NJA 2002 s. 213

I ett duschrum som installerats i en bostadslägenhet i ett äldre flerbostadshus har det uppkommit mögel. Fråga om hyresvärdens skadeståndsansvar gentemot hyresgästen för personskador som denne drabbats av under den tid han bott i lägenheten.

A. E. och H. A. samt Centerpoint AB och System Development Stockholm AB förde vid Stockholms TR den talan mot Byggnads AB Ellco (Ellco) som framgår av TR:ns dom.

TR:n (rådmannen Wiklund Jörgensen och tf. rådmannen Nilsson) anförde i dom d. 3 nov. 1994, såvitt angår själva saken: Bakgrund. A. E. hyrde av Byggnads AB Ellco under tiden oktober 1969 till och med september 1990 en lägenhet på Norrtullsgatan 20 i Stockholm. I denna lägenhet sammanbodde A. E. från 1987 med H. A. A. E. nyttjade en del av lägenheten som arbetsplats för kontor. A. E., som var produktutvecklare och konsult i kontorsbranschen, utvecklade för ett flertal år sedan ett informationshanteringssystem, Centerpoint. Detta system utgjorde basen för verksamheten i bolagen Centerpoint AB och System Development Stockholm AB, båda fortsättningsvis omnämnda som bolagen. Samtliga aktier i bolagen ägs av A. E.

En kort tid efter det att A. E. tillträtt lägenheten begärde han hos hyresvärden att få installera ett duschrum. Ellco gav A. E. tillstånd att själv bygga duschrummet under förutsättning att det gjordes på ett fackmannamässigt sätt och att inga problem skulle uppstå med byggnadsnämnden.

I början av 1980-talet besiktigade den dåvarande förvaltaren, AB Pundet, lägenheten. Resultatet av denna blev att en omfattande reparation av duschrummet kom till stånd, vilken utfördes av ABC Byggservice genom Ellcos försorg. (Fortsättningsvis omnämnd som 1980 års reparation.)

Den 12 dec. 1989 gjorde Miljö-och Hälsoskyddsförvaltningen i Stockholms kommun en inspektion av lägenheten på A. E:s och H. A:s begäran.

I ett brev daterat d. 20 dec. 1989 uppmanades Ellco med anledning av inspektionen av Miljö- och Hälsoskyddsförvaltningen att snarast, dock senast d. 15 febr. 1990 tillse att olägenheterna i duschrummet hos A. E. åtgärdades. Olägenheterna beskrevs i brevet enligt följande.

"Vid inspektion d. 12 dec. 1989 konstaterades att duschrummet är mögelskadat (synligt mögel i fogar samt i underkant av kakel). Fungerande frånluftsventilation saknas både i duschrum och på toalett. För kök, bad- och toalettrum krävs frånluftskanal."

På uppdrag av Ellco påbörjades saneringen av lägenheten av N. H:s Bygg AB d. 22 jan. 1990. Arbetet var slutfört d. 27 juni 1990. (Fortsättningsvis omnämnd som 1990 års sanering.)

A. E. och H. A., som under våren 1990 lämnat lägenheten, flyttade aldrig tillbaka till den. A. E. har via sitt försäkringsbolag Länsförsäkringar fått ersättning för bohag och lösöre samt ökade kostnader för boendet.

Yrkanden och grunder m. m.

De fyra kärandena, A. E., H. A. och de två bolagen, har yrkat att TR:n skall fastställa att Ellco är skyldigt att betala ersättning för den skada som åsamkats envar av dem genom en felaktigt utförd reparation av duschrummet 1980 samt en senare, 1990, felaktigt utförd sanering av mögel och bakterier i samma duschrum i lägenheten på Norrtullsgatan 20 där A. E. och H. A. bodde och där bolagen hade kontor.

Enligt kärandena har skadan bestått i att A. E. och H. A. drabbats av bland andra bestående sjukdomar och men: astheni, hyperreaktivitet, tinnitus, muskel-, syn- och immunförsvarsskador m.m. och att bolagen gått miste om möjligheter till intäkter på grund av att den dokumentation som låg till grund för pågående projekt skadats och inte har kunnat utnyttjas för projektets genomförande.

Ellco har bestritt käromålet i dess helhet.

Kärandena har till grund för sin talan åberopat att Ellco är skadeståndsskyldigt i första hand enligt 12 kap. 11 § och 16 § JB samt i andra hand enligt skadeståndslagens allmänna regler om vållande.

Ellco har till grund för sitt bestridande åberopat i första hand att bristerna inte har uppkommit genom vårdslöshet från Ellcos sida, i andra hand att om det skulle anses att vårdslöshet förelegat från Ellcos sida så har det i vart fall inte uppstått någon skada, i tredje hand att om A. E. och H. A. har sjukdom orsakad av mögel så bestrids att den uppkommit med anledning av brister i lägenheten på Norrtullsgatan 20 samt i fjärde hand att Ellco i vart fall inte är skadeståndsskyldigt med anledning av 1980 års reparation, som måste anses vara slutförd senast d. 10 mars 1981, med anledning av att preskription inträtt, då mer än 10 år förflutit innan kärandena ställt krav på skadestånd.

Kärandena har yrkat att invändningen om preskription i första hand skall avvisas då det är grovt vårdslöst av Ellco att först vid huvudförhandlingen göra den och det inte heller kan uteslutas att det skett i överrumplande syfte. I andra hand har kärandena yrkat att invändningen om preskription skall ogillas, eftersom preskriptionsavbrott skett genom att ett av A. E:s förutvarande ombud, advokat F. S., d. 26 sept. 1990 för A. E:s räkning tagit kontakt med Ellco och eftersom JB:s regler om preskription viss tid efter det att hyresförhållandet upphört äger företräde framför den allmänna preskriptionstiden på 10 år.

Kärandena, har åberopat följande omständigheter.

Ellco har gjort sig skyldigt till försummelse dels i samband med en felaktigt utförd reparation 1980 av ett våtutrymme i lägenheten med svåra mögel- och bakterieangrepp som följd, dels vid saneringen 1990 av mögel- och bakterieangreppen i våtutrymmet. Genom Ellcos försummelse har mögel och bakterier spridits i lägenheten. A. E. och H. A. har på grund av detta erhållit kroniska sjukdomsbesvär. För bolagen har förmögenhetsskada uppkommit genom att handlingar tillhörigt bolaget blivit obrukbara.

De närmare omständigheter som kärandena anser Ellco är ansvarigt för är vad gäller 1980 års reparation dess underlåtenhet att adekvat åtgärda de uppkomna mögel/rötangreppen i träbjälklaget, dess underlåtenhet att vid reparationen installera en fungerande fuktskyddsspärr samt dess underlåtenhet att i samband med reparationen förse våtutrymmet med lagstadgad frånluftsventilation, vilket lett till mögel- och rötangrepp som i sin tur orsakat personskador och vad gäller 1990 års sanering att saneringsarbetet utförts utan att adekvata skyddsåtgärder vidtogs och att tillräckliga sådana ej heller kom till stånd trots att de som hade att utföra arbetet uppmärksammats på problemet, vilket haft till följd att skadan förvärrats främst i form av sakskada.

Ellco har att såsom hyresvärd visa att försummelse ej förekommit från Ellcos sida. Detta presumtionsansvar omfattar även sammanboendes skada och skada för juridisk person som kan vara verksam i lägenheten. Ellco har åberopat följande omständigheter.

Skadorna i lägenheten hade aldrig uppkommit, om inte A. E. 1969 hade utfört installationen av duschrummet felaktigt genom att inte tillse att rummet försågs med ventilation. Den reparation som utfördes av ABC Byggservice 1980 genom E. M. utfördes på ett fackmannamässigt sätt. Den renovering som utfördes 1990 av N. H:s Bygg AB utfördes med all den omsorg och kunnande som är praxis vid denna typ av arbeten. Det är inte styrkt, att A. E:s och H. A:s sjukdomsbesvär härrör från påstått mögel. Även om A. E. och H. A. skulle ha skadats av mögelsporer, kommer de inte från Norrtullsgatan 20. De kan likaväl härröra från en lägenhet på Sibyllegatan 55-57, vilken A. E. och H. A. senare bodde i och i vilken en vattenskada inträffade. Skadeståndsanspråk i anledning av avbräck i rörelse tillbakavisas under alla förhållanden, eftersom Ellco aldrig har tillåtit eller tillhandahållit den aktuella lägenheten för kommersiellt syfte eller bruk.

Sakframställning.

Kärandena har anfört följande.

1980 inträffade en vattenskada i duschrummet. Den upptäcktes genom att en fläck visade sig i taket i den underliggande lägenheten. AB Pundet, som handhade förvaltningen av fastigheten, tog hand om detta och anlitade ABC Byggservice för utförandet av reparationerna. Inga åtgärder vidtogs för ventilation av duschutrymmet. Påståendet att anställda hos ABC Byggservice rivit bort undertaket vid reparationen är inte riktigt. Det fanns kvar även efter reparationen. A. E. har i samband med den reparationen påpekat att golvet intill duschrummet var mörkfärgat, rötskadat, men det vidtogs ändå inga åtgärder med anledning av detta.

Den kakelspricka, som Ellco påstår var upphovet till mögelförekomst och som lagades av A. E., var inte en medverkande orsak till fuktskadornas uppkomst. För övrigt låg sprickan inte på den sida av duschrummet där möglet var mest frekvent.

Om möglet inte skulle anses ha uppstått med anledning av försummelser i samband med 1980 års reparation, så uppkom skadan i vart fall genom att Ellco brustit då det gäller dess skyldighet att under avtalstiden hålla lägenheten i brukbart skick.

Sedan 1982 har A. E. känt sjukdomssymptom. Dessa har kontinuerligt ökat. Symptomen är trötthet, kraftlöshet, nedsatt immunförsvar, muskelförsvagning, nedsatt skadeläkning, luftvägs- och slemhinnereaktioner, synrubbningar, håravfall, magbesvär m.m. A. E. besökte en rad läkare för att komma till rätta med sina problem. Ingen kunde ge någon förklaring. A. E. bytte bl.a. ut alla sina amalgamplomber, men det ledde inte till någon förbättring. H. A. drabbades även av liknande problem som trötthet, kraftlöshet, håravfall och ökad infektionskänslighet. Under en utlandsvistelse under senhösten 1989 skedde en radikal förbättring i hälsotillståndet för både A. E. och H. A. Senare på hösten upptäckte H. A. att det fanns mögel i fogarna mellan kakelplattorna i duschrummet. Eftersom båda en tid efter hemkomsten från utlandsvistelsen åter började må dåligt uppstod för första gången misstanke om att det kunde ha samband med tillståndet i duschrummet.

Efter Miljö- och Hälsoskyddsförvaltningens föreläggande kom en sanering till stånd. Arbetet utfördes i samarbete mellan Ellcos försäkringsbolag, Brandkontoret, och Länsförsäkringar, i vilket bolag A. E. hade hem- och företagsförsäkring. Ellco hade dock det yttersta ansvaret för åtgärder med anledning av vatten- och mögelskadan. Vid den tid, då 1990 års sanering gjordes, fanns goda kunskaper om vad mögel kunde orsaka. Det var således känt, att om ämnen spreds i samband med sanering av mögel så kunde detta framkalla allergireaktioner och reaktioner hos dem som redan hade mögelallergi. Det fanns därför anledning att iaktta samma säkerhetsåtgärder som vid en asbestsanering. Detta innebär närmare att det mögelskadade utrymmet skulle ha isolerats från den övriga lägenheten, kraftiga dammsugare skulle ha använts för att rengöra lägenheten samt att utrivet material skulle ha forslats ut i slutna, täta påsar. N. H:s Bygg AB som utförde arbetet iakttog inte detta till en början och säkerhetsåtgärder blev efter påpekande av A. E. inte heller tillräckliga. Saneringsdammet spreds därför över alla utrymmen i lägenheten.

På grund av utspridningen av saneringsdammet drabbades A. E. och H. A. av kraftigt förstärkta sjukdomssymptom. De flyttade från lägenheten och är för all framtid hyperkänsliga för mögelexponering.

Vidare skadades all deras egendom samt den dokumentation som låg bakom utvecklingen av informationshanteringssystemet. Ellco har hela tiden varit snedvetet om att A. E. hade verksamhet för bolagen i lägenheten eftersom det funnits skyltar uppsatta i huset, i entren och på dörren, som utvisade deras närvaro. Skadan i detta fall bestod i att egendomen blev kontaminerad på grund av mögelskadan, dvs. egendomen innehöll så mycket av skadligt material i form av mögel, bakterier m.m., att den inte längre kunde hanteras eller användas utan att den som kom i kontakt med egendomen blev sjuk eller fick sjukdomssymptom. Personalen på det ställe, där möblerna förvarades efter saneringen, blev tillfälligt sjuka under tiden möblerna fanns i deras arbetslokaler. Dokumentationen i bolagen var även den kontaminerad, varför A. E. saknat all möjlighet att fysiskt ta befattning med den. Projektet avstannade därför och bolagen har därmed gjort en ekonomisk förlust. A. E. och H. A. har fått nyanskaffa kläder, all egendom för hushåll och hem.

Ellco har anfört följande.

A. E. hyrde lägenheten av Ellco för att använda den som bostad. 1980 års reparation av duschrummet var inte föranledd av att det förelåg en vattenskada. Ellco kontaktades varvid A. E. påstod att det fanns en vattenskada. Med anledning härav skedde besiktning av duschrummet. Försäkringsbolaget meddelade därefter, att någon vattenskada inte kunnat upptäckas. Ellco ansåg dock att duschrummet, särskilt dess ytskikt, var i sådant skick att det ändå behövde renoveras. ABC Byggservice utförde reparationen, som var närmast en total renovering. Vid reparationen togs bland annat innertaket i duschutrymmet ned, eftersom det saknade ventilation och frånluftsventilen, som var belägen ovanför innertaket, befriades från tejp som täckt ventilen. Vidare försågs duschutrymmet med kakel. I fakturan från ABC Byggservice noterades inte särskilt fuktskyddsspärr. Fuktskyddsbehandling utfördes emellertid, eftersom det är en självklar åtgärd vid sådana här arbeten och därför har detta inte särskilt antecknats. Slutligen gjordes även det i duschrummet extra upphöjda innergolvet om i samband med att rören och golvbrunnen utbyttes. Det lades in en plastmatta.

A. E. framförde därefter inte några klagomål på duschutrymmet eller på att hans hälsa skulle ha tagit skada av att han bodde i lägenheten. A. E. har under mitten av 1980-talet blivit misshandlad på Odenplan, vilket kan vara en sannolik orsak till A. E:s sjukdomssymptom.

Ellco kontaktades sedan av Miljö- och Hälsoskyddsförvaltningen i slutet av 1989. Vid inspektion av duschrummet kunde man då konstatera att där fanns ett inmonterat sänkt tak, vilket försämrat möjligheten till ventilation av duschrummet. Förmodligen har även en kakelspricka, slarvigt lagad med silikon, varit en medverkande orsak till mögelskadornas uppkomst. Det bestämdes att en renovering av duschrummet genast skulle göras. Arbetet utfördes av N. H:s Bygg AB under överinseende av byggledaren J. J. Åtgärderna och förseglingen m.m. utfördes med all den omsorg och kunnande som är och var praxis vid denna typ av arbete.

Kärandena har vidare anfört följande. Ellcos påstående att det funnits en ventilationskanal för självdrag i duschutrymmet är felaktigt. Någon fungerande frånluftsventilation fanns inte. Det krävdes inte heller 1969. Ventilationen var i stället från början ordnad på så sätt att i det sänkta innertaket i duschrummet fanns ett ventilationsdon. I utrymmet ovanför innertaket fanns ytterligare ett ventilationsdon som ledde ut i bostadsrummet. Det är oriktigt att A. E. skulle ha orsakat att ventilationen inte fungerade.

Domskäl. Kärandena har åberopat förhör under sanningsförsäkran med A. E. och H. A., vittnesförhör med R. M. och L. K., båda personligen bekanta med A. E., med läkarna P. M., med. dr, och G. S., docent, samt civilingenjören S. E.

Ellco har åberopat vittnesförhör med E. M., ABC Byggservice, B. H., AB Pundet, samt J. J., byggledare vid saneringen utförd 1990 av N. H:s Bygg AB.

Kärandena har därjämte åberopat förhållandevis omfattande skriftlig bevisning.

Preskriptionsinvändningen.

Ellco har inte uppgivit något skäl till att invändningen gjorts först vid huvudförhandlingen. TR:n konstaterar att invändningen är formell till sin natur och i sig inte kan ha föranlett något större arbete från Ellcos sida. TR:n finner att Ellco härigenom förfarit grovt vårdlöst, varför invändningen avvisas.

1980 års reparation.

Det är ostridigt att det per årsskiftet 1989/1990 förelegat en vatten- och mögelskada i duschrummet i A. E:s lägenhet. Tvisten gäller till att börja med om den skadan uppstått på grund av någon försummelse som kan läggas Ellco till last och därefter om saneringsarbetena med anledning av denna skada skett på ett försumligt sätt.

TR:n konstaterar att Ellco inledningsvis uppgivit att A. E. själv orsakat vattenskadan genom att den ursprungliga installationen från början av 1970-talet utförts på ett undermåligt sätt, vilket specificerats till att han inte tillsett att duschrummet försågs med ventilation. Vid huvudförhandlingen har av detta påstående kvarstått att A. E., efter att 1980 års reparation slutförts, återigen skulle ha monterat in ett innertak i duschutrymmet, vilket skulle ha avstängt utrymmet från möjligheten att adekvat nyttja där ovanför belägen frånluftskanal. Ellco har beträffande mögelskadan 1990 påstått att den främst uppkommit genom att frånluftskanalen inte fungerat på grund av det i duschrummet befintliga innertaket men att även kakelsprickan varit en medverkande orsak. Ellco har senare under huvudförhandlingen frånfallit påståendet att A. E. skulle ha låtit installera ett nytt innertak i duschrummet efter 1980 års reparation. Det har skett sedan det genom vittnesförhör, främst med L. K. och E. M., framgått att innertaket inte tagits bort i samband med 1980 års reparation utan att i stället det ursprungliga innertaket från början av 1970-talet lämnats orört och således funnits kvar tills 1990 års renovering.

Kärandena har hävdat, att en av orsakerna till mögelskadan 1990 har varit Ellcos underlåtenhet att i samband med 1980 års reparation förse duschutrymmet med lagstadgad frånluftsventilation. Ellco har hävdat, att det var felaktigt att ha ett innertak i duschutrymmet och att det hade varit felaktigt att inmontera ett sådant 1980. Samtidigt har Ellco inte med anledning av att det blivit klarlagt att innertaket lämnats kvar av ABC Byggservice frångått sin grundläggande inställning att ABC Byggservice utfört 1980 års reparation fackmannamässigt och i enlighet med den tidens krav. TR:n kan inte finna Ellcos ställningstagande helt logiskt.

Genom E. M:s vittnesmål har framkommit att han, sedan han tagit upp ett mindre hål i taket och frilagt frånluftsventilen, kontrollerade att självdrag förelåg genom att tända en cigarettändare ovan taket. Något annat påstående om kontroll av ventilationen från Ellcos sida under och efter 1980 års reparation föreligger inte.

1980 års reparation skall ha påbörjats under andra halvåret 1980 och har säkert varit slutförd i mars 1981. Vid den tiden gällde i enlighet med byggnadsstadgan de föreskrifter som utfärdades av Statens Planverk under beteckningen Svensk Byggnorm. I Svensk Byggnorm fanns föreskrifter om ventilation av bostad. Enligt en tabell i den fanns vidare angivet krav på tilluftsdon, frånluftsdon och lägsta dimensionerade frånluftsflöde för bostadens olika utrymmen varvid särskilda krav noterats för badrum/duschrum. I denna tabell angavs särskilt att om fönster saknades i ett duschrum förutsattes att ett särskilt forceringsdon anordnades.

Mot bakgrund av att vikten av fungerande ventilation i våtutrymmen redan vid denna tid har varit allmänt känd och att den kunskapen föranlett att regler uppställts för hur sådan skulle anordnas, finner TR:n att Ellco inte enbart genom E. M:s kontroll av självdraget med tändare kan anses ha exculperat sig. Ellco har således inte visat, att Ellco inte varit vårdslöst då det gäller utformningen av ventilationen i duschutrymmet.

Kärandena har därutöver påstått att Ellco underlåtit att installera en fungerande fuktskyddsspärr i samband med att kaklet sattes upp. Ellco har påstått att reparationen utförts med sedvanlig omsorg.

E. M., som åberopats av Ellco till styrkande av hur 1980 års reparation utfördes, har uppgivit: Innan han satte upp kakel, brukade han rolla på en isoleringshinna, ett slags membran, som fuktspärr. Det var oftast rött men det kunde även vara genomskinligt. I det här fallet minns han att isoleringshinnan rann ut lite på mattan, så att han fick rengöra den.

J. J., som åberopats av Ellco för att höras om hur 1990 års sanering gick till, har uppgivit: Han hade inför sitt arbete 1990 fått uppgift om att det förelåg en vattenskada. Det var blött i duschrummet, då han påbörjade arbetet 1990. Det tydde på att det saknades membranisolering bakom kaklet eller i vart fall att den var bristfällig. Fuktskyddsspärren skall fungera så att vattnet leds ner mot golvet. Om fogar i kaklet släpper igenom vatten så är fuktskyddsspärren inte riktigt gjord eftersom gipset i så fall inte skall bli vått, som det var här. Under 1980-talet var det inte ovanligt att man slarvade med membran. Membranisoleringen uppnår efter viss tid sådan avmattning, att dess funktion blir otillräcklig. Detta uppträder oftast på den vägg som får motta vattnet i samband med duschning. För en bättre funktion kan membran anbringas genom flera påstrykningar.

TR:n konstaterar inledningsvis att behovet av vattentätt utförande av våtutrymmen var känt vid tidpunkten för 1980 års reparation samt att föreskrifter under samma tidsperiod tillkom för att tillse att våtutrymmen framdeles utfördes på ett tillfredsställande sätt. Vikten av att anbringa en fungerande fuktskyddsspärr var således känd i branschen. Mot bakgrund av J. J:s uppgifter om sina iakttagelser av vattenskadan finner TR:n i vart fall visat, att om membranisolering utförts, så har den fungerat bristfälligt. I samband härmed konstaterar TR:n vidare att förekomsten av en med silikon lagad kakelspricka inte i nämnvärd omfattning kan ha påverkat vattenskadans storlek, eftersom det vatten som eventuellt den vägen skulle ha kunnat nå in bakom kakelplattorna skulle ha letts bort av en fungerande fuktskyddsspärr. TR:n finner således att Ellco inte visat, att Ellco inte varit vårdslöst då det gäller anbringandet av fuktskyddsspärr.

Slutligen har kärandena beträffande 1980 års reparation påstått, att Ellco i samband med denna underlåtit att åtgärda mögel- alternativt rötangrepp i golvets träbjälklag. Ellco har bestritt att något sådant angrepp förelegat.

Ellco har uppgivit, att 1980 års reparation företagits på Ellcos bekostnad eftersom försäkringsbolaget inte ansett att det förelegat någon vattenskada, vilket Ellco godtagit. A. E. har uppgivit, att golvet under det uppbyggda duschrummet var blåsvart men att man vid reparationen inte brydde sig om detta trots att han påpekade det. R. M. har uppgivit, att han såväl före som efter 1980 års reparation sett mörka fläckar på parketten intill duschrummet. E. M. har uppgivit, att duschrummet sett ruskigt ut och att det kunde ha rört sig om en vattenskada. E. M. har dock främst talat om väggar och rör. B. H. har uppgivit, att det förhöjda golvet i duschrummet var dåligt men att han har accepterat försäkringsbolagets uppgift om att det inte var en vattenskada.

Kärandena har i denna del åberopat fotografier tagna i samband med 1990 års renovering, vilka utvisar att golvet varit mörkfärgat intill duschrummet. Dessa har förevisats för flera vittnen. S. E., som sedan 1987 sysslat med fuktskador, har då gjort den kommentaren att det troligen rör sig om röta men att golvet i vart fall genom förekomst av vatten mörkfärgats.

TR:n finner i denna del att det genom de uppgifter som lämnats inte är styrkt, att mörkfärgningen av golvet berott på mögel eller rötangrepp. Det är således inte visat att Ellco är ansvarigt för försummelse med anledning av att träbjälklaget under duschutrymmet inte bytts ut i samband med 1980 års reparation.

Sammantaget har således Ellco vad gäller 1980 års reparation inte exculperat sig vad det gäller den bristfälliga ventilationen och den likaledes bristfälliga fuktskyddsspärren.

1990 års sanering.

TR:n övergår härefter till att pröva frågan om 1990 års sanering utförts på ett försumligt sätt.

Det har från kärandena inte påståtts att det funnits några regler att iaktta vid sanering av mögelskador. I stället har kärandena påstått att det vid tiden för saneringen var känt att mögel kunde orsaka sjukdom och allergier hos människor varför Ellco likväl, för att inte anses vårdslöst, haft att vidta adekvata skyddsåtgärder.

J. J., som åberopats av Ellco till styrkande av att saneringsarbetet bedrivits på ett fullgott sätt, har uppgivit: Han kontaktades i januari år 1990 för att åtgärda en vattenskada. Möglet hade han inte någon vetskap om. Han kom till A. E:s lägenhet tillsammans med två byggnadsarbetare. De gjorde en normal intäckning. Det innebar att plast lades ut på golvet intill duschrummet och längs med vägen ut ur lägenheten, genom sovrummet och hallen. Angränsande dörrar stängdes. Byggnadsarbetarna började sedan riva ut materialet ur duschrummet. Vid 12-tiden återkom byggnadsarbetarna och förklarade att A. E. inte ville låta dem fortsätta arbetet och att denne ville att mer intäckning skulle ske eftersom damm spreds. Damm sprids alltid i samband med rivningsarbeten. Arbetet stod sedan stilla till andra halvan av februari 1990, då det återupptogs. A. E. var rädd för mögel, därför vidtogs ett flertal extraordinära åtgärder. Till exempel plastades allrummet in och rivna byggmassor bars ut i tillslutna plastpåsar i stället för i hinkar som annars är brukligt.

S. E., som åberopats av kärandena för att närmast såsom sakkunnigt vittne styrka att vårdslöshet förelegat vid saneringen, har uppgivit: En grundläggande idé vid all ombyggnad är att ej berörda delar skall skyddas. Mot bakgrund av kunskapen om att mögel ger upphov till bakterier och kemiska ämnen, som efter viss tid leder till överkänslighetssymptom och sjukdom, vidtas vid sanering av mögel i huvudsak samma skyddsåtgärder som vid asbestsanering. Det innebär att man först avgränsar den skadade delen, oftast genom att plasta in övriga delar och försluta dem med tejp, som till exempel dörrspringor. Skadat område dammsugs med mikrofilterdammsugare. Rivningsmaterial samlas direkt i plastsäckar som försluts och tas ut omgående. Rötskadat material skall därefter direkt förbrännas. Allt material som på något vis angripits måste bort för att det skall vara möjligt att åter använda bostaden utan risk. Innan återuppbyggnadsarbetet påbörjas, måste allt vara torrt. Man måste ha vetskap om orsakerna till möglet för att vidta rätt åtgärder i samband därmed. Om A. E. skulle ha sanerat duschrummet, skulle han redan från början ha anordnat en tät, helt inplastad skyddad gång från duschrummet till ytterdörren.

Genom vittnesmålen finner TR:n det styrkt, att rivningen påbörjats utan att någon annan skyddsåtgärd vidtagits än att en viss golvsträcka skyddats från nedsmutsning. Därefter har den till viss del frilagda mögelskadan lämnats kvar oskyddad i en månad, varefter skyddsåtgärder i något större, men ej av S. E. förordad omfattning, vidtagits.

TR:n konstaterar i detta sammanhang, att mögel och dess upphov till sjukdomstillstånd vid den här tidpunkten sedan några år tillbaka varit uppmärksammat. I slutet av 1980-talet inleddes till exempel med anledning därav utredningsarbeten bland annat i syfte att minska uppkomsten av så kallade sjuka hus. Därvid gavs särskilt ventilationsfrågorna utrymme, eftersom man ansåg dessa utgöra huvudorsaken till mögelproblemet. I 1987 års plan- och bygglag föreskrevs även som allmänt riktmärke i 3 kap. 5 § att "byggnader skall vara lämpliga för sitt ändamål och ge möjlighet till trevnad, god hygien, en god arbetsmiljö och ett tillfredsställande inomhusklimat". Året efter 1990 års sanering trädde en förordning i kraft, vilken föreskriver regelbundet återkommande kontroller av ventilationssystemet för bostäder.

TR:n har viss förståelse för att alla företag, som vid den här tiden renoverade mögelskadade utrymmen, inte då kunde ha lika god insikt i problemens omfattning som S. E. vilken specialiserat sig på detta. Mot bakgrund av att problemet likväl inte kunde ha varit okänt för professionella fastighetsägare och fastighetsförvaltare, dit Ellco måste anses höra, finner TR:n dock att Ellco bort vidta mer omfattande skyddsåtgärder trots att det inte förelåg några föreskrifter härom. Särskilt anmärkningsvärt är att arbetet inleddes utan att någon egentlig skyddsåtgärd alls företogs, möjligen beroende på att N. H:s Bygg AB inte informerats om skälet till renoveringen, samt att skyddsåtgärder inte vidtogs snabbare efter att A. E. efterfrågat sådana. TR:n finner således att Ellco gjort sig skyldigt till försummelse i samband med 1990 års sanering.

Frågan om kärandena orsakats skada.

TR:n har härefter att ta ställning till om 1980 års reparation och 1990 års sanering orsakat kärandena någon skada.

TR:n prövar först kärandenas påstående om att personskada uppstått i form av sjukdom och men för A. E. och H. A.

Till stöd för sitt påstående har A. E. och H. A. åberopat dels ett utlåtande från Statens bakteriologiska laboratorium (SBL), dels förhör under sanningsförsäkran med A. E. och H. A, dels vittnesförhör med läkarna P. M. och G. S. samt med B. A.

Ellco har i och för sig inte bestritt att det i samband med 1990 års sanering funnits mögel i lägenheten utan endast, att det skulle vara visat, att det är just detta mögel som orsakat A. E:s och H. A:s försämrade hälsotillstånd.

A. E. och H. A. har i sin tur påstått att mögel funnits tidigare i lägenheten, eftersom detta utgör den sannolikaste orsaken till de sjukdomssymptom som A.E. lidit av sedan år 1982 och H. A. från något halvår efter det att hon flyttat in i lägenheten.

Utöver vad som framkommit sakframställningsvis har A. E. uppgivit: Det tog flera år innan han förstod att han var sjuk. Det började runt 1982 med att han inte längre orkade träna som förr. Småsår som han ådrog sig i samband med träning läkte inte på vanligt sätt utan var länge oläkta. Han var alltid trött. Sedan började håret falla av. Han led av infektioner jämt. Han fick klåda över hela kroppen som var så besvärlig att han hade rivmärken över hela kroppen. Från 1985 sökte han läkarvård för sina problem. Han var sjukskriven ett helt år innan läkarna kunde ställa diagnosen att han drabbats av mögelallergi med följdsjukdom. Själv förstod han sambandet först strax innan 1990 års sanering. Även de katter som han hade, blev friskare efter att ha vistats på annat ställe i samband med hans och H. A:s utlandsresa. När han satte in en skinka i skafferiet, som låg vid väggen intill duschen, så kunde han efter två dagar se en mögelsträng i den. Han fick hjärtklappning då han närvarade när rivningsarbetena för 1990 års sanering påbörjades.

H. A. har uppgivit: En tid efter att hon flyttat in i lägenheten började hon bli "trött, så trött". Hon tappade hår och blev ofta förkyld. Numera har hon inte några kvarstående men förutom att hon mår dåligt, då hon kommer i kontakt med mögel.

B. A., som är anställd vid ett bolag som renoverar skadad egendom, har uppgivit: Bolaget tog hand om A. E:s möbler. Det var det enda bohaget som vid den tidpunkten kommit till bolaget på grund av vattenskada. Möblerna stod i ett lager. Hon hade sin arbetsplats tio meter därifrån. Under tiden möblerna fanns där blev hon sjuk. Hon led av trötthet, klåda och huvudvärk. Detta kändes värre då hon kom närmare möblerna trots att hon aldrig rörde dem. Hon var sjukskriven, när möblerna togs bort från lagret.

I samband med 1990 års sanering har kärandena enligt egen uppgift tillsett att prover från lägenheten analyserats av SBL. Kärandena har med anledning härav åberopat ett utlåtande från SBL utfärdat av K H., laborator och docent, d. 8 mars 1990, vilket lyder: "Från samtliga provmaterial har mögel isolerats. Dominerande arter utgöres av Aspergillus sp och Paecilmyces sp, vilka båda är kända som potentiellt sjukdomsalstrande (infektioner, immunologisk överkänslighet) på människa."

P. M., som är specialist på invärtes medicin, har uppgivit: A. E. uppsökte honom första gången i november 1990. Denne trodde då själv att han led av mögelallergi. P. M. startade en allergiutredning med tester främst av A. E:s blod, men dessa tester gav inte något svar på vad som orsakade A. E:s besvär. Han såg dock att A.E. hade besvär. Hans hud och slemhinnor var angripna och sköra. Han var rödögd och trött. Trötthet kan ha psykosomatiska skäl men ej hud- och slemhinnebesvär. Han tillsåg att ett papper och en tapetbit från lägenheten undersöktes. I dessa kunde rester från svampväxt, mögel, konstateras. Han anser att A. E:s sjukdom har samband med möglet, då det inte finns några andra tänkbara alternativ.

G. S., som är specialist på allergologi och lungmedicin, har uppgivit: Det är relativt vanligt att besvär uppkommer i samband med byggnationer och vattenskador. I samband med så kallade sjuka hus, hus med fukt och mögelproblem, uppkommer ofta besvär med slemhinnor och i form av trötthet. Det är svårt att vetenskapligt testa mögelallergi. Man har inte kunnat isolera den faktor som i samband med mögel och därmed hörande bakterieutveckling föranleder symptom och allergi, men sambandet mellan mögel och allergi är styrkt. Det finns ett test gjort på Danderyd på A. E., vilket utvisar att han bar på antikroppar mot mögel. För att test överhuvudtaget skall ge något utslag krävs, att personen blivit ordentligt exponerad för mögel. Mot bakgrund av den sjukdomsbild A.E. uppvisat och testet har han inte funnit någon bättre förklaring till A. E:s besvär än att de orsakats av mögel.

TR:n finner inte skäl att ifrågasätta A. E:s och H. A:s uppgifter om hur besvären utvecklat sig. De vinner därtill för A. E:s del stöd i P. M:s iakttagelser och de undersökningar G. S. företagit. Att det funnits mögel i lägenheten är inte i och för sig bestritt. Att ett samband föreligger mellan mögel och sjukdom har ej heller ifrågasatts av Ellco och är numera allmänt känt. Genom utlåtandet från SBL, vilket daterats d. 8 mars 1990 och tillställts A. E., P. M:s uppgift om att prov på bl. a papper utvisat mögel samt B. A:s vittnesmål finner TR:n det även styrkt, att det mögel som fanns i lägenheten var sjukdomsframkallande. Med hänsyn till att besvären uppträtt för A. E:s del redan i början av 1980-talet och för H. A:s del i vart fall redan år 1988 finns skäl att anta att besvärens uppkomst har sin grund i något som inträffat dessförinnan. Ellco har under förhören framfört en hypotes om att besvären för A. E:s del orsakats av en misshandel som han utsatts för under år 1985. Varken P. M. eller G. S. har dock funnit någon annan orsak utöver överreaktion på mögel som förklaring på A. E:s besvär. Då A. E:s besvär ej heller enbart bestått av sådant, som skulle kunna tänkas vara följdskador efter misshandel, utan även av hud- och slemhinnebesvär finner TR:n sammantaget att Ellcos påstående om alternativ orsak till besvären inte har tillräcklig tyngd och lämnar det utan avseende.

Mot bakgrund av P. M:s utsaga finner TR:n vidare att A. E. redan 1990 hade erhållit alla sjukdomssymptom som påtalats i målet. Mot den bakgrunden finner TR:n ej anledning att beakta Ellcos påstående om att mögelallergin lika väl kan ha orsakats av mögel i en lägenhet som A. E. och H. A. bodde i efter att de flyttat från lägenheten på Norrtullsgatan.

Sammantaget finner TR:n, att det inte i målet visats någon annan sannolik orsak till A. E:s och H. A:s besvär än mögelförekomst i lägenheten på Norrtullsgatan. Vad gäller H. A:s besvär har TR:n därvid beaktat att de är av likartad natur som A. E:s. Mot bakgrind av det beviskrav som uppställts för situationer liknande denna, finner TR:n det härigenom styrkt, att A.E:s och H. A:s besvär orsakats av mögel i lägenheten på Norrtullsgatan.

Mögel fanns i lägenheten, då den skulle saneras. Skälet till detta var försummelser i två hänseenden i samband med 1980 års reparation. Mot bakgrund av att TR:n även funnit att skyddsåtgärderna i samband med 1990 års sanering varit otillräckliga finner TR:n att A. E. och H. A. därmed ytterligare och i förstärkt omfattning exponerats för möglet, varför det ej föreligger skäl att ifrågasätta att mögelallergin härigenom förvärrats.

Sammantaget finner TR:n det således styrkt, att A.E. och H. A. lidit skada i form av sjukdom och men till följd av skada för vilken Ellco är ansvarigt. Ellco är som hyresvärd skadeståndsskyldigt inte enbart gentemot hyresgästen utan även gentemot de personer som varaktigt sammanbor med denne i lägenheten. Såväl A. E:s som H. A:s talan skall därför bifallas i denna del.

Fråga om ersättningsgill sakskada uppkommit för bolagen.

Ellco har inte ifrågasatt uppgiften om att det funnits skyltar uppsatta, som utvisade att bolagen hade verksamhet i huset. Ej heller uppgiften om att samtlig egendom i lägenheten har kasserats har ifrågasatts. TR:n har tidigare konstaterat att det funnits sjukdomsalstrande mögel i lägenheten. Den invändning Ellco rest gäller därför enbart frågan om Ellco kan vara ersättningsskyldigt gentemot bolagen, då lägenheten hyrts ut till A. E. för att användas som bostad.

Ellco måste med anledning av skyltarna och deras långvariga förekomst i trappuppgången anses ha känt till att bolagen hade verksamhet i lägenheten. Mot den bakgrunden finner TR:n att Ellco är skadeståndsskyldigt gentemot bolagen för den skada som orsakats dem genom förekomsten av mögel i lägenheten. Bolagens talan skall således bifallas.

Domslut.

1. TR:n avvisar Byggnads AB Ellcos preskriptionsinvändning.

2. TR:n fastställer att Byggnads AB Ellco är skadeståndsskyldigt gentemot A. E., H. A., Centerpoint AB samt System Development Stockholm AB.

Chefsrådmannen Gunnarson var av skiljaktig mening och anförde: Enligt min uppfattning bör domskälen efter rubriken 1980 års reparation ha följande lydelse.

Kärandena har gjort gällande att Ellco vid reparationen gjort sig skyldigt till försummelse genom att inte "adekvat åtgärda de uppkomna mögel/rötangreppen i träbjälklaget", inte "installera en fungerande fuktskyddsspärr" och i samband med reparationen inte förse våtutrymmet med "lagstadgad frånluftsventilation". Kärandena har vidare påstått att anledningen till att reparationen kom till stånd varit att en vattenskada visat sig i våningen under. Detta påstående har A. E. bekräftat under förhöret med honom.

A. E. har vidare i fråga om duschrummets utförande uppgivit: Innertaket sattes upp då duschrummet tillskapades 1969. Insidan av duschrummet kläddes med spåntad träpanel, vilken bränts för att bättre stå emot fukt. När duschrummet skulle repareras 1980, såg han att det var rötskador på golvet utanför duschrummet. Någon fuktspärr anbringades inte. När kakelplattor togs bort vid 1990 års sanering, kunde man se att plattorna satts upp direkt på gipsskivorna.

R. M., som är rörmontör och god vän till A. E. sedan länge, har uppgivit: Det fanns mörka fläckar av rötskada eller vattenskada på parketten vid duschrummet innan reparationen påbörjades. Ventilationsfrågan hade lösts på ett egendomligt sätt genom att luften från duschrummet leddes ut via innertaket i rummet. Han är inte säker på detta men tror att det fanns en ventil inne i duschrummets tak. I vart fall fanns det två runda ventiler på utsidan mot rummet. Efter reparationen var det samma innertak som funnits före reparationen.

Även vittnet L. K. har uttalat att innertaket i duschrummet efter reparationen var detsamma som det som fanns där dessförinnan. Av kärandenas skriftliga bevisning kan i detta sammanhang nämnas särskilt de fotografier av duschrummets inre, som tagits av A. E. vid saneringen 1990 och som visats för vittnena i anslutning till förhören.

Ellcos inställning är att reparationen gjorts med tillbörlig omsorg och att det inte förelegat någon vattenskada i våningen under A. E:s. Till stöd för det sistnämnda har åberopats uttalanden från vittnet B. H. som var den som för AB Pundets räkning skötte förvaltningen av den aktuella fastigheten.

B. H. har i denna fråga uppgivit, att han särskilt erinrat sig denna händelse, eftersom det var första gången som han till försäkringsbolaget hade anmält en vattenskada som inte hade blivit bedömd som en sådan. B. H. har vidare berättat: När beskedet kom från försäkringsbolaget, fann han inte anledning att ifrågasätta detta. Han gjorde bedömningen att duschrummet ändå var i behov av reparation. Det var ruffigt och slitet. Golvet var dåligt. Han beställde reparationen och kom överens om vad som skulle utföras. Panelen skulle tas bort och ersättas med kakel. Ny golvbrunn skulle läggas och ett grenrör anslutas till stammen. Golvet skulle beläggas med plastmatta. Han gjorde inte någon besiktning medan arbetet pågick. Det var självdragsventilation i duschrummet, med don för detta i det nedsänkta taket.

Till styrkande av påståendet att reparationen utförts med tillbörlig noggrannhet har Ellco åberopat vittnesförhör med E. M., vilken uppgivit: Hans specialitet är snickeriarbeten och badrum. Han har arbetat i branschen sedan 1958. Hans uppgift i detta fallet var att göra i ordning duschrummet. Det såg bedrövligt ut. Det fanns någon form av träpanel på väggarna, vilket inte är lämpligt i ett duschrum. Det luktade när han tog bort panelen. För att undersöka ventilationen tog han hål i innertaket. Han fann då att ventilationsluckan för frånluft var stängd och fastsatt med tejp. När han hade tagit bort tejpen och öppnat luckan blev draget bra. Självdrag som i detta fall är den sedvanliga ventilationsmetoden i äldre hus. Duschrummet skulle kläs med kakel. Innanför kaklet satte han ett lager fuktspärr. Det var en röd massa som rollades eller penslades på. Den massa som han brukar använda är rödfärgad. Han kommer ihåg att det rann ut lite av massan på mattan. Om det på sina ställen saknades fuktspärr när kaklet togs bort, kan detta bero på att fuktspärrmassan följde med kaklet. Att det kan ha funnits mörka fläckar på trägolvet framför duschrummet kan förklaras av att man inte använder duschdraperi utan fukten rinner från dörren ner på golvet utanför. De mörka fläckarna behöver inte tyda på att det är något fel. Det är vatten som tränger in i träet. Får det torka avstannar processen. Det är först om man stänger in fukten som det finns risk att det blir mögel. Att han kommer ihåg denna reparation efter så lång tid kan förklaras av att A. E. skulle betala en del av kostnaden för kaklet. Han fick aldrig några pengar av A.E., vilken i detta sammanhang uppträdde hotfullt.

Av de påståenden om försummelse som kärandena gjort gällande tar TR:n först upp den angivna underlåtenheten att "adekvat åtgärda de uppkomna mögel/rötangreppen i träbjälklaget". De angrepp på trämaterial som förelegat vid reparationen är - bortsett från den panel som skulle bytas ut - mörka fläckar på parkettgolvet utanför duschrummet. Att det skulle röra sig om annat än missfärgning av vatten är inte utrett. A. E:s uppgift om att det skulle vara fråga om en rötskada är enligt vad som framkommit grundat på synintryck. I vart fall har det inte i denna del framkommit något i den fortsatta utvecklingen som ger stöd för rötskador i parketten eller annat trä.

Kärandena har vidare påstått att Ellco underlåtit att installera en fungerande fuktspärr. Den utredning som förebragts i denna fråga är E. M:s vittnesmål och de fotografier som tagits i anslutning till 1990 års sanering samt uttalanden med ledning av dessa fotografier. Det är i första hand det av Ellco åberopade vittnet J. J., byggledare vid arbetet 1990, som uttalat sig i denna fråga. J. J. har sagt sig inte komma ihåg något av duschrummets utseende men har gjort uttalanden efter att ha sett fotografierna av detta. Enligt J. J. var det en beprövad metod att applicera ett lager tätningsmassa som fuktspärr vid den tiden då reparationen genomfördes, en metod som fortfarande används med den skillnaden att det numera stryks på flera lager. J. J. menade dock att även ett lager kan vara tillräckligt eftersom materialet som appliceras har blivit så mycket bättre än det som fanns att tillgå 1980. Med ledning av fotografierna kunde J. J. inte uttala sig om huruvida det funnits någon membranisolering som fuktspärr bakom kaklet men det kan mycket väl ha varit så. På fotografierna kunde J. J. se att det varit blött på gipsskivan bakom kaklet där detta tagits bort, vilket tyder på bristfällig isolering. Detta kan enligt J. J. ha berott på slarv vid anbringandet eller helt enkelt avmattning i materialet.

TR:n finner att utredningen på denna punkt visat att E. M. fått i uppdrag att utan några tidsmässiga begränsningar reparera duschrummet och att E. M. vid reparationen applicerat fuktspärr på ett sätt och enligt en metod som överensstämde med beprövad erfarenhet vid denna tid. Att dra några slutsatser av iakttagelser på fotografier som skulle ifrågasätta riktigheten i E. M:s uttalanden kan inte komma i fråga, i synnerhet som det finns flera förklaringar till de uppkomna fuktfläckarna och mögelangreppen som inte har sitt ursprung i bristande reparationsarbete. Ellco har därför visat att de uppgivna skadorna inte heller berott på försummelse i det hänseende som angetts i denna punkt.

Kärandena har vidare menat att Ellco vid reparationen visat försummelse genom att inte förse våtutrymmet med "lagstadgad frånluftsventilation". Vad som ligger i detta begrepp har inte framkommit. Den enda utredning som tar sikte på vad som gällde vid tiden för reparationen och hur denna anordnades är vittnesmålet av E. M. Denne hade fått i uppdrag att fräscha upp duschutrymmet utan några egentliga begränsningar. I E. M:s åtgärder ingick att kontrollera ventilationen, vilken befanns fungera efter det att E. M. tagit bort tejp som höll igen luckan för ventilation av frånluft ut i det fria och öppnat luckan. Enligt E. M. var denna typ av självdragsventilation vanlig och allmänt accepterad vid denna tid, ett påstående som bekräftas av iakttagelser som vem som helst kan göra i bostäder från denna tid. Härigenom har Ellco enligt TR:ns mening även på denna punkt styrkt att någon försummelse inte visats.

1990 års sanering.

Kärandena har gjort gällande att saneringsarbetet utförts utan att adekvata skyddsåtgärder vidtagits och att tillräckliga skyddsåtgärder inte heller kommit till stånd trots att de som hade att utföra arbetet uppmärksammats på problemet.

Ellco har för sin del menat att saneringsarbetet utförts med all den omsorg och kunnande som var bruklig vid denna typ av arbete.

Ellco har till stöd för sin uppfattning åberopat de uppgifter som vittnet J. J. lämnat i denna del. J. J. har uppgivit: Uppdraget som lämnades gick ut på att en vattenskada skulle repareras. Han kom dit tillsammans med byggnadsarbetarna. Det var inte något ovanligt med uppdraget, varför sedvanliga skyddsåtgärder vidtogs. Detta innebar att det lades ut plast på golvet från ytterdörren fram till duschrummet och att dörrarna stängdes. A. E. var närvarande men de diskuterade inte mer än vad man brukar göra vid tillfällen som detta. J. J. lämnade lägenheten efter en stund. Efter några timmar kom arbetarna tillbaka och sade att det inte gick att arbeta längre, eftersom A. E. hade krävt att de skulle täcka in mer innan de fick fortsätta. Det dröjde en knapp månad innan arbetena kom igång igen. Då hade försäkringsbolaget bestämt vad som skulle ske, vilket medförde att vardagsrummet avskärmades med plast. Ytterligare försiktighetsmått vidtogs i och med att rivningsmaterialet hanterades varsamt och bars bort i plastsäckar i stället för i hinkar.

I denna del har kärandenas vittne S. E. hörts och därvid uppgivit: En grundläggande idé vid reparationsarbete är att de delar som inte berörs skall skyddas. Eftersom det finns risk att mögelangrepp på byggnadsmaterial leder till sjukdom eller andra obehag, vidtas numera vid sanering av mögelskador samma skyddsåtgärder som vid asbestsanering. Det innebär att de delar som skall skyddas avgränsas med plast och att springor tätas med tejp. Det skadade området dammsugs med en dammsugare som försetts med mikrofilter. Rivningsmaterial samlas i plastsäckar som försluts och tas ut omgående. Allt material som på något vis angripits måste tas bort för att bostaden åter skall kunna användas utan risk. Om den aktuella arbetsplatsen skulle behandlas efter detta mönster, skulle en tät, inplastad gång anordnats från ytterdörren till duschrummet. För branschen gäller generellt att man försöker att skydda området utanför själva arbetsplatsen mot damm och liknande, inte minst för att slippa alltför mycket städarbete efteråt.

Av utredningen framgår inte något annat än att det vid saneringsarbetets påbörjande vidtagits sådana åtgärder som vid denna tid var allmänt accepterade inom branschen. Att det dröjde så länge som det gjorde innan arbetena sattes igång igen kan inte anses ha inneburit någon skada som haft någon inverkan i den bemärkelsen som kärandena hävdat i målet. Ellco har alltså enligt TR:ns mening visat att det inte förekommit någon skadeståndsgrundande försummelse vid saneringsarbetena 1990.

Enär dessa ställningstaganden med tillämpning av skadeståndslagens bestämmelser inte skulle leda till annat resultat, skall kärandenas talan lämnas utan bifall.

Ellco överklagade i Svea HovR och yrkade i själva saken att A. S:s (tidigare A. E.) och hans båda bolags talan skulle ogillas.

A. S. och hans båda bolag bestred ändring.

Sedan H. A. återkallat sin talan avskrev HovR:n, med undanröjande av TR:ns dom i den delen, målet såvitt avsåg H. A:s talan mot Ellco.

HovR:n (hovrättslagmannen Eklycke, hovrättsrådet Palmcrantz samt tf. hovrättsassessorerna Eka, referent, och Bentelius Egelrud) anförde i dom d. 11 okt. 1995, såvitt angick själva saken: Utredningen i HovR:n m.m. A. S. samt vittnena P. M., G. S., E. M. och J. J. har hörts på nytt i HovR:n.

Förhören vid TR:n med H. A., R. M., L. K, S. E. och B. H. har spelats upp. Vittnesförhöret med B. A. har förebringats genom uppläsning ur TR:ns dom.

I HovR:n har som ny bevisning på Ellcos begäran vittnesförhör ägt rum med T. R. och A. E.

HovR:ns domskäl.

Innebörden av skadeståndsbestämmelsen i 12 kap. 11 § 2 st. JB.

Av 12 kap. 11 § 2 st. samt 16 § JB. följer att en hyresgäst som drabbas av skada till följd av en brist i en lägenhet har rätt till skadestånd av hyresvärden, om denne ej visar att bristen inte beror på hans försummelse. För att denna exculpationsskyldighet skall aktualiseras förutsätts att det klarlagts dels att det förelegat en brist i lägenheten, och dels att det uppkommit en skada för hyresgästen. Vidare erfordras att det föreligger ett orsakssamband mellan bristen och skadan. Det ankommer på hyresgästen att visa detta samband.

När det gäller kravet på den bevisning som skall föreligga för att ett orsakssamband, i fall som det förevarande, skall anses visat har HD uttalat (se t.ex. NJA 1977 s. 176, 1981 s. 622 och 1982 s. 421) att den skadelidande får anses ha fullgjort sin bevisbörda beträffande ett visst påstått orsaksförlopp, om detta framstår som klart mer sannolikt än någon annan förklaring till skadan, som lämnats av motsidan, och därtill även i sig är sannolikt med hänsyn till omständigheterna i målet.

Prövningen i förevarande fall.

Mot bakgrund av det ovan anförda ingår HovR:n först i prövning av om skador uppkommit för A. S., Centerpoint AB och System Development Stockholm AB och därefter om samband visats mellan förekomsten av mögel i lägenheten på Norrtullsgatan och dessa skador.

Parterna är ense om att det mot slutet av år 1989 förelegat en brist i lägenheten genom förekomsten av mögel i duschrummet. Däremot råder oenighet dels om A. S. och de av honom ägda bolagen över huvud taget åsamkats någon skada, och dels - om skador skulle befinnas föreligga - om dessa varit en följd av bristen i lägenheten.

Vad först gäller Centerpoint AB:s och System Development Stockholm AB:s talan, har dessa bolag hävdat att de till följd av möglet i lägenheten orsakats skada bestående i uteblivna intäkter på grund av att dokumentation skadats. I målet har emellertid ingen bevisning åberopats som stöder påståendet att intäkter uteblivit till följd av sakskada på dokumentationen. Bolagen har följaktligen inte visat att de lidit skada. Eftersom ett bifall till käromålen förutsätter att skada konstateras, kan bolagens talan mot denna bakgrund inte vinna bifall.

A. S. har till stöd för sitt påstående att han till följd av förekomsten av mögel i duschrummet orsakats personskada i form av överkänslighet mot mögel åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med läkarna P. M. och G. S. Han har i detta sammanhang också åberopat ett utlåtande av Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) av d. 8 mars 1990.

A. S. har - utöver vad som antecknats i TR:ns dom - i HovR:n berättat bl.a. följande. Sedan han och H. A. flyttat från lägenheten på Norrtullsgatan i Stockholm kom de att bo i en lägenhet på Scheelegatan i Köping. De bodde där under hösten 1990 och under denna tid upptäckte han att det fanns mögelskador i den lägenhetens kök och badrum. Han drabbades till följd härav av problem och har väckt talan mot hyresvärden och yrkat skadestånd för bl.a. personskada i form av överkänslighet mot mögel. Han har vidare tillsammans med H. A. under första delen av år 1991 bott i en lägenhet på Sandhamnsgatan i Stockholm. Även i den lägenheten drabbades han av skador på grund av mögel.

P. M. och G. S. har i HovR:n i allt väsentligt berättat i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom. Deras uppgifter utgör ett visst stöd för att A. S. drabbats av överkänslighet mot mögel, även om slutsatserna inte har bekräftats av genomförda medicinska tester. Även utlåtandet från SBL ger i någon mån stöd för att A. S. utsatts för skadlig påverkan av mögel.

A. S:s kontakter med P. M. har skett under tiden november 1990 till sommaren 1992 och kontakterna med G. S. under år 1993. Dessa kontakter har således ägt rum efter det att A. S. avflyttat från lägenheten på Norrtullsgatan och även efter det att han, enligt vad han själv påstått, blivit utsatt för ytterligare skadlig påverkan av mögel. Den tid som sålunda förflutit från avflyttningen fram till läkarkontakterna och de problem med mögel, som enligt A S. förekommit efter avflyttningen, ger utrymme för flera andra tänkbara förklaringar till de påstådda sjukdomsbesvären än att dessa orsakats av mögel i duschrummet på Norrtullsgatan.

Mot denna bakgrund framstår A. S:s påstående att han orsakats medicinska besvär på grund av mögel i den lägenheten inte som klart mer sannolikt än att besvären uppkommit av något annat skäl och kan inte heller sägas vara sannolikt med hänsyn till övriga omständigheter i målet. Han har därmed inte fullgjort sin bevisbörda i fråga om orsakssambandet.

Med hänsyn härtill och då även ett bifall till den i andra hand åberopade grunden - ersättningsskyldighet enligt skadeståndslagen - förutsätter att orsakssamband visas, skall A. S:s talan lämnas utan bifall och TR:ns dom följaktligen upphävas.

HovR:ns domslut.

1. Med upphävande av TR:ns domslut i huvudsaken lämnar HovR:n A. S:s, Genterpoint AB:s och System Development Stockholm AB:s talan utan bifall.

A. S. överklagade och yrkade i själva saken att hans talan vid TR:n skulle bifallas.

Ellco bestred ändring av HovR:ns dom. Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Nyström, Westlander och Pripp, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Inledning.

I HD har A. S. hörts på nytt under sanningsförsäkran. Vidare har omförhör ägt rum med vittnena P. M., G. S., B. A., A. E. och T. R. Förhören i TR:n med H. A., S. E., R. M., L. K, J. J., B. H. och E. M. har förebringats genom utskrifter av bandupptagningar. De omhörda har i allt väsentligt uppgett detsamma som för envar av dem finns antecknat i TR:ns dom från förhören med dem där.

HD finner inte anledning ifrågasätta vad A. S. och H. A. uppgett i fråga om sina besvär under den tid de bodde på Norrtullsgatan, dvs. att de båda då kände trötthet och kraftlöshet, att infektionskänsligheten ökade och att såväl de som deras katter drabbades av håravfall. Besvär av det slag som de berättat om är sådana som kom att mer allmänt uppmärksammas i slutet av 1980-talet i samband med debatten om s.k. sjuka hus. De förhållanden som i olika undersökningar relaterades till sjuka husproblematiken var främst nya byggmaterial och produktionsmetoder samt bristfälliga ventilationssystem (se bl.a. SOU 1989:76 och Ds 1990:14).

Det är ostridigt att A. S. med värdens tillstånd installerade ett duschrum i lägenheten 1969 och att duschutrymmet var mögelangripet i slutet av 1989. B. A. har i sitt vittnesmål berättat att hon mycket påtagligt upplevde besvär liknande dem som A. S. och H. A. berättat om när hon vistades i närheten av de möbler från A. S:s bostad som hade lämnats in till hennes arbetsplats i början av 1991. Erfarenheterna av sjuka hus-problematiken och den utredning som förebragts i målet talar enligt HD för att de besvär som A. S. och H. A. berättat om från den tid de bodde på Norrtullsgatan var relaterade till lägenheten och sanitära problem där och att besvären sannolikt berodde på förekomsten av mögel.

Vad gäller ansvaret för brister i bostadshus fanns under den i målet aktuella tiden och finns alltjämt grundläggande bestämmelser i bygg-, hyres- och hälsovårdslagstiftningen. Tekniska krav reglerades närmare i myndighetsföreskrifter. För den i målet aktuella tiden var främst av intresse regleringen i 5 kap.byggnadsstadgan (1959:612), 3 kap.hälsovårdsstadgan (1958:663) och 12 kap. JB (hyreslagen) samt regler meddelade av Statens Planverk och publicerade i Svensk Byggnorm (SBN).

En byggherre ansvarar för att uppförandet av en byggnad följer de krav som lagstiftaren ställt upp. Detta gäller även den som bygger om sitt hus eller företar andra ändringar i huset. En fastighetsägare ansvarar också för att byggnaden underhålls och, om han är hyresvärd, för att den bostadslägenhet som han hyr ut tillhandahålls i fullt brukbart skick och fortsatt hålls i sådant skick samt att lägenheten med skäliga tidsmellanrum tapetseras, målas och i övrigt genomgår sedvanliga reparationer. En hyresgäst skall väl vårda den lägenhet han hyr och anmäla skada eller brist i denna till hyresvärden. Såväl hyresvärd som hyresgast har ett ansvar för att sanitär olägenhet inte uppstår i lägenheten.

Enligt A. S. är de skador som han uppgett orsakade av att renoveringen av duschutrymmet 1980 utförts felaktigt, att Ellco därefter inte hållit lägenheten i brukbart skick samt att saneringen av utrymmet 1990 skett på ett försumligt sätt. A. S. har att styrka att de brister förelegat som han påstått. Om bristerna är att relatera till skadorna, måste Ellco för att undgå skadeståndsansvar visa att någon försummelse inte kan läggas bolaget till last såvitt gäller de påtalade bristerna.

HD tar i det följande först upp vad som förekom i anslutning till 1980 års renovering och övergår därefter till 1990 års sanering och förhållandena under mellantiden.

1980 års renovering.

1980 års renovering påbörjades sedan det visat sig att det duschrum som A. S. hade fått uppföra 1969 var i dåligt skick. Väggarna var då klädda med träpanel. Vid renoveringen byttes bl.a. golvet, golvbrunnen och väggbeklädnaden ut. A. S:s kritik gäller främst väggbeklädnaden och ventilationen. Han anser även att golvet under det uppbyggda duschrummet och närmast utanför ingången till duschrummet hade bort bytas ut, eftersom det var missfärgat och skadat av röta eller mögel.

HD finner inte genom den förebragta utredningen styrkt att golvet 1980 var skadat av röta eller mögel eller att det på annan grund var i sådant skick att Ellco vid renoveringen hade bort byta ut det i angivna delar. Något skadeståndsansvar kan därför inte läggas på Ellco i detta avseende.

Det är ostridigt att väggarna i duschrummet kläddes med kakel vid renoveringen 1980. Varken enligt de föreskrifter som gällde när duschrummet uppfördes 1969 eller enligt de 1980 gällande föreskrifterna krävdes det något vattenisolerande tätskikt för väggar i ett duschrum. Det var, enligt vad vittnet byggnadsingenjören A. E. uppgett, inte heller 1980 brukligt i branschen att man lät vattenisolera väggarna i duschrum. Det framgår emellertid av E. M:s uppgifter, som det inte finns anledning att ifrågasätta, att han beströk väggarna med ett tätskikt innan han satte upp kaklet. Med hänsyn härtill och till att kakelbeklädnaden uppfyllde dåtidens krav på attytskiktet skulle vara vattenavvisande finns det inte någon grund för påståendet att Ellco varit försumligt vid renoveringen 1980 av väggarna.

Vad beträffar ventilationen har A. S. gjort gällande att Ellco vid renoveringen 1980 underlät att installera en lagstadgad frånluftsventilation. Han har vidare uppgett följande. Det fanns inte 1969 någon frånluftsventil ut mot friska luften i det hörn av sovrummet där duschrummet uppfördes och det var orsaken till att man vid installationen valde den lösningen att frånluften fick gå ut genom en ventil i duschrummets undertak och vidare ut i sovrummet via en ventil i utrymmet ovanför undertaket. Det fanns ännu 1980 inte någon frånluftsventil ut mot friska luften och någon sådan installerades inte heller då av Ellco. Vid Miljöoch Hälsoskyddsförvaltningens inspektion i december 1989 konstaterades bl.a. att duschrummet saknade en fungerande frånluftsventilation och att förekommande brister utgjorde en sanitär olägenhet.

När A. S. 1969 fick tillstånd av värden att installera duschrummet och ännu 1980 fanns det i 5 kap.byggnadsstadgan övergripande föreskrifter om utförandet, anordnandet och inredningen av byggnader vilka bl.a. syftade till att få goda bostäder och bostadsrum (se såvitt nu är i fråga främst 44 § 7 mom. och 46 § 1 st. och 2 st. punkterna 1 och 2, 49 samt 50 §§;jfr även den 1973 beslutade 48 a §). Närmare regler för tillämpningen av byggnadsstadgan hade tidigare på myndighetsnivå utfärdats av Byggnadsstyrelsen (senast samlade i publikationen BABS 1960) och sedan 1967 av Statens Planverk (se Svensk Byggnorm: SBN 1967, SBN Ombyggnadsnorm 1973 och SBN 1975). År 1980 utkom SBN 1980, gällande byggnader för vilka byggnadslov hade sökts efter utgången av år 1981. Föreskrifterna fick dock tillämpas frivilligt från den dag de hade publicerats under förutsättning att tillämpningen skedde på ett konsekvent sätt.

Av utredningen framgår att bostadshuset på Norrtullsgatan hade ett självdragssystem, ett system som såväl 1969 som 1980 var godtaget enligt bestämmelserna.

Mot A. S:s uppgift att duschrummet saknade en frånluftsventil ut mot friska luften 1969 står E. M:s vittnesmål. Han har uppgett att han vid renoveringen fann en frånluftsventil i utrymmet ovanför undertaket men att ventilen var igentejpad eller övertapetserad. Han tog bort det som satt för ventilöppningen. Därefter kontrollerade och fann han att självdraget i ventilationen fungerade.

Att det fanns en frånluftsventil i byggnadens yttervägg, placerad i utrymmet ovanför duschrummets undertak, vinner stöd av T. R:s vittnesmål. Han, som uppgett att han är VVS-ingenjör och bl.a. har riksbehörighet för funktionskontroll av ventilationssystem, har berättat följande. Han var i den aktuella lägenheten någon gång 1994/95. Duschrummet var placerat intill en yttervägg i ett rum. Det fanns ett undertak i duschrummet med en ventil i. Ovanför undertaket fanns det ett hål i ytterväggen som användes som frånluftskanal för den varma luften ut i det fria. Där fanns också en öppen klaffventil. Han uppfattade det så att luftkanalen genom ytterväggen var från den tid då huset uppfördes. På 1960/70-talen var det vanligt att när man kompletterade med duschrum i gamla hus med självdrag så lades duschrummen i anslutning till ventilationsöppningar som fanns i ytterväggarna och rummen fick på detta sätt en självdragsventilation. Någon skyldighet att vid renoveringar ändra själva ventilationssystemet fanns och finns än i dag inte. Om ventilationen är dålig skall den förbättras, men själva systemlösningen skall inte ändras. Enligt hans mening uppfyllde den aktuella ventilationen gällande krav. Att låta frånluften gå ut i rummet utanför duschutrymmet var däremot inte godtagbart.

Genom E. M:s och T. R:s utsagor finner HD styrkt att det från husets uppförande funnits en öppning ut mot det fria i ytterväggen i utrymmet mellan duschrummets undertak och det ursprungliga taket i sovrummet. Det är vidare genom E. M:s uppgifter styrkt att denna öppning frigjordes i samband med renoveringen 1980 och att ventilationen då fungerade.

HD utgår således ifrån att frånluftsventilationen 1980 löstes med dels ett ventilationsdon till en öppning i undertaket till duschrummet, dels en öppen klaffventil till en ventilationskanal i utrymmet ovanför undertaket vilken gick genom ytterväggen ut mot friska luften. Frånluftsventilationen kom med detta att ombesörjas genom ett befintligt självdragssystem. Någon skyldighet för Ellco att då utforma ventilationen på annat sätt, t.ex. genom att installera en fläkt, fanns inte. Mot bakgrund av vad som nu sagts och av vad T. R. uppgett i sitt vittnesmål får Ellco anses ha visat att någon försummelse inte kan läggas bolaget till last när bolaget i anslutning till den renovering som utfördes löste frånluftsventilationen på det angivna sättet.

Förhållandena fram till 1990 års sanering.

Det är ostridigt att det fanns mögel i duschrummet i slutet av 1989. I sin skrivelse i december detta år anmärkte Miljö- och Hälsoskyddsförvaltningen att det inte fanns någon fungerande frånluftsventilation. Frågan är då om Ellco, som A. S. har gjort gällande, brustit i skyldigheten att under avtalstiden hålla lägenheten i brukbart skick.

A. E. som uppgett att han har en långvarig erfarenhet av skador i anslutning till keramiskt arbete, har berättat följande. Problem med mögel i duschrum kom att uppmärksammas i branschen under mitten av 1980-talet. Under miljonprogrammets dagar var kakelklädda duschrum inte vanliga. Oftast hade lägenheterna badkar och såväl golv som väggar var i plastmaterial. Men allteftersom det blev vanligare med duschrum och att väggarna i dessa kakelsattes började problem med fukt- och vattenskador att uppträda. Detta berodde på att en kakelklädd vägg inte var vattentät utan bara vattenavvisande och på att mer vatten spolas mot väggarna vid duschande än vid badande i badkar. Frågan var därför hur man skulle klara tätskiktet. Först när Boverkets nybyggnadsregler kom 1988 följda av branschregler för bl.a. keramisk väggbeklädnad hade branschen fått tillräckliga kunskaper på området. Nya och bättre material för tätskikt har kommit att utvecklas. Det dröjde dock till d. 1 okt. 1995 innan nuvarande föreskrifter kom som ställer upp krav på tätskikt även vad gäller väggar i duschrum.

För Ellco var situationen att bolaget 1980 hade renoverat duschutrymmet på ett godtagbart sätt. Någon skyldighet för Ellco att på grund av nya byggnadsföreskrifter bygga om duschrummet eller att ändra ventilationen i detta förelåg inte. I sin egenskap av hyresvärd hade Ellco dock som nyss nämnts att under hyrestiden hålla lägenheten i fullt brukbart skick och att med skäliga tidsmellanrum ombesörja tapetsering, målning och andra sedvanliga reparationer med anledning av lägenhetens försämring genom ålder och bruk (se närmare 12 kap. 15 § JB). Men även A. S. hade som hyresgäst vissa skyldigheter. En hyresgäst skall bl.a. under närmare angivna förutsättningar informera sin hyresvärd om skada eller brist som uppkommit i lägenheten (se närmare 12 kap. 24 § JB).

Det är inte utrett när mögelskadorna i duschrummet först kunde iakttas. Såvitt framkommit var det inte förrän under hösten 1989 som A. S. och H. A. misstänkte att duschrummet kunde vara orsak till de besvär som de upplevde. A. S. har inte gjort gällande annat än att Ellco först efter Miljö- och Hälsskyddsförvaltningens inspektion i december 1989 fick kännedom om att duschrummet var mögelskadat. Med beaktande härav och av att problemen med kakelklädda duschrum uppmärksammades i branschregler först under slutet av 1980-talet samt att krav på återkommande kontroll av ventilationssystem då ännu inte hade införts (se förordningen 1991:1273 om funktionskontroll av ventilationssystem; jfr prop. 1990/91:145 s. 11 ), kan inte Ellco rimligen lastas för att bolaget inte före december 1989 inspekterade och lät renovera duschrummet. Av utredningen framgår att Ellco vidtog omedelbara åtgärder efter Miljö- och Hälsoskyddsförvaltningens uppmaning för att komma till rätta med bristerna i duschrummet.

Sammanfattningsvis finner HD genom den förebragta utredningen visat att någon skadeståndsgrundande försummelse inte kan läggas Ellco till last såvitt gäller bolagets skyldighet att hålla duschrummet i brukbart skick efter 1980 års reparation.

1990 års sanering.

Enligt A. S. genomfördes inte saneringen 1990 med den omsorg och på det sätt som krävdes med hänsyn till att han och H. A. hade utvecklat en allergi mot mögel. Saneringsarbetet påbörjades utan att några särskilda försiktighetsmått iakttogs, trots att det var frågan om att sanera ett mögelskadat utrymme. Inte heller efter det att han hade påpekat behovet av särskilda insatser förbättrades skyddet i tillräcklig grad.

Saneringsarbetet leddes av J. J. Av dennes vittnesmål framgår att arbetet avbröts redan efter några timmar då A. S. krävde att ytterligare skyddsåtgärder skulle vidtas, och att sådana åtgärder därefter också kom till stånd.

Sammanfattningsvis framgår av utredningen inte annat än att saneringsarbetet utfördes på ett sätt som vid denna tid var allmänt accepterat inom branschen. Ellco har således visat att det inte förekommit någon skadeståndsgrundande försummelse vid saneringsarbetet 1990.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt avser A. S.

JustR:n Magnusson och Håstad var skiljaktiga såvitt framgår av följande yttrande: I målet får anses utrett att Ellco vid renoveringen 1980 tagit upp en öppning mot fria luften i utrymmet ovanför duschkabinen. Frågan blir då om denna åtgärd varit tillräcklig för att den tillhandahållna lägenheten skall anses ha varit i fullt brukbart skick och, vid nekande svar, om Ellco varit försumligt.

I den av Statens Planverk utfärdade Svensk Byggnorm (SBN) 1967, vilken enligt 1975 års SBN fortfarande skulle gälla, angavs under 36:121 (se även 36:122) att byggnad för stadigvarande bruk skulle ha erforderliga ventilationsanordningar. Bostadslägenhet i flerfamiljshus skulle vara försedd med ventilationsanordningar enligt tabell 36:214. I denna angavs för bad- och duschrum att mörkt badrum (varmed måste förstås även mörkt duschrum) skulle förses med fläktventilation, medan självdrag utan fläkt inte var tillräckligt (se 36:21451). I SBN:s ombyggnadsnorm 1973 (36.4.1) angavs att mörkt beläget bad- eller duschrum skulle förses med ventilationsanordningar enligt bestämmelserna i SBN eller med annan godtagbar anordning. Som ett exempel på en godtagbar anordning nämndes för bad- eller duschrum i enrumslägenhet (vilket det ej är fråga om i målet) självventilation medelst separat frånluftskanal. För större lägenheter nämndes som exempel separat fläkt eller anslutning till befintligt självdragssystem av äldre typ, anordnat med vertikal tilluftskanal mynnande i badrums nedre del och separat frånluftskanal dragen upp över byggnads yttertak.

Av dessa normer framgår att det många år före renoveringen 1980 var känt att i fönsterlösa duschutrymmen frånluftning direkt ut genom ytterväggen utan vare sig fläkt, frånluftskanal eller tilluftskanal var otillräcklig. Oavsett om Ellco 1980 enligt då gällande bestämmelser i byggnadslagstiftningen var skyldigt att ordna ventilationen på annat sätt, får Ellco i förhållande till A. S. anses ha förfarit försumligt genom att nöja sig med den ventilation som ordnades (jfr NJA 1977 s. 788 och 1991 s. 580 samt Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl. 2000 s. 125 ff.).

Ellco skall därmed ersätta A. S. för den skada som A. S. orsakats genom att ventilationen varit bristfällig efter 1980 års renovering.

HD:s dom meddelades d. 19 april 2002 (mål nr T 4882-95).