Prop. 1992/93:216

om prövningstillstånd i hovrätt och instansordningen i utsökningsmål

Regeringens proposition 1992/ 93 :216

om prövningstillstånd i hovrätt och instansord- ningen i utsökningsmål

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 25 mars 1993.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Gun Hellsvik

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att förfarandet med prövningstillstånd utvidgas till att omfatta alla tvistemål där värdet av tvisteföremålet uppenbart inte överstiger ett basbelopp (34 400 kr för år 1993). I dag är mot- svarande gräns ett halvt basbelopp (17 200 kr för år 1993).

I propositionen föreslås vidare att regler om prövningstillstånd införs i ledet tingsrätt-hovrätt i brottmål, där tingsrätten endast har dömt den tilltalade till böter eller frikänt den tilltalade från ansvar. Prövningstillstånd skall krävas oavsett vem - den tilltalade, åklagaren eller målsäganden - som överklagar. Undantag föreslås dock för det fåtal fall där Riksåklagaren, Justitiekanslern eller Riksdagens ombudsmän för talan i hovrätten.

Prövningstillståndsförfarandet i hovrätten föreslås utformat i huvud- sak på samma sätt för brottmål och tvistemål. Förslaget innebär att prövningstillstånd skall kunna beviljas om det finns anledning att ändra tingsrättens avgörande (ändringsdispens), om detär av vikt för ledningen av rättstillämpningen att överprövning sker (prejudikatdis- pens) eller om det annars föreligger synnerliga skäl till överprövning (extraordinär dispens).

I propositionen föreslås att hovrätten vid dispensprövningen skall

1 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 216

&

ww E%?

Prop. 1992/93z216

vara domför med tre lagfarna domare. I dag gäller att hovrätten skall bestå av två domare.

[ propositionen föreslås vidare att beslut som har meddelats av kro— nofogdemyndighet skall överklagas först till tingsrätt i stället för som nu direkt till hovrätt. För prövning i hovrätt krävs prövningstillstånd.

Propositionen innehåller också ett förslag om att reglerna om s.k. hovrättsting skall avskaffas.

Lagändringama föreslås träda i kraft den 1 juli 1993 såvitt gäller re-glema om prövningstillstånd i hovrätt och om avskaffande av hovrättsting och i övrigt den 1 januari 1994.

Prop. l992/93:216

Propositionens lagförslag Prop. 1992/93:216

1 Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 2 kap. 4 och 5 åå, 16 kap. 3 5, 49 kap. 12 åoch 51 kap. 4 & skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 49 kap. 12 a 5 och 51 kap. 10 a 5, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 4 51

Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överkla- gats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hov- prövningstillstånd skall hov- rätten bestå av två lagfarna do- rätten bestå av tre lagfarna do- mare. mare.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast beredandet av ett mål, får vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller av en annan tjänsteman vid denna.

5 52 Hovrätt skall sammanträda å Hovrätt skall sammanträda på ort, där den har sitt säte. den ort där den har sitt säte.

lSenaste lydelse l989:656. 2Senaste lydelse 1974:573.

Nuvarande lydelse

Sammanträde må ock, om sar- skilda skäl äro danill, hållas å annan ort.

Sammanträde skall hållas så ofta det för arbetet kraves.

Hovrätt, beträffande vilken regeringen meddelat förordnande därom, skall årligen å bestämda tider hålla hovrättsting utom förlåggningsorten å viss eller vissa orter inom domkretsen för huvudförhandling i mål från den delen av domkretsen.

Föreslagen lydelse

Sammanträde får också hållas på

någon annan ort om det finns skäl till det.

Sammanträde skall hållas så ofta det krävs för arbetet.

16 kap. 3 53

Vid omröstning skall den me- ning gälla, som omfattats av mer än hälften av rättens ledamöter. Om någon mening har erhållit hälften av rösterna och ord- förandens röst är bland dem, skall dock den meningen gälla. Vid avgörande av Pågar om prövningstillstånd enligt 49 kap. 12 5 skall dock, om en av leda- möterna vill bevilja prövnings- tillstånd, hans mening gälla som hovrättens beslut.

Vid omröstning skall den me- ning gälla, som omfattats av mer än hälften av rättens ledamöter. Om någon mening har erhållit hälften av rösterna och ordfö- randens röst är bland dem, skall dock den meningen gälla.

49 kap. 12 54

Talan mot tingsrättens dom eller beslut i mål som handlagts av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d & första stycket får

3Senaste lydelse l987:747. 4Senaste lydelse 1990z443.

I tvistemål där förlikning om saken är tillåten krävs prövnings— tillstånd för att hovrätten skall pröva tingsrättens dom eller be-

Prop. 1992/93:216

Nuvarande lydelse

inte prövas av hovrätten i vidare mån än som jfamgår av 13 5, om inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

Prövningstilllstånd behövs inte vid talan mot beslut som rör någon annan än en part eller en intervenient, beslut varigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare, beslut angående utdö- mande av förelagt vite eller om ansvar för en rättegångsförseelse eller beslut varigenom en miss- nöjesanmälan eller en vade- eller besvärstalan avvisats.

Föreslagen lydelse

slut i mål som handlagts av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d 5 första stycket och i annat mål där det värde som sägs i 1 kap. 3 d åtredie stycket uppen- bart inte överstiger basbeloppet enligt lagen (I962:381) om'all- män försäkring.

Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser

I . ett avgörande i mål som skall handläggas av tingsrätt i särskild sammansättning,

2. ett beslut som rör någon an- nan än en part eller en interve- nient,

3. ett beslut genom vilket tings- rätten ogillat jäv mot en domare, eller

4. ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller en ansö- kan om återvinning eller ett över— klagande avvisats.

I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 & tredje stycket och 13 å gälla i tillämpliga delar.

12 a &

I brottmål krävs prövningstill- stånd för att hovrätten skall pröva en tingsrätts dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller helt frikänts från ansvar.

Om tingsrätten i sin dom även prövat enskilt anspråk mot den tilltalade, gäller i den delen bestämmelserna i 12 5.

Första stycket gäller inte om domen överklagas av Riksåkla- garen, Justitiekanslern eller

Prop. 1992/93z2l6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Justitieombudsman.

Krav på prövningstillstånd en— ligt första eller andra stycket ongfattar även beslut som får överklagas endast isamband med överklagande av dom.

[ fi*åga om meddelade pröv— ningstillstånd skall 54 kap. 11 & tredje stycket och 13 & gälla.

51 kap. 4 55

I vadeinlagan skall vadekåranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende un- derrättens domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden yrkar.

Om prövningstillstånd behövs, skall käranden i vadeinlagan an- ge de omständigheter som han åberopar till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas.

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskriB fogas vid vadeinlagan. Vill käranden, att fömyat förhör med vittne eller sakkun- nig skall äga rum eller förnyad syn å stället skall hållas, skall han angiva det i vadeinlagan jämte skälen därtill. I vadeinlagan skall kä- randen ock angiva, om han vill, att målsägande eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling | hovrätten.

Är den tilltalade anhållen elle r häktad, skall det angivas. Vadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

10 a & Behövs prövningstillstånd, be- slutar hovrätten sedan skrift- växlingen avslutats, om sådant

5Senaste lydelse 1963: 149.

Prop. 1992/93z216

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:216

tillstånd skall meddelas. När det

finns skäl för det, får frågan upp- tas utan att skriftväxling skett.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Om en dom eller ett beslut har meddelats före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser i fråga om överklagande och krav på prövningstillstånd.

2 Förslag till Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken dels att 18 kap. 3 & skall upphöra att gälla, dels att 2 kap. 19 &, 18 kap. 1 och 2, 4-16 och 17-19 55 samt rubrikerna närmast före 18 kap. 2, 12 och 16 a 55 skall ha följande

lydelse,

dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 16 a 5, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 19 &

Kronofogdemyndighetens beslut länder till efterrättelse omedel- bart. Vite får dock ej utsökas innan det beslut, varigenom kro- nofogdemyndigheten har dömt ut vitet, har vunnit laga kraft.

Verkställigheten fortgår även om talan förs mot kronofogde- myndighetens beslut, såvida ej annat föreskrivs i denna balk eller förordnas av hovrätten eller högsta domstolen.

Kronofogdemyndighetens beslut gäller omedelbart. Vite får dock inte utsökas innan det beslut, genom vilket kronofogdemyndig- heten har dömt ut vitet, har vunnit laga kraft.

Verkställigheten fortgår även om kronofogdemyndighetens be- slut överklagas, om inte något annat föreskrivs i denna balk eller förordnas av en domstol.

18 kap. l &

Talan mot kronofogdemyndig- hetens beslut förs i hovrätten genom besvär.

I den mån ej annat föreskrivs i detta kapitel skall bestämmelser- na i rättegångsbalken om fullföljd av talan i hovrätten och högsta domstolen och om rättegången där tillämpas i utsökningsmål.

Kronofogdemyndighetens beslut överklagas skriftligen hos den tingsrätt inom vars domkrets kronofogdemyndigheten har sitt säte.

I den mån det inte föreskrivs något annat i detta kapitel skall bestämmelserna i lagen (l946:807) om handläggning av domstolsärenden tillämpas be- träfande överklaganden i utsök- ningsmål. Tingsrätten skall dock alltid bestå av en lagfaren do- mare.

Prop. 1992/93z216

Nuvarande lydelse

Talan mot kronofogdemyndig- hetens beslut

25

Talan mot kronofogdemyndig- hetens beslut får föras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Sökanden eller svaranden får klaga även över att beslut gör intrång i tredje mans rätt.

Talan mot beslut, varigenom rättighet har förbehållits enligt 12 kap. 33 å andra stycket, får föras endast av den som har be- stritt att sådant förbehåll görs.

49"

Klagan får ej föras över att kronofogdemyndigheten har fun- nit sig behörig att upptaga en ansökan om verkställighet.

Har kronofogdemyndigheten funnit sig obehörig att upptaga en ansökan, kan hovrätten efter klagan bestämma vilken krono- fogdemyndighet som skall hand- lägga målet och hänvisa det till den myndigheten. Härvid tilläm— pas 2 kap. 4 5 första stycket andra meningen.

Föreslagen lydelse

Överklagande av kronofogde- myndighetens beslut

Kronofogdemyndighetens beslut får överklagas av den som be- slutet angår, om det har gått honom emot. Sökanden eller sva- randen får klaga även över att beslut gör intrång i tredje mans rätt.

Ett beslut, genom vilket en rättighet har förbehållits enligt 12 kap. 33 å andra stycket, får överklagas endast av den som har bestritt att sådant förbehåll görs.

Ett beslut, genom vilket kronofogdemyndigheten har fun- nit sig behörig att ta upp en ansökan om verkställighet, får inte överklagas.

Om kronofogdemyndigheten har funnit sig obehörig att ta upp en ansökan, kan tingsrätten efter överklagande bestämma vilken kronofogdemyndighet som skall handlägga målet och hänvisa det till den myndigheten. Härvid tillämpas 2 kap. 4 5 första styc- ket andra meningen.

5?)

Talan får ej föras mot beslut, varigenom begäran om rättelse av utmätning enligt 4kap. 33 eller 34 5 eller av kvarstad för fordran enligt 16 kap. 13 & har lämnats utan bifall.

Följande beslut får inte över— klagas:

I . ett beslut genom vilket begäran om rättelse av utmätning enligt 4 kap. 33 eller 34 & eller av kvarstad för fordran enligt

Prop. 1992/93z216

Nuvarande lydelse

Mot beslut, varigenom rättighet ej har förbehållits enligt 12 kap. 33 å andra stycket, får talan ej föras. Talan får ej heller föras mot beslut, varigenom en förrätt- ningsman har förklarats jävig.

Föreslagen lydelse

16 kap. 13 & har lämnats utan bifall,

2. ett beslut genom vilket en rättighet inte har förbehållits enligt 12 kap. 33 å andra stycket,

3. ett beslut genom vilket en förrättningsman har förklarats

jävig.

öå

Talan får ej föras mot beslut i fråga som avses i 2 kap. 10 eller 11 5. I samband med talan mot beslut, varigenom föreläggande av vite eller annan påföljd har tillämpats, får dock prövning av föreläggandets giltighet påkallas.

Mot beslut som innefattar en- dast förberedelse till senare beslut och ej rör tredje man får talan föras endast i samband med talan mot det senare beslutet. Talan får dock föras särskilt på den grund att målet onödigt uppehålls genom beslutet.

Klagan över sakägarförteckning får föras endast i samband med talan mot auktion eller talan mot

beslut om fördelning av influtna medel.

Ett beslut i en fråga som avses i 2 kap. 10 eller 11 & får inte överklagas. I samband med att ett beslut överklagas, genom vil- ket föreläggande av vite eller annan påföljd har tillämpats, får dock prövning av föreläggandets giltighet påkallas.

Ett beslut som innefattar endast förberedelse till senare beslut och inte rör tredje man får överkla- gas endast i samband med över- klagande av det senare beslutet. Beslutet får dock överklagas sär- skilt på den grund att målet onödigt uppehålls genom be- slutet.

En sakägarförteckning får över- klagas endast i samband med att en auktion eller ett beslut om fördelning av influtna medel överklagas.

75

Talan mot beslut om utmätning som avses i 7 kap. eller mot be- slut om införsel får föras utan inskränkning till viss tid.

Ett beslut om utmätning som avses i 7 kap. eller ett beslut om införsel får överklagas utan inskränkning till viss tid.

Prop. 1992/93z216

10

Nuvarande lydelse

I fi'åga om annan utmätning skall talan av sökanden eller svaranden föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs honom. Tredje man får föra ta- lan mot sådan utmätning utan in- skränkning till viss tid. Talan mot beslut som avses i 8 kap. 9 & första stycket eller 12 kap. 49 & tredje stycket skall dock föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

Klagan över exekutiv försälj- ning skall föras inom tre veckor från försäljningen. Mot beslut om fördelning eller utbetalning av medel skall talan föras inom tre veckor från beslutet.

Talan som avses i 69 andra stycket andra meningen får föras utan inskränkning till viss tid.

Talan mot kronofogdemyndig- hetens beslut i andra fall skall föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

8å

I besvärsinlagan skall klagan- den ange det överklagade beslu- tet, den ändring som yrkas däri och grunderna för besvärstalan.

Klaganden skall i inlagan läm- na uppgift om de bevis som han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis som ej har ingi— vits tidigare skall fogas vid inlagan i huvudskrift eller

Föreslagen lydelse

Ett beslut om annan utmätning skall överklagas av sökanden eller svaranden inom tre veckor från det att beslutet delgavs honom. Tredje man får överkla- ga sådan utmätning utan in- skränkning till viss tid. Ett beslut som avses i 8 kap. 95 första stycket eller 12 kap. 49 & tredje stycket skall dock överklagas inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

En exekutiv försäljning skall överklagas inom tre veckor från försäljningen. Ett beslut om fördelning eller utbetalning av medel skall överklagas inom tre veckor från beslutet.

Ett sådant överklagande som avses i 6 5 andra stycket andra meningen får göras utan in- skränkning till viss tid.

Kronofogdemyndighetens beslut i andra fall skall överklagas inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

1 överklagandet skall klaganden ange det överklagade beslutet, den ändring som yrkas i beslutet och grunderna för överklagandet.

Klaganden skall lämna uppgift om de bevis som han vill åbero- pa och om vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skrift- ligt bevis som inte har givits in tidigare skall bifogas i original eller styrkt kopia.

Prop. 1992/93:216

11

Nuvarande lydelse

bestyrla avskrift.

Besvärsinlagan skall vara egen.- händigt undertecknad av klagan-_- den eller hans ombud.

Föreslagen lydelse

Överklagandet skall vara under- tecknat av klaganden eller hans ombud.

99"

Besvärsinlagan skall inges till kronofogdemyndigheten.

Besvär som ej har anförts i rätt tid skall avvisas av kronofogde- myndigheten. Har besvärsinlagan kommit in till hovrätten före be- svärstidens utgång, skall den om- ständigheten att inlagan har kom- mit in till kronofogdemyndighe- ten först därefter ej föranleda att besvären avvisas.

Om den som vill anföra besvär visar laga förfall före besvärs- tidens utgång, skall kronofogde- myndigheten sätta ut ny tid.

Ett överklagande skall ges in till kronofogdemyndigheten.

Ett överklagande som inte har kommit in i rätt tid skall avvisas av kronofogdemyndigheten. Om överklagandet har kommit in till tingsrätten inom tiden för över- klagande, skall den omständig- heten att överklagandet har kom- mit in till kronofogdemyndighe- ten först därefter inte föranleda att det avvisas.

Om den som vill överklaga ett beslut visar laga förfall innan tiden för överklagande gått ut, skall kronofogdemyndigheten sätta ut ny tid.

105

Avvisas ej besvärstalan, skall kronofogdemyndigheten så snart som möjligt sända besvärsin- lagan och övriga handlingar i målet till hovrätten.

Om överklagandet inte avvisas, skall kronofogdemyndigheten så snart som möjligt sända detta och övriga handlingar i målet till tingsrätten .

115

Frågan huruvida besvär har anförts i rätt tid får komma under hovrättens bedömande en- dast i samband med prövning av besvär över beslut, varigenom kronofogdemyndigheten har av-- visat besvären.

Frågan huruvida ett beslut har överklagats i rätt tid får komma under tingsrättens bedömande en- dast i samband med prövning av ett överklagande av ett beslut genom vilket kronofogdemyndig- heten har avvisat överklagandet.

Prop. 1992/93z216

12

Nuvarande lydelse

Vissa bestämmelser om för- farandet i hovrätten

Föreslagen lydelse

Vissa bestämmelser om för- farandet i tingsrätten

125

Hovrätten får, utan att motpar— ten dessförinnan har beretts till— fälle att inkomma med förkla— ring, förordna att åtgärd för verkställighet ej skall vidtagas tills vidare eller, om synnerliga skäl föreligger, att redan vid- tagen åtgärd skall hävas.

Hovrätten får också omedelbart förordna att åtgärd för verk- ställighet skall genomföras och bestå till dess annat förordnas.

Tingsrätten får, utan att mot- parten dessförinnan har beretts tillfälle att yttra sig över överklagandet, förordna att någon åtgärd för verkställighet tills vidare inte skall vidtas eller, om det finns synnerliga skäl, att en redan vidtagen åtgärd skall hävas.

Tingsrätten får också omedel- bart förordna att en åtgärd för verkställighet skall genomföras och bestå till dess annat för- ordnas.

135

Den omständigheten att beslut har meddelats av en jävig förrätt- ningsman skall ej föranleda att beslutet hävs , om jävet uppenbar- ligen ej har inverkat på beslutet.

Den omständigheten att ett beslut har meddelats av en jävig förrättningsman skall inte för- anleda att beslutet hävs, om jävet uppenbarligen inte har inverkat på beslutet.

145

Vid bifall till talan mot visst beslut får även senare beslut i målet, som har samband med det förra beslutet och som ej hade vunnit laga kraft mot klaganden när besvär anfördes, hävas när det kan ske.

Vid bifall till ett överklagande av ett visst beslut får även ett senare beslut i målet hävas när det kan ske, om detta beslut har samband med det förra beslutet och inte hade vunnit laga kraft mot klaganden när han överkla- gade det första beslutet.

155

Bifalls talan mot beslut om för- delning av medel, gäller det till förmån även för den som ej själv

Om ett överklagande av ett beslut om fördelning av medel bifalls, gäller det till förmån

Prop. 1992/931216

13

Nuvarande lydelse

har fört talan mot beslutet.

Föreslagen lydelse

även för den som inte själv har överklagat beslutet.

165

Hovrättens beslut i dit fullföljd fråga länder till efterrättelse en- ligt vad som sägs i 2 kap. 19 5 om kronofogdemyndighetens be- slut.

I mål om utmätning eller inför- sel skall dock vidtagen åtgärd ej utan särskilt förordnande återgå innan hovrättens beslut har vun- nit laga kraft.

Talan mot hovrättens beslut

Tingsrättens beslut i en fråga som överklagats dit gäller på det sätt som i 2 kap. 19 5 sägs om kronofogdemyndighetens beslut.

1 mål om utmätning eller in- försel skall dock en vidtagen åtgärd inte utan särskilt förord- nande återgå innan tingsrättens beslut har vunnit laga kraft.

Överklagande av tingsrättens be- slut, m.m.

16 a 5

Tingsrättens beslut överklagas hos hovrätten.

Hovrätten för inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om inte hovrätten med- delat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser ett beslut som rör någon annan än en part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller ett beslut genom vilket en miss- nöjesanmälan eller ett överkla- gande har awisats.

I fi'åga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 11 5 tredje stycket rättegångsbalken gälla.

Prövningstillstånd får meddelas endast om

I . det är av vikt för ledning av

Prop. 1992/93z216

14

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

rättstillänmningenattöverklagan- det prövas av högre rätt,

2. det finns anledning till änd- ring i i tingsrättens beslut, eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

Kan ett överklagande av tings- rättens beslut prövas av hov- rätten endast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tings- rätten i samband med under- rättelse om vad som gäller i höga om överklagande upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke.

175

Mot beslut, varigenom hov- rätten har funnit kronofogdemyn- digheten behörig att upptaga en ansökan om verkställighet eller har hänvisat mål till viss krono— fogdemyndighet, får talan ej fö- ras. Detsamma gäller hovrättens beslut med anledning av talan som avses i 65 andra stycket andra meningen.

Ett beslut, genom vilket en domsz har funnit kronofogde- myndigheten behörig att ta upp en ansökan om verkställighet eller har hänvisat ett mål till en viss kronofogdemyndighet, får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut av en domstol med anledning av ett sådant över- klagande som avses i 6 5 andra stycket andra meningen.

185

Talan mot beslut, varigenom hovrätten innan ändringsyrkandet prövas slutligt har meddelat för- ordnande som avses i 12 5 eller har utlåtit sig angående före- läggande som avses i 2 kap. 15 5, skall föras särskilt.

Ett beslut, genom vilket en domstol innan ändringsyrkandet prövas slutligt har meddelat ett förordnande som avses i 12 5 eller har uttalat sig ifråga om ett föreläggande som aVSes i 2 kap. 15 5, får överklagas särskilt.

195

Vad som sägs i 45 andra Vad som sägs i 4 5 andra styc-

Prop. 1992/93z216

15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

stycket och 12, 14 och 15 55 ket och 12, 14 och 15 55 tilläm— tillämpas även i högsta domsto— pas även i hovrätten och Högsta len. domstolen. Vad som sägs i 16 5 tillämpas även i hovrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. I fråga om beslut som meddelats av kronofogdemyndighet före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

Prop. 1992/93z216

16

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 10 a och 11 55 lagen (1976:206) om felparkeringsavgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10351

Talan mot tingsrättens beslut förs genom besvär i hovrätten. Talan får inte prövas av hov- rätten om inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte vid talan mot beslut som rör nå- gon annan än en part, beslut va- rigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare, beslut angående utdömande av förelagt vite eller om ansvar för en rättegångsför- seelse eller beslut varigenom an— mälan av bestridande avvisats. I fråga om meddelade prövnings- tillstånd skall 54 kap. 11 5tredje stycket rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar.

Tingsrättens beslut får över- klagas hos hovrätten. Överkla— gandet får inte prövas av hov- rätten om inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser beslut som rör någon annan än en part, beslut i vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller beslut genom vilket en missnöjesan- mälan eller en anmälan av be- stridande avvisats. I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 5 tredje stycket rättegångsbalken gälla.

Prövningstillstånd får meddelas endast om 1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt,

2. det finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva talan. Kan talan mot tingsrättens be- slut prövas av hovrätten endast om denna meddelat prövnings- tillstånd, skall tingsrätten i samband med underrättelse om vad som gäller i fråga om full— följd av talan upplysa parterna om detta och därvid också ange

1Senaste lydelse 1989:358.

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 216

Kan talan mot tingsrättens be— slut prövas av hovrätten endast om denna meddelat prövnings— tillstånd skall tingsrätten i samband med underrättelse om vad som gäller i fråga om över- klagande upplysa parterna om detta och därvid också ange

PrOp. 1992/93z216

17

Nuvarande lydelse

innehållet i närmast föregående stycke.

Hovrättens beslut får inte över— klagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en pröv- ning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 5 första stycket 1

Föreslagen lydelse

innehållet i närmast föregående stycke.

Hovrättens beslut får inte över- klagas av en enskild part. Hov- rätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskil- da skäl för en prövning om till- stånd skall ges enligt 54 kap.

rättegångsbalken. 105 första stycketl rätte- gångsbalken. 11 5

I tingsrätt och hovrätt för allmän åklagare det allmännas talan.

I tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen för allmän åklagare det allmännas talan. Bestämmel- serna i 54 kap. 9 5 första stycket rättegångsbalken gäller inte talan som förs av Riksåklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1. juli 1993.

Prop. 1992/93z216

18

4 Förslag till Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) Härigenom föreskrivs att 23 5 bötesverkställighetslagen (1979: 189) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 51

Ett beslut av hovrätten i ett mål om bötesförvandling får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 5 ] rättegångs- balken.

Ett beslut av hovrätten i ett mål om bötesförvandling får inte överklagas av enskild part. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 5 1 rättegångsbalken.-

Denna lag träder i kraft "den 1 juli 1993.

1Senaste lydelse l989:359.

Prop. 1992/93z216

19

5 Förslag till Lag om ändring i lagen ( 1985 :146) om avräkning vid åter- betalning av skatter och avgifter

Härigenom föreskrivs att 11 — 14 55 lagen (1985: 146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

115

Kronofogdemyndighetens be- slut får inte överklagas i den mån det innebär att avräkning inte skall ske. 1 övrigt tillämpas i fråga om kronofogdemyndighe— tens beslut enligt denna lag bestämmelserna om besvär över utmätning i allmänhet, i den män inte annat följer av 12 5.

Kronofogdemyndighetens be- slut får inte överklagas i den del det innebär att avräkning inte skall ske. 1 övrigt tillämpas i fråga om kronofogdemyndighe- tens beslut enligt denna lag bestämmelserna om överkla— gande av utmätning i allmänhet, om inte annat följer av 12 5.

1 mål som avses i första stycket förs det allmännas talan av Riksskatteverket.

125

Kronofogdemyndighetens beslut enligt denna lag gäller utan hin— der av att det inte har vunnit laga kraft. Hovrättens beslut gäller

först sedan det har vunnit laga kraft.

Kronofogdemyndighetens beslut enligt denna lag gäller utan hin- der av att det inte har vunnit laga kraft. Tingsrättens och hovrättens beslut gäller först sedan det har vunnit laga kraft.

135

Bestämmelserna i 105 andra och tredje styckena skall tilläm- pas på belopp, som överförts till kronofogdemyndigheten men på grund av beslut av kronofogde- myndigheten i andra fall än som avses i 10 5 första stycket eller av hovrätten eller högsta dom- stolen inte skall tas i anspråk genom avräkning.

Bestämmelserna i 10 5 andra och tredje styckena skall tilläm- pas på belopp, som överförts till kronofogdemyndigheten men på grund av beslut av kronofogde- myndigheten i andra fall än som avses i 10 5 första stycket eller av en domstol inte skall tas i an- språk genom avräkning.

Prop. l992/93:216

20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

145

Skall ett avräknat belopp enligt beslut av kronofogdemyndighe- ten, hovrätten eller högsta dom- stolen inte tas i anspråk genom avräkning, skall den som fått sin fordran helt eller delvis betald genom avräkningen överföra be- loppet till kronofogdemyndig- heten.

Skall ett avräknat belopp enligt beslutavkronofogdemyndigheten eller en domstol inte tas i an- språk genom avräkning, skall den som fått sin fordran helt eller delvis betald genom avräk- ningen överföra beloppet till kronofogdemyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. I fråga om beslut som meddelats av kronofogdemyndighet före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

Prop. 1992/931216

21

6 Förslag till Lag om ändring i lagen (l990:746) om betalningsföre— läggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att 20 och 55 — 58 55 lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 5

Är ansökningen så bristfällig att den inte kan läggas till grund för handläggning av målet, skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen. Sådant föreläggande får sändas till sökanden med posten under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas på annat lämpligt sätt. Följer sökanden inte föreläggandet, skall ansökningen avvisas. Sökanden skall upplysas om detta i föreläggandet. Första stycket skall också tillämpas, om kronofogdemyndigheten begär att sökanden skall betala ansökningsavgiften i förskott.

Om sökanden inte har betalat ansökningsavgiften i förskott men kronofogdemyndigheten ändå har tagit upp ansökningen, får ansök- ningsavgiften genast utsökas hos sökanden.

555

Den som är missnöjd med ett utslag i ett mål om särskild handräckning, får överklaga ut— slaget genom besvär till hov- rätten inom tre veckor från dagen för utslaget. Detsamma gäller om sökanden i ett mål om betalningsföreläg gande eller van- lig handräckning är missnöjd med ett utslag.

Den som är missnöjd med ett utslag i ett mål om särskild handräckning, får överklaga ut— slaget hos tingsrätten inom tre veckor från dagen för utslaget. Detsamma gäller om sökanden i ett mål om betalningsföreläggan- de eller vanlig handräckning är missnöjd med ett utslag.

565

Ett beslut varigenom ett mål har avgjorts på annat sätt än ge- nom utslag får överklagas genom besvär till hovrätten inom tre veckor från dagen för beslutet.

Ett beslut, genom vilket ett mål har avgjorts på annat sätt än genom utslag, får överklagas hos tingsrätten inom tre veckor från dagen för beslutet.

Prop. 1992/93z216

22

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Beslut att överlämna mål till tingsrätt och avskrivningsbeslut enligt 37 5 får dock inte överklagas.

575

Kronofogdemyndighetens beslut under handläggningen av ett mål får inte överklagas särskilt. Be- slut som avses i 63 5 får dock överklagas särskilt genom besvär till hovrätten inom tre veckor från dagen för beslutet.

Kronofogdemyndighetens beslut under handläggningen av ett mål får inte överklagas särskilt. Be- slut som avses i 63 5 får dock överklagas särskilt hos tings— rätten inom tre veckor från dagen för beslutet.

585

Vid överklagande av kronofog- demyndighetens utslag och beslut tillämpas 18 kap. 8 - 11 55 ut- sökningsbalken.

Vid överklagande av kronofog- demyndighetens utslag och beslut samt vid handläggningen [ dom- stol tillämpas 18 kap. 1, 8 - 11 och 16 a 55 utsökningsbalken.

1. Föreskrifterna i 20 5 träder i kraft den 1 juli 1993. Om ansökan har gjorts före ikraftträdandet gäller dock äldre föreskrifter.

2. Föreskrifterna i 55-58 55 träder i kraft den 1 januari 1994. I fråga om beslut som meddelats av kronofogdemyndighet före ikraft- trädandet gäller äldre föreskrifter.

Prop. l992/93z216

23

Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars 1993

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Hörnlund, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Odell, Lundgren, Ask

Föredragande: statsrådet Hellsvik

Proposition om prövningstillstånd i hovrätt och in- stansordningen i utsökningsmål

1 Inledning

År 1989 tillkallades en parlamentariskt sammansatt kommitté för att se över domstolarnas uppgifter, arbetssätt och organisation. Kom- mittén antog namnet Domstolsutredningen. Utredningens uppdrag be- gränsades 1991 genom tilläggsdirektiv till att inte längre omfatta domstolarnas organisation.

I december 1991 avgav utredningen (Ledamöter: presidenten i För- säkringsöverdomstolen Leif Ekberg, ordförande, samt ledamöterna av riksdagen Lars Andersson, Britta Bjelle, Holger Gustavsson och Birgit Henriksson, lagmannen Amold Joelsson, ledamöterna av riks- dagen Göran Magnusson och Martin Olsson, jur.lic. Lotti Ryberg, riksdagsledamoten Gunnar Thollander, lagmannen Carl-Anton Spak, riksdagsledamoten Birthe Sörestedt samt hovrättspresidenten Håkan Winberg.) betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-ta- let Arbetsuppgifter och förfaranderegler. Förslagen i betänkandet tar sikte på arbetsfördelningen mellan domstolar och förvaltning och mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdom- stolarna. Utredningen tar också upp omprövning, överklagande och instansordningen och vissa processrättsliga frågor. Jag tar i detta ärende upp två av de frågor utredningen har behandlat. Det gäller dels utredningens förslag om att reglerna om prövningstillstånd i hovrätt skall utvidgas, dels förslaget att kronofogdemyndighetens avgöranden i mål om utsökning, avräkning samt betalningsföreläggande och hand- räckning skall överklagas först till tingsrätt i stället för som nu direkt

Prop. 1992/93z216

24

till hovrätt.

Betänkandet har remissbehandlats. Utredningens lagförslag i här aktuella delar bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I. En förteckning över remissinstanserna finns intagen i Ds 1993:5 (i bilaga 1), liksom en sammanställning av remissvaren (i avsnitt IV:21.4 och IV:22.9).

Vidare diskuterar jag i detta sammanhang ett förslag som Riks- skatteverket (RSV) har fört fram i en delrapport om översyn av ut- sökningsbalken (RSV Rapport 1990:5 Översyn av utsökningsbalken) och som gäller kronofogdemyndighetens omprövning av sina egna beslut. Jag för dock inte fram några förslag till regler om om- prövning. En sammanfattning av RSV:s förslag bör fogas till proto- kollet som bilaga 2. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig över rapporten bör fogas till protokollet som bilaga 3. Remissvaren finns tillgängliga i Justi- tiedepartementet (dnr 90-1697).

Slutligen tar jag i detta sammanhang upp ett förslag från hovrätterna om att avskaffa särreglerna om hovrättsting. Förslaget har remissbe- handlats. Yttranden har avgetts av Domstolsverket, Riksåklagaren, Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten för Nedre Norrland, Hovrätten för Övre Norrland samt Linköpings, Kalmar, Karlshamns, Karlskrona, Karl- stads, Örebro, Falu och Östersunds kommuner. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr 93-677).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 4 mars 1993 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som utarbetats i ärendet. Remissen till Lagrådet om- fattade dock inte förslaget till ändring i 2 kap. 5 5, 51 kap. 4 och 10 a 55 rättegångsbalken. De till Lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Lagrådet har lämnat vissa allmänna synpunkter på förslagen som gäller prövningstillstånd i hovrätten och har i ett avseende förordat en annan lagteknisk utformning av reglerna. Jag återkommer till Lagrå— dets synpunkter i min följande framställning (avsnitt 2.6.1, 2.6.3 och 2.6.4). Lagrådet har i övrigt lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 5. Jag har gjort vissa redaktionella ändringar i lagtexten. Dessutom har jag gjort en smärre saklig ändring i förhållande till det remitterade förslaget vilket jag återkommer till i specialmotiveringen.

Prop. 1992/93z216

25

2 Prövningstillstånd i hovrätt 2.1 Inledning

Vid tillkomsten av rättegångsbalken (RB) och under lång tid därefter fanns det i princip inga begränsningar när det gällde en parts möj- ligheter att få ett tingsrättsavgörande fullständigt överprövat av hovrätten. Rättsmedlen vad och besvär stod i huvudsak Öppna i alla de fall en tingsrätt meddelat en. dom respektive ett beslut. Ett undan- tag utgjordes och utgörs alltjämt av tredskodomar meddelade av tings- rätt. Sådana kan inte överklagas till högre instans utan får i stället angripas genom återvinning vid tingsrätten. Ett annat fall då ett tingsrättsavgörande inte kan överklagas är då parterna har avtalat att tingsrättens avgörande skall vara slutgiltigt (se 49 kap. 1 & tredje stycket RB).

År 1974 infördes för första gången en regel som innebär ett undan- tag från den angivna ordningen. I samband med den s.k. småmålsla- gens tillkomst infördes nämligen också de regler om prövningstillstånd för tvistemål om mindre värden, s.k. småmål (eller FT-mål), som numera - efter vissa ändringar - återfinns i rättegångsbalken. Dessa regler innebär att den som vill överklaga ett tingsrättsavgörande i ett tvistemål där tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, måste beviljas prövningstillstånd av hovrätten för att få en fullständig överprövning till stånd (49 kap. 12 & RB). Enligt 49 kap. 13 & RB får sådant prövningstillstånd meddelas i tre fall, nämligen om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt (prejudikatdispens), om det finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit (ändringsdispens) eller om det annars finns synnerliga skäl att pröva talan (extraordinär dispens).

I och med att småmålslagen upphävdes den 1 januari 1988 och reg- lerna inarbetades i rättegångsbalken kom reglerna om prövningstill- stånd att bli tillämpliga på ytterligare några kategorier av mål, nämligen vissa mål vid fastighetsdomstolarna. Ännu ett liknande un- dantag infördes den 1 juli 1939 då regler infördes om prövnings- tillstånd i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

Under de gångna åren har vissa andra reformer tagit sikte på för- hållandena i hovrätterna, bl.a beträffande domförhetsreglerna i olika typer av mål. Den 1 september 1989 reformerades hovrättsförfarandet på flera punkter (prop. 1988/89: 95). Till grund för reformen låg Rät- tegångsutredningens arbete, framför allt dess slutbetänkande (SOU 1987: 46) Översyn av rättegångsbalken4. Hovrättsfrågor, sammansätt- ningsfrågor m. m. Syftet var främst att förenkla och effektivisera förfarandet så att hovrättsarbetet kan koncentreras till de viktigaste

Prop. 1992/93z216

26

frågorna. Hovrättens skyldighet att pröva skuldfrågan inskränktes i sådana brottmål där endast påföljdsfrågan hade överklagats. Parternas möjlighet att i tvistemål införa nytt processmaterial (nya omständig- heter och nya bevis) inskränktes också. Flera andra ändringar om förfarandet vid hovrättema genomfördes. Bl.a. blev hovrättema domföra med tre i stället för fyra juristdomare i ännu flera fall än dittills.

Rättegångsutredningens slutbetänkande innehöll inte några regler om prövningstillstånd i ledet tingsrätt-hovrätt. Tvärtom föreslog man att dispensprövningen i småmålen skulle avskaffas. Utredningen var emellertid inte enig på denna punkt. 1 en reservation föreslogs att kravet på prövningstillstånd skulle utvidgas för tvistemålens del och införas vad gäller vissa brottmål. ] propositionen (prop. 1988/89:95) förutskickades att frågan om en utvidgning av systemet med pröv- ningstillstånd skulle tas upp i en departementspromemoria. Frågan behandlades i departementspromemorian (Ds 1989:2) Domstolarna i framtiden - en idéskiss och togs därefter upp i direktiven till Domstolsutredningen.

Domstolsutredningen föreslår att prövningstillstånd införs i vissa brottmål och att systemet utvidgas för tvistemålens del. Bakgrunden till utredningens förslag är att arbetsläget vid de allmänna domstolarna sedan flera år är ansträngt och att några lättnader i arbetsbördan inte kan skönjas under en överblickbar framtid. Särskilt ansträngda är hovrättema. Under de senaste åren har det varje år kommit in fler mål till hovrättema än det närmast föregående året. Trots en ökande målavverkning bedöms nu balansema på flera hålla vara så stora att läget är svårbemästrat. Domstolsutredningen redovisar att flera hov- rätter påpekat att det krävs snabba åtgärder för att hovrättema skall kunna fungera godtagbart.

2.2 Gällande rätt och allmänna utgångspunkter

De allmänna domstolarna tillhandahåller sedan lång tid tre instanser, tingsrätt (tidigare rådhusrätt och häradsrätt), hovrätt och Högsta dom- stolen. Möjligheterna att få såväl tvistemål som brottmål prövade fullständigt i de två lägre instanserna var i princip obegränsade innan de nyss redovisade reglerna om prövningstillstånd i de s.k. småmålen infördes år 1974 (avsnitt 2.1). Möjligheten till prövning i den högsta instansen har däremot alltid varit förbunden med vissa restriktioner. I fråga om vissa hovrättsavgöranden får överklagande till Högsta domstolen överhuvudtaget inte ske (fullföljdsförbud). Så är exempel- vis fallet när hovrätten har överprövat interimistiska beslut av tingsrätt ifamiljemål (18 kap. 4 & äktenskapsbalken, ÄktB, och 20 kap. 12 &

Prop. 1992/93z216

27

föräldrabalken, FB).

Under senare år har det också i vissa fall införts regler om full— följdsförbud med s.k. ventil. Med detta avses att det i princip råder fullföljdsförbud, men att hovrätten i ett enskilt fall kan tillåta ett överklagande om saken har prejudikatintresse. Ett exempel på detta är när hovrätten har överprövat ett tingsrättsbeslut angående ersättning till offentlig försvarare (54 kap. 2 a & RB). I övrigt finns normalt inga begränsningar i rätten att överklaga hovrättemas avgöranden till Hög- sta domstolen. Rätten att få målet fullständigt prövat är dock kraftigt inskränkt genom reglerna om prövningstillstånd. Högsta domstolen kan inte bevilja ändringsdispens utan endast prejudikatdispens och extraordinär dispens. Ett prövningstillstånd kan vidare begränsas till viss del av domen eller beslutet (partiell dispens) eller till en viss prejudikatfråga i målet.

Instansordningen bygger på en viss funktionsfördelning mellan de olika domstolsnivåema. Man skiljer mellan underrätter och överrätter. Tingsrätt är allmän underrätt, om inte annat är föreskrivet (1 kap. l & RB). Tingsrättens funktion är att som första instans döma i alla mål som har väckts i behörig ordning. Hovrätt är sedan överinstans i alla mål som överklagas från tingsrätt (2 kap. 1 & RB) och Högsta dom- stolen är överinstans i alla mål som överklagas från hovrätt (3 kap. l & RB). Från dessa huvudregler finns vissa undantag. Ett exempel är att åtal mot underrättsdomare för brott begångna i tjänsten skall väckas vid hovrätt respektive Högsta domstolen som första instans (2 kap. 2 Zj och 3 kap. 3 & RB). Högsta domstolen är även första in- stans i mål om ansvar på grund av brott som begåtts i tjänsten av vissa andra högre befattningshavare (3 kap. 3 & RB). Dessa undantag är emellertid inte av intresse i detta sammanhang.

Tingsrätterna handlägger alltså såväl brottmål som tvistemål som första instans. Detta innebär i praktiken att de allra flesta målen inte kommer att prövas av någon ytterligare instans. Tingsrätternas avgö- randen blir därför i hög utsträckning det slutliga avgörandet. Av bl.a. det skälet är det givetvis väsentligt att processen vid tingsrätterna är utformad så att avgörandena håller en hög kvalitet; att den är snabb, billig och säker. I många sammanhang har det också framhållits att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans. Samtidigt är det angeläget att mål som är av särskild vikt för parterna eller som från allmän synpunkt är viktiga inte fördröjs, därför att resurser binds till mer bagatellartade mål eller ärenden. En ledstjärna för tingsrätts- processen är att förfarandet skall präglas av muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Av olika skäl, bl.a effektivitetsskäl finns det ibland anledning att göra avsteg från dessa principer.

Senare års reformer har inneburit att tingsrättsförfarandet har blivit

Prop. l992/93z216

28

mer flexibelt. Möjligheterna för den enskilde domaren att ta hänsyn till det enskilda målets beskaffenhet har blivit större. Sålunda kan tingsrättsdomaren exempelvis under förberedelsen i tvistemål växla förhållandevis fritt mellan muntlig och skriftlig handläggning. Denna ökade flexibilitet och smidighet - som till stora delar är en frukt av Rättegångsutredningens mångåriga arbete - har till syfte att befästa tingsrätternas grundläggande funktion, som alltjämt är att tillhanda- hålla en process som så snabbt och enkelt som möjligt leder fram till ett avgörande av hög kvalitet.

Hovrättema befinner sig i den speciella situationen att de är såväl över- som underinstans. De skall överpröva tingsrätternas avgöranden och deras avgöranden kan i sin tur bli överprövade av Högsta dom- stolen. En väsentlig skillnad jämfört med tingsrätterna är att hov- rättemas avgöranden, på grund av de kraftiga begränsningarna i möjligheterna att få till stånd en fullständig prövning i Högsta domstolen, i de flesta fall inte går att få överprövade. Tingsrätternas avgöranden kan däremot med ytterst få undantag bli fullständigt överprövade av hovrätten.

Vad är då utmärkande för hovrättsprövningen och vilka funktioner har närmare bestämt hovrätten? I fråga om de till hovrätten över- klagade målen lämnar rättegångsbalken ett ganska stort utrymme för de grundläggande processprincipema om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Det finns emellertid viktiga undantag från dessa principer. Vid en jämförelse med vad som gäller för tingsrätts— processen går dessa undantag längre. För det första gäller de nämnda principerna inte alls för besvärsprocessen. Den processen är i princip alltid skriftlig, även om det finns möjlighet att hålla muntliga förhör (52 kap. 10 & RB). Denna möjlighet utnyttjas emellertid sällan.

I tvistemål och brottmål gäller i och för sig de grundläggande pro- cessprincipema. Det finns dock möjligheter att avgöra även sådana mål efter enbart skriftlig handläggning. Reglerna innebär dock - med undantag för dispensprövningen för småmål - att hela processmate- rialet kan komma att prövas på nytt i hovrätten. I hovrätten kan det dessutom tillkomma ytterligare processmaterial, även om det finns vissa restriktioner. l dispositiva tvistemål får sålunda en part åberopa nya omständigheter eller bevis endast under vissa stränga förut- sättningar (50 kap. 25 & RB). l brottmål är part oförhindrad att åberopa nya omständigheter, så länge det är fråga om samma gärning (45 kap. 5 & tredje stycket RB). Ny bevisning i brottmål får åberopas utan inskränkning, så länge den är relevant (35 kap. 7 & RB). Hov- rättens prövning i brottmål kan dock inskränkas, om den tilltalade dömts för den åtalade gärningen av tingsrätten och han överklagar domen bara beträffande annat än skuldfrågan (51 kap. 23 a & RB). l

Prop. 1992/93z216

29

sådana fall kan huvudförhandlingen i hovrätten förenklas och förkortas avsevärt.

En annan inte oviktig skillnad mellan tingsrätt och hovrätt är rättens sammansättning. Sammansättningen i hovrätt är mer kvalificerad än i tingsrätt. I brottmål deltar normalt tre juristdomare i hovrätt mot normalt en domare i tingsrätt. I dispositiva tvistemål deltar i hovrätt tre juristdomare om tingsrätten har bestått av en domare och fyra domare om tingsrätten har bestått av tre domare. I brottmål och vissa familjemål deltar dessutom i allmänhet nämndemän i såväl tingsrätt som hovrätt.

Sammanfattningsvis kan konstateras att hovrättemas prövning i viss män kan begränsas jämfört med vad som har prövats vid tingsrätten. ] det stora flertalet fall skall dock enligt den gällande ordningen en fullständig prövning ske. Hovrättens huvudsakliga funktion kan därvid sägas vara korrigerande i det att hovrätten skall rätta till eventuella felaktigheter i tingsrätternas avgöranden. I viss mån har dock hov- rättema en rättsskapande funktion bl.a. i det att vissa frågor inte kan föras vidare till Högsta domstolen. För att tillgodose den huvudsak- liga, korrigerande funktionen har hovrätten en starkare sammansätt- ning än tingsrätten. Det har inte på allvar ifrågasatts att ändra på detta. Frågan är om den korrigerande funktionen kan bibehållas, eller kanske till och med stärkas, om man inför ytterligare begränsningar beträffande hovrättemas prövning.

2.3 Internationella åtaganden

För utformningen av reglerna om prövning av mål i domstol har det betydelse vilka åtaganden Sverige har gjort i förhållande till andra stater.

En sådan folkrättslig förpliktelse finns i artikel 14 i Förenta nationernas Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966. Denna konvention ställer bl.a. krav på att den som har dömts för ett brott skall ha rätt att få skuldfrågan och det ådömda straffet prövade av högre instans i enlighet med lag.

Det i praktiken viktigaste internationella åtagandet finns i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig- heterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) från år 1950 som reglerar i vilken omfattning den enskilde har rätt till domstolsprövning och hur domstolsförfarandet skall vara organiserat.

Av Europakonventionens artikel 6 framgår att den enskilde har rätt till domstolsprövning beträffande såväl tvister om civila rättigheter och skyldigheter som anklagelser om brott. Den enskilde ges med andra ord genom artikel 6 tillträde till domstol. Vidare ställs vissa

Prop. 1992/93z216

30

' krav på förfarandet vid domstol i dessa fall, bl.a. att rättegången skall vara opartisk och offentlig.

Artikel 6 i Europakonventionen garanterar inte den enskilde rätt till domstolsprövning i mer än en instans. I artikel 2.1 i Protokoll nr 7 till Europakonventionen (tilläggsprotokoll nr 7) garanteras dock var och en som av domstol har dömts för brottslig gärning rätten att få skuldfrågan eller straffet omprövat av högre domstol. Artikeln har följande lydelse:

1. Var och en som dömts av domstol för brottslig gärning skall ha rätt att få skuldfrågan eller straffet omprövat av högre domstol. Ut- övandet av denna rätt, inbegripet grunderna för dess utövande, skall regleras i lag.

2. Undantag från denna rätt får göras vad avser mindre grova gär— ningar, enligt föreskrift i lag, eller i de fall då vederbörande har dömts i första instans av den högsta domstolen eller har dömts efter det att en frikännande dom har överklagats.

Undantag från rätten till omprövning får alltså göras i fråga om mindre grova gärningar eller i fall då den enskilde har dömts i första instans av den högsta domstolen eller har dömts av en överinstans efter det att lägre rätts frikännande dom har överklagats (artikel 2, punkt 2). För svenskt vidkommande kan det förekomma att vissa be- fattningshavare döms av Högsta domstolen som första och samtidigt sista instans (3 kap. 3 & RB). Ett sådant förfarande är alltså ut- tryckligen konventionsenligt.

Rätten till omprövning enligt artikel 2 i tilläggsprotokoll nr 7 omfattar inte tvistemål. Det är således inte konventionsstridigt att tillhandahålla endast ett eninstansförfarande i tvistemål.

Av Europadomstolens praxis följer att artikel 6 i Europakonven— tionen i princip blir tillämplig även på överrättsprocessen, om en sådan tillhandahålls i det nationella systemet.

När det gäller frågan hur ett system med prövningstilLstånd stämmer överens med konventionsregleringen kan följande sägas. Först kan sammanfattningsvis konstateras att det inte finns några åtaganden som hindrar ett förbud att överklaga avgöranden i tvistemål. Däremot inne- bär nämnda konventioner att det inte får finnas fullföljdsförbud i brottmål. I brottmål gäller att staten - med vissa undantag - skall tillhandahålla ett system med möjlighet till prövning i åtminstone två instanser. Om en stat tillhandahåller ett överrättsförfarande, måste staten också garantera att det förfarandet inte strider mot vad som gäller enligt artikel 6 i Europakonventionen och artikel 1425 i 1966 års FN-konvention.

Av den praxis som har utbildats kring artikel 6 i Europakonven- tionen framgår att innebörden av denna artikel bl.a. är att det i

Prop. 1992/93z216

31

allmänhet krävs muntliga inslag i förfarandet. Ett rent skriftligt förfarande anses emellertid i vissa fall uppfylla konventionens krav. Bl.a. gäller detta om det är utformat som ett prövningstillstånds- förfarande. I förarbetena till 1966 års FN-konvention sägs att en dispensprövning i sig är att anse som en omprövning i den mening som anges i artikel 145 i konventionen.

Det kan alltså sammanfattningsvis konstateras att ett system med prövningstillstånd för omprövning i en andra instans, som enbart innehåller skriftliga moment, är förenligt med våra konventions- åtaganden, såväl vad gäller tvistemål som brottmål. Inte heller våra övriga internationella förpliktelser innebär några hinder mot en ordning som innefattar ett system med dispensprövning. I själva ver- ket är det internationellt sett inget ovanligt med en sådan ordning.

2.4 Förhållandena i vissa andra länder

Redovisningen i det följande tar i första hand sikte på förhållandena i brottmål och beskriver endast i begränsad utsträckning förhållandena i tvistemål.

I Finland är första instans häradsrätt eller rådstuvurätt. Häradsrått dömer med en lagfaren domare och nämndemän medan rådstuvurätt dömer med tre lagfarna domare. Det finns inga regler om prövnings- tillstånd eller fullföljdsbegränsningar utan i princip kan alla avgöranden från underrätt öven-prövas av hovrätt, som består av fyra lagfarna domare. Det skall påpekas att det i Finland pågår ett re- formarbete på det här området och att en ny organisation, delvis efter svensk förebild, trädde i kraft den 1 januari 1993. Inte heller då är avsikten att det skall införas några begränsningar i rätten till över- prövning.

I Norge gäller att den som vill anhängiggöra ett tvistemål i många fall först måste vända sig till forliksrådet, som har till uppgift att medla mellan parterna. Det finns ett eller flera forliksråd i varje kommun. Forliksråden består av tre lekmän och har vid sidan av sin medlande uppgift begränsad dc-msmyndighet i vissa saker. Den första domstolsinstansen i tvistemål är i regel herredsrett eller byrett, som i tvistemål i princip bara består av en juristdomare. Om någon av parterna begär det, eller rätten. finner det lämpligt, skall två lekmän ingå i rätten. I vissa fall skall dessa lekmän vara sakkunniga. Det går att överklaga alla tvistemålsdomar till lagmannsretten som är andra instans. Om överklagandet gäller ett förmögenhetsvärde under 20 000 norska kronor, krävs det samtycke av lagmannen (lagmannsrettens chef) för att lagmannsretten skall pröva överklagandet. Samtycke kan i regel bara ges om avgörandet har betydelse för andra mål eller när saken har särskilt stor betydelse för klaganden och lär i praktiken ges mycket sällan. Lagmannens beslut i dessa frågor kan inte överklagas. När ett överklagat tvistemål prövas, är lagmannsretten sammansatt av

Prop. 1992/93z216

32

tre juristdomare och - om parterna ber om det - två eller fyra lekmän.

De flesta brottmål anhängiggörs i byrett eller herredsrett som första instans i en sammansättning med en juristdomare och två nämndemän. Reglerna om överklagande av en byretts eller en herredsrett dom i ett brottmål är ganska invecklade. Den som är missnöjd med bedöm— ningen av bevisfrågan kan inte överklaga domen. Däremot kan han begära att bevisfrågan prövas på nytt av lagmannsretten. För att få en sådan ny behandling av bevisfrågan krävs det samtycke av Höyeste— retts kjaeremålsutvalg, som består av tre domare. Enligt lagen skall samtycke ges om det kan finnas skäl att vara tveksam om bevisbe— dömningen i underinstansen är riktig eller om det finns andra särskilda skäl för prövning. Vid den fömyade behandlingen består lagmannsretten av två juristdomare och tre lekmän, som tillsammans avgör både skuld- och påföljdsfrågan. Praxis sägs vara restriktiv när det gäller att ge samtycke till ny prövning. Kjaeremålsutvalget kan i vissa situationer i stället för att bevilja ny rättegång upphäva domen eller frikänna den dömde. Det lär förekomma mycket sällan.

Den som i ett norskt brottmål som har anhänggiggjorts i byrett eller herredsrett i stället är missnöjd med underinstansens dom beträffande något annat än bevisprövningen (i allmänhet påföljdsval eller straff- mätning) kan överklaga domen till Höyesterett. Aven här krävs det tillstånd av kjaeremålsutvalget för att prövning skall äga rum. Enligt lagen skall tillstånd inte beviljas om kjaeremålsutvalget finner det klart att klagomålen inte kommer att leda till framgång. När det gäller klagomål från åklagare kan härutöver tillstånd nekas om frågan är av mindre betydelse eller om det annars inte finns skäl att saken prövas av Höyesterätt. Om Höyesterätt tar upp en fråga till prövning, består rätten av fem juristdomare. Kjaeremålsutvalget kan avgöra ett mål i sak under vissa förutsättningar.

De allra grövsta brottmålen anhängiggörs i Norge direkt i lag- mannsretten. Lagmannsretten består av tre juristdomare och en jury som kallas för lagretten. Huvudprincipen är att lagretten avgör om den tilltalade är skyldig eller inte och lagrettens avgörande kan inte överklagas. Härutöver gäller i dessa mål som huvudregel att åklagar- sidan inte kan överklaga rättsfrågan i ansvarsdelen till nackdel för den dömde. I övrigt kan rättsfrågor och påföljdsfrågor överklagas till Höyesterett enligt samma regler som gäller för avgöranden av byrett och herredsrett.

I Danmark anhängiggörs de flesta tvistemål och brottmål i byret, som i tvistemål i allmänhet består av en enda lagfaren domare. För att en tvistemålsdom skall få överklagas till landsret (motsvarigheten till våra hovrätter) krävs tillstånd av justitieministem, om målet rör mindre än 10 000 danska kronor. Tillstånd ges om saken är av ingri- pande betydelse för klaganden eller om den rymmer väsentliga rätts- liga eller bevismässiga tveksamheter. Vid behandlingen av överkla- ganden i tvistemål består landsretten av minst tre lagfarna domare. I brottmål består byretten av en juristdomare och två nämndemän eller av ensam juristdomare. Huvudregel är att byrettens dom i ett brottmål kan överklagas till landsret både när det gäller skuldfrågan och påföljdsfrågan. Det finns dock undantag när det gäller smärre för- seelser. Aklagaren kan i politisaker (de flesta bötesbrott samt vissa

3 Riksdagen 1992/93. ] saml. Nr 216

Prop. 1992/93z216

andra brott) överklaga byrettens dom endast om andra påföljder än böter eller konfiskation kan följa på brottet. Den dömde kan i politisaker överklaga endast om högre straff än 30 dagsböter eller 3 000 danska kronor i böter eller konfiskation av egendom till mot- svarande värde har ådömts. Ju stitieministem kan tillåta överklagande som annars skulle vara förbjudet om saken är av principiell karaktär eller om det finns särskilda skäl i övrigt för det. Vid överprövningen av byrets eller herredsrets brottmålsdom består landsret av tre jurist- domare, i vissa fall dessutom tre nämndemän.

De grövsta brottmålen anhänggigörs i Danmark i landsret som första instans. Därvid medverkar förutom tre juristdomare en jury som kallas för naevninger. I princip avgör juryn skuldfrågan. Påföljds— frågan avgörs sedan av juristdomama och juryn gemensamt varvid varje juristdomare har fyra röster. Juryns beslut i skuldfrågan kan i princip inte överklagas. Däremot kan påföljdsfrågan överklagas; dock bara på den grund att straffet ligger utanför de gränser som har bestämts i lagen eller står i uppenbart missförhållande till brotten.

I Island finns det i princip bara två domstolsinstanser. Inga lekmän deltar i dömandet. Domar från underrättema kan överklagas till över- rätten som normalt består av fem domare. Domstolens president kan dock efter invecklade regler besluta att rätten skall vara domför med tre domare. Det gäller framför allt tvistemål om mindre värden och straffsaker som inte är så komplicerade. I tvistemål får överklagande från den lägsta instansen inte ske rörande saker vars värde understiger 7 000 isländska kronor (motsvarar ungefär 650 svenska kronor).

I Frankrike är domstolarna organiserade efter ett tvåinstanssystem vartill kommer en kassationsdomstol. Tribunal d'Instance dömer i tvistemål om högst 30 000 francs. Tribunal de police dömer i brott- mål där maximistraffet inte överstiger två månaders fängelse eller 12 000 francs i böter. Dessa domstolar är domföra med en lagfaren domare.

Tribunal de grande Instance dömer i tvistemål som rör högre värden än 30 000 francs. Tribunal correctionel dömer i grövre brottmål än dem som ankommer på tribunal de police, dock inte de grövsta. Domstolarna är domföra med tre lagfarna domare.

Cour d'Assises dömer i de allra grövsta brottmålen. Domstolen är sammansatt av tre lagfarna domare och nio jurymedlemmar. Domare och jurymedlemmar avgör gemensamt både skuldfrågan och påföljds- frågan, varvid åtta röster av de tolv är nödvändiga för en fällande dom.

Domar meddelade av en tribunal dx instance,en tribunal de police, en tribunal de grande instance eller en tribunal correctionel kan överklagas till cour d'appel. Mot domar av en cour d'assises finns däremot inte motsvarande rättsmedel. Dessutom saknas möjligheten att överklaga till cour d'appel i fråga om sådana domar av en tribunal de police där den utdömda påföljden inte överstiger fem dagars fängelse eller 1 300 francs i böter. Den prövning som görs av cour d'appel kan gälla såväl bevisfrågor som rättsfrågor.

Alla domar som har meddelats i sista instans inom ramen för det ovan nämnda förfarandet - dvs. av cour d'appel efter överklagande dit, av cour d'assises eller av tribunal de police i de fall då rätten till

Prop. 1992/93z216

34

överklagande till cour d'appel är avskuren — kan, men enbart under påstående om felaktig rättstillämpning, angripas genom begäran om kassation hos cour de cassation. Om cour de cassation finner den tidigare meddelade domen vara rättsligt felaktig, upphävs domen och målet återförvisas för ny prövning av en annan domstol av samma slag som den som sist har dömt i målet.

I Förbundsrepubliken Tyskland anhängiggörs de mindre grova brott- målen i Amtsgericht medan de grövre brottmålen anhängiggörs i Landgericht som första instans. Amtsgericht är sammansatt antingen av ensamdomare - så är fallet då det på brottet inte kan följa strängare straff än sex månaders frihetsstraff - eller av en juristdomare och två lekmän, som benämns Schöffen. I det senare fallet kallas domstolen Schöffengericht. En dom av Amtsgericht i den ena eller den andra sammansättningen kan överklagas - både beträffande bevisfrågor och påföljdsfrågor - till Iandgericht. Landgericht är sammansatt av tre juristdomare och två Schöffen eller, vid behandling av överklagande av avgörande av ensamdomare i Amtsgericht, av en juristdomare och två Schöffen. De domar som meddelas av Landgericht kan angripas, men enbart på rent rättsliga grunder, genom rättsmedlet Revision. Vid mål som Landgericht har handlagt i andra instans, dvs. efter överklagande från Amtsgericht, sker överklagande genom Revision till Oberlandesgericht som därvid består av tre domare. Vid mål som Landgericht har handlagt i första instans sker överklagande genom Revision till Bundesgerichthof, som består av fem domare. Det finns ingen form av prövningstillstånd i den tyska straffprocessen.

I England avgörs mindre grova brottmål i första instans av "Magistrates'Court som inte får döma ut strängare straff än sex månaders fängelse eller 2 000 pund. Magistrates' Court är samman- satt av två eller flera lekmannadomare eller, i de större städerna, av en yrkesdomare. Brottmålsdomar som har meddelats av Magistrates' Court kan överklagas till Crown Court utan krav på prövningstill— stånd. Crown Court består därvid av en yrkesdomare och två - fyra lekmannadomare. De grövre brottmålen prövas i första instans av Crown Court som därvid består av en yrkesdomare och jury (utom när den tilltalade erkänner brottet eftersom jury då inte behövs). Juryn har till uppgift att besluta i skuldfrågan medan domaren i före— kommande fall utmäter straffet. Domen i Crown Court kan överklagas till Court gf Appeal (Criminal Division), som består av tre eller flera domare. Overklagandet kan gälla skuldfrågan eller påföljden eller bådadera. Om ett överklagande gäller skuldfrågan och grundar sig enbart på påstående om felaktig rättstillämpning, behövs inte något prövningstillstånd. Däremot krävs det prövningstillstånd om grunden för överklagandet avser bevisningen i målet eller utgörs av en blandning av argument rörande både bevisning och rättstillämpning. Ett undantag från kravet på prövningstillstånd gäller när domaren 1 Crown Court har intygat att överklagandet är försvarbart. Om över- klagandet avser påföljden, krävs emellertid alltid prövningstillstånd. Prövningstillstånd lämnas av Court of Appeal.

1 Nederländerna handläggs de minsta tvisterna och de lindrigaste brottmålen inför s.k. underdistriktsdomstolar. De är i regel samman- satta med en ensam juristdomare. Vissa avgöranden av underdistrikts-

Prop. 1992/93z216

35

domstolarna går inte att överklaga; det gäller brottmål där böter om mindre än 50 gulden (omkring 150 kronor) ådömts och tvistemål som rör lägre belopp än 2 500 gulden (omkring 7 500 kronor). Andra av- göranden av underdistriktsdomstolama kan överklagas till distrikts- domstolama som vid prövning av överklaganden består av tre jurist- domare. Distriktsdomstolamas avgöranden i andra instans går inte att överklaga.

Distriktsdomstolama fungerar också som första instans 'i de fall som inte faller inom underdistriktsdomtolamas kompetens. Härvid är di- striktsdomstolama sammansatta med en eller tre juristdomare. Av- göranden av distriktsdomstolama i brottmål där ett lägre bötesbelopp än 250 gulden (omkring 750 kronor) har ådömts går inte att över- klaga. Andra avgöranden kan överklagas till en av de fem överpröv- ningsdomstolama som i regel består av tre juristdomare (utom i vissa mål som rör skatter där rätten består av en domare). Den högsta domstolen i Nederländerna är en kassationsdomstol. Den kan inte pröva sakfrågor utan bara rättsfrågor och den kan inte själv sätta ett nytt avgörande i det överklagade avgörandets ställe utan den får i stället återförvisa felaktigt avgjorda mål till ny prövning i under- instansen. Också i de fall där det enligt vad som utvecklats inte går att överklaga kan man vända sig till kassationsdomstolen och påstå att avgörandet är behäftat med någon rättslig felaktighet. Kassa- tionsdomstolen är i regel sammansatt av fem domare.

2.5 Reformbehovet

Min bedömning: Det krävs snabba åtgärder för att komma till rätta med hovrättemas alltmer ökande målbalanser. Det finns många sådana åtgärder som är tänkbara. Det saknas dock tillräck- ligt underlag för att nu genomföra flertalet av dessa. Den utväg som står till buds är att bygga vidare på det system med pröv- ningstillstånd i hovrätt som gäller i begränsad utsträckning i dag.

2.5.1 Allmänt

Som jag inledningsvis framhöll är arbetsläget vid hovrättema mycket ansträngt. Domstolsverket har på uppdrag av regeringen undersökt hovrättemas målutveckling och målstruktur. Undersökningen har re- dovisats i en rapport (Dv rapport l990:4). Av rapporten framgår bl.a. att den totala målökningen i hovrättema under tioårsperioden 1980 - 1989 uppgått till 29 procent samtidigt som målen genomsnitt- ligt har blivit mer komplicerade. Även om hovrättema har förmått att successivt öka målavverkningen, har de inte kunnat hålla jämna steg med den ökande tillströmningen. Också under de senaste åren har måltillströmningen ökat kraftigt. År 1991 kom det in drygt 22 000

Prop. 1992/93:216

36

mål till hovrättema vilket var en ökning med nästan 1500 mål eller drygt 7 procent jämfört med år 1990. År 1992 kom det in drygt 26 000 mål vilket innebär en ökning med omkring 4 000 mål eller nästan 18 procent jämfört med år 1991. Trots att antalet avgjorda mål under 1980-talet har ökat med 24 procent har målbalanserna samtidigt ökat kraftigt. Trots en ökande målavverkning ökade målbalanserna med 31 procent under 1992 jämfört med 1991. Läget har således förvärrats avsevärt sedan Domstolsutredningen lämnade sitt betänkan- de.

Domstolsutredningen har i sitt betänkande diskuterat olika sätt att åstadkomma begränsningar och förenklingar av hovrättens överpröv- ning. Skälen för att begränsa möjligheterna till omprövning av dom- stolsavgöranden är framför allt två. För det första innebär det - både för parterna och för domstolsväsendet - mindre kostnader och besvär om instanskedjan förkortas så att ett slutligt avgörande kommer snabbare. För det andra finns det ett starkt intresse av att över- rätternas resurser koncentreras på de mer svårbedömda och kvalifi- cerade målen.

Instansordningen inom domstolsväsendet bygger - vilket tidigare har berörts - på att de olika instanserna har delvis skilda funktioner. För de allmänna domstolarnas del innebär det bl.a. att processen i hov- rätten skall kunna begränsas till de frågor som parterna vill ha prö- vade. Det är alltså inte fråga om att målen i hovrätten skall under— kastas en fullständig omprövning. Idealet är i stället en ordning där processen i hovrätten innebär en till varje mål anpassad överprövning.

Domstolsutredningen beskriver olika sätt att begränsa och förenkla processen i hovrätten. Det kan ske genom åtgärder som syftar till att minska flödet av mål till hovrättema och genom att se till att de mål som väl när hovrättema överprövas på ett ändamålsenligt sätt. Åt- gärder som kan sägas begränsa flödet av mål till hovrättema är t.ex. fullföljdsförbud med eller utan s.k. ventil, omprövning av tingsrätten, s.k. språngrevision, dvs. att tillåta att tingsrätts avgörande överklagas direkt till Högsta domstolen, slopande av rätten till avräkning av häktestid för dem som dömts till fängelse samt inskränkningar av möjligheterna till rättshjälp m.m. vid överklagande. En åtgärd som syftar till att förenkla processen i hovrätten och göra den mer ändamålsenlig i vissa fall är ett ökat inslag av skriftlighet. Även reglerna om hovrättens sammansättning kan utformas så att hovrätts- arbetet förenklas.

Ett system med prövningstillstånd kan - beroende på hur det utfor- mas — sägas innebära en åtgärd som såväl begränsar som förenklar hovrättens överprövning. Det fyller därmed samma dubbla syfte som regler som på olika sätt inskränker omfattningen av hovrättens pröv-

Prop. 1992/93:216

37

ning (t.ex. den relativt nya 51 kap. 23 a & RB, vilken inskränker hovrättens skyldighet att pröva skuldfrågan i brottmål i vissa fall). Ett system med prövningstillstånd kan också antas leda till att flödet av mål till hovrättema minskas. Ett sådant system berör i och för sig inte alls möjligheterna att överklaga mål till hovrättema. Systemet som sådant innebär inte annat än att vissa mål kan handläggas på ett mer ändamålsenligt sätt i hovrättema. Man kan visserligen förmoda att vissa parter gör den bedömningen att prövningstillstånd inte kommer att beviljas och därför avstår från att överklaga tingsrättens dom. Denna effekt av ett system med prövningstillstånd torde dock endast bli marginell.

2.5.2 Olika sätt att begränsa och förenkla hovrättsprocessen

I det följande skall jag översiktligt redogöra för de olika sätt att minska måltillförseln samt begränsa och förenkla hovrättsprocessen som Domstolsutredningen behandlar i sitt betänkande.

Förbud att överklaga tingsrättens avgörande

Det mest radikala sättet att inskränka hovrättsprövningen är naturligt- vis att helt ta bort möjligheten att överklaga tingsrättens dom eller beslut.

Redan enligt gällande ordning finns för ett fåtal fall sådana regler om fullföljdsförbud. Det gäller främst vissa beslut som en tingsrätt kan fatta under handläggningen av ett mål. Om en tingsrätt har för- klarat en domare jävig, får tingsrättens beslut inte överklagas. Det— samma gäller om tingsrätten har bifallit en begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller har förordnat målsägandebiträde (49 kap. 7 & RB). Vidare gäller att, om en tingsrätt har funnit att en dom eller ett beslut av tingsrätten har överklagats i rätt tid, detta ställnings- tagande av tingsrätten inte kan överklagas. Vissa avgöranden, varige- nom tingsrätt i egenskap av fastighetsdomstol överprövat arrende- nämndens beslut, kan inte heller överklagas till hovrätt (se t.ex. 8 kap. 33 & jordabalken, JB).

Regler om fullföljdsförbud i tvistemål och brottmål torde vara ovanliga internationellt. Som framgår av redogörelsen om förhållan- dena i vissa andra länder finns dock ett totalt fullföljdsförbud för vissa tvistemål i Island. Även i Frankrike och Nederländerna finns regler om fullföljdsförbud, men i dessa länder genombryts förbuden av den allmänna möjligheten att hos kassationsdomstolen påstå att det över- klagade avgörandet är behäftat med rättsliga felaktigheter. Det hindrar inte att det i dessa länder är så att den som har fällts för ett lindrigt brott och menar att han är oskyldig i princip inte har några möjlig-

Prop. 1992/93:216

38

heter att få skuldfrågan omprövad av högre rätt.

Vid sidan av de förut angivna bestämmelserna finns det inte i Sverige några regler om förbud att överklaga ett tingsrättsavgörande till hovrätt. Däremot finns det, som nämnts, regler av innebörd att det är förbjudet att överklaga ett hovrättsavgörande till Högsta domstolen (se t. ex. 18 kap. 4 & ÄktB och 20 kap. 12 & FB).

Domstolsutredningen föreslår 1 betänkandet inte några nya regler om fullföljdsförbud i ledet tingsrätt - hovrätt. Det främsta skälet till detta är att ett oinskränkt fullföljdsförbud leder till nackdelar för rätts- tillämpningen genom att det inte går att få fram vägledande avgöran- den av högre rätt. Vid sidan av detta anförs ytterligare två skäl. Dels skulle ett fullföljdsförbud' inte kunna avse annat än de allra mest baga- tellartade frågorna och skulle därför inte nämnvärt avlasta hovrättema arbete. Dels skulle man med ett sådant system trots allt göra rejäla ingrepp i den hävdvunna rätten att få överklaga domstolsavgöranden. Om ett sådant ingrepp inte medför några avsevärda fördelar, bör man avstå ifrån det är utredningens slutsats.

Fullfölidsjörbud med s.k. ventil

I vissa fall har regler om fullföljdsförbud i ledet hovrätt - Högsta domstolen försetts med undantag, en s.k. ventil. Tanken är att pre- judikatbildningen blir lidande i de fall det inte går att överklaga avgöranden ända upp till Högsta domstolen. Man har därför konstru- erat ett system som innebär att hovrätten kan medge rätt att över- klaga, om det föreligger särskilda skäl för att låta Högsta domstolen ta ställning till frågan om prejudikatdispensprövning. Då vinner man den stora fördelen att Högsta domstolen inte behöver befatta sig med en mängd frågor som inte är av prejudikatintresse medan man ändå skapar garantier för att de mål som är av intresse från prejudi- katsynpunkt kan föras upp till prövning. Sådana regler finns i mål om underhållsbidrag till make och barn (18 kap. 4 & ÄktB och 20 kap. 12 & FB), mål om ersättning till offentlig försvarare och ersättning enligt rättshjälpslagen enligt 54 kap. 2 a & RB samt 49 & rätts- hjälpslagen (1972z429, omtryckt 1993z9), felparkeringsavgift enligt 10 a 5 lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, samt mål om för- vandling av böter enligt 23 & bötesverkställighetslagen (1979:189). Domstolsutredningen har utvärderat reglerna om fullsföljdsförbud med ventil. Utredningen kommer fram till att sådana regler är ett användbart instrument för att minska Högsta domstolens arbetsbörda utan att intresset av prejudikatbildning eftersätts. Domstolsutredningen föreslår också vad gäller överklagande till högsta instans att full- följdsförbud med ventil införs för vissa ytterligare måltyper, bl.a. mål enligt 21 kap. FB. Utredningen ser det också som angeläget att

Prop. 1992/93:216

39

man även vid framtida lagöversyner överväger denna möjlighet att begränsa Högsta domstolens arbetsbörda.

Några regler om fullföljdsförbud med ventil i ledet tingsrätt - hovrätt finns inte. Domstolsutredningen föreslår inte heller att sådana regler införs.

S. k. språngrevision

En annan metod att begränsa överklaganden till hovrätt utan att även- tyra prejudikatbildningen skulle vara att i prejudikatfall tillåta att tingsrättens avgörande överklagas direkt till Högsta domstolen. En sådan metod, s.k. språngrevision, övervägdes i samband med de se- naste åndringarna i reglerna om fullföljd till Högsta domstolen (prop. 1988/89:78). Departementschefen anförde att hon inte i sakens då- varande läge var övertygad om att en sådan metod var en framkomlig väg för att förbättra prejudikatbildningen. Domstolsutredningen går av detta skäl inte närmare in på denna fråga, men konstaterar att det även i ett sådant system - liksom vad gäller fullföljdsförbud med ventil - krävs en överblick över hela det juridiska fältet för att rätt kunna bedöma om det aktuella fallet lämpar sig som prejudikat.

Omprövning

Ett förslag som har framförts för att begränsa hovrättemas arbets— börda och som Domstolsutredningen tar upp är att öka möjligheterna för tingsrätterna att själva ompröva sina avgöranden. Domstolsut- redningen konstaterar dock att den frågan nyligen har utretts och att den utredningen har resulterat i att det nu finns regler om omprövning i s.k. domstolsärenden medan tanken att i övrigt införa omprövnings— regler i allmän domstol har avvisats (jfr Ds l988:66 och prop. 1989/90:71).

Förbud mot avräkning av häktestid

Ett annat uppslag som säkert skulle innebära att hovrättemas arbete med grova brottmål skulle minska högst avsevärt, är att ta bort den ovillkorliga rätten för personer, som är häktade och dömts till fängelse av tingsrätt och som överklagar, att tillgodoräkna sig tiden mellan tingsrättens dom och hovrättens dom som verkställighet av fängelsestraffet. En sådan förändring genomfördes i England år 1969 då det bedömdes att anhopningen av grundlösa överklaganden hind- rade domstolarna att syssla med de överklaganden som var befogade. '

Inom fjorton dagar efter förändringen hade antalet överklaganden i brottmål halverats. Domstolsutredningen konstaterar emellertid att det ligger utanför dess uppdrag att vidare överväga denna fråga.

Prop. 1992/93:216

Ekonomiska styrmedel

Man kan också tänka sig ekonomiska styrmedel för att minska måltill- strömningen till hovrättema. Ett exempel på detta är att begränsa förmånerna enligt rättshjälpslagstiftningen eller reglerna om offentlig försvarare i brottmål. Ett annat exempel är att införa någon form av avgifter för överklagande till hovrätt, möjligen i kombination med en rätt att få tillbaka erlagd avgift för den som vinner målet i hovrätten. Domstolsutredningen lägger dock inte fram några förslag i dessa hän— seenden.

Inskränkningar i omfattningen av hovrättens prövning

Rättegångsutredningen övervägde olika möjligheter att inskränka omfattningen av hovrättens prövning. Som ett resultat av de över- vägandena är sedan den 1 september 1989 hovrättens skyldighet att pröva skuldfrågan i brottmål där endast påföljdsfrågan har överklagats kraftigt inskränkt (51 kap. 23 a & RB).

Rättegångsutredningen behandlade i sitt slutbetänkande (SOU 1987:46) också den ofta diskuterade tanken att i största möjliga utsträckning inskränka hovrättens prövningsskyldighet till rättsfrågor men avfärdade den. I korthet är tanken att tingsrättens prövning av sakfrågan (bevisfrågan) i de allra flesta fall inte skulle kunna över- klagas. Om tingsrätten i ett brottmål funnit att den tilltalade har begått den åtalade gärningen, skulle domen alltså i den delen inte kunna överklagas. Däremot skulle tingsrättens val av påföljd och straffmät- ning kunna överklagas. Och motsvarande begränsning skulle naturligt- vis gälla i tvistemål. System av detta slag finns på flera håll utom- lands. Tanken har dock hittills inte omsatts i lagstiftning i Sverige. Framför allt har mot en begränsning av överprövningen till rättsfrågor åberopats att just frågan om vad som är sakfråga och vad som är rättsfråga är så problematisk i de länder där denna uppdelning före- kommer. Man har befarat att man genom en sådan uppdelning skulle skapa ett nytt processrättsligt problemområde som i sig skulle ge upphov till ett antal praktiska svårigheter. I tre lagstiftningsärenden på senare tid har man tagit avstånd från tanken att föra in en sådan distinktion mellan sakfråga och rättsfråga i den processrättsliga lagstiftningen (prop. 1988/89:78, prop. 1988/89:95 och prop. 1989/90:71). Domstolsutredningen föreslår därför inte att överpröv- ningen i hovrätten begränsas till rättsfrågor.

Ökat inslag av skriftlighet i hovrättsprocessen

I olika sammanhang sägs det ibland att ett bra sätt att förenkla för- farandet i hovrätterna skulle vara att i ökad utsträckning gå över till

Prop. 1992/93:216

41

skriftligt förfarande i brottmål och tvistemål. Huvudregeln för hov- rättsförfarandet är att målen skall avgöras efter huvudförhandling. Det finns dock undantag från denna huvudregel. Det gäller i huvudsak mål där utredningen inte kräver huvudförhandling och där parterna är ense om att målet kan avgöras efter ett skriftligt förfarande. Möj- ligheterna att avgöra mål utan huvudförhandling utvidgades som nämnts genom en reform år 1984. Genom reformen stärktes också parternas inflytande över frågan om muntlig eller skriftlig hand- läggning.

I motsatt riktning talar Sveriges konventionsåtaganden. I flera fall har de svenska reglerna om möjligheterna till enbart skriftlig hand- läggning i brottmål i hovrätt varit föremål för prövning i Europadom- stolen med hänsyn till artikel 6 i Europakonventionen. Den praxis som har utbildats innebär - som redan har berörts — att den enskilde i mycket stor utsträckning anses ha rätt att få sin sak prövad i ett muntligt förfarande även i högre rätt.

Domstolsutredningen anser det därför vara uteslutet att öka möjlig- heterna till skriftlig handläggning i hovrätt på ett sätt som nämnvärt kan påverka hovrättemas arbetsbörda.

Hovrättens sammansättning

Regler om hovrätts sammansättning finns i 2 kap. 4 & RB. Enligt huvudregeln är hovrätt domför med tre lagfarna domare. [ tvistemål som av tingsrätt har avgjorts med tre lagfarna domare skall dock hovrätten bestå av minst fyra lagfarna domare när den avgör målet. Fler än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten. I brottmål är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Dessa regler gäller också för vissa familjemål. ] brottmål där det inte är fråga om att döma till strängare straff än böter och inte heller är fråga om företagsbot är hovrätten domför även med tre lagfarna domare. När hovrätten behandlar frågor om prövningstillstånd är hovrätten domför med två lagfarna domare. Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.

Frågan om hovrätts sammansättning har varit föremål för över- väganden i ett flertal lagstiftningsärenden under senare år. Vissa smärre förändringar har också skett. Riksdagen har dock vid flera tillfällen framhållit vikten av att hovrätten har en stark samman- sättning. Domstolsutredningen har - utan att göra någon totalöversyn - gått igenom vad som förevarit i frågan och utredningens slutsats blir att man inte ser ändringar i domförhetsreglerna som en realistisk möj- lighet att underlätta hovrättemas arbete.

Prop. 1992/93:216

42

Prövningstillstånd

Rättegångsutredningen behandlade frågor om ändringsdispens i de allmänna domstolarna i 1987 års slutbetänkande. Utredningens majo- ritet föreslog därvid att dispenssystemet för de s.k. småmålen skulle avskaffas och att dispensregler för andra mål inte skulle införas. I en reservation föreslogs en viss utvidgning av systemet med prövnings— tillstånd i tvistemål samt nya regler om prövningstillstånd för mål om ansvar för brott med endast böter i straffskalan. Under remissbehand- lingen tillstyrkte knappt hälften av remissinstanserna utredningens förslag att avskaffa reglerna om prövningstillstånd i tvistemål. Åter- stoden tillstyrkte regler om prövningstillstånd i någon form men flera av dessa var negativa till ett krav på prövningstillstånd för brottmål.

Utredningens förslag togs upp i prop. 1988/89:95. I propositionen anfördes att förslaget i reservationen låg väl i linje med önskemålet om att i högre grad än nu kunna anpassa förfarandet till vad det en- skilda målet kräver och med strävandena att koncentrera hovrättens resurser till de mer komplicerade fallen. I propositionen konstaterades emellertid att frågan om dispensprövning borde belysas ytterligare såväl från rättssäkerhetssynpunkt som från rent lagteknisk utgångs- punkt. Frågan togs upp i idéskissen (Ds 1989:2) Domstolarna i fram- tiden och sedermera av Domstolsutredningen.

Domstolsutredningen har utrett olika sätt att utforma ett system med prövningstillstånd och föreslår att en ordning med prövningstillstånd i ledet tingsrätt - hovrätt införs för vissa brottmål och att nuvarande system utvidgas för tvistemålens del. Utredningens förslag innebär att prövningstillstånd skulle krävas i alla brottmål där tingsrätten inte dömt till svårare påföljd än böter samt dessutom i vissa fall av fri- kännande dom. För tvistemålen innebär förslaget att alla tvistemål där tvisteföremålets värde inte överstiger ett basbelopp (34 400 kr år 1993) skulle kräva prövningstillstånd. Dispensförfarandet föreslås utformat på i huvudsak samma sätt för brottmål som för tvistemål. Det innebär att hovrättema skall ha möjlighet att förutom prejudikat- dispens och extraordinär dispens också bevilja ändringsdispens. Enligt utredningen skulle ett sådant system på ett effektivt sätt bidra till att lätta på hovrättemas arbetsbörda utan att rättssäkerheten försämrades.

Domstolsutredningen är inte enig i frågan om prövningstillstånd. Enligt en reservation bör prövningstillstånd i brottmål av rättssäker- hetsskäl inte införas och frågor om bl.a. överrättsprocessens framtida utformning ses över i det vidare perspektiv som följer med Sveriges europaintegration. I en annan reservation anförs bl.a. att frågan är otillräckligt utredd.

Prop. 1992/93:216

43

2.5.3 Mina slutsatser

För min del anser jag att situationen för hovrättemas del är så be- kymmersam på grund av det alltmer ökande målantalet att det krävs snabba åtgärder. Situationen har, som jag nyss redovisade, förvärrats ytterligare under den tid som gått sedan Domstolsutredningen lämnade sina förslag. Görs ingenting nu, riskerar man att hovrättema kommer att få så stora balanser att ett stort antal mål förblir oavgjorda under en oacceptabelt lång tid. En sådan situation måste undvikas, allra helst som Europakonventionen ställer krav på att rättegång skall hållas inom skälig tid (artikel 6).

Samtidigt står det klart att problemet inte kan lösas genom resurs- ökningar. Lösningen måste därför vara att göra överrättsprocessen mer effektiv.

Min genomgång visar att det linns flera tänkbara sätt att minska flödet av mål och ärenden till hovrättema och att i övrigt göra hovrättsprocessen mer ändamålsenlig. Fördelarna från effektivitets- synpunkt med de skilda sätten måste dock vägas mot nackdelar av olika slag. Vissa lösningar framstår som oförenliga med principiella grundvalar för rättssystemet eller med Sveriges internationella åtaganden. Andra förefaller vara tämligen ineffektiva. Vissa andra tänkbara lösningar har Domstolsutredningen ansett falla utanför ramen för dess utredningsuppdrag och utredningen har därför inte gått till botten med dem.

Så mycket kan dock sägas att det finns olika sätt att gå vidare. Det är emellertid en besvärlig och grannlaga uppgift att ta definitiv ställning till olika metoder för att komma till rätta med problemen. Dessa svårigheter kan vara av såväl principiell som lagteknisk natur. Jag avser därför att senare i dag återkomma till regeringen med ett förslag om att en utredning skall få i uppdrag att undersöka och analysera olika möjligheter samt lägga fram förslag som syftar till att med bibehållen rättssäkerhet och med iakttagande av våra internatio- nella förpliktelser effektivisera hovrättsprocessen.

Det som för dagen är möjligt att göra är att ta fasta på Domstols- utredningens förslag om ett utökat system med prövningstillstånd i hovrätt. Detta förslag har också vunnit relativt bred anslutning bland remissinstanserna. Jag skall därför i det följande föreslå lagstiftning av denna innebörd.

Till det sagda kan följande läggas. Också i de allmänna förvaltnings- domstolama finns liknande problem. Domstolsutredningen har uttalat sig för ett system med prövningstillstånd i ledet länsrätt-kammarrätt, en tanke som har vunnit anslutning under remissbehandlingen. Några konkreta förslag lägger utredningen doc-k inte fram. Jag avser därför att gå vidare i saken och låta utarbeta förslag om krav på prövnings-

Prop. 1992/93:216

tillstånd för vissa måltyper inom förvaltningsrättskipningen.

2.6 Överväganden och förslag

2.6.1 Allmänna synpunkter på prövningstillstånd i hovrätt

Som jag tidigare har framhållit bygger instansordningen inom dom- stolsväsendet på att parterna inför den högre instansen begränsar processen till de frågor som de vill ha överprövade. Det är alltså i princip inte fråga om att de mål som förs vidare till högre rätt skall underkastas en fullständig omprövning i den andra instansen. Idealet är i stället en ordning där processen i andra instans innebär en till varje mål anpassad överprövning. Som Domstolsutredningen har fun- nit är systemet med prövningstillstånd utan tvekan ett intressant alternativ när det gäller att komma till rätta med hovrättemas problem. Därvid är enligt utredningen en naturlig utgångspunkt den ordning som hovrättema nu tillämpar.

I de mål där det i dag krävs prövningstillstånd är handläggningen i hovrätten i allmänhet snabb och enkel när det gäller att avgöra om anledning finns att meddela prejudikatdispens eller extraordinär dispens. Mer tidskrävande överväganden krävs regelmässigt beträffan- de frågan om ändringsdispens skall beviljas. När hovrätten överväger denna fråga, har hovrätten att ta ställning till både bevisfrågor och rättsfrågor i målet. När det gäller bevisfrågoma har hovrätten att gå igenom den bevisning som har förebragts vid tingsrätten och studera hur tingsrätten har värderat den. Om bevisning som inte har före- bragts vid tingsrätten åberopas i hovrätten, har hovrätten att ta ställ- ning till om det finns skäl att tillåta denna bevisning och, i så fall, om den kan påverka utgången i målet. Om det vid denna genomgång av bevisfrågoma uppkommer någon tvekan om riktigheten av ut- gången i tingsrätten, är rekvisiten för ändringsdispens uppfyllda; det finns i så fall, som det uttrycks i lagen, anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit. Hovrätten skall då ge tillstånd till fullständig prövning av målet i hovrätten. Och motsvarande bedöm- ningar gör hovrätten när det gäller rättsfrågoma. Om det vid den granskning som hovrätten gör vid dispensprövningen förefaller som om tingsrättens bedömning i en rättsfråga är tveksam, har hovrätten att bevilja dispens för att rättsfrågan skall kunna prövas av en fullsutten hovrätt.

Om en av de två domarna som utför denna dispensprövning vill bevilja prövningstillstånd, gäller hans mening. Hovrätten beviljar då prövningstillstånd och det beslutet går inte att överklaga. Sedan prövningstillstånd har beviljats handläggs målet som vanligt, vilket ofta innebär att det sätts ut till huvudförhandling inför tre lagfarna

Prop. 1992/93:216

domare som avgör det genom motiverad dom. Om hovrätten inte be- viljar prövningstillstånd, står tingsrättens avgörande fast. Hovrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd motiveras inte närmare. Ett sådant beslut kan överklagas till Högsta domstolen.

Det som gör ett system med prövningstillstånd arbetsbesparande för hovrättema år enligt utredningen att de mål där hovrätten inte beviljar prövningstillstånd kan avgöras på ett förenklat sätt: med två ledamöter i stället för tre, med möjligheter att avstå från skriftväxling, inga muntliga förhandlingar med eventuella problem med kallelser och delgivningar behövs och slutligen finns inget krav på att ett avgörande förses med en motivering.

Det nyss sagda gör att också jag tycker att det finns goda skäl att utvidga systemet med ändringsdispens till fler av hovrättemas mål. Det grundläggande motivet för ett system med prövningstillstånd med ändringsdispens är att ett sådant system medför att överrättemas resurser kan användas på ett mer effektivt sätt. I ett system med ändringsdispens tas ett mål upp till fullständig prövning i den andra domstolsinstansen bara om det vid en granskning visar sig finnas något som tyder på att det överklagade avgörandet kan behöva ändras. Härigenom uppnår man att de enklaste fallen - de fall där det framstår som helt klart att någon ändring; inte är aktuell - kan hanteras snabbt, enkelt och billigt. En förutsättning för att systemet skall fungera effektivt är naturligtvis att tingsrätten utformat de egentliga domskälen i sin dom tillräckligt utförligt; risken finns annars att hovrätten hyser tvivel om att tingsrättens dom är riktig och därför beviljar prövnings- tillstånd.

Genom att domstolen inte behöver lägga ned onödig tid på de enkla fallen kan dess resurser koncentreras till de mer komplicerade målen, alltså de mål där en närmare granskning är sakligt motiverad. Detta måste generellt sett antas vara till fördel för avgörandenas kvalitet i de målen och - inte minst - påverka handläggningstiden i positiv riktning.

Ett system med ändringsdispens ger således ökade möjligheter för domstolen att ägna de mer kvalificerade målen den tid och den be- handling som dessa mål kräver. Självfallet är detta till fördel för domstolarnas egen arbetssituation. Men minst lika viktigt är att parterna i de mål där någon ändring inte är aktuell kan få ett snabbare avgörande av målet utan onödiga kostnader och onödigt besvär; sär- skilt gäller detta naturligtvis den part som har den materiella rätten på sin sida. Och även parterna i de mål som tas upp till fullständig prövning kan få fördelar av ett dispenssystem genom att mer resurser kan frigöras för dessa mål.

Drastiskt uttryckt kan det sägas att ett system med prövningstillstånd

Prop. 1992/93:216

46

motverkar meningslös omprövning i en del mål och medverkar till att hOVrätterna kan koncentrera sig på de andra mål där en rejäl prövning annars riskerar att försvåras på grund av arbetsbördan.

En - ibland bortglömd — aspekt av rättssäkerheten är det krav på snabbhet i förfarandet som bör ställas. Om en reform som innebär ett utvidgat förfarande med prövningstillstånd införs, kommer ett större antal mål att bli slutligt avgjorda på ett snabbare sätt. Detta är enligt min mening inte oväsentligt i sammanhanget. En sådan reform kan även på andra sätt bidra till 'att rättssäkerheten stärks. Hovrättemas resurser kan därigenom i större utsträckning koncentreras på att ta itu med de mål som av olika skäl verkligen förtjänar en kvalificerad, fullständig överprövning. Genom den sållning ett utvidgat dispens- system innebär kan också de mål som prövas fullständigt av hovrätter- na komma att bli snabbare avgjorda.

En god sak med prövningstillstånd kan också vara att parterna verk- ligen ser till att tingsrättsprövningen blir så fullständig som möjligt och inte väntar med att föra in material senare i processen.

Till detta kommer att tingsrätten av naturliga skäl alltid har ett förhållandevis färskt processmaterial att bedöma. Utredningen i sak är typiskt sett som bäst vid tingsrättens handläggning. Vid överin- stansemas prövning har processmaterialet nötts av tidens tand. Vitt- nens minnesbilder har i varierande grad förbleknat, liksom parternas hågkomster. Det finns alltså på intet sätt någon garanti för att en ytterligare fullständig prövning, utöver tingsrättens, leder till ett avgörande av högre kvalitet. Detta gäller framför allt om hovrättemas arbetssituation är så ansträngd att man där har svårt att koncentrera sina resurser till en verkligt meningsfull fullständig prövning av tingsrättsavgöranden, i de fall en fullständig sådan verkligen är befogad. Att utgången blir en annan i hovrätten än i tingsrätten kan bero på att processmaterialet blivit sämre i stället för bättre.

De nackdelar som är förknippade med systemet har främst att göra med risken för att dispens avslås utan saklig grund, dvs. trots att det har funnits skäl att ändra den överklagade domen. Man kan naturligt- vis inte totalt utesluta att dispens avslås i något fall där det, om målet hade tagits upp till fullständig prövning, skulle ha visat sig att det funnits skäl att ändra det överklagade avgörandet. Dessa farhågor bör varken underskattas eller överdrivas. De manar dock till försiktighet och innebär att det inte kan komma ifråga att införa prövningstillstånd för alla måltyper i hovrätten.

Det finns också andra aspekter som bör vägas in vid bedömningen av frågan om prövningstillstånd skall införas på-nya områden. Ett system med prövningstillstånd för ett helt rättsområde kan tänkas försvåra möjligheterna till prejudikatavgöranden inom det aktuella

Prop. 1992/93:216

47

målområdet. Systemet innebär nämligen att det i första hand är hov- rättema som prövar om ett mål har prejudikatvärde. Det ligger i sakens natur att Högsta domstolen har bättre förutsättningar än hovrättema att bedöma ett måls prejudikatvärde. Man kan alltså inte blunda för att det kan finnas risk för att hovrättema vid sina dispensprövningar inte uppmärksammar att ett mål kan ha ett allmänt intresse för rättstillämpningen. Bland de remissinstanser som har yttrat sig över Domstolsutredningens förslag i dessa delar redovisas ingen större oro för dessa risker. Enligt min uppfattning skall inte heller dessa överdrivas. Hovrättema torde ha så pass god överblick över de rättsområden som kan bli aktuella för ett system med pröv- ningstillstånd, att man beviljar prejudikatdispens i de allra flesta fall då det är befogat. I övrigt torde ändringsdispens komma att beviljas i sådan utsträckning att råttsbildningen även därigenom tillgodoses på ett acceptabelt sätt.

Innan jag går närmare in på. frågan om en eventuell utvidgning av systemet med prövningstillstånd vill jag något beröra frågan om vinsterna från effektivitetssynpunkt blir tillräckligt stora för att det skall vara meningsfullt att överväga det närmare. Det är uppenbart att dispensprövningen ger de största vinsterna i de mål som, om de före- togs till fullständig handläggning, skulle avgöras efter muntlig för- handling. l tvistemål och brottmål vid hovrättema är muntlig förhand- ling huvudregel. Endast ett mindre antal mål avgörs efter enbart skriftlig handläggning. En faktor som har betydelse i detta samman- hang är givetvis i vilken utsträckning som hovrättema kan förväntas medge prövningstillstånd. Om krav på prövningstillstånd skall införas i fler fall än i dag, måste de effektivitetsvinster som kan uppnås med ett sådant system relateras till de merkostnader som uppstår på grund av att mål i vilka prövningstillstånd meddelas skall handläggas två gånger. Av förklarliga skäl är dessa mål mer resurskrävande än så- dana mål där prövningstillstånd inte meddelas. Vilka effektivitets- vinster man kan förvänta sig är nära förknippat med frågan om vilka kategorier av mål som skall omfattas av ett krav på prövningstillstånd. Jag återkommer till dessa frågor i det följande. Som kommer att framgå uppstår vinster som inte kan negligeras.

Oavsett hur man drar gränsema för vilka mål som skall omfattas av en eventuell reform med prövningstillstånd i hovrätt är utgångspunk- ten för min del att en sådan reform huvudsakligen måste inriktas på typiskt sett enklare mål.

En fråga som bör beröras i sammanhanget är notariebehörigheten och att enkla mål vid tingsrätterna i stor utsträckning handläggs av tingsnotarier, alltså av nyexaminerade jurister som under två år tjänstgör vid domstol närmast som en introduktion till praktiskt

Prop. 1992/93:216

42

juridiskt arbete. Frågan om hur ett system med prövningstillstånd går att förena med de regler som ger möjlighet att delegera vissa domargöromål till tingsnotarier har diskuterats tidigare. I idéskissen (Ds 1989:2) påpekades att det, om rätten till överprövning begränsa- des, var särskilt viktigt att rättegången i första instans var av så hög kvalitet som möjligt. Därför ansågs det finnas anledning att se över behörigheten för tingsnotarier att handlägga vissa mål.

Riksdagen beslöt under våren 1990 att notarietjänstgöringen skulle kortas ned från två och ett halvt år till två år. I propositionen (prop. 1989/90: 100 bil. 4) gjordes en del uttalanden om tjänstgöringens inne- håll. Bl.a. uttalades att tyngdpunkten i notarietjänstgöringen borde ligga på arbete på en domarrotel och att på eget ansvar utföra domar- göromål. Vidare underströks att domstolen, för att förordna en notarie att självständigt utföra domargöromål, alltid måste bedöma såväl den enskilde notariens lämplighet för uppgiften som svårighetsgraden på de mål och ärenden som notarien skall handlägga. I många fall måste detta enligt vad som sades i propositionen tillämpas så att den or- dinarie rotelinnehavaren eller den annars ansvarige domaren bedömer lämpligheten av varje enskilt mål eller ärende för sig. För att all- mänhetens förtroende för rättskipningen skall kunna upprätthållas är det av största vikt att de notarier som anförtros domargöromål är tillräckligt erfarna och mogna för den ålagda uppgiften. Riksdagen lämnade dessa uttalanden utan erinran.

Domstolsutredningen redovisar en del statistik vad gäller brottmål respektive tvistemål som har handlagts av notarier. Av denna redo- görelse framgår att notarier - alltid tillsammans med nämndemän - handlägger omkring 10 000 bötesbrottmål om året. Dessa mål över- klagas inte i större utsträckning än andra mål. Statistiken visar dessutom att de notariemål som överklagas ändras av hovrättema i mindre utsträckning än andra brottmål. Domstolsutredningen drar den slutsatsen att domsluten i de brottmål som handläggs av notarier är lika riktiga som de som handläggs av andra domare. Man skulle där- för inte kunna åberopa avgörandenas kvalitet som skäl för att ta bort notariemas behörighet om man vill införa prövningstillstånd i vissa brottmål. Bland remissinstanserna reses ingen kritik mot denna slut- sats. Jag har ingen avvikande uppfattning.

Domstolsutredningen tar emellertid upp en annan aspekt, som också berörs av flera remissinstanser, nämligen frågan om allmänhetens förtroende för den dömande verksamheten. Inte som den speglar sig i domar och beslut, utan som den framstår i förhandlingssalen. Notarier är av naturliga skäl i allmänhet helt unga och de saknar vana att leda förhandlingar. Det är givet att de någon gång kan göra ett osäkert intryck på parter och andra som uppträder inför rätta. Även

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 216

Prop. 1992/93:216

49

om avgörandena till slut blir riktiga, kan en valhänt handläggning göra att de inblandade får en känsla av att allt inte har gått riktigt till.

Enligt min mening är detta en viktig aspekt. Domstolsutredningen framhåller dock att det för närvarande inte synes finnas någon kritik mot notariemas sätt att handlägga bötesbrottmål. Utredningens slutsats blir att notariebehörigheten inte bör utgöra hinder för att införa krav på prövningstillstånd i dessa mål. Ett viktigt skäl för denna ståndpunkt - som också jag ansluter mig 'till - är att det skulle negativt påverka hela domarutbildningen, om notariema inte fick handlägga bötesbrott- mål. De skulle inte få någon erfarenhet av att leda förhandlingar och deras träning i att självständigt fatta beslut skulle bli avsevärt försämrad. Det innebär i sin tur att de notarier som sedan väljer att fortsätta på domarbanan och något år senare kommer ut på tingsrätter- na för att handlägga även svårare brottmål kommer att vara sämre rustade än nu för sina viktiga arbetsuppgifter. Enligt min mening skulle innebörden bli att man bara sköt fram eventuella problem till en senare tidpunkt, en tidpunkt då handläggningen dessutom avser mer kvalificerade mål. Jag anser det inte vara rimligt att försämra domarutbildningen i sådan grad genom att inskränka notariemas be- hörighet att handlägga bötesbrottmål. Om regler om prövningstillstånd . införs för vissa brottmål, bör notariema enligt min mening ändå kun- na behålla sin behörighet att döma i bötesbrottmål.

I tvistemål förhåller det sig något annorlunda. Reglerna om notariers behörighet att handlägga tvistemål om penningfordringar kan samman- fattas på följande sätt. Om tvisten handläggs som ett småmål och allt- så rör låga värden - upp till ett halvt basbelopp - kan en notarie inte utan särskild prövning av lagmannen enligt 20 å tingsrättsinstruk- tionen (TI, 19792572, omtryckt 19901463) förordnas att handlägga målet. Men om tvisteföremålets värde är över ett halvt basbelopp, finns inga begränsningar utöver den allmänna regeln att en notarie inte får utföra uppgifter som är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller som av annan orsak kräver särskild erfarenhet (19 & TI). Det finns ingen statistik över hur många tvistemål som notarier handlägger per år eller om hur deras avgöranden står sig i högre rätt. Uppen- barligen är det dock fråga om ganska få avgöranden i jämförelse med brottmålsavgörandena. Påpekas kan också att reglerna i rättegångs- balken är så konstruerade att det i princip krävs samtycke av båda parter för att ett tvistemål slutligt skall få avgöras av en ensam- domare. Mot den nu angivna bakgrunden är det svårt att se varför tingsnotarier inte skall få handlägga tvistemål utan hinder av att det finns regler om prövningstillstånd i ledet tingsrätt - hovrätt. Domstols- utredningen går ett steg vidare och föreslår att notarier skall ges behörighet att, utan särskilt förordnande enligt 20 & TI, även hand-

Prop. 1992/93:216

50

lägga tvistemål som handläggs som småmål. Jag är för dagen inte beredd att ta ställning till en sådan ändring i tingsrättsinstruktionen. Jag är emellertid beredd att dra den slutsatsen att frågan om notarie- behörighetens närmare innehåll inte bör påverka frågan om reglerna om prövningstillstånd i hovrätt skall utvidgas eller inte. Avslutningsvis vill jag här framhålla följande. En ordning med pröv- ningstillstånd innebär ett undantag från huvudregeln att den som över- klagar tingsrättens dom har en oinskränkt rätt att få en fullständig omprövning av målet i hovrätten. Den nuvarande ordningen i de s.k. småmålen innebär enligt bestämmelsen i 49 kap. 13 & RB, som jag tidigare har redovisat, att prövningstillstånd kan beviljas i form av prejudikatdispens, ändringsdispens eller extraordinär dispens. Den i praktiken viktigaste dispensgrunden enligt denna bestämmelse är ändringsdispensen. Ett system med ändringsdispens är något annat än den dispensprövning som förekommer i Högsta domstolen. Där är det i princip bara mål med prejudikatintresse som skall tas upp till prövning. Ett system med ändringsdispens innebär inte att det blir förbjudet att klaga till högre rätt. Den part som vill överklaga kan göra det vare sig det finns regler om prövningstillstånd eller inte. Vad som skiljer ett system med prövningstillstånd från ett system med obegränsad rätt till prövning i högre rätt är inte rätten att överklaga utan överrättens handläggning av de mål som överklagas. Det kan alltså konstateras att det inte är fråga om att själva fullföljdssystemet principiellt förändras utan bara att man skapar utrymme för ett mera flexibelt sätt att handlägga de fullföljda målen. När jag förordar en utvidgning av systemet med prövningstillstånd i hovrätt vill jag framhålla att en sådan reform måste vara förbunden med garantier för att rättssäkerheten inte försämras och att stora krav måste ställas på utformningen av ett system med prövningstillstånd. Ett sätt att gå fram är att förstärka hovrättens sammansättning vid dispensprövningen. Jag vill redan här nämna att jag - som jag senare (avsnitt 2.6.4) skall redovisa närmare - anser att frågor om pröv- ningstillstånd skall avgöras av tre i stället för två ledamöter. En sådan ordning är ägnad att bidra till att rättssäkerheten upprätthålls. Jag vill också framhålla att jag är angelägen om att en reform på detta område utvärderas relativt omgående och att det bör kunna bli en viktig uppgift för den utredning som jag nyss nämnde (avsnitt 2.5.3). Lagrådet har beträffande förslaget att utvidga systemet med pröv- ningstillstånd i hovrätt anfört följande: Remissen innehåller i denna del förslag till reformer som innebär betydande förändringar i gällan- de rättsordning i och med att möjligheterna att få en fullständig om- prövning i hovrätt av vissa avgöranden av tingsrätt minskas. Vad

Prop. 1992/93:216

51

gäller dispositiva tvistemål utgör förslaget närmast en vidareutveckling av ett system som redan tillämpats under en förhållandevis lång tid och utan att några mer påtagliga nackdelar därav har framkommit. Förslaget att införa krav på prövningstillstånd för att hovrätt skall ta upp vissa avgöranden i brottmål till ny behandling är däremot en nyhet som aktualiserar åtskilliga svårbedömda och känsliga frågor av både principiell och praktisk natur. Inte minst remissbehandlingen av domstolsutredningens förslag i denna del ger här en god överblick över såväl de invändningar av skilda slag som kan riktas mot den tänkta ordningens som behovet av en reform för att bättre än i dag tillvarata hovrättemas starkt ansträngda resurser.

2.6.2 Prövningstillstånd i tvistemål

Mitt förslag: Den nu gällande värdegränsen för vilka tvistemål som kräver prövningstillstånd i hovrätt höjs från ett halvt basbelopp till ett basbelopp.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna till- styrker i huvudsak utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Några få remissinstanser avstyrker utredningens förslag i denna del.

Skälen för mitt förslag: För de dispositiva tvistemålens del gäller redan i dag regler om prövningstillstånd för s.k. småmål. Av de omkring 3 200 tvistemål som år 1989 kom in till hovrättema var 506 småmål. Under nämnda år överklagades 6,8 procent av tingsrätternas avgöranden i ordinära tvistemål till hovrättema medan 4,8 procent av avgörandena i småmål överklagades. Under samma år ändrade hovrättema drygt 30 procent av de överklagade avgörandena i ordinära tvistemål och omkring 10 procent av avgörandena i småmål. Den officiella statistiken innehåller inga uppgifter om hur många av småmålen som avgörs av hovrättema genom beslut att inte meddela prövningstillstånd. Av en undersökning som Domstolsverket har gjort framgår emellertid att ungefär 80 procent av de överklagade småmålen avgjordes av hovrättema genom sådana beslut år 1985 (Dv rapport l987z8). Det finns inte anledning att tro att det skett några större förändringar i detta hänseende under de år som har gått sedan år 1985. Även om man givetvis får vara mycket försiktig att dra längre gående slutsatser av dessa siffror kan konstateras att en utvidgning av reglerna om prövningstillstånd med all säkerhet kommer att innebära att arbetet vid hovrättema kan effektiviseras. En sådan reform skulle alltså kunna bidra till att hovrättemas arbets-

Prop. 1992/93:216

52

situation förbättras.

Domstolsutredningen föreslår att det nuvarande systemet med pröv- ningstillstånd för att få tvistemål fullständigt överprövade av hov- rätten, utvidgas från att gälla mål där värdet - dvs. värdet av vad parterna tvistade om i tingsrätten — inte uppenbart överstiger ett halvt basbelopp till ett basbelopp. Förslaget har i denna del allmänt vunnit remissinstansernas gillande. Några remissinstanser är dock kritiska. De påpekar att redan ett halvt basbelopp för många personer är en betydande summa pengar och att 34 400 kr (som är basbeloppet för år 1993) är mer än vad de flesta människor har omedelbart tillgäng- ligt.

Till detta vill jag först framhålla följande. Alla tvistemål - oavsett tvisteföremålets värde - kommer att prövas fullständigt vid tingsrätten. Där skall tyngdpunkten i rättskipningen ligga och där ligger den också. Flera faktorer bidrar till att tingsrätternas avgöranden har en hög kvalitet. Den utformning förberedelsen har bidrar - tillsammans med de taleändringsregler m.m. som finns - till att parterna har ett starkt incitament till att ett tvistemål blir fullständigt behandlat redan i första instans. Under förberedelsen åligger det dessutom domaren att genom materiell processledning aktivt verka för att otydligheter och ofullständigheter avhjälps. Allt detta syftar till att tingsrätten inför sitt avgörande skall ha ett komplett processmaterial och en klar och av- gränsad processram. Förutsättningarna för att tingsrättens avgörande skall kunna hålla en mycket hög kvalitet måste sägas vara utomordent- ligt goda.

Enligt min mening kan hovrättens funktion att korrigera felaktiga tingsrättsavgöranden underlättas och förstärkas om hovrättema får en utvidgad möjlighet att sålla bort de mål som enligt hovrättens mening är korrekt avgjorda redan av tingsrätten. Jag vill återigen betona att ett system med prövningstillstånd inte innebär att själva fullföljds- systemet förändras utan endast att det skapas utrymme för att hand- lägga de fullföljda målen i hovrätt på olika sätt, vilket medför att rättssäkerheten totalt sett stärks. Alla överklagade mål kommer - liksom i dag - även i ett system med utvidgat prövningstillstånd att prövas. Denna prövning behöver emellertid inte alltid vara fullstän- dig. Så snart en ändring i tingsrättens domslut kan tänkas, skall dock hovrätten göra en fullständig omprövning.

Att använda sig av en fast beloppsgräns för att skilja de tvistemål som bör kräva prövningstillstånd från andra mål har visat sig fungera utan problem vid den hittillsvarande tillämpningen av reglerna om prövningstillstånd i hovrätten. Om en utvidgning av systemet skall göras förefaller det mig lämpligt att även fortsättningsvis använda sig av en fast beloppsgräns. På vilken nivå denna beloppsgräns skall ligga

Prop. 1992/93:216

53

är givetvis en avvägningsfråga. För att effektivitetsvinster skall uppnås måste gränsen ligga inte endast obetydligt högre än i dag. Utredningen föreslår en beloppsgräns på ett basbelopp. Enligt min mening kan det ifrågasättas om inte gränsen borde ligga på en högre nivå. Jag anser dock att det, om en utvidgning nu skall göras, finns anledning att här begränsa sig till en mer försiktig utvidgning. Efter någon tid när erfarenheter vunnits av ett utvidgat system, och re- formen har utvärderats, kan man ta ställning till om det finns anled- ning att justera värdegränsen, uppåt eller nedåt. Jag ansluter mig där- för till utredningens förslag att värdegränsen bör bestämmas till ett basbelopp.

Några remissinstanser föreslår att man bör knyta regeln om pröv- ningstillstånd till det värde som har fullföljs till hovrätten i stället för till tvisteföremålets värde vid tingsrätten. Med en sådan regel skulle det krävas prövningstillstånd om värdet av vad som fullföljs uppenbart inte överstiger ett basbelopp. Det skulle innebära att om käranden vid tingsrätten exempelvis har yrkat: att utfå 100 000 kr av svaranden och tingsrätten bifaller käromålet på så vis att svaranden förpliktas att betala 80 000 kr, så skulle det krävas prövningstillstånd om käranden överklagar och vidhåller sitt yrkande om 100 000 kr eftersom det fullföljda värdet i sådant fall endast är 20 000 kr. Jag kan hålla med om att en sådan regel kan ha goda skäl för sig. Jag är också förvissad om att den lagtekniska frågan går att lösa. Jag är emellertid inte be- redd att på det befintliga beredningsunderlaget föreslå en sådan reglering. Det är en fråga som bör kunna övervägas i samband med den utredning jag tidigare aviserade (avsnitt 2.5.3).

Från något håll uttrycks också oro över att prejudikatbildningen kan bli lidande av ett utvidgat system med prövningstillstånd. Som jag tidigare har sagt kan man inte bortse från detta men jag anser att denna oro inte skall överdrivas. Särskilt när det gäller tvistemålen kan jag lägga till att ett utvidgat system med prövningstillstånd där man använder en beloppsgräns inte innebär att hela grupper av mål inom ett visst rättsområde alltid kommer att omfattas av kravet på pröv- ningstillstånd. Enligt min uppfattning finns det alltså inte av detta skäl anledning att avstå från ett utvidgat system med prövningstill- stånd för tvistemålens del.

En fråga som har uppkommit: under remissbehandlingen av utred- ningens betänkande är huruvida man, om man höjer beloppsgränsen för krav på prövningstillstånd, också skall ta ytterligare ett steg och samtidigt i samma mån höja även värdegränsen för mål som skall handläggas som s.k. småmål.

Jag tycker i och för sig att flera skäl talar för att ta det steget. Om man inte gör det kommer det att: tillskapas en ny variant av tvistemål.

Prop. 1992/93:216

54

Dessa tvistemål skulle utgöras av sådana där tvisteföremålets värde ligger i intervallet ett halvt till ett basbelopp. Dessa mål skulle kännetecknas av att de vid tingsrätten skulle handläggas som s.k. ordinära tvistemål, men ändå kräva prövningstillstånd. Det kan ses som ett sätt att onödigtvis komplicera det civilprocessuella systemet. Uppdelning i s.k. ordinära tvistemål och s.k. småmål har nu hunnit bli etablerad och gränsdragningen mellan de två handläggningsfor- merna har kommit att vinna fasthet i den praktiska tillämpningen. Om man nu också höjde värdegränsen för småmålen skulle det bidra till enhetlighet och överskådlighet i systematiskt hänseende. Enligt min uppfattning bidrar också en reform i denna riktning till att effektivisera förfarandet vid tingsrätterna. Tingsrätterna "kan härigenom avgöra flera tvistemål med ensamdomare, eftersom sådan sammansättning är obligatorisk i dessa mål. Även om reformen med prövningstillstånd i första hand siktar på att avlasta hovrättema från visst arbete och effektivisera förfarandet där, ligger det väl i linje med mina strävanden på domstolsområdet över huvud taget att uppnå effektivitetsvinster även för tingsrätterna, som också är kraftigt arbetstyngda. Jag kan också i detta sammanhang tillägga att den fa- kultativa och dispositiva regel som finns i rättegångsbalken om ensamdomarsammansättning vid tingsrätten även i ordinära tvistemål utnyttjas i en inte obetydlig omfattning. Detta sammantaget med tingsrätternas möjligheter att avgöra tvistemål vid s.k. förenklad huvudförhandling gör att ett stort antal tvistemål, oavsett tviste- föremålets värde redan i dag avgörs av ensamdomare. Någon bärande kritik har mig veterligen inte framförts mot denna ordning. En utökad möjlighet för tingsrätterna att avgöra tvistemål med ensamdomare in- nebär givetvis att förfarandet vid tingsrätten kan bli snabbare, vilket - som jag tidigare har framhållit - i sig är ägnat att stärka rätts- säkerheten.

Trots att det onekligen skulle vara förbundet med ett flertal fördelar är jag emellertid inte beredd att nu föreslå en höjning av värdegränsen för småmål. En sådan höjning aktualiserar nämligen ett antal andra frågor, exempelvis reglerna om rättegångskostnader, som kräver ytterligare beredning. Även reglerna om notariebehörigheten hör hit, som jag har utvecklat tidigare. Det finns anledning för mig att återkomma till detta i ett annat sammanhang. I det sammanhanget bör också frågan om sammansättningen i tingsrätt i tvistemål i allmänhet kunna tas upp.

Prop. 1992/93:216

55

2.6.3 Prövningstillstånd i brottmål

Mitt förslag: Prövningstillstånd skall krävas i brottmål i ledet tingsrätt-hovrätt i de fall tingsrätten inte dömt den tilltalade till annan påföljd än böter eller helt frikänt den tilltalade från ansvar. För Riksåklagaren, Justitiekanslern och Justitieombudsman skall inte kravet på prövningstillstånd gälla.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i hu- vudsak med mitt förslag. Utredningens förslag rörande frikännande domar är dock annorlunda utformad. Det föreslås att prövningstill- stånd skall krävas då den tilltalade har frikänts från ansvar för ett brott för vilket det inte stadgats svårare straff än fängelse i sex måna- der.

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser motsätter sig utredningens förslag om att införa prövningstillstånd i brottmål. Vissa instanser förespråkar en ordning med prövningstillstånd i ledet tings- rätt-hovrätt som är mer begränsad än vad utredningen föreslår. Ett inte obetydligt antal remissinstanser, däribland de flesta hovrättema, tillstyrker dock utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Några få instanser föreslår att man går längre och inför ett krav på prövningstillstånd även i de fall tingsrätten har dömt till villkorlig dom.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande ordning kan ett tingsrätts- avgörande i ett brottmål överklagas till hovrätt och där prövas full- ständigt utan några begränsningar. Utredningen föreslår att det i stället för en fullständig prövning i vissa mål endast skall ske en prövning i begränsad omfattning och att dessa mål tas upp till full- ständig prövning endast om hovrätten först har meddelat prövningstill- stånd. Sådant tillstånd skall ho-vrätten enligt utredningens förslag meddela när det finns anledning att ändra tingsrättens domslut (ändringsdispens) eller om målet har prejudikatintresse (prejudikat- dispens). Dessutom skall möjlighet finnas till extraordinär dispens.

De remissinstanser som motsätter sig utredningens förslag anför som skäl huvudsakligen att rättssäkerheten kräver en fullständig prövning i åtminstone två instanser. Detta skulle gälla särskilt i brottmål där det är samhället som initierar en rättegång mot den enskilde. Enligt en lång rättstradition har det i Sverige varit möjligt för den enskilde att oavsett ett brottmåls art och allvar få det prövat fullt ut i åtminstone två instanser. Många remissinstanser anser att det krävs starka skäl för att bryta denna tradition.

Det kan med fog hävdas - vilket också vissa remissinstanser gör - att den som är föremål för brottsmisstankar har särskild anledning att

Prop. 1992/93:216

56

ställa anspråk på att prövningen sker under betryggande och kvalifi- cerade former. Från något håll sägs att det närmast är att betrakta som en oförytterlig rättighet för den som i en instans har dömts för ett brott att få saken överprövad av ytterligare en instans. Man påpekar bl.a. att det även i vissa bötesmål kan förhålla sig så att den enskildes ära och vandel står på spel. Det nu sagda skulle alltså hindra att man införde ett system med prövningstillstånd överhuvud taget i ledet tingsrätt-hovrätt.

Jag håller med om att det är viktigt att även den som har dömts enbart till böter har en möjlighet att få domen prövad i högre instans. Denna rättighet kan jag inte tänka mig att rucka på. För övrigt följer det av våra internationella åtaganden att en sådan möjlighet måste finnas i vår rättsordning. Det är också viktigt att denna prövning sker under betryggande och kvalificerade former och att rättssäkerhets- kraven upprätthålls. Utredningens förslag om ett system med pröv- ningstillstånd i vissa brottmål innebär emellertid inte att några avsteg görs från de nämnda kraven. Rätten för den enskilde att överklaga en tingsrättsdom och att få den överprövad behålls i princip ograverad i Domstolsutredningens förslag. Däremot innebär förslaget att former- na för prövningen i hovrätten förändras. Jag har i det föregående ut- talat att jag principiellt ställer mig positiv till utredningens förslag om prövningstillstånd under den förutsättningen att systemet utformas på ett sätt som tillgodoser de ovan nämnda kraven.

Ett system med prövningstillstånd enligt utredningens förslag inne- bär för det första att hovrätten skall göra en bedömning av om det kan tänkas finnas anledning att ändra tingsrättens dom. Är detta fallet skall målet prövas fullständigt. I motsatt fall avgör hovrätten målet genom ett beslut som går ut på att någon fullständig prövning i hov- rätten inte tillåts. Underlaget för denna prövning är tingsrättens dom och det processmaterial i övrigt som har presenterats vid tingsrätten samt vad klaganden har anfört i sitt överklagande. Detta underlag granskas av hovrätten i syfte att utröna om det finns något som tyder på att tingsrätten har bedömt bevis- eller rättsfrågoma felaktigt. För den enskilde innebär det att han - om han har dömts av tingsrätten - redan i sitt överklagande bör ha pekat på de omständigheter som kan få hovrätten att känna tvivel på riktigheten av tingsrättens avgörande. Hovrättens prövning är dock inte begränsad till vad den enskilde har anfört. Så snart det finns något som ger anledning att ändra tings- rättens dom skall prövningstillstånd ges och en fullständig prövning komma till stånd. Ett skäl att bevilja prövningstillstånd kan vara att de egentliga domskälen i tingsrättens dom är så kortfattade eller otyd- liga att de inte tillräckligt belyser hur tingsrätten har kommit fram till domslutet. Ändringsdispensen innebär att det är tillräckligt att

Prop. 1992/93:216

57

hovrätten hyser tvivel om tingszrättsavgörandets riktighet. Det krävs inte att hovrätten är övertygad om att avgörandet är felaktigt. Enligt min mening är denna ordning en mycket viktig beståndsdel som är ägnad att bevara rättssäkerheten i ett system med prövningstillstånd.

För det andra innebär utredningens förslag att hovrätten också skall kunna bevilja prövningstillstånd då ett mål har prejudikatintresse, dvs. är av vikt för ledningen av rättstillämpningen. Denna dispensgrund är ofta inte lika intressant för den enskilde som möjligheten till ändrings- dispens. Den är emellertid betydelsefull för rättssystemet som sådant eftersom det är viktigt att sörja för rättsbildningen.

För det tredje, slutligen, skall hovrätten kunna bevilja prövningstill- stånd i form av extraordinär dispens. Denna dispensgrund avser de fall då det vid tingsrättens handläggning har förekommit vissa grövre felaktigheter. Denna dispensgrund är inte betydelselös för den enskilde. Den utgör en särskild garanti för att grövre felaktigheter i förfarandet kan korrigeras.

Ett system med prövningstillstånd som innehåller de beskrivna dispensgrundema är inte någon ovanlig företeelse i ett internationellt perspektiv. Den tidigare gjorda genomgången av förhållandena i vissa andra länder visar att det är relativt vanligt med krav på prövnings- tillstånd för överklaganden till andra instans. Det synes svårt att hävda att dessa andra länder erbjuder en otillräcklig rättssäkerhet. Ett system med prövningstillstånd utformat som ett skriftligt förfarande är också förenligt med Europakonventionen och våra internationella åtaganden i övrigt.

En avgörande fråga är då vilka målkategorier som skall omfattas av en regel om prövningstillstånd.

Den enda avgränsning som är praktisk möjlig är att på något sätt knyta regler om prövningstillstånd till vilken påföljd som är aktuell i målet. De påföljder som förekommer i svensk strafflagstiftning är straffen böter och fängelse samt de övriga påföljderna villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Principen i lagstift- ningen är den att de enskilda straffbuden anger en straffskala i böter eller fängelse eller bådadera och att straffet enligt särskilda bestäm- melser kan bytas ut mot en av de andra påföljderna. Fängelse är alltid att anse som svårare straff än böter. Det innebär att det för de lind- rigaste brotten bara föreskrivs böter i straffskalan. Även på bötes- nivån finns en indelning. Huvudregeln är att böter ådöms i ett visst antal dagsböter där storleken av varje dagsbot bestäms av den dömdes ekonomiska förhållanden. Från och med den 1 januari 1992 gäller att dagsböter skall bestämmas till ett antal av minst 30 och högst 150 (200 som gemensamt straff för flera brott) samt att varje dagsbot skall bestämmas till lägst 30 och högst 1 000 kr. Det innebär att det maxi-

Prop. 1992/93:216

58

mala dagsbotsstraffet är 150 000 kr för ett brott och 200 000 kr för flera brott. Vid sidan härav finns för de allra lindrigaste brotten, ibland kallade ordningsförseelser, ett enklare system med penning- böter. De brott som straffas med penningböter är till alldeles över- vägande delen trafikförseelser. Systemet går ut på att bötesbeloppet fastställs enbart på grund av brottets beskaffenhet utan hänsyn till den dömdes ekonomi. Förutom dagsböter och penningböter förekommer i två fall s.k. normerade böter. Det ena är olaga trålfiske enligt 35 c 5 lagen (1950:596) om rätt till fiske där böterna högst kan bestämmas till etthundra gånger antalet hästkrafter (DIN) på det fiskefartyg som använts för bogsering av trålen. Det andra fallet är brott mot vissa bestämmelser i lagen (19191426) om flottning i allmän flottled. Enligt lagens 77 & bestäms straffet till ett belopp från och med fem till och med femtio öre för varje stycke flottgods, dock lägst tio kr.

I tidigare sammanhang (SOU 1987:46) har föreslagits att en reform bör ta sikte på mål där någon annan påföljd än böter inte är aktuell. Domstolsutredningen ansluter sig till den uppfattningen. Det är också min uppfattning. Att införa regler om prövningstillstånd för den som dömts till ett fängelsestraff skulle innebära ett för stort ingrepp i rätten till prövning i andra instans.

Några remissinstanser föreslår att ett system med prövningstillstånd också skall omfatta de fall där någon av tingsrätten har ådömts vill- korlig dom. Jag är inte beredd att nu föreslå något sådant. Om ett system med prövningstillstånd i brottmål skall införas bör det enligt min mening i första hand användas för bötesmål. Men även med en sådan begränsning kan ytterligare avgränsningar göras.

Domstolsutredningen föreslår att kravet på prövningstillstånd skall omfatta alla mål där tingsrätten har dömt till böter. Med en sådan avgränsning spelar det i praktiken ingen roll hur straffskalan för brottet är utformad. Flera remissinstanser förordar dock en snävare avgränsning. Ett sådant förslag är att man knyter an till just straff- skalan och kräver prövningstillstånd i de fall där enbart böter - och inte fängelse - ingår i straffskalan. Ett annat förslag är att man skulle begränsa förfarandet med prövningstillstånd på det viset att förfaran- det skall omfatta endast de fall där tingsrätten har dömt ut ett visst lägre bötesstraff, exempelvis endast i de fall tingsrätten har dömt ut mindre än 50 dagsböter. Ett tredje sätt vore att knyta an till den faktiska bötessumma som tingsrätten har dömt ut. Ytterligare ett sätt att göra gränsdragningen är att i stället knyta an till den ändring som begärs i hovrätten. Några remissinstanser för fram detta senare sätt att avgränsa vilka mål som skall kräva prövningstillstånd, men påtalar samtidigt att en sådan avgränsning skulle medföra att fullföljdshän- visningarna skulle bli komplicerade. Det problemet skulle i och för

Prop. 1992/93:216

59

sig kunna lösas lagtekniskt. Jag är emellertid inte beredd att på det befintliga beredningsunderlaget övervägaförslag i den riktningen. Det kan finnas anledning att arbeta vidare med denna fråga inom ramen för den utredning jag avser att ta initiativ till (avsnitt 2.5.3).

Närmast till hands ligger i stället att knyta frågan om prövnings- tillstånd till den påföljd som faktiskt har ådömts i målet. Systemet kan då utformas så att prövningstillstånd skall krävas i mål där tingsrätten i påföljdsdelen endast har dömt till böter. Ett sådant system skulle för det första omfatta alla mål som "bara rört de ordningsförseelser som straffas med penningböter. Dessutom skulle man i systemet få med mål som i tingsrätten rört brott som straffas med dagsböter som högsta straff. Hit hör bl.a. brotts'balksbrotten vållande till annans död (ringa brott), hemfridsbrott, olaga intrång, förtal, förolämpning, till- grepp av fortskaffningsmedel (ringa brott), fyndförseelse, åverkan, tagande av olovlig väg, olaga spridande av efterbildning, missbruk av larmanordning, hindrande av förrättning och föregivande av ställning som advokat. Dessutom tillkommer en del brott inom specialstraff- rätten, exempelvis vårdslöshet i trafik, bristande uppbördsredovisning samt vissa brott mot jakt- och fi:;kelagstiftningen.

Det skulle med en sådan ordning också krävas prövningstillstånd i mål om brott där det ingår både böter och fängelse i straffskalan och där tingsrätten har bestämt straffet till böter. Exempel på brott med sådan straffskala är ofredande, olaga hot, sexuellt ofredande, för- förelse av ungdom, snatteri, egenmäktigt förfarande, bedrägligt be- teende, undandräkt och rattfylleri. Tingsrätten kan också bestämma straffet till böter i fall av försök, förberedelse och stämpling till brott där det endast ingår fängelse i straffskalan och då skulle det krävas prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt. Slutligen kan tings- rätten i vissa fall där det endast ingår fängelse i straffskalan sätta ned straffet till böter. De fallen är exempelvis nödvämsliknande situatio- ner (24 kap. 5 & BrB) och om den tilltalade är under 21 år (29 kap. 7 & BrB). Även i sådana fall skulle det krävas prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt.

Ett system med prövningstillstånd där avgränsningen görs på det nyss beskrivna sättet innebär i och för sig att det blir en i viss mån flytande gräns mellan mål som kan komma att överprövas utan krav på prövningstillstånd och mål där sådant tillstånd krävs. Systemet innebär också att en del mål om förhållandevis allvarliga brott där straffet på grund av särskilda omständigheter satts under straffmini- mum kommer att omfattas av kravet på prövningstillstånd. Detsamma gäller om tingsrätten dömer för ett lindrigare brott än det åklagaren har yrkat ansvar för. Det ligger emellertid i sakens natur att det relativt ofta kommer att finnas skäl att bevilja prövningstillstånd i

Prop. 1992/93:216

sådana mål. Den gränsdragning utredningen gör är dock enligt min mening förhållandevis klar och lättfattlig.

Systemet med prövningstillstånd måste omfatta ett stort antal mål för att det skall ge önskade effektivitetsvinster. En undersökning som Domstolsutredningen har genomfört visar att cirka 2 000 mål eller ungefär 26 procent av alla brottmål som hovrättema handlägger årligen skulle komma att omfattas av ett system med prövningstill- stånd som utformas enligt utredningens förslag. Enligt min mening innebär den modell utredningen föreslår en lämplig avvägning av de intressen som gör sig gällande.

Jag föreslår därför att prövningstillstånd skall krävas i ledet tingsrätt - hovrätt i alla de brottmål där tingsrätten inte har dömt till annan påföljd än böter. Jag återkommer strax till frågan om vad som bör gälla i de fall tingsrätten frikänt den tilltalade från ansvar.

En särskild fråga är om det skall finnas några undantag från kravet på prövningstillstånd i hovrätt vid bötesdomar. Från åklagarhåll har under remissbehandlingen med viss kraft framhållits att åklagaren inte skall behöva vara underkastad kravet på prövningstillstånd. Det häv- das att åklagaren har att iaktta objektivitetsprincipen och det regel- mässigt görs mycket noggranna överväganden innan ett mål förs vida- re till hovrätten. Risken för onödiga överklaganden skulle vara i det närmaste obefintlig. Dessutom hävdas att det inte är arbetsekonomiskt försvarbart att en sådan noggrann prövning först görs av en åklagare och sedan dessutom av hovrätten.

I sak anser jag att vad som sålunda framhålls väger tungt. Det finns emellertid enligt min mening en annan sida av saken. Om man ser det från den enskildes synpunkt kan det framstå som orättvist att han eller hon måste beviljas prövningstillstånd för att saken skall överprövas fullständigt, medan detta inte gäller för motparten. Denna aspekt skall enligt min uppfattning inte underskattas. Det är väsentligt att rätts- systemet för den enskilde ter sig rättvist, särskilt i dessa fall, där den enskilde står mot en part som är, eller i vart fall kan upplevas som, starkare. I konventionssammanhang talas om "equality of arms", ett intresse som gör sig gällande också i detta sammanhang. Jag anser alltså att något generellt undantag för åklagaren inte skall gälla och jag föreslår därför ingen sådan regel.

På en punkt finns det dock enligt min mening anledning att modi- fiera det nyss gjorda ställningstagandet. Det gäller de ytterst sällsynta fall åklagarens talan förs av Riksåklagaren, Justitiekanslern eller Riks- dagens ombudsmän. Dessa är inte underkastade dispenskrav vid över- klagande till Högsta domstolen. I likhet med utredningen anser jag att det vore inkonsekvent om de då skulle skulle vara underkastade ett sådant krav vid överklagande till hovrätten. I betänkandet (SOU

Prop. 1992/93:216

61

1992: 138) Några frågor angående Regeringsrätten föreslås dock att de skall vara underkastade kravet på prövningstillstånd för att få talan prövad i Regeringsrätten. Promemorian remissbehandlas för närva- rande. Om detta förslag genomförs kan det tänkas finnas anledning att ompröva frågan också för de allmänna domstolarnas del. För närva- rande saknas emellertid skäl att inte undanta dem från kravet på prövningstillstånd för att få talan fullständigt prövad av hovrätten. Ett undantag bör alltså göras för dessa fall, innebärande att Riksåkla- garen, Justitiekanslern och Riksdagens ombudsmän har en ovillkorlig rätt att få en bötesdom fullständigt överprövad av hovrätten.

En annan fråga är om kravet på prövningstillstånd skall gälla även i de fall tingsrätten har ogillat åtalet. Om denna fråga inte regleras särskilt, skulle resultatet bli att det inte kommer att krävas pröv- ningstillstånd i de fall tingsrätten helt har frikänt den tilltalade (oavsett brottets svårhet). Inte heller skulle det krävas prövningstillstånd om tingsrätten samtidigt dömt den tilltalade till fängelse för ett annat brott. Däremot skulle det krävas prövningstillstånd om tingsrätten samtidigt dömt den tilltalade för ett bötesbrott och detta således även om frikännandet avser ett åtal för ett mycket allvarligt brott.

Enligt utredningen skulle en sådan ordning ibland leda till mindre lämpliga resultat. Som exempel nämns det fallet att tingsrätten i ett mål om ansvar för mord och hastighetsöverträdelse frikänner den till- talade för åtalet för mord och dömer till böter för fortkörning. Då skulle det krävas prövningstillstånd för att hovrätten skulle pröva ett överklagande från åklagaren beträffande mordet. En sådan konsekvens skulle enligt utredningen kunna undvikas om lagen utformas så att det inte krävs prövningstillstånd vid frikännande dom i mål av viss svår- het. Utredningen drar här gränsen så att prövningstillstånd skall krä- vas då någon av tingsrätten frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader. Utredningens förslag i denna del röner ingen större uppmärksamhet från remissinstanserna.

Den av utredningen föreslagna regeln har i och för sig sina fördelar. I praktiken torde det nämligen sällan vara aktuellt att döma till annan påföljd än böter för brott med en sådan straffskala. Man når alltså ganska väl en kongruens med gränsdragningen för mål med fällande dom.

En sådan regel innebär emellertid - helt i enlighet med vad Dom- stolsutredningen åsyftat - att det å andra sidan inte kommer att krävas prövningstillstånd i de fall tingsrätten frikänt den tilltalade för ett allvarligare brott samtidigt som tingsrätten dömt den tilltalade för annat brott till böter. Denna situation regleras alltså annorlunda än den jag nyss redovisade, nämligen den att tingsrätten hänför den

Prop. 1992/93:216

62

åtalade gärningen till ett - kanske betydligt - lindrigare brott än åklagaren yrkat ansvar för och dömer den tilltalade till böter i stället för fängelse. För sådana situationer kommer det ju att ställas krav på prövningstillstånd om avgränsningen görs som jag nyss har redovisat.

I stället för att begränsa kravet på prövningstillstånd till de fall då den tilltalade frikänts från ett lindrigt brott ifrågasattes i lagråds- remissen om det inte generellt skall ställas krav på prövningstillstånd vid frikännande domar.

En regel om prövningstillstånd i brottmål måste emellertid enligt lagrådsremissen utformas så att svaret på frågan om det krävs pröv- ningstillstånd eller inte blir detsamma oavsett vem av parterna som överklagar domen och i vilken del domen överklagas. Även utred- ningens förslag bygger på denna förutsättning. Härav följer bl.a. att krav på prövningstillstånd inte kan gälla om tingsrätten har frikänt den tilltalade för ett brott och samtidigt har dömt honom till fängelse för ett annat brott.

En särskild regel med krav på prövningstillstånd vid frikännande domar måste enligt lagrådsremissen därför utformas så att det bara skall gälla om tingsrätten helt har frikänt den tilltalade från ansvar. Om tingsrätten samtidigt har dömt den tilltalade för annan brottslighet skulle däremot huvudregeln bli tillämplig, dvs. det ställs krav på prövningstillstånd om påföljden är böter men inget sådant krav om påföljden är fängelse. Det innebär bl.a. att frågan om det krävs pröv- ningstillstånd eller inte i vissa fall blir beroende av om åtal samtidigt har väckts för andra gärningar och av om dessa andra gärningar är allvarliga brott eller inte.

I lagrådsremissen föreslogs mot angiven bakgrund en ordning som innebär att det skall krävas prövningstillstånd i hovrätten vid över- klagande av en dom varigenom tingsrätten helt har frikänt den till- talade.

Lagrådet har lämnat följande allmänna synpunkter på utformningen av det remitterade förslaget i denna del: Genom bestämningen att till— ståndskravet skall omfatta dom - eller del därav - i vilken den till- talade inte dömts till svårare påföljd än böter eller blivit frikänd kommer regleringen att gälla avgöranden av mycket skiftande slag. Som exempel kan nämnas, å ena sidan, domar genom vilka den till- talade ådömts mycket höga bötesstraff, t.ex. för trafikonykterhets- brott eller förmögenhetsbrott, och å andra sidan, frikännande domar där åtalet avsett mycket grova brott, t.ex. mord eller våldtäkt. Det framstår mot bakgrund härav som troligt att den valda avgränsningen kommer att leda till att prövningstillstånd beviljas i betydligt större utsträckning än som kan antas ha blivit fallet om utredningens förslag - att det skulle vara fråga om brott som straffas med böter eller

Prop. 1992/93:216

63

fängelse i högst sex månader - genomförts samt en begränsning even- tuellt även gjorts avseende det ådömda bötesstraffets storlek. Vid sidan av de principiella synpunkter som kan anföras mot en sådan ordning där det formella kravet på prövningstillstånd går längre än som i praktiken kan antas vara motiverat tillkommer den negativa effekt från resurssynpunkt som varje "onödig" behandling av en till- ståndsfråga innebär.

Som jag framhöll i lagrådsremissen är ingen av de lösningar som jag har redovisat när det gäller frikännande domar helt invändningsfri. Invändningar kan också riktas mot det resultat som skulle uppstå om de frikännande domarna över huvud taget inte reglerades särskilt. Frågan om vilka preciseringar som krävs för att uppnå en mer nyan- serad reglering kräver ytterligare överväganden som lämpligen bör kunna göras inom ramen för den utredning jag i dag avser att ta ini- tiativ till (jfr avsnitt 2.5.3).

I valet mellan de tre alternativen föredrar jag därför på sakens nuvarande ståndpunkt den ordning som förordades i lagrådsremissen och som alltså innebär att det skall krävas prövningstillstånd i hov- rätten vid överklagande av en dom varigenom tingsrätten helt har fri- känt den tilltalade. En sådan regel är förhållandevis klar och enkel och är dessutom ägnad att stärka rättssäkerheten för den enskilde.

Jag vill också ta upp frågan. om tingsrättens sammansättning i de mål där prövningstillstånd föreslås för en fullständig överprövning i hovrätt. Som jag redan har nämnt handläggs många av dessa mål i dag av tingsnotarier. En ordning med prövningstillstånd enligt mitt förslag skulle innebära att vissa brottmål blir fullständigt prövade i endast en instans och att juristdomaren i denna instans är en notarie, som har begränsad domarerfarenhet. I enlighet med vad jag redan ti- digare har sagt (avsnitt 2.6.1) anser jag inte att detta äventyrar rättssäkerheten. Tillgänglig statistik visar att brottmål som vid tingsrätterna har avgjorts av notarier inte överklagas i större ut- sträckning än andra mål och att ändringsfrekvensen i dessa mål t.o.m. är lägre än i andra mål (jfr utredningens betänkande s. 321). Dess- utom dömer en tingsnotarie aldrig ensam i dessa mål. Notarien har alltid tre nämndemän vid sin sida. De skäl jag har framfört i denna fråga beträffande tvistemålen tidigare, har samma bärkrah vad gäller brottmålen. Jag anser alltså att det inte finns någon anledning att ändra på de behörighetsregler som i dag gäller härvidlag.

2.6.4 Hovrättens sammansättning vid dispensprövningen

Mitt förslag: Reglerna om hovrättens sammansättning ändras så att hovrätten vid dispensprövningen skall vara domför med tre, i stället för med två ledamöter.

Prop. 1992/93:216

Utredningen föreslår att de nuvarande sammansättnings- och om- röstningsreglerna behålls även i ett utvidgat system med prövnings- tillstånd.

Remissinstanserna: Från ett par remissinstanser framförs att dispensprövningen borde göras av tre ledamöter och att det skall vara tillräckligt att en av de tre ledamöterna vill bevilja prövningstillstånd för att detta också skall bli hovrättens beslut.

Skälen för mitt förslag: 1 de mål där det för närvarande förekom- mer dispensprövning i hovrätt, dvs. småmålen, görs dispenspröv- ningen av två ledamöter. Om en av ledamöterna vill bevilja pröv- ningstillstånd blir det också hovrättens mening. Domstolsutredningen föreslår att denna sammansättnings- och omröstningsregel behålls även i ett utvidgat system med prövningstillstånd. Som skäl anger utred- ningen att det bidrar till effektivitetsvinsten att ett större antal mål kan avgöras slutligt av två i stället för tre ledamöter. Dessutom nämner utredningen att det kan vara praktiskt på de hovrättsavdelningar som består av totalt fem ledamöter att dispensprövningen görs av två leda- möter. De tre övriga kan då handlägga andra mål eller ärenden.

Från några remissinstanser framförs att dispensprövningen i stället borde göras av tre ledamöter och att det skall vara tillräckligt att en av dessa tre vill bevilja prövningstillstånd för att detta också skall bli hovrättens mening. Den enskilde får då tre ledamöter som granskar hans överklagande och det är tillräckligt att han lyckas övertyga en av dessa tre, för att han skall få till stånd en fullständig överprövning av sin sak.

I lagrådsremissen föreslogs att dispensprövningen skall göras av tre ledamöter. Lagrådet har i denna del anfört: Med utgångspunkt från att domstolsutredningen föreslog att hovrätten vid dispensprövningen skulle bestå av två ledamöter framstår det enligt lagrådets mening som något osäkert vad effekten från resurssynpunkt kommer att bli av re— missens förslag, att tre ledamöter skall tas i anspråk för sådan pröv- ning. Det är också svårt att bedöma hur förslaget att vanliga omröst- ningsregler skall tillämpas vid frågomas avgörande - i stället för nu gällande regler i 16 kap. 3 & rättegångsbalken, enligt vilken den av två ledamöter som vill bevilja prövningstillstånd har utslagsröst - kommer att inverka på frekvensen beviljade tillstånd. Det antagande som ligger närmast till hands är dock att det från rent statistisk synpunkt kommer att bli något svårare att få prövningstillstånd med den i remissen föreslagna ordningen angående sammansättning och omröstning.

För egen del vill jag anföra följande. En ordning som innebär att dispensprövningen skall göras av tre ledamöter är enligt min uppfatt- ning ägnad att skapa starka garantier för att prövningen görs under

5 Riksdagen 7.992/93. I saml. Nr 216

Prop. 1992/93:216

mycket kvalificerade och rättssäkra former. En sådan ordning är ock- så naturlig inte minst som huvudregeln när det gäller hovrättens sam- mansättning är just tre lagfarna domare; det är den sammansättning som gäller i tvistemål när tingsrätten bestått av en lagfaren domare, i bötesmål och vid all skriftlig handläggning. Om tre ledamöter deltar vid dispensprövningen minskar också risken för felbedömningar. En sådan sammansättning torde inte heller märkbart försvåra eller för- dröja dispensprövningama vid hovrättema. Många hovrättsavdel— ningar består av sex ledamöter och tredomarsammansättningen är en naturlig och invand arbetsfomi för hovrättemas ledamöter och passar många hovrättsavdelningars rutiner väl. Prövningstillståndsfrågoma kan då blandas med andra frågor som avgörs efter föredragning inför tre domare. Det finns inte heller någon anledning att anta att de effektivitetsvinster ett system med prövningstillstånd förväntas medföra skulle rubbas på något avgörande sätt med en sådan ord- ning. Jag kan i detta sammanhang inte se något skäl till att skilja på brottmål och tvistemål. Som Domstolsutredningen också framhåller har det ett egenvärde att eftersträva att ha så få sammansättningsregler som möjligt.

Jag föreslår därför att dispensprövningen skall göras av tre leda— möter och är inte beredd att ansluta mig till det under remissbehand— lingen framförda förslaget om att omröstningsreglema skall utformas så att det skall räcka att en av de tre ledamöterna vill bevilja pröv- ningstillstånd.

2.6.5 Tvistemål som handläggs tillsammans med brottmål

Min bedömning: Någon särregel för de fall ett skadeståndsanspråk handläggs tillsammans med ett brottmål föreslås inte. Detta innebär att man vid dispensprövningen får behandla ansvarsfrågoma i den för brottmål stadgade ordningen och de enskilda anspråken enligt den för tvistemål stadgade ordningen.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det införs en sär— skild regel för dessa fall. Denna regel innebär att det skall krävas prövningstillstånd i ledet tingsrätt-hovrätt i de fall tingsrätten har handlagt ett enskilt anspråk tillsammans med ett brottmål och tings- rätten därvid har dömt den tilltalade/svaranden att utge ett belopp som inte uppenbart överstiger ett basbelopp.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig över utredningens förslag om prövningstillstånd i ledet tingsrätt- hovrätt berör inte närmare förslaget i den nu aktuella delen. Flera remissinstanser tillstyrker dock utredningens förslag i denna del eller

Prop. 1992/93:216

66

lämnar det utan erinran. Några remissinstanser anser emellertid att den föreslagna ordningen inte är genomtänkt.

Skälen för min bedömning: Rättegångsbalken känner två huvud- typer av mål: brottmål och tvistemål. En mycket vanlig typ av tviste- mål är de dispositiva tvistemålen. En inte helt sällsynt situation är att brottmål och dispositiva tvistemål handläggs i en och samma rätte- gång. Målen sägs då ha lagts samman eller med ett annat ord kumule- rats. Rättegångsbalken förutsätter att så kan ske och innehåller därför ett antal särskilda regler för sådana fall. Exempelvis kan ett dispositivt tvistemål i anledning av ett brott inledas på ett förenklat sätt, jämfört med vad som annars gäller för tvistemål. Målsäganden kan utan att ge in en skriftlig ansökan om stämning anhängiggöra ett tvistemål i en pågående brottmålsrättegång om anspråket på visst bestämt sätt har samband med den ansvarstalan som förs i brottmålet (jfr 45 kap. 5 & RB). Så kan ske på ett så sent stadium av brottmålsrättegången som vid huvudförhandlingen (jfr 45 kap. 6 & RB). Det finns också regler om att åklagaren i vissa fall är skyldig att föra målsägandens talan om den grundar sig på brottet och det kan ske utan väsentlig olägenhet och anspråket inte är uppenbart obefogat (jfr 22 kap. 2 5 första stycket RB).

Enligt Domstolsutredningen är det angeläget att brottmål där det också prövats skadeståndsanspråk inte faller utanför prövningstill- ståndssystemet på grund av det enskilda anspråket. Vidare bör enligt utredningen enskilda anspråk som rör stora belopp kunna prövas utan krav på prövningstillstånd. Utredningen konstaterar därför att det krävs en begränsning när det gäller krav på prövningstillstånd för sådana enskilda anspråk som liknar den som gäller för tvistemål. Utredningen föreslår här en lösning som avviker från den som gäller för tvistemålens del - som ju utgår från det belopp som yrkats i tingsrätten - och knyter i stället an till den som föreslås gälla för brottmålen. Enligt utredningens förslag skall således hovrätten såväl när det gäller påföljden som när det gäller det enskilda anspråket utgå från vad tingsrätten har bestämt i sin dom; krav på prövningstillstånd skall gälla om det utdömda skadeståndet uppenbart inte överstiger ett basbelopp.

Jag är av flera skäl kritisk till den lösning utredningen valt. Det vore t.ex. otillfredsställande om ett tvistemål skulle kräva prövnings- tillstånd bara för att det har handlagts tillsammans med ett brottmål, när så inte skulle bli fallet om det handlagts för sig. Låt säga att en målsägande begär 50 000 kr i ersättning för förstörd egendom i sam- band med en ansvarstalan för skadegörelse. Antag att tingsrätten fäller den tilltalade till ansvar för skadegörelse och dömer till böter samt bifaller målsägandens talan om enskilt anspråk, men med ett lägre

Prop. 1992/93:216

belopp, exempelvis 20 000 kr. Enligt utredningens förslag skulle målsäganden/käranden då vara beroende av att prövningstillstånd meddelas av hovrätten för att han skall få sin skadeståndstalan full- ständigt överprövad av hovrätten. Hade målsäganden/käranden i stället valt - eller av tingsrätten genom ett beslut om avskiljande (jfr 22 kap. 5 & RB) tvingats till - att föra talan om enskilt anspråk för sig, skulle han vid motsvarande domslut inte vara beroende av att först erhålla prövningstillstånd för att hovrätten skulle tillhandahålla en fullständig prövning. Denna inkonsekvens talar mot den av utredningen föreslag- na lösningen.

För egen del ser jag inget hinder mot att hovrätten i dessa situa- tioner tillämpar tvistemålsreglema (jfr också rättsfallet NJA 1987 s. 193 där Högsta domstolen, sedan prövningstillstånd vägrats i ansvarsfrågan, beslöt att frågan om prövningstillstånd i skadestånds- delen skulle tas upp senare som tvistemål). I de fall ett enskilt anspråk handlagts tillsammans med ett brottmål bör därför de av mig föreslag- na reglerna för tvistemål som jag tidigare har redogjort för vara tillämpliga.

Innebörden härav är att hovrätten får göra två bedömningar vid sin dispensprövning, om tingsrättens dom överklagas även i skadestånds- delen (om det yrkade skadeståndet inte överstiger ett basbelopp). Detta kan leda till att prövningstillstånd beviljas i den ena delen men inte i den andra. Om hovrätten vid sin dispensprövning anser att tingsrättens domslut i ansvarsdelen är riktigt men anser att tingsrätten har bedömt en skadeståndsfråga felaktigt, skall prövningstillstånd meddelas, men endast beträffande tvistemålet. Detta innebär bl.a. också att åklagaren inte är skyldig att föra målsägandens talan i hovrätten i ett sådant fall eftersom skyldigheten enligt 22 kap. 2 & RB är knuten till att åklagaren också för talan om ansvar.

2.6.6 Fullföljdst'örbud med ventil till Högsta domstolen

Mitt förslag: Regeln om fullföljdsförbud med s.k. ventil i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och i bötesverkställighetslagen (1979: 189) ändras så att fullföljdsförbudet inte omfattar talan som förs av Riksåklagaren. Lagen om felparkeringsavgift ändras så att det framgår att det inte skall krävas prövningstillstånd för talan som förs av Riksåklagaren i Högsta domstolen.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår en ändring som klargör att hovrätten kan tillåta överklagande också i de fall hovrätten bifaller den enskildes talan och att ventilen alltså skall omfatta också talan som förs av allmän åklagare. Prövningstillstånd skall enligt utred-

Prop. 1992/93:216

62

ningens förslag krävas i Högsta domstolen.

Remissinstanserna: Förslaget i denna del förbigås av de flesta remissinstanser med tystnad eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: I lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och bötesverkställighetslagen ( 1979: 189) är reglerna om fullföljd från hovrätt till Högsta domstolen så konstruerade att det råder ett prin- cipiellt fullföljdsförbud, men att hovrätten kan tillåta att dess av- görande överklagas om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 5 första stycket 1 RB.

I felparkerings- och bötesverkställighetsmålen är det allmän åklagare som för det allmännas talan. Riksåklagaren för det allmännas talan i Högsta domstolen utan krav på föregående dispensprövning. Enligt lagtextens ordalydelse skall hovrättens prövning av om ett överklägan- de skall tillåtas vara beroende av om det finns särskilda skäl för en dispensprövning. Eftersom en sådan prövning således aldrig skulle bli aktuell när Riksåklagaren för talan skulle det kunna innebära att, om hovrätten i ett felparkeringsmål eller i ett bötesverkställighetsmål helt bifaller den enskildes talan, det inte finns någon laglig möjlighet att öppna ventilen. Domstolsutredningen redovisar en utvärdering av vil- ken framgår att lagen på vissa håll tolkas på detta sätt medan man på andra håll anser att det inte finns något som hindrar hovrätten från att öppna ventilen i dessa fall.

Det finns bl.a. mot denna bakgrund anledning att förtydliga lag- texten.

Domstolsutredningen föreslår att de aktuella bestämmelserna skall formuleras så att hovrätten kan tillåta ett överklagande om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av Högsta domstolen. Utredningen konstaterar samtidigt att nackdelen med en sådan formulering är att det inte lika tydligt framgår att dispensfrågan inte är avgjord genom att hovrätten har tillåtit ett överklagande; huruvida en fullständig överprövning skall komma till stånd är ju en fråga som enbart Högsta domstolen kan avgöra.

Jag förordar en annan lösning. Enligt min mening bör Riksåklagaren inte vara beroende av att hovrätten ger tillstånd för att han skall kunna överklaga de aktuella avgörandena till Högsta domstolen. Lagtekniskt kan detta klargöras genom att fullföljdsförbudet i 10 a 5 lagen om felparkeringsavgift och 23 & bötesverkställighetslagen begränsas till att gälla överklaganden av enskild part.

Frågan är vidare om prövningstillstånd skall krävas för Riksåklaga- renfi Högsta domstolen. Bestämmelsen i 54 kap. 9 & andra stycket RB,- enligt vilken Riksåklagaren inte behöver prövningstillstånd i Högsta domstolen, tar enbart sikte på mål om allmänt åtal och gäller numera - sedan 20 5 lagen om införande av RB (RP) avskaffats - inte

Prop. 1992/93:216

69

i ärenden om felparkering. Däremot gäller detta undantag i fråga om ärenden om bötesförvandling (se 17 & sista stycket lagen om bötes- förvandling som hänvisar till vad som är föreskrivet i fråga om allmänt åtal). Den naturligaste ordningen synes här vara att ändra lagen om felparkeringsavgift så att det framgår att prövningstillstånd inte krävs för Riksåklagaren i ärenden om felparkeringsavgift i Högsta domstolen. En ändring bör också göras i 11 5 lagen om felparkerings- avgift för att klargöra att allmän åklagare för det allmännas talan inte bara i tingsrätt och hovrätt utan även i Högsta domstolen.

3 Överklagande av kronofogdemyndighetens beslut

3.1 Utsökningsmål 3.1.1 Bakgrund

Kronofogdemyndighetens huvudsakliga uppgift är att verkställa domar och andra beslut. Mål om sådan verkställighet kallas utsökningsmål. Målen kan avse betalningsskyldighet men även annat, t.ex. avhysning. Det finns 24 kronofogdemyndigheter, en i varje län. Kronofogdemyn- dighetens verksamhet bedrivs både på den ort (vanligen residens- staden) där myndigheten har sitt huvudkontor och på kronokontor belägna på andra orter i länet.

Enligt regler i utsökningsbalken (UB) överklagas kronofogdemyn- dighetens beslut till hovrätten genom besvär. Överklagandena till hovrätten kan gälla t.ex. utmätning av lös egendom, fastighet eller lön, försäljning av egendom, fördelning av köpeskilling samt kvarstad och annan handräckning. Klaganden kan vara gäldenären själv men även en borgenär eller tredje man.

Fram till den 1 januari 1982, då UB trädde i kraft, var det till överexekutor och inte till hovrätt, som man skulle överklaga beslut i utsökningsmål. Det var länsstyrelserna som fungerade som överexe- kutorer. Mot överexekutors beslut kunde man sedan anföra besvär i hovrätten.

I sin anmälan till propositionen med förslag till utsökningsbalk (prop. 1980/ 81 :8 s. 146 - 151) diskuterade departementschefen vilken myndighet som borde överpröva kronofogdemyndighetemas beslut i utsökningsmål. Han ansåg att övervägande skäl talade för att avskaffa länsstyrelsen som besvärsinstans. Vidare konstaterade han att det fanns skäl som talade för att tingsrätten skulle väljas som över- prövningsinstans. Ett skäl var att utsökningsmålen hade nära anknyt- ning till de allmänna domstolarnas rättskipning och ett annat att

Prop. 1992/93:216

70

tingsrättsorganisationen medgav att målen handlades i lämpliga for- mer. Även mot bakgrund av att hovrättema är överinstanser i för- hållande till tingsrätterna kunde det enligt departementschefen synas naturligt att det blev tingsrätterna som fick uppgiften att överpröva kronofogdemyndighetemas beslut.

Men departementschefen fann också en del nackdelar med en ord- ning med tingsrätterna som överinstanser till kronofogdemyndig— hetema. Antalet domkretsar var större än antalet kronofogdedistrikt (som då var 81 stycken) och man skulle därför enligt departements— chefen bli tvungen att låta endast vissa tingsrätter fungera som be- svärsinstans, t.ex. en i varje län. Även med en sådan ordning skulle emellertid flera tingsrätter utgöra besvärsinstans till endast en eller'två kronofogdemyndigheter. Som ytterligare ett skäl mot en tingsrättslös- ning anfördes att instanskedjan blev lång.

Efter diskussion om andra tänkbara överinstanser till kronofogde- myndighetema stannade departementschefen slutligen för att föreslå hovrättema. Genom en sådan ordning uppnådde man enligt honom flera fördelar. Saken blev då redan i den första besvärsinstansen prövad av domstol, samtidigt som antalet instanser inskränktes till tre. Parterna kunde snabbare erhålla ett slutligt avgörande av saken och en mera likformig praxis främjades. Det skapades möjligheter till muntlig förhandling redan i andra instans. Dessutom var sex hovrät- ter, påpekades det, ett lämpligt antal besvärsmyndigheteri förhållande till antalet kronofogdemyndigheter.

Den nya ordningen infördes som nämnts den 1 januari 1982. Det finns ingen officiell statistik över hur många mål om året som överklagas från kronofogdemyndighetema till hovrättema. Domstols- verket har emellertid gjort en undersökning av de s.k. Ö-målen i hovrättema och därvid beräknat att under år 1989 ungefär 17 procent av Ö-målen utgjordes av besvärsmål från kronofogdemyndighet, alltså utsökningsmål, mål om avräkning och lönegarantimål. Det innebär att det då kom in omkring 1 500 mål från kronofogdemyndighetema till hovrättema. De flesta av dessa mål var utsökningsmål. Sedan dess har vissa ändringar skett såvitt gäller lönegarantimålen. Besluten fattas numera av konkursförvaltaren och överprövning begärs genom att någon part väcker talan vid tingsrätten. Detta innebär att hovrättema har avlastats lönegarantimålen, bortsett från de fall då tingsrättens avgörande överklagas. I gengäld har det tillkommit en grupp mål, nämligen målen i den summariska processen, alltså mål om betal- ningsföreläggande och handräckning, som sedan den 1 januari 1992 handläggs hos kronofogdemyndighetema och där en mindre grupp avgöranden överklagas till hovrätten. Med 1992 års totalsiffra (12 799 Ö-mål) utgör 17 procent av dessa 2 175 stycken.

Prop. 1992/93:216

71

3.1.2 Instansordningen i utsökningsmålen

Mitt förslag: Målen skall överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets den kronofogdemyndighet som har avgjort målet finns. Tingsrättens avgörande skall överklagas till hovrätt, men där bör krävas prövningstillstånd efter samma mönster som gäller för tvistemål om mindre värden. Hovrättens avgörande får överklagas till Högsta domstolen. Därvid skall gälla krav på prövningstillstånd enligt vanliga regler.

Utredningens förslag: Målen skall överklagas till tingsrätt. Klagan- den skall själv få välja vilken av tingsrätterna i länet han vill över- klaga till. Det skall krävas prövningstillstånd i hovrätten. Hovrättens avgörande skall få överklagas bara om hovrätten tillåter det, dvs. s.k. fullföljdsförbud med ventil.

Remissinstanserna: Från exekutionsväsendets sida avstyrks försla- get om att målen skall överklagas till tingsrätt. Domstolarna och öv- riga remissinstanser är i allmänhet positiva till denna del av förslaget. Remissinstansema har från olika utgångspunkter nästan genomgående kritiserat Domstolsutredningens förslag om att klaganden skall få välja tingsrätt. Förslaget om prövningstillstånd i hovrätten har godtagits överlag. I viss utsträckning har man ställt sig tveksam till förslaget om fullföljdsförbud med ventil.

Skälen för mitt förslag: Till vilken instans skall utsökningsmålen överklagas?

Enligt sina direktiv skulle Domstolsutredningen överväga instansord- ningen beträffande kronofogdemålen. Bakom uppdraget låg önskemå- let att fullt ut kunna upprätthålla den princip för organisationen av domstolsväsendet som sedan gammalt har gällt, nämligen att tyngd- punkten i rättskipningen skall ligga i den första domstolsinstansen. Utredningen föreslår att överprövningen av kronofogdebesluten skall flyttas från hovrätt till tingsrätt.

Från hovrättshåll har under remissbehandlingen - och även under Domstolsutredningens arbete - framförts önskemål om att hovrättema skall avlastas uppgiften att vara. första domstolsinstans i de över- klagade utsökningsmålen. Man har menat att målen kommer till hov- rätten i ett sämre skick utredningsmässigt sett än vad som är vanligt beträffande flertalet andra mål. Man har härutöver påpekat att en ordning enligt vilken den första domstolsprövningen i stället sker i tingsrätt borde ge en ekonomisk vinst bl.a. med hänsyn till de stora kostnader som är förenade med att i hovrättema förbereda och kom- plettera ofullständiga mål samt avgöra dem i första överinstans med

Prop. 1992/931216

72

fler domare än som skulle vara nödvändigt vid prövning i tingsrätt. Även hänsynen till hovrättemas arbetsbelastning har åberopats som skäl för en ändrad ordning.

Särskilt från exekutionsväsendet har man uttryckt tveksamhet till en förändring av instansordningen och menat bl.a. att instanskedjan skulle bli alltför lång och att det skulle bli för många besvärs- myndigheter om målen överklagas till alla tingsrätter.

Det finns alltså när det gäller utsökningsmålen skäl både för och emot en nedflyttning av den första domstolsprövningen från hovrätt till tingsrätt. Enligt Domstolsutredningen är ett viktigt skäl för förslaget att målen helt enkelt passar bättre för handläggning i tingsrätt än i hovrätt.

När den nuvarande ordningen infördes antogs att kronofogdemyn- dighetemas beslut och åtgärder skulle bli föremål för en tillräckligt kvalificerad bedömning för att kunna utgöra ett omedelbart underlag för överprövning i hovrätt (prop. 1980/81 :8 s. 151). Utvecklingen har nog inte helt motsvarat dessa förhoppningar. Det är också naturligt att utredningen och beslutsmotiveringen ofta är knapphändiga i dessa mål, som ju i stor utsträckning utmärks av masshantering. Målen är alltså sådana att det ofta finns anledning för rätten att komplettera dem på något sätt innan de är klara för avgörande. Sådan komplette- ring utförs enklare i tingsrätt, där reglerna om rättens sammansättning och arbetsformer gör att förberedande åtgärder normalt sett utförs smidigare än i hovrätt. Framför allt kan själva avgörandet i målet klaras av med färre domare i tingsrätt än i hovrätt. Även tingsrätter- nas bättre lokala förankring är ägnad att förenkla handläggningen av målen. Härav följer också att tingsrätten är den mest ändamålsenliga domstolen när det gäller att hålla muntlig förhandling. Detta har stor betydelse särskilt mot bakgrund av krav som ställs enligt Europakon- ventionen på muntlig förhandling i utsökningsmål.

Ett annat skäl för en nedflyttning är hovrättemas arbetsbelastning. Det är självklart värdefullt att ta till vara möjligheten att avlasta hovrättema den relativt arbetskrävande målgrupp som utsökningsmå- len utgör. Det gäller i synnerhet som allt tyder på att målen sett för domstolsväsendet totalt inte blir lika betungande om de handläggs i tingsrätterna.

Vad jag nu sagt talar för att utsökningsmålen först skall överklagas till tingsrätt.

Forungfrågan

Ett skäl som år 1981 ansågs tala mot att utsökningsmålen skulle över- prövas av tingsrätterna var att antalet tingsrätter var större än antalet kronofogdemyndigheter. Det förhållandet är ännu mera påtagligt i

Prop. 1992/93:216

73

dag. Det finns nu 24 kronofogdemyndigheter - mot tidigare 81 - och 97 tingsrätter.

Enligt Domstolsutredningens förslag skall kronofogdemyndighetens beslut överklagas hos en tingsrätt i det län där myndigheten finns. Det innebär alltså att klaganden får välja mellan alla tingsrätterna i länet. Om ett beslut redan har överklagats, skall dock även senare överkla- ganden kanaliseras till samma tingsrätt som det första.

Det har under remissbehandlingen framförts i huvudsak följande argument mot utredningens förslag: - Med 97 besvärsinstanser riskerar kvaliteten på avgörandena att bli låg och praxis ge dålig vägledning. - Om klaganden får välja tingsrätt finns risk för missbruk. Dessutom krävs reservregler för de fall klaganden inte uttrycker något val eller försöker välja en tingsrätt utanför länet. Vidare krävs, såsom utred- ningen också observerat och lagt förslag om, regler för att säkerställa att överklaganden av samma beslut inte hamnar i olika tingsrätter, och sådana regler kan vara svåra att upprätthålla. - Utredningens forumregel ger dålig förutsebarhet för parterna och för tingsrätterna; det sistnämnda är också en resurstilldelningsfråga.

Jag tror inte det lönar sig att försöka i detalj analysera vilken tyngd de olika argumenten har. Det är dock helt klart att det finns problem med Domstolsutredningens lösning.

Ett sätt att komma till rätta med de nackdelar som följer med ut- redningens förslag är att utse en av tingsrätterna i varje län att pröva överklagandena. En sådan forumregel är klar och enkel att tillämpa. De utsedda tingsrätterna får också bättre förutsättningar att bygga upp sin kompetens på utsökningsrättens område. Parterna kan visserligen riskera att få en något längre resväg till tingsrättsförhandlingen än med utredningens förslag. Jämfört med den ordning som gäller i dag blir emellertid den lokala förankringen avsevärt bättre. Jag anser alltså att en sådan forumregel har klara fördelar.

Inom förvaltningen är grundregeln att myndighetsbeslut överklagas till den domstol inom vars domkrets myndigheten ligger. Om man överför denna ordning på utsökningsmålen, blir resultatet just att målen skulle överklagas till tingsrätten på den ort där kronofogde- myndigheten finns.

Jag förordar av dessa skäl en ordning där målen överprövas av den tingsrätt inom vars domkrets kronofogdemyndigheten finns.

Jag vill nämna ett par andra gmpper av mål som med stöd av regler i UB handläggs vid tingsrätt redan i dag. Det gäller utdömande av viten som kronofogdemyndigheten har förelagt, framställningar från kronofogdemyndigheten om häktning av gäldenär eller tredje man samt talan om bättre rätt till utmätt egendom som någon väcker efter

Prop. 1992/93:216

74

att ha fått föreläggande om det av kronofogdemyndigheten eller en domstol. I dessa fall är huvudregeln att saken skall prövas av någon tingsrätt i det län där kronofogdemyndigheten finns, alltså den lösning som Domstolsutredningen föreslagit för överklagandena i utsöknings- målen. Eftersom jag har föreslagit att utsökningsmålen skall över- klagas till endast en tingsrätt i varje län, har jag övervägt om man borde koncentrera även de nu nämnda målgrupperna till samma tings- rätt i länet. De skäl som motiverar mitt förslag såvitt gäller utsök- ningsmålen har emellertid knappast någon bäring på de andra mål- gruppema. Jag ser alltså åtminstone för närvarande inget behov av koncentrera handläggningen av dessa mål.

Överklagande av tingsrättens och hovrättens avgörande

Ett av de skäl mot en tingsrättslösning som åberopades år 1981 väger alltjämt tungt, nämligen att instanskedjan blir lång. Det kan alltså anföras skäl mot att man - utan att vidta några andra åtgärder - bara skjuter in tingsrätten som ny överprövningsinstans mellan kronofogde- myndighet och hovrätt. Visserligen skulle den ordningen på grund av domförhetsreglerna medföra besparingar för staten. Men för parterna skulle förlängningen av instanskedjan ofta medföra att också vänte- tiden på ett slutligt avgörande kom att förlängas. När det gäller utsök- ningsmål är det ju särskilt angeläget att ett slutligt avgörande kommer snabbt.

Domstolsutredningen har föreslagit att utsökningsmålen skall kunna komma under hovrättens prövning endast om hovrätten meddelar prövningstillstånd. Knappast någon remissinstans har motsatt sig detta förslag. Enligt min mening är det ofrånkomligt med ett krav på pröv- ningstillstånd i hovrätten. Annars skulle intresset av snabba avgöran- den i ärendena bli alltför mycket lidande. Reglerna bör, såsom utred- ningen föreslagit, utformas på samma sätt som när det gäller tvistemål om mindre värden. Detta innebär bl.a. att s.k. ändringsdispens kan meddelas. Därmed avses att prövningstillstånd kan meddelas om det finns anledning att ändra tingsrättens avgörande.

Enligt Domstolsutredningens förslag skall hovrättens avgöranden i utsökningsmålen i princip inte få överklagas. Dock skall hovrätten få tillåta att ett mål överklagas om det finns särskilda skäl för att Högsta domstolen skall ta ställning till om den skall meddela prövningstill- stånd. Denna modell brukar kallas fullföljdsförbud med ventil och gäller sedan några år i bl.a. mål om felparkeringsavgift och bötesför- vandling (jfr avsnitt 2.5.2). Utredningens förslag i denna del har kritiserats av några remissinstanser, bl.a. Högsta domstolen. Kritiken går ut på att prejudikatbildningen på detta område riskerar att bli för tunn om förslaget genomförs.

Prop. 1992/93:216

75

För egen del vill jag betona att materian i utsökningsmålen inte sällan tillhör den centrala juridiken. Högsta domstolens prejudikat- bildande uppgift på detta område är enligt min mening för stor för att kunna tillgodoses inom ramen för en ventil. Vanliga regler för över- klagande till Högsta domstolen bör därför gälla i utsökningsmålen.

Särskilt med de nu angivna lösningarna av forum- och överklagan- defrågoma ser jag avsevärda fördelar med en nedflyttning av över- prövningen från hovrätt till tingsrätt och förordar att förslagen genomförs.

3.1.3 Förfarandet i tingsrätten

Mitt förslag: Lagen (1946:807) om handläggning av domstolsären- den (ärendelagen) skall gälla i tillämpliga delar för handläggningen vid tingsrätten. Tingsrätten skall dock alltid bestå av en lagfaren domare. För handläggningen i hovrätten och Högsta domstolen skall RB:s regler om överklagande gälla. För alla domstolsinstan— sema föreslås kompletterande regler i 18 kap. UB.

Utredningens förslag: Målen handläggs, tillsammans med ett flertal andra måltyper, enligt en ny föreslagen domstolsförfarandelag.

Remissinstansema har i stor utsträckning kritiserat den föreslagna domstolsförfarandelagen.

Skälen för mitt förslag: Utsökningsmålen bör handläggas i ett flexibelt processystem som ger utrymme för både muntlig och skrift- lig handläggning. RB:s regler om rättegången i tingsrätt framstår emellertid som en onödigt omfattande rättslig reglering för dessa mål.

Domstolsutredningen föreslår i sitt betänkande en ny lag om för- farandet i mål i förvaltningsdomstol och i vissa mål i allmän domstol samt att överklagandena i utsökningsmålen skall handläggas enligt denna domstolsförfarandelag. Förslaget bygger på att förvaltnings- processlagen (1971:291) och lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen) upphävs.

Remissinstansema har nästan genomgående avstyrkt att det införs en gemensam förfarandelag för de allmänna domstolarna och de all- männa förvaltningsdomstolama. Enskildhetema i förslaget har där- emot fått ett mer positivt gensvar och det tillstyrks i allmänhet att förvaltningsprocesslagen och ärendelagen revideras i enlighet med vad Domstolsutredningen föreslagit. Jag har nu siktet inställt i första hand på att reglerna i ärendelagen bör kunna revideras med utgångspunkt i utredningens förslag. En refomt av ärendelagen bör kunna genom- föras inom en inte alltför avlägsen framtid. 1 avvaktan på detta bör handläggningen vid tingsrätterna kunna äga rum enligt ärendelagen.

Prop. 1992/93:216

76

Att överklaganden handläggs enligt denna lag är ingen principiell Prop. 1992/93:216 nyhet med tanke på att så har skett alltsedan 1970-talet i överklagade ärenden enligt lagen (1976:603) om felparkeringsavgift. Vissa kom-

pletterande regler om domstolsförfarandet bör tas in i UB.

Ärendena bör i tingsrätten handläggas av en lagfaren domare, precis som tvistemålen om mindre värden och felparkeringsärendena. Det är också den sammansättning som är den i praktiken vanligaste i alla tvistemål.

En särskild fråga är om systemet måste kompletteras med några nya regler om muntlig förhandling vid tingsrätten.

Europakonventionen innebär vissa krav på muntlig förhandling vid domstol i mål som gäller civila rättigheter och skyldigheter. Svensk lag skall tolkas och tillämpas i ljuset av de förpliktelser som följer av konventionen (se NJA 1988 s. 572 och 1991 s. 188). Genom avgö- randen av Högsta domstolen (bl.a. NJA 1992 s. 363 och 513) har också klargjorts att klaganden i utsökningsmål i stor utsträckning är berättigad till muntlig förhandling i åtminstone en domstolsinstans, om han begär det. En av fördelarna med mitt förslag i instansord— ningsfrågan är just att sådan förhandling kan äga rum vid tingsrätten.

I fråga om muntlig förhandling föreskrivs i ärendelagen att rätten skall hålla sådan om rätten finner att sökanden eller annan som ärendet angår bör höras muntligen för ärendets prövning. Frågan är närmast om denna regel behöver skärpas i belysning av de krav Europakonventionen ställer.

Om man låter en sådan skärpt regel omfatta endast mål som över— klagats från kronofogdemyndighet , riskerar man omotiverade motsats— slut om att muntlig förhandling inte är påkallad i samma utsträckning i övriga sorters ärenden som handläggs enligt ärendelagen.

Om man å andra sidan skärper regeln mera generellt riskerar man att träffa ärendegrupper som inte omfattas av rätten enligt konven- tionen till muntlig förhandling vid domstolsprövningen. Jag har inte beredningsunderlag nu för att i författning precisera vilka ärenden som bör omfattas. Dessutom vill jag ogärna föregripa den kommande översyn av ärendelagen som jag nyss aviserade.

Ärendelagens regel om muntlig förhandling är mycket öppet formu- lerad; rätten skall hålla förhandling om den finner att någon bör höras muntligen. Ett skäl att hålla muntlig förhandling kan alltså vara just detta att saken faller inom ramen för Europakonventionens definition av civila rättigheter och skyldigheter och att någon part begär att det hålls förhandling. Att konventionen i stor utsträckning ställer krav på muntlig förhandling i utsökningsmål, och att de svenska reglerna skall tolkas och tillämpas i ljuset av dessa krav, har klargjorts genom Högsta domstolens ovannämnda praxis. Med tanke på de möjligheter

till en flexibel tillämpning som ärendelagens regel sålunda ger, finner jag tills vidare inte behov av att skärpa regeln.

3.1.4 Omprövning av kronofogdemyndighetens beslut

. Min bedömning: Inga förslag till regler om omprövning läggs | fram.

Riksskatteverkets förslag: Talan mot kronofogdemyndighetens beslut skall föras genom begäran om omprövning och endast om- prövade beslut får överklagas till högre instans. Myndigheten kan ändra sitt beslut även till nackdel för en enskild part.

Remissinstansema har i stor utsträckning avstyrkt förslaget. Skälen för min bedömning:: Som jag nämnde i inledningen har Riksskatteverket (RSV) på regeringens uppdrag utfört en översyn av UB. RSV har därvid föreslagit bl.a. att det införs ett omprövnings- institut hos kronofogdemyndighetema. Förslaget innebär att ett överklagande av ett beslut av kronofogdemyndighet alltid måste föregås av en begäran om omprövning hos myndigheten. Huvudsyftet med förslaget är att avlasta hovrättema arbete. Regeringen har tidigare förklarat sig vilja vänta med att ta ställning till RSV:s förslag till dess Domstolsutredningens förslag rörande instansordningen avlämnats (prop. 1990/91:126 s. 44).

RSV:s förslag remissbehandlades under år 1990 och utsattes då för kritik i flera avseenden. Främst gällde kritiken att omprövningsför- farandet hos kronofogdemyndigheten skulle bli omständligt och att domstolsprövningen skulle fördröjas. .

Jag kan i stor utsträckning ansluta mig till den kritik som riktats mot RSV:s förslag.

Förslaget innebär att alla beslut av kronofogdemyndigheten skall kunna omprövas men att myndigheten inte skall kunna ändra ett beslut till nackdel för en enskild part utan att denne beretts tillfälle att yttra sig över begäran om omprövning. Detta skulle medföra betydande merarbete och tidsutdräkt hos kronofogdemyndigheten.

Först sedan ett beslut omprövats skulle det få överklagas till högre instans. Därigenom skulle i praktiken skapas ett system med fem in- stanser, om tingsrätten såsom jag föreslår blir första domstolsinstans. Instanskedjan skulle då bli för lång.

Statsmaktema har nyligen i ett annat närliggande sammanhang, nämligen när det gällde den nya taxeringslagen (prop. 1986/87:47 och 1989/90:74, SFS 1990:324), tagit avstånd från tanken att endast omprövade beslut skulle få överklagas.

Främst av dessa skäl vill jag inte föra vidare RSV:s förslag. Jag har då övervägt om förslaget kunde tas till vara i modifierad form, när-

Prop. 1992/93:216

78

mast efter förebild i förvaltningslagen (1986:223), för att ändå i någon mån försöka avlasta domstolarna onödigt arbete med överkla- ganden. Omprövning borde i så fall begränsas just till mål som över- klagats. För att kunna avvara skriftväxling, delgivning m.m. måste vidare tillämpningsområdet begränsas till s.k. allmänna mål, dvs. mål där kronofogdemyndigheten företräder sökanden, ofiast staten eller en kommun, och ändring skulle inte kunna göras till nackdel för någon annan än det allmänna. I sådana fall har kronofogdemyndigheten emellertid redan enligt vad som gäller i dag möjlighet att ändra sina beslut. Detta följer dels av uttryckliga regler i bl.a. UB om rättelse och ändring av be51ut, dels just av det förhållandet att myndigheten företräder borgenären i de allmänna målen (se bl.a. prop. 1980/81 :8 s. 168 och 488). Ett modifierat system för omprövning skulle alltså inte skapa något nytt utrymme för att ändra besluten. Därför för jag inte fram några sådana förslag.

3.2 Överklagande i mål om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter samt i den summariska processen

Mitt förslag: Samma ordning för överklagande som föreslås för utsökningsmålen skall gälla i avräkningsmålen och i den sum- mariska processen.

Domstolsutredningens förslag överensstämmer med mitt. Remissinstansema godtar i princip förslaget.

Skälen för mitt förslag: Enligt lagen (1985: 146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter (avräkningslagen) skall i vissa fall avräkning för skulder gentemot det allmänna göras från belopp som det allmänna annars skulle ha betalat till den enskilde, exempel— vis överskjutande skatt. Frågor om avräkning prövas av kronofogde- myndigheten inom ramen för allmänna mål. Kronofogdemyndighetens beslut om avräkning kan överklagas på samma sätt som dess beslut i utsökningsmål.

Domstolsutredningen har föreslagit att kronofogdemyndighetens be- slut om avräkning skall överklagas till tingsrätt och även i övrigt behandlas som utsökningsmålen. Remissinstansema har inte haft något att erinra mot förslaget.

Enligt min mening är det naturligt att reglerna för överklagande av avräkningsbeslut även i fortsättningen överensstämmer med motsva- rande regler för utsökningsmål. Vad jag föreslagit för dessa mål bör således genomföras även för beslut om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter. Detta innebär alltså bl.a. att dessa skall

Prop. 1992/93:216

7!

överklagas till tingsrätt och att prövningstillstånd i hovrätten är en förutsättning för prövning där.

Summarisk process var till nyligen den gemensamma benämningen för handläggning av mål om lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning vid tingsrättema. Processen gick ut på att den som har ett krav mot någon annan skulle kunna få detta fastställt av tingsrätten på ett enklare sätt än genom vanlig rättegång. Med tingsrättens av- görande som grund kunde sedan verkställighet begäras hos kronofog- demyndigheten .

Den 1 januari 1992 skedde genomgripande förändringar av den summariska processen (se bl.a. prop. 1989/90:85). Handläggningen flyttades från tingsrätterna till kronofogdemyndighetema och gjordes enklare och mer enhetlig. I övrigt innebär de nya reglerna i huvudsak följande. Lagsökning och betal ningsföreläggande har förts samman till en enda processform som kallas betalningsföreläggande. En del hand- räckningsmål följer samma regler som målen om betalningsföre- läggande. Dessutom har införts en särskild handräckningsform för att man i vissa fall utan omgång skall kunna återställa olovligen rubbad besittning eller vidta annan rättelse. Den nya summariska processen regleras i en enda lag, lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning (BfL).

Om ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning avgörs till sökandens fördel, sker detta genom ett utslag. Om svaran- den är missnöjd med ett utslag, har han rätt att söka återvinning vid tingsrätten. Återvinning innebär att tingsrätten tar upp hela målet till ny prövning.

Men vissa avgöranden av kronofogdemyndighet enligt BfL över- klagas till hovrätt. Ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning" som inte avgörs till sökandens förmån kan avgöras genom beslut om avvisning eller avskrivning. Om sökanden är miss- nöjd med ett sådant beslut, kan han överklaga det till hovrätt. Om sökanden är missnöjd med ett utslag enligt BfL såvitt gäller hans rätt till ersättning för kostnader, får han överklaga utslaget i den delen till hovrätt. Även kronofogdemyndighetens utslag i mål om särskild hand- räckning överklagas till hovrätten. Slutligen kan kronofogdemyndig- hetens interimistiska beslut i mål om särskild handräckning överklagas till hovrätten.

I propositionen anfördes (s. 89) att den då förordade lösningen be- träffande överklagande kunde behöva omprövas i ljuset av vad som kommer ut av Domstolsutredningens arbete. Utredningen har nu före- slagit att överklagandena i den summariska processen skall göras till tingsrätt, vilket remissinstansema har godtagit.

De skäl som i det föregående har anförts i fråga om utsöknings—

Prop. 1992/93:216

80

målen talar för att kronofogdemyndighetemas avgöranden också i målen enligt BfL skall överklagas till tingsrätterna i stället för till hovrättema. En sådan ordning har också den fördelen att instansord- ningen enligt BfL blir enhetlig genom att såväl överklaganden som ansökningar om återvinning skall handläggas vid tingsrätt. Jag föreslår därför att BfL ändras i enlighet med detta.

I samband härmed föreslår jag också en ändring i 20 & BfL, så att ansökningsavgiften i ett mål om betalningsföreläggande eller hand- räckning genast skall få utsökas hos sökanden. Regleringen blir där- med, som RSV påtalat under hand, i överensstämmelse med vad som gäller avgifter i utsökningsmål enligt 17 kap. UB.

4 Reglerna om hovrättsting

Mitt förslag: Bestämmelserna om hovrättsting i 2 kap. 5 & tredje stycket RB upphävs och bestämmelsen i 2 kap. 5 & första stycket RB ändras så att det inte längre skall krävas särskilda skäl för att hålla sammanträde utanför hovrättens kansliort.

Hovrättemas förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstansema har, med undantag för en kommun som av- styrkt, tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Bakgrunden till mitt förslag: 1 2 kap. 5 & första stycket RB före- skrivs att en hovrätt skall hålla sammanträden på den ort där den har sitt säte och att den om särskilda skäl finns får hålla sammanträde även på annan ort. Hovrättema använder sig i ganska stor utsträck- ning av denna möjlighet att hålla sammanträden på annan ort än kansliorten.

I paragrafens tredje stycke föreskrivs en skyldighet för de hovrätter för vilka regeringen så bestämt, att årligen på bestämda tider hålla hovrättsting för huvudförhandling i vissa orter utanför förläggnings- orten för att där behandla mål från den delen av domkretsen. Rege— ringen har med detta stöd föreskrivit i kungörelsen (1949:501) om hovrättsting närmare i vilka orter och för vilka tingsområden hov- rättema skall hålla hovrättsting. I kungörelsen är vidare föreskrivet bl.a. att hovrättema är skyldiga att inom varje uppräknat tingsområde hålla minst fyra hovrättsting varje år. Det föreskrivs också att hov- rätten på bestämt sätt och vid vissa bestämda tider skall kungöra vilka dagar och på vilken ort hovrättsting skall hållas inom respektive tings- område. I kungörelsen lämnas vidare föreskrifter om hur en part skall förfara för att få sitt mål handlagt på ett hovrättsting och hur hov- rätten skall förfara i de fall ett utlyst ting bör avlysas.

6 Riksdagen 1992/93. [ saml. Nr 216

Prop. 1992/93:216

81

Av följande tabell framgår på vilka tingsorter och för vilka tings— områden hovrättema enligt kung örelsen är skyldiga att hålla hovrätts- ting: Tingsort Tingsområde Svea hovrätt Falun Kopparbergs län Göta hovrätt Linköping eller Linköpings domsaga, Norrköping Norrköpings domsa- ga och Västerviks domsaga Kalmar Kalmar län utom Västerviks domsaga Örebro Örebro län Hovrätten över Skå- Karlskrona eller Blekinge län ne och Blekinge Karlshamn Hovrätten för Västra Karlstad Värmlands län Sverige Hovrätten för Nedre Gävle Gävle domsaga och Norrland Sandvikens domsaga Östersund Jämtlands län Hovrätten för Övre Luleå-. Norrbottens län Norrland

Skälen för mitt förslag: Hovrättemas domkretsar är geografiskt vidsträckta. Detta gäller särskilt norrlandshovrättemas områden men också Svea hovrätts. En hovrätt håller därför i relativt stor ut- sträckning av hänsyn till bl.a. parter, ombud och vittnen samman- träden utanför sin kansliort. En hovrätt måste ibland också, i likhet med andra domstolar, av rent processuella skäl hålla huvudförhand- ling eller annat sammanträde utanför kansliorten exempelvis i de fall syn måste företas. Som framgått av min tidigare lämnade redogörelse är hovrättema härutöver ålagda att i föreskriven omfattning regel- bundet hålla sammanträden för huvudförhandling på vissa orter utan- för kansliorten. Detta gäller oavsett om processekonomiska eller andra

Prop. 1992/93:216

rent sakliga skäl för detta föreligger i målen. Det torde dock vara endast i undantagsfall som hovrättema i enlighet med de uttryckliga bestämmelserna om hovrättsting vid ett sådant handlägger andra än sådana mål som ändå hade föranlett hovrätten att resa utanför sin kansliort. Vidare gäller allmänt att hovrättema redan av bl.a. processekonomiska skäl i praktiken håller fier sammanträden på de orter som är uppräknade i kungörelsen än vad som är formellt före- skrivet i denna. Härutöver reser hovrättema ofta också till andra orter än dem som är föreskrivna för regelrätta hovrättsting.

Hovrättema har föreslagit att reglerna om hovrättsting skall upp- hävas. Remissinstansema har, med ett undantag, tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört skulle ett genomförande av hovrättemas förslag inte komma att inverka på den omfattning i vilken de håller förhandlingar utanför kansliorten. Det skulle med all sannolikhet inte heller innebära ett minskat antal sammanträden för huvudförhandling inför hovrätten i de orter som i dag är obligatoriska för hovrättsting. Detta talar för att regeln inte behövs och bör upphävas.

Vidare måste man enligt min mening också ta fasta på de invänd- ningar av rent praktisk natur som hovrättema rest mot systemet med obligatoriska, långt i förväg kungjorda, tingsdagar. Som hovrättema anfört kan detta innebära en negativ inverkan på deras planering av sin verksamhet. Även om en sammanträdesdag är bokad och kungjord långt i förväg kan det hända att den visar sig passa dåligt då de enskilda målen skall sättas ut. Om ett eller fler på en sådan tingsdag utsatta mål skulle komma att få ställas in, måste ett omständligt förfarande för avlysande av hovrättstinget äga rum. I praktiken visar det sig nog också att varken åklagare, försvarare eller andra parts- företrädare och ombud på de olika orterna i någon större utsträckning inrättar sin verksamhet efter de kungjorda hovrättstingen. Kungörelse i förväg medför alltså förmodligen inte att det i allmänhet blir lättare att boka in företrädare för någon av dessa yrkeskategorier för huvud- förhandling inför hovrätten på den utlysta tingsdagen. Allmänheten torde inte heller ha något stort intresse av att i förväg få reda på att hovrätten en viss dag avser att hålla ting i orten.

Det sagda leder mig till slutsatsen att det inte längre finns anledning att bibehålla reglerna om hovrättsting utan att dessa numera mest medför nackdelar. Därför föreslår jag att regeln i 2 kap. 5 & tredje stycket RB upphävs.

Av det tidigare anförda följer också att det knappast finns anledning att längre behålla kravet på särskilda skäl för att hovrätten skall få handlägga mål vid sammanträde utanför kansliorten. En regel som medger hovrätten att sammanträda på annan ort behövs dock. Den

Prop. 1992/93:216

ändring som bör göras är då att ordet "särskilda" i lagtexten utgår. Avsikten med ändringen är inte att hovrättema nu skall utöka sin verksamhet utanför kansliorten. Jag utgår ifrån att hovrättema även fortsättningsvis kommer att handlägga mål utanför sin kansliort bara i de fall det föreligger tillräckiiga processekonomiska eller andra skäl för detta.

5 Ekonomiska konsekvenser

De föreslagna ändringarna är inte förenade med några beaktansvärda kostnader för staten.

Förslagen om prövningstillstånd medför som jag tidigare beskrivit att målen kan handläggas enklare i hovrätten. Målen som överklagas från kronofogdemyndigheten kan handläggas smidigare och med färre domare vid tingsrätten än vid hovrätten.

Reformen kan alltså frigöra resurser att användas där förstärkningar bäst behövs inom domstolsväsendet. Med stöd av bl.a. beräkningar som Domstolsverket gjort bedömer jag att omkring tolv årsarbets— krafter för domare kan frigöras, varav större delen hänför sig till förslagen om prövningstillstånd. '

6 Ikraftträdande

De föreslagna ändringarna som gäller prövningstillstånd i hovrätt bör kunna träda i kraft den 1 juli 1993. Avgöranden som en tingsrätt har träffat före detta datum bör inte omfattas av de nya reglerna om över- klagande och prövningstillstånd. ] övrigt behövs inga övergångsbe- stämmelser.

De föreslagna nya reglerna om instansordningen i utsökningsmål m.m. bör träda i kraft snarast möjligt. Eftersom de för med sig vissa organisationsförändringar bedömer jag att den 1 januari 1994 är tidigaste möjliga datum. Undantag kan göras för förslaget om ändring av 20 & lagen om betalningsföreläggande och handräckning, som bör kunna träda i kraft redan den I juli 1993.

Reglerna om avskaffande av hovrättsting bör träda i kraft den 1 juli 1993.

Prop. 1992/93:216

84

7 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i utsökningsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

4. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

5. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid åter- betalning av skatter och avgifter samt

6. lag om ändring i lagen (l990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Förslaget 3 har upprättats i samråd med chefen för Kommunikationsdepartementet och förslaget 5 i samråd med chefen för Finansdepartementet.

Förslagen har granskats av Lagrådet, utom såvitt gäller förslaget till ändring i 2 kap. 5 5, 51 kap. 4 och 10 a åå. Förslaget i denna del är av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

I min anmälan till proposition om delegering av arbetsuppgifter till kanslipersonal vid domstol (prop. 1992/93:213) kommer jag att före- slå en ändring i 2 kap. 4 & femte stycket rättegångsbalken.

8 Specialmotivering

8.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken2 kap. 4 &

Paragrafen innehåller i de två första styckena de huvudsakliga sam- mansättningsreglerna i hovrätt för både tvistemål och brottmål. Be- stämmelserna är oförändrade., liksom paragrafens fjärde och femte stycken.

I tredje stycket stadgas för närvarande att hovrätten skall vara domför med två lagfarna domare vid behandling av frågor som pröv- ningstillstånd. Detta berör de s.k. småmålen. Detta stycke har ändrats, så att sammansättningen i stället skall vara tre lagfarna ledamöter i samtliga fall av dispensprövning. Detta innebär att hov- rätten vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd alltid skall vara domför enligt regeln i detta stycke. Regeln är alltså utformad som en obligatorisk regel, vilket innebär att någon annan samman— sättning i dessa fall inte kan komma i fråga. Detta gäller dispens- prövningar i såväl tvistemål som brottmål. Sålunda skall exempelvis hovrätten alltid bestå av tre - och inte fyra - ledamöter vid sin dispensprövning, också i de fall tingsrätten har bestått av tre

Prop. 1992/93:216

85

ledamöter.

2kap.55

Första stycket har ändrats så att kravet på att särskilda skäl skall föreligga för att hovrättema skall. få handlägga mål utanför kansliorten har tagits bort. Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4) är ingen ändring åsyftad i förhållande till vad som nu tillämpas i praktiken. En viss språklig justering har skett i första och andra styckena.

Paragrafens tredje stycke är upphävt.

16kap. 3 &

Paragrafen innehåller regler om omröstning i tvistemål. Den särskilda omröstningsregeln vid dispensprövning i hovrätt har utgått till följd av att domförhetsreglerna vid dispensprövningen har ändrats från två till tre ledamöter (se 2 kap. 4 5 ovan).

49 kap. 12 &

Paragrafen innehåller i första stycket regler om att det krävs pröv- ningstillstånd för att hovrätten fullständigt skall pröva ett avgörande som tingsrätten har meddelat i mål som har handlagts enligt 1 kap. 3 d & RB, s.k. småmål. Kravet på prövningstillstånd har utvidgats till att även gälla tvistemål i skiktet mellan ett halvt och ett helt bas- belopp. Prövningstillstånd skall alltså krävas i de fall tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger ett basbelopp (34 400 kr år 1993). Det värde som är avgörande knyter an till regeln i 1 kap. 3 d & RB och regleringen i den förevarande paragrafen har därför kunnat för- enklas.

När det gäller frågor kring denna värdegräns kan viss vägledning hämtas från den praxis som har utvecklats kring småmålsgränsen i nuvarande ] kap. 3 d & RB. Det bör dock påpekas att gränsen mellan småmål och ordinära tvistemål inte uteslutande är en beloppsgräns. Av 1 kap. 3 d & RB följer nämligen att ett tvistemål, som rör ett belopp lägre än ett halvt basbelopp, ändå i vissa fall kan komma att handläggas i ordinär ordning, nämligen om det är sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rätts- förhållanden. Gränsen för vilka ordinära tvistemål som skall kräva prövningstillstånd i ledet tingsrätt—hovrätt är däremot en ren be- loppsgräns.

Utanför småmålsområdet är det alltså tvisteföremålets värde, och inget annat, som avgör om prövningstillstånd krävs. Detta betyder

Prop. 1992/93:216

86

bl.a. att en fastställelsetalan (jfr 13 kap. 2 & RB) utanför småmålsområdet aldrig kommer att kräva prövningstillstånd för att överprövas fullständigt i hovrätten. Med tvisteföremålets värde avses — i likhet med vad som gäller vid bestämmandet av småmålsgränsen — vad som har yrkats i målet, dvs. i tingsrätten. Det är alltså käranden som, när han bestämmer sitt yrkande, avgör om ett eventuellt överklagande kommer att vara beroende av en dispensprövning. Den avgörande tidpunkten för bestämmandet av värdet är när talan väckts vid tingsrätten, dvs. normalt när ansökan om stämning kom in till tingsrätten (jfr 13 kap. 4 & tredje stycket RB). Det som då skall beaktas är yrkat kapitalbelopp jämte upplupen ränta, däremot inte rättegångskostnadema. I de fall käranden sätter ned sitt yrkande uifder rättegången vid tingsrätten är det det lägre beloppet som skall beaktas vid avgörandet om prövningstillstånd krävs. Framställs alternativa yrkanden får man bedöma om prövningstillstånd krävs utifrån det högsta beloppet som har yrkats. Allt detta överensstämmer med vad som gäller vid bestämmandet av gränsen för småmål (jfr. 1 kap. 3 d & tredje stycket RB).

Det kan anmärkas att tingsrättens fullföljdshänvisning inte är av- görande för om prövningstillstånd skall krävas eller inte. Det är en fråga som uteslutande ankommer på hovrätten att avgöra. Tingsrätter- nas fullföljdshänvisningar bör utan några större svårigheter kunna utformas så att detta framgår tydligt (jfr 49 kap. 10 & RB).

Paragrafens andra stycke innehåller undantag från kravet på pröv- ningstillstånd. Första pun/den, som är ny, har tillfogats på grund av att det nu blir även andra mål än sådana som omfattas av småmåls- reglema som är underkastade reglerna om prövningstillstånd. Enligt denna gäller inte reglerna om prövningstillstånd i mål som skall handläggas av tingsrätt i särskild sammansättning. Exempel på sådana mål är tryckfrihetsmål enligt 12 kap. tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsmål enligt 9 kap. yttrandefrihetsgrundlagen, patentmål enligt 66 åpatentlagen (1967:837), och familjemål enligt 14 kap. 17 & äktenskapsbalken och 20 kap. l & föräldrabalken. Det krävs inte att det aktuella målet faktiskt har prövats av tingsrätten i den föreskrivna särskilda sammansättningen. Även om en tingsrätt exempelvis har handlagt ett familjemål vid huvudförhandling 1 förenklad form med en lagfaren domare, krävs enligt den nu aktuella undantagsbestämmelsen inte något prövningstillstånd. Det kan i frågasättas om det i framtiden finns behov av undantaget i första punkten. Frågan kan bli föremål för förnyade överväganden i den utredning som aviserats (avsnitt 2.5.3).

Punkterna 2 - 4 är nya men oförändrade i sak. Däremot har den nu- varande bestämmelsen om att det inte behövs prövningstillstånd när

Prop. 1992/93:216

87

tingsrätten har fattat beslut angående utdömande av vite eller om ansvar för en rättegångsförseelse, utgått. Rättegångsförseelse kan bara föranleda böter och frågor om viten behandlas som bötesmål (jfr 9 kap. RB och 8 5 lagen l985z206 om viten). Eftersom det nu före- slås regler om prövningstillstånd för bötesmål som omfattar också dessa mål finns det inga skäl att ha kvar denna regel.

Paragrafens tredje stycke är oförändrat.

49kap. 12 a &

Paragrafen som är ny innehåller regler om prövningstillstånd i brott- mål i ledet tingsrätt-hovrätt. De har kommenterats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.3).

Regleringen i första stycket, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, innebär att prövningstillstånd krävs i de fall tingsrätten inte dömt den tilltalade till annan påföljd än till böter eller frikänt honom från ansvar. Till skillnad från vad som gäller för pröv- ningstillstånd i tvistemål har kravet på prövningstillstånd inte knutits till yrkandena i tingsrätten, utan till den faktiska utgången i målet. Det innebär bl.a. att det inte enligt denna paragraf föreligger något krav på prövningstillstånd för beslut som har fattats innan tingsrätten har avgjort målet.

Kravet på prövningstillstånd gäller oavsett vem av den tilltalade, åklagaren eller målsäganden som överklagar domen.

Kravet på prövningstillstånd gäller också om tingsrätten ogillat åtalet och helt frikänt den tilltalade från ansvar. Det saknar därvid betydelse hur allvarligt det åtalade brottet var.

Reglerna är utformade så att svaret på frågan om prövningstillstånd krävs eller inte blir detsamma oavsett vem av parterna som överklagar domen och i vilken del domen överklagas. Av regleringen följer att det krävs prövningstillstånd om tingsrätten har dömt den tilltalade till böter för vissa brott och samtidigt frikänt för andra brott och det oavsett om den dömde överklagar och vill bli helt frikänd eller åkla- garen överklagar domen i den del åtalet ogillats. Vidare följer att prövningstillstånd inte krävs om åklagaren överklagar ett frikännande om tingsrätten i samma dom har dömt den tilltalade till fängelse för ett annat brott; den dömde är i detta fall inte underkastad krav på prövningstillstånd och då kan dozmen också överklagas av åklagaren utan dispensprövning.

I de fall tingsrätten har dömt ut ett bötesstraff saknar det betydelse om det också finns fängelse i straffskalan för brottet. Det saknar också betydelse av vilken anledning straffet har kommit att stanna vid böter, i de fall fängelse hade varit ett alternativ.

I de fall den tilltalade fälls till ansvar för flera brott skall en

Prop. 1992/93:216

88

gemensam påföljd bestämmas, om inte annat är föreskrivet (30 kap. 3 & första stycket BrB). Böter kan användas som gemensamt straff för flera brott (25 kap. 5 & BrB). Om böter valts som gemensamt straff för flera brott krävs prövningtillstånd vare sig domen överklagas i sin helhet eller endast beträffande något eller några av brotten. Det kan också vara så att tingsrätten i en och samma dom har dömt till böter för viss brottslighet och till annan påföljd för annan brottslighet (30 kap. 3 5 andra stycket BrB). Överklagas domen endast beträffan- de det eller de brott där påföljden har bestämts till annan påföljd än böter krävs givetvis inte prövningstillstånd för en fullständig över- prövning. Överklagas domen endast beträffande de brott där påföljden har bestämts till böter krävs inte heller prövningstillstånd. Detta framgår av ordalydelsen eftersom kravet på prövningstillstånd bara gäller i de fall tingsrätten inte har dömt till annan påföljd än till böter (eller helt frikänt från ansvar).

Om en dom omfattar flera tilltalade får hovrätten göra en bedöm— ning för varje tilltalad för sig när det gäller frågan om prövnings- tillstånd krävs eller inte. Har t.ex. den ene av två tilltalade dömts till böter och den andre till fängelse krävs det alltså prövningstillstånd för att domen såvitt avser den förstnämnde skall kunna prövas fullständigt av hovrätten medan prövningstillstånd inte krävs för den av de tilltala- de som dömts till fängelse.

Av paragrafens formulering, att tingsrätten inte dömt den tilltalade till annat än böter, följer att det krävs prövningstillstånd även om tingsrätten samtidigt som den bestämt påföljden till böter beslutat om t.ex. förverkande. Förverkande utgör nämligen inte en påföljd, vare sig enligt brottsbalkens eller rättegångsbalkens terminologi. Brottsbalken skiljer uttryckligen mellan påföljd och förverkande eller annan särskild rättsverkan (1 kap. 8 & BrB) och rättegångsbalken har ingen avvikande terminologi (jfr t.ex. 29 kap. 2 5 andra stycket 2 och 4).

Om det krävs prövningstillstånd, omfattas — med ett undantag (se nedan) - alla frågor som har avgjorts i domen, t.ex. förverkande, av kravet på prövningstillstånd, och detta oavsett om domen överklagas i påföljdsdelen eller inte. Om den tilltalade överklagar en dom endast i den del som avser förverkande krävs det alltså prövningstillstånd om påföljden i domen har bestämts till böter medan det däremot inte krävs prövningstillstånd för att få förverkandefrågan prövad i de fall påföljden har bestämts till fängelse.

Det enda undantaget från denna regel är avgöranden om enskilda anspråk som tagits in i domen. Frågan om det krävs prövningstill- stånd eller inte för enskilda anspråk skall i stället avgöras med tillämpning av tvistemålsreglerna. Detta framgår av paragrafens andra

Prop. 1992/93:216

89

stycke. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.5)

Av tredje stycket framgår att Riksåklagaren, Justitiekanslern och Justitieombudsman är befriade från kravet på prövningstillstånd i de ytterst ovanliga fall någon av dem för talan i hovrätten (jfr avsnitt 2.6.3).

Att kravet på prövningstillstånd även gäller vissa beslut som får överklagas endast i samband med överklagande av domen, exempelvis beträffande återbetalningsskyldighet för rättegångskostnader, framgår av paragrafens fjärde stycke. Beslut som skall överklagas särskilt omfattas inte av kravet på prövningstillstånd.

Bestämmelsen i femte stycket överensstämmer med vad som gäller för tvistemålen (jfr 49 kap. 12 Qi sista stycket).

Dispensgrundema är desamma för tvistemål och brottmål. De fram- går av 49 kap. 13 5. Vissa omständigheter som kan vara av betydelse för frågan om prövningstillstånd skall beviljas eller inte i ett mål har berörts i avsnitt 2.6.3. Den omständigheten att tingsrätten avgjort ett brottmål i den tilltalades utevaro har ingen självständig betydelse utan får vägas in bland andra omständigheter i målet.

51 kap. 4 5

I paragrafen har - i överensstämmelse med vad som enligt 50 kap. 4 & RB gäller för tvistemålens del - ett nytt andra stycke tagits in. Av detta stycke framgår att vadekäranden i sin vadeinlaga skall ange de omständigheter som han åberopar till stöd för att prövnWstillstånd skall meddelas i de fall sådant tillstånd erfordras. Paragrafen är i övrigt oförändrad.

51 kap. IOaå

Paragrafen är ny och har sin motsvarighet i 50 kap. 10 a & RB.Där anges att hovrätten efter det att skriftväxlingen har avslutats skall besluta i frågan om prövningstillstånd. När det finns skäl för det kan hovrätten fatta sådant beslut utan att skriftväxling har skett.

8.2 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken2 kap. 19 &

Paragrafen har anpassats__till att kronofogdemyndighetens beslut skall överklagas till tingsrätt. Aven några andra redaktionella ändringar har gjorts.

Prop. 1992/93:216

18kap. ] 5

I paragrafens första stycke föreskrivs att beslut av kronofogdemyndig- het överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets kronofogdemyn- digheten har sitt säte. Av förordningen (1987: 1314) om lokaliseringen av kronofogdemyndighetema framgår att det finns en kronofogdemyn- dighet i varje län, alltså 24 stycken, och i vilka orter myndigheterna har säte. Verksamheten bedrivs inte bara från huvudkontoret i länet, utan också från kronokontor på andra orter i länet, men forumregeln utpekar alltså tingsrätten på den orten där kronofogdemyndigheten har sitt säte. Överklaganden kommer således att prövas av sammanlagt 24 tingsrätter.

I överklagade utsöknings- och avräkningsmål är det RSV som för det allmännas talan (se 2 kap. 30 & UB och 11 & avräkningslagen). Enligt 2 kap. 3 5 förordningen (1988:784) med instruktion för exekutionsväsendet får RSV bestämma att en kronofogdemyndighet skall företräda staten i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. I utsöknings- och avräkningsmål där staten är part får alltså RSV företräda staten i domstolarna eller bestämma att kronofogdemyndig- heten skall göra det.

I första stycket anges vidare att överklagandet skall göras skrift- ligen. Detta innebär förstås ingen nyordning, men det behövs en ut- trycklig regel därom som komplettering till reglerna i ärendelagen. I andra stycket anges nämligen att ärendelagen skall gälla för över- klaganden i utsökningsmål i den mån inget annat föreskrivs i 18 kap. UB. En del regler i ärendelagen blir emellertid naturligen inte aktuella att tillämpa på överklagandena av kronofogdemyndighetens beslut, eftersom ärendelagen inte från början är skriven för handläggning av överklaganden. Någon principiell nyhet innebär detta inte för

tingsrätterna, eftersom överklagade felparkeringsärenden sedan länge handläggs enligt ärendelagen.

Ärendelagens 11 & ger en generell hänvisning till vad som är före- skrivet om tvistemål. RB:s regler om rättegång och överklagande blir alltså tillämpliga på utsökningsmålen, dock bara i den mån det inte finns särskilda regler i 18 kap. UB eller i ärendelagen.

En kort genomgång av ärendelagens tillämpning på överklagandena är här på sin plats.

1 & handlar om tillämpningsområdet. Paragrafen saknar intresse i detta sammanhang, eftersom ärendelagen pekas ut särskilt i UB som tillämplig processlag.

2 & anger vilka krav som ställs på ansökan. Denna motsvaras i detta sammanhang av överklagandeskriften. Enligt vad som sagts i anslut- ning till 18 kap. l & första stycket UB skall överklagande ske skritt- ligen. Av 2 & ärendelagen följer att klaganden skall ange den åtgärd

Prop. 1992/93:216

91

som han påkallar och grunderna för yrkandet. De preciserade kraven på överklagandet finnsi 18 kap. 8 och 9 åå UB. Bl.a. skall klaganden ange det överklagade beslutet, den ändring han yrkar och grunderna för den samt bevisuppgift. 2 å ärendelagen i övrigt behandlar huvud- sakligen skyldigheten att lämna "uppgifter om parter och vittnen.

3 å säger att rätten skall förelägga sökanden, dvs. klaganden, att komplettera en ofullständig ansökan och att ansökan får avvisas om föreläggandet inte följs. Här bör tingsrätterna kunna finna ledning för sina ställningstaganden i motsvarande regler för överklagande till hovrätt, t.ex. 52 kap. 6 5 RB.

4å behandlar bl.a. förberedande åtgärder och kallelse till för- handling.

Enligt första stycket skall rätten utan dröjsmål bestämma om något yttrande skall inhämtas eller om någon annan förberedande åtgärd skall vidtas. Rätten får alltså bestämma med hänsyn till omständig- heterna om klagandens motpart eller någon annan som saken angår skall beredas tillfälle att svara på överklagandet. Givetvis kan rätten inte ändra det överklagade beslutet utan att motsidan har fått möjlighet att yttra sig. Dock följer av 18 kap. 12 å UB att rätten kan meddela inhibition och andra interimistiska förordnanden utan att motparten beretts tillfälle att yttra sig.

Enligt andra stycket skall rätten hålla förhandling om någon som ärendet angår bör höras muntligen. I den allmänna motiveringen (av- snitt 2.1.3) har tillämpningen av denna regel diskuterats, bl.a. mot bakgrund av de krav som Europakonventionen ställer. Tingsrätten får kalla parter och andra vid vite. Sökanden får kallas att inställa sig vid påföljd att ansökan annars förfaller. Detta gäller dock bara i ärenden som får upptas av rätten "endast efter ansökan" och således inte i ärenden som rätten tagit upp på eget initiativ. Denna regel blir alltså tillämplig på ärenden som har anhängiggjorts vid tingsrätten genom överklagande. Att ett överklagande förfaller vid bristande inställelse till förhandling är inte någon principiell nyhet, utan gäller t.ex. enligt 50 kap. 19 å RB.

Paragrafens tredje stycke saknar intresse i detta sammanhang. 5 å anger att RB:s regler om huvudförhandling i tvistemål gäller i tillämpliga delar för förhandling enligt ärendelagen. Vidare ges regler för utevaro vid förhandling.

6 å innehåller domförhetsregler. Dessa blir inte tillämpliga här. I 18 kap. 1 å andra stycket andra meningen UB föreslås nämligen att tingsrätten alltid skall bestå av en lagfaren domare.

9 a och b åå behandlar omprövning. Dessa regler gäller endast be- slut som tingsrätten har meddelat som första instans och gäller alltså inte överklagandena.

Prop. 1992/93:216

92

11 å innehåller en generell hänvisning till RB:s tvistemålsregler, vilka därigenom utpekas som komplement till ärendelagen. RB:s regler om rättegång och överklagande skall alltså tillämpas på utsökningsmålen i den mån det inte finns några särskilda regler i 18 kap. UB eller i ärendelagen.

12 å anger att andra författningar som avser ärenden enligt ärende- lagen skall galla, även om de strider mot vad ärendelagen föreskriver.

Övriga paragrafer, 9 och 10 åå, fordrar 1nga särskilda kommen- tarer.

I andra stycket fastläggs också att tingsrätten alltid skall bestå av en lagfaren domare i utsökningsärendena. Det blir alltså samma domför- hetsregel som gäller i felparkeringsärenden och i tvistemål om mindre värden.

2 och 4-9 åå

Paragraferna innehåller bl.a. regler om i vilken utsträckning krono- fogdemyndighetens beslut får överklagas och när och hur det skall ske. Paragraferna har ändrats i terminologiskt hänseende och har an- passats till att överklagande skall ske till tingsrätt i stället för till hovrätt.

3 &

Paragrafen säger för närvarande att reglerna i 4-6 åå skall tillämpas i stället för 49 kap. RB. Detta följer redan av 1 å, varför paragrafen föreslås upphävd såsom onödig.

10 å

Paragrafen anger att kronofogdemyndigheten så snart som möjligt skall sända överklagandet och övriga handlingar i målet till tingsrätten men att detta dock inte gäller om överklagandet avvisas.

Ilå

Paragrafen har anpassats till att överklagande skall ske till tingsrätten. I övrigt har endast redaktionella ändringar vidtagits.

12—16 åå

Paragraferna ger vissa bestämmelser om förfarandet i tingsrätten. De motsvarar i sak nuvarande bestämmelser om förfarandet i hovrätten.

16 a å Paragrafen är ny. Den anger in1edningsvis - för tydlighets skull - att

Prop. 1992/93:216

tingsrättens beslut överklagas till hovrätten. Vidare innebär paragrafen att prövningstillstånd krävs vid överklagandet till hovrätten, utom i vissa fall, jfr Specialmotiveringen till 49 kap. 12 å RB vid punkt 2- 4. I förhållande till lagrådsremissens förslag har gjorts den kom- pletteringen att överklagande av ett beslut om avvisning av en miss- nöjesanmälan har undantagits från kravet på prövningstillstånd. Ändringen har sin förebild i 49 kap. 12 å andra stycket punkt 4 RB. Dispensgrundema är desamma som i 49 kap. 13 å RB.

17-19 åå

I dessa paragrafer har endast gjorts de ändringar som beror på den nya instansordningen m.m.

IIa-ajiträdande

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994. Beslut som meddelats av kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet skall över- klagas och handläggas enligt de äldre reglerna.

8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift IOaå

Paragrafen som innehåller regler om överklagande i felparkerings- ärenden har endast ändrats i andra och femte stycket.

Bestämmelsen i andra stycket om att det inte krävs prövningstill- stånd vid överklagande av beslut angående utdömande av förelagt vite eller om ansvar för en rättegångsförseelse har, liksom motsvarande bestämmelse i 49 kap. 12 å andra stycket RB, utgått (jfr vid specialmotiveringen till 49 kap. 12 å RB vid punkterna 2—4). Uppräkningen av överklaganden som inte kräver prövningstillstånd har kompletterats med avvisning av missnöjesanmälan (jfr special- motiveringen till 18 kap. 16 a å UB).

Bestämmelserna i femte stycket har ändrats så att fullföljdsförbudet inte längre omfattar Riksåklagarens överklagande till Högsta dom- stolen. Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.6).

Ilå

Bestämmelsen har ändrats för att klargöra dels att allmän åklagare för det allmännas talan vid Högsta domstolen dels att prövningstillstånd inte krävs i Högsta domstolen när Riksåklagaren överklagar hov—

Prop. 1992/932216

94

rättens avgörande (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 2.6.6).

8.4 Förslaget till ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Bestämmelsen har ändrats så att fullföljdsförbudet inte längre omfattar Riksåklagarens överklagande till Högsta domstolen. Att prövningstill- stånd inte krävs vid sådant överklagande framgår av 54 kap. 9 å andra stycket jämfört med 17 å lagen om bötesförvandling (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 2.6.6, och specialmotiveringen, avsnitt 8.3).

8.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter

11-14 åå har ändrats i redaktionellt hänseende och har anpassats till att kronofogdemyndighetens beslut om avräkning skall överklagas till tingsrätt (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 3.2). Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994, med det undantaget att beslut som meddelats av kronofogdemyndigheten dessförinnan skall överkla- gas och handläggas enligt äldre bestämmelser.

8.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning

Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2).

20å

I ett nytt tredje stycke föreslås att ansökningsavgiften i ett mål enligt denna lag genast skall få utsökas hos sökanden. Därmed blir regle- ringen i överensstämmelse med vad som gäller avgifter i utsöknings— mål enligt 17 kap. UB.

55-58 åå

Paragraferna har ändrats redaktionellt och har anpassats till att överklagande av de aktuella utslagen och besluten skall ske till tingsrätten. Hänvisningama i 58 å har ändrats med hänsyn till de föreslagna ändringarna i 18 kap. UB. Genom hänvisningen till 18 kap. ] å UB utpekas tingsrätten inom vars domkrets kronofogde- myndigheten har sitt säte som rätt klagoinstans.

Prop. 1992/93:216

in

Ikraftträdande

Reglerna i 55—58 åå innebär organisationsändringar och föreslås träda ikraft den 1 januari 1994. I fråga om beslut som en kronofogdemyn- dighet meddelat dessförinnan gäller äldre bestämmelser. Ändringen i 20 å som är fristående föreslås träda i kraft redan den 1 juli 1993. För ansökningar som gjorts dessförinnan gäller äldre bestämmelser.

9 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i utsökningsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

4. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

5. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetal- - ning av skatter och avgifter samt 6. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

10 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1992/93:216

96

Bilaga 1

Utredningens lagförslag Förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 49 kap. 12 åå skall ha följande lydelse, dels att det i 49 kap. skall införas en ny paragraf, 13 å, av följande

lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 49 kap. 12 å1

Talan mot tingsrättens dom eller beslut i mål som handlagts av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d å första stycket får inte prövas av hovrätten i vidare mån än som framgår av 13 å, om inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte vid talan mot beslut som rör nå- gon annan än en part eller en intervenient, beslut varigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare, beslut angående utdö- mande av förelagt vite eller om ansvar för en rättegångWrseelse eller beslut varigenom en miss-

nöjesanmälan eller en vade- eller . besvärstalan avvisats.

lSenaste lydelse l990:443.

7 Riksdagen 1992/93. ] saml. Nr 210

I tvistemål krävs prövningstill- stånd jör att hovrätten skall pröva tingsrättens avgörande

1. vid överklagande av tings- rättens dom eller beslut i mål som handlagts av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 (! å första stycket, och

2. vid överklagande av tings- rättens dom eller beslut i andra tvistemål där förlikning om saken är tillåten, där det värde som sägs i 1 kap. 3 då uppenbart inte överstiger basbeloppet enligt lagen (I962:381) om allmän försäkring.

Prövningstillstånd behövs inte vid överklagande av

I. ett avgörande i mål som skall handläggas av tingsrätt i särskild sammansättning,

2. beslut som rör någon annan än en part eller en intervenient,

3. beslut genom vilket tings- rätten ogillat jäv mot en domare, eller

Prop. 1992/931216

97

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

I fråga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 11 & tredje stycket och 135 gälla i tillämpliga delar.

Föreslagen lydelse

4. beslut genom vilket en miss- nöjesanmälan eller en ansökan om återvinning eller ett över- klagande avvisats.

I fråga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 12 & tredje stycket och 15 & gälla i tillämpliga delar.

1 3 PSÖvningstilIstånd behövs, om

åklagaren, målsäganden eller den tilltalade överklagat en dom i brottmål genom vilken tings- rätten i påföljdsdelen endast dömt den tilltalade till böter eller frikänt honom från ansvar för brott för vilket det inte stadgats svårare straff än fängelse i sex månader. Om tingsrätten i sin dom även prövat enskilda an- språk gentemot den tilltalade, krävs prövningstillstånd, om det sammanlagda värdet av vad den tilltalade ålagts i fråga om enskilda anspråk uppenbart inte överstiger ett basbelopp enligt lagen (I962:381) om allmän försäkring.

Första stycket gäller inte riks- åklagarens, justitiekanslerns och justitieombudsmannens överkla-

ganden.

I fråga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 12 & tredje stycket och 15 & gälla i tillämpliga delar.

Om det krävs prövningstillstånd vid överklagande av en dom, gäller kravet på prövningstill— stånd även vid överklagande av

Prop. 1992/93:216

92

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:216 Bilaga 1 ett beslut som får överklagas i samband med överklagande av domen.

Bilaga 1

Förslag till Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken dels att 18 kap. 3 5, 8, 10 och 18 åå skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 18 kap. 17 5 skall benämnas 18 kap. 18 å, dels att 18 kap. 1-12, samt 14-16 åå, den nya 18 å, 19 å samt rubrikerna närmast före 18 kap. 2, 12 och 17 åå skall ha följande

lydelse,

dels att det i balken skall införas en ny bestämmelse, 18 kap. 17 å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18 kap.

Talan mot kronofogdemyndig- hetens beslut förs i hovrätten genom besvär.

1 den mån ej annat föreskrivs i detta kapitel skall bestämmel- serna i rättegångsbalken om fitllfölid av talan i hovrätten och högsta domstolen och om rätte- gången där tillämpas i utsök- ningsmål.

lå

Kronofogdemyndighetens beslut överklagas hos en tingsrätt i det län där kronofogdemyndigheten finns. Om ett beslut har över- klagats, skall senare överklagan- den av beslutet prövas av den tingsrätt som har att pröva det första överklagandet. Om klagan- den i ett sådant fall har över- klagat beslutet hos en annan tingsrätt i länet, skall krono- fogdemyndigheten skicka skrivel— sen med överklagandet till rätt tingsrätt.

I den mån det inte föreskrivs något annat i detta kapitel skall lagen (1993:000) om förfarandet i mål i förvaltningsdomstol och i vissa mål i allmän domstol (dom- stolsförfarandelagen) tillämpas beträffande överklaganden i ut- sökningsmål.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Talan mot kronofogdemyndig- hetens beslut

.,

u _

Talan mot kronofogdemyndig- hetens beslut får föras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Sökanden eller svaranden får klaga även över att beslut gör intrång i tredje mans rätt.

Talan mot beslut, varigenom rättighet har förbehållits enligt 12 kap. 33 å andra stycket, får föras endast av den som har be- stritt att sådant förbehåll görs.

4?)

Klagan får ej föras över att kronofogdemyndigheten har fun— nit sig behörig att upptaga en ansökan om verkställighet.

Har kronofogdemyndigheten funnit sig obehörig att upptaga en ansökan, kan hovrätten efter kla- gan bestämma vilken kronofog- demyndighet som skall handlägga målet och hänvisa det till den myndigheten. Härvid tillämpas 2 kap. 4å första stycket andra meningen.

55

Talan får ej föras mot beslut, varigenom begäran om rättelse av utmätning enligt 4 kap. 33 eller 34 å eller av kvarstad för fordran enligt 16 kap. 13 å har lämnats utan bifall.

Föreslagen lydelse

Överklagande av kronofogde- myndighetens beslut

Kronofogdemyndighetens beslut får överklagas av den som be- slutet angår, om det har gått honom emot. Sökanden eller svaranden får klaga även över att beslut gör intrång i tredje måns rätt.

Beslut, varigenom rättighet har förbehållits enligt 12 kap. 33 å andra stycket, får överklagas en- dast av den som har bestritt att sådant förbehåll görs.

Ett beslut varigenom kronofog- demyndigheten har funnit sig be- hörig att upptaga en ansökan om verkställighet får inte överklagas.

Har kronofogdemyndigheten funnit sig obehörig att upptaga en ansökan, kan tingsrätten efter överklagande bestämma vilken kronofogdemyndighet som skall handlägga målet och hänvisa det till den myndigheten. Härvid tillämpas 2 kap. 4 å första styc- ket andra meningen.

Ett beslut, varigenom begäran om rättelse av utmätning enligt 4kap. 33 eller 34å eller av kvarstad för fordran enligt 16 kap. 13 å har lämnats utan bifall,

får inte överklagas.

Prop. 1992/93:216

101

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Mot beslut, varigenom rättighet ej har förbehållits enligt 12 kap. 33 å andra stycket, får talan ej föras.

Talan får ej heller föras mot be— slut, varigenom en förrättnings— man har förklarats jävig.

Föreslagen lydelse

Ett beslut, varigenom rättighet ej har förbehållits enligt 12 kap. 33å andra stycket, får inte överklagas.

Ett beslut, varigenom en förrättningsman har förklarats jävig, får inte heller överklagas.

öå

Talan får ej föras mot beslut i. fråga som avses i 2 kap. 10 eller 11 å. I samband med talan mot beslut, varigenom föreläggande av vite eller annan påföljd har tillämpats, får dock prövning av föreläggandets giltighet påkallas.

Mot beslut som innefattar endast. förberedelse till senare beslut och ej rör tredje man får talan föras endast i samband med talan mot det senare beslutet. Talan får dock föras särskilt på den grund att målet onödigt uppehålls ge- nom beslutet.

Klagan över sakägarförtecknin g får föras endast i samband med talan mot auktion eller talan mot beslut om fördelning av influtna

medel .

Ett beslut i en fråga som avses i 2 kap. 10 eller 11 å får inte överklagas. I samband med att ett beslut varigenom föreläggan- de av vite eller annan påföljd har tillämpats överklagas får dock prövning av föreläggandets gil- tighet påkallas.

Ett beslut som innefattar endast förberedelse till senare beslut och ej rör tredje man får överklagas endast i samband med talan mot det senare beslutet. Beslutet får dock överklagas särskilt på den grund att målet onödigt uppehålls genom beslutet.

Ett beslut om en sakägarför- teckning får överklagas endast i samband med att ett beslut som fattats vid en auktion eller ett beslut om fördelning av influtna medel överklagas.

75

Talan mot beslut om utmätning som avses i 7 kap. eller mot be- slut om införsel får föras utan inskränkning till viss tid.

I fråga om annan utmätning skall talan av sökanden eller svaranden föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs

Ett beslut om utmätning som avses i 7 kap. eller ett beslut om införsel får överklagas utan in- skränkning till viss tid.

Tredje man får överklaga även ett beslut om annan utmätning utan inskränkning till viss tid. Ett beslut som avses i 8 kap. 9 å

Prop. 1992/93:216

102

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

honom. Tredje man får föra talan mot sådan utmätning utan inskränkning till viss tid. Talan mot beslut som avses i 8 kap. 9 å första stycket eller 12 kap. 49å tredje stycket skall dock föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

Klagan över exekutiv försälj- ning skall föras inom tre veckor från försäljningen. Mot beslut om fördelning eller utbetalning av medel skall talan föras inom tre veckor från beslutet.

Talan som avses i 6å andra stycket andra meningen får föras utan inskränkning till viss tid.

Talan mot kronofogdemyndig- hetens beslut i andra fall skall föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

Föreslagen lydelse

första stycket eller 12 kap. 49 å tredje stycket skall dock alltid överklagas inom tre veckor från det att beslutet delgavs klagan- den.

Ett beslut om en exekutiv för- säljning skall överklagas inon'i'ftre veckor från försäljningen. Ett beslut om fördelning eller ut- betalning av medel skall överkla- gas inom tre veckor från be- slutet.

Ett sådant överklagande som avses i 6 å andra stycket andra meningen får göras utan in- skränkning till viss tid.

95

Besvärsinlagan skall inges till kronofogdemyndigheten.

Besvär som ej har anförts [ rätt tid skall avvisas av kronofogde- myndigheten. Har besvärsinlagan kommit in till hovrätten före besvärstidens utgång, skall den omständigheten att inlagan har kommit in till kronofogdemyn- digheten först därefter ej för- anleda att besvären avvisas.

Om den som vill anföra besvär visar laga förfall före besvärs- tidens utgång, skall kronofogde- myndigheten sätta ut ny tid.

Om den som vill överklaga ett beslut visar laga förfall innan tiden för överklagande gått ut, skall kronofogdemyndigheten sätta ut ny tid.

Prop. 1992/93:216

103

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

llå

Frågan huruvida besvär har anförts i rätt tid får komma under hovrättens bedömande en-- dast i samband med prövning av besvär över beslut, varigenom kronofogdemyndigheten har av-- visat besvären.

Vissa bestämmelser om förfäran-- det i hovrätten

Frågan huruvida ett beslut har överklagats i rätt tid får komma u nder tingsrättens bedömande en- dast i samband med prövning av överklagande av beslut, vari- genom vilket kronofogdemyn- digheten har avvisat över- klagandet.

Förfarandet i domstol m.m.

12å

Hovrätten får, utan att motpar- ten dessförinnan har beretts till-- fälle att inkomma med förkla- ring, förordna att åtgärd för verkställighet ej skall vidtagas tills vidare eller, om synnerliga skäl föreligger, att redan vid—- tagen åtgärd skall hävas.

Hovrätten får också omedelbart förordna att åtgärd för verk-- ställighet skall genomföras och bestå till dess annat förordnas.

Tingsrätten får, utan att motparten dessförinnan har beretts tillfälle att svara på överklagandet, förordna att åtgärd för verkställighet ej skall vidtagas tills vidare eller, om synnerliga skäl föreligger, att redan vidtagen åtgärd skall hävas.

Tingsrätten får också omedel- bart förordna att åtgärd för verkställighet skall genomföras och bestå till dess annat för- ordnas.

145

Vid bifall till talan mot visst-'. beslut får även senare beslut i målet, som har samband med del-I förra beslutet och som ej hade vunnit laga kraft mot klaganden när besvär anfördes, hävas när det kan ske.

Vid bifall till ett överklagande av ett visst beslut får även senare beslut i målet, som har samband med det förra beslutet och som ej hade vunnit laga kraft mot klaganden när han överklagade det första beslutet, hävas när det kan ske.

Prop. 1992/93:216

104

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15å

Bifalls talan mot beslut om för- delning av medel, gäller det till förmån även för den som ej själv har fört talan mot beslutet.

16å

Hovrättens beslut i dit fullföljd fråga länder till efterrättelse enligt vad som sägs i 2 kap. 19 å om kronofogdemyndighetens be- slut.

I mål om utmätning eller inför— sel skall dock vidtagen åtgärd ej utan särskilt förordnande återgå innan hovrättens beslut har vunnit laga kraft.

Talan mot hovrättens beslut

Om ett överklagande av ett beslut om fördelning av medel bifalls, gäller det till förmån även för den som ej själv har överklagat beslutet.

Tingsrättens beslut i en fråga som överklagats dit länder till efterrättelse enligt vad som sägs i 2kap. 19å om kronofogde- myndighetens beslut.

1 mål om utmätning eller inför- sel skall dock vidtagen åtgärd ej utan särskilt förordnande återgå innan tingsrättens beslut har vunnit laga kraft.

Överklagande av tingsrättens be- slut, m.m.

1 7 5

Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om inte hovrätten med- delat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte vid överklagande av

I . beslut som rör någon annan än en part,

2. beslut varigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare, eller

3. beslut varigenom ett överkla- gande har avvisats.

I fråga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 11 å tredje stycket rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar.

Prop. 1992/932216

105

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prövningstillstånd får meddelas endast om

I. det är av vikt för ledning av rättstillämpningenattöverklagan— det prövas av högre rätt,

2. det finns anledning till änd— ring i det slut vartill tingsrätten kommit, eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

Kan ett överklagande av tings- rättens beslut prövas av hov— rätten endast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tings- rätten i samband med under- rättelse om vad som gäller i fråga om överklagande upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke.

Hovrättens beslut får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 å första stycket 1 rättegångsbalken.

ISå

Mot beslut, varigenom hov- rätten har funnit kronofogdemyn- digheten behörig att upptaga en ansökan om verkställighet eller har hänvisat mål till viss krono— fogdemyndighet, får talan ej föras. Detsamma gäller hovrät- tens beslut med anledning av talan som avses i 6å andra stycket andra meningen.

Beslut, varigenom en domstol har funnit kronofogdemyndig- heten behörig att upptaga en ansökan om verkställighet eller har hänvisat mål till viss krono- fogdemyndighet, får inte över- klagas. Detsamma gäller ett be- slut av en domstol med anled- ning av ett sådant överklagande som avses i 6å andra stycket andra meningen.

Prop. 1992/93:216

106

Bilaga 1

Nuvarande lydele Föreslagen lydelse

19 å Vad som sägs i 4 å andra Vad som sägs i 4 å andra styc- stycket och 12, 14 och 15 åå ket och 12, 14 och 15 åå tilläm- tillämpas även i högsta domsto- pas även i hovrätten och Högsta len. domstolen. Vad som sägs i 16 å tillämpas även i hovrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Beslut som fattats av kronofogdemyndighet före ikraftträdandet överklagas enligt äldre fö- reskrifier.

Prop. 1992/93:216

107

Bilaga 1

Förslag till Lag om ändring i lagen ( 1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 10 a ålagen (1976:206) om felparkerings- avgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a å1

Talan mot tingsrättens beslut förs genom besvär i hovrätten. Talan får inte prövas av hovrätten om inte hovrätten meddelat parten pröv- ningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte vid talan mot beslut som rör någon annan än en part, beslut varigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare, beslut angående utdömande av förelagt vite eller om ansvar för en rättegångsförseelse eller beslut varigenom anmälan av bestri- dande avvisats. I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 å tredje stycket rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar.

Prövningstillstånd får meddelas endast om

1. det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt,

2. att det finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva talan. Kan tingsrättens beslut prövas av hovrätten endast om denna med- delat prövningstillstånd, skall tingsrätten i samband med underrättelse om vad som gäller i fråga om fullföljd av talan upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke.

Hovrättens beslut får inte över- Hovrättens beslut får inte över— klagas. Hovrätten får dock tillåta klagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det att beslutet överklagas,om det är finns särskilda skäl för en pröv- av vikt för ledning av rätts- ning om tillstånd skall ges enligt tillämpningen att talan prövas av 54 kap. 10 å första stycket 1 högsta domstolen. rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

1Senaste lydelse l989:358.

Prop. 1992/93:216

108

Bilaga 1

Förslag till Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) Härigenom föreskrivs att 23 å bötesverkställighetslagen (1979:189)

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 ål

Ett beslut av hovrätten i ett mål om bötesförvandling får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 å I rättegångs- balken.

Ett beslut av hovrätten i ett mål om bötesförvandling får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prö- vas av högsta domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

1Senaste lydelse l989:359.

Prop. 1992/93:216

1(

Bilaga 1

Förslag till Lag om ändring i lagen (1985 : 146) om avräkning vid återbe- talning av skatter och avgifter

Härigenom föreskrivs att 11 - 14 åå lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

llå

Kronofogdemyndighetens be- slut får inte överklagas i den mån det innebär att avräkning inte skall ske. 1 övrigt tillämpas i fråga om kronofogdemyndighe- tens beslut enligt denna lag bestämmelserna om besvär över utmätning i allmänhet, i den mån inte annat följer av 12 å.

Kronofogdemyndighetens be- slut får inte överklagas i den mån det innebär att avräkning inte skall ske. 1 övrigt tillämpas i fråga om kronofogdemyndighe- tens beslut enligt denna lag beståmmelsernaom överklagande av utmätning i allmänhet, i den mån inte annat följer av 12 å.

I mål som avses i första stycket förs det allmännas talan av Riks-

skatteverket.

12å

Kronofogdemyndighetens beslut enligt denna lag gäller utan hin- der av att det inte har vunnit laga kraft. Hovrättens beslut gäller först sedan det har vunnit laga kraft.

Kronofogdemyndighetens beslut enligt denna lag gäller utan hin- der av att det inte har vunnit laga

kraft. Tingsrättens och hovrättens beslut gäller först sedan det har vunnit laga kraft.

13å

Bestämmelserna i 10å andra och tredje styckena skall tilläm- pas på belopp, som överförts till kronofogdemyndigheten men på grund av beslut av kronofogde- myndigheten i andra fall än som avses i 10 å första stycket eller av hovrätten eller högsta dom- stolen inte skall tas i anspråk genom avräkning.

Bestämmelserna i 10å andra och tredje styckena skall tilläm- pas på belopp, som överförts till kronofogdemyndigheten men på grund av beslut av kronofog- demyndigheten i andra fall än som avses i 10 å första stycket eller av en domstol inte skall tas i anspråk genom avräkning.

Prop. 1992/93:216

11

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

145

Skall ett avräknat belopp enligt beslut av kronofogdemyndighe- ten, hovrätten eller högsta domstolen inte tas i anspråk genom avräkning, skall den som fått sin fordran helt eller delvis betald genom avräkningen över- föra beloppet till kronofogde- myndigheten.

Skall ett avräknat belopp enligt beslutavkronofogdemyndigheten eller en domstol inte tas i an- språk genom avräkning, skall den som fått sin fordran helt eller delvis betald genom avräk- ningen överföra beloppet till kronofogdemyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Beslut som meddelats av kronofogdemyndighet före ikraftträdandet överklagas enligt äldre föreskrifter.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

Förslag till Lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföre— läggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att 55 - 58 åå lagen (l990:746) om betal— ningsföreläggande och handräckning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

55å

Den som är missnöjd med ett utslag i ett mål om särskild handräckning, får överklaga ut- slaget genom besvär till hov- rätten inom tre veckor från da- gen för utslaget. Detsamma gäller om sökanden i ett mål om betalningsföreläggande eller van- lig handräckning är missnöjd med ett utslag.

Den som är missnöjd med ett utslag i ett mål om särskild handräckning, får överklaga ut- slaget till en tingsrätt i det län där kronofogdemyndigheten finns inom tre veckor från dagen för utslaget. Detsamma gäller om sökanden i ett mål om betal— ningsföreläggande eller vanlig handräckning är missnöjd med ett utslag.

56å

Ett beslut varigenom ett mål har avgjorts på annat sätt än genom utslag får överklagas ge- nom besvär till hovrätten inom tre veckor från dagen för be- slutet.

Ett beslut varigenom ett mål har avgjorts på annat sätt än genom utslag får överklagas till en tingsrätt i det län där kro- nofogdemyndigheten finns inom tre veckor från dagen för be- slutet.

Beslut att överlämna mål till tingsrätt och avskrivningsbeslut enligt 37 å får dock inte överklagas.

57å

Kronofogdemyndighetens beslut under handläggningen av ett mål får inte överklagas särskilt. Be- slut som avses i 63 å får dock överklagas särskilt genom besvär till hovrätten inom tre veckor från dagen för beslutet.

Kronofogdemyndighetens beslut under handläggningen av ett mål får inte överklagas särskilt. Be- slut som avses i 63 å får dock överklagas särskilt till en tings- rätt i det län där kronofogde- myndighetens finns inom tre veckor från dagen för beslutet.

Prop. 1992/931216

11?

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/932216 Bilaga 1 58 å

Vid överklagande av krono- Beträffande överklagande av fogdemyndighetens utslag och kronofogdemyndighetens utslag beslut tillämpas 18 kap. 8 - och beslut samt handläggningen 11 åå utsökningsbalken. idomstol tillämpas 18 kap. 1 , 9, 11 och 17 åå utsökningsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Beslut av kronofog- demyndighet som meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre föreskrifter.

113

8 Riksdagen 1992/93. 1 .saml. Nr 2I6

Bilaga 2

Sammanfattning av Riksskatteverkets förslag

Enligt den tidigare gällande utsökningslagen skulle talan mot exe- kutiva beslut föras hos överexekutor. Andra besvärsinstans var hovrätt och tredje Högsta domstolen-.. Vid utsökningsbalkens (UB:s) ikraft- trädande den 1 januari 1982 avskaffades överexekutor och hovrättema blev första besvärsinstans. Detta har lett till att dessa belastats med ett stort antal exekutiva mål.

För att minska antalet besvär och samtidigt höja kvaliteten på krono— fogdemyndighetemas (KFMzs) beslut föreslås i rapporten bl.a. att ett omprövningsinstitut införs. Överklagande av KFM:s beslut måste all- tid föregås av en begäran om omprövning hos myndigheten. Beslutet redovisas till den som begärt omprövning, oavsett om begärd ompröv- ning bifallits eller inte. Förutsättningen för att få ett mål prövat av hovrätt är att det finns ett omprövningsbeslut som kan överklagas. Talan skall föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs den som begärt omprövning. Avsikten är att omprövningen skall ske på hög nivå vid den KFM där beslutet meddelats. Förfarandet regleras av bestämmelser som har placerats huvudsakligen i 18 kap. UB. KFM föreslås kunna meddela inhibition. Vissa kompletterande bestämmelser föreslås som inte direkt berör omprövningsinstitutet. Omprövning av beslut om utmätning av lön resp. införselbeslut regleras genom särkilda bestämmelser i 7 resp. 15 kap. UB.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 3

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över Riksskatteverkets översyn av utsökningsbalken (RSV Rapport 199015)

Yttranden över rapporten har till Justitiedepartementet avgetts av Justitiekanslern, Domstolsverket, Datainspektion, Riksförsäkrings- verket, Konsumentverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Riks- dagens ombudsmän, Televerket, Kronofogdemyndigheterna i Stock- holms län, Uppsala län, Östergötlands län, Jönköpings län, Krono- bergs län, Blekinge län, Kristianstads län, Malmöhus län, Hallands län, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län, Skaraborgs län, Värm— lands län, Västernorrlands län, Jämtlands län och Västerbottens län, Domstolsutredningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges förenings- bankers förbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges domareför- bund, Föreningen Sveriges kronofogdar, Finansbolagens förening, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges fastighetsägare- förbund, Trafikförsäkringsföreningen, Svenska Inkassoföreningen och Sveriges inkassoorganisation SIO.

Prop. 1992/93:216

11

Bilaga 4

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 2 kap. 4 å, 16 kap. 3 å och 49 kap. 12 åå skall ha följande lydelse,

dels att det i 49 kap. skall införas en ny paragraf, 12 a å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 4 å'

Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överkla- gats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hov- prövningstillstånd skall hov- rätten bestå av två lagfarna clo- rätten bestå av tre lagfarna do- mare. mare.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast beredandet av ett mål, får vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller av en annan tjänsteman vid denna.

16 kap. 3 å2 Vid omröstning skall den me- Vid omröstning skall den me- ning gälla, som omfattats av ning gälla, som omfattats av

1Senaste lydelse l989:656. 2Senaste lydelse l987:747.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

mer än hälften av rättens le- damöter. Om någon mening har har erhållit hälften av rösterna och ordförandens röst är bland dem, skall dock den meningen gälla. Vid avgörande av frågor om prövningstillstånd enligt 49 kap. 12 å skall dock, om en av ledamöterna vill bevilja prövningstillstånd, hans mening gälla som hovrättens beslut.

Föreslagen lydelse

mer än hälften av rättens ledamöter. Om någon mening har erhållit hälften av rösterna och ordförandens röst är bland dem, skall dock den meningen gälla.

49 kap. 12 53

Talan mot tingsrättens dom eller beslut i mål som handlagts av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 då första stycket får inte prövas av hovrätten i vidare mån än som framgår av 13 å, om inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

Prövningstilllstånd behövs inte vid talan mot beslut som rör någon annan än en part eller en intervenient, beslut varigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare,beslut angående utdö- mande av förelagt vite eller om ansvar för en rättegångsförseelse eller beslut varigenom en miss- nöjesanmälan en ansökan om återvinning eller en vade- eller besvärstalan avvisats.

3Senaste lydelse 1990:443.

1 tvistemål krävs prövningstill- stånd för att hovrätten skall pröva tingsrättens dom eller be- slut i mål som handlagts av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d å första stycket, och i andra tvistemål där förlikning om saken är tillåten, om det värde som sägs i 1 kap. 3 d å tredje stycket uppenbart inte överstiger basbe- loppet enligt lagen (I962:381) om allmän försäkring.

Prövningstillstånd behövs inte vid överklagande av

I. ett avgörande i mål som skall handläggas av tingsrätt i särskild sammansättning,

2. ett beslut som rör någon annan än en part eller en intervenient,

3. ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare, eller

4. ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller en

mp. 1992/93:216

117

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:216 Bilaga 4 ansökan om återvinning eller ett överklagande avvisats. I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 å tredje stycket och 13 å gälla i tillämpliga delar.

12 a å

I brottmål krävs prövningstill- stånd, om åklagaren, målsägan- den eller den tilltalade överklagat en dom genom vilken tingsrätten inte dömt till svårare påföljd än böter eller helt frikänt från ansvar.

Om tingsrätten i sin dom även prövat enskilt anspråk mot den tilltalade, gäller i den delen bestämmelserna i 12 å.

Första stycket gäller inte Riks- åklagarens, J ustitiekanslerns och Justitieombudsmannens överkla- ganden.

Om det krävs prövningstillstånd vid överklagande av en dom, gäller kravet på prövningstill- stånd även vid överklagande av ett beslut som får överklagas i samband med överklagande av domen.

I fråga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 11 å tredje stycket och 13 å gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Om en dom eller ett beslut har meddelats före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser i fråga om överklagande och krav på prövningstillstånd.

118

Bilaga 4

2 Förslag till Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken dels att 18 kap. 3 å skall upphöra att gälla, dels att 2 kap. 19 å, 18 kap. 1 och 2, 4-16 och 17-19 åå samt rubrikerna närmast före 18 kap. 2, 12 och 16 a åå skall ha följande

lydelse,

dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 16 a å, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap. 19 å

Kronofogdemyndighetens beslut länder till efterrättelse omedel- bart. Vite får dock ej utsökas innan det beslut, varigenom kro- nofogdemyndigheten har dömt ut vitet, har vunnit laga kraft.

Verkställigheten fortgår även om talan förs mot kronofogde- myndighetens beslut, såvida ej annat föreskrivs i denna balk eller förordnas av hovrätten eller högsta domstolen.

Kronofogdemyndighetens beslut gäller omedelbart. Vite får dock inte utsökas innan det beslut, genom vilket kronofogdemyndig- heten har dömt ut vitet, har vunnit laga kraft.

Verkställigheten fortgår även om kronofogdemyndighetens be- slut överklagas, om inte något annat föreskrivs i denna balk eller förordnas av en domstol.

18 kap.

Talan mot kronofogdemyndig- hetens beslut jörs i hovrätten genom besvär.

I den mån ej annat föreskrivs i detta kapitel skall bestämmelser— na i rättegångsbalken om fullföljd av talan i hovrätten och högsta domstolen och om rättegången där tillämpas i utsökningsmål.

lå

Kronofogdemyndighetens beslut överklagas skriftligen hos den tingsrätt inom vars domkrets kronofogdemyndigheten har sitt säte.

I den mån det inte föreskrivs något annat i detta kapitel skall bestämmelserna i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden tillämpas be- träjTande överklaganden i utsök- ningsmål.

Tingsrätten skall dock alltid bestå av en lagfaren domare.

Prop. 1992/93:216

119

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

Talan mot kronofogdemyndig- hetens beslut

Föreslagen lydelse

Överklagande av kronofogde- myndighetens beslut

25

Talan mot kronofogdemyndig- hetens beslut får föras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Sökanden eller svaranden får klaga även över att beslut gör intrång i tredje mans rätt.

Talan mot beslut, varigenom rättighet har förbehållits enligt 12 kap. 33 å andra stycket, får föras endast av den som har be- stritt att sådant förbehåll görs.

Kronofogdemyndighetens beslut får överklagas av den som be- slutet angår, om det har gått honom emot. Sökanden eller sva- randen får klaga även över att beslut gör intrång i tredje mans rätt.

Ett beslut, genom vilket en rättighet har förbehållits enligt 12 kap. 33 å andra stycket, får överklagas endast av den som har bestritt att sådant förbehåll görs.

45

Klagan får ej föras över att kronofogdemyndigheten har fun- nit sig behörig att upptaga en ansökan om verkställighet.

Har kronofogdemyndigheten funnit sig obehörig att upptaga en ansökan, kan hovrätten efter klagan bestämma vilken krono- fogdemyndighet som skall hancl— lägga målet och hänvisa det till den myndigheten. Härvid tilläm- pas 2 kap. 4 å första stycket andra meningen.

Ett beslut, genom vilket kronofogdemyndigheten har fun- nit sig behörig att ta upp en ansökan om verkställighet, får inte överklagas.

Om kronofogdemyndigheten har funnit sig obehörig att ta upp en ansökan, kan tingsrätten efter överklagande bestämma vilken kronofogdemyndighet som skall handlägga målet och hänvisa det till den myndigheten. Härvid tillämpas 2 kap. 4 å första styc- ket andra meningen.

55

Talan får ej föras mot beslut, varigenom begäran om rättelse av utmätning enligt 4kap. 33 eller 34 å eller av kvarstad för fordran enligt 16 kap. 13 å har lämnats utan bifall.

Följande beslut får inte över- klagas:

1. ett beslut genom vilket begäran om rättelse av utmätning enligt 4 kap. 33 eller 34 å eller av kvarstad för fordran enligt

Prop. 1992/931216

120

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

Mot beslut, varigenom rättighet ej har förbehållits enligt 12 kap. 33 å andra stycket, får talan ej föras. Talan får ej heller föras mot beslut, varigenom en förrätt- ningsman har förklarats jävig.

Föreslagen lydelse

16 kap. 13 å har lämnats utan bifall,

2. ett beslut genom vilket en rättighet inte har förbehållits enligt 12 kap. 33å andra stycket,

3. ett beslut genom vilket en förrättningsman har förklarats

jävig.

65

Talan får ej föras mot beslut i fråga som avses i 2 kap. 10 eller 11 å. I samband med talan mot beslut, varigenom föreläggande av vite eller annan påföljd har tillämpats, får dock prövning av föreläggandets giltighet påkallas.

Mot beslut som innefattar en- dast förberedelse till senare beslut och ej rör tredje man får talan föras endast i samband med talan mot det senare beslutet. Talan får dock föras särskilt på den grund att målet onödigt uppehålls genom beslutet.

Klaganöversakägarförteckning får föras endast i samband med talan mot auktion eller talan mot

beslut om fördelning av influtna medel.

7å

Talan mot beslut om utmätning som avses i 7 kap. eller mot be- slut om införsel får föras utan inskränkning till viss tid.

Ett beslut i en fråga som avses i 2 kap. 10 eller 11 å får inte överklagas. I samband med att ett beslut överklagas, genom vil- ket föreläggande av vite eller annan påföljd har tillämpats, får dock prövning av föreläggandets giltighet påkallas.

Ett beslut som innefattar endast förberedelse till senare beslut och inte rör tredje man får överkla- gas endast i samband med över- klagande av det senare beslutet. Beslutet får dock överklagas sär- skilt på den grund att målet onödigt uppehålls genom be- slutet.

Ett beslut om en sakägarför- teckning får överklagas endast i samband med att en auktion eller ett beslut om fördelning av in- flutna medel överklagas.

Ett beslut om utmätning som avses i 7 kap. eller ett beslut om införsel får överklagas utan inskränkning till viss tid.

Prop. 1992/93:216

121

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

I fråga om annan utmätning skall talan av sökanden eller svaranden föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs honom. Tredje man får föra ta- lan mot sådan utmätning utan in- skränkning till viss tid. Talan mot beslut som avses i 8 kap. 9 å första stycket eller 12 kap. 49 å tredje stycket skall dock föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

Klagan över exekutiv försälj- ning skall föras inom tre veckor från försäljningen. Mot beslut om fördelning eller utbetalning av medel skall talan föras inom tre veckor från beslutet.

Talan som avses i 6 å andra stycket andra meningen får föras utan inskränkning till viss tid.

Talan mot kronofogdemyndig- hetens beslut i andra fall skall föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

Föreslagen lydelse

Ett beslut om annan utmätning skall överklagas av sökanden eller svaranden inom tre veckor från det att beslutet delgavs honom. Tredje man får överkla- ga sådan utmätning utan in- skränkning till viss tid. Ett beslut som avses i 8kap. 9å första stycket eller 12 kap. 49 å tredje stycket skall dock alltid överkla- gas inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

Ett beslut om en exekutiv för- säljning skall överklagas inom tre veckor från försäljningen. Ett beslut om fördelning eller ut- betalning av medel skall överkla- gas inom tre veckor från be- slutet.

Ett sådant överklagande som avses i 6 å andra stycket andra meningen får göras utan in— skränkning till viss tid.

Överklagande av kronofogde- myndighetens beslut i andra fall skall göras inom tre veckor från det att beslutet delgavs klagan- den.

85

I besvärsinlagan skall klagan- den ange det överklagade beslu- tet, den ändring som yrkas däri och grunderna för besvärstalan.

Klaganden skall i inlagan läm- na uppgift om de bevis som han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis som ej har ingi— vits tidigare skall fogas vid inlagan i huvudskrift eller

I överklagandet skall klaganden ange det överklagade beslutet, den ändring som yrkas i beslutet och grunderna för överklagandet.

Klaganden skall lämna uppgift om de bevis som han vill åbero- pa och am vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skrift— ligt bevis som inte har givits in tidigare skall bifogas i original eller styrkt kopia.

Prop. 1992/93:216

122

Bilaga 4

Nu varande lydelse

bestyrkt avskrift.

Besvärsinlagan skall vara egen— händigt undertecknad av klagan— den eller hans ombud.

Föreslagen lydelse

Överklagandet skall vara under- tecknat av klaganden eller hans ombud.

9å

Besvärsinlagan skall inges till kronofogdemyndigheten.

Besvär som ej har anförts i rätt tid skall avvisas av kronofogde— myndigheten. Har besvärsinlagan kommit in till hovrätten före be— svärstidens utgång, skall den om— ständigheten att inlagan har kom— mit in till kronofogdemyndighe— ten först därefter ej föranleda att besvären avvisas.

Om den som vill anföra besvär visar laga förfall före besvärs- tidens utgång, skall kronofogde- myndigheten sätta ut ny tid.

Ett överklagande skall ges in till kronofogdemyndigheten.

Ett överklagande som inte har kommit in i rätt tid skall avvisas av kronofogdemyndigheten. Om överklagandet har kommit in till tingsrätten inom tiden för över- klagande, skall den omständig- heten att överklagandet har kom- mit in till kronofogdemyndighe- ten först däreher inte föranleda att det avvisas.

Om den som vill överklaga ett beslut visar laga förfall innan tiden för överklagande gått ut, skall kronofogdemyndigheten sätta ut ny tid.

10å

Avvisas ej besvärstalan, skall kronofogdemyndigheten så snart som möjligt sända besvärsin- lagan och övriga handlingar i målet till hovrätten.

Om överklagandet inte avvisas, skall kronofogdemyndigheten så snart som möjligt sända detta och övriga handlingar i målet till tingsrätten.

llå

Frågan huruvida besvär har anförts i rätt tid får komma under hovrättens bedömande en- dast i samband med prövning av besvär över beslut, varigenom kronofogdemyndigheten har av- visat besvären.

Frågan huruvida ett beslut har överklagats i rätt tid får komma under tingsrättens bedömande en- dast i samband med prövning av ett överklagande av ett beslut genom vilket kronofogdemyndig- heten har avvisat överklagandet.

Prop. 1992/93:216

123

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

Vissa bestämmelser om lör-- farandet i hovrätten

Föreslagen lydelse

Vissa bestämmelser om För- farandet i tingsrätten

12å

Hovrätten får, utan att motpar- ten dessförinnan har beretts till- fälle att inkomma med förkla- ring, förordna att åtgärd för verkställighet ej skall vidtagas tills vidare eller, om synnerliga skäl föreligger, att redan vid- tagen åtgärd skall hävas.

Hovrätten får också omedelbart förordna att åtgärd för verk- ställighet skall genomföras och bestå till dess annat förordnas.

Tingsrätten får, utan att mot- parten dessförinnan har beretts tillfälle att svara på överklagan— det, förordna att någon åtgärd för verkställighet tills vidare inte skall vidtas eller, om det finns synnerliga skäl, att en redan vidtagen åtgärd skall hävas.

Tingsrätten får också omedel- bart förordna att en åtgärd för verkställighet skall genomföras och bestå till dess annat för- ordnas.

13å

Den omständigheten att beslut har meddelats av en jävig förrätt- ningsman skall ej föranleda att beslutet hävs, om jävet uppenbar- ligen ej har inverkat på beslutet.

Den omständigheten att ett beslut har meddelats av en jävig förrättningsman skall inte för- anleda att beslutet hävs, om jävet uppenbarligen inte har inverkat på beslutet.

14å

Vid bifall till talan mot visst beslut får även senare beslut i målet, som har samband med det förra beslutet och som ej hade vunnit laga kraft mot klaganden när besvär anfördes, hävas när det kan ske.

Vid bifall till ett överklagande av ett visst beslut får även ett senare beslut i målet hävas när det kan ske, om detta beslut har samband med det förra beslutet och inte hade vunnit laga kraft mot klaganden när han överkla- gade det första beslutet.

lSå

Bifalls talan mot beslut om för- delning av medel, gäller det till förmån även för den som ej själv

Om ett överklagande av ett beslut om fördelning av medel bifalls, gäller det till förmån

Prop. 1992/93:216

124

Bilaga 4

Nu varande lydelse

har fört talan mot beslutet.

Föreslagen lydelse

även för den som inte själv har överklagat beslutet.

16å

Hovrättens beslut-i dit fullföljd fråga länder till efterrättelse en- ligt vad som sägs i 2 kap. 19 å om kronofogdemyndighetens be- slut.

1 mål om utmätning eller inför- sel skall dock vidtagen åtgärd ej utan särskilt förordnande återgå innan hovrättens beslut har vun- nit laga kraft.

Talan mot hovrättens beslut

Tingsrättens beslut i en fråga som överklagats dit gäller enligt vad som sägs i 2 kap. 19 å om kronofogdemyndighetens beslut.

1 mål om utmätning eller in- försel skall dock en vidtagen åtgärd inte utan särskilt förord- nande återgå innan tingsrättens beslut har vunnit laga kraft.

Överklagande av tingsrättens be- slut, m.m.

16 a å

Tingsrättens beslut överklagas hos hovrätten.

Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om inte hovrätten med- delat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte vid överklagande av ett beslut som rör någon annan än en part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller ett beslut genom vilket ett över- klagande har awisats.

] fi*åga om meddelade pröv- ningstillstånd skall 54 kap. 11 å tredje stycket rättegångsbalken gälla.

Prövningstillstånd får meddelas endast om .

1. det är av vila för ledning av

Prop. 1992/93:216

125

Bilaga 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

rättstillämpningenattöverklagan- det prövas av högre rätt,

2. det finns anledning till änd- ring i i tingsrättens beslut, eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

Kan ett överklagande av tings— rättens beslut prövas av hov- rätten endast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tings— rätten i samband med under- rättelse om vad som gäller i fråga om överklagande upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke.

l7å

Mot beslut, varigenom hov— rätten har funnit kronofogdemyn— digheten behörig att upptaga en ansökan om verkställighet eller har hänvisat mål till viss krono— fogdemyndighet, får talan ty'fö— ras. Detsamma gäller hovrättens beslut med anledning av talan som avses i 6 å andra stycket andra meningen.

Ett beslut, genom vilket en domstol har funnit kronofogde- myndigheten behörig att ta upp en ansökan om verkställighet eller har hänvisat ett mål till en viss kronofogdemyndighet, får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut av en domstol med anledning av ett sådant över- klagande som avses i 6 å andra stycket andra meningen.

18å

Talan mot beslut, varigenom hovrätten innan ändringsyrkandet prövas slutligt har meddelat för- ordnande som avses i 12 å eller har utlåtit sig angående före- läggande som avses i 2 kap. 15 å, skall föras särskilt.

Ett beslut, genom vilket en domstol innan ändringsyrkandet prövas slutligt har meddelat ett förordnande som avses i 12å eller har uttalat sig ifråga om ett föreläggande som avses i 2 kap. 15 å, får överklagas särskilt.

l9å

Vad som sägs i 4å andra Vad som sägs i 4 å andra styc-

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

stycket och 12, 14 och 15 åå ket och 12, 14 och 15 åå tilläm- tillämpas även i högsta domsto- pas även i hovrätten och Högsta len. domstolen. Vad som sägs i 16 å tillämpas även i hovrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Beslut som meddelats av kronofogdemyndighet före ikraftträdandet överklagas enligt äldre föreskrifter.

Prop. 1992/93:216

12'.

Bilaga 4

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 10 a och 11 åå lagen (1976:206) om felparkeringsavgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10aål

Talan mot tingsrättens beslut förs genom besvär i hovrätten. Talan får inte prövas av hov- rätten om inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte vid talan mot beslut som rör nä- gon annan än en part, beslut va- rigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare, beslut angående utdömande av förelagt vite eller om ansvar för en rättegångsför- seelse eller beslut varigenom a_n- mälan av bestridande avvisats. I fråga om meddelade prövnings- tillstånd skall 54 kap. 11 åtredje stycket rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar.

Tingsrättens beslut får över- klagas hos hovrätten. Överkla- gandet får inte prövas av hov- rätten om inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte vid överklagande av beslut som rör någon annan än en part, be- slut i vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller beslut ge- nom vilket anmälan av bestridan- de avvisats. I fråga om meddela- de prövningstillstånd skall 54 kap. 11 åtredje stycket rätte- gångsbalken gälla.

Prövningstillstånd får meddelas endast om 1. det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt,

2. att det finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva talan. Kan talan mot tingsrättens be- slut prövas av hovrätten endast om denna meddelat prövnings- tillstånd, skall tingsrätten i samband med underrättelse om vad som gäller i fråga om fullföljd av talan upplysa parterna om detta och.

1Senaste lydelse l989:358.

Kan talan mot tingsrättens be- slut prövas av hovrätten endast om denna meddelat prövnings- tillstånd, skall tingsrätten i samband med underrättelse om vad som gäller i fråga om över— klagande av talan upplysa parterna om detta och

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke.

Hovrättens beslut får inte över- klagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en pröv- ning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 å första stycket 1 rättegångsbalken.

Föreslagen lydelse

därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke.

Hovrättens beslut får inte över- klagas av en enskild part. Hov- rätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskil- da skäl för en prövning om till- stånd skall ges enligt 54 kap. 10 å första stycket 1 rätte- gångsbalken.

llå

I tingsrätt och hovrätt för allmän åklagare det allmännas talan.

I tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen för allmän åklagare det allmännas talan. Bestämmel- serna i 54 kap. 9 å första stycket rättegångsbalken gäller inte talan som förs av Riksåklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

9 Riksdagen I 992/93. I saml. Nr 2I6

Prop. 1992/931216

129

Bilaga 4

4 Förslag till Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) Härigenom föreskrivs att 23 å bötesverkställighetslagen (1979:189) skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

23 å1

Ett beslut av hovrätten i ett mål om bötesförvandling får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 å 1 rättegångs- balken.

Ett beslut av hovrätten i ett mål om bötesförvandling får inte överklagas av enskild part. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 å 1 rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

1Senaste lydelse 1989z359.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

5 Förslag till Lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid åter- betalning av skatter och avgifter

Härigenom föreskrivs att 11 - 14 åå lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

llå

Kronofogdemyndighetens be- slut får inte överklagas i den mån det innebär att avräkning inte skall ske. 1 övrigt tillämpas i fråga om kronofogdemyndighe- tens beslut enligt denna lag bestämmelserna om besvär över utmätning i allmänhet, i den män inte annat följer av 12 å.

Kronofogdemyndighetens be- slut får inte överklagas i den mån det innebär att avräkning inte skall ske. I övrigt tillämpas i fråga om kronofogdemyndighe- tens beslut enligt denna lag bestämmelserna om överkla- gande av utmätning i allmänhet,

i den män inte annat följer av 12 å.

I mål som avses i första stycket förs det allmännas talan av Riksskatteverket.

12å

Kronofogdemyndighetens beslut enligt denna lag gäller utan hin- der av att det inte har vunnit laga kraft. Hovrättens beslut gäller först sedan det har vunnit laga kraft.

Kronofogdemyndighetens beslut enligt denna lag gäller utan hin- der av att det inte har vunnit laga kraft. Tingsrättens och hovrättens beslut gäller först sedan det har vunnit laga kraft.

13å

Bestämmelserna i 10å andra och tredje styckena skall tilläm- pas på belopp, som överförts till kronofogdemyndigheten men på grund av beslut av kronofogde- myndigheten i andra fall än som avses i 10 å första stycket eller av hovrätten eller högsta dom- stolen inte skall tas i anspråk genom avräkning.

Bestämmelserna i 10å andra och tredje styckena skall tilläm- pas på belopp, som överförts till kronofogdemyndigheten men på grund av beslut av kronofogde- myndigheten i andra fall än som avses i 10 å första stycket eller av en domstol inte skall tas i an- språk genom avräkning.

Prop. 1992/93:216

131

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

145

Skall ett avräknat belopp enligt beslut av kronofogdemyndighe- ten, hovrätten eller högsta dom- stolen inte tas i anspråk genom avräkning, skall den som fått sin fordran helt eller delvis betald genom avräkningen överföra be- loppet till kronofogdemyndig- heten.

Skall ett avräknat belopp enligt beslutavkronofogdemyndigheten eller en domstol inte tas i an- språk genom avräkning, skall den som fått sin fordran helt eller delvis betald genom avräk- ningen överföra beloppet till kronofogdemyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Beslut som meddelats av kronofogdemyndighet för-e ikraftträdandet överklagas enligt äldre föreskrifter.

Prop. 1992/93:216

6 Förslag till Prop. 1992/93:216 Lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföre- Bilaga4 läggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att 20 och 55 - 58 åå lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 å

Är ansökningen så bristfällig att den inte kan läggas till grund för handläggning av målet, skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen. Sådant föreläggande får sändas till sökanden med posten under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas på annat lämpligt sätt. Följer sökanden inte föreläggandet, skall ansökningen avvisas. Sökanden skall upplysas om detta i föreläggandet. Första stycket skall också tillämpas, om kronofogdemyndigheten begär att sökanden skall betala ansökningsavgiften i förskott.

Om sökanden inte har betalat ansökningsavgiften i förskott men kronofogdemyndigheten ändå har tagit upp ansökningen, får ansök— ningsavgiften genast utsökas hos sökanden.

55å

Den som är missnöjd med ett utslag i ett mål om särskild handräckning, får överklaga ut- slaget genom besvär till hov- rätten inom tre veckor från dagen för utslaget. Detsamma gäller om sökanden i ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning är missnöjd med ett utslag.

Den som är missnöjd med ett utslag i ett mål om särskild handräckning, får överklaga ut- slaget hos tingsrätten inom tre veckor från dagen för utslaget. Detsamma gäller om sökanden i ett mål om betalningsföreläggan- de eller vanlig handräckning är missnöjd med ett utslag.

56å

Ett beslut varigenom ett mål har avgjorts på annat sätt än ge- nom utslag får överklagas genom besvär till hovrätten inom tre veckor från dagen för beslutet.

Ett beslut, genom vilket ett mål har avgjorts på annat sätt än genom utslag, får överklagas hos tingsrätten inom tre veckor från dagen för beslutet.

133

Bilaga 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beslut att överlämna mål till tingsrätt och avskrivningsbeslut enligt 37 å får dock inte överklagas.

57å

Kronofogdemyndighetens beslut under handläggningen av ett mål får inte överklagas särskilt. Be- slut som avses i 63 å får dock överklagas särskilt genom besvär till hovrätten inom tre veckor från dagen för beslutet.

Kronofogdemyndighetens beslut under handläggningen av ett mål får inte överklagas särskilt. Be- slut som avses i 63 å får dock överklagas särskilt hos tings- rätten inom tre veckor från dagen för beslutet.

58å

Vid överklagande av kronofog- demyndighetens utslag och beslut tillämpas 18 kap. 8 - 11 åå ut- sökningsbalken.

Vid överklagande av kronofog- demyndighetens utslag och beslut samt vid handläggningen i dom- stol tillämpas 18 kap. 1, 8 - 11 och 16 a åå utsökningsbalken.

1. Föreskrifterna i 20 å träder i kraft den 1 juli 1993. Om ansökan har gjorts före ikraftträdandet gäller dock äldre föreskrifter.

2. Föreskrifterna i 55-58 åå träder i kraft den 1 januari 1994. Beslut som meddelats av kronofogdemyndighet före ikraftträdandet överklagas enligt äldre föreskrifter.

Prop. 1992/93:216

134

Bilaga 5

Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-03-18

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr, justitierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1993 har regeringen på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lag- rådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i utsökningsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

4. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

5. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetal- ning av skatter och avgifter samt

6. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorema Mikael Mellqvist och Göran Anér.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslag till ändring i rättegångsbalken

Remissen innehåller i denna del förslag till reformer som innebär betydande förändringar i gällande rättsordning i och med att möj- ligheterna att få en fullständig omprövning i hovrätt av vissa av- göranden av tingsrätt minskas. Vad gäller dispositiva tvistemål utgör förslaget närmast en vidareutveckling av ett system som redan tilläm- pats under en förhållandevis lång tid och utan att några mer påtagliga nackdelar därav har framkommit. Förslaget att införa krav på pröv- ningstillstånd för att hovrätt skall ta upp vissa avgöranden i brottmål till ny behandling är däremot en nyhet som aktualiserar åtskilliga svårbedömda och känsliga frågor av både principiell och praktisk natur. Inte minst remissbehandlingen av domstolsutredningens förslag i denna del ger här en god överblick över såväl de invändningar av skilda slag som kan riktas mot den tänkta ordningen som behovet av en reform för att bättre än i dag tillvarata hovrättemas starkt ansträngda resurser.

Vad gäller den utformning förslaget fått i remissen vill lagrådet vidare anföra följande allmänna synpunkter. Genom bestämningen att tillståndskravet skall omfatta dom - eller del därav - i vilken den tilltalade inte dömts till svårare påföljd än böter eller blivit frikänd kommer regleringen att gälla avgöranden av mycket skiftande slag. Som exempel kan nämnas, å ena sidan, domar genom vilka den till-

Prop. 1992/93:216

135

Bilaga 5

talade ådömts mycket höga bötesstraff, t.ex. för trafikonykter- hetsbrott eller förmögenhetsbrott, och å andra sidan, frikännande domar där åtalet avsett mycket grova brott, t.ex. mord eller våldtäkt. Det framstår mot bakgrund härav som troligt att den valda avgräns- ningen kommer att leda till att prövningstillstånd beviljas i betydligt större utsträckning än som kan antas ha blivit fallet om utredningens förslag - att det skulle vara fråga om brott som straffas med böter eller fängelse i högst sex månader - genomförts samt en begränsning eventuellt även gjorts avseende det ådömda bötesstraffets storlek. Vid sidan av de principiella synpunkter som kan anföras mot en ordning där det formella kravet på prövningstillstånd går längre än som i praktiken kan antas vara motiverat tillkommer den negativa effekt från resurssynpunkt som varje "onödig" behandling av en tillståndsfråga innebär.

Med utgångspunkt från att domstolsutredningen föreslog att hov- rätten vid dispensprövningen skulle bestå av två ledamöter framstår det enligt lagrådets mening som något osäkert vad effekten från re- surssynpunkt kommer att bli av remissens förslag, att tre ledamöter skall tas i anspråk för sådan prövning. Det är också svårt att bedöma hur förslaget att vanliga omröstningsregler skall tillämpas vid frå- gomas avgörande - i stället för nu gällande regel i 16 kap. 3 å rättegångsbalken, enligt vilken den av två ledamöter som vill bevilja prövningstillstånd har utslagsröst - kommer att inverka på frekvensen beviljade tillstånd. Det antagande som ligger närmast till hands är dock att det från rent statistisk synpunkt kommer att bli något svårare att få prövningstillstånd med den l remissen föreslagna ordningen an- gående sammansättning och omröstning.

49 kap. 12 a ;

Avfattningen av första stycket i paragrafen har enligt lagrådets mening den bristen att lagtexten inte tar fasta på att det ibland kan vara fråga om en eller flera delar av en tingsrätts dom, nämligen där det i målet funnits mer än en tilltalad. Därtill kommer att uppräkningen av tänk- bara klagande inte torde omfatta sådana efterlevande som enligt 21 kap. ] å andra stycket rättegångsbalken också har möjlighet att föra talan mot en tingsrätts fällande dom. lagrådet förordar därför att ifrågavarande stycke ges följande lydelse:

"I brottmål krävs prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva en tingsrätts dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller helt frikänts från ansvar."

Prop. 1992/93:216

136

Övriga lagförslag Prop. 1992/93:216

lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Bilaga 5

Innehåll

Proposition ............................. 1 Propositionens huvudsakliga innehåll .............. 1 Propositionens lagförslag ..................... 3 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars 1993 ............................ 24 1 Inledning ............................. 24 2 Prövningstillstånd i hovrätt ................... 26 2.1 Inledning ........................... 26 2.2 Gällande rätt och allmänna utgångspunkter ....... 27 2.3 Internationella åtaganden ................. 30 2.4 Förhållandena i vissa andra länder ............ 32 2.5 Reformbehovet ....................... 36 2.5.1 Allmänt ....................... 36 2.5.2 Olika sätt att begränsa och förenkla hovrätts- processen .......................... 38 2.5.3 Mina slutsatser ................... 44 2.6 Överväganden och förslag ................. 45 2.6.1 Allmänna synpunkter på prövningstillstånd i hovrätt ............................ 45 2.6.2 Prövningstillstånd i tvistemål ........... 52 2.6.3 Prövningstillstånd i brottmål ........... 56 2.6.4 Hovrättens sammansättning vid dispenspröv- ningen ............................ 64 2.6.5 Tvistemål som handläggs tillsammans med brott- mål .............................. 66 2.6.6 Fullföljdsförbud med ventil till Högsta dom- stolen ............................ 68 3 Överklagande av kronofogdemyndighetemas beslut . . . . 70 3.1 Utsökningsmål ........................ 70 3.1.1 Bakgrund ...................... 70 3.1.2 Instansordningen i utsökningsmålen ....... 72 3.1.3 Förfarandet i tingsrätten ............. 76

__3.1.4 Omprövning av kronofogdemyndighetens beslut 78 3.2 Overklagande i mål om avräkning vid återbetalning av

skatter och avgifter samt i den summariska processen . . . 79 4 Reglerna om hovrättsting .................... 81 5 Ekonomiska konsekvenser ................... 84 6 Ikraftträdande .......................... 84 7 Upprättade lagförslag ...................... 85 8 Specialmotivering ........................ 85

8.1 Förslaget till ändring rättegångsbalken ......... 85 8.2 Förslaget till ändring i utsökningsbalken ........ 90

Prop. 1992/93:216

138

8.3 Förslaget till ändring i lagen (1976:206) om felpar-

keringsavgift ........................... 94 8.4 Förslaget till ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) ............................ 95 8.5 Förslaget till ändring i (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter ............. 95 8.6 Förslaget om ändring i lagen (1990:746) om betal- ningsföreläggande och handräckning ............. 95 9 Hemställan ............................ 96 10 Beslut .............................. 96 Bilagor 1 Utredningens lagförslag ..................... 97 2 Sammanfattning av Riksskatteverkets förslag ........ 114 3 Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över Riksskatteverkets förslag .................. 115 4 Lagrådsremissens lagförslag .................. 116 5 Lagrådets yttrande ........................ 135

Prop. 1992/93:216

139