NJA 2002 s. 133

GLAB-gruppen AB ansökte om betalningsföreläggande mot A. J. hos Kronofogdemyndigheten i Göteborg. Sedan kronofogdemyndigheten meddelat utslag och A. J. ansökt om återvinning överlämnades målet till Göteborgs TR för vidare handläggning.

GLAB yrkade vid TR:n att A. J. skulle åläggas att till bolaget betala 700 kr avseende kontrollavgift vid olovlig parkering. Som grund för sin talan åberopade GLAB att ett A. J. tillhörigt fordon d. 21 jan. 2000 kl. 16.30-16.35 hade varit uppställt på tomtmark Göfab, Göteborg, i strid mot där gällande parkeringsbestämmelser. Enligt bolaget hade fordonet varit parkerat i parkeringsplats för rörelsehindrade med särskilt tillstånd.

A. J. bestred GLAB:s talan och uppgav följande: Det är riktigt att han stod parkerad på Göfabs parkeringsplats på den av GLAB uppgivna tidpunkten. Han stod dock inte parkerad på någon av handikapplatserna utan på den avgiftsfria parkeringsplatsen närmast till vänster om dessa. Handikapplatserna var vid tidpunkten upptagna av andra bilar.

A. J. överklagade i HovR:n för Västra Sverige.

HovR:n (hovrättspresidenten Wennberg, hovrättslagmannen Thorblad, referent, och hovrättsrådet Lönqvist) meddelade d. 28 maj 2001 följande beslut: HovR:n beviljar inte prövningstillstånd. TR:ns dom står därför fast.

A. J. överklagade och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i HovR:n.

GLAB-gruppen bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Melchior, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Av TR:ns domskäl kan utläsas att det är likgiltigt vad bilägaren och dennes vittne säger sedan parkeringsbolagets anställde redogjort för sina rutiner och att han inte kan ha misstagit sig.

Med hänsyn till bevisläget i detta mål är det av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet till HovR:n prövas av denna. Tillstånd till målets prövning i HovR:n bör därför meddelas.

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Lennander, Thorsson, Regner, referent, och Dahllöf) fattade följande slutliga beslut: Skäl. GLAB-gruppens talan mot A. J. gäller kontrollavgift för parkering på parkeringsplats för rörelsehindrade med särskilt tillstånd. Vid TR:n bestred han anspråket och åberopade därvid att han stått parkerad på en avgiftsfri plats intill platserna för rörelsehindrade.

GLAB-gruppen åberopade som bevisning vid huvudförhandlingen i TR:n dels en kopia av kontrollavgiftsfakturan, dels vittnesförhör med en parkeringsvakt. A. J. åberopade å sin sida förhör under sanningsförsäkran med sig själv och vittnesförhör med sin hustru A. J.

Enligt TR:ns dom redogjorde parkeringsvakten på ett trovärdigt sätt för sina rutiner vid utfärdande av kontrollavgift; han hade därvid uppgett att de enda kontrollavgifter han utfärdade avsåg just ifrågavarande handikapplatser och att han omöjligt skulle kunna utfärda en kontrollavgift för en bil som stod på en avgiftsfri plats, eftersom handikapplatserna är tydligt utmärkta och betydligt bredare än övriga platser. Mot bakgrund av vad parkeringsvakten uppgett fann TR:n styrkt att A. J:s bil varit parkerad på den plats som GLAB-gruppen uppgett. Beträffande A. J:s och A. J.:s utsagor antecknade TR:n endast att vad de uppgett inte föranledde annan bedömning.

När TR:ns dom överklagades av A. J. och HovR:n skulle bedöma om tillstånd till målets prövning där skulle meddelas var situationen den inte ovanliga i mål av denna typ att den utredning som förelåg i första hand utgjordes av dels ett vittnesmål av den som rapporterat den aktuella överträdelsen men som i saken kan uttala sig endast om vilka rutiner som brukar följas, dels en utsaga av den som påstås ansvara för överträdelsen men som gör gällande att han inte begått denna. I förevarande mål tillkom ett vittnesmål av en person som varit med vid tillfället. Vad hon sagt i sitt vittnesmål framgår visserligen inte av handlingarna i målet, men av uppgifter som hon lämnat i målet före huvudförhandlingen i TR:n kan den slutsatsen dras att hon sannolikt bekräftat A. J:s berättelse.

För att HovR:n skall ge tillstånd till målets prövning där krävs inte att HovR:n är övertygad om att TR:ns avgörande är oriktigt utan det är tillräckligt att det finns utrymme för tvivel om avgörandets riktighet. Så kan vara fallet när TR:ns domskäl är så kortfattade eller otydliga att de inte tillräckligt belyser hur rätten kommit fram till domslutet. (Jfr prop. 1992/93:216 s. 45 ff, Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994 s. 138 ff. samt NJA 1997 s. 41 och HD:s beslut d. 24 jan. 2002 i mål Ö 367-01.)

I förevarande mål var bevisläget sådant att det mot varandra stod å ena sidan - utan egentlig stödjande bevisning - parkeringsvaktens uppgifter om hur han brukade förfara samt å andra sidan dels en utsaga under sanningsförsäkran, dels ett vittnesmål. Att i den situationen och i avsaknad av redovisning från TR:n av hur denna värderat A. J:s och A. J.:s uppgifter anse att det inte fanns utrymme för tvivel om riktigheten i TR:ns dom kan knappast anses befogat. Tillstånd till målets prövning i HovR:n bör därför meddelas.