NJA 2002 s. 159

J. K. yrkade vid Malmö TR att domstolen skulle förklara att W. M. var far till henne. TR:n lämnade i dom d. 20 dec. 1996 hennes talan om faderskap utan bifall. J. K. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge, som i dom d. 1 april 1998 fastställde TR:ns domslut. I domskälen fann HovR:n genom en rättsgenetisk undersökning klarlagt att W. M. inte var J. K:s far. Sedan J. K. fullföljt talan mot HovR:ns dom, fann HD i beslut d. 30 nov. 1999 ej skäl att meddela prövningstillstånd. HovR:ns dom skulle därför stå fast.

J. K. ansökte om resning.

W. M. bestred ansökningen.

Ärendet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Åhrling, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: J. K. har till stöd för resningsansökningen åberopat: Genom ett sakkunnigutlåtande från Statens kriminaltekniska laboratorium daterat d. 12 juli 2000 har det framkommit att det med stor sannolikhet ej är W. M. som undertecknat provtagningsintygen där den undersöktes namnteckning skall anges. Han torde således ha låtit en annan person med ett likartat utseende agera blodprovslämnare under genomförandet av den rättsgenetiska undersökningen. Blodproven till denna undersökning har således manipulerats. Genom de troliga "blodprovsförfalskningarna" faller grunden för underrätternas ställningstaganden att W. M. inte kan anses vara barnets far.

W. M. har i resningsärendet bestritt att någon annan än han själv har lämnat blodprov och undertecknat provtagningsintygen under genomförandet av den rättsgenetiska undersökningen.

I sakkunnigutlåtandet anges det att de gjorda iakttagelserna vid undersökningen inte medger något entydigt uttalande, men att de likväl närmast talar för att W. M. själv inte har tecknat sitt namn på provtagningsintygen. Med hänsyn till detta får det anses sannolikt att, om det nu förevarande utlåtandet hade förebragts i HovR:n, detta skulle ha lett till en annan utgång.

HD beviljar på grund härav jämlikt 58 kap. 1 § 1 st. 3 RB den sökta resningen och förordnar att målet skall tas upp till ny behandling av HovR:n.

HD (JustR:n Magnusson, Westlander, referent, Håstad, Lundius och Dahllöf) fattade följande slutliga beslut: I målet i TR:n företeddes ett utlåtande utfärdat d. 26 april 1996 av Statens rättsserologiska institut över en rättsgenetisk undersökning innefattande en DNA- analys av blodprov lämnade av J. K. och hennes mor M. K. samt, enligt uppgift, W. M. I utlåtandet uppgavs att resultatet av undersökningen visade att W. M. inte var far till J. K.

I både TR:n och HovR:n yrkade J. K. att det skulle förordnas om en ny blodundersökning under påstående att W. M. manipulerat den redan utförda undersökningen genom att sätta en annan man i sitt ställe då han d. 8 jan. och d. 27 febr. 1996 lämnade blodprov. Hennes yrkanden härom lämnades emellertid utan bifall.

I stämningsansökningen uppgavs att M. K. blivit bekant med W. M år 1992 och att hon därefter bott hos honom under olika långa perioder. År 1993 och början av år 1994 bodde hon merparten av tiden hos W. M. Hon vistades i Sverige mellan oktober 1993 och mitten av januari 1994 och blev då gravid. W. M. uppgav i en inlaga till TR:n att han medverkat vid två blodprovstagningar och att han blev chockerad av resultatet av blodundersökningen, eftersom han hade varit säker på att han var far till det väntade barnet.

Målet avgjordes i både TR:n och HovR:n på handlingarna.

I sina domskäl uttalade HovR:n att det genom den rättsgenetiska undersökningen var klarlagt att W. M. inte var far till J. K. oavsett om han och M. K. hade haft samlag med varandra under den i målet aktuella tiden.

J. K. har i resningsansökningen vidhållit sitt påstående att det inte varit W. M. utan en annan man som i hans namn lämnat blodprov till den rättsgenetiska undersökningen. Som stöd härför har hon åberopat ett av henne inhämtat sakkunnigutlåtande utfärdat d. 12 juli 2000 av Statens kriminaltekniska laboratorium. Utlåtandet baserar sig på en undersökning av de namnteckningar som i samband med blodprovstagningarna skrivits på provtagningsintygen av den person som uppgav sig heta W. M. En jämförelse har gjorts mellan dessa namnteckningar och prov på namnteckningar på ett personbevis, ett ID- kort och en passansökan från W. M. I utlåtandet uttalas att de gjorda iakttagelserna inte medger något entydigt uttalande men att de likväl närmast talar för att W. M. själv inte har tecknat sitt namn på intygen.

Med hänsyn till uttalandet i utlåtandet från Statens kriminaltekniska laboratorium är det sannolikt att, om utlåtandet hade förebragts i HovR:n, målet inte skulle ha avgjorts med stöd av den gjorda blodundersökningen. På grund därav skall resning beviljas (jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994 s. 222 f.).

HD beviljar den sökta resningen och förordnar att målet skall tas upp till ny behandling i HovR:n.

HD:s beslut meddelades d. 21 mars 2002 (mål nr Ö 3102-00).