NJA 2002 s. 358

J. K förpliktades i slutbevis d. 9 april 1984 i mål om betalningsföreläggande att till Thorn Emi Hyr-TV AB, senare namnändrat till Thorn Svenska AB, betala 5 292 kr 75 öre jämte ränta och kostnader. I november 2000 ansökte Thorn om verkställighet av slutbeviset hos Kronofogdemyndigheten i Malmö.

J. K invände mot verkställighet under påstående att fordringen var preskriberad.

Kronofogdemyndigheten konstaterade i beslut d. 22 dec. 2000 att betalning hade skett från J. K:s sida under år 1999 och att fordringen därför inte var preskriberad. Myndigheten lämnade invändningen om preskription utan bifall.

J. K överklagade i Malmö TR. Han vidhöll sin preskriptionsinvändning. Som grund anförde han att mer än tre år förflutit från det att han senast erkände skulden, vilket var i januari 1992, då betalning skedde på grund av utmätning.

Thorn anförde bl.a.: Mellan d. 3 okt. 1994 och d. 23 mars 1998 avsände Thorns ombud Intrum Justitia 13 brev till J. K. Breven innehöll olika amorteringsförslag. Endast ett av breven har kommit i retur. Den 22 maj 1994 ringde J. K till Intrum Justitia och påstod att skulden redan var reglerad. Han ringde också d. 30 mars 1998 och hävdade att han hade betalat skulden. Den 16 juli 1999 ingick Thorns ombud per telefon en uppgörelse med J. K om avbetalning av skulden. Uppgörelsen bekräftades med en skriftlig avbetalningsplan som sändes till J. K. d. 19 juli 1999. Från J. K har härefter gjorts fyra avbetalningar enligt planen.

J. K. förklarade sig inte kunna vitsorda att några telefonsamtal hade förekommit mellan parterna före tvistens uppkomst och bestred att han hade mottagit något brev från Intrum Justitia eller tagit del av avbetalningsplanen. De åberopade betalningarna hade gjorts av I. L., som under J. K:s bortovaro hade haft uppdrag att sköta "post och telefon samt hyresräkningar och elräkningar". I. L. hade inte haft J. K:s medgivande att göra några betalningar till Thorn.

J. K. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till sin preskriptionsinvändning.

Thorn bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Borgeke, hovrättsrådet Loman och hovrättsassessorn Kölfors, referent) anförde i beslut d. 2 juli 2001: J. K har åberopat samma grunder som vid TR:n med följande förtydliganden. Ackordsamorteringsplanen avser flera olika fordringar och är inte så preciserad som krävs för att den skall fungera preskriptionsavbrytande. Vidare är en ackordsamorteringsplan en sådan förlikning som inte skall verka preskriptionsavbrytande.

Thorn har åberopat samma grunder för sin talan som vid TR:n och har därutöver tillagt följande. Thorn lämnade genom sitt ombud Intrum justitia uppgifter till skattemyndigheten om inbetald ränta i ärendet under 1999. J. K har sålunda erhållit uppgifter om inbetald ränta per d. 31 dec. 1999 avseende skulden till Thorn i sin deklaration. Genom undertecknande av deklarationen har han erkänt sin skuld till bolaget.

J. K. har häremot invänt följande. Den omständigheten att han skrivit under sin deklaration och att denna eventuellt innehållit uppgifter om erlagd ränta medför inte något preskriptionsavbrott, utan innebär endast att ett misstag skett från J. K:s sida avseende kontrollen av taxeringen. Han har inte haft att räkna med att eventuell underskrift av deklarationen skulle medföra erkännande av en skuld. En underskrift av en deklaration kan inte innebära att fordran blivit tillräckligt preciserad för att medföra att ett preskriptionsavbrytande erkännande har skett. Thorn har inte haft anledning att förvänta sig att J. K. skulle skriva under deklarationen och att detta skulle medföra ett erkännande från hans sida.

HovR:ns bedömning.

J. K. har i målet invänt att Thorns fordran är preskriberad eftersom mer än tre år har förflutit från det att han senast erkände skulden, vilket var i januari 1992 då betalning skedde på grund av utmätning.

Thorn har anfört att preskriptionsavbrott har skett vid flera tillfällen, bl.a. genom att dess ombud Intrum Justitia avsänt 13 brev med förslag till betalningsuppgörelser till J. K. under perioden mellan d. 3 okt. 1994 och 23 mars 1998. Enligt Thorn har samtliga brev avsänts med begränsad eftersändning och endast ett brev har kommit i retur. J. K. har dock förnekat att han mottagit några brev från Intrum Justina.

Det åligger borgenären att styrka att preskriptionsavbrott skett och det är också borgenären som står risken för att ett brev med krav eller erinran inte når gäldenären och att preskription därmed inte avbryts (jfr NJA 1996 s. 809). Även om det inte finns något annat i utredningen än J. K:s förnekande som talar emot att han fått breven är det inte styrkt att han fått del av dessa och att preskriptionsavbrott därmed har skett. Den aktuella fordran får därmed anses ha preskriberats i vart fall i oktober 1997.

Bolaget har vidare anfört att parterna träffat en uppgörelse per telefon som bekräftats genom en ackordsamorteringsplan. J. K. har bestritt bolagets påstående och anfört att han varken ingått eller tagit del av någon sådan plan. Det är emellertid ostridigt att betalningar skett enligt den avbetalningsplan som förebringats i ärendet och att betalningarna skett i J. K:s namn.

HovR:n uppfattar Thorns talan i målet så att bolaget i andra hand gör gällande att dess fordran återuppväckts genom överenskommelsen om en ackordsamorteringsplan och de betalningar som skett i enlighet med denna. På motsvarande sätt får det i J. K:s preskriptionsinvändning anses ligga ett påstående om att Thorns fordran inte återuppväckts.

Det saknas anledning att ifrågasätta riktigheten i de handläggningsanteckningar som förts hos Intrum Justitia under ärendets gång. Av dessa framgår att J. K. d. 16 juli 1999 kontaktat Intrum Justitia och att parterna därvid kommit överens om en ackordsamorteringsplan. Denna amorteringsplan har d. 19 juli 1999 översänts till J. K. och betalning i enlighet med denna har därefter skett vid fyra på varandra följande tillfällen. Med hänsyn härtill anser HovR:n att Thorn har styrkt att en ackordsamorteringsplan har ingåtts. Frågan är emellertid om J. K härigenom eller genom inbetalningarna i hans namn kan anses ha erkänt Thorns fordran på ett sådant sätt att denna har återuppväckts.

En preskriberad fordran torde i vissa fall kunna återuppväckas genom att gäldenären erkänner fordringen (se Stefan Lindskog, Preskription, 1990 s. 246 ff.). Enligt HovR:ns uppfattning bör dock försiktighet iakttas vid bedömande av om ett erkännande av en preskriberad fordran innebär ett återuppväckande av densamma, särskilt när gäldenären är en konsument. I fall som det nu förevarande bör således krävas att gäldenären handlat aktivt och medvetet och att han eller hon haft för avsikt att återuppliva fordringen eller varit införstådd med att så skedde (jfr Svea HovR:ns avd. 8, beslut d. 24 april 2001 i mål nr OÄ 6092-00).

HovR:n finner inte genom den i målet tillgängliga utredningen visat att J. K. - genom ingåendet av ackordsamorteringsplanen eller genom inbetalningarna som gjorts i hans namn - har erkänt den aktuella fordran på ett sådant sätt att den har återuppväckts. På grund av det anförda kan J. K:s invändning om preskription inte lämnas utan avseende. Verkställighet får därför inte äga rum med stöd av den av Thorn åberopade exekutionstiteln.

HovR:n förordnar, med ändring av TR:ns beslut, att verkställighet av slutbeviset d. 9 april 1984 inte får äga rum.

Thorn överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av HovR:ns beslut, fastställa TR:ns beslut.

J. K bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om fordringen återuppväckts men fann ej skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande ett beslut, vari anfördes bl.a. följande: Att en fordran är preskriberad innebär att borgenären har förlorat sin rätt att kräva betalning för fordringen. Frågan om en fordran som är preskriberad kan återuppväckas är inte reglerad i preskriptionslagen och inte heller berörd i lagens förarbeten. Att detta kan ske framgår emellertid av flera fall ur äldre rättspraxis (se NJA 1897 s. 459 och 1921 s. 275, jfr NJA 1926 s. 426). Frågan får anses falla utanför preskriptionsläran och är i stället att betrakta som ett rent avtalsrättsligt spörsmål (se Lundstedt, Allmän Obligationsrätt, Senare delen s. 143 och Rodhe, Obligationsrätt s. 684). Avgörande för bedömningen är om gäldenären på ett otvetydigt sätt har åtagit sig att betala fordringen trots att han har haft vetskap om att denna är preskriberad. Bevisbördan för detta åvilar borgenären. Vid prövningen måste beaktas om gäldenären, såsom i förevarande fall, är konsument.

Att en gäldenär, efter det att en fordran har preskriberats, träffar avtal med borgenären om en avbetalningsplan för skulden måste innebära att en bindande förpliktelse uppkommer för gäldenären att betala denna. I förevarande fall finns emellertid ingen annan utredning om den åberopade amorteringsplanens tillkomst än en anteckning hos Intrum Justitia enligt vilken tjänstemannen där per telefon har kommit överens med J. K. om en ackordsamorteringsplan. Mot J. K:s bestridande av att han över huvud taget talat med någon tjänsteman hos Intrum Justitia vid denna tid är inte styrkt att han ingått avtal om avbetalningsplanen.

Det är ostridigt mellan parterna att under tiden augusti-november 1999 fyra betalningar på skulden om vardera 92 kr har skett till Intrum Justitia i J. K:s namn. Annat har inte framkommit än att betalningarna har gjorts av en kvinna som tillfälligt har bistått J. K. med vissa angelägenheter under en tid då denne vistats på annan ort och att betalningarna skett utan J. K:s vetskap. De har därför ingen bindande verkan mot J. K.

Thorn har slutligen åberopat att J. K. genom att underteckna sin självdeklaration, i vilken avdrag har yrkats för den del av betalningarna som har avsett ränta, har erkänt skulden gentemot bolaget. För att en åtgärd skall tillmätas betydelse i förevarande sammanhang måste emellertid krävas att handlingen riktar sig direkt mot borgenären. Detta är inte fallet beträffande uppgifter om en skuld och räntebetalningar i en självdeklaration.

Av det anförda framgår således att ingen omständighet har förekommit som kan läggas till grund för ett konstaterande att J. K. har haft för avsikt att återuppväcka skulden genom att erkänna den till Thorn. HD skall därför förklara att fordringen i fråga inte har återuppväckts.

HD (JustR:n Magnusson och Lars K Beckman) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Genom HovR:ns beslut, som i denna del vunnit laga kraft, är avgjort att Thorns fordran på J. K. preskriberats i vart fall i oktober 1997. Frågan är om fordringen, som är en fordran mot en konsument, därefter återuppväckts.

Att en fordran är preskriberad innebär att borgenären har förlorat sin rätt att kräva betalning för fordringen. Frågan huruvida en fordran som är preskriberad kan återuppväckas är inte reglerad i preskriptionslagen (1981:130) och har inte heller berörts i lagens förarbeten. Att en preskriberad fordran kan återuppväckas framgår emellertid av flera äldre rättsfall (se NJA 1897 s. 459, 1921 s. 275 och 1926 s. 426). Bedömningen av om en fordran är återuppväckt bör i enlighet med allmänna avtalsrättsliga principer utgå från gäldenärens vilja i det enskilda fallet. När gäldenären är en konsument bör krävas att han på ett otvetydigt sätt har åtagit sig att betala fordringen trots att han haft vetskap om att den är preskriberad eller att det framgår att han, oavsett hur det förhåller sig med frågan om preskription, är villig att åta sig betalningsskyldighet. Bevisbördan för att så är fallet bör åvila borgenären.

I det aktuella fallet har Thorn bl.a. åberopat att J. K i juli 1999 gått med på en ackordsamorteringsplan och att betalning därefter skett i enlighet med planen vid fyra tillfällen. Det har emellertid inte visats att J. K. vid dessa tillfällen var medveten om att fordringen var preskriberad. Inte heller vad som i övrigt förekommit ger stöd för att J. K velat återuppväcka en preskriberad fordran genom att erkänna den i förhållande till Thorn.

I enlighet med det anförda skall den ställda frågan besvaras med att fordringen inte har återuppväckts.