner och meddelanden från R.G. som enligt utredningen i förevarande mål har befordrats genom J-husets försorg hade som sitt huvudsakliga syfte att R.G. skulle kunna överföra penningmedel från konton som stod till hans disposition eller som han gjorde anspråk på att få disponera, och de brev som H.S. tog emot för R.G:s räkning hade anknytning till samma angelägenheter. Eftersom R.G. inte var underkastad någon inskränkning i rätten att förfoga över sin egendom, skulle visserligen häkteslagens regler om kvarhållande av brev inte ha kunnat användas för att säkerställa eventuella skadeståndsanspråk eller anspråk på förverkande, och han skulle alltså inte i sådant syfte ha kunnat hindras att disponera över medlen. Som förut har konstaterats hade emellertid H.S. inte underlag för att bedöma om R.G:s medelsdispositioner och de i anslutning härtill lämnade instruktionerana till banken kunde innefatta brottslig verksamhet eller försvåra utredningen. H.S. hade därför, med hänsyn till de intressen som ligger bakom häkteslagen, inte bort medverka till att vidareförmedla de ifrågavarande instruktionerna och meddelandena från R.G.. Hans medverkan härtill innefattar även från denna synpunkt ett åsidosättande av god advokatsed.

Det återstår att beröra frågan huruvida H.S. förhållit sig så under disciplinnämndens handläggning av ärendet att det i sig bör läggas honom till last som ett åsidosättande av hans plikter som advokat. I enlighet med 52 § i de av advokatsamfundets styrelse utfärdade vägledande reglerna om god advokatsed var H.S. skyldig att, utan hinder av eljest gällande tystnadsplikt, hos disciplinnämnden besvara framställda frågor och lämna begärda uppgifter fullständigt och sanningenligt.

Disciplinnämndens handläggning var koncentrerad till den för nämnden tillgängliga korrespondensen angående Mercer-bolagets konton, som enligt H.S:s uppgifter befordrats genom hans sekreterares försorg till följd av en missbedömning från hennes sida. Enligt vad som framgår av en utskrift av förhöret med H.S. inför disciplinnämnden nämnde han inte något om att han själv biträtt R.G. med att befordra instruktioner och meddelanden från denne avseende Beam-bolagets konton. Han uttalade sig dessutom vid något tillfälle på ett sätt som kunde tyda på att han över huvud taget inte hade hört talas om Beam-bolaget innan han fick kännedom om de brev som hans sekreterare i hans frånvaro hade vidarebefordrat för R.G:s räkning.

Av utskriften av förhöret framgår emellertid att H.S. vid flera tillfällen framhöll att han i stor omfattning hade biträtt R.G. i olika angelägenheter under dennes häktningtid även vid sidan av de angelägenheter som gällde Mercer-bolaget. H.S. blev ej uppmanad att närmare redovisa arten av detta biträde. Han har i HD hänvisat till att han av hänsyn till R.G. och i betraktande av att B-O.D. trots protester från hans sida tilläts närvara vid förhöret ansåg sig endast böra besvara de frågor som direkt ställdes till honom.

H.S. kunde uppenbarligen ha bidragit till utredningen hos discplinnämnden i större utsträckning än som skett. Det kan dock inte anses visat att han lämnat oriktiga uppgifter inför nämnden eller att hans uppgifter varit ofullständiga på sådant sätt att det kan läggas honom till last som pliktförsummelse.

Enligt 8 kap 7 § RB skall en advokat som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som annars förfar oredligt uteslutas ur advokatsamfundet. Är omständigheterna mildrande, får i stället varning tilldelas honom. Åsidosätter en advokat annars sina plikter som advokat, får varning eller erinran meddelas honom. Är omständigheterna synnerligen försvårande, får han uteslutas ur samfundet. Tilldelas en advokat varning, får han, om det finns särskilda skäl, även åläggas att utge en straffavgift till samfundet med högst 15 000 kr.

Det är inte styrkt att H.S. uppsåtligen gjort orätt eller att han annars har förfarit oredligt. Genom att på sätt som skett biträda R.G. vid sidan av försvararuppdraget har emellertid H.S. allvarligt åsidosatt sina plikter som advokat. Vid bedömningen av om omständigheterna är synnerligen försvårande och om H.S. därför bör uteslutas ur advokatsamfundet är följande att beakta.

Genom att införa reglerna om försvararjäv markerade lagstiftaren att det är viktigt att försvararna i samband med brottsutredningar rörande allvarlig ekonomisk kriminalitet koncentrerar sig på de egentliga försvararuppgifterna och avstår från annat biträde som kan på något sätt ha samband med ekonomisk kriminalitet. Lagstiftarens ställningstagande ledde till att advokatsamfundet antog den etiska generalklausulen med kommentar. Den advokat som inte respekterar lagstiftarens och advokatsamfundets synsätt bryter på ett mycket allvarligt sätt mot god advokatsed.

Särskilt mot bakgrund av att R.G. var starkt kriminellt belastad och misstänkt för osedvanligt omfattande och allvarlig ekonomisk brottslighet framstår H.S:s förfarande att utan vidare ta R.G:s uppgifter för goda och befordra ett stort antal telefaxmeddelanden som ett mycket allvarligt åsidosättande av god advokatsed. Hela faxtrafiken har möjliggjorts genom att H.S. låtit R.G. begagna sig av det förtroende lagstiftaren visat den offentlige försvararen genom de förut redovisade bestämmelserna i RB och häkteslagen i en omfattning och på ett sätt som aldrig varit avsett. Saken förvärras av att H.S. inte ens skapat hållbara garantier för att befattningshavare på J-huset noggrant undersökt vad telefaxmeddelandena egentligen rörde.

Av det anförda följer att omständigheterna är så försvårande att H.S. skall uteslutas ur advokatsamfundet.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

Referenten, JustR Munck, med vilken JustR Magnusson förenade sig, var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande: Jag är ense med majoriteten t o m det stycke i skälen som börjar med "Det är inte styrkt" och avslutas med "följande att beakta". Därefter anför jag följande.

Som framgår av det föregående finns det flera skäl att se mycket allvarligt på H.S:s handlande. Till en del får emellertid hans handlande ses mot bakgrund av att han tydligen hyste den uppfattningen att han hade träffat någon form av underhandsöverenskommelse med åklagaren, låt vara att han ej ens utifrån sin egen version av samtalet dem emellan haft fog för att tillägga åklagarens uttalanden någon mera långtgående betydelse. H.S:s handlande har kännetecknats mera av omdömeslöshet och vårdslöshet än av ett medvetet åsidosättande av gällande regler. Hans uppgift att han avsett att begränsa sitt biträde till sådana löpande betalningar och andra åtgärder som behövde göras för att R.G. inte skulle orsakas rättsförluster under häktningstiden får sålunda godtas; uppgiften vinner stöd av att H.S., enligt vad som omvittnats, uppmanade sina medarbetare att iaktta försiktighet och av att han lät återsända det höga belopp som R.G. låtit sätta in på klientmedelskonto.

Fastän den korrespondens som H.S. medverkade till var förhållandevis omfattande, har den bara avsett ett litet antal penningtransaktioner. Det har inte framkommit att dessa transaktioner och de åtgärder i övrigt från R.G:s sida som H.S. biträdde med verkligen kom att försvåra den pågående brottsutredningen eller att de vållade någon annan skada.

Även om det inte råder någon tvekan om att H.S. handlat felaktigt, får slutligen beaktas att gränsdragningen mellan det biträde med ekonomiska angelägenheter som en offentlig försvarare bör kunna lämna en häktad vid sidan av försvararuppdraget och sådant biträde som får anses oförenligt med uppdraget inte fått någon mera ingående belysning i praxis.

Med beaktande av samtliga omständigheter finner jag uteslutning vara en alltför ingripande åtgärd. H.S. bör i stället tilldelas varning. Med hänsyn till att han i enlighet med vad som förut har konstaterats allvarligt åsidosatt sina plikter som advokat finns det särskilda skäl att förena varningen med en skyldighet att utge straffavgift till advokatsamfundet. Avgiften bör bestämmas till maximibeloppet, 15 000 kr.

På grund av det anförda upphäver jag disciplinnämndens beslut om uteslutning samt tilldelar enligt 8 kap 7 § 2 st RB H.S. varning och förpliktar honom med stöd av tredje stycket i samma paragraf att till Sveriges advokatsamfund utge straffavgift med 15 000 kr.